Var jag står och vart jag går

Var står jag nu och vart går jag eller hur går jag vidare?

Detta är ett något annorlunda blogginlägg. Det är en sorts hopsummering av vad som varit och var jag står nu, med länkar till relevanta blogginlägg och ett tydliggörande  om hur jag går vidare. Man kan kalla det för ett nytt avstamp, om man vill. Det är också en förklaring om vad min korta och avslutade tid som katolik betyder och inte betyder i sammanhanget.

Större delen av mitt liv har jag betecknat mig själv som konservativ evangelikal och det är även nu den beteckning jag tycker passar bäst. Jag lägger inte in några politiska undertoner i detta ord. Alla referenser till nutida amerikansk politik i detta sammanhang är irrelevanta. Detta är en teologisk och kyrklig fråga.

Jag är protestant och jag tror på hela Bibeln

Det betyder att jag är en protestantisk kristen som tror på allt som står i Bibeln och att jag håller Bibeln som högsta auktoritet för tro och liv. Det betyder också att jag tycker det är extra viktigt med personlig tro och omvändelse samt kyrkans mission och evangelisation. De stora väckelserörelserna som drog genom Europa och Nordamerika från 1700-talet till 1900-talet är en viktig del av min historia. Men de är inte hela min historia. Även kyrkan under antiken, medeltiden och reformationstiden är min historia. För att vara en sund kristen i vår tid behöver man vara förankrad i hela den kristna historien. Det betyder att också att jag helt stänger dörren för all liberalteologi och försök att omtolka kristendomen i linje med tidsandan. Det betyder också att jag är övertygad om att kristen tro alltid och i alla delar stämmer överens med sunt förnuft och vetenskap, om allt detta förstås och används rätt.

Begreppt evangelikal är en samfundsövergripande term. Man kan tillhöra olika protestantiska samfund och vara evangelikal, baptist, presbyterian, metodist, pingstvän, lutheran med mera. Därför kan man börja som pingstvän, sedan bli lite mer reformert och med tiden ändra dopsyn. Man kan rentav bli lutheran och tro på dopet av spädbarn. Men under allt detta förbli evangelikal. De samfundstrogna tycker detta är mycket problematiskt, men för mig har det aldrig varit konstigt. Åsikter och övertygelser kan ändras över tid, och man kan vara med i ett samfund och ha åsikter i vissa frågor som är mer vanliga i ett annat samfund.

Då jag flyttat mellan olika städer i Sverige på grund av studier och arbete, så har jag också bytt församlingstillhörighet ett flertal gånger – inte för att jag ändrat någon teologisk uppfattning, utan bara för det passat av andra skäl, som till exempel det sociala skälet. Jag har generellt sett aldrig varit särskilt samfundstrogen eller samfundstypisk i mina åsikter eller ställningstaganden, med undantag för den katolska perioden på cirka tre år. När jag var pingstpastor, så var jag aldrig en ”typisk pingstpastor”. När jag tillhörde EFK, Livets ord eller EFS, var jag aldrig ”typisk” för dessa samfund. Min identitet var alltid evangelikal. Skillnaderna mellan till exempel frikyrkosamfunden idag är mindre än skillnaderna inom desamma.

Detta har många gånger vållat mig problem med andra kristna, eftersom det verkar vara ganska vanligt bland kristna att vilja placera in människor i samfundsfack, vilket jag alltså tyvärr inte så gärna låter mig inordnas i.

Jag är en konservativ evangelikal kristen. Jag går på gudstjänster ungefär lika mycket i Svenska kyrkan som i pingskyrkan i Karlshamn. Jag har inga kvarvarande romersk-katolska idéer, läror eller traditioner överhuvudtaget. Men den katolska tiden har gjort att jag har ännu lättare att uppskatta god luthersk liturgi i gudstjänsten nu än innan jag blev katolik. Jag står närmare den lutherska teologin nu än innan jag blev katolik. Men jag lutar mer åt reformert teologi när det gäller sakramenten, dop och nattvard. Men dock är jag mer episkopal än presbyterian i ämbetsfrågan. Jag anser att frågan om kyrkosyn är mer komplicerad än att bara dela in det i frikyrkosyn och folkkyrkosyn. Jag tycker bättre om psalmsång än om ”lovsång” (med det sistnämnda syfter jag inte på biblisk lovsång utan på den musikgenre som kallas ”lovsång” och som numera är standard i alla frikyrkor). Jag anser att gudstjänsten mer är till för att vi ska lyssna på Gud och ta emot honom i sakramenten och tacka honom, än att vi ska söka andliga upplevelser. Jag tror att det är rätt att döpa kristna föräldrars spädbarn, men dock inte icke-troendes barn. Men jag skulle aldrig försöka hindra någon från att söka vuxendop om de själva vill det. Jag tror att den som tar emot brödet och vinet i nattvarden tar emot Kristi kropp och blod, på ett andligt och himmelskt sätt. Ungefär som Calvin (tror jag), inte som Zwingly, inte riktigt som Luther, men ändå nära. Jag tror inte att brödet och vinet bara är symboler eller att nattvarden bara är en minnesstund. Och så vidare. Så här skulle man kunna fortsätta. Tyvärr, för många, så kan jag inte entydigt ansluta mig till en enda protestantisk bekännelstradition. Det är det evangelikala dilemmat.

Ultrapingstvänner och bekännelstrogna lutheraner, för att inte tala om högkyrkliga lutheraner, kommer alla att tycka att jag inte riktigt håller måttet här. Men så är läget. Ni får gärna argumentera här i kommentarsfältet om varför jag borde ändra mig i det ena eller det andra. Jag tar inte illa upp.

Jag var dock katolik under drygt tre år

Men, som många läsare av denna blogg vet, så attraherades jag under en viss period av livet av katolicismen och jag blev katolik 2016. Men efter en ganska kort tid började jag inse vilket stort misstag detta var och återgick därför till min protestantiska, evangelikala tro, 2019.

Artiklar i samband med att jag lämnade Katolska kyrkan

Jag har skrivit ett antal blogginlägg och artiklar om hur och varför jag lämnade Katolska kyrkan, under tiden efter att jag lämnade:

Jag lämnar den Romersk-katolska kyrkan

Hur såg Jesus på tradition och bibeltolkning?

Om att skilja mellan personen och ämbetet Detta och föregående inlägg går in särskilt på frågan om påveämbetet och frågan om traditionens roll i förhållande till Bibeln.

Artiklar om att tillhöra olika samfund

På frågan om att jag tillhört olika samfund, har jag bland annat skrivit detta:

Det handlar inte om samfund

Min väg genom den svenska kristenheten

När det gäller mer specifika frågor om varför jag blev katolik och varför jag slutade vara katolik – jag använder alltid termerna ”katolik” och ”katolsk” som samfundstermer syftande på det stora samfundet som leds av påven i Rom, om inte annat anges – så har frågorna om Skriften allena och om påveämbetet och därtill hörande kyrkosyn varit de allra viktigaste. I artiklarna jag länkade till ovan har jag skrivit mer i detalj om hela denna process och särskilt om dessa frågor.

Artikelserie om Skriften allena

Men jag har också skrivit en serie blogginlägg med titeln ”Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den?” då jag mer specifikt behandlar denna fråga:

Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den? – del 1

Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den? – del 2

Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den? – del 3

Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den? – del 4

Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den? – del 5

Artikelserie i Kyrka och folk

Jag håller också på just nu med en artikelserie som publiceras i tidskriften Kyrka och folk, som handlar om min väg till att bli katolik och att bli protestant igen. Jag behandlar frågorna om Skriften allena, om påveämbetet och några till. Hittills är två artiklar publicerade, dock bara en på webben än så länge. En tredje är inlämnad och det kommer sannolikt att bli två till, alltså totalt fem.

Jag kommer att länka till dessa artiklar här i detta inlägg, allteftersom jag publicerat dem här på bloggen:

Varför blev jag katolik och varför blev jag protestant igen?

Svar på argumentet ”Skriften allena fungerar inte”, med mera

Finns läran om Skriften allena i Bibeln?

Artikelserie från 2019 som visar hur jag steg för steg blir mer och kritisk till Katolska kyrkan, skriven innan jag tog steget

Att jag lämnade Katolska kyrkan var givetvis inte ett beslut som togs på en dag, utan föregicks av en längre process av grubblerier. Man kan se en utveckling hos mig i de alltmer kritiska artiklar jag successivt skrev tiden innan jag lämnade Katolska kyrkan, framför allt under 2019. I dessa inlägg kan man följa hur min argumentation successivt utvecklas och därigenom också förstå lite grann om varför jag lämnade Katolska kyrkan. Bland annat dessa inlägg:

Kan man försvara påven?

Hur mår påvedömet egentligen?

Böcker jag läst på sistone Just detta inlägg innehåller korta referat av böcker som bidrog till att ändrade mig.

Tror du verkligen på påvens och kyrkans ofelbarhet?

När uppkom läran om påvens ofelbarhet?

Varför talar katoliker och protestanter förbi varandra? I denna artikel behandlar jag frågan om kyrkosyn eller församlingssyn (ecklesiologin)

Varför tro på påveämbetet?

Radering och redigering

Hela den här processen med att jag blev katolik och försvarade det under ett par år, och att jag sedan insåg att detta var ett stort misstag, har dock till slut lett mig fram till en slutsats och till ett beslut. Jag gör nu ett nytt avstamp med denna blogg.

För att inte det jag skriver på denna blogg ska vara vilseledande och få människor att tro att den Katolska kyrkan är den sanna kyrkan i världen och att alla borde bli katoliker, så har jag idag efter att jag publicerade ursprungsversionen av detta inlägg, gått igenom alla blogginlägg jag skrivit från det att jag annonserade att jag skulle slå in på vägen att bli en katolik, under hösten 2015, till det att jag lämnade Katolska kyrkan i oktober 2019, och raderat och redigerat.

Jag har raderat mer än vad jag redigerat. En del av det jag skrivit har kunnat finnas kvar med viss redigering. Och i regel har jag lagt in en uppdateringsnotis om att jag lämnat katolska kyrkan. Denna uppdateringsnotis innehåller en länk till just denna artikel. Det var därför jag ville publicera den först – med alla länkar till dessa artiklar – så att jag enkelt skulle kunna länka och hänvisa till den.

Tankar inför framtiden

När jag först lämnade Katolska kyrkan, hade jag inga planer på att ägna resten av livet åt att argumentera mot katolicismen. Jag tyckte det var lite jobbigt att jag gjort ett så pass stort misstag, och ville erkänna det offentligt och göra avbön, med några inlägg. Sedan ville jag gå vidare.

Men det har hela tiden och framför allt under det senaste året dykt upp fler och fler förfrågningar om detta ämne. Det finns uppenbarligen ett stort behov av att någon med den erfarenhet jag har talar och skriver om detta. Så jag har nu bejakat detta och jag kommer att skriva mer om detta framöver. Nu närmast kommer förstås fortsättningen på den serie jag skriver åt Kyrka och folk. Det kommer också att publiceras flera poddavsnitt där jag intervjuas om detta framöver. Jag länkar när det kommer.

Men det lär nog komma mer än så.

För övrigt, har jag många andra saker om Bibeln och kristen tro som jag avser att skriva om och som jag nämnt i olika sammanhang tidigare. Men det får bli när det blir.

Jag funderar på om jag skulle spela in egna poddavsnitt eller kanske ännu hellre youtube-filmer, som jag sedan kan lägga in även här på bloggen. Men vi får väl se. Jag börjar med att jag skriver lite till.

9 reaktioner på ”Var jag står och vart jag går”

  1. Mikael!
    Alltid intressant ta del av dina skriverier. Men jag tvingas medge att den för mig intressantaste delen av din vandring var den period när du som (f d) frikyrklig mer och mer öppnade dig för det historiska och allmänkyrkliga kristna arvet. Det är ju något som alltid varit en bärande del i den (typ av) luthersk tro som blivit min.

    Att jag också under en period känt en dragning mot katolska kyrkan – av skäl som till stor del liknar dina – har vi talat om tidigare. Framförallt när vi möttes nere hos dig för några år sedan. (Exakt vilket år det var minns jag inte, var det under din katolska tid eller före?)

    Dock konverterade jag aldrig. Det som slutligen hindrade mig var inte överväganden om påveämbetet eller katolska dogmer utan min prästvigning i svenska kyrkan. Jag har en gång avgett ett offentligt högtidligt löfte att vara trogen i min tjänst. Det löfte kan inte tas tillbaka. Inte ens om ”motparten”, den kyrka inom vilken jag har min tjänst, sviker. Vilket svenska kyrkan flerfaldigt gjort. (Detta var på vissa sätt iofs känt redan när jag blev präst. Hela min prästtid har jag tillhört dem som ifrågasatt reformen som möjliggör att ge prästämbetet åt kvinnor. Men dåförtiden var ju löftet att även de ”gammaltroende” skulle ha en plats i svenska kyrkan.

    För mig har prästvigningslöftet mer och mer kommit att likna äktenskapslöftet. Även om hustrun vill gå skilda vägar (vilket drabbade mig för ca 20 år sedan) så står mitt löfte fast och jag har inte gift om mig).

    När du nu erkänner att du i sakramentssynen står närmast de reformerta så finner jag det inte osannolikt att vi skulle haft mer gemensamt – i just dessa frågor! – under din katolska tid. Jag hör nämligen till dem som alltid trott att vi lutheraner i just sakramentssynen har mer gemensamt med katoliker än med reformerta (”svärmeandar”). Även om vi inte köper den katolska filosofiska förklaringen till hur brödet blir Kristi kropp, den s k transsubstantiationsläran, så tror vi att det konsekrerade brödet och vinet ÄR Kristi kropp och blod – oavsett mottagarens tro. Om nämligen mottagarens tro skulle vara nödvändig för att man i kommunionen skall få Kristi Kropp och blod – vilket jag tycker att du antyder (rätta mig om jag har fel!) – så skulle det skapa en onödig sakramental osäkerhet; tror jag tillräckligt för att kunna vara säker på sakramentets giltighet? Enligt luthersk tro påverkar mottagarens tro inte sakramentets giltighet. Däremot är tron nödvändig för att man ska få den rätta välsignelsen av sakramentet. (Om inte nattvarden skulle ha en objektiv giltighet redan innan mottagarens tro skulle ju också allt tal om ”ovärdigt” nattvardsmottagande bli meningslöst, 1Kor 11.)

    Får väl citera Luther (fritt ur minnet): jag äter och dricker hellre Kristi kropp och blod med papisterna än idel bröd och vin med svärmarna.

    Skulle vågar vägar mötas igen skulle fortsatt samtal öga mot öga glädja mig

    Torbjörn Lindahl
    Högkyrklig lutheran

    1. Mikael Karlendal

      Men, Torbjörn, du tror väl inte att brödet och vinet upphör att existera under nattvarden? Visst tror du att det är riktigt bröd och vin som du delar ut eller tar emot? Men att Kristi kropp och blod bokstavligen är där också, under firandet? Om du tror så, så är du sett ur en annan vinkel mer i de reformertas än de romerskas gemenskap. Eftersom de romerska tror att brödet och vinet upphör att vara just bröd och vin annat än till det yttre. Och därmed tolkar de ju inte Jesu eller Paulus ord bokstavligt, när de talar om bröd och vin.

      Nu är jag inte dogmatiskt fastlåst i denna fråga. Jag är öppen för fördjupning i denna fråga. Just nu har jag ungefär lika svårt med den zwinglianska som den lutherska synen. Bara symbol är för magstarkt. Strider mot allvarsorden om att man bör pröva sig själv och tänka på vems kropp det gäller… Men å andra sidan tycker jag att det vore märkligt om man tolkar det alltför bokstavligt fysikaliskt – för när Jesus säger de orden när han håller i brödet – ”detta är min kropp” – så sitter han ju livs levande vid bordet med en vanlig mänsklig kropp som håller i ett brödstycke. Om han hade en vanlig mänsklig kropp, vilket ju är grundläggande i kalcedonensisk kristen teologi, så kan ju inte den kroppen han hade innan sin död och uppståndelse ha varit närvarande i, med och under brödet som han höll i sin hand, lika lite som din kropp är närvarande i, med och under brödet du håller i din hand. Jag tycker att den mest naturliga läsningen av texten ändå säger att hans ord måste förstås i en inte helt bokstavligt fysikalisk mening.

      Sedan knyter jag inte mottagandet av Kristi kropp och blod på ett andligt sätt – som reformerta bekännelser skulle säga – till styrkan eller kvalitén på den personliga tron. Utan tron syftar här på att det är troende kristna människor som tror på Jesu död och uppståndelse som här tar emot Kristi kropp och blod till välsignelse. De som inte tror på Jesu död och uppståndelse, och därmed inte kan kallas kristna, tar bara emot bröd och vin, och till ingen nytta. Nattvarden eller brödet och vinet har ingen verkan i sig själv och oberoende av tron. Den har verkan för de troende.

      Jag skulle kunna skriva under på paragraferna 28 och 29 om detta i Church of Englands 39 artiklar.

      Så tänker jag.

      1. Mikael!
        Jag tror absolut att brödet och vinet förblir bröd och vin i nattvarden. Men att det samtidigt är Kristi kropp och blod.
        Jag är ju lutheran:)
        Den likhet som finns mellan lutheraner och katoliker är ju att vi verkligen tror på Kristi kropps och blod närvaro I nattvardselementen. Realpresens – lutherskt favorituttryck!
        Men jag anslöt mig inte till transubstansiationsläran. De flesta frikyrkliga som jag mött har svårt tro/förstå den lutherska positionen. De tycks mena att tro på realpresensen automatisk innebär tro på transsubstantiationen. Så är dock icke fallet.

        Och jag vidhåller att mottagarens tro inte har betydelse för nattvardens objektiva kvalité – även en hedning som kommunicerar tar emot Kristi kropp och blod. Men det riskerar bli honom till dom i stället för till välsignelse. Så i avseendet vilken betydelse och vilka följder nattvarden får i den kristne liv, där har tron betydelse. Nattvarden ska tas emot i tro.

        När du var på väg från frikyrkligahet mot allmänkyrklighet hoppades jag kanske att vi skulle kunna mötas i det lutherska. Men du gled förbi mig. Nu när du rest åt andra hållet verkar du farit förbi mig igen.

        Men jag vill gärna att den vänskap som uppstått oss emellan ska bestå.

      2. Mikael Karlendal

        Självklart ska vi vara vänner, Torbjörn. Och jag hoppas att våra vägar korsas snart igen, även om vi bor i varsin ända av landet.

        Och jag är väl mer luthersk nu än innan jag slog in på den katolska vägen. Och jag är framförallt mer öppen för och mer positiv till det lutherska än vad jag var innan. Det är väl mer det att de lutherska argumenten när det gäller sakramenten (alltså argumenten för de specifikt lutherska synpunkterna i motsats till de reformerta motsvarande) inte riktigt har övertygat mig ännu. Men jag hade ju inte för avsikt att sätta igång en diskussion om sakramenten ju med detta inlägg, utan bara att förklara lite var jag står. Jag har förmodligen sagt till dig när vi pratade, att hade jag bott i England, så hade jag sannolikt blivit anglikansk präst redan för 30-35 år sedan. Så har jag känt länge – i 30-35 år – men jag bor inte där.

  2. Hej Mikael
    Kul att läsa dig igen.
    Nästan allt du nu skriver i denna post känns väldigt positivt förutom din uppsyn.
    Jag har skrivit det förr och jag gör det igen.
    Själv tror jag inte det är avgörande för en platts i det himmelska men….
    På nått sätt måste man ändå bestämma sig och när du säger att det är ok om spädbarn till troende människor döper sina krabater men inte om ofrälsta par gör detsamma blir jag fundersam.
    Om man nu tror på att döpa spädbarn är då inte kraften lika stor i båda fallen, dopet ska ju ändå bekräftas i senare ålder för att få sin ”giltighet”.
    Kan inte läsa att någon i bibeln frågade dom som ville döpa sig om deras föräldrar var troende.
    Det var ju medvetna om sin handling men du kan ju inte säga att detta inte gällde dom utan bara dom man inte kan läsa om i bibel om du förstår hur jag menar.
    Finns inte ett enda ställe där det står att man döpte spädbarn och då vet du att jag känner till ”och hela hans hus…..” men detta säger absolut ingenting om något spädbarn där kan man karta gissa och hoppas om man tillhör den sidan.
    Som sagt den personliga övertygelsen och tron är det som är viktig.
    Faran med spädbarnsdopet är att man luras in i det falska att bara man är döpt tillhör man kyrkan och himlen är säkrad.
    Tyvärr hör man faktiskt sådana tongångar än underförstått.
    Jag vet att du inte har den synen men lika fullt tycker jag det är en märklig undervisning från en så övrigt klok man.

    1. Mikael Karlendal

      Du skrev ”uppsyn” och jag tänkte fråga dig vad du menade, men så slog det mig att det kanske var rättstavningsprogrammet som inte förstod ”dopsyn”? 😀

      Ja, nu var det kanske inte min avsikt att sätta igång någon dopdebatt igen. Det är inte en fråga som jag vill strida om. Men, som du vet så ändrade jag min dopsyn långt innan jag blev katolik – många protestanter är ju barndöpare, metodister, lutheraner, reformerta av olika slag, och det var efter en lång tids funderingar som jag anslöt mig till den skaran. Att jag nämnde det här var dock mest som en upplysning. Det finns skilda dopsyner även bland barndöparna. Lutheraner menar att barnet blir fött på nytt i dopet – genom en tro som Gud ger spädbarnet i kraft av ordet som predikas i samband med dopet. De tror också att man får syndernas förlåtelse i dopet. Det betyder inte att de tror att man blir frälst bara genom det. För tron måste bevaras och finnas kvar. Utan tro, med bara dop, blir ingen frälst, enligt luthersk lära. Reformerta tror att barn till kristna ska döpas, på samma sätt som söner till judiska föräldrar ska omskäras. Dopet är ett tecken och ett sigill på att du tillhör det nya förbundet, som du tagit emot genom tro. Men dopet i sig, som handling, har inte med sig någon automatisk verkan. Man blir inte född ppå nytt genom dopet eller får syndernas förlåtelse genom dopet, utan pånyttfödelse är något som Gud verkar i de som hör ordet, syndernas förlåtelse är något man tar emot genom tron. Så olika protestantiska riktningar har alltså lite olika tolkning av barndopet. Jag lutar som sagt mer åt det reformerta hållet.

      Men eftersom jag inte är anställd i någon församling och ej heller strävar efter att bli det, så tycker jag inte att det är så viktigt att strida i denna fråga. Det jag möjligen skulle försöka göra, vore att försöka undanröja missuppfattningar i den mån jag ser dem.

      Men, man kan ju inte vara klok i allt. Vissa brister får man erkänna att man har.

      1. Hej Mikael
        Ja det blev verkligen knas med rättstavningsprogrammet och jag skulle aldrig ifrågasätta Guds skapelser.
        Fortsätter dock att kämpa för Bibeln och det som står där och att man inte kan tillägga eller dra ifrån någonting.
        Det tycker jag man gör om man finner grund för barndopet.
        Det farliga med det är framförallt risken för det vilseledande i denna syn.
        Som du själv skriver finns det så många varianter av denna tradition.
        Nöddopet tex varför utövar man det, jo man tror att dopet räddar deras själ när livet är på väg att rinna ut.
        Har alltid sett barnvälsingnelsen som en fantastisk handling där man får be för barnet om beskydd och där även föräldrar får förbön för det föräldraskap som ligger framför.
        Måste vara jobbigt med en dopsyn som har så många olika tolkningar och att då stå och försvara den, men då den tolkning man står för, i ditt fall, det är rätt om föräldrarna är troende att föra fram spädbarnet till dopet.
        Som du skriver själv så har du ju valsat runt en hel del i olika samfund och i dopfrågan känns det som att du fortfarande famlar och inte riktigt hittat hem.
        Vill förtydliga än en gång att jag tror inte denna fråga är avgörande för himmelriket, barndöpta kommer stå axel mot axel med troendedöpta.
        Det är mer rädslan för vilseledande i denna syn och det att vi inte har en enhet i frågan känns tråkigt. Att det dessutom inte står ett ord i Bibeln angående detta dop får mig frågande.
        Nog om detta, så otroligt roligt att du är tillbaka. Jag har ju följt dig ifrån begynnelsen och det finns nog ingen jag respekterar s mycket som dig. Du svarar alltid och är aldrig dryg eller otrevlig, tvärtom trevlig och öppen om man har en annan syn än dig.
        Nu ska jag läsa ditt senaste inlägg.

  3. Hej Mikael,

    Tack för din intressanta redogörelse.
    Blickade du någongång lite mer seriöst åt den Ortodoxa traditionen?

    Den Ortodoxa Kyrkan har som du vet ingen central påve – den är episkopal. Den har inte heller ett något magisterium, utan vidhåller primärt vid de sju första stora erkända kyrkomötena och kyrkofädernas samlade konsensus. Skriften är en del av den heliga traditionen och de två löper parallelt för vägledning utan att det ena premieras på bekostnad av det andra. För att beröra lite av det du skrev ovan så finner man heller inte något behov att molykylärbestämma nattvardens mysterium med en transubstitutionslära. Som jag ser det har den Ortodoxa Kyrkan allt det där du först sökte efter utan de betungande bitarna som kommer med Katolicismen?

    Jag har själv noterat en trend det senaste där många evangelikala och reformerta väljer att gå mot det Ortodoxa för att slå sina rötter i en tradition som enl. dom inte riskerar att ”föras hit och dit av varje vindkast i läran”. Parallelt med en ”teologiska anarki” och ”splittring” som man ibland kan uppleva i våra evangelikala sammanahang (och som du beskriver även ligger till grund för dom som söker sig till Katolicismen) så lever vi i en postmodern värld där åsikter om vad Bibeln säger i samtidens aktuella frågor alltmer går isär och där man kan ifrågasätta om det är aktuellt att investera sitt liv i en församling där man om 10 år kommer att ha svängt i viktiga konservativa frågor. Ortodoxin erbjuder något konkret och förankrat i en tid av förvirring, utan katolicismens ”påvebagage”, och jag märker hur detta tilltalar mig.

    Guds välsginelser!
    En något vilsen sanningssökare

    1. Mikael Karlendal

      Hej!

      Nej, de ortodoxa kyrkorna har aldrig varit något alternativ för mig. De har inte lockat alls.

      Visst finns det saker som du tar upp som verkar bra, om man har en vurm för att vara grundad i historien. Men samtidigt är de ju strängt uppdelade i olika nationalkyrkor, vilket syns tydligt även i politiken och leder till enorm splittring. De som leds av patriarken av Moskva har ju t ex i dessa dagar inte nattvardsgemenskap med dem som leds av patriarken i Konstantinopel, osv. Och så har vi ju vissa ortodoxa kyrkor som brutit sig ur någon existerande ortodox kyrka, och inte har nattvardsgemenskap med den de brutit sig ur, därför att de inte står fast vid den sanna ortodoxin.
      Sedan har vi oklarheten om när kyrkan talar ofelbart och inte. Ingen verkar riktigt veta. Och vi har oklarheten om när och om man skulle kunna kalla till ett ekumeniskt koncilium. Förut var det ju kejsarna av Konstantinopel som kunde göra det, men vem kan göra det nu?

      Och sedan har de många kulturella särdrag som verkligen gör dem till en östkristendom skild från den västliga kristendomstyp som både protestanter och katoliker tillhör. Det känns kulturellt främmande för mig, helt enkelt.

      Det här var bara väldigt snabbt och kort om detta. självklart borde man skriva längre och mer nyanserat om detta. Men detta var bara för att förklara att jag aldrig känt dragningen till ortodoxi.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: