Kommer i kommande nummer

Jag kan berätta att jag har börjat skriva ett längre inlägg som är tänkt att publiceras inom en inte alltför avlägsen framtid här på bloggen. Det handlar om en person som varit en evangelikal protestant i över 50 år. Sedan drabbades han en kort tid av viss sinnesförvirring och blev katolik under en kortare period på några år. Nu är han dock åter en evangelikal protestant igen. Fast nu med mer insikt och fördjupad erfarenhet som göra att han förstår 1500-talets reformation mycket bättre. Kanske kan han till och med hjälpa dem som drabbats av samma sinnesförvirring som han själv drabbades av på ett mer insiktsfullt sätt.

Samme person har hela sitt liv ansett att skillnaderna mellan olika protestantiska samfund idag är så små, att det är totalt oviktigt vilket protestantiskt samfund man tillhör, frikyrkligt som svenskkyrkligt. Särskilt om man är lekman och har ett vanligt jobb. Är man anställd som pastor eller präst kan det förstås ha lite större betydelse. En troendedöpare kan till exempel inte vara anställd som präst i Svenska kyrkan, medan en barndöpare inte kan vara anställd som pastor i en pingstkyrka. Men annars är det inte så viktigt vilket samfund man tillhör.

Däremot är det viktigt att man tror på Bibeln som Guds ofelbara ord och högsta auktoritet för vår tro och vårt liv. Det är inte OK med liberalteologi av något slag. Men det är en skiljelinje som går tvärs igenom alla samfund. Därför är det en ganska pragmatisk fråga vilket protestantiskt samfund man tillhör. Man måste inte vara samfundstrogen.

Personen jag skriver om har av somliga blivit anklagad för att ha varit hattig och bytt samfund och uppfattning hela tiden. Själv förstår han inget av detta, eftersom han själv enligt egen uppfattning haft samma grundläggande teologi från 15 års ålder fram till dess att han slog in på den katolska banan, men nu återgått till den tidigare protestantiska teologin. Enligt egen uppfattning har han alltså bara hoppat i annan och felaktig båt en gång. Men han är nu tillbaka i moderskeppet, så att säga. Den enda större förändring i teologin som han gjorde innan han blev katolik, var att han ändrade dopsyn. Han började tro att det var rätt och riktigt att döpa spädbarn och inte bara de som är gamla nog att tro själva. Inte så viktigt för en lekman, men är man pingstpastor och lite halvkänd som bloggare och debattör får det givetvis konsekvenser. Han blev ju av praktiska skäl tvingad att byta frikyrkosamfund. Hade han varit lekman i stället för pastor, hade han nog inte brytt sig om något sådant. Därav vissa skriverier även i vissa tidningar.

Men jag återkommer mer i detalj om dessa tankar. Det här inlägget får väl betraktas som ett typiskt ”Stefan-Swärd-inlägg”. Den kände frikyrkoprofilen Swärd brukar ju ibland skriva den här typen av ”jag ska skriva en sak snart-inlägg”.

Är vägen till kristen enhet att böja sig för påven?

Karl-Henrik Wallerstein är en mycket trevlig och godhjärtad person och kyrkoherde i Svenska kyrkan. Han har på sin Facebooksida uttryckt en del kritik mot mig och Per-Arne Imsen, där han hävdar att vi felaktigt kritiserat påveämbetet. Jag vet inte exakt vad Imsen skrivit som föranlett denna kritik. Och jag vet inte heller vad det är av vad jag skrivit som föranlett Wallerstein att kritisera mig just nu. Men jag vill här ändå ge några kommentarer till vad han skriver.

Wallerstein skriver så här:

”I dag är det enhetens söndag och i luthersk anda, och inspirerad av Paulus mod i Galaterbrevet när han kritiserade apostlarnas främste ledare, Kefas, riktar jag kritik mot Mikael Karlendal och Per-Arne Imsen som felaktigt kritiserar den romerskkatolska kyrkan. Jag hävdar att sann kristen enhet, som ju Jesus ber om i sin översteprästerliga förbön i Johannesevangeliet 17, bara kan ske när vi erkänner påveämbetets apostoliska och katolska funktion i Kristi kyrka (i enlighet med den apostoliska kyrkans struktur som hade Petrus som en tydlig ledare, se Joh. 22). Att ensidigt kritisera Petri läroämbete är med andra ord obibliskt. Men självklart kan vi kritisera påven. Det gjorde Luther och Paulus kritiserade Petrus. Självklart hade den katolska kyrkan svaga påvar när Luther verkade. Vi förstår därför Luthers besvikelse när kyrkan inte insåg hans rättmätiga kritik mot missbruket av avlatsbreven. Men vi som kristna ska inte splittra Kristi kropp! Det är en synd. Detta sker när vi inte kan omfamna alla kristna, inklusive katoliker och ortodoxa. Resultatet blir att vi isolerar oss från Kristi fullhet och gör oss också mottagliga för något värre till exempel ideologiska och sekulära politikers tankar eller maktfullkomliga och sekteristiska miljöer.

”Vägen framåt? 1) Bevara enhetens band genom att be för Kristi kyrkas synliga enhet. 2) Överträffa varandra i innerlig kärlek. Jag är till exempel mycket imponerad av Imsens och Karendals mod och apologetiska slagkraftighet. Tips till er är att rikta den mot Svenska kyrkans ideologiska politisering.

”När den synliga enheten inträffar är det som om vi drömde men så är vi, mirakulöst nog också, fastän många (ca. 2 miljarder), en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.”

 

Jag hävdar att endast en romersk-katolik eller en person som vill bli det kan se ett påveämbete i Johannesevangeliets kapitel 17 och 22.

Jesus bad om kyrkans/församlingens enhet – ja. Men vad ska en sådan enhet bestå i? Den måste utifrån Nya testamentet bestå i att man håller fast vid apostlarnas undervisning, vid den tro eller lära som en gång för alla överlämnats till de heliga (Jud v 3).

Det är också därför Paulus skriver:

”Jag uppmanar er, bröder, att se upp med dem som vållar splittring och lockar till avfall från den lära som ni har undervisats i. Håll er undan från dem.” (Rom 16:16-17)

Enheten måste alltså bygga på enhet i läran, inte på enhet i något specifikt ämbete eller i specifika personer med specifika ämbeten. Eller som Paulus skriver:

”Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: »Jag hör till Paulus«, eller »Jag hör till Apollos«, eller »Jag hör till Kefas«, eller »Jag hör till Kristus«. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes?” (1 Kor 1:10-13)

Lägg märke till att här framhävs att enheten ska bestå i ”tankar och åsikter” – vilket jag tolkar som läran. Och lägg märke till att det handlar om läran och inte om samhörighet med Paulus eller Kefas, det vill säga, inte i någon person eller ämbete. Och just att Petrus/Kefas specifikt nämns här och i detta sammanhanget kan ju nästan ses som profetiskt. Hela tanken med ett petrusämbete av det romersk-katolska slaget faller ju redan här!

Den enhet Jesus bad om ska alltså förstås som en enhet i läran, inte i något ämbete.

Och vi har inte den läromässiga enheten i dagens kristenhet. Ortodoxa och protestanter erkänner inte de romersk-katolska lärorna och dogmerna om påveämbetet. Därför kan vi lika lite böja oss för petrusämbetet för den kyrkliga enhetens skull, som världens länder och och folk skulle kunna böja sig för Kina eller islam för världsfredens skull. Delar man inte den ideologi och politik och religion som Kina eller islam står för, så kan man inte böja sig bara för fredens skull.

Det finns en viss grundläggande kristen enhet mellan alla samfund – alltifrån katoliker till ortodoxa och protestanter. Vi erkänner alla vissa centrala dogmer som fastslogs på fornkyrkans tid – om treenighetsläran och inkarnation. Men den romersk-katolska kyrkan har från medeltiden och framåt utvecklat läror och dogmer som inte är allmänt erkända och som inte kan utläsas ur bibeltexterna. Man har utvecklat och stadfäst i dogmer ett lärosystem som i sin helhet inte kan accepteras.

Vi anser att den romerske biskopen och de som följde honom successivt har avvikit från den kristna enheten och från den sunda läran under medeltidens lopp. Reformationen på 1500-talet var ett försök att rensa bort det som blivit fel och ta tillbaka det som gått förlorat.

Johannesevangeliet 22 handlar om upprättelsen av Petrus i hans ledande roll som apostel, efter att han förnekat Jesus tre gånger. Det finns inget i texten som antyder eller kan läggas till läromässig grund för något specifikt läroämbete som ska gå i arv – såsom Rom hävdar.

När Luther, Calvin och andra reformatorer på 1500-talet skarpt kritiserade dåtidens påveämbete, så var det inte bara utifrån en besvikelse över medeltida missbruk inom den romersk-katolska kyrkan. Det var också en bibliskt grundad kritik mot självaste tanken på ett sådant ämbete. Man såg det helt enkelt inte i Bibeln, varken som en direkt biblisk undervisning eller som något som man skulle kunna dra som slutsats ur det Bibeln säger.

I motsats till Wallerstein, så vill jag med många andra hävda att det är den Romersk-katolska kyrkan med dess absoluta maktanspråk för påveämbetet, och inte minst med ofelbarhetsdogmen, som i själva verket är det största hindret mot kristen enhet idag. Dessa läror innebär ju dessutom i sig själva att den romersk-katolska kyrkan har låst fast sig i en position som rent läromässigt, dogmatiskt inte går att ändra.

Enhet måste bygga på den apostoliska läran såsom den förmedlats till oss genom de heliga Skrifterna – Bibeln – och med dessa skrifter som högsta auktoritet.

Och i Bibeln finns det ingen grund för ett läroämbete eller påveämbete av det slag som Romersk-katolska kyrkan företräder. Det finns en sorts lärarämbete i Bibeln, med ett ansvar att förvalta den sunda läran och att ständigt undervisa. Men det finns inget i Bibeln som säger att kyrkans lärare och ledare besitter en ofelbarhetens karisma och aldrig kan slå fast felaktiga läror eller undervisa fel.

När ortodoxa kristna eller protestanter därför kritiserar påven eller påveämbetet som sådant, så är det inte att dra sig undan kyrkans fullhet. För denna fullhet finns ju i Kristus och ingen annanstans. Fullheten finns i Kristus, men enhet i Kristus blir svårt att ha om man inte har den i och genom läran.

Alla troende kristna är personligen inympade i det äkta olivträdet och är personligen i Kristus. Detta är inte något som sker genom Kyrkan som institution, utan församlingen/kyrkan som institution är en frukt av att vi alla var och en är delaktiga i Kristus. Med andra ord, vi är kyrkan tillsammans därför att vi var och en är i Kristus. Inte tvärtom.

Jag har många gånger gjort just det Wallerstein skriver om, att kritisera Svenska kyrkans politisering. Det förtjänar verkligen kritik. Jag har också kritiserat Svenska kyrkan och dess ledning för liberalteologi och falsk lära. Men jag måste också kritisera obibliska och förslavande falska läror på annat håll. Det ena utesluter inte det andra.

Vi får be och hoppas på mer kristen enhet på Bibelns och lärans grund, men något påveämbete kan vi inte acceptera och böja oss under, då det inte ingår i den kristna läran.

Utifrån det Wallerstein skrivit på Facebook och även utifrån sådant han sagt till mig i samtal tidigare, måste jag dock fråga, som jag gjorde i mitt svar på Facebook:

”Hur kommer det sig att du fortfarande är präst i Svenska kyrkan? Jag skriver det inte som en illvillig eller retorisk fråga. Jag är nyfiken. Visserligen tycker jag personligen att du gärna kan stanna kvar som präst i Svenska kyrkan, då du är en starkt bibeltroende person och inte liberalteolog eller 68-teolog. Och försvinner du, så är det en förlust för de bibeltroende inom Svenska kyrkan. Jag har hellre en romersk-katolskt lutande präst som är bibeltroende än en liberalteologisk dito som lutar åt något annat håll. Men samtidigt verkar du ju mer romersk-katolsk än protestantisk. Hur kan du själv stå kvar och därmed inte böja din nacke för petrusämbetet, om det är så du tror?”

När Wallerstein skriver att kritiserar mig och Imsen i luthersk anda och inspirerad av Paulus i Galaterbrevet, så ber jag att få undra lite. För Paulus kritik av Petrus i Galaterbrevet var mycket skarp och den var läromässigt grundad, och den var riktad mot Petrus, som han i detta fallet hävdade inte levde enligt den rätta lära som han redan hade. Och den sanna lutherska andan av kritik var riktad mot den romersk-katolska kyrkan och påveämbetet på ett sådant sätt att alla våra nutida debatter framstår som barnjoller i sandlådan. Läs till exempel traktaten om Påvens makt och överhöghet i Svenska kyrkans bekännelseskrifter, från sidan 339 och framåt. Kan läsas online här. Så jag tycker nog dels att Wallerstein framstår som betydligt mildare än ”sann luthersk anda” och inte heller så rätt inriktad i sin kritik som den andan. Och så kan det väl knappast krävas så mycket mod för att våga kritisera mig och Imsen?

Hoppas det blir ett lågt valdeltagande!

Det kyrkoval som nu ska hållas i Svenska kyrkan är absurt. Det kallas demokrati, men är egentligen motsatsen. Det enda som är demokratisk är själva formen, att de röstberättigade går till en vallokal, plockar valsedlar, lägger dem i kuvert, att det råder valhemlighet och så vidare. Men om man tänker på att de flesta som går och röstar är personer som knappast har någon kristen tro, knappast går i kyrkan och knappast läser Bibeln och knappast är intresserade av att följa den, knappast tror att Jesus Kristus är Guds son som dog för våra synder och uppstod på tredje dagen och nu sitter på Guds högra sida i himlen – om man tänker på det, så är det absurt att dessa människor överhuvudtaget har rösträtt i något som ska kallas en kristen kyrka. Det är samma sak som om moderater och sverigedemokrater skulle ha rösträtt om vem som ska bli nästa partiledare för socialdemokraterna i höst. Allt för att bevara en demokratisk och öppen socialdemokrati! Är man inte delaktig i tron, så borde man ju inte heller vara delaktig i bestämmandet.

Att människor som inte har en kristen tro och att politiska partier har underställda så kallade nomineringsgrupper, det vill säga partier, i kyrkovalet kan snarare jämföras med Gustav Vasa och andra kungar i Europas historia som gärna velat styra och ställa över religionen i samhället. Jag är protestant och jag är positivt inställd till den protestantiska reformationen, men jag köper inte allt med hull och hår. Det var inte rätt då på 1500-talet att kungen och riksdagen skulle ha högsta makten över kyrkan och religionen i samhället, och det är inte rätt nu heller. I andra länder i Europa med en mer reformert inriktning av reformation skedde det på ett annat sätt. Där blev kyrkan mer fri från den politiska makten. Det är en utpräglat luthersk avart att vara styrd av de politiker som bestämmer i landet.

Att kyrkan styrs av politiker är inte demokrati, därför att det är motsatsen till religionsfrihet. Det är inte religionsfrihet om politiker och väljare utan kristen tro bestämmer över en kristen kyrka med en kristen tro. Och utan religionsfrihet ingen demokrati. Religionsfrihet innebär nämligen bland annat, att de som utövar en religion och formar religiösa grupper för detta ändamål själva ska få bestämma över sina grupper och över hur de utövar sin religion och över vad de ska ha för tro, etcetera. Och då kan inte politiker eller politiska partier ta sig den bestämmande rollen. Så sker i diktaturer, så skedde tidigare i Europas historia när olika kungar och furstar styrde mer eller mindre enväldigt över sina länder – och så sker i Sverige 2021.

Socialdemokraterna har under hela 1900-talet aktivt och systematiskt arbetat för att socialisera Svenska kyrkan. De har arbetat för att omforma kyrkan till ett bra redskap för partiet i dess strävan efter att forma Sverige och det svenska folket efter sina ideal. Och de har lyckats synnerligen väl. Vi får ofta se politiska utspel från ledande företrädare för Svenska kyrkan – och de är mer eller mindre alltid i linje med vad Partiet tycker, ibland lite mer åt vänster. Att sedan ibland vissa gamla uvar till före detta ärkebiskopar och biskopar långt efter sin pension tycker till och misstycker om politiseringen och då framstår som ”hjältar” i vissas ögon för sitt ”mod” förändrar inte saken. I deras fall är det nog snarare någon form av opportunism. Varför sa de inte samma sak när de var i tjänst som biskopar? Varför drev de inte opinion då för att förändra saken? Självklart beror det på att de själva har samma Parti att tacka för det ämbete de haft och de har själva varit redskap åt detta.

Som det nu är, så har alltså de flesta röstberättigade inte en personlig kristen tro. Det betyder förstås inte att just de väljarna ska betraktas som dåliga människor, men de borde i i rimlighetens namn inte rösta i ett val som handlar om hur kyrkan ska styras, då de inte har en kristen tro. Det är ett systemfel att de ens har rösträtt.

Politiska partier och politiker ska hålla sina fingrar borta.

Tyvärr finner vi ibland i tider som dessa att många präster och biskopar ivrigt uppmanar människor att gå och rösta i kyrkovalet. ”Det är ju viktigt”. Och det hänvisas till begravningar, bröllop och kulturarv. Nu är ju varken om det ena eller andra av detta några huvudfrågor i kristen tro, så det är ju knappast någon lysande argumentering att försöka få folk att gå och rösta på grund av det. Personer som inte har en aktiv och personlig kristen tro borde inte rösta. Det är bra om de inte går och röstar. De har inget med bestämmandet över kyrkan att göra.

De som borde rösta är dels alla personligt troende kristna i Svenska kyrkan, som har en kristen tro som de praktiserar, och dels alla de frikyrkliga människor som både har en personlig kristen tro och som är dubbelanslutna till både en frikyrka och till Svenska kyrkan. Eftersom de är medlemmar i både Svenska kyrkan och i en frikyrka, så måste de väl antagligen anse att antingen så är Svenska kyrkan inte en riktig kyrka eller så är frikyrkan de tillhör inte det. Men den diskussionen kan vi ta en annan gång. Men de borde i alla fall rösta, eftersom de har en kristen tro och är medlemmar i Svenska kyrkan. De borde rösta på de nomineringsgrupper/partier som inte är avläggare av olika politiska partier. Allra helst Frimodig kyrka. Eller bara på Frimodig kyrka. De borde göra detta för att stödja alla de i Svenska kyrkan som faktiskt har en personlig kristen tro och som faktiskt betraktar Svenska kyrkan som en kristen kyrka och som vill att den ska vara det och agera därefter. I ett absurt system som detta måste vi nämligen stödja de som inte är representanter för politiska partier.

Om de frikyrkliga dubbelanslutna inte röstar eller om de röstar utifrån sina partipolitiska sympatier utifrån från rikspolitiken, så kommer det enbart att i praktiken stödja det främst socialdemokratiska projektet att i Gustav Vasas anda forma religionen till ett lydigt redskap för den politiska maktens intressen. Svenska kyrkan är just nu i stort sett redan det, men kampen mot detta måste stödjas. Hjälp era medsyskon i tron!

För övrigt, hoppas jag på ett mycket lågt valdeltagande – med undantag för dessa personligt troende människor som faktiskt har en kristen tro – för kyrkans, religionsfrihetens och demokratins skull. Och folkkyrkotanken borde skrotas.

Stora förändringar på bloggen

Just nu pågår viss form av arbete på bloggen. Jag håller på att byta webbhotell.

Det betyder att jag inte kommer att skriva nya inlägg förrän tidigast till helgen. Det betyder också att eventuella kommentarer som skrivs till mina inlägg från och med idag tills i helgen inte kommer att finnas kvar när detta arbete är klart. Därefter ska allt fungera som vanligt igen.

Därefter kommer även andra stora förändringar att genomföras. Mer om detta framöver.

Med vänlig hälsning,

Mikael

Hur står det till med kristenheten i Sverige?

Hur är det med den kristna församlingens eller kyrkans situation i Sverige idag?

När jag började studera teologi i Lund på 80-talet var det liberalteologin och det sekulariserade tänkandet som var den största utmaningen. Det är den fortfarande. Men processen har gått oerhört mycket längre idag än vad den hade gjort då.

Sekularisering är den process som leder till att samhället, staten och den tidigare förhärskande religionen – kristendomen – allt mer glider isär, och att kristendomens och kyrkans roll blir allt mindre viktig för staten och samhället.

Liberalteologi är det teologiska tänkande som vill anpassa budskapet så mycket som möjligt till den rådande tidsandan. Man kan säga att det som gäller är maximal anpassning till tidsandan. Och den definitionen är inte mitt påhitt, utan jag tror att det är den amerikanske baptistteologen Roger E Olsen som myntat det. …

Jag predikar igen

Igår på söndagen den 25 juli ledde jag gudstjänsten och predikade – för första gången på nästan sex år. Det var i Kyrkhults kyrka. Det var mycket trevligt och kändes vant och naturligt. Som före detta pingstpastor och EFS-predikant är jag visserligen inte van vid att leda gudstjänster med just svenskkyrklig liturgi, men det gick smidigt och bra i alla fall.

Jag predikade i exakt 20 minuter, då kyrkoherden sagt att predikningar i just Kyrkhult brukar vara i 15-20 minuter.

Ämnet var enligt Kyrkohandboken ”Andlig klarsyn” och texterna var Mika 3:5-8; 1 Joh 4:1-6 och Matt 7:15-21.

Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den? – del 5

När vi nu sysslar med bibelord som protestanter ofta säger att de handlar om Skriften allena, medan katoliker säger att de inte gör det, har vi nu kommit till 2 Timotheosbrevet 3:16-17. Paulus skriver:

“Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.”

Det finns väldigt mycket att säga om denna text – den handlar ju väldigt mycket om vår bibelsyn överhuvudtaget – men här ska jag i försöka avgränsa mig till att enbart behandla det som är relevant för frågan om Skriften allena.

Protestanter brukar citera denna text och säga, 

  • Se här, Bibeln är inspirerad av Gud och till stor nytta på olika sätt. Alltså, ska vi hålla oss till Skriften allena.

Katoliker brukar svara,

  • Ja, visst är den inspirerad av Gud och till nytta, men det betyder ju inte att den är högsta och enda auktoritet. Texten säger ju oss inget om just det. Och dessutom kan ju ni protestanter inte använda den texten om Skriften allena, eftersom de skrifter Paulus här skriver om ju bara kan syfta på Gamla testamentet, då ju Kyrkan vid den tiden ännu inte fastslagit någon nytestamentlig kanon. Och han kan ju inte ha menat att man bara skulle hålla sig till Gamla testamentet och inte det nya! Case closed!

Hur ska vi tänka här?

Vi får först påminna oss om. att eftersom Paulus levde under det första århundradet och inte hade ställts inför 1500-talets stridsfrågor, så har han heller inte formulerat ett direkt svar på frågan om det är läran om Skriften allena som gäller, eller om det är katolikernas Skriften och Traditionen. Men han kanske skriver saker här ändå, som kan ha relevans för denna sentida frågeställning. Och för att kunna ta reda på detta, ska vi titta väldigt noga på både texten och kontexten. Därför citerar jag här lite mer av det Paulus skriver, så att vi får lite mer sammanhang.

Men du har troget följt mig i min lära, mitt liv, mina föresatser, min tro, mitt tålamod, min kärlek och min uthållighet, mina förföljelser och lidanden, som i Antiochia, Ikonion och Lystra, ja, alla de förföljelser som jag har fått utstå – Herren har räddat mig ur dem alla. Så kommer var och en som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas. Onda människor och svindlare kommer att gå allt längre på vägen mot fördärvet, på en gång bedragare och bedragna. Stå kvar vid det som du har lärt dig och fått visshet om. Kom ihåg vilka lärare du har haft och att du ända sedan dina barnaår är hemma i de heliga skrifterna; de förmår ge dig den kunskap du behöver för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus. Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.

“Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst.” (2 Tim 3:10 – 4:5)

Syftar det på bara Gamla testamentet eller kan det inkludera det Nya också?

Det är mycket riktigt att “de heliga skrifterna” och “varje bok i skriften” som Paulus här talar om i rent bokstavlig mening syftar på Gamla testamentets skrifter. Det var dessa skrifter Timotheos hade varit hemma i sedan sina barnaår. Det var i dessa skrifter han hade fått undervisning i sedan barnaåren. 

Men betyder det att det Paulus här skriver inte i en vidare och överförd bemärkelse skulle kunna åsyfta även Nya testamentets skrifter?

Skriftens inspiration

För att förstå detta måste vi först betänka vad det är Paulus säger om skrifterna i fråga. Han säger att de är inspirerade av Gud. I grekiska grundtexten används ordet theopnuestos, som ordagrant skulle kunna översättas “Gud-utandat”. Innebörden är att skrifterna är utandade av Gud. De är skrivna av människor, men så inspirerade av Gud att de är att betrakta som Guds ord på samma gång som de är människors ord.

Aposteln Petrus skriver om skrifternas inspiration på följande sätt:

“Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.” (2 Pet 1:20-21)

Det är uttrycket jag markerat med fet stil ovan som jag mest tänker på här. Paulus skrev om att skrifterna var “utandade av Gud”, Petrus skriver att människor har talat ord från Gud “drivna av helige ande”. Detta handlar om vad de heliga skrifterna är – de är Guds ord, därav deras auktoritet, deras helighet, deras ställning.

Att skrifterna är Guds ord i betydelsen att innehållet och budskapet i dem inte är mänskliga påhitt och tolkningar, utan Guds tankar och tolkningar, framgår ännu tydligare om man förstår att grekiskan i 2 Pet 1:20-21 kan översättas på ett annat sätt, såsom till exempel den engelska ESV (English Standard Version) gör. Här i min översättning från engelskan: 

“… då vi först av allt vet att ingen profetia i Skriften kommer från någons egen tolkning. För ingen profetia kom någonsin till genom mänsklig vilja, utan människor talade från Gud burna av den helige Ande”

Poängen verkar alltså här vara – om vi ska uttrycka det på ett modernt sätt – att Skrifterna inte är mänskliga tankar om Gud eller tolkningar av vad Gud kan tänkas vilja säga, utan Skrifterna är Guds ord. Det texterna vill säga, budskapet, är vad Gud vill säga. 

Och även om detta sedan kommer i form av vad som ser ut som en människas funderingar och tolkningar, så är det funderingar och tolkningar som är inspirerade av Gud på ett sådant sätt, att de är Guds ord och inte bara en mänsklig fundering bland andra.

Och självklart är det de gammaltestamentliga skrifterna Paulus har i åtanke när han hänvisar Timotheos till vad han lärt sig sedan sina barnaår och de skrifter han är hemma i sedan barnsben. Det var det vi kallar Gamla testamentet han tänkte på.

Judisk tradition att läsa skrifterna

Lägg också märke till, att Timotheos ända sedan sina barnsben har stått i en tradition som hela tiden hänvisat honom till skrifterna, och det är just det Paulus här knyter an till och uppmärksammar. Det är alltså en judisk tradition som håller skrifterna i högsta auktoritet.

Detta har vi redan tidigare sett i flera texter. 

Bland annat när Herren själv sade till Josua, folket nya ledare efter Mose:

“Följ troget den lag som min tjänare Mose gav dig. Vik inte av från den åt vare sig höger eller vänster, så får du framgång i allt vad du gör. Ha alltid denna lag på dina läppar, läs lagens bok dag och natt, så att du troget följer allt som står skrivet där. Då kommer allt du gör att lyckas, då får du framgång.” (Jos 1:7-8)

Eller vad som sägs om hur Israels kungar borde göra:

“När kungen har bestigit tronen skall han låta göra en avskrift av denna lag, den lag som de levitiska prästerna har hand om. Han skall ha den hos sig och läsa i den så länge han lever, så att han lär sig att frukta Herren, sin Gud, och troget följer allt som står i denna lag, alla dessa stadgar.” (5 Mos 17:18-19)

Eller vad som sägs om den vanlige, fromme israeliten:

“Lycklig den som inte följer de gudlösa, inte går syndares väg eller sitter bland hädare utan har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt. Han är som ett träd planterat nära vatten – det bär sin frukt i rätt tid, aldrig vissnar bladen. Allt vad han gör går väl.” (Ps 1:1-3)

Vi har också sett i tidigare inlägg i serien, att Jesus i sin polemik gentemot flera av dåtidens judiska skriftlärda kraftigt kritiserar dem för att de skapat mänskliga traditioner och tolkningar som står i vägen för en rätt läsning, förståelse och tillämpning av de heliga skrifterna. Jag hänvisade till bland annat Markus 7:1-12. Vi såg att Jesus upphöjde de heliga skrifternas auktoritet över de mänskliga uttolkarnas auktoritet.

Vi såg också att när Jesus frestades av Satan i öknen, så svarade han på dennes frestelser genom att bara citera bibelord, som att det räckte.

 När Paulus då i 2 Timotheosbrevet uppmanar Timotheos att tänka på de skrifter han är hemma i sedan sina barnsben, så handlar det om Guds ord i bokstavlig bemärkelse. Och det är Guds skrivna ord som har den ställningen av att vara högsta auktoritet i den israelitiska frommas liv, som vi sett i Gamla testamentet och hos Jesus.

Och så säger Paulus om dessa gammaltestamentliga skrifter: 

“De förmår ge dig den kunskap du behöver för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus”. (2 Tim 3:15)

Så slutsatsen måste här bli – Paulus syftade verkligen i bokstavlig mening på de gammaltestamentliga skrifterna när han skrev detta. Kan texten inte användas om resten av Bibeln, om Nya testamentet?

En allmän sanning om vad de heliga skrifterna är

Det kan man. Och så brukar man göra i kristna teologiska sammanhang när man ska förklara vad Bibeln är – att den är Guds ord. Men hur är det möjligt?

Det beror på att det vi ser att Paulus gör i denna text, är att han framhäver en allmän sanning om vad helig skrift är eller kanske snarare vad som gör vissa skrifter till heliga skrifter – nämligen att de är “Gud-utandade” eller inspirerade av Gud. Det är ju på grund av det som Paulus hänvisar Timotheos till dessa skrifter, just därför som dessa skrifter har sådan nytta och så vidare.

Men om detta är en allmän sanning om vad de heliga skrifterna är eller vad som gör just dessa skrifter till heliga – och han tänker ju rent bokstavligen här på de gammaltestamentliga skrifterna som Timotheos kände väl från sin barndom – då måste ju denna allmängiltiga sanning även gälla för övriga heliga skrifter. Det vill säga, för de heliga skrifter som även nyligen skrivits (nyligen från Paulus tids perspektiv) och som skulle skrivas efter Paulus tid. Och då tänker vi på alla de skrifter som utgör vårt Nya testamente.

Aposteln Petrus skriver så här,

“Att vår herre dröjer skall ni betrakta som en räddning. Detta har också vår käre broder Paulus skrivit till er i enlighet med den vishet han har fått. Det gör han i alla sina brev när han talar om dessa ting. Där finns somligt som är svårt att förstå, och detta liksom vad som står i de övriga skrifterna förvränger okunniga och obefästa människor, till sitt eget fördärv.” (2 Pet 3:15-16)

Lägg märke till att Petrus här räknar in Paulus brev bland “de övriga skrifterna”.

Om det är sant att de skrifter som vi räknar som heliga skrifter och därmed som Guds ord, om det är sant att dessa skrifter är detta därför att de inspirerats av Gud (Gud-utandade), då måste det rent logiskt gälla för alla likadant inspirerade skrifter. Paulus brev räknas dit av Petrus. Och då måste det betyda att vad Paulus skriver till Timotheos i 2 Tim 3 också gäller hans egna brev och resten av Nya testamentet. Detta gäller både vad skrifterna i fråga är och vad de har för roll och funktion.

Skriftens roll och funktion

Och vad är då denna roll och funktion. Paulus skriver att Skriften är 

“… till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv…”

Skriften är till nytta när man,

  • undervisar (utlägger och förklarar positivt vad den kristna läran är)
  • vederlägger (motbevisar falsk lära och den som säger emot den sunda läran)
  • vägleder (här används egentligen ett ord som kan översättas med korrigerar/att man korrigerar den som handlat fel)
  • fostrar (att man lär människor att handla rätt i enlighet med den kristna läran)

Sedan fortsätter Paulus, 

“så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar”

För att åter citera ESV, 

“that the man of God may be complete, equipped for every good work” (så att gudsmänniskan ska vara komplett, utrustad för varje gott verk)

Vad är “man of God” eller “den som tillhör Gud”?

Samma uttryck (på grekiska anthropos theou) förekommer i 1 Tim 6:11, 

“Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet.”

Det kan översättas ordagrant “gudsmänniska” och kan ha den enkla innebörd som Bibel 2000 har använt, “den som tillhör Gud”, och därmed syfta på alla kristna. Men det kan också mer bestämt syfta på den som står i en ledarposition i Guds församling. 

Paulus kallar Timotheos för “gudsmänniska” i 1 Tim 6:11. Och flera gånger i den grekiska översättningen av Gamla testamentet används som en beteckning på en speciell Herrens tjänare, “gudsmannen Mose” i 5 Mos 33:1; “gudsmannen David” i 2 Krön 8:14; gudsmannen Elia i 1 Kung 17:18; gudsmannen Elisha i 2 Kung 4:40. 

Och ser man till sammanhanget 2 Timotheosbrevet, så är det nog mer logiskt att förstå texten som att Paulus här åsyftar ju Timotheos mer specifikt, och andra som står i tjänst för Herren allmänt sett.

I verserna 10-15 talar Paulus specifikt till Timotheos i hans livssituation, i den roll han hade som Paulus medarbetare sedan många år och den ledarroll han står i nu. Timotheos bör i den roll han står i nu särskilt minnas och hålla fast vid de heliga skrifterna som han känt sedan sina barnaår. “De förmår ge dig den kunskap du behöver för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus” (3:15). Sedan följer orden,

“Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.”

Vem är det som har nyttan av skrifterna när han undervisar, vederlägger, korrigerar och fostrar, om inte “den som tillhör Gud” eller “Gudsmänniskan”. Och vem är det i sammanhanget? Timotheos. Det är han som står i rollen att vara en gudsman, en Herrens tjänare, den som står i heltidstjänst för Herren, för att uttrycka sig modernt.

Paulus fortsätter ju sedan,

“Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst.” (2 Tim 4:1-5)

Vem är det som uppmanas att predika i tid och otid, att vederlägga, tillrättavisa och vädja, om inte Timotheos. Eller alla som står i en förkunnares tjänst.

Vad menar Paulus då han i 2 Tim 3:17 skriver “så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar”?

I den engelska översättningen ESV skriver de,

“… that the man of God may be complete, equipped for every good work.”

I den svenska 1917 års bibelöversättning skriver man,

“… så att en gudsmänniska kan bliva fullt färdig, väl skickad till allt gott verk.”

Ovanstående översättningar är här mer ordagranna än Bibel 2000, som jag tycker har gjort en märklig översättning här.

Det betyder att “gudsmänniskan”/Herrens tjänare/Timotheos i detta fallet blir helt komplett, fullt färdig till att göra det arbete vederbörande är satt att göra, nämligen att predika i tid och otid, vederlägga, tillrättavisa, korrigera, fostra etcetera.

Allt som behövs för vår frälsning, allt som vi behöver veta för vår frälsning, allt vi behöver för att växa i tron och stå fast i den rätta och sunda tron – allt detta kommer från den heliga Skrift som förkunnaren/gudsmänniskan använder sig av i sin verksamhet.

Avslutning

Jag tycker att detta om något är ett väldigt starkt stöd för läran om Skriften allena.

Aposteln Paulus skriver till sin medarbetare Timotheos, som i Paulus ställe är ledare över den kristna församlingen i Efesos, och vill styrka honom som kristen broder i tjänst för Herren. Paulus vill styrka Timotheos genom att hänvisa till det som varit det central i Timotheos liv ända sedan hans barndom och som fortfarande är det mest grundläggande och viktigaste när det gäller tjänsten för Herren. Och när Paulus här här hänvisar till det mest fundamentala och viktigaste att stå på, till det som är den centrala källan till vad Timotheos ska göra i sin tjänst, det som är allra viktigast att hålla på med, det som han har mest nytta av, det som är över och mer än allt annat – då hänvisar Paulus till Skriften och till att predika och undervisa utifrån den.

Och det han skriver om heliga skrifter – att de är inspirerade av Gud och till nytta, och så vidare – är en allmängiltig sanning om alla skrifter som är inspirerade av Gud, vilket betyder att det även inkluderar det Paulus själv skriver och allt som ingår i vårt Nya testamente, förutom det Gamla testamente som han mer direkt tänker på i skrivandet stund.

Jag har alltid tänkt – även under den period jag var bedårad av katolicismen – att de så kallade pastoralbreven, 1 och 2 Timotheosbreven och Titusbrevet, är svåra att förena i anden med det katolska tänkandet. Det gäller inte minst 2 Timotheosbrevet. Här har vi protestantismen i dess prydno. Här talar den protestantiske kyrkoledaren till sin andlige son. Här uppmanar han sonen att hålla sig till Skriften – Skriften allena.

Det är Skriften som är det verkliga sakramentet!

Att läsa Bibeln – som är utandad av Gud – är att sitta vid Andens flod. Genom Skriften flödar Guds Ande till den som läser och tar emot.

 

Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den? – del 4

Jag avslutade mitt förra inlägg med att säga, att det finns några bibelord som protestantiska kristna ibland använder på ett lite slarvigt sätt när de ska “bevisa” läran om Skriften allena. Och jag skrev att de romersk-katolska apologeterna får det lite väl lätt med att komma med motargument och visa att just de texterna inte alls stöder Skriften allena. Och utifrån just det drar många sedan slutsatsen att läran om Skriften allena inte har stöd i Bibeln. 

Allt det andra jag skrivit om i de föregående tre inläggen, de stora mängder texter från både Gamla och Nya testamentet som ger ett massivt stöd för läran om Skriften allena, verkar dock vara tämligen okänt för dessa katolska apologeter och hugade konvertiter från protestantismen.

Nu tar vi en titt på en av dessa bibeltexter som katolska apologeter ibland vränger till sin egen fördel. 

Judarna i Beroia

Den första av dessa texter hittar vi i Apostlagärningarna:

“De tog vägen över Amfipolis och Apollonia och kom till Thessalonike, där judarna hade en synagoga. Efter sin vana besökte Paulus dem, och under tre sabbater talade han till dem. Utgående från skriftställen som han tolkade visade han att Messias måste lida och uppstå från de döda. »Och Messias«, sade han, »det är just denne Jesus som jag förkunnar för er.« Några av dem blev övertygade och slöt sig till Paulus och Silas. Det gjorde också en mängd gudfruktiga greker och inte så få förnäma kvinnor. Detta väckte judarnas avund, de fick med sig en del slödder från gatan och satte i gång ett upplopp i staden. De samlades utanför Jasons hus och försökte få tag på Paulus och Silas för att ställa dem till svars inför folket. När de inte kunde hitta dem släpade de Jason och några andra bröder inför stadens styresmän och ropade: »Dessa som har vållat oro i hela världen har nu kommit hit också, och Jason har tagit emot dem hos sig. De bryter alla mot kejsarens förordningar och säger att det är en annan som är kung, en som heter Jesus.« Med detta hetsade de upp folket och stadens styresmän. Jason och de andra fick ställa borgen och frigavs sedan.Samma natt skickade bröderna i väg Paulus och Silas till Beroia. Så snart de kom dit gick de till synagogan. Judarna där var mera vidsynta än de i Thessalonike. De tog emot ordet med stor beredvillighet och forskade dagligen i skrifterna för att se om allt detta stämde. Många av dem kom till tro, liksom åtskilliga ansedda grekiska kvinnor och män. Men när judarna i Thessalonike fick veta att Guds ord förkunnades av Paulus också i Beroia, gav de sig dit och hetsade upp folket även där. Då såg bröderna genast till att Paulus kom i väg ner till kusten. Men både Silas och Timotheos stannade kvar. De som förde Paulus från Beroia följde honom ända till Athen och återvände sedan med bud till Silas och Timotheos att de skulle komma till honom så fort som möjligt.” (Apg 17:1-15) 

Solklart fall av Skriften allena – enligt protestanterna

Jag menar att denna text på ett mycket tydligt sätt ger stöd för läran om Skriften allena. Katolska apologeter håller dock inte med.

Paulus gick till synagogorna i två olika städer och försökte övertyga judarna där om att Jesus är Messias, Guds son. Han gjorde det genom att läsa och utlägga Skrifterna – vårt Gamla testamente och det som judarna hade som sin bibel. Och man kan säga, att Paulus kom med ny uppenbarelse här – nämligen redogörelsen för allt det som Jesus sagt och gjort, och allt som hänt kring honom. Men Paulus krävde inte att de bara skulle acceptera det rakt av, utan han ville visa att detta med Jesus var exakt det som Skrifterna hade talat om och pekat fram emot, det som profeterna profeterat om.

De flesta av judarna i Thessalonike var helt stängda gentemot detta budskap och vägrade att ens överväga det. Men några blev övertygade.

Judarna i Beroia däremot beskrivs i texten som mer “vidsynta”, eller “ädlare till sinnes” som den gamla 1917 års svenska bibelöversättning skrev. De rannsakade Skrifterna; de forskade dagligen i skrifterna för att se om det Paulus sade stämde. De lyssnade alltså på Paulus argumentation utifrån bibelordet och försökte själva genom att läsa texten kontrollera om det Paulus sade stämde, vilket alltså de mindre “ädla” judarna i Thessalonike inte gjorde.

Det är detta protestanter menar med uttrycket Skriften allena. Att all förkunnelse, all lära, alla “lärare”, ska kontrolleras utifrån Bibeln, bedömas utifrån Bibeln. 

Katolska motargument

En del katolska apologeter försöker här komma undan detta uppenbara, genom att hävda att det ädla bestod i att judarna i Beroia tog emot Paulus muntliga förkunnelse och böjde sig för den, inte i att de prövade den utifrån Skrifterna. De menar då att man kan läsa in det katoliker kallar Traditionen (med stort T) – den muntliga tradition som katolikerna säger är lika mycket Guds ord som Bibeln och som de säger har bevarats inom kyrkan i alla århundraden ända fram till vår tid – i Paulus förkunnelse. Det är den Tradition som ger stöd för alla de romersk-katolska speciallärorna. Felet med  judarna i Thessalonike, enligt katolikerna, var att de bara höll fast vid sina gamla traditioner och vid Bibeln, och inte tog emot Traditionen (med stort T) som Paulus muntligen framförde. De påminner alltså lite mer om protestanter, enligt denna uppfattning.

Man hänvisar här gärna även till 2 Thess 2:15, där Paulus skriver:

“Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror (ordagrant enligt grekiskan: traditioner) som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev”.

Katolikerna försöker också läsa in den Romersk-katolska kyrkans läroämbete i Paulus person här. På så vis kan de få det till att judarna i Beroia inte bara tog emot den muntliga Traditionen, utan också att tog emot den ifrån Läroämbetet.

Protestantiskt svar

Men  då läser katolikerna in saker i texten som inte står där.

Texten säger att Paulus försökte övertyga dem om att Jesus var Messias, genom att argumentera om detta utifrån Skriften.

Texten säger att några i Thessalonike blev övertygade, inklusive några gudfruktiga hedningar. De flesta judar i Thessalonike var helt enkelt bara stängda inför detta. De blev avundsjuka på att några blev övertygade av Paulus och satte då igång ett upplopp.

Om judarna i Beroia, säger texten: 

Judarna där var mera vidsynta än de i Thessalonike. De tog emot ordet med stor beredvillighet och forskade dagligen i skrifterna för att se om allt detta stämde. Många av dem kom till tro”

Det ädla eller vidsynta hos dessa judar sägs bestå i att de tog emot ordet/förkunnelsen med stor iver och dagligen forskade i skrifterna för att se om det stämde. 

Det ädla bestod alltså i att de inte bara tog emot eller förkastade förkunnelsen, utan i att de tog emot den genom att med iver ägna sig åt ett dagligt bibelstudium genom vilket de kontrollerade och bedömde huruvida förkunnelsen stämde. 

Och det är ju inte så katolikerna gör

De läser ju inte Bibeln dagligen och forskar inte i den för att kontrollera och bedöma huruvida påven och biskoparna under honom predikar rätt lära, eller om den Romersk-katolska kyrkans lära i form av katekes och annat verkligen stämmer. Tvärtom, det skulle betraktas som att vara en allvarlig synd om en katolik skulle agera på det sättet. 

Enligt den Romersk-katolska kyrkans lära har läroämbetet – påven och biskoparna i gemenskap under honom – exklusiv rätt att tolka Bibeln och Traditionen, och att sedan slå fast vad som är rätt lära som alla kristna måste tro. En katolik är skyldig detta läroämbete en obetingad religiös lydnad. Ingen katolik kan eller får göra det som judarna i Beroia gjorde – nämligen att dagligen läsa i Bibeln och bedöma huruvida det som läroämbetet lär ut verkligen stämmer eller inte.

Och även om vi för argumentationens skull säger att Paulus här i Beroia förkunnade en rent ofelbar undervisning och lära, även om han som apostel hade den auktoriteten, så kvarstår ändå det faktum att judarna i Beroia inte accepterade det han sade muntligen som ofelbar lära rakt av. De kontrollerade först att det stämde enligt Bibeln – det vill säga i den bibel de hade. Och Paulus egen förkunnelse, hans eget sätt att argumentera med dem utifrån Skriften, visar att det var så han tänkte att det skulle gå till.

Man ska heller inte blanda samman det faktum att evangelium – berättelsen om Jesus och all lära kring detta – i den första kristna tiden var enbart muntlig, med det katolikerna kallar muntlig Tradition.

När Jesus farit till himlen och Anden fallit på lärjungarna den där pingstdagen, då fanns det ännu inget skrivet Nya testamente. Förkunnelsen måste alltså ha varit muntlig från början. Det är detta Paulus hänvisar till. Men hur ska man bevara det Gud säger för framtiden? Hur ska man i framtiden kunna veta säkert att det man fått lära sig är rätt?

Det är det som jag skrev utförligt om i mitt förra inlägg. Jag skrev, att då måste denna muntliga förkunnelse av Guds ord skrivas ner i böcker. Och det var ju det som hände sedan.

De fyra evangelierna och Apostlagärningarna, breven och Uppenbarelseboken skrevs ner av apostlar eller deras medarbetare. Dessa skrifter togs emot av församlingarna som det ord från Gud som de var. Och församlingarna som från början fick dessa skrifter kände ju igen innehållet från det de hört muntligt tidigare. Och de läste skrifterna högt i sina sammankomster och de skrev av dem och spred dem till andra församlingar. På så vis fick vi till slut vårt Nya testamente. 

Det behövdes ingen ofelbar kyrka eller något ofelbart läroämbete för att få en kanon. Det behövdes bara kristna människor som känner igen och tar emot Guds ord.

Judarna på Jesu och apostlarnas tid hade ännu inte en sluten kanon. Och Gamla testamentets skrifter innehåller också en öppning för ny uppenbarelse i framtiden. Mose talar om framtida profeter. Och Gud skickade också flera profeter till folket. Gamla testamentet är ett vittnesbörd om detta. Men skrifterna talar också om en kommande Messias, om Guds son. Hebreerbrevets författare skriver,

“Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden.” (Heb 1:1-3)

Utifrån detta och andra texter har alla kristna – inklusive både katoliker och protestanter och ortodoxa – dragit slutsatsen att uppenbarelsen numera är avslutad. I och med att Gud talat genom sin Son, och genom de apostlar som förmedlade hans undervisning, genom generationen av ögonvittnen, så har vi ingen ytterligare uppenbarelse att vänta förrän Herren själv kommer tillbaka.

Slutsatser

Och om man är medveten om allt detta och så läser Apg 17, så inser man ganska klart att judarna i Beroia tillämpade det vi protestanter kallar Skriften allena. De kontrollerade i Bibeln för att se om förkunnelsen stämde. De gav uttryck för samma sak som det Jesus visade på i Markus 7 och som jag skrev om i föregående inlägg. 

Katolikerna vill naturligtvis hävda att Paulus var en sorts ofelbart läroämbete som kom med muntlig Tradition, och i Paulus vill de läsa in den Romersk-katolska kyrkans läroämbete och den muntliga Traditionen vid sidan om Bibeln. Och de vill därmed hävda att det ”ädla” eller ”vidsynta” hos judarna i Beroia bestod i att de böjde sig under detta läroämbetes förkunnelse. Och på så vis, menar de, borde alla kristna i vår tid böja sig under påven i Rom och den romersk-katolska läran.

Men så säger inte texten. Det ädla eller vidsynta hos judarna i Beroia bestod i att de dagligen forskade i skrifterna och kontrollerade det som Paulus förkunnade. De prövade utifrån Bibeln om förkunnelsen stämde. Sedan tog de emot den. Judarna i Beroia utgick inte ifrån att Paulus förkunnade ofelbar lära – vilket den i och för sig hade kunnat vara, och vi kristna tror ju på just Paulus brev som ofelbara – de kontrollerade först i Bibeln om det stämde. Sedan tog de emot den.

Katolikerna gör tvärtom. De tar emot allt det som den Romersk-katolska kyrkans läroämbete lär ut och bestämmer, därför att de tror att det är ett ofelbart läroämbete med exklusiv tolkningsrätt, ett läroämbete som inte kan slå fast felaktiga läror. Sedan läser de eventuellt i Bibeln. Och om de läser i Bibeln, så tolkar de Bibeln utifrån vad läroämbetet redan har sagt. Det läroämbetet har slagit fast som rätt lära utgör då tolkningsglasögon utifrån vilka alla bibeltexter ska förstås och passas in. Katolikerna gör inte som judarna i Beroia. De gör motsatsen.

Vi som lever flera århundraden efter Paulus tid har inte tillgång till några nu levande apostlar eller ögonvittnen till det som hände med Jesus eller till vad han sade eller gjorde. Vi har tillgång till de skrifter som är det bestående och kvarblivande resultatet av dessa ögonvittnenas skildringar – de nytestamentliga skrifterna. Dessa skrifter räknar vi som Guds ord och som måttstock och mätsnöre för vår tro.

Så här mer än 1900 år efter apostlarnas tid har vi inga andra källor till apostlarnas förkunnelse än Nya testamentets skrifter. Vi har inga andra skrifter från apostlarnas tid, som är skrivna av apostlar eller av deras medarbetare. Inga andra skrifter som precis som de nytestamentliga har tagits emot och accepterats av dåtidens kristna som äkta och som Guds ord.

Det finns några skrifter som ingår i de så kallade Apostoliska fäderna, som är ett samlingsnamn på kristna skrifter som sannolikt tillkom under perioden ca 90-150 e.Kr. Dit hör bland annat Didache (också kallat de Tolv apostlarnas lära), Första Klemensbrevet, Ignatios brev.  De två första kanske skrevs medan aposteln Johannes ännu levde. Men inga av dessa skrifter togs emot som Guds ord och helig skrift i den tidiga kristna kyrkan. De användes inte heller som det. Man gjorde en skillnad mellan dessa i och för sig fromma kristna skrifter och den andra skrifterna, som togs emot som apostoliska och som Guds ord, nämligen Nya testamentets skrifter.

Det är därför vi protestanter hävdar att alla kristen lära enbart kan bygga på vad dessa gammaltestamentliga och nytestamentliga skrifter – det vi kallar Bibeln – säger, och på det som är nödvändiga konsekvenser av vad dessa skrifter säger. 

Det är därför som vi avfärdar alla läror som bygger på senare utbroderingar och legender och eventuella “nya uppenbarelser”. Läran är en gång för alla given i och med att Bibeln är klar.

Och även om vissa katolska apologeter försöker kringgå Apg 17 genom att försöka läsa in det katolska läroämbetet och Traditionen med stort T i Paulus person – det vill säga genom en anakronistisk eisegetik – så kan de ändå inte komma undan det faktum, att ingen katolik är tillåten att göra det som judarna i Beroia gjorde och  som gjorde att dessa kallades “ädlare till sinnes” eller “mer vidsynta”, nämligen att grundligt och nog läsa i Bibeln dagligen för att se om det “läroämbetet” eller “Kyrkan” säger är rätt eller inte.

Om man gör så är man nämligen protestant. 

Jag kanske ska tillägga här – några minuter efter att detta publicerats – att Paulus sätt att resonera i synagogorna, hans sätt att argumentera och försöka övertyga dem som lyssnade utifrån Skriften, visar hur kristen förkunnelse borde vara i alla församlingar även idag – och då tänker jag i synnerhet på den normala förkunnelse som riktas till de som redan är troende. Och sättet som judarna i Beroia agerade när de hörde Paulus utläggningar, är exemplet på hur vi som redan är kristet troende bör agera när vi hör kristen förkunnelse och undervisning.

Allt detta gäller inte minst inom protestantiska samfund. Även om jag här i detta inlägg och i denna serie i mångt och mycket har en udd gentemot romersk-katolsk teologi, så är detta lika sant i protestantiska sammanhang. Och här kan man säga att vi protestanter inte alltid lever upp till läran om Skriften allena. Långt ifrån. Men det får kanska bli ett ämne för framtida blogginlägg.

Paulus sätt att föra en argumenterande och resonerande förkunnelse gentemot de som inte var judar och inte hade läst de heliga skrifterna, vilket hans predikan i Athen som refereras i Apg 17:16-34 är ett exempel på, är även det ett exempel för hur vi som kristna idag ska göra när vi försöker predika evangelium för vår tids människor. Inför dessa helt utomstående och bibliskt illiterata använder han också en resonerande och argumenterande förkunnelse.  Och det är vad Paulus alltid ägnar sig åt, i huvudsak. Han sysslade inte med renodlade proklamationer, pep-talks eller personliga vittnesbörd.

 

Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den? – del 3

I de två föregående inläggen har jag försökt visa att de bibliska författarna levde och verkade i en miljö som skulle kunna karaktäriseras som en Skriften-allena-miljö.

Vi såg att orsaken till att Guds talade ord måste skrivas ner var och är för att muntlig tradition inte räcker. Gud sade till Jesaja:

“Gå och skriv ner det på en tavla inför dem, pränta det i en bokrulle, så att det bevaras för kommande dagar som ett vittnesbörd för all framtid.” (Jes. 30:8)

Evangelisten Lukas är inne på samma spår när han skriver:

Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.” (Luk 1:1-4)

Lukas säger ju här, att många “redan sökt ge en samlad skildring” av allt som hänt med Jesus, och nu vill “också” Lukas göra det, det vill säga “skriva ner” det. Många hade alltså redan skrivit texter om Jesu liv, när Lukas skrev de här orden; nu ville Lukas också skriva ner det och på ett grundligt sätt.

Lukas berättar också om vad som är orsaken till att han skriver. Den är att läsaren – i detta fall den för oss i övrigt okände Theofilos – “skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga”. 

I uttrycket “de upplysningar du fått” används det grekiska verbet katecheo som betyder undervisa. På svenska har det grekiska ordet blivit låneord i form av katekes. Det texten säger är alltså, att Lukas vill att Theofilos ska förstå eller veta hur säkert det är (de ord/de saker) som han har blivit undervisad i. Den engelska översättningen English Standard Version översätter: “that you may have certainty concerning the things you have been taught.”

Muntligt given undervisning är bra. Den håller att tro på. Men skrift är en ännu bättre grund, ännu säkrare, enligt Lukas. Och enligt Jesaja.

Den muntliga undervisningen som de första kristna fått från första början, var förstås inte dålig. När aposteln Paulus skrev om hur han noggrant undervisat församlingen i Korinth och hänvisar till de läror han gett dem, så handlar det säkerligen om hans muntliga undervisning. Han skriver: 

“Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag har sagt och håller fast vid det som jag har fört vidare till er precis som jag förmedlade det.” (1 Kor 11:1) 

Och:

“Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står  och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse — den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro.” (1 Kor 15:1-2)

Det var alltså denna typ av undervisning som Theofilos redan hade fått. Men för att han ska förstå vad säker och tillförlitlig denna undervisning är, så skriver nu Lukas ner detta i en bok.

I Johannes evangelium nämns liknande skäl till varför boken skrevs (Joh 20:30-31). Och när Paulus skriver sina brev och påminner församlingar och medarbetare om vad han sagt, eller förtydligar eller försvarar det han sagt, så är det samma sak. Syftet är den lära som predikats och undervisats för de troende ska slås fast ännu säkrare. Läran – det som ofta kallas Guds ord – ska försvaras, förklaras och föras vidare på ett säkert och fast sätt.

Och det är samma sak i Gamla testamentet med Mose lag. Den skulle skrivas ner. Och till exempel kungen skulle ha sin egen kopia av lagboken och läsa den hela sitt liv (5 Mos 17:18-20). Nyttan med att läsa det skrivna ordet gäller även vanliga fromma (Ps 1:1-3). När Herren vill uppmuntra Moses efterträdare Josua inför det stora uppdraget att leda Israels folk in i landet, så säger han till honom att noga hålla sig till Mose lag, att läsa den dag och natt, och troget följa allt som står där (Jos. 1:7-9)

Sammantaget, blir alltså bilden att muntlig förkunnelse är bra och nödvändig, men den måste omvandlas till skrift, så att den bevaras till eftervärlden, och att den kan läsas dagligen och efterföljas, och att man ska ha en desto säkrare grund att stå på.

 

Vad säger då Jesus om Skrift och tradition?

Därför är det inte konstigt att Jesus håller det skrivna gudsordet oerhört högt. Han har samma syn som de flesta judar hade på sin tid om det vi kallar Gamla testamentet. Han ansåg att de skrifterna var Guds ord. Att de heliga skrifterna var Guds ord, att Guds Ande inspirerat dem. Jesus ligger helt i linje med vad vi hittills sett och har en stark betoning på det skrivna gudsordet. Jesus är av den uppfattningen att det Skriften säger är detsamma som det Gud säger.

Detta märks inte minst i berättelsen om när Jesus frestas av Satan i öknen. Satan kommer med tre frestelser. Jesus svarar på alla tre, “det står skrivet”, och så följer ett citat från Bibeln. När Satan i ena frestelsen försöker sig på att också citera Bibeln, så svarar Jesus med “det står också skrivet”. Läs Matt 4:1-11 och Luk 4:1-13. 

Detta är ett uttryck för den bibeltro som finns i Gamla testamentet. Det är som när kungen eller Josua eller den fromme israeliten uppmanas att läsa Skriften dag och natt och troget följa den. Det är en fokusering och tonvikt på Skriften. Det räcker med Skriften i frestelsens stund. Det räcker med att hänvisa till, citera det som står skrivet.

I början av Bergspredikan säger Jesus: 

Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett. Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas som stor i himmelriket.” (Matt 5:17-19)

När det här i texten talas om inte en enda bokstav, så står det ordagrant “jota”, vilket är den minsta och enklaste bokstaven i det grekiska alfabetet – I. När det står minsta prick, så syftar det ordet på de små snirklingar eller småpunkter i bokstäverna i det hebreiska alfabetet. Man skulle kunna säga att det påminner om skillnaderna mellan olika typsnitt. Jämför skillnaderna mellan ett serif-typnitt som Times New Roman eller Garamond med något sans-serif-typsnitt som Arial, så förstår ni skillnaden.

Hur ställde sig Jesus till traditioner?

Det här visar på en stark betoning på det skrivna gudsordet. Men judarna hade också en tolkningstradition. De hade rabbiner som de menade hade läst och tolkat och tillämpat lagen och den muntliga traditionen kring den ända sedan Mose tid. De tänker så ännu idag.

Svaret är att Jesus å ena sidan bejakade att de skriftlärda läste och tolkade lagen, vilket de judiska skriftlärda rabbinerna gjorde,  men å den andra sidan hävdade han principen Skriften allena. Dessa rabbinska tolkningar av lagen var inte ofelbara, och kunde kritiseras utifrån Skriften som stod högre i auktoritet. Och ingen var skyldig att blint följa de skriftlärda i deras tolkningar.

Kritik mot traditioner utifrån Skriften

Ett tydligt exempel på detta är Markus evangelium 7:1-13, som jag här citerar i dess helhet och kommenterar därefter.

Fariseerna och några skriftlärda som hade kommit från Jerusalem samlades kring honom, och de såg att några av hans lärjungar åt bröd med orena händer, det vill säga utan att tvätta sig. Fariseerna och alla andra judar håller fast vid fädernas regler och äter aldrig utan att ha tvättat sig om händerna, och när de kommer från torget äter de inte utan att ha badat sig rena. Det finns också många andra traditioner som de håller fast vid, som att skölja bägare, kannor och kittlar. Därför frågade fariseerna och de skriftlärda honom: »Varför lever inte dina lärjungar efter fädernas regler utan äter med orena händer?« Han svarade: »Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud.Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler.« Och han sade: »Det är just det rätta – att upphäva Guds bud för att låta era egna regler gälla! Mose sade: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller mor: ’Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det gör jag till korban’ (det vill säga tempelgåva), då kan ni inte låta honom göra något för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft genom de regler som ni har ärvt och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni.«

Jesus kritiserar fariseerna för att de i detta fall upphävde ett Guds bud genom att ha skapat en tradition och/eller gjort en tolkning av ett annat som handlade om tempelgåvor. Fariseernas fel är att de gjort en felaktig tolkning av en sak och låtit den komma emellan, så att människor inte tillämpade ett Guds bud som faktiskt står i Skriften. De har skapat en mänsklig tradition som sätter Guds ord ur kraft. Jesus kritiserar dem alltså på grundval av Skriften för att de gjort en felaktig tolkning och förvrängning av Skriften.

Jag menar att ovanstående text och dess parallelltext i Matt 15 är ett tydligt exempel på Skriften-allena-principen i praktiken.

Problemet med de mänskliga traditioner som Jesus här kritiserar är inte att de är mänskliga eller att de är traditioner, utan problemet sitter i att de strider mot Skriften. Och detta understryks om man läser det Jesus citerade från Jes 29:12-13. Läs det gärna i sin kontext.

Men samtidigt i traditionen

Detta betyder ju inte att Jesus generellt sett var emot all tradition eller alla mänskliga traditioner. Han var emot dem när de stred mot Skriften och som sådana kom emellan människan och Gud.

Jesus undervisade själv enligt vissa judiska traditioner.

Ett exempel på det är, när Jesus i Matt 19:1-12 får en fråga av några fariséer angående skilsmässa. I detta sammanhang antyder Jesu svar, att han tar ställning för rabbinen Shammajs tolkning av 5 Mos 24:1, och mot rabbinen Hillels tolkning av densamma. Hillel ansåg nämligen att skilsmässa var tillåten av vilken orsak som helst, medan Shammaj ansåg att den endast var tillåten vid fall av otukt. Här är det alltså inte frågan om att vara kategorisk motståndare mot att man tolkar Bibeln, utan i stället frågan om vilken tolkning som är den rätta. Jesus undervisar här enligt Shammajs tradition. Inte Hillels.

Ett annat sådant exempel kan man läsa i Matt 22:34-40,

“När fariseerna fick höra hur han hade gjort saddukeerna svarslösa samlades de, och för att sätta honom på prov frågade en av dem, en laglärd: »Mästare, vilket är det största budet i lagen?«  Han svarade honom: »Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.«

I detta exempel undervisar Jesus enligt rabbi Hillels exempel, inte enligt Shammajs. Det står inte i Mose lag att det så kallade dubbla kärleksbudet är det viktigaste eller det största budet i lagen; det står inte i lagen att hela lagen vilar på dessa bud. Men Hillel undervisade så. Det var en traditionell judisk judisk tolkning av Mose lag.

Så vi kan alltså konstatera att Jesus inte förkastar alla traditioner eller traditionella tolkningar. Han var varken motståndare till traditioner eller till tolkningar i sig, men han bedömde dem utifrån hur väl de förhöll sig till Skriften. 

Samma sak kan sägas om andra frågor, till exempel den om sabbatsbudet, där vi finner att det ofta förekommer en oenighet mellan Jesus och vissa fariseer angående den rätta tolkningen och tillämpningen av sabbatsbudet.

Vi ser också att Jesus lever efter vissa traditionella judiska traditioner som inte härrör ur den judiska bibeln som alla judar erkänner. Han firar till exempel  chanukka eller tempelinvigningsfesten, enligt Joh 10:22, vars rötter inte härleds ur Skriften, men  är omtalade i 1 Mackabeerboken, vilken var en judisk religiös skrift som många judar läste, men som få erkände som helig skrift.

Jesus ska alltså inte förstås som att han är emot alla tolkningar som människor gör av Mose lag, vilket man skulle kunna tro om man enbart läste Markus 7. Det handlar i stället om vilken eller vilka tolkningar man gör, om dessa stämmer med Skriften eller inte.

Men accepterar Jesus ett läroämbete – Matt 23?

Det finns dock en annan intressant text som berör detta ämne och som katolska apologeter gärna använder som stöd för sin sak – nämligen, att kyrkan ska ha ett läroämbete med exklusiv rätt att tolka Bibeln. Det är Matt 23:2-3,

”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat.”

Med uttrycket om att sitta på Mose stol menas att man har ett ämbete eller en uppgift att tolka, utlägga och tillämpa Mose lag. Vi använder uttrycket “stol” i en liknande betydelse i våra moderna språk när vi pratar om  olika “lärostolar” vid universitet och då åsyftar olika professurer. Jesus säger här att de skriftlärda och fariseerna har satt sig på just Mose stol och därför alltså innehar motsvarande “lärostol”.

Katolska apologeter använder gärna denna text som stöd för sin syn på den Romersk-katolska kyrkans läroämbete, och i synnerhet på påveämbetet. De menar att Jesus i Matt 16:18-19 gav Petrus en egen stol – ett läroämbete i den kristna kyrkan. Detta när han sade till Petrus, 

“Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.”

Uttrycket om att binda och lösa användes nämligen i dåtida judiskt språkbruk som en teknisk term för när de judiska rabbinerna gjorde sina läromässiga eller andra tolkningar av lagen/toran.

Även uttrycket om nycklarna kan förstås så. Jesus säger i Luk 11:52

“Ve er, ni laglärda, som har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville gå in har ni hindrat.”

För en katolik som ju tror på påveämbetet som det historiskt sett har utvecklats, där påven är som en gammaldags monark när det gäller sin möjlighet till beslutsfattande, och som inte kan dömas av någon och som är högsta instans i lärofrågor, och som under vissa omständigheter till och med kan slå fast vissa domger som ofelbara sanningar, så är det naturligt att läsa dessa bibeltexter som ett bibliskt “bevis” på att påveämbetet är instiftat av Jesus Kristus. De menar att Petrus här i Matt 16 får sitt ledar- och läroämbete, sin roll som kyrkans högsta universella ledare, sin “stol” enligt Matt 23,  och att detta ämbete måste gå i arv till biskopen av Rom.

Men då bortser man från flera väsentliga punkter.

  1. Jesus anser självklart att Mose lag (toran) måste tolkas. Det framgår av det jag redan skrivit ovan.
  2. Men Jesus ansåg inte att de som satt på “Mose stol” besatt en ofelbarhetens nådegåva, vilket katolikerna anser om påveämbetet. Som jag visat här ovan, så kritiserade ju  Jesus fariseerna och de skriftlärda vid flera olika tillfällen för felaktiga tolkningar och tillämpningar av Mose lag, och för att skapa mänskliga traditioner som satte Skriften ur spel. Det är knappast bilden av ett ofelbart läroämbete. 
  3. Det visar också att de skriftlärda och fariseerna – oavsett vad Matteus 23 betyder – enligt Jesus måste anses stå under Skriften i auktoritet, då de ska bedömas utifrån Skriften, som exemplet Markus 7 visade mycket tydligt.
  4. Och att Jesus  inte heller ansåg att de som satt på “Mose stol” satt där i någon sorts “mosaisk apostolisk tradition” och inte kunde kritiseras eller ifrågasättas, framgår ju att han faktiskt säger att de hade satt sig där själva! (Matt 23:2).

Utifrån en läsning av hela det tjugotredje kapitlet i Matteus evangelium, kan man också börja undra om det inte låg en viss sarkastisk eller ironisk bibetydelse i just detta att han säger att de har “satt sig på Moses stol”. Resten av kapitlet är ju nämligen en svidande uppgörelse med de skriftlärdas sätt att läsa och tillämpa lagen. Jesus anklagar dem i mycket skarpa termer för hyckleri. Och det är inte renodlat så att de lär rätt saker, men sedan inte handlar efter det själva. Det ligger en viss antydan om att de inte heller tolkar lagen rätt, vilket ju för övrigt Markus 7 redan visat tydligt. Lukas 11:52 säger oss också, att fariseernas och de skriftlärdas tolkningar inte ansågs helt rätta:

“Ve er, ni laglärda, som har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville gå in har ni hindrat.”

 

Så, i ljuset av allt annat Jesus säger om de skriftlärda och deras tolkningar, i ljuset av hans övriga agerande gentemot dem, så är det nog bäst att förstå Matt 23 och “Mose stol” i det ljuset, och inte utifrån några romersk-katolska förutfattade meningar om ett påveämbete.

Och ser man mer specifikt på texten i Matt 16 om Petrus som klippan, så kan det här blott kort konstateras att den romersk-katolska tolkningen av texten långt ifrån har det stöd i den kristna historien som katolikerna säger. Och att det har heller inte exegetiskt stöd.

Första gången som man känner till att någon biskop i Rom har tolkat Matteus 16 på det nu vanliga romersk-katolska sättet, är när biskop Stefan av Rom gör det i en diskussion med biskop Cyprianus av Karthago i mitten av 200-talet. Cyprianus avfärdar dock detta som en felaktig bibeltolkning. Och tittar man på hur texten allmänt tolkats i fornkyrkan, så fanns det både tolkningar som gick Roms väg, men också minst lika många som gick i motsatt riktning. Vanligast var att man tolkade “klippan” som Jesus skulle bygga sin församling på, som syftande på Petrus bekännelse eller tro. Och då tänkte man antingen på Petrus tro som han gav uttryck för där och då, eller så tänkte man på att Jesus gav nycklamakten även till de andra apostlarna, enligt Matt 18:18. Så den tro som Petrus bekände och som låg till grund för Jesu ord i Matt 16, var en tro som också de övriga apostlarna kom att dela. Och just därför har även de övriga apostlarna del i samma nycklamakt som Petrus. Denne är inte ensam. Och då kan man tänka på till exempel att församlingen är uppbyggd på apostlarnas och profeternas grundval, som Paulus skriver i Ef 2:20.

För övrigt, har de ortodoxa kyrkornas avfärdande av Romersk-katolska kyrkans påveämbete snarast mer stöd hos kyrkofäderna i fornkyrkan, än vad Roms anspråk har. Och oavsett hur starkt stöd den ena eller den andra sidan har, så visar oenigheten i sig att det romerska tänkandet knappast kan ha ett apostoliskt ursprung. Detta är dock inte blogginlägget i vilket jag ska behandla den romersk-katolska synen på Petrus och påveämbetet. Så jag nöjer mig här med detta.

Så här långt…

kan vi alltså sammanfatta med att säga att Jesus verkar tänka och agera utifrån en syn på Skriften och dess roll och funktion, som skulle kunna beskrivas med det protestantiska uttrycket “Skriften allena”.

Skriften är Guds ord och är vår högsta auktoritet. Den ska läsas och tolkas. Alla traditioner och tolkningar är inte dåliga, varken för att de är traditioner eller för att de är mänskliga. Men allt står under Skriften i auktoritet, och allt ska bedömas utifrån Skriften. Det finns inget mänskligt läroämbete som har någon exklusiv tolkningsrätt eller som skulle vara ofelbart i något avseende.

Vad har vi då hittills har sett i dessa mina tre inlägg om Skriften? Jo, att Bibelns författare tycks ha tänkt och praktiserat det vi idag skulle kunna kalla Skriften allena. Detta även om de aldrig själva ställdes inför 1500-talets frågeställningar från reformationen i Europa, och därför heller inte talade eller skrev exakt i de termerna. Men innebörden i det de själva skriver visar det.

Jag har försökt visa detta på ett ganska utförligt sätt, eftersom romersk-katolska apologeter alltsomoftast slänger ur sig påståenden om att läran om Skriften allena inte uppfyller sitt eget krav om att en lära måste ha stöd i Bibeln. Jag menar att jag tydligt har visat hur fel detta är.

Men sedan finns några bibelord som protestantiska kristna ibland använder på ett lite slarvigt sätt när de ska “bevisa” läran om Skriften allena. Detta ser de romersk-katolska apologeterna ganska snabbt – och det gör även alla protestanter som börjat fundera starkt på att bli katoliker – och de kan då på ett enkelt sätt visa att just de texterna inte alls stöder Skriften allena, att de protestantiska tolkningarna är helt uppåt väggarna. 

Och det är utifrån just det här som katolska apologeter sedan drar slutsatsen att Skriften allena inte har stöd i Bibeln. Det jag skrivit ovan i mina tre blogginlägg hittills och som visar på ett massivt bibliskt stöd för Skriften allena, verkar vara tämligen okänt.

Men, det är de här av protestanter slarvigt använda och av katoliker lätt avfärdade bibelorden, som jag nu ska titta på i nästa blogginlägg.

 

Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den? – del 2

Vi såg i det tidigare inlägget att Gamla testamentet på ett tydligt sätt uttrycker en syn på Skriften som man skulle kunna beskriva med formuleringen Skriften allena. Gud talade genom sina profeter, men det Gud sade skulle skrivas ner i böcker, som sedan skulle läsas. Böckerna ska läsa och förklaras och efterlevas, och ingen mänsklig tolk stod över det skrivna ordet i auktoritet, utan alla mänskliga tolkar måste bedömas utifrån det skrivna ordet.

Jag citerade bland annat 5 Mos 17:18-20 och 5 Mos 30:9-14, Jos 1:7-8, Jos 24:25-26, Ps 1:1-3, 2 Kung 22:8-13 och Neh 8:1-8. Alla dessa texter visar på olika sätt vikten av att ha Guds ord nedskrivet och att läsa det skrivna ordet och hålla sig till det.

Jag citerade också flera texter som visade på prästernas uppgift att läsa lagen och undervisa folket i lagen, Hos 4:1-7, Mal 2:1-9.

I alla dessa texter betonas det skrivna ordet. Samtidigt finns det en funktion att läsa och tolka lagen, att undervisa i den och förklara den. Men denna undervisande funktion – eller “lärarämbete”, som jag kallade det, inte “läroämbete” – står inte över det skrivna ordet, utan Skriften är den högre auktoriteten gentemot vilken allt annat ska bedömas.

När det gäller att Guds ord skulle skrivas ner, så kan man också läsa 

När Mose hade skrivit ner denna lag i en bokrulle, från början till slut, befallde han leviterna, som bar Herrens förbundsark: ”Tag denna lagbok och lägg den intill Herrens, er Guds, förbundsark.” (5 Mos 31:24-26)

Det kompletterar vad jag skrev tidigare. Herrens lag, Herrens ord skulle skrivas ner i sin helhet. Det skulle bevaras som skrift. Den skulle läsas.

Detta gällde även för profeterna. De skulle också skriva ner vad Herren talade, vilket framgår av flera texter, Jer 30:2; 36:2, 4, 32; 45:1; 51:60. Och detta skrivna profetiska ord skulle också läsas: Jer 36:8, 10-11, 13, 18; 51:63.

I Jesaja 30:8 står det:

“Gå och skriv ner det på en tavla inför dem, pränta det i en bokrulle, så att det bevaras för kommande dagar som ett vittnesbörd för all framtid.” (Jes 30:8)

Lägg märke till att här betonas inte bara att profetens ord skulle skrivas ner, utan också varför: så att det bevaras för kommande dagar som ett vittnesbörd för all framtid. Detta är något viktigt att tänka på när vi nu strax kommer till Nya testamentet.

Vi ser alltså i Gamla testamentet att Gud talar många gånger till och genom sina profeter. Och vi ser att dessa ord från Gud skulle skrivas ner i böcker för att kunna bevaras för all framtid och läsas i framtiden.

Hur ser då Nya testamentet på detta?

Jesus sade ingenting om att apostlarna skulle skriva ner vad han sade och vad han gjorde. Men i likhet med andra judiska lärare på den tiden fick hans lärjungar noggrant inpränta i minnet vad han undervisade, så att de skulle kunna föra det ordagrant vidare till sina lärjungar, som i sin tur skulle föra det vidare. Och detta ledde till att de skrev ner vad Jesus sade och gjorde, med syftet att det skulle “bevaras för kommande dagar som ett vittnesbörd för all framtid”, som Herren sade till Jesaja mer än 700 år tidigare, (Jes 30:8).

På Mose tid och på de andra bibliska profeternas tid, så kom Guds ord först i form av muntlig förkunnelse. Men sedan skrevs det ner för att kunna bevaras för framtiden, och för att det sedan skulle kunna läsas och efterlevas. Redan Mose och Jesaja och Jeremia som fick ord från Gud skrev ner det. 

Så var det också på Nya testamentets tid. Jesus skrev inga böcker. Men hans lärjungar gjorde det.

Apostlarna som var ögonvittnen predikade och förde vidare det de hade lärt sig utantill av Jesus och det som de varit med om. Några skrev sedan ner det. Att föra det man lärt sig vidare kallas att tradera. Det som förs vidare är då tradition. Och denna tradition blev sedan skriftlig. Och vi har detta i form av Nya testamentets skrifter.

Paulus

Paulus uttrycker denna process av vidareförande av undervisning, denna traderingsprocess på följande sätt: 

Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag har sagt och håller fast vid det som jag har fört vidare till er precis som jag förmedlade det…” (1 Kor 11:2)

Dessa ord som används här uttrycker vad som menas med att tradera, att föra vidare ordagrant det man lärt sig till sina lärjungar, så att de också lär sig samma sak ordagrant.

Paulus säger samma sak med liknande ord i kapitel 15:

“Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna…” (1 Kor 15:1-3)

Paulus syftar här mest troligt på sin muntliga förkunnelse. Han verksamhet i Korinth som här åsyftas ägde rum i början på 50-talet e.Kr. Första Korinthierbrevet är skrivet ett par år senare. Det kan vara så att Paulus även lämnade efter sig anteckningar eller att någon i Korinth anteckade själv, men här utgår jag inte från det. Det är dock en vedertagen uppfattning inom bibelforskningen att Paulus språkbruk i ovanstående citat uttrycker vad judiska rabbiner brukade göra med sin undervisning, när de noggrant såg till att deras lärjungar skulle lära sig ordagrant vad de lärde ut. Det handlar om kunskapstradering, vidareförmedling.

Vid denna tid var nästan ingenting av det vi har i Nya testamentet nedskrivet, utan det mesta fördes vidare genom detta rabbinska sätt att undervisa. Men det skulle komma att skrivas ner. Första Korinthierbrevet är ett exempel på när den muntliga förkunnelsen blir skrift.

De katolska apologeternas vers – 2 Thess 2:15

Paulus hänvisar till detta även i 2 Thess 2:15,

Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.

Det grekiska ordet som här översätts “läror” betyder egentligen “traditioner”, vilket alltså syftar på ovanstående nämnda rabbinska sätt att föra vidare undervisning. Och då kan det förstås översättas med “läror”, eftersom det är undervisning/läror som förs vidare.

Just denna vers är en sådan som katolska apologeter gärna använder för att försöka bevisa att Bibeln själv stöder det katolska sättet att se på saken – att Skrift och muntlig Tradition är på samma nivå när det gäller auktoritet och är lika mycket Guds ord. Paulus hänvisar ju här till både den muntliga undervisning och förkunnelse han gett till församlingen, och till det han skriver. Så långt verkar det ju förstås katolskt.

Jag har själv använt versen i det syftet tidigare.

Men det är att misstolka den. 

Denna vers är nämligen inte ett lärouttalande i den teologiska frågan om förhållandet mellan Skrift och Tradition såsom det utvecklades i 1500-talets Europa, utan denna vers är en beskrivning eller ett konstaterande av den praktiska verkligheten på Paulus tid när 2 Thessalonikerbrevet skrevs. 

Den tiden var en missionstid. Han var där i början av 50-talet e.Kr, knappt tjugo år efter Jesus uppståndelse och himmelsfärd. Det fanns inte så mycket skrivet om Jesus då. Nästan alla apostlar och lärjungar till Jesus levde fortfarande och kunde fortfarande berätta alla sina minnen av vad Jesus sagt och gjort och vad som hade hänt. Behovet av att skriva ner hade inte blivit helt akut ännu. Ögonvittnena levde ju.

Just detta brev var en av de första skrifter som skrevs och som sedan blev det vi kallar Nya testamentet. Så Paulus kunde helt enkelt inte formulera sig på annat sätt. Thessalonikernas tro byggde i första hand på den förkunnelse de hört, och den förkunnelsen hade Paulus belagt med att hänvisa till de heliga skrifter som fanns, nämligen Gamla testamentet. Vi såg ju ovan i 1 Kor 15 att han menade att Kristus dog för våra synder enligt skrifterna

Poängen i det Paulus skriver är alltså inte att på romersk-katolskt sätt tala om två källor eller kanaler till den gudomliga uppenbarelsen, utan den är i stället att peka på vikten av att thessalonikerna håller fast vid den lära de fått en gång för alla från Paulus, vare sig det skedde muntligt när han var där och predikade, eller skriftligt i efterhand.

Paulus skriver ständigt nya brev och han hänvisar till betydelsen av att läsa dessa brev och hålla sig till det som står där. Så länge Paulus och andra apostlar levde, kunde man lyssna på dem. Så länge de som först hade hört ögonvittnena levde, kunde de uppmanas till att komma ihåg det de fått höra. Men hur blir det sedan, när apostlarna är döda och deras åhörare är döda? Då kan man inte “minnas” det de sade, då måste man antingen ha hört någon annan berätta om det, som den har hört i sin tur, eller så måste man läsa det. Och vad ger då den säkraste grunden?

Detta tänkande av att det Gud har sagt också måste skrivas ner för att bevaras till eftervärlden och som vi såg i Gamla testamentet, fanns också hos Nya testamentets människor.

Breven och förkunnelsen var Guds ord

Paulus får under sina missionsresor ofta lämna sina nystartade församlingar ganska abrupt på grund av förföljelse.  Och när han nu skriver sina brev, så påminner han dem i breven om det han redan förkunnat muntligen. Och han han betonar vikten av att läsa hans brev. Se dels det jag citerat ovan och även:

“Och ni, bröder, tröttna inte på att göra vad som är riktigt. Om någon inte rättar sig efter det vi säger här i brevet, peka då ut honom så att han ställs utanför – kanske tar han varning.” (2 Thess 3:13-14)

“Hälsa till bröderna i Laodikeia och till Nymfas och församlingen som möts i hans hus. När mitt brev har blivit uppläst hos er, ordna då så att det blir uppläst också i församlingen i Laodikeia och att ni får läsa det brev som de har fått.” (Kol 4:15-16)

Paulus såg ju på sin egen förkunnelse och undervisning som att han fått den direkt från Gud. Det han predikade var Guds ord.

“Därför tackar vi också ständigt Gud för att ni lyssnade till Guds ord i vår predikan och tog emot det, inte som ett människoord utan som vad det verkligen är: Guds ord, som också visar sin kraft hos er troende.” (1 Thess 2:13)

Därför var det också av yttersta vikt att inget av det förfalskades eller förvanskades. Det måste bevaras exakt som han hade förkunnat det. Och eftersom Paulus muntliga förkunnelse var Guds ord, så var även det han förkunnade genom skrift Guds ord (jämför med 2 Thess 2:15).

Därför skriver han till galaterna:

“Jag är förvånad över att ni så snart överger honom som har kallat er genom sin nåd, för ett annat evangelium – fast det inte finns något annat; det är bara några som ställer till förvirring bland er och söker förvränga evangeliet om Kristus. Men om någon, vore det så jag själv eller en ängel från himlen, skulle förkunna ett annat evangelium än det jag har förkunnat för er – förbannelse över honom! Vad jag redan har sagt säger jag nu en gång till: om någon förkunnar ett annat evangelium för er än det ni har fått – förbannelse över honom!” (Gal 1:6-9)

Ingen, inte ens en ängel från himlen, hade rätt att förändra, förvanska det Paulus hade predikat muntligen. Och då gäller ju samma för det han skriver.

Men hur bevarar man en sådan förkunnelse till eftervärlden? Är det genom fortsatt muntlig tradition genom seklerna? Nej, inte om man får tro det vi sett i Gamla testamentet här ovan. Inte om man får tro det man tänker och gör i Nya testamentet.

Hur bevaras den från början muntliga förkunnelsen för eftervärlden?

Den bevaras genom att, som vi ser Paulus göra och beskriva här ovan, genom att man skriver ner den.

Kanske första gången som det händer är vid det första stora allmänna kyrkomötet i den kristna historien, nämligen det som brukar kallas apostlamötet i Jerusalem, som beskrivs i Apostlagärningarna 15.

Apg 15 – Om det är viktigt, ska det vara skriftligt

Orsaken till detta möte var att det hade uppstått en läromässig strid i den tidiga kristna församlingen. 

När församlingen bildade i Jerusalem femtio dagar efter Jesu uppståndelse, tio dagar efter hans himmelsfärd, då Anden föll över de Jesu lärjungar som var samlade i bön i Jerusalem – Apg 2 – då bestod församlingen enbart av Jesustroende judar.

I Apg 8 ser vi att den växer till att omfatta även samarierna och i Apg 10 växer den till att omfatta även hedningar, det vill säga människor av icke-judisk börd. 

Ganska snart uppstod dock problemet med hur man skulle göra med dessa icke-judiska medlemmar. Moderförsamlingen var ju från början en enbart judisk församling. Den bestod av de judar som trodde att Jesus från Nasaret var Messias och att han uppstått från de döda. Alla dessa Jesustroende judar fortsatte som vanligt med att praktisera sin judendom och hålla Mose lag precis som de hade lärt sig från barnsben. Och profeterna i Gamla testamentet hade talat om att hednafolken skulle strömma till Jerusalem för att ta till sig av undervisningen om Herren och själva bli Herrens efterföljare. Det sade profeterna. Så att förkunna Jesus bland hednafolken var inte något problem. Jesus hade ju dessutom själv sagt det. Men borde inte det betyda att hedningarna också skulle omskäras och hålla hela Mose lag precis som judarna; att de helt enkelt skulle bli judar de också?

Nej, sade Paulus och Barnabas och många med dem. 

Ja, sade somliga som därför åkte runt bland de församlingar Paulus grundat och försökte få de hednakristna där att omskäras och bli judar.

Det var därför Paulus skrev Galaterbrevet till församlingarna i Galatien – för att motarbeta dessa försök att judaisera de hednakristna. Det är omdiskuterat huruvida Paulus skrev Galaterbrevet innan den händelse som beskrivs i Apostlagärningarna 15 eller efter. De flesta tror dock att det skedde efter. 

Även Romarbrevet berör till mycket stor del denna läromässiga strid, som särskilt tas upp i kapitel 2-4.

Apg 15:1-35 berättar nu om detta möte i Jerusalem, då apostlarna och jerusalemförsamlingens äldste samlades för att diskutera och lösa denna fråga: Ska hedningarna som kommer till tro omskäras eller inte? Och detta skedde år 49 e.Kr., det vet man.

Först är det en allmän diskussion där båda sidor får komma till tals. På ena sidan en del från fariseernas parti som kommit till tro på Jesus och som menade att hedningarna måste omskäras. På den andra sidan Paulus med flera.

Efter en lång överläggning tar Petrus till orda och berättar om hur Herren genom honom gjorde så att även hedningar kunde komma till tro och läggas till församlingen. Hur Herren genom att ge dem Anden fast de inte var judar, och därför förespråkade Petrus alltså samma linje som Paulus.

Sedan träder Jakob upp och visar att detta stämmer väl överens med Skriften – han citerar Amos 9, enligt den grekiska översättningen (LXX), som bevis för det. Sedan fortsätter Jakob:

“Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som omvänder sig till Gud utan bara skriva till dem att de måste avhålla sig från sådant som har orenats genom avgudadyrkan och från otukt, köttet av kvävda djur och blod. Ty Mose har i alla tider haft sina förkunnare i varenda stad, och han läses i synagogorna varje sabbat.”

Då beslöt apostlarna och de äldste tillsammans med hela församlingen att bland sig utse några som skulle sändas till Antiochia i sällskap med Paulus och Barnabas. Det blev Judas som kallades Barsabbas och Silas, båda i ledande ställning bland bröderna, och de fick med sig detta brev:

”Hälsningar från apostlarna och de äldste till bröderna av hednisk härkomst i Antiochia och Syrien och Kilikien. Vi har hört att några som kommit härifrån men utan vårt uppdrag har oroat er och vållat förvirring med vad de sagt. Vi har därför enhälligt beslutat att utse några talesmän och skicka dem till er tillsammans med våra kära bröder Barnabas och Paulus, dessa båda som har vågat livet för vår herre Jesu Kristi namn. Vi sänder alltså Judas och Silas, och de skall muntligen framföra samma meddelande. Den heliga anden och vi har beslutat att inte lägga någon börda på er utöver följande oeftergivliga krav: att ni avhåller er från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och otukt. Om ni undviker allt sådant handlar ni rätt. Allt gott!”

Så sände man i väg dem, och när de hade kommit fram till Antiochia sammankallade de ett möte och överlämnade brevet. Bröderna läste det och blev glada över detta uppmuntrande besked.” (Apg 15:19-30)

Detta är det första kyrkomötet i världshistorien. Hela den kristna församlingens högsta ledarskap från hela världen var samlat i Jerusalem för att lösa den första stora teologiska striden. Och de skickade sedan representanter till de berörda regionerna med det beslut som togs – och de skickade ett brev. De skrev en text.

Lägg märke till de ord jag markerat med fet stil ovan. Detta var kanske den första texten till det som vi idag kallar Nya testamentet, om inte Galaterbrevet eller något annat brev möjligen var skrivet innan. Och lägg märke till att de inte ansåg det vara nog med att skicka två höga representanter plus aposteln Paulus och Barnabas för att framför deras beslut muntligen. Det räckte inte med bara muntlig tradition. När det  var viktigt, måste det också komma i skriftform.

Så här långt, har vi ännu inte hittat en fullfjädrad lära om Skriften allena. Ingen författare i Nya testamentet ställdes ju någonsin inför den utmaningen att behöva ta ställning mellan påven i Rom och katolikerna å ena sidan, och de protestantiska reformatorerna å den andra. 1500-talets reformatoriska frågeställningar var inte aktuella i den tidiga kristna församlingen.

Men det som sägs i ovanstående texter ligger väl i linje med det som senare i historien har kommit att kallas Skriften allena. Att få det i skrift väger tyngre än att bara få det muntligt. Och det blir bara mera.

För att ni ska tro, så skriver jag detta

Ögonvittnen var oerhört viktiga i den tidiga kristna församlingen. Vad många människor har sett och hört ligger till grund för innehållet i den apostoliska förkunnelsen.

Det är det Paulus hänvisar till när han skriver som han gör:

“Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster.” (1 Kor 15:3-8)

Det är ögonvittnena som tillsammans kan bevisa att Jesus uppstått från de döda. De har alla mött honom. Johannes skriver om sin ögonvittnesroll i 1 Joh 1:1-5. Petrus skriver om samma sak i 2 Pet 1:16-18.

Men hur ska man bevara ögonvittnenas skildringar? Hur ska man komma ihåg dem exakt? Genom att skriva ner dem. Det skrivna ordet väger tyngre. Och syfte med att skriva är att man genom att läsa eller få det uppläst ska tro.

Petrus skriver: 

“Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät. Ty han mottog ära och härlighet från Gud, sin fader, när en röst kom till honom ur denna majestätiska härlighet: ”Detta är min älskade son, honom har jag utvalt.” Den rösten hörde jag själv komma från himlen när jag var med honom på det heliga berget. Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.” (2 Pet 1:16-19)

Lägg märke till att Petrus värderar det skrivna gudsordet – han syftar här på det vi kallar Gamla testamentet – högre än det han själv sett och hört. Jag återkommer i kommande inlägg till denna text.

Johannes skriver:

 “Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” (Joh 20:30-31)

Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant. Jesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas.” (Joh 21:24-25)

Här ser vi syftet med att skriva. Det är för att de som läser ska tro. Man kan förstå av det som står här, att allt som hände kring Jesus och allt han sade eller gjorde inte kan få plats i en liten bok som Johannesevangeliet. Men man kan också förstå att denna bok rymmer det väsentliga, det som kan få oss att tro det som är viktigt.

För att ni ska förstå att det är sant, så skriver jag

Evangelisten Lukas – Paulus nära medarbetare – är mycket tydlig om varför han skriver sitt evangelium: 

Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.” (Luk 1:1-4)

Det finns mycket att utreda i en text av detta slag. Men i korthet så framgår här att det finns fler än Lukas som försökt skriva något, på grundval av ögonvittnenas skildringar. 

Det framgår att Lukas nu efter att själv har gjort ordentliga efterforskningar nu själv vill skriva en noggrann redogörelse för allt som hänt.

Det framgår att syftet med denna skriftliga redogörelse (Lukas evangelium) är att mottagaren av boken, Theofilos, skall förstå att de upplysningar han har fått är tillförlitliga.

Det framstår i mina ögon som uppenbart att det för Lukas och Theofilos och för många andra vid den tiden, var betydligt bättre att få saken i skrift än att bara ha hört det muntligt. Oavsett hur bra den muntliga förkunnelse varit eller vem det var som talat. De ögonvittnen som nämns här syftar ju inte minst på apostlarna. Det är bättre att få det i skrift vad de sagt. Då blir tron starkare och mer viss. Grunden blir bättre.

Det är därför Nya testamentets skrifter skrevs.

Muntlig förkunnelse är bra. Och den var också nödvändig och den var det enda som fanns i början av den kristna församlingens historia. Men ju mer tiden går och ju fler man blir, och ju större områden man bebor, desto viktigare blir det med att skriva ner vad ögonvittnena sade. Det räckte med andra ord inte med muntlig tradition från apostlar till biskopar och så vidare i ständigt nya led. Det måste till det skrivna ordet för att man ska vara på fast mark.

Det är sant att apostlarna insatte ledare i den tidiga kristna församlingen. Och det är sant att man senare i kyrkohistorien kom att se på den raka raden av ledare sedan apostlarnas tid – den så kallade apostoliska successionen – som en garanti för att den rätta läran bevarats. Men hur kunde dessa ledare bevara den rätta läran? Jo, för att de hade fått skrifter.

När blev Nya testamentets skrifter helig skrift?

Den katolska apologetiken vill gärna tala om betydelsen av både Skrift och muntlig tradition med stort T. De tror verkligen att både Skriften och Traditionen är lika mycket Guds ord. Men vi kan redan nu se utifrån ovanstående redogörelse se att det är mycket tveksam position som Nya testamentets författare knappast lär ha delat. De hade i så fall inte uttryckt sig som Lukas eller Johannes eller Petrus. Precis som det i Gamla testamentets tid var avgörande att få Guds ord och löften i skriftlig form för att bevara det till eftervärlden, så var det på samma sätt viktigt att få ögonvittnenas skildringar om det som hänt med Jesus i skriftlig form. Muntlig tradition duger inte.

Katolska apologeter brukar här gärna inflikna att vi inte skulle ha något Nya testamente om det inte fanns en kyrklig tradition med stort T som sade vilka skrifter som skulle ingå och om det inte fanns något kyrkligt läroämbete som beslutat vad som skulle ingå i Nya testamentet. Och då brukar man hänvisa till tre olika biskopssynoder som hölls i den västra delen av Romarriket i decennierna kring år 400. Vid dessa synoder förklarade man nämligen vilka skrifter som man ansåg vara kanonisk skrift, det vill säga vilka skrifter som skulle ingå i Bibeln. 

Och då borde man ju inse att man inte bara kan ha Bibeln, tänker de katolska apologeterna. Kyrkan har ju skapat Bibeln! Man måste erkänna både traditionen och läroämbetet, och bli katolik. Jag har själv använt dessa resonemang.

Men det resonemanget innehåller flera tankefel.

Heliga skrifter från det de skrevs

Nya testamentets skrifter blev nämligen inte heliga skrifter i och med dessa synodbeslut kring år 400. De blev heliga skrifter och därmed rättesnören för alla kristna redan från det ögonblick de skrevs. Och de började användas som sådana redan från den tidpunkt då de skrevs. Synoderna som det här hänvisas till tillförde ingenting till skrifternas status, innehåll eller ställning som Guds ord och helig skrift. Synodbesluten var endast offentliga erkännanden eller tillkännagivanden av vad man i församlingarna i väst redan hade praktiserat, vad man redan hade erkänt som Guds ord och använt som helig skrift.

Genom att skriva en lista på erkända böcker – en kanonlista – så satte man en offentlig gräns eller punkt för vilka böcker som man sedan tidigare i praxis hade ansett vara helig skrift och därför använt i gudstjänsterna. Detta så att det inte skulle råda några tveksamheter och för att inte vissa församlingar skulle läsa andra böcker i sina gudstjänster än de här omskrivna. Men Nya testamentets skrifter var helig skrift redan från det de skrevs.

Aposteln Petrus – eller “förste påven”, som katolikerna skulle säga – skriver det själv:

“Att vår herre dröjer skall ni betrakta som en räddning. Detta har också vår käre broder Paulus skrivit till er i enlighet med den vishet han har fått. Det gör han i alla sina brev när han talar om dessa ting. Där finns somligt som är svårt att förstå, och detta liksom vad som står i de övriga skrifterna förvränger okunniga och obefästa människor, till sitt eget fördärv.” (2 Pet 3:15-16)

Detta handlar ju specifikt om Paulus brev. De kan ibland vara svåra att förstå, skriver Petrus. Och somliga förvränger det som står där. Men så gör de även med de övriga skrifterna – det vill säga, med Gamla testamentets erkända skrifter.

Paulus brev kallas alltså “skrifter”. De var helig skrift och Guds ord från det de skrevs. Paulus själv skrev ju till thessalonikerna, att de skulle hålla sig till de läror de fått av honom, vare sig de fått det muntligen eller skriftligen (2 Thess 2:15). Och Petrus verkar ju tycka samma sak om Paulus skrifter. De är helig skrift. Det är inget kyrkomöte senare i historien som gjort Paulus brev till heliga skrifter eller upphöjt dem till den statusen.

Det enda som behövs är en apostel som skriver och en kristen församling som tar emot och erkänner det som Guds ord och helig skrift.

Den del av exegetiken eller kyrkohistorien som kallas kanonhistoria och som handlar om hur Nya testamentets kanon utvecklats beskriver också detta på ett tydligt sätt. Redan i kristna skrifter från 100-talet kan man se att de fyra evangelierna, Apostlagärningarna och Paulus tretton brev, första Petrusbrevet och första Johannesbrevet används som helig skrift i församlingarna. Det gäller även de övriga böckerna, fast där finns en del ifrågasättanden eller utelämnanden. Men forskarna kan idag påvisa att det vi kallar Nya testamentet – de skrifter som ingår där – rent faktiskt var de skrifter som redan på 100-talet användes som heliga skrifter i kyrkan överallt. Det bekräftar alltså bilden av att de blev helig skrift från det de skrevs och inte genom beslut från långt senare.

Jag återkommer en annan gång mer i detalj kring kanonhistorien, men detta räcker här och nu för att påvisa att katolska apologeter här gör ett tankefel när de hävdar att katolska kyrkans läroämbete är absolut nödvändigt för att vi ska ha ett Nya testamente eller en Bibel.

“Varför fungerar inte Skriften allena?”

Petrus svarar också i citatet ovan på frågan om varför så många av oss protestanter kan tycka att Skriften allena är en så problematisk lära – varför det verkar som att “Skriften allena inte fungerar”.

Han skriver ju om Paulus brev: “Där finns somligt som är svårt att förstå, och detta liksom vad som står i de övriga skrifterna förvränger okunniga och obefästa människor, till sitt eget fördärv.”

Att protestanter inte alltid kommer överens om vad Skriften betyder, att somliga idag vill predika att Gud är vår moder och lika gärna kan kallas “hon”, att homoäktenskap är något som Gud accepterar och tycker om – detta och liknande – beror på människans natur och inte på något fel i Skriften. Människor förvränger Skriften till sitt eget fördärv. Så gjorde israeliterna och det levitiska prästerskapet under Gamla testamentets tid, så gör kristna idag. Så har man gjort i alla tider. Men det är inte Skriften det är fel på. Det är vi människor som är problemet.

Att säga att läran om Skriften allena inte fungerar är att tänka fel. Det är en felaktigt ställd fråga. Den rätt ställda frågan är i stället om läran är sann eller inte. Är det sant att Gud talat sitt ord och inspirerat olika mänskliga författare att skriva ner det? Är det sant att Bibeln är Guds ord genom människors ord? Är det sant att det Bibeln lär är det Gud lär?

Sammanfattning så här långt

Vi kan så här långt se att Nya testamentets författare fortsätter i den gammaltestamentliga traditionen. Gud talar och handlar. Människor skriver ner. Det börjar med muntlig förkunnelse, men det leder alltid över till att det skrivs ner.

Precis som i Gamla testamentets tid är det skrivna ordet centralt. Jag har i denna artikel enbart berört några aspekter på hur Nya testamentets författare ser på sin egen förkunnelse och sitt eget i förekommande fall andras skrivande. 

Vi kan konstatera att skrift är viktigt för att bevara det Gud har talat till eftervärlden. Evangeliets författare skriver för att vi ska tro och för att vi ska veta att det vi har hört är tillförlitligt. Apostlamötet i Jerusalem nöjer sig inte med att skicka sändebud som ska framföra deras beslut muntligt; de skriver och skickar med ett brev.

De nytestamentliga skrifter blev heliga skrifter i de ögonblick de skrevs; inte senare. De togs också emot som heliga skrifter, som Guds auktoritativa ord, redan där och då. Och sedan apostlarnas tid har dessa skrifter använts i den kristna kyrkan som just helig skrift, som kanonisk skrift.

Eftersom ingen av Bibelns författare någonsin ställdes inför det europeiska 1500-talets stridsfrågor, så har ingen av dem tagit ställning till om man ska tro på Skriften allena, eller om man ska tro som katolikerna på Skrift och Tradition och ett läroämbete som har exklusiv tolkningsrätt över detta. Men de bibliska författare jag hittills citerat och anfört visar tydligt att de nog skulle ha svårt att känna sig hemma i den katolska fåran. De skulle nog snarare känna att den protestantiska Skriften-allena-linjen är den som ligger närmast de själva.

Vi ser en tydlig och klar skriftlinje hos de bibliska författarna, både i Gamla och i det Nya testamentet. Vi ser tydligt att de anser att det skrivna ordet har en högre auktoritet än dess mänskliga läsare och uttolkare. Vi ser tydligt att alla mänskliga auktoriteter så här långt anses stå under Skriften.

Och detta är den klassiska protestantiska linjen. Skriften allena betyder inte att vi har bara Bibeln och inget annat, bara Bibeln och ingen annan auktoritet. Inom hela den reformatoriska huvudfåran erkänner man villigt att man står i en lång kristen tradition. Man förnekar inte mänskliga traditioner just för att de är mänskliga. Men man bedömer alla dessa traditioner utifrån Skriften, som är den högsta auktoriteten.

Kyrkomöten, biskopssynoder, trosbekännelser, kyrkostyrelser med mera kan erkännas som auktoriteter av huvudfårans protestanter. Men alla dessa auktoriteter är lägre auktoriteter än Bibeln och ska bedömas utifrån Bibeln. Endast Bibeln är Guds ofelbara ord; ingen mänsklig person eller institution besitter någon ofelbarhet i lärofrågor.

Jag har inte berört frågan om Bibeln som Guds ofelbara och auktoritativa ord i denna serie ännu. Den frågan är inte i fokus här, utan det handlar om Skriften allena. Jag har bara hittills i resonemanget tagit det som en förutsättning. Både katoliker och protestanter – om man ser till respektive sidas klassiska och normalt bibeltroende huvudfåror – har i grunden ungefär samma syn när det gäller just denna den klassiska bibelsynsfrågan.

Jag har ännu inte berört hur Jesus resonerar i en fråga som trots allt är ganska lik 1500-talets katolsk-protestantiska diskussion, nämligen hur Jesus förhåller sig till fariseerna och deras roll som uttolkare av Mose lag.

Jag har ännu inte annat än antydningsvis berört de ihophörande frågorna om Skriftens klarhet och tillräcklighet, som nära hör ihop med läran om Skriften allena, eller snarare ingår i den.

Så jag har mycket kvar att skriva i denna serie. Och med tiden kommer en mer systematisk-teologisk bearbetning av allt detta. Men först måste vi lägga den bibliska grunden för läran om Skriften allena. Katolska apologeter brukar ju hävda att det inte finns en enda bibelvers som stöder den läran. Jag tycker ju att hela Bibeln rakt igenom andas en miljö och ett paradigm som är självklart Skriften-allena-grundat. Även om de aldrig fick den frågan. De katolska apologetiska argumenten ska därför bemötas successivt.

Men sedan måste vi också göra räfst i vårt eget protestantiska hus. Vi står i en tradition som säger sig tro på Skriften allena. Men vi tillämpar det inte och vårt handlande överröstar våra ord. Nu talar jag förstås allmänt och generaliserande om vår frikyrkliga/svenskkyrkliga situation i Sverige idag. Här finns det mycket att ta upp.

Nu kanske inte självaste serien om Skriften allena ska gå på djupet med exakt allt detta. Men åtminstone beröra det och antyda lite grann.

Jag återkommer.