Reformationsglimtar

Här följer några intryck från tre spännande böcker. Ibland kan man få höra hos katolska debattörer som en del av deras argumentation mot den protestantiska reformationen att den byggde på en svag grund när man hävdade att Bibeln skulle vara högsta auktoritet och att det ganska snabbt ledde till splittring i flera olika protestantiska riktningar. Men det är faktiskt inte hela den rätta bilden.

Efter att ha läst tre böcker av den kände evangelikala teologen Alister McGrath har jag fått en delvis annan bild. Böckerna är The Intellectual Origins of the European Reformation (1987), Reformation Thought – An Introduction (Jag har läst tredje upplagan, 1999, men jag länkar här till fjärde), Christianity’s Dangerous Idea – The Protestant Revolution – A History from the Sixteenth Century to the Twenty-First (2007).

Saken är nämligen den, att den protestantiska reformation inte var en enhetlig rörelse från första början, utan egentligen bestod av flera fristående ”reformationer” på flera olika håll i Europa och som inte drevs av samma teologiska vision. Det var alltså inte frågan om en enhetlig rörelse som sedan blev splittrad, utan om flera olika rörelser som sedermera upptäckte att man hade en del gemensamt, då de hade en gemensam fiende (den katolska kyrkan), men som likafullt inte förmådde ena sig, utan snarare på längre sikt blev ännu mer internt splittrad. Tidvis kom dessa att närma sig varandra på olika punkter och under tryck av en gemensam yttre fiende, men de blev aldrig en reformatorisk kyrka och de kom att bli alltmer uppsplittrad ju mer tiden gick.

Och den grundläggande orsaken till att de aldrig kom att enas och aldrig kan göra det heller, är sola-scriptura-principen, att Bibeln anses vara högsta auktoritet över tro och liv. För den grundläggande fråga som då uppstår är givetvis om vem som ska avgöra vad som är rätt tolkning av Bibeln. Detta har protestantismen aldrig lyckats lösa.

I den den av reformationen som på engelska kallas ”The Magisterial Reformation”, vilket närmast kan översättas med det på svenska klumpiga uttrycket ”den del av reformationen som styrs av myndigheter”, löstes denna fråga på lite olika sätt. I reformatorns Zwinglys Zürich bestämde stadens styrelse helt sonika att den hade rätten att avgöra vad som är rätt bibeltolkning. Även Calvin i Genève var också underkastad en liknande situation. Han fungerade visserligen i praktiken som något sorts läroämbete i egen hög person, men han var i princip underkastad stadsstyrelsens goda vilja. Om de hade beslutat att ändra på något eller landsförvisa Calvin, så hade han inte kunnat göra annat än klaga. På samma sätt var det i de olika lutherska furstendömena i Tyskland. Furstarna var högsta styresmän för kyrkan och hade i sista hand avgörandet, även om olika reformatorer i regel fick handha de kyrkliga angelägenheterna. England blev ett reformationsland för att kung Henrik VIII kände sig tvungen att bryta med påven för att på laglig väg försöka skaffa sig en manlig tronarvinge. Det fanns visserligen människor med reformatoriska åsikter som kunde träda in och handha de kyrkliga angelägenheterna, men det var på kungens nåder.

Men grundprincipen med Skriften-allena innebär att Bibeln är högsta auktoritet. Så om man bara förstår vad Bibeln säger, så är det det som gäller. Men, som sagt, åsikterna om exakt vad den säger är ju minst sagt delade. Och det finns på protestantisk mark ingen självklar auktoritet som kan fälla avgörandet. Det handlar om vem som argumenterar bäst för tillfället, lyckas vinna den allmänna opinionen på sin sida, eller som har stöd av myndigheterna. Inte ens dagens pingstvänner och karismatiker kan komma undan detta genom att hänvisa till den helige Andes ledning och prata om ”väckelsetider”. Den helige Ande har nämligen gjort både baptister, metodister, katoliker, reformerta och lutheraner med flera till andefyllda och brinnande Jesu lärjungar – fast de alla har alla de olika åsikter i lärofrågor som dessa skilda riktningar har.

McGrath hävdar i sammanhanget att man på ett sätt skulle kunna se på den protestantiska reformationen som en metod snarare än ett teologiskt sammanhållet lärosystem. Man hade en gemensam metod som säger att Bibeln är högsta auktoritet och att alla andra eventuella auktoriteter är underställda Bibeln. Man var dock aldrig överens om hur man skulle tolka Bibeln eller aldrig överens om någon gemensam auktoritet som kunde avgöra vad som är rätt tolkning av Bibeln. Och denna syn på Bibeln parad med uppfattningen att Bibeln är tillräckligt klar och tydlig i sig själv, så att vilken lekman som helst kan läsa och förstå allt som är grundläggande för vår frälsning, var den helt nya och farliga idé i kyrkans historia som boken Christianity’s Dangerous Idea handlar om – idén att Bibeln är högsta auktoritet över allt annat och att Bibeln innehåller allt vi behöver veta för vår frälsning och att Bibeln kan läsas och förstås av alla och att vem som helst därför kan ifrågasätta vem som helst och vad som helst utifrån Bibeln. Detta har präglat all protestantism sedan dess och gjort denna riktning till oerhört anpassningsbar och flexibel. Samtidigt är det också en svaghet, då man heller aldrig kunnat hitta en gemensam grund på vilken man kan ena sig.

Ett problem med detta synsätt är att det inte är lätt att ena sig om någonting, egentligen, på denna grundval. Medan till exempel ”myndighetsreformatorer” som Luther, Zwingly och Calvin hävdade att den lära om treenigheten och Kristi person och två naturer som utformades på 300-400-talen var ett tydligt och klart uttryck för Bibelns klara undervisning och därför en färdigförhandlad och klar lära som alla kristna måste tro på, så menade många av de så kallade anabaptisterna att detta var inkonsekvent. Antingen är Bibeln högsta auktoritet eller inte, och är den det så är alla läror i princip öppna frågor. En del (en minoritet) anabaptister gjorde också en annan tolkning av Bibeln och drog konsekvensen att treenighetsläran var fel. Mot detta kunde Luther och Calvin med flera utifrån sin egen Skriften-allena-princip egentligen endast argumentera, men de nöjde sig inte med det utan bad myndigheterna att gripa in med tvångsmakt. Och det gjorde de med besked. Det mest kända exemplet är kanske kättaren Michael Servetus som råkade bli fast i Calvins Genève där han blev avrättad. I detta fallet var initiativet och hela hanteringen skött helt och hållet av stadens myndigheter, men med Calvins bifall.

Givetvis kan man ställa sig frågan om det var så här Jesus tänkte att det skulle gå till när han grundade sin kyrka. Tänkte han att idealet skulle vara som den protestantiska reformationen i dess ”myndighetsvariant” eller i dess anabaptistiska variant där varje lära är i princip öppen för omförhandling jämt? Tänkte Jesus att den kristna församling/kyrka han grundade (singularis i Matt 16) skulle grundas av apostlarnas undervisning i tal och skrift, och att det sedan efter apostlarnas död skulle fungera ungefär som franchise-verksamhet? Bara man har en Bibeln och säger sig följa den, så har man rätt att grunda en församling och bestämma ordningen där?

McGrath verkar se denna farliga idé i protestantismen som både som den svaga punkts den faktisk är, men också som dess styrka. Det är just på grund av detta som protestantismen har varit så framgångsrik i större delen av världen, så anpassningsbar till så vitt skilda miljöer och kulturer. Det är därför det ständigt kommer nya rörelser inom protestantismen som svarar mot nya behov och omständigheter. För McGrath är detta en styrka.

Detta är inte ett försök till att göra en fullständig recension av McGraths böcker. Det är bara några lösa tankar jag fick under läsningen. Jag vill varmt rekommendera dessa böcker till alla som är intresserade av ämnet.

Kort kan jag säga, att den som vill ha en spännande och mer populärt skriven bok om protestantismen från dess ursprung på 1500-talet och fram tills nu (utan att för den skulle sakna akademisk grund eller trovärdighet) ska välja Christianity’s Dangerous Idea. Vill man ha en gedigen och också lättläst systematisk översikt över reformationens tänkande (och i viss mån även den så kallade katolska motreformationens) ska man välja Reformation Thought, som nog är skriven med teologie studenten i åtanke. Intellectual Origins går något mer utförligt in på vissa aspekter av det som beskrivs i den förra, men är något mer teknisk och svårläst.