Dagen berättade i fredagens tidning(1) att Sveriges största EFK-församling, Saronkyrkan i Göteborg, håller på att förändra sin församlingsordning och vill nu öppna för att även utlevande homosexuella, sådana som lever i partnerskap, ska kunna bli medlemmar i församlingen.
Joakim Hagerius, församlingens föreståndare, motiverar förändringen genom att problematisera det traditionella frikyrkliga medlemskapsbegreppet. Samtidigt har han oklara glidningar och vagheter i sina uttalanden om huruvida utlevd homosexualitet är synd eller inte och dess konsekvenser.
Till att börja med menar Hagerius att det traditionella frikyrkliga medlemskapsbegreppet kanske inte längre är det lämpliga. Därför att människor har så många olika sätt att vara knutna till församlingen, en del genom medlemskap, andra genom att sjunga i kören, gå på gudstjänster, etc. Enligt min mening, finns det dock ännu mer som gör detta medlemskapsbegrepp problematiskt.
Hur ser då det traditionella medlemskapsbegreppet ut? Ja, ungefär så här: Den lokala församlingen ska bestå av en skara överlåtna troende människor som överlåtit sig till att dela församlingens tro och leva i kristen efterföljd. De som inte delar den församlingens tro och inte vill leva på det sätt som församlingen tolkar Kristi efterföljd bör då helst ta konsekvensen själva och lämna församlingen eller bli uteslutna. Medlemskapet är ett medlemskap i en förening, eftersom det är så frikyrkoförsamlingar brukar vara organiserade. Medlemmarna är valbara till olika förtroendeuppdrag i församlingen, vilket de som inte är medlemmar är utestängda ifrån. Detta medlemskapsbegrepp har med tiden blivit alltmer problematiskt, inte bara i Saron och i syfte på homosexfrågan, utan också rent generellt utifrån många aspekter och i flera olika sammanhang.
En fråga som vållat viss diskussion i pingströrelsen på sistone är dopfrågan. Ska pingstförsamlingar som i grunden står för en baptistisk dopsyn även välkomna som medlemmar sådana som enbart är spädbarnsdöpta? En del har kategoriskt sagt nej, med motiveringen att de spädbarnsdöpta inte är döpta i biblisk mening och därför först borde döpas som troende innan de kan upptas som medlemmar. En del har sagt ja, med motiveringen att de blott spädbarnsdöpta troende dock är varma troende som anser sig själva vara döpta i biblisk mening och som sådana upptagna i Guds församling, i den matrikel han för i himlen, i Livets bok. Det vore därför märkligt att neka dessa medlemskap i just en pingstförsamling. Skulle då vi ha högre krav för medlemskap än Gud Fader själv? I denna situation har vi alltså goda kristna personer som båda sidorna av debatten erkänns som kristna och som erkänns leva som sådana, men som inte kan få bli medlemmar i en pingstförsamling. Detta pekar på en inte helt genombearbetad syn på medlemskapsbegreppet. Är det överhuvud taget rätt för en lokal församling att ha strängare medlemskapsregler än vad man samtidigt erkänner att Gud har i sin himmelska matrikel?
En annan fråga som vållar problem för det traditionella sättet att se på detta, är frågan om hur människor rent faktiskt lever. Frikyrkoförsamlingarna har alltid ställt vissa krav på hur en människa ska leva för att få vara medlem. Bryter man mot det, blir man utesluten ur församlingen, ur Guds församling. En bibliskt motivering för uteslutning kan man hämta från 1 Kor 5. Problemet har uppstått när församlingarna ställer olika krav. Den som syndade enligt församling X och blev utesluten, kunde så veckan därpå bli medlem i församling Y, som inte alls hade så höga krav. Då blir ju frågan, är man utesluten ur Guds församling eller bara en lokal förening?
Detta problem var vanligare för 30-40 års sen eller mer, då man i traditionellt väckelsekristna sammanhang som pingströrelsen och t.ex. de dåtida samfund som nu utgör EFK, hade en betydligt större oskriven regelbok, i folkmun den s k ”syndakatalogen”, som handlade om vad en kristen fick göra eller inte göra. Det var dels renodlade bibliska moralkrav(dvs sådana som tydligt kan grundas på Bibeln) som att inte mörda, stjäla, begå äktenskapsbrott och otukt, osv. Dels var det krav som såg bibliska ut, men som byggde på tveksam bibeltolkning såsom förbud för kvinnor att klippa håret kort, sminka sig, osv. Men dels kunde det också vara en hel mängd med helt obibliska krav (sådana som inte kan grundas i Bibeln hur man än vrider och vänder på den) på hur en församlingsmedlem skulle leva eller inte leva, t.ex. kravet på helnykterhet, att inte dansa, inte gå på bio eller teater, inte röka, osv. Det var m a o lätt att bli drabbad av uteslutning och det har skrivits åtminstone en doktorsavhandling om detta som tar upp en häpnadväckande statistik i ämnet. Följden av detta ser vi idag, när de flesta pingst- och EFK-församlingar knappast utesluter någon, och när man knappt vågar kalla synd för synd, när man s a s hamnat i der rakt motsatt diket och slängt ut Bibeln tillsammans med ”syndakatalogen”.
Problemet när det gäller medlemskapet blir då, dels att församlingarna har ställt större krav än Gud själv och därför också uteslutit ur församlingsgemenskapen sådana som inte borde blivit det, dels att många av dessa har kunnat finna kristen församlingsgemenskap i andra kristna sammanhang som varit mer liberala, som t.ex. i många missionsförsamlingar eller i Svenska kyrkan – dvs. om de inte lämnat allt vad kristen tro heter. Allt detta sammantaget gör att det traditionella frikyrkliga medlemskapsbegreppet är starkt problematiskt och måste diskuteras och bearbetas djupare. Jag ska inte fördjupa mig ytterligare i det här, men dock delge några synpunkter, innan jag återknyter till Saron i Göteborg:
Jag tror att man förr varit för snabb att trycka på uteslutningsknappen. 1 Kor 5 har blivit delvis misstolkat. Men läser man de kapitlet i dess sammanhang, både textmässigt och historiskt, så kan man se, enligt min mening, att det bara är vid mycket grova synder som uteslutning kan ske. Tidigt i fornkyrkan insåg man också att det inte går att få en ”helt ren” församling här och nu. På denna sidan Jesu återkomst växer vetet tillsammans med ogäset, och endast Gud vet vilka som verkligen tillhör församlingen och inte. När det gäller differentiering mellan synder (vilket ofta mantramässigt förkastas idag, då man säger ”alla synder är lika”, ”det är ingen skillnad på synd och synd”), så är Bibeln tydlig på många sätt att det är skillnad på synd och synd och att det vid Domens dag sker en differentiering i hur Gud lönar var och en, ”efter vars och ens gärningar”. I Mose lag (som vi kristna inte lyder under, men kan hämta lärdom ur angående ett rättfärdigt liv) visar Gud att han själv gör skillnad på synd och synd. Ett exempel: I 3 Mos 20:11 stadgas det att det är dödsstraff för en man som ligger med sin fars hustru (den synd som råkar nämnas i 1 Kor 5 och där vara skäl för uteslutning); en man som däremot syndar på det viset att han förför en jungfru, som han alltså inte är gift med, han straffas däremot endast på så vis att han åläggs att betala brudpriset och ta henne till sin hustru, enligt 2 Mos 20:16. Det var alltså skillnad på sexuell synd och sexuell synd! (Vi kristna lyder inte under Mose lag och förespråkar inte dödsstraff för olika synder).
Man har också förr varit för snabb med att trycka på uteslutningsknappen på så vis att man uteslutet människor p g a enstaka syndafall, dels för att statuera varnande exempel och dels för att skydda församlingens anseende som ”ren församling”. Båda dessa motiveringar är obibliska och felaktiga och bygger på ett knepigt sätt att läsa Bibeln. Vi människor kan inte skapa 100 % ”rena församlingar här och nu – det är en villolära.
När det står ”att orättfärdiga inte ska ärva Guds rike” eller att ”den som är född av Gud syndar inte”, så menas med detta inte enstaka händelser eller enstaka syndafall, utan det syftar på ett kontinuerligt levande i synd. För en kristen människa som är frestad till en viss synd och faller för frestelsen gäller den principen att den som erkänner sin synd och omvänder sig till Gud får syndernas förlåtelse, även om det sker upprepade gånger. Den som inte erkänner synden och därmed inte omvänder sig eller ens vill omvända sig, däremot, får inte förlåtelse. Den sistnämnde har ju heller ingen kamp mot synden.
I fornkyrkan tog man väldigt allvarligt på kristnas synder och en del vill utesluta möjligheten till bot och omvändelse. Den segrande linjen blev dock att vi människor inte kan döma på det sättet. Vi vet inte vem som tillhör den osynliga församling som är ren och helig, och vilka som är syndare som lever i den synliga församlingens mitt. Vi kan inte läsa hjärtan, bara Gud kan det. Här nere växer vetet tillsammans med ogräset.
Men så kommer vi då till Saron… Vad ska vi säga därom? Joakim Hagerius, Sarons föreståndare, säger att för att bli medlem i Saron ska man uttrycka sin vilja att arbeta på sitt liv och sin frälsning tillsammans i församlingen. Efterföljelsen börjar där. Vi är alla syndare och ofullkomliga. Därför kan även de homosexuella som lever i partnerskap och bekänner sig som troende kristna upptas som medlemmar. Församlingen respekterar deras ”utgångspunkt”. De får dock veta att församlingen inte välsignar eller viger homosexuella par och att det klassiska heterosexuella äktenskapet är normen. För närvarande kan de inte väljas till ledarposter i församlingen, men hur framtiden blir, vet ej Hagerius, som säger sig leda en församling i förändring och som alltid bör vara i förändring.
I linje med vad jag ovan har skrivit, anser jag att Saronkyrkan i Göteborg går en helt felaktig väg. Jag anser att de sviker Gud, den universella kristna församlingen, det goda i sitt arv och evangeliet!
Bibeln är tydlig med sin syn på homosexuellt levnadssätt. Det är synd. Sexualiteten är något som Gud skapat, det är gott, och det ska brukas på rätt sätt i rätt sammanhang, i äktenskapet mellan man och kvinna. Bibeln delar inte in människor i kategorier baserade på sexuella preferenser – vi är alla endast människor med samma inneboende människovärde och, vi är alla syndare. Vi behöver alla omvända oss och få syndernas förlåtelse. I den meningen, och endast i den meningen, är alla synder lika. Vi blir inte syndfria för att vi blir kristna, utan vi kommer genom hela detta jordelivet få föra en ständig kamp mot synden som vill få makt över oss, förhoppningsvis utvecklas vi dock till att bli mer och mer Kristuslika med tiden. Ingen ska därför uteslutas ur församlingen på grund av enstaka syndafall, inte ens om det sker upprepade gånger (jfr med vad jag skrivit ovan). Ingen kan avkrävas syndfrihet innan medlemskap i församlingen beviljas. I så fall skulle det inte finnas någon församling alls. Och vi ska inte såsom förr ha strängare krav än vad Gud har. Och vi kan inte skapa ”rena” församlingar. Vi kan inte läsa människors hjärtan och utesluta folk för ”inre synder”. Men, Bibeln visar oss dock att vi ska ha vissa gränslinjer och i vissa avseenden verkar Bibeln ändå rätt så tydlig, och jag menar att Bibeln är tydlig när det gäller just utlevd homosexualitet:
Utifrån Rom 1:18-32, 1 Kor 6:9-10, 3 Mos 18:22 och 20:13 m fl, framgår att ingen som lever i sådan synd som där omnämns, dvs utlevd homosexualitet, ska få ärva Guds rike. Det framgår dock av 1 Kor 6:11 att det finns nåd och förlåtelse för den som levt så, men omvänt sig. Men det är just det som är poängen – omvändelsen. Den som lever i ett homosexuellt partnerskap och inte har för avsikt att ändra på det, har ju de facto inte omvänt sig och har inte för avsikt att omvända sig. En sådan person har därmed de facto diskvalificerat sig själv från medlemskap i Guds församling, och här talar jag om den osynliga församling som bara Gud känner till. Det står ju i 1 Kor 6:9-10: ”Har ni glömt att ingen orättfärdig skall få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Inga… horkarlar eller män som ligger med andra män… ingen sådan får ärva Guds rike.” Det är inte, enligt min mening, här meningsfullt att tala om att respektera någons ”utgångspunkt” som Saron och Hagerius gör, den som lever så har ännu inte någon utgångspunkt innanför Guds församling. En sådan person måste först omvända sig, innan vederbörande kan upptas som medlem i den synliga församlingen, eftersom vederbörande uppenbarligen inte kan anses vara medlem ens i den osynliga Guds församling!
Jag vill här betona, att alla människor ska behandla lika. Ingen typ av syndare ska ha gräddfil in i församlingen. Ingen slipper kravet på omvändelse. Men det borde framgå av det jag ovan skrivit, att det är stor skillnad på hur församlingen ska se på synd och på medlemmars syndafall enligt min mening, jämfört med hur det var för 40 år sedan, på syndakatalogens tid. Men man får inte slänga ut barnet med badvattnet, man får inte sluta läsa Bibeln, bara för att man för 40 år sedan gjorde många övertramp. Man får inte vara så ivrig att bli populär i världen, att man säljer sin själ.
Därför anser jag, att Sarons utveckling är en stor tragedi och förlust för kristenheten i Sverige. Det är andligt sett en mycket farlig väg de har valt. Även om de idag i försiktiga och förtäckta ordalag fortfarande predikar att homsexuallt leverne är synd, så predikar de genom sitt handlande något annat. Jesus sade, ”Ve den genom vilken förförelser kommer…” Här tänker jag på kvarnstenen! Detta är ett uttryck för feghet, det är ett svek! Det är ett svek mot det goda i väckelsearvet. Jag anser att Saronförsamlingen ger uttryck för feghet, de vågar trotsa en liten kristen minoritet här i landet, men de vågar inte trotsa majoritetsåsikten i riksdagen eller massmedia. De har låtit sin feghet förleda dem bort från ett sunt kristet tänkande. De har slutat tänka kritiskt.
Vi måste inse, att alla människor är syndare. Det är därför Jesus dog för oss på korset. Därför kan inte vi springa runt och trivialisera synden och släta över det som Gud fördömer. Vi måste inse att Jesus dog, därför att Gud hatar orättfärdigheten. Därför måste vi predika omvändelse för alla, för oss själva dagligen, och för alla andra, utan undantag. Ingen av oss är felfri! Vi ska inte döma i onödan för vi felar alla, men vi ska definitivt inte säga att det Gud fördömer inte är så allvarligt.
Lite sent ute med att kommentera denna bloggpost – men klockrent Mikael!
Jag ser en del kommentarer som är obegripliga för en kristen (om man nu verkligen är kristen som skrivit detta) som att man ”accepterar att det står så i bibeln men inte tänker leva efter det” eller att ”man inte väljer vem man blir kär i”. Tänker du strunta i vad Gud säger i sitt ord och medvetet gå på tvärs emot det har du syndat mycket grovt och sätter din frälsning på spel. Och man väljer visst vem man blir kär i. Man kan inte hindra en fågel att flyga över sitt huvud men man kan hindra den från att bygga bo (tänk efter lite vad det betyder). Om man föddes homosexuell kunde det inte vara en synd eftersom det inte vore ett fritt val. Bibeln säger att det är synd, således kan vi dra slutsatsen att man varken föds homosexuell eller inte kan välja vem man blir kär i.
Saron har slagit in på en mycket olycksam väg och den behagar inte Gud det minsta. Vänd om medan tid är, snart är bollen i sådan rullning att ni inte förmår stoppa den!
Apropå denna homosex-debatt. Jag vill problematisera detta. Jag påstår inte, att du, Mikael, tar det så lättvindigt, men du är en aning oklar i syndsbegreppet. Så här lite kort, Gud gav Lagen på Berget Sinai, och Jesus skärpte Lagens krav i Bergspredikan. Jesus kom inte att ta bort Lagen, tvärtom, Lagens krav går LÄNGRE än till själva handlingen. Jesus tar ett exempel på att se på kvinnan med begär, då har man redan begått äktenskapsbrott i sitt hjärta eller att okväda sin broder. Detta visar syndens djup i den fallna människan.
Jag vet inte riktigt var jag står i medlemskapsfrågan i relation till specifika synder. Jag tror, att det är bäst att låta bli dessa syndakataloger när vi människor väljer vilka syndare får vara med och vilka inte.
Det är långt viktigare att fokusera på LÄRAN och på FÖRKUNNELSEN. Den klassiska kristna synen på sexualiteten är att den hör hemma INOM äktenskapet mellan man och kvinna. Att ha sexualiteten utanför äktenskapet är och förblir synd. Detta ska frimodigt förkunnas ur predikostolen. Den kristna tron är inte människans påfund, utan Guds uppenbarelse. Guds heliga krav är inget, som vi kan undvika. Den kristna trons centrala lära är soteriologin, läran om frälsningen. När Lagen får göra människan till syndare, uppenbarar Gud sin nåd i Jesus Kristus, som har försonat ALLT och förlåter oss våra olika synder. Jag är rädd för att i den moderna frikyrkan talar man mer och mer om Gud, som allas far och som vill ta hand om oss i vårt vardagsliv, man borde predika igen mer om frälsningen i Kristus, när vi är så fördärvade i oss själva.
Jag tror, att människor, som inte vill ångra sina synder, typ homo-par, sambo-par och andra, som driver sex utanför äktenskapet, kommer inte stanna i en sådan församling, där man predikar om synden, som Gud kommer att straffa, om man inte tar emot nåden i Kristus.
Sedan är bikten en viktig aspekt, vad som gäller sådana här fenomen. Inte så, att själva syndabekännelse frälsar, utan välgrundat i Jak 5, där pastor, präst, osv. kan representera Gud, som konkret betygar syndernas förlåtelse. Det olyckliga med den moderna homosex-debatten är att man vill ge offentlighet för sina synder. Det är olyckligt, att en del kommer ut med sitt onda till sådana, som inte har något med det att göra.
Mikael! Uppmana din församling till bikt! Att bekänna sina synder tillhör det kristna livet! Jag tror, att det skulle vara befriande för ung som gammal. Sedan kan behövas ibland mer psykologhjälp.
Några tankar på reformationens grund
Om homosexuell böjelse är vald eller inte, har faktiskt ingen betydelse för om man ska anse homosexuella handlingar vara synd eller inte. En människa kan ha böjelse till det som är felaktigt, och har då ansvar för att inte ge efter för den böjelsen. Det är ju först om man har en böjelse till att synden, som det kan utgöra en frestelse. Att man har ett hett temperament, är ingen ursäkt för att man ger efter för det och slår till någon. Det kan möjligen förklara varför den eller den har en tendens att göra det, men det ursäktar det inte.
Som kyrka har vi självklart viktigare saker än att bry oss om folks sängvanor och det är självklart att det är Gud som dömer. Och det är just det som är själva poängen i det jag har skrivit och i det som kyrkan alltid har sagt i detta ämne, nämligen att det är Gud som i sitt Ord (Bibeln) fördömer homosexuella handlingar. När kyrkan förkunnar att det är fel att begå homosexuella handlingar, så säger den alltså bara vad Gud har sagt. Gud har som universums och människans skapare rätten att säga vad som är rätt eller fel, och han är den som en dag ska döma. Vi har inte rätten att sätta oss över detta.
Är inte problemet i pingstkyrkan då att man tror att homosexualitet är vald? Det är inget man väljer mer än den faktiskt blir kär i! Hur ser du själv på den du älskar? Känns det inte som en gudomlig sak att denna person kommit i ditt liv? Av villken anledning skulle en homosexuell person inte känna samma sak? Om gud skapat homosexuella är det väl han sätt att hindra överbefolkning..vad vet jag!? Men nog har väl kyrkan viktigare saker för sig än att bry sig om folks sängvanor?Jesus levde med syndare, han påtalade att ingen är god utom gud….Varför tror vi oss då hela tiden veta bäst? Är det inte gud som ska dömma?
David, när jag skrev som jag skrev om dopet, var det inte för att polemisera mot den ena eller andra dopsynen, utan bara att omnämna det ungefär som respektive sida skulle omnämnt det, lite halvneutralt. Jag hade inte för avsikt i det inlägget att diskutera dopfrågan, bara att nämna det som en faktor som bidrar till att problematisera medlemskapsbegreppet. Själv predikar och praktiserar jag en baptistisk dopsyn, men jag har inga problem med att kalla spädbarnsdopet för ett ”dop”. Det baptistiska (som jag tror är det bibliska) dopet har ju inte monopol på etiketten ”dop”. Jag kan också förstå de spädbarnsdöpta kristna som uppfattar sitt dop som ett bibliskt dop, även om jag inte kan dela deras bibeltolkning. Jag anser att troendedopstolkning är den mest hållbara.
Min reflektion är fortfarande att det är skillnad på gudstjänstbesök och medlemsskap. Om man inte ställer upp på församlingens medlemsskapsregler så behöver man ju inte nödvändigtvis gå med! Det är som en familj som fattat beslut om att alla barn ska vara hemma klockan sex för då äts middag. Inte alls ett vetenskapligt grundat beslut men familjen har nu bestämt det så för att det inte ska behöva serveras solomiddagar mellan kl fyra och åtta.
Tror inte det finns nån kyrka som står vid dörren och kräver uppvisande av icke-förfalskningsbart id för att få tillträde till gudstjänsten. Ingen kan heller förbjuda någon att gå till nattvardsbordet, det är vars och ens eget beslut, en tjänsteförrättande pastor kan inte se vem som är värdig eller inte värdig nattvardsgemenskap.
Så man kan lite snävt säja: håller man inte till 100% med om reglerna i den församling man går till och har man ändå inte för avsikt att bekläda några förtroendeposter i den så kan man lika gärna gå som besökare.
Istället för det omvända, det som nu sker t ex i Saron: att grupper direkt eller indirekt kräver att församlingen ska anpassa sej till just deras specifika bibeltolkning och deras specifika sätt att leva livet som kan vara problematiskt jämfört med församlingens regler. Då inställer sej nämligen omedelbart frågan: vilket särintresse anmäler sej härnäst och kräver ändring i kyrkans medlemsskapsregler?
Hej Mikael!
Tack för ditt ställningstagande mot Sarons handlande. Några kommentarer om dop och medlemsskap. När du talar om ”spädbarnsdöpta” kan det låta som att du anser att ett nytestamentligt dop inte behöver vara en begravning av hela kroppen. (Rom 6:4, Heb 10:22, m.fl.) Jag föredrar termen ”begjutna”.
Den fråga du ställer: ”Är det överhuvud taget rätt för en lokal församling att ha strängare medlemskapsregler än vad man samtidigt erkänner att Gud har i sin himmelska matrikel?” som syftar på att det inte är säkert att Gud kräver ett äkta dop för medlemsskap i sin församling tror jag inte leder oss på rätt väg. Även om vi kan se och erkänna tron på Jesus hos människor som inte är ”döpta in i Kristus” (Gal 3:27), så tror jag det är viktigare att som ledare i Kristi församling fråga sig: Vad är mitt uppdrag som ordets tjänare? Är det inte att vara med och bygga församlingen efter den lära som Gud har gett. Betänk om varje villolära skulle sätta standarden! Dopet hör till frälsningen (Mark 16:16; 1 Pet 3:21) och är därför självklart en förutsättning för medlemskap (Apg 2:40-41, 47).
Ska vi bygga församlingen utifrån hela evangeliet eller stanna halvvägs, typ: ”Omvänd er [och låter er alla döpas i Jesu Kristi namn], så att era synder blir förlåtna.” (Apg 2:38) ”Alla är Guds barn genom tron på Kristus Jesus. [Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus.]” (Gal 3:26-27, jfr gr.txt.) ”Den som tror [och blir döpt] skall bli frälst” (Mark 16:16) Eller låta bli att anvisa de som tagit emot den helige Ande att låta döpa sig (jfr. Apg 10:47-48).
Nåd och frid
David Svärd
Urbaptistisk pingstvän (www.urbaptistiskpingst.se)
Broder Würstmaster,
Jag är medveten om de olika typer som du beskriver i din kommentar. Jag känner mig faktiskt inte helt bekväm med det upplägget från församlingarnas sida. Mest obekvämt känns nog den lärjungaskapsbaserade församlingen, jag håller med om att det är lite sektvarning på det tänket. Samtidigt är väl risken att den andra gruppen blir alldeles för flummig och inte sätter de gränser som faktiskt borde sättas, nämligen kravet på omvändelse och en uttryckt vilja att lyda Skrifterna.
Pingback: Aletheia — Blogg & Tankesmedja » Bloggarkiv » Ekot av Hörnmarks tystnad
Om jag vill gå med i en medlemsbaserad församling – där man primärt betonar församlingen som Kristi kropp – är tröskeln inte så hög. Om jag däremot vill komma med i en lärjungaskapsinriktad församling – där man starkt betonar efterföljelsen som ideal – kan kraven vara skyhöga. Man måste till och med gå en introduktionskurs i ett antal timmar. Nästan som introduktionen till en elitistisk sekt.
Vilka krav är rimliga i Guds församling på jorden? Är församlingen till för människorna eller tvärtom?
Suveränt!!!
Vilken bra blogg!!!
Hade aldrig hört talas om dig tidigare men har läst dina första blogginlägg och måste säga att jag är grymt imponerad!
Här kommer jag vara många gånger, vilka bra utläggningar och förtydliganden. Känns mycket gediget och genomtänkt.
STORT Tack!!
Bobo skrev:
”Som du själv säger så är det bästa att göra att lyfta på hatten och gå vidare (dagens predikan).”
Varför skall vi lyfta på hatten? Om nu det står saker i Guds Ord(inte människors!)betyder det då att bara för att vi med vårt begränsade förstånd skall hoppa över det? Jag säger som Sven Reichmann sade i en predikan nyligen: Då skruvar jag på hatten ännu mer- för här finns det något som Gud vill visa oss! Dvs våga fråga honom, sök i hela skriften, kan vi se en helhet?
Tex Jonas Gardells befängda tanke (och bok=människoord)att Jesus inte dog för våra synder, för att offertanken känns gammaldags och bestialisk… Känner man sin GT är det offertjänst från början till slut, där påsken och försoningsdagen fokuserar på just offer, som sedan Jesus uppfyller. Då kan man med ett humanistiskt tankesätt fundera precis som Gardell, varför skall man döda någon för att det skall bli bra?
Gud har många bra vettiga argument mot homosexualitet-OM man skruvar på hatten och frågar honom (dvs läser skriften med Andens ljus)!
Hej
Du formulerar dig väl om detta. Mycket av det springande punkten är ju här just om en församling, istället för att hjälpa och stötta de syndare som den består av, istället förklarar en synd ren och håller den för god. Skillnaden kan utifrån tyckas minimal, men principiellt är den enorm.
Jag kan förstå reaktionen att kristna bara talar och homosex och synd, samtidigt vet jag inte om det är helt sant ur ett historiskt perspektiv. Frågan är väldigt aktuellt just nu, inom vissa kyrkor i väst. Flera principiellt viktiga vägval ska göras och då är det inte så märkligt att det talas mycket om ämnet. Den frågeställning som nu är brännhet i vissa länder, dvs den om homosexuella relationer kan jämställas med heterosexuella, har överhuvudtaget inte varit föremål för särskilt mycket debatt de senaste 2000 åren i kyrkan.
Sedan är allt kristendomen en religion väldigt fokuserad på synd, dvs den som Gud själv valde att gå i döden för, för att vi skulle bli fria och leva för evigt. Så kyrkan ser ju inte den fokuseringen som något betungande utan tvärtom som något underbart befriande.
Allt gott
Det finns mycket i bibeln som jag inte förstår. Guds syn på homosexualitet är en sådan sak. Som du själv säger så är det bästa att göra att lyfta på hatten och gå vidare (dagens predikan).
Så länge Gud inte på ett vettigt sätt kan förklara varför han tycker som han tycker (om han tycker så – för givetvis, även om normen är att de flesta mer eller mindre tolkar bibeln bokstavligt, så finns det alltid utrymme för möjligheten att rådande tankesätt hos de människor som höll i pennan lyste igenom i det budskap Gud ville förmedla) så tänker jag acceptera att det står som det står men inte leva efter det.
Ur ett mänskligt och medmänskligt perspektiv anser jag det förkastligt, ignorant och kränkande att se på homosexualitet med Guds ögon och att man kan stå för att tycka så och uttala sig om det utan att själv vara 100% övertygad om att det ÄR så och till 100% veta VARFÖR det är så är snudd på vansinne och fanatism. Det finns inga vettiga argument mot homosexualitet i bibeln (som inte går att applicera på rådande kristna synen på hetrosexuella förhållande också – med samma slutsats) och det finns verkligen inga vettiga argument utan för religionens ramar.
Att du Mikael skriver som du gör, i egenskap av pastor i Pingstkyrkan i Ängelholm…. och tar ett så tydligt ställningstagande i en fråga där jag själv skulle ta rakt motsatta ställning om saken ställdes på sin spets… (skribenten till denna kommentar har bett mig redigera och stryka i hans inlägg, vilket jag på hans begäran gjort, Mikael K)
Amen!!!
Ett stort tack för dessa klara signaler, som behövs i denna tid av förvirring!
Du verkar vara en reflekterad person, så ärligt vill jag fråga dig två saker. Vad är det exakt som är farligt med den väg Saron väljer och varför denna extrema betoning på synd?
Jag är som metodist glad och tacksam för att vår kyrkas Sociala principer är tydlig i frågan om utövad homosexualitet. Där sägs bland annat:
” Although we do not condone the practice of homosexuality and consider this practice incompatible with Christian teaching, we affirm that God’s grace is available to all.”
Dessvärre har detta inte fått en helt rättvis svensk översättning. Där heter det nämligen: ”Även om vi anser att homosexuella handlingar är oförenliga med kristen lära, bekräftar vi att Guds nåd gäller alla.” Där har man i den svenska översättningen tagit bort första delen där det sägs: ”Although we do not condone the practice of homosexuality ”, vilket ju rimligen ska översättas med att ”vi inte har överseende med homosexuella handlingar” och därpå följt av det som står i den svenska översättningen om att vi även anser det vara oförenligt med kristen lära. Jag vidhåller att detta inte har blivit korrekt översatt, utan att första delen tagits bort i den svenska översättningen.
Men ordalydelsen som gäller i vår internationella Metodistkyrka, som ju Metodistkyrkan i Sverige är en del av, är alltså mycket tydlig. Guds nåd gäller alla, men som kyrka har vi inte överseende med homosexuell praxis så att vi säger att det är ok, och vi anser det strida mot sund kristen lära och tro.
Liberala krafter inom Metodistkyrkan (UMC) har under flera år velat liberalisera Metodistkyrkans syn på utlevd homosexualitet, men istället så har de värdekonservativa stärkt sina positioner inom den internationella Metodistkyrkan, och formuleringen t.o.m. skärptes för några år sedan. Jag vet inte om det bidrog till att vissa liberalteologiskt orienterade inom Metodistkyrkan i Sverige därför nu vill att metodisterna i Sverige som ett första steg ska lämna den internationella Metodistkyrkan (UMC) för att bygga en ny kyrka tillsammans med Missionskyrkan och Baptisterna.
Personligen är jag glad och tacksam över att få tillhöra Metodistkyrkan och hoppas att sammanslagningsprojektet får ett Nej i sommarens respektive årskonferens.
Berndt Isaksson
metodistpastor
Amen! Amen! och åter Amen!
Tack för en välskriven och bra text. Men hur tycker du att vi ska forma medlemskapet i våra församlingar nu? I vår församling har vi en modell med tydlig introduktion för nya medlemmar och tydliga förväntningar på lärjungaskap och efterföljelse för alla som är med i församlingen. Men det är inte lätt att få det att fungera i praktiken.
Pingback: Aletheia — Blogg & Tankesmedja » Bloggarkiv » Homopar i Saron