I dagens Dagen på sidorna 12-13 finns en intervju med mig. Journalisten Johannes Ottestig reste ner till Karlshamn och intervjuade mig angående det faktum att jag lämnat den Romersk-katolska kyrkan och åter blivit protestant. Jag kommer säkert att blogga om olika frågeställningar utifrån detta och förtydliga vissa saker eller förklara dem lite utförligare.
Denna artikel finns i skrivandets stund endast att läsa via eDagen och i papperstidningen. Jag gissar att Knutbyrättegången är orsaken till denna mediaskugga. Men tids nog går den säkert att läsa via webben också, åtminstone för betalande prenumeranter. Det finns en kortare tidningsversion, som alltså är sidorna 12-13, och en längre webbversion.
Men, som sagt, jag återkommer med mer i frågan.
Ditt personliga vittnesbörd om hur du ”konverterat” och ”återkonverterat” har nog varit ett talande och gripande vittnesbörd för många, och även för mig. Men det reser sig en undran inom mig: Vad är din församlingssyn? Anser du att man bör/måste tillhöra ett samfund, en församling? Som väl beläst teolog skulle det vara intressant att höra en utläggning från dig i dessa frågor.
Själv är jag genom födseln medlem i Svenska Kyrkan, och har aldrig funnit att jag skall markera mot kyrkan genom att begära utträde trots att jag har en hel del att anmärka på, speciellt med tanke på skeenden under de senaste decennierna. Dock, jag blev frälst genom Guds oändliga nåd 1981, och kom därigenom i gemenskap med baptismen och pingströrelsen, där jag ganska snart fick kallelser att predika och verka på olika sätt. Alltså inte av egen förskyllan, utan därför att jag efterfrågades och manades därtill. (Främst av hälsoskäl dock ej under de senaste snart tjugo åren.) Jag har dock aldrig gått in i någon församling, trots påtryckningar. Orsakerna var initialt något som jag inte önskar tala om, men sedan växte en församlingssyn fram som skulle kunna uttryckas som ”den gudstjänstfirande församlingen”. Jag har alltså ansett mig vara med överallt där jag haft kristen gemenskap, under åren främst i tre mindre församlingar. Försöker sammanfatta detta om mig själv, därför att jag skulle anse det mycket intressant att höra någon utläggning av din syn på den kristna församlingen. Kanske det till och med skulle kunna rymma en hel artikel/bloggpost?
Bästa hälsningar / Sefast Tronde
Det är en mycket bra fråga. Och jag håller med om att den är för stor för att bara klämma till med ett svar i form av en kommentar. Jag går och funderar över denna och andra frågor, då jag ju har en del nya erfarenheter och perspektiv nu. Och jag tänker försöka återkomma till det framöver.
Jag tycker mig ana i det du skriver att du på något sätt förblir som medlem i Svenska kyrkan, men samtidigt känner en stor gemenskap i bredare sammanhang – de frikyrkliga du nämner. Och det är väl inte helt fel, egentligen. De flesta frikyrkliga – i alla fall pingstvänner av tradition (min tidigaste bakgrund) – brukar ju vara medlemmar i både SvK och i sin frikyrka. Man ser inte sitt eget enskilda samfund som det totala uttrycket för ”Guds församling”, utan mer som ett lokalt uttryck bland andra av en mycket större storhet, vilket i någon mån relativiserar samfundsstrukturerna.
Och just detta skulle man kunna spinna vidare på. För om man t ex menar att den lokala t ex frikyrka man tillhör är ett lokalt uttryck för ”Guds församling”- då borde man ju agera utifrån det. Då skulle man ju t ex inte kunna göra vad som helst och sedan säga att ingen som inte tillhör just vår förening har något med det att göra….
Vet inte om jag talar begripligt här, men jag tänker högt – och jag återkommer.
Tack, tills vidare,
Det är i grunden en fråga som jag undrat över och som aldrig släppt mig. De teologiska utläggningarna spretar och varierar ju så mycket. Men jag hävdar ändå att de finns bibliska grundpelare som håller att stå på.
Bland de samfundstrogna finns ännu i dag betydande grupper som så att säga vill värna om grindarna till fårafållan så att inte några av fåren slipper ut, eller går till någon annan fålla där gräset är friskare och grönare. Då jag själv i andligt hänseende växt upp i karismatiska sammanhang, där Andens gåvor verkligen var i funktion, har jag känt mig mest hemma i sådana sammanhang. Men trots att jag ”fostrats” av verkliga och även välkända profetgestalter (som för länge sedan är döda) har jag ändå upplevt detta bland flera att man ogärna sett att fåren går till en annan fålla. De fanns/finns sanna kristna som alltjämt ser med ogillande på när medlemmar besöker en annan församling. Upplever att det fanns en större tolerans för mig som inte var medlem någonstans, men samtidigt blev jag mycket efterfrågad och man framförde då och då att man ansåg att jag skulle bli medlem hos dem.
De verkliga teologiska riktlinjerna är ändå högst personliga, och flertalet av dem som verkligen vill göra vår himmelske Faders vilja låter sig inte stängas in under andra människors ’läror’ om vad som är ”församlingen” och hur vi skall tro och förhålla oss till den. Vi lär hela tiden, främst från Bibeln, men även från våra andliga föräldrar och förebilder. Som andliga människor måste vi tydligt uppleva en Andens sanktion i vad vi sätter tro till och vart vi landar, annars blir vårt handlande endast hyckleri och vår tro en tom bekännelse som vilar på andra människors övertygelse. Även om jag kanhända här uttrycker mig dogmatiskt vill jag på intet sätt underkänna andra kristnas val eller bekännelse, bara den är äkta. Eller som ordstävet säger, ”har du inte gått i någon annans skor skall du heller inte döma honom”. Men som avfallet under senare tid brett ut sig inom kristenheten, där vissa vill betona om evangeliet från dess kärnbudskap till en social misson, och andra tycks vilja politisera evangelium, har jag alltmer kommit att söka mig till sammanhang där jag upplever äkthet. Äktheten, dvs verklig Gudsfrukan och tro, kan man finna i helt olika kristna miljöer och samfund, från plats till plats. Har på senare år aldrig upplevt DHA närvaro där det inte råder en genuin äkthet.
Har för mig att Lewi Pethrus rådde pingstförsamlingarnas medlemmar att stå kvar i Svenska kyrkan, för att kunna rösta in frälsta personer i kyrkofullmäktige.
Det är en intressant fråga som sysselsatt nästan alla jag känner under min livstid. Mina farföräldrar, som tillhörde pingströrelsens pionjärer, var samtidigt medlemmar i Sv kyrkan. Min far var aktivt emot två medlemsskap eftersom man inte kan ha sin lojalitet i två olika sammanhang. Och sen var ju frågan också kring öppenheten kring Den Helige Ande och dopsynen. Min mor stod utanför alla juridiska medlemsskap, men var aktiv i kyrkan ändå. Detta beroende på en del tråkiga uteslutningsärenden av hennes vänner i 50-talets pingströrelse, där det bl a handlade om hårets längd på kvinnor som ville medverka i församlingskören. Själv är jag nu medlem i en kyrka som jag sällan besöker, men ser 2-3 gudstjänster på tv varje söndag. Min syster är medlem i en kyrka, men medverkar bara som söndagsskollärarinna. Hennes skiftarbete förhindrar henne att vara aktiv i gudstjänster.
Så här finns i min egen familj väldigt olika sätt att se på detta, eller praktiska konsekvenser.
Jag känner mej själv vilsen här. Håller med min far om att två lojaliteter betyder ingen lojalitet. Håller med dej, Sefast, att i perioder, eller väldigt ofta, duger inte den egna församlingens andliga nivå till och man söker sig till andra gudstjänstfiranden. Där man rimligen bara kan ta ett andligt ansvar eftersom man inte är medlem.
Det allra sämsta är den metod som många i min generation och den efterkommande generationen har valt: att sätta likhetstecken mellan besvikelser emanerande från församlingen och besvikelse gentemot Gud, att sedan helt lämna alla andliga sammankomster och leva utan kyrka, kanske trots ett vilande medlemsskap.
I min ungdom sades det att man måste tillhöra en församling, helst en pingstförsamling, för att få vara med om ”uppryckandet” och få vara med på ”Lammets bröllopsmåltid”. Trots mina 35 år som medlem i pingstkarismatiska församlingar anammade jag aldrig den läran. Att få vara med i en gemenskap av vänner, mestadels äldre, var det som betydde något för mig. Det finns absolut inte någon frälsning i någon församling.
Numera är jag fristående messianskt troende men besöker en adventistkyrka då och då liksom några katolska kyrkor. Jag ser fram emot den Messianska tidsåldern då hela jorden blir en enda församling och diskussioner om vilket samfund eller vilken kyrka som har rätt blir helt irrelevanta. Det blir den tiden som både Jesaja och Habackuk profeterat om: ”Ty jorden skall varda full av YHWH´s härlighets kunskap, likasom havsdjupet är fyllt av vattnet.”
”Numera är jag fristående messianskt troende men besöker en adventistkyrka då och då liksom några katolska kyrkor.”
Ja, det var en kaldéisk påskmässa jag deltog i första gången jag besökte RKK. Jag förstod inte ett ord även om det förmodligen var arameiska. Men sången var underbar. Nästa gång blev det en romersk mässa vad jag förstår. Psalmerna var tröttsamma och jag deltog inte i nattvarden (av principiella skäl liksom jag avstod i Sri Lanka för länge sedan). Men predikan var mycket bra. Herren Israels Gud smörjer vem han själv vill till att förkunna sitt ord och sina stadgar.
Senaste besöket var i Örebro, en mässa på Kirundi. Jag förstod inte ett ord men sångerna var fina. Jag kände igen melodierna och insåg att texterna var liknande dem i min svenska sångbok.
Lars W,
Vilka faktorer i din religiösa kringvandring ska vara uppfyllda för att församlingen ska kallas ditt hemma?
När någon sjunger falskt och det blir skinka på mackan till kyrkkaffet vänder du på klacken?
(och tvärtom….?)
De flesta känner nog till att adventister följer Guds ord vad gäller ätligt och oätligt. I adventistkyrkan jag besöker då och då serveras alltid lunch efter Sabbatsgudstjänsten. Jag minns att jag skojade med några äldre damer vid första besöket. I festvåningen serverades det kötträtt på ena sidan av buffén och vegetariskt på den andra sidan. ”Jag väljer köttsidan” sa jag. ”Bara det inte är fläsk” tillade jag. ”Det behöver du inte oroa dig för här” sa den ena damen lite buttert.
””Bara det inte är fläsk” tillade jag. ”Det behöver du inte oroa dig för här” sa den ena damen lite buttert.”
Såg en dokumentär där adventistmissionärer för några årtionden sedan reste ut till en befolkning (sydamerika om jag minns rätt ) och predikade att de inte fick äta vildsvin.
Befolkningen som hade vildsvin som sin huvudföda började svälta.
1 Tim 4:3 ”De förbjuder folk att gifta sig och befaller dem att avstå från mat som Gud har skapat för att tas emot med tacksägelse av dem som tror och känner sanningen.”
Har läst intervjun med dig i sin helhet nu. Och det positiva i det hela är ändock att du nu erkänner att det var ett misstag av dig, trots att du gick i tro, men som det sen visade sig vara en fel väg att slå in på.
Har just läst artikeln via eDagen. Mycket intressant att få del av detta. Uppskattar särskilt ditt konstaterande att du ”lärt sig mycket under åren i Katolska kyrkan, bland annat mycket positivt i den katolska traditionen” samt att du samtidigt numera är ”helt övertygad om att katoliker är kristna och att Katolska kyrkan är en kristen kyrka”.
Med vänlig hälsning
Berndt Isaksson
Equmeniapastor
I webbversionen av artikeln, som ju är mycket längre, svarar jag så här:
”Trots att Mikael ser beslutet att bli katolik som ett misstag konstaterar han att han har lärt sig mycket under åren i Katolska kyrkan, bland annat mycket positivt i den katolska traditionen. Han nämner också att han numera är ”helt övertygad” om att katoliker är kristna – även om de ”har fel på vissa centrala punkter”.
– Hade du frågat mig ett par år innan jag började fundera på Katolska kyrkan om jag då ansåg att det var en kristen kyrka hade du fått ett svävande svar som till sist kanske hade landat i ett svagt ja. Men nu är det ett självklart ja.
– Utifrån det perspektivet kan jag komma med konstruktiv kritik in i den svenska protestantiska världen.
Han hoppas också kunna hjälpa till att ”förstärka den protestantiska stabila mitten” – den som han numera tror att ”Luther och Kalvin och den mer breda reformationstraditionen egentligen stod för”.