Ska man läsa Bibeln från pärm till pärm?

I detta inlägg svarar jag på en kommentar från Joseph Karlendal, som han skrev till mitt föregående inlägg Finns läran om Skriften allena i Bibeln? Jag tyckte att frågan var så bra och att mitt spontana svar var så pass matnyttigt, att jag här lägger ut det som ett separat inlägg. Joseph skriver:

Jag har en liten följdfråga till din spännande text (tack för lördagskaffe-läsningen).

Om nu bibeln är det rättesnöre man använder för att verifiera olika teologers och predikanters läror, så är det ju otroligt viktigt att man läser bibeln på ”rätt” sätt för att kunna förstå både enskilda stycken men även det heltäckande budskapet!? Jag har växt upp med uppfattningen att man inte kan läsa bibeln från A till Ö, från pärm till pärm, utan att bibeln är ett hopplock av berättelser som alla har sina guldkorn och budskap. Däremot skulle jag säga att jag på senare tid har sett bibelns berättelser som ett längre narrativ som går rakt igenom boken där den kronologiska ordningen inte går att frångå för att bygga en djupare förståelse för både det historiska dokumentet bibeln samt för de metaforiska inslagen och i den kontext de utspelar sig i. När jag hör/ser att man läser valfri bok i valfri ordning så drar jag paralleller till 94 års läroplan där kritiskt tänkande och egna analyser blev en viktigare komponent i historieundervisningen i skolan än att faktiskt lära sig vad som hände när. Finns det ett mera ”rätt” sätt att läsa bibeln på? Fungerar det att hoppa runt enligt någon läsplan i bibelappar eller skall den läsas från början till slut? Hur tänker du?”

Finns läran om Skriften allena i Bibeln?

Katolska apologeter brukar hävda att läran om Skriften allena inte har något stöd i Bibeln. Den läran säger ju, att Bibeln är högsta auktoritet för kristen tro och liv. Allt som ska gälla för att vara kristen lära måste antingen direkt uttryckas i Bibeln eller kunna härledas på ett logiskt och öppet sätt ur det som står i Bibeln. Men följer denna lära sitt eget kriterium, finns det stöd i  Bibeln för läran om Skriften allena?

Om detta handlar min tredje artikel i tidskriften Kyrka och folk, nr 6/22. Här nedan kan du läsa denna artikel: …

Svar på argumentet ”Skriften allena fungerar inte”, med mera

Vad menas med uttrycket ”Skriften allena”? Man kan inte ha en ”papperspåve”. Man kan inte ha en bok som auktoritet om inte erkänner Kyrkan som skapat boken som auktoritet. Man kan inte ha en kanon på bibelböcker utan en ofelbar Kyrka.  Men Skriften allena fungerar ju inte! Har du hört dessa och många liknande katolska argument mot din protestantiska tro förut? I denna artikel som också publicerats i tidskriften Kyrka och folk – dock har de inte uppdaterat sin hemsida ännu och publicerat den där – går jag igenom dessa argument och vederlägger dem. Läs och begrunda: …

Var jag står och vart jag går

Var står jag nu och vart går jag eller hur går jag vidare?

Detta är ett något annorlunda blogginlägg. Det är en sorts hopsummering av vad som varit och var jag står nu, med länkar till relevanta blogginlägg och ett tydliggörande  om hur jag går vidare. Man kan kalla det för ett nytt avstamp, om man vill. Det är också en förklaring om vad min korta och avslutade tid som katolik betyder och inte betyder i sammanhanget.

Större delen av mitt liv har jag betecknat mig själv som konservativ evangelikal och det är även nu den beteckning jag tycker passar bäst. Jag lägger inte in några politiska undertoner i detta ord. Alla referenser till nutida amerikansk politik i detta sammanhang är irrelevanta. Detta är en teologisk och kyrklig fråga. …

Varför blev jag katolik och varför blev jag protestant igen?

Som skrev i tidigare inlägg, håller jag på med en artikelserie i tidskriften Kyrka och folk, som handlar om min väg till katolicismen, men framförallt om vägen tillbaka. Seriens övergripande namn är ”Över Tibern och tillbaka”. Hittills har två artiklar publicerats i tidskriften och jag återger i detta blogginlägg den första artikeln, som publicerades den 16 februari.

Först vill jag dock också berätta att podden RETRO Theology, som drivs av EFS-prästen Olof Schelin och studenten Daniel Mämecke också snart kommer att publicera en serie avsnitt där vi samtalar om dessa frågor. Hittills är två avsnitt inspelade, och det kommer sannolikt att bli två till.

Från början, direkt efter att jag återgått till att stå på Skriftens grund och bli protestant igen, så tänkte jag att det kanske kunde räcka med några få inlägg där jag förklarar varför jag gjort som jag gjort, kanske med några kompletterande artiklar framöver. Mitt första blogginlägg om att jag lämnade Katolska kyrkan publicerades i oktober 2019. Men med tiden har jag insett att det sannolikt kommer att bli min lott att skriva och tala lite mer om detta framöver.

Det är många protestanter som attraherats till Rom och blivit katoliker och som på olika sätt gett uttryck för detta i offentligheten. Men det är inte lika många som ångrat sig, blivit protestanter igen, och sedan skrivit eller talat om det offentligt. Jag tror det finns starka krafter som håller fast människor under påveämbetet och som förhindrar detta. Och eftersom jag har befunnit mig på sidorna, sett saken från båda hållen, tolkat verkligheten utifrån båda paradigmen, sett det från insidan, så har jag en unik erfarenhet som kanske inte delas av alltför många.

Jag tycker att ingen borde gå den vägen och konvertera till den Romersk-katolska kyrkan. I artikelserien och på podden kommer jag att ge några argument om varför.

Men här är artikeln: …

Över Tibern och tillbaka igen

Jag har nu påbörjat en artikelserie i tidskriften Kyrka & Folk med temat ”Över Tibern och tillbaka igen”. Den handlar om varför jag en gång i tiden började attraheras av den Romersk-katolska kyrkan och sedermera blev katolik, och om varför jag efter ett par år började inse att jag begått ett stort misstag och sedan lämnade katolska kyrkan och blev protestant igen. Första artikeln har nyligen publicerats och det kommer ytterligare några artiklar under året. Klicka gärna på länken här ovan och läs.

Jag har ju också tidigare skrivit om detta på denna blogg under året 2019 då jag framför allt riktade in mig på påveämbetet samt under 2020 då jag skrev ganska mycket om Skriften allena. De kommande artiklarna i Kyrka & Folk kommer att sammanfatta och komplettera detta med ytterligare reflektioner och material, samt även beröra en del andra ämnen och aspekter.

Ska kristna använda enneagram?

Ska kristna använda enneagram, som lanserats som en ny sorts personlighetsanalysmetod? Förlaget Libris (åter detta Libris!) har nyligen gett ut en bok av Laila Dahl, som förespråkar användning av enneagrammetoden. Det har skrivits om det i tidningen Dagen.

Personligen är jag mycket tveksam till detta. Efter att ha tittat lite närmare på detta, genom att lyssna på intervjuer med personer som är experter på detta, så har jag funnit flera skäl till att avvisa det:

  1. Enneagramtänkandet  härrör från en renodlad ockult miljö. Deras ursprungsman säger själv att han fått idéerna via så kallad automatskrift. Det vill säga, att han genom kontakt med andevärlden har skrivit ner tankarna genom att en demon har fört hans hand. Med en sådan källa, är det ju självklart att man som kristen drar öronen åt sig. Från en sådan källa kommer enbart grumligt vatten. Eller ska vi fråga demoner om hur man blir andligt frigjord eller utvecklas rätt? Många kristna som är nyfikna på detta kanske invänder mot detta och säger att det inte nödvändigtvis är fel bara för att det har ett ockult ursprung.

  2. Men då kan man hävda punkt nummer två, att ursprunget visar sig i det tänkande som förs fram, i den teologi som finns här. Enneagramtänkandet är inte bara en neutral personlighetstest jämförbart med andra liknande tester, utan ger sig tämligen snart in på teologins och livsåskådnings marker, och har där en annan teologi och livsåskådning än den kristna. På flera punkter avvikter den från Bibeln. Och det är ju helt naturligt, då den härrör från en sådan källa.

För min del anser jag att det räcker med en av dessa punkter för att man ska förstå att detta inte hör ihop med kristen tro. Och båda tillsammans gör detta mycket tydligt.

Jag hinner inte just nu skriva mer utförligt om detta, men jag vill här visa varifrån jag fått informationen.

Jag har tittat på en intervju gjord av Dr Sean McDowell med Dr Chris Berg som doktorerat i ämnet och skrivit boken The New Age Trojan Horse: What Christians should know about Yoga and the Enneagram.

Jag har också tittat på en del av en längre intervju, som Alisa Childers gjort med Marcia Montenegro, en annan expert inom ämnesområdet och som tillsammans med två andra författare gett ut boken Richard Rohr and the Enneagram Secret

Jag rekommenderar alla att titta på intervjuerna och läsa böckerna.

 

Försmak om Antikrist och annat

Jag gläder mig åt att det blir debatt och samtal när jag för upp frågan om Jesu återkomst. Det behövs. Alla människor idag pratar om jordens undergång idag och den sista tiden. Oron och ångesten ökar. Och vi kristna har en fantastisk möjlighet att tala om detta, då vi har det profetiska ordet i Bibeln. Om det skriver aposteln Petrus:

Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.” (2 Pet 1:19)

Jag har haft lite andra saker för mig på den sista tiden och inte haft tid att skriva något längre inlägg ännu i frågan. Men det kommer nog ganska snart. Men till dess vill jag rekommendera ett gammalt blogginlägg som jag skrev den 15 juni 2010 – ”Israel – vems land?

Men som en liten aptitretare inför kommande inlägg vill jag dock påstå följande:

Det är av yttersta vikt att vi kristna läser hela Bibeln och både ser och förstår den stora berättelsen. Och den handlar inte bara om att Gud frälser individer genom tro som sedan tillhör troendeförsamlingar. Det handlar också om att Gud hela tiden, även i nya förbundets tid, handlar med nationer. Hela Gamla testamentet vittnar tydligt om detta. Och det ändras inte i Nya testamentet, även om fokus i Apostlagärningarna och breven är på enskilda människors frälsning. Men Paulus var kallad även att predika för kungar och Uppenbarelseboken vittnar tydligt om att Gud handlar med nationer. Och det är inte bara där det framkommer.

Det är inte heller så att församlingen är det Nya Israel. Faktum är att det uttrycket inte förekommer i Nya testamentet överhuvudtaget. Vi som är kristna från andra nationer än judarna har fått medborgarskap i det rike som Kristus Jesus ska regera över, men det betyder inte att det etniska folket Israel inte längre har en kallelse från Gud eller att de gåvor eller de löften Gud gett till det etniska nationella Israel inte längre skulle vara giltiga. Många kristna köper alltför lättvindigt ersättningsteologin genom att de blandar samman medborgarskapet i Guds rike – i det Israel Jesus ska regera över från Jerusalem om man så vill – med att vi faktiskt fortfarande är olika folk och olika individer med olika kallelser och gåvor. Precis som Paulus kunde vara jude rent nationellt och samtidigt vara medborgare i både staden Tarsus och i Romarriket, så kan vi vara medborgare i det kommande messianska riket fast vi inte är judar rent nationellt eller etniskt.

Det finns bara en väg till frälsning – och det är genom tro på Jesus Kristus och det han gjort för oss. Men kallelsen och gåvorna från Gud till Israel är inte upphävda eller omvandlade till oigenkännlighet. Gud är nämligen trofast och sannfärdig. Har han lovat något, så kan man lite på det.

Och det Jesus talade om i sitt eskatologiska tal i bland annat Matt 24 och det profeterna talade om uppfylldes inte år 70 e.Kr. Till exempel, så lyser ”förödelsens styggelse” (bl a Matt 24:15) med sin totala frånvaro i samband med år 70.

Vesa Annala tycks fokusera snävt på begreppet ”Antikrist” och hittar bara Antikrist i Bibeln där det begreppet står. Därför ser han inte att Bibeln på många andra ställen talar om en stor politisk ledare som en dag ska få väldigt stor makt i världen och styra över ett imperium – den personen har man alltid i kyrkans historia förknippat med både Laglöshetens människa i 2 Thess och Antikrist som Johannes skriver om i sina brev. Men den ledaren kommer att vara mycket mot Kristus och förfölja Guds församling – därav förknippandet med Antikrist.

Jag tror dock inte att det kommer att ske genom ett upprättat Romarrike, eftersom jag tror att det rike i Daniels bok som så många tolkar som Romarriket egentligen syftar på ett annat rike och på en annan religion, som i sig verkar konstruerad enbart med tanke på att vara mot kristen tro på alla kristendomens centrala huvudpunkter – nämligen den religion som representerades av det kalifat som upprättades i slutet av 600-talet och som i olika former levde kvar ända till 1924, och som sannolikt kommer att återupprättas igen i framtiden.

Romarriket berörde bara en liten del av den värld som tidigare riken som är väsentliga i Israels omvärld – och vi ska tänka Israel-centriskt här. Det Nybabyloniska riket, det Medopersiska riket, Alexander den stores och hans efterföljares världsvälde och kalifatet omfattar mer eller mindre samma delar av världen, med Israel i centrum, mer eller mindre. Romarriket tog bara ena kanten av detta.

Och är det trots allt inte mer troligt att den Gog från Magogs land som det talas om i Hes 38-39 egentligen är just Antikrist? Efter att Gog besegras verkar ju tusenårsriket följa. Och tittar man i olika sorters bibelatlaser och så vidare, så ser man att de länder som där nämns som ingående i Gogs koalition omfattar just länder i exakt samma del av världen som ovan nämnda världsriken omfattade. Magog, Meshek och Tuval förknippas med nuvarande staten Turkiet. Sedan nämns även Persien (Iran, Afghanistan), Kush (Nordsudan) och Put (Libyen). Gomer och Bet Togarma förknippas också med nuvarande Turkiet.

Allt det ovanstående måste givetvis närmare utredas och tolkningarna av texterna måste förklaras. Vi lever ju nu i en tid då både pastorer och vanligt kristenfolk ofta tänker att det jag ovan skrivet enbart hör till området för mindre väsentlig eller rent av onödig spekulation. Men då befinner man sig i ett dike, det motsatta diket jämfört med 1970-talets ”eskatologiska experter”. Det jag ovan skrivit om är inget nytt i den kristna kyrkans historia, och det var inte Darby som hittade på det. Redan de gamla kyrkofäderna talade om detta. (Att jag skriver så och nämner Darby, beror på att många i just Sverige tycks tro att det mesta har hittats på av Darby och att det räcker att nämna hans namn, så behöver man inte tänka själv). Dessa saker är sådant som man alltid talat om i kyrkans historia, även om tolkningarna ibland har skiftat. Men att vissa saker är svåra att förstå innan de händer, betyder ju inte att det inte är viktigt att studera detta.

Och det här måste ju vara extremt viktigt för alla kristna, eftersom de kristna som lever när det händer kommer att få vara med om detta. Bibeln talar inte om något uppryckande som ska ske före detta. Och då är det ju bättre att vi är förberedda mentalt och förstår vad det innebär för mission och evangelisation och kyrkans arbete här och nu.

Att tolka Antikrists världsvälde som kalifatet är kanske inte helt förankrat hos kyrkofäderna; de tänkte nog mer på Romarriket. Men det var nog för att de var alltför centrerade kring det rike de själva bodde i, och inte tillräckligt Israel-centrerade som Bibeln är.

Men jag får som sagt återkomma till dessa frågor.

I Antikristfrågan rekommenderar jag två böcker av Joel Richardson som kan laddas ner gratis i form av pdf-filer. Det är böckerna Islamic Antichrist (som kan laddas ner i svensk översättning) och Mideast Beast. Båda bör läsas, för de kompletterar nämligen varandra.

Det är dags att tala om Jesu återkomst

För nästan snart sju år sedan skrev jag ett blogginlägg med rubriken ”Vad ska ske innan Jesu återkomst?”. Det är egentligen inte något särskilt märkvärdigt inlägg på något sätt, men ändå är det mitt sjätte mest lästa blogginlägg någonsin.

Det inlägget ska förstås i sin kyrkohistoriska kontext.

Vi lever nu och vi levde då i en situation då många frikyrkliga och andra kristna ledare i mångt och mycket har givit upp tanken på att predika och undervisa om de yttersta tingen, om eskatologin. Det vill säga, den undervisning i Bibeln som handlar om Jesu återkomst och allting som hör ihop med detta.

Orsaken till denna brist på eskatologiska predikningar kan troligen mestadels härledas till det överskott på eskatologisk förkunnelse och spekulation som pågick under främst 1970-talet och en bit in på 80-talet. Då låg nog frikyrkoförkunnare, och särskilt de inom pingströrelsen, i ett dike när det gäller detta. Man gjorde detaljerade försök att förutsäga framtiden och positionera oss i den eskatologiska tidtabellen, med Bibeln i ena handen och dagstidningen i den andra. En del försökte till och med utse årtal då Jesus skulle komma tillbaka. Och saken är den att många, väldigt många, trodde på detta.

Men det gick inte så bra. Jesus kom inte tillbaka under just de årtalen och EG gick från att ha tio stater till betydligt fler och sedan heta EU. Den på 70-talet frammejslade kartan med inspiration från Hal Lindseys bok ”Vart är mänskligheten på väg” stämde allt sämre med verkligheten. Försöken att läsa Bibeln och dagstidningen ihop blev allt knepigare.

Och många frikyrkomänniskor som upplevt det som skrämmande att undervisas om ett uppryckande av församlingen före vedermödan, och oron av att missa detta uppryckande på grund av någon tillfällig synd, vittnade om sin ångest över detta. Om man då kopplar ihop det med den allmänna frikyrkliga tidsandan av ångest på grund av tidigare stränghet med många uteslutningar från församlingen, så får man till slut vad man på engelska kallar en backlash.

Predikanterna tappade helt sugen och lusten efter att predika och tala om detta ämne och förkunnelsen om detta försvann. Nya generationer predikanter vågade eller kunde inte heller. Många av de nyare har dessutom fostrats och utbildats inom Örebro Teologiska Högskolas hägn och därmed inmundigats en allmän skepsis gentemot allt som hörde ihop med den gamla förkunnelsen. Det räcker med att nämna namnet Darby, så är locket på och öronen stängda.

När jag i januari 2015 skrev mitt inlägg, så var det sett i ljuset av detta. Och jag ville då lyfta fram särskilt några punkter som jag menade att man borde kunna förkunna i alla fall, även om man tog avstånd från överdrifterna från förr. Jag menade att det finns några punkter som alla borde predika och lyfta fram och som inte kan avfärdas som spekulation, punkter som är Bibelns tydliga undervisning även om man vill avstå från spekulationer.

Det jag ville lyfta fram särskilt sammanfattades så här:

”Men vad ska ske på jorden innan Jesus kommer tillbaka? Vad är tecknen?

  1. Evangelium ska först predikas för alla folk. Så sade Jesus själv (Matt 24:14) och det är i linje med Jesu missionsbefallningen om att kyrkan ska gå ut och göra alla folk till hans lärjungar.
  2. Innan Jesu återkomst, kommer det en sista men kort period av svårt lidande/vedermöda i världen, då kyrkan ska förföljas kraftigt (se bl a Matt 24) och i samband med det kommer det ett stort avfall. Samtidigt kommer de som inte avfaller att bli starkare och kyrkan mer levande. Man kan gott tolka liberalteologin och liknande sekulariserande strömningar inom kristenheten som en början på avfallet.
  3. Antikrist ska uppträda som en inflytelserik härskare i världen och med ett stort hat gentemot kyrkan. Han kommer att förfölja Guds folk och försöka utrota kyrkan/församlingen.
  4. Det judiska folket ska komma till tro på Jesus och omvända sig till honom, och ta sin rättmätiga plats i kyrkan/församlingen. På Paulus tid var det endast en minoritet av judarna som kom till tro på Jesus, i den sista tiden blir det tvärtom.
  5. Därefter kommer Jesus tillbaka och sätter sina fötter på Olivberget. Då kommer uppståndelsen och domen, och nya himlar och en ny jord. De som tillhör Herren får leva med honom i den nya skapelsen. De som inte tillhör honom får evigt straff.”

Resten av inlägget är lite extra utläggning om detta.

Just det inlägget skrevs inte efter någon längre tids studier i eskatologi, utan var snabbt formulerat utifrån stunden. När jag växte upp i pingströrelsen på 70-talet älskade jag de eskatologiska frågorna och studerade det mycket. Men sedan drabbades även jag av den allmänna uppgivenheten när det gäller ämnet. Och även jag läste de teologer som just då mest framhävdes på dåvarande Örebro Missionsskola och började under 80-talet inta en skeptisk och avvaktande hållning i frågan.

Men nu har jag under en längre period, kanske under de senaste tre fyra åren, mer och mer kommit att intressera mig för de eskatologiska frågorna igen.  Inom parentes, så var det faktiskt en av faktorerna som gjorde att jag lämnade den romerska katolicismen.

Jag tycker fortfarande att mitt gamla inlägg från januari 2015 håller i sin helhet – de fem punkterna håller – men jag är inte nöjd med alla detaljerna i min utläggning. Efter att ha återupptagit mitt gamla eskatologiska intresse från ungdomen och studerat mera, så har jag insett att en del av det jag tog avstånd ifrån då, inte alls var felaktigt, utan tvärtom riktigt bra. Och detta även om jag fortfarande tar avstånd ifrån spekulationerna, årtalen och den stundtals väldigt naiva bibeln och dagstidningen-hermeutiken.

Ovanstående punkter från förra inlägget gäller alltså, men det finns mycket mer att säga om dem.

Det kommer en vedermöda på sju år och Daniels bok talar om detta. Antikrist är en person som kommer att uppträda som härskare över någon typ av imperium eller stormakt. Det talas om honom både i Daniels bok och i Nya testamentet.

Judarnas återsamlande till sitt land och Israels existens som stat är ett led i det eskatologiska skeendet. Gud har inte släppt, upphävt, annullerat eller omförhandlat sina löften till Israel som nation. Församlingen/kyrkan har inte ersatt Israel i Guds plan för världen. Jesus ska återvända till ett judiskt Jerusalem i en judisk stat, och då om inte förr, ska majoriteten av judarna erkänna honom som sin Messias.

Jag tror att den rimligaste tolkningen av Uppenbarelseboken 20 är att det kommer ett bokstavligt tusenårsrike. Jag är alltså premillenialist. Förut – när jag skrev inälägget 2015 – lutade jag åt att talet om tusenårsriket skulle tolkas på ett mer bildligt sätt, som en beskrivning av kyrkans tidsålder. Det har varit den normala kristna uppfattningen sedan 400-talet, och så även i de större protestantiska samfunden sedan 1500-talet.

Men faktum är att under fornkyrkans tid innan 400-talet, så var premillenialismen betydligt vanligare. Bland annat kyrkofäder som Ireneaus kan räknas hit. Och på 1600-talet och framåt börjar detta bli en allt vanligare uppfattning. Efter mer studier av denna fråga har jag återgått till min tidigare premillenialistiska uppfattning. Det blir lättare med bibeltexterna då, och inte så krystade tolkningar.

Jag tror att de kristna och den kristna församlingen kommer att finnas här på jorden under de sju år vedermödan varar. Så har de kristna trott under hela den kristna historien ända fram till början av 1800-talet, då tanken om ett uppryckande/evakuerande av församlingen innan vedermödan börjar lanserades.

Irländaren John Nelson Darby är känd som den förste som lade fram uppfattningen om ett uppryckande före vedermödan – ett så kallat ”pretribulational rapture”.

Jag kan förstå argumenten för detta och inse att de som tror detta har sina poänger, men jag tror alltså själv på det som kallas post-tribulationism och som har varit den allmänna kristna tron under hela den kristna kyrkans historia. Jag tror det, eftersom jag och på denna punkt finner det vara en enklare och mer naturlig förståelse av bibeltexterna.

Jag har också förståelse för den uppfattning som kallas prewrath-tribulationism, som menar att församlingen och de kristna kommer att vara med om stor vedermöda och den tid då Antikrist framträder, men att församlingen kommer att ryckas upp innan den betydligt kortare tidsperiod då Guds vredesdomar utgjuts över världen. Jag kan se poänger med denna bibeltolkningsmodell, men jag är inte övertygad.

Men – och det är mycket viktigt att framhäva i en svensk kontext – det var inte, jag betonar INTE, John Nelson Darby som kom på följande idéer:

  • Att Jesus ska komma tillbaka på ett mycket synligt sätt och samla sin församling, och att detta sker på plats på Olivberget i Jerusalem.
  • Att det ska komma ett bokstavligt tusenårsrike då Jesus regerar som kung över hela världen med Jerusalem som huvudstad.
  • Att Satan släpps lös efter detta tusenårsrike och ställer till ett uppror för att sedan snabbt besegras, och sedan kommer domen och den nya himlen och den nya jorden.
  • Att judarna ska upprättas som folk inför Gud och att de som helhet ska komma till tro på Jesus som sin frälsare och messias i den sista tiden.
  • Att det ska komma en sista tid av stor vedermöda och Guds vredesdomar och att detta är omtalat inte bara i Nya testamentet utan också i till exempel Daniels bok (sjuttionde årsveckan).
  • Att det ska komma en Antikrist under denna tidsperiod.

Allt det ovanstående är punkter som fanns hos gamla kyrkofäder i kyrkans tidiga historia och som funnits i kyrkan hela tiden. Det är också sådant som många reformerta förkunnare började predika i Holland och England under 1600-talet, efter att Reformationen gjort det möjligt för folket att läsa Bibeln. Och här tänker jag särskilt på judarnas framtid.

Tanken att judarna inte bara ska bli frälsta genom tro på Jesus Kristus, utan att det också ska upprättas som nation och folk och stat, är en lära som man började predika om på 1600-talet. Eventuellt kan man se vissa tendenser till detta hos vissa kyrkofäder, men jag låter det vara osagt för säkerhets skull just nu.

Det Darby hade som ny idé, som man inte kan hitta i tidigare kristen litteratur, var läran om uppryckandet före vedermödan.

Han och andra på 1800-talet konstruerade också en sorts övergripande modell för hur man skulle förstå Bibelns helhetsberättelse, som delvis var helt ny – den så kallade dispensationalismen. Men allt i denna modell var inte nytt för 1800-talet.

Och efter att under de senaste kanske fyra åren studerat eskatologin lite extra, så kan jag konstatera att även dispensationalismen har utvecklats betydligt sedan jag fördjupade mig i detta senaste. Och det har jag aldrig hört från någon svensk teolog.

Den dispensationalism som jag och många andra tog avstånd ifrån på 80-talet är inte samma som det är idag. Det vi tog avstånd ifrån då, kallas ”Revised Dispensationalismoch Classical Dispensationalism”. Det är två olika modeller – ”Revised” har utvecklats från ”Classical”.

Dispensationalismen idag finns även i en annan form som kallas ”Progressive Dispensationalism”. Ledande teologer som räknar sig till detta är Craig Blaising, Darrel Bock och Robert Saucy. Ordet progressive har inget att med politiska undertoner att göra eller med det som idag kallas ”Progressive Christianity”.

Det här är något helt annat än det jag tog avstånd ifrån på  80-talet. Men jag vet inte hur känt detta är i evangelikala teologkretsar i Sverige idag. Är det någon som vet?

Men allt detta och mer ska jag återkomma till. I sann stefanswärdsk anda avslutar jag nu detta som en cliffhanger. Det finns mycket att ta upp.

Och jag tycker att det verkligen är på tiden att vi kristna börjar tala mycket om Bibelns eskatologi. Som det är nu pratar ju i stort sett alla människor om detta ämne – allt handlar om jordens undergång på grund av klimatförändringarna eller på grund av något annat. Men vad säger Bibeln? Vi kristna vet att det kommer elände och mer elände, men vi har samtidigt ett hopp. Det är aldrig kört. Jesus kommer tillbaka. Och Bibeln talar mycket om allt detta, inklusive politiken och religionen.

Min avsikt är att skriva mycket om dessa stora ämnen framöver.

Min väg genom den svenska kristenheten

Har jag hattat hit och dit mellan olika samfund? Har jag hoppat från tuva till tuva? Har jag ändrat mig hela tiden när det gäller teologin? Jag var den bloggande och debatterande pingstpastorn som blev EFS-predikant och sedan katolik. Nu är jag åter protestant. Har de som riktar sådan kritik rätt?

För att göra saken värre, så vill jag även upplysa om att jag under mitt liv hittills hunnit tillhöra följande samfund: Pingströrelsen, EFK, EFS, Svenska kyrkan, samfundsoberoende frikyrka, Livets Ord och Katolska kyrkan.

Har då kritikerna rätt? Nej, inte enligt min mening.

Innan jag utlägger detta, vill jag också säga att jag länge tänkt skriva om just det här men samtidigt tvekat, men mer om detta i avslutningen.

Teologiskt eller föreningsjuridisk?

Som jag ser det, så har jag varit protestant hela mitt liv, utom under en kort tid då jag var katolik. Och det är ju inte så mycket till hattande. Detta om man ser ur ett teologiskt perspektiv, sett till min teologi.

Ser man det ur ett kyrkojuridiskt och föreningsjuridiskt perspektiv och så vidare, då är dock förändringarna desto fler och dessutom stora. Men frågan är ju om det är så man ska se det? Jag ser det inte så.

Så rent teologiskt har jag inte hoppat hit och dit. Jag har haft samma teologi hela mitt liv, utom under den korta katoliktiden. Men rent kyrkojuridiskt, föreningsjuridiskt har jag tillhört flera olika sammanhang. Och det är det som här ska diskuteras.

Sett till teologin

Jag vet väl vilken teologi jag haft under mitt liv. Och med undantag för den relativt korta tid då jag var inne på den katolska banan, så har jag hela tiden haft samma protestantiska, evangelikala och väckelsekristna teologi oavsett samfundsöverrock.

Självklart har jag utvecklats över tid i mitt teologiska tänkande. Kunskaper har fördjupats, nya kunskaper har lagts till, modifieringar och nyanseringar har skett och så vidare, men inga stora förändringar har skett. Jag har hela tiden kunnat citera den nicenska trosbekännelsen och säga att det är min tro. Jag har hela tiden kunnat citera Lausannedeklarationen och säga att det är min tro. Eller andra samfundsöverskridande evangelikala bekännelsedokument. Jag har hela tiden dessutom lutat åt det reformerta hållet och samtidigt trott att de andliga nådegåvorna är till även för vår tid.

Eftersom jag döptes som nioåring i pingstkyrkan i Örebro, i vatten och i Faderns och i Sonens och i den helige Andes namn, så har jag utan problem kunnat vara med i samtliga ovannämnda protestantiska samfund.

Dopfrågan är det som ställer till det

Enligt min mening finns det ingen större och mer avgörande teologisk skillnad mellan dessa nämnda protestantiska samfund, som utgör ett hinder mot att man som vanlig medlem med vanligt jobb kan tillhöra vilket av dem som helst.

Dopfrågan är den enda fråga som kan utgöra ett hinder. Vissa sammanhang kräver troendedop för att bli medlem.

Hade jag varit lekman och haft ett vanligt jobb, hade jag därför med min teologi kunnat tillhöra vilket som helst av alla dessa samfund utom Katolska kyrkan, utan att ändra mig en enda gång när det gäller teologin. Är man bara döpt som troende, så finns det inga hinder alls att byta hit och dit mellan dessa samfund.

Jag har ändrat mig en gång under mitt protestantiska liv på en viktig fråga, och det var när jag som pingstpastor började anse att det är rätt och riktigt enligt Bibeln att döpa även spädbarn. Då blev jag tvingad att byta samfund, eftersom pastor inom Pingströrelsen måste ha en baptistisk dopsyn och kan därför inte döpa spädbarn. Och därför skrev jag också om det här på bloggen.

Hade jag däremot varit en vanlig lekman och haft ett vanligt jobb, så hade jag inte lämnat pingströrelsen på grund av dopfrågan. Jag hade bara gått till Svenska kyrkan och låtit döpa mina barn, om det hade varit aktuellt, och därigenom möjligen ådragit mig missnöje från somliga, men jag hade inte brytt mig om att lämna någon församling eller att skriva om det på någon blogg.

Vad är den viktiga skillnaden?

Enligt min mening är de teologiska skillnaderna mellan dessa protestantiska så små att de är i stort sett omöjliga att upptäcka. Och ingenting i respektive samfunds officiella teologi gör att en person från något annat av dessa måste ändra uppfattning i någon fråga för att byta sitt medlemskap. Dopfrågan är det enda som kan ställa till det här.

Ni som tycker annorlunda om detta får gärna upplysa mig.

För mig är den enda viktiga skiljelinjen i svensk kristenhet idag en fråga som går rakt igenom alla samfund, men inte mellan samfunden, och det är frågan om bibeltron och bibelsynen. Den skär som ett svärd genom alla samfund och församlingar idag, och vi ser i stort sett varje dag hur den påverkar hur människor och församlingar tänker och agera i olika frågor. Det är till exempel därför det annars evangelikala samfundet EFK håller på med att utreda homo-frågan.

Skillnaden mellan en pingstförsamling och en EFS-församling och en EFK-församling och en Equmeniaförsamling är inte större idag än att både lekmän och pastorer kan byta tämligen oproblematiskt mellan samfunden. Däremot är det en avgrundsdjup skillnad mellan de som tror på Bibeln som Guds ofelbara ord och högsta auktoritet för vår tro, och de som i praktiken tror att Bibeln är en mänsklig religiös bok som man kan tolka som man vill utifrån tidsandan. Här går den verkliga skiljelinjen – genom alla samfund, inte mellan dem.

Men varför har jag då tillhört så många olika samfund?

Är jag inte ombytlig som tillhört så många protestantiska samfund? Jag ska berätta, döm själva, men tänk på att jag inte ändrade min teologi. Den var densamma.

Jag döptes som troende när jag var nio år gammal i pingstkyrkan i Örebro. Pingströrelsen är därför ”moderrörelsen” för mig.

Jag flyttade till Lund för teologistudier vid universitetet efter gymnasiet. Där hade jag en period då jag utforskade det lutherska lite grann. Jag gick till gudstjänster i Svenska kyrkan, jag var aktiv i den mestadels lutherska kristna studentrörelsen SESG, som nu heter Credo. Under denna tid började jag fundera ibland över dopfrågan. Efter ett par år började jag dock engagera mig i stadens pingstförsamling, där jag blev medlem. Från pingst till pingst, med andra ord.

1987 flyttade jag till Uppsala efter tid av andliga grubblerier. Jag gick på Livets Ord, därför att jag ansåg att jag behövde bli mer brinnande i min tro. Min väckelsekristna reformert lutande evangelikala teologi ändrades dock inte. Och efter några år kändes det rätt trångt att leva i det sammanhanget, så jag gick därför med i den samfundsoberoende frikyrkoförsamlingen Centrumkyrkan i Sundbyberg, som leddes av Stanley Sjöberg. Jag flyttade också till Stockholm som nybliven lärare.

Några år senare flyttade jag tillbaka till Skåne för vidare studier i Lund, fast då bodde jag i Malmö. Där gick jag med i Immanuelskyrkan, en EFK-församling. Det fanns olika sociala och geografiska skäl till det. Det var inget teologiskt skäl som gjorde att jag valde den framför pingstkyrkan.

2008 blev jag pingstpastor.

2013 hade jag ändrat dopsyn. Jag trodde nu att det var rätt och bibliskt att döpa även spädbarn och jag ville låta döpa mina egna barn, som ju var för små för att kunna bli troendedöpta. Och då var jag av praktiska skäl tvungen att byta samfund. Nu till en församling som är ansluten till både EFS och Equmeniakyrkan.

Hade jag inte varit pastor och velat fortsätta som det, utan i stället haft ett vanligt jobb, så hade jag inte behövt byta samfund och förmodligen aldrig gjort det heller. Jag hade helt enkelt kunnat låta döpa mina barn i Svenska kyrkan, ådragit mig missnöje från en del i församlingen, men bara struntat i det.

Jag började fundera över dopfrågan redan på 80-talet när jag var student i Lund, och sedan har den frågan återkommit då och då genom livet. Men det blev aldrig så att säga riktigt skarp läge så jag skulle vara tvingad att sätta ner foten, förrän jag själv arbetade som pastor och dessutom hade egna barn. Det var därför frågan kom när den kom.

Jag hoppas att alla som läst så här långt nu kan se, att mina ”samfundsbyten” inte berott på ombytlighet, utan mer på olika sociala faktorer, beroende på flytt mellan olika städer och så vidare.

Enda gången jag ändrat teologi och som en konsekvens av det varit tvungen att byta samfund, var när jag ändrade dopsyn. Annars har ju min teologi genom åren varit tämligen konstant.

Det var bara när jag blev katolik som det blev ett rejält byte.

Enligt min personliga uppfattning är alltså skillnaderna mellan de svenska frikyrkosamfunden och motsvarande väckelsekristna delar av Svenska kyrkan (EFS, ELM) så pass små, att åtminstone jag hade kunnat gå vart som helst.

Tiden som katolik

Det här blogginlägget är inte det inlägg då jag ska göra en lång utläggning om varför jag blev katolik och sedan slutade vara katolik. Jag återkommer till den frågan. Men självfallet innebar den ett avsteg från min evangelikala bana och ett allvarligt misstag som jag idag beklagar.

Jag har planer att framöver successivt gå igenom de olika ståndpunkter jag intagit under katolikperioden och som jag gett uttryck för här på bloggen. Successivt ska jag försöka förstå och förklara vad som gick fel, och försöka dra lärdomar av detta. Inte bara för min egen skull, utan också för andras, sådana som läst min blogg genom åren och kanske irriterats, glatt sig, eller blivit vilseledda genom mina skriverier. Och för helt nya och framtida läsares skull, som kan behöva hjälp med detta.

Jag ämnar alltså försöka vederlägga det jag själv skrivit under en viss period av mitt liv.

Jag upplever det själv som att jag är en mer insiktsfull protestant nu än vad jag var förut. Jag förstår mer nu hur Luther, Calvin och andra reformatorer tänkte på 1500-talet då de var ledare i det vi kalla reformationen. De var ju katoliker som blev protestanter. Och jag kan nu i viss mån säga detsamma om mig själv.

Sedan kanske det trots allt är så, att på flera väsentliga punkter, så kanske inte den romerska katolicismen satt särskilt djupt i mig. Just det uttalandet kommer alla katoliker som nu läser mig att använda mot mig. De kommer att säga att jag aldrig var katolik på riktigt eller att jag aldrig riktigt har förstått katolicismen. De kan ha lite rätt på den första delen, men inte på den andra.

Men jag återkommer om det.

Men är det inte ett problem med de många samfunden?

Men om man nu bara tittar på de 55 år av mitt liv då jag varit en protestant, från födelsen tills nu, med undantag av katolikperioden, är det då inte ett problem att jag tillhört så många samfund?

För en del människor är ju detta en fullständigt hisnande tanke. Nästan horribelt! Det finns ju sådana som aldrig tillhört mer än ett samfund i hela sitt liv. Om de så bott i tio olika städer i Sverige, så har de alltid gått till samma samfunds lokala församling var de än bott. De kan sitt samfunds alla traditioner, känner alla i samfundet, vet vilka som är släkt med vilka, vet om alla gamla predikanter i samfundet sedan tidernas begynnelse, deltar i samfundets alla samfundskonferenser, de är präglade av det samfundets alla särdrag – de är kort och gott samfundslojala och samfundspräglade i de ordens alla bemärkelser.

Jag har aldrig varit sådan och aldrig tänkt på det sättet.

När det gäller kunskaperna om och i samfundet som här nämndes, när det gäller känslan av att känna sig hemma i ett visst samfund, så är jag förvisso en pingstvän, även om jag just nu rent föreningsjuridiskt inte tillhör en pingstförsamling.

När det gäller själva samfundstänkandet och tankarna om att man måste vara samfundslojal i alla lägen, så tänker jag däremot inte så och har heller aldrig gjort det. Ja, kanske möjligen att jag tänkte så innan 15 års ålder.

Jag tycker som sagt inte att de teologiska skillnaderna är så stora mellan samfunden. Och rent teologiskt har jag aldrig varit typisk för något särskilt samfund. Fast jag var pingstpastor förut, så tänkte jag aldrig att andedopet är en andra upplevelse efter frälsningen, jag tänkte aldrig att alla andedöpta måste tala i tungor, jag tänkte aldrig att det är en pastors främsta uppgift i gudstjänsten/mötet att leda människor fram till ”gudsupplevelser” – bara för att nämna något.

Nu för tiden är det ju också ganska vanligt med sammanslagna församlingar som är anslutna till flera samfund, och även att pastorer byter från det ena till det andra. Så jag kan inte se det som ett större problem.

Jag har i grunden haft samma teologi som väckelsekristen evangelikal protestant och jag har ansett att jag kan tillhöra i stort sett var som helst utan att behöva ändra på min teologi. Vi är alla bröder och systrar i Kristus.

Bibelsynsfrågan däremot är en skiljelinje.

Vad står jag idag?

Jag är en väckelsekristen, evangelikal protestant. Nu går jag till gudstjänster i Svenska kyrkan. Inom den kan man vara evangelikal och det finns många evangelikaler i Svenska kyrkan. OAS-rörelsen är ett exempel. Det är inte självklart för mig att vara trogen det samfundet resten av livet. Men jag tänker å andra sidan inte heller söka pastors- eller prästtjänster, så ingen behöver egentligen bekymra sig om det. Jag tror att jag kan utöva min kallelse på annat sätt än genom att vara anställd som sådan.

Jag har idag i stort sett samma teologi som jag har haft större delen av mitt liv. Men jag kanske är ännu mer öppen för de specifikt lutherska tolkningarna än vad jag var förut. Men jag står klart och tydligt i den protestantiska reformationens teologiska mittfåra, även om jag har lite svårt med att välja mellan Genève och Wittenberg.

Men lika lite nu som innan jag blev katolik, så är jag inte typisk för något samfund.

Avslutande tankar

Den enkla slutsatsen och svaret på det inledande styckets frågor är därför, att jag själv inte anser att jag hattat hit och dit. Jag har inte hoppat från tuva till tuva eller varit ombytlig. Och att jag svarar så beror på att jag anser att det är teologin som är det viktiga. Inte samfundsjuridiken eller föreningsjuridiken.

Men för de som är samfundsmänniskor ut i fingerspetsarna av födsel och ohejdad vana, så är det säkert omöjligt att komma fram till min slutsats. Men jag som har haft samma teologi hela tiden och bara bytt samfundsöverrock i samband med flytt mellan olika städer, tycker inte så.

Katoliktiden är ett undantag och en avvikelse från detta. Men det ska jag återkomma till.

Jag kan också tillägga, att jag mycket länge tänkt skriva om detta, men tvekat hela tiden. Orsaken till min tvekan är att det kan verka som att jag verkligen ropar efter bekräftelse eller förtroende när jag på detta sätt går i svaromål på just denna punkt. Till det vill jag dock säga, att jag inte söker det. Sådant har ju aldrig förut varit min drivkraft i det jag skriver och är det inte nu heller. Och jag söker som sagt inte några pastors- eller prästtjänster. Jag söker inga förtroendeuppdrag, utan är fullt nöjd med att ha ett vanligt jobb och vara fri och oberoende av alla, som Paulus skriver.

Att jag ändå skriver detta, beror i stället på att jag anser att samfundsmänniskornas perspektiv på detta måste ifrågasättas.

Under hela min livstid har jag beklagat att den evangelikala medvetenheten är så låg i Sverige. Här verkar det som att pingstvännerna är mer måna om att vara ”pentekostaler”, de svenskkyrkliga om att vara lutheraner och så vidare. Alla försöker de framhäva sina samfundssärdrag på bekostnad av den samhörighet som alla evangelikala kristna, alla som tror på Bibeln som Guds ofelbara och auktoritativa ord, borde inse är långt mer viktig och avgörande än dessa särdrag. För den allra viktigaste skiljelinjen idag mellan de som kallar sig kristna är inte de samfunsspecifika dragen; det är i stället frågan om man är bibeltroende eller liberalteolog.

De evangelikaler världen över som i decennier samarbetat i Billy Grahams evangelisationskampanjer, som startat gemensamma tidskrifter som Christianity Today, utbildningsinstitutioner som Wheaton College, skrivit gemensamma deklarationer om världsevangelisation som den i Lausanne, de vet att den gemensamma grunden av bibeltro är viktigare än den att kunna skilja ”pentekostaler” från EFK:are eller EFS:are.

Det är nog de samfundsfixerade som anser att jag varit ombytlig, och det är deras perspektiv som behöver utmanas. Vi behöver idag mer än någonsin en gemensam samling kring en gemensam evangelikal bibelsyn och läromässig grund. Vi behöver mer samling och uppslutning kring det SEA – Svenska evangeliska alliansen – står för och mindre av seminarier om den pentekostala identiteten eller om lutherska särdrag eller rätt luthersk förståelse av ditt och datt. När ett före detta väckelsesamfund som EFK måste utreda homo-frågan, då har det redan gått långt nerför i utförsbacken. Vissa saker behöver man inte utreda!

Sedan vill jag också säga, att jag vet att begreppet evangelikal ibland är mångtydigt om man ser till dess användning de senaste decennierna. Men jag tror att alla som vill förstå vad jag skriver ändå inser vad jag menar när jag använder ordet.

Vi behöver mer evangelikal samling kring bibeltron, vi behöver stå upp för historisk kristen tro. Vi behöver mindre av fixering vid samfundsmässiga särdrag.

Bibeltroende pingstvänner borde ha lättare med att samarbeta med bibeltroende lutheraner, än vad de har med att sambarbeta med liberalteologiska pingstvänner. Bibel- och bekännelsetrogna lutheraner borde ha lättare för att samarbeta med bibeltroende pingstvänner och alliansare, än vad de har med att samarbeta med sina egna biskopar i Svenska kyrkan.

Man måste välja sida i bibelsynsfrågan.