okategoriserad

Gott nytt år!

Jag vill härmed tillönska alla läsare av denna blogg ett gott nytt år!

Bilden är ett par månader gammal och är tagen från en balkong på min arbetsplats.

Det har hänt mycket under året som gått. Vissa månader har jag bloggat flitigt, vissa månader inte alls. Och så har det väl alltid varit. Men förhoppningsvis kommer jag att bli mer jämnt flitig under året som kommer. Denna nyårsafton kommer jag dock inte att dela med mig av fler djupa tankar.

Gott nytt år och god fortsättning!

Vad sade jag i Dagen om ekumeniken och påven?

img_2288Jag är idag intervjuad i tidningen Dagen med anledning av påven Franciscus besök i Skåne nästa vecka. Dock tycker jag inte att det framgår riktigt tydligt vad jag egentligen ville ha sagt. Och det kanske är mitt fel. Jag kanske inte uttryckte mig tillräckligt tydligt. Att bli intervjuad i telefon om stora och komplexa frågor är inte alltid så enkelt. Och jag har nu förstått att det har skett ett missförstånd i kommunikationen angående korrekturen. För det mesta, gör sådant här kanske inte så mycket. Men med tanke på att jag ibland på ett hovsamt sätt framlägger min mening i olika kontroversiella frågor och deltar i debatter, vill jag gärna förtydliga det som sägs i artikeln att jag har sagt, så att inga missförstånd ska råda. Den artikel jag syftar på har rubriken, ”Vi har lämnat stridigheterna” 

När det gäller protestantiska samfund har jag sagt ungefär följande:

Är det rimligt av Ebba Busch Thor att gå i Pride-tåget?

Någon gång måste politiker ta strid. Någon gång måste de våga leda och bilda opinion, och inte bara som en vindflöjel ängsligt fråga efter vart opinionens vindar blåser. Det gäller inte minst dem som för tillfället är i minoritet. Det har uppenbarligen KD:s partiledare Ebba Busch Thor glömt.

När Olof Palme mördades, drog jag inte slutsatsen att jag skulle gå i socialdemokraternas förstamajtåg i syfte att visa att jag tror att även socialdemokrater har lika mycket människovärde som andra. Inte heller när Anna Lindh mördades. Och jag drog inte ens den slutsatsen när Breivik mördade alla dessa socialdemokratiska ungdomar i Norge.

Varför firar vi jul just den 25 december?

Varför firar vi jul den 25 december? Bibeln anger inte något exakt datum för när Jesus föddes. Men de flesta kristna firar ändå jul den 25 december, d.v.s. juldagen motsvarar Jesu födelsedag. De ortodoxa firar sin jul den 6 januari. Vi vet att man firade Jesu födelse vid dessa datum åtminstone sedan 300-talets början. Men varför?

En vanlig och populär uppfattning idag är att julfirandet som sådant har ett hedniskt ursprung. De gamla romarna hade en midvinterfest som kallades Saturnalia och sedan fanns det också ett firande av solgudens födelsedag den 25 december. Solklart fall, skulle många redan här utropa! De kristna tog helt enkelt över en hednisk avgudafest och gjorde den kristen, efter att kejsar Konstantin gjort kyrkan till ”statskyrka”, skulle somliga lägga till. Många som har denna uppfattning använder också detta som ett argument mot att fira jul över huvud taget och/eller som ett argument mot kristen tro i största allmänhet.

Är Maria viktigare än Bibeln?

Frågan i rubriken kommer sig av en diskussion som uppstått på grund av en text som Peter Halldorf publicerat på Ekumeniska kommunitetens på Bjärka-Säby fasteblogg, på som lyder:

Om Gud vore en teori skulle studiet av teologi vara det sätt på vilket vi lärde känna honom. Men Gud är levande och i behov av kärlek. Det är genom att älska Gud som vi lär känna honom.

Därför är Maria viktigare än Bibeln. Maria var en människa som vi, som genom att säga ja till Gud blev Guds boning. Något annan mening har inte Bibeln än denna: att ge oss den tro som Maria hade.

Av naturliga skäl har meningen om att Maria är viktigare än Bibeln vållat en hel del diskussion och upprördhet i olika frikyrkliga kretsar, bland annat på bloggen Aletheia.

Några tankar inför helgen

Denna vecka har varit fylld av intressanta saker att skriva om på bloggen, men jag har har haft en del andra saker att göra och därför har jag inte gjort mer än länkat lite grann via Facebook. Däremot har jag skrivit en lång artikel om min väg från att vara troendedöpare och pingstpastor till att numera vara barndöpare och EFS-pastor. Den kommer att publiceras i tryckt form i höst och jag återkommer till den när det sker. Men jag kan inte låta bli att ändå delge några tankar inför helgen, efter den vecka som varit.

En av de större debatterna tycks ha varit att ett antal präster från Stockholm en debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner”. Budskapet har varit att det finns många vägar till Gud, Jesus är inte den enda. Alla religioner kan vara sanna samtidigt och det är bra för freden i världen om vi alla kan tycka att alla är lika rätta och bra. Kristna, judar och muslimer ber till samma Gud, och därför vore det bra om Svenska kyrkan kunde upplåta sina lokaler även till muslimska gudstjänster. Man kan ha gudstjänster tillsammans med företrädare för andra religioner. Och så vidare. Prästerna menar vidare att de har stöd för detta hos Nathan Söderblom som var ärkebiskop i Sverige i början på 1900-talet. Och de menar att även katolska kyrkan accepterat detta budskap.

Torbjörn Lindahl är en modig präst

Det står inte bra till inom Svenska kyrkan. Men Torbjörn Lindahl är en modig svenkkyrklig präst i Luleå. Han har blivit anmäld till domkapitlet för att han på sin blogg inte faller alla i smaken. Han har begått det stora brottet att han skrivit ett stilla humoristiskt inlägg som heter ”Hur fobisk är jag?”, där han ironiserar över hur man i dessa tider använder uttrycket ”fobi” och ”-fob”. Han skriver bland annat:

Från ett dike till ett annat

Så kan man beskriva den utveckling som vi nu tycks se i ett av Sveriges största samfund. ”Kasta ut barnet med badvattnet” är ett annat lika passande uttryck. Jag skriver detta med anledning av artikeln ”Synden – en privat angelägenhet” som publicerades i Dagen i fredags, skriven av Leif Carlsson och Rebecka Söderbladh. De beskriver i artikeln hur man tänkte förr i pingströrelsen och hur man tänker nu. Det sistnämnda utifrån intervjuer med tio pingstpastorer.

När jag på 90-talet började hålla bibelstudier i Centrumkyrkan i Sundbyberg, drev jag bland annat en speciell tes om sättet att predika om synd och frälsning inom pingströrelsen. Tesen kan i korthet beskrivas ungefär så här: