Romersk-katolska kyrkan

Finns läran om Skriften allena i Bibeln?

Katolska apologeter brukar hävda att läran om Skriften allena inte har något stöd i Bibeln. Den läran säger ju, att Bibeln är högsta auktoritet för kristen tro och liv. Allt som ska gälla för att vara kristen lära måste antingen direkt uttryckas i Bibeln eller kunna härledas på ett logiskt och öppet sätt ur det som står i Bibeln. Men följer denna lära sitt eget kriterium, finns det stöd i  Bibeln för läran om Skriften allena?

Om detta handlar min tredje artikel i tidskriften Kyrka och folk, nr 6/22. Här nedan kan du läsa denna artikel: …

Varför blev jag katolik och varför blev jag protestant igen?

Som skrev i tidigare inlägg, håller jag på med en artikelserie i tidskriften Kyrka och folk, som handlar om min väg till katolicismen, men framförallt om vägen tillbaka. Seriens övergripande namn är ”Över Tibern och tillbaka”. Hittills har två artiklar publicerats i tidskriften och jag återger i detta blogginlägg den första artikeln, som publicerades den 16 februari.

Först vill jag dock också berätta att podden RETRO Theology, som drivs av EFS-prästen Olof Schelin och studenten Daniel Mämecke också snart kommer att publicera en serie avsnitt där vi samtalar om dessa frågor. Hittills är två avsnitt inspelade, och det kommer sannolikt att bli två till.

Från början, direkt efter att jag återgått till att stå på Skriftens grund och bli protestant igen, så tänkte jag att det kanske kunde räcka med några få inlägg där jag förklarar varför jag gjort som jag gjort, kanske med några kompletterande artiklar framöver. Mitt första blogginlägg om att jag lämnade Katolska kyrkan publicerades i oktober 2019. Men med tiden har jag insett att det sannolikt kommer att bli min lott att skriva och tala lite mer om detta framöver.

Det är många protestanter som attraherats till Rom och blivit katoliker och som på olika sätt gett uttryck för detta i offentligheten. Men det är inte lika många som ångrat sig, blivit protestanter igen, och sedan skrivit eller talat om det offentligt. Jag tror det finns starka krafter som håller fast människor under påveämbetet och som förhindrar detta. Och eftersom jag har befunnit mig på sidorna, sett saken från båda hållen, tolkat verkligheten utifrån båda paradigmen, sett det från insidan, så har jag en unik erfarenhet som kanske inte delas av alltför många.

Jag tycker att ingen borde gå den vägen och konvertera till den Romersk-katolska kyrkan. I artikelserien och på podden kommer jag att ge några argument om varför.

Men här är artikeln: …

Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den? – del 5

När vi nu sysslar med bibelord som protestanter ofta säger att de handlar om Skriften allena, medan katoliker säger att de inte gör det, har vi nu kommit till 2 Timotheosbrevet 3:16-17. Paulus skriver:

“Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.”

Det finns väldigt mycket att säga om denna text – den handlar ju väldigt mycket om vår bibelsyn överhuvudtaget – men här ska jag i försöka avgränsa mig till att enbart behandla det som är relevant för frågan om Skriften allena.

Protestanter brukar citera denna text och säga, 

  • Se här, Bibeln är inspirerad av Gud och till stor nytta på olika sätt. Alltså, ska vi hålla oss till Skriften allena.

Katoliker brukar svara,

  • Ja, visst är den inspirerad av Gud och till nytta, men det betyder ju inte att den är högsta och enda auktoritet. Texten säger ju oss inget om just det. Och dessutom kan ju ni protestanter inte använda den texten om Skriften allena, eftersom de skrifter Paulus här skriver om ju bara kan syfta på Gamla testamentet, då ju Kyrkan vid den tiden ännu inte fastslagit någon nytestamentlig kanon. Och han kan ju inte ha menat att man bara skulle hålla sig till Gamla testamentet och inte det nya! Case closed!

Hur ska vi tänka här?

Vi får först påminna oss om. att eftersom Paulus levde under det första århundradet och inte hade ställts inför 1500-talets stridsfrågor, så har han heller inte formulerat ett direkt svar på frågan om det är läran om Skriften allena som gäller, eller om det är katolikernas Skriften och Traditionen. Men han kanske skriver saker här ändå, som kan ha relevans för denna sentida frågeställning. Och för att kunna ta reda på detta, ska vi titta väldigt noga på både texten och kontexten. Därför citerar jag här lite mer av det Paulus skriver, så att vi får lite mer sammanhang.

Men du har troget följt mig i min lära, mitt liv, mina föresatser, min tro, mitt tålamod, min kärlek och min uthållighet, mina förföljelser och lidanden, som i Antiochia, Ikonion och Lystra, ja, alla de förföljelser som jag har fått utstå – Herren har räddat mig ur dem alla. Så kommer var och en som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas. Onda människor och svindlare kommer att gå allt längre på vägen mot fördärvet, på en gång bedragare och bedragna. Stå kvar vid det som du har lärt dig och fått visshet om. Kom ihåg vilka lärare du har haft och att du ända sedan dina barnaår är hemma i de heliga skrifterna; de förmår ge dig den kunskap du behöver för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus. Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.

“Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst.” (2 Tim 3:10 – 4:5)

Syftar det på bara Gamla testamentet eller kan det inkludera det Nya också?

Det är mycket riktigt att “de heliga skrifterna” och “varje bok i skriften” som Paulus här talar om i rent bokstavlig mening syftar på Gamla testamentets skrifter. Det var dessa skrifter Timotheos hade varit hemma i sedan sina barnaår. Det var i dessa skrifter han hade fått undervisning i sedan barnaåren. 

Men betyder det att det Paulus här skriver inte i en vidare och överförd bemärkelse skulle kunna åsyfta även Nya testamentets skrifter?

Skriftens inspiration

För att förstå detta måste vi först betänka vad det är Paulus säger om skrifterna i fråga. Han säger att de är inspirerade av Gud. I grekiska grundtexten används ordet theopnuestos, som ordagrant skulle kunna översättas “Gud-utandat”. Innebörden är att skrifterna är utandade av Gud. De är skrivna av människor, men så inspirerade av Gud att de är att betrakta som Guds ord på samma gång som de är människors ord.

Aposteln Petrus skriver om skrifternas inspiration på följande sätt:

“Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.” (2 Pet 1:20-21)

Det är uttrycket jag markerat med fet stil ovan som jag mest tänker på här. Paulus skrev om att skrifterna var “utandade av Gud”, Petrus skriver att människor har talat ord från Gud “drivna av helige ande”. Detta handlar om vad de heliga skrifterna är – de är Guds ord, därav deras auktoritet, deras helighet, deras ställning.

Att skrifterna är Guds ord i betydelsen att innehållet och budskapet i dem inte är mänskliga påhitt och tolkningar, utan Guds tankar och tolkningar, framgår ännu tydligare om man förstår att grekiskan i 2 Pet 1:20-21 kan översättas på ett annat sätt, såsom till exempel den engelska ESV (English Standard Version) gör. Här i min översättning från engelskan: 

“… då vi först av allt vet att ingen profetia i Skriften kommer från någons egen tolkning. För ingen profetia kom någonsin till genom mänsklig vilja, utan människor talade från Gud burna av den helige Ande”

Poängen verkar alltså här vara – om vi ska uttrycka det på ett modernt sätt – att Skrifterna inte är mänskliga tankar om Gud eller tolkningar av vad Gud kan tänkas vilja säga, utan Skrifterna är Guds ord. Det texterna vill säga, budskapet, är vad Gud vill säga. 

Och även om detta sedan kommer i form av vad som ser ut som en människas funderingar och tolkningar, så är det funderingar och tolkningar som är inspirerade av Gud på ett sådant sätt, att de är Guds ord och inte bara en mänsklig fundering bland andra.

Och självklart är det de gammaltestamentliga skrifterna Paulus har i åtanke när han hänvisar Timotheos till vad han lärt sig sedan sina barnaår och de skrifter han är hemma i sedan barnsben. Det var det vi kallar Gamla testamentet han tänkte på.

Judisk tradition att läsa skrifterna

Lägg också märke till, att Timotheos ända sedan sina barnsben har stått i en tradition som hela tiden hänvisat honom till skrifterna, och det är just det Paulus här knyter an till och uppmärksammar. Det är alltså en judisk tradition som håller skrifterna i högsta auktoritet.

Detta har vi redan tidigare sett i flera texter. 

Bland annat när Herren själv sade till Josua, folket nya ledare efter Mose:

“Följ troget den lag som min tjänare Mose gav dig. Vik inte av från den åt vare sig höger eller vänster, så får du framgång i allt vad du gör. Ha alltid denna lag på dina läppar, läs lagens bok dag och natt, så att du troget följer allt som står skrivet där. Då kommer allt du gör att lyckas, då får du framgång.” (Jos 1:7-8)

Eller vad som sägs om hur Israels kungar borde göra:

“När kungen har bestigit tronen skall han låta göra en avskrift av denna lag, den lag som de levitiska prästerna har hand om. Han skall ha den hos sig och läsa i den så länge han lever, så att han lär sig att frukta Herren, sin Gud, och troget följer allt som står i denna lag, alla dessa stadgar.” (5 Mos 17:18-19)

Eller vad som sägs om den vanlige, fromme israeliten:

“Lycklig den som inte följer de gudlösa, inte går syndares väg eller sitter bland hädare utan har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt. Han är som ett träd planterat nära vatten – det bär sin frukt i rätt tid, aldrig vissnar bladen. Allt vad han gör går väl.” (Ps 1:1-3)

Vi har också sett i tidigare inlägg i serien, att Jesus i sin polemik gentemot flera av dåtidens judiska skriftlärda kraftigt kritiserar dem för att de skapat mänskliga traditioner och tolkningar som står i vägen för en rätt läsning, förståelse och tillämpning av de heliga skrifterna. Jag hänvisade till bland annat Markus 7:1-12. Vi såg att Jesus upphöjde de heliga skrifternas auktoritet över de mänskliga uttolkarnas auktoritet.

Vi såg också att när Jesus frestades av Satan i öknen, så svarade han på dennes frestelser genom att bara citera bibelord, som att det räckte.

 När Paulus då i 2 Timotheosbrevet uppmanar Timotheos att tänka på de skrifter han är hemma i sedan sina barnsben, så handlar det om Guds ord i bokstavlig bemärkelse. Och det är Guds skrivna ord som har den ställningen av att vara högsta auktoritet i den israelitiska frommas liv, som vi sett i Gamla testamentet och hos Jesus.

Och så säger Paulus om dessa gammaltestamentliga skrifter: 

“De förmår ge dig den kunskap du behöver för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus”. (2 Tim 3:15)

Så slutsatsen måste här bli – Paulus syftade verkligen i bokstavlig mening på de gammaltestamentliga skrifterna när han skrev detta. Kan texten inte användas om resten av Bibeln, om Nya testamentet?

En allmän sanning om vad de heliga skrifterna är

Det kan man. Och så brukar man göra i kristna teologiska sammanhang när man ska förklara vad Bibeln är – att den är Guds ord. Men hur är det möjligt?

Det beror på att det vi ser att Paulus gör i denna text, är att han framhäver en allmän sanning om vad helig skrift är eller kanske snarare vad som gör vissa skrifter till heliga skrifter – nämligen att de är “Gud-utandade” eller inspirerade av Gud. Det är ju på grund av det som Paulus hänvisar Timotheos till dessa skrifter, just därför som dessa skrifter har sådan nytta och så vidare.

Men om detta är en allmän sanning om vad de heliga skrifterna är eller vad som gör just dessa skrifter till heliga – och han tänker ju rent bokstavligen här på de gammaltestamentliga skrifterna som Timotheos kände väl från sin barndom – då måste ju denna allmängiltiga sanning även gälla för övriga heliga skrifter. Det vill säga, för de heliga skrifter som även nyligen skrivits (nyligen från Paulus tids perspektiv) och som skulle skrivas efter Paulus tid. Och då tänker vi på alla de skrifter som utgör vårt Nya testamente.

Aposteln Petrus skriver så här,

“Att vår herre dröjer skall ni betrakta som en räddning. Detta har också vår käre broder Paulus skrivit till er i enlighet med den vishet han har fått. Det gör han i alla sina brev när han talar om dessa ting. Där finns somligt som är svårt att förstå, och detta liksom vad som står i de övriga skrifterna förvränger okunniga och obefästa människor, till sitt eget fördärv.” (2 Pet 3:15-16)

Lägg märke till att Petrus här räknar in Paulus brev bland “de övriga skrifterna”.

Om det är sant att de skrifter som vi räknar som heliga skrifter och därmed som Guds ord, om det är sant att dessa skrifter är detta därför att de inspirerats av Gud (Gud-utandade), då måste det rent logiskt gälla för alla likadant inspirerade skrifter. Paulus brev räknas dit av Petrus. Och då måste det betyda att vad Paulus skriver till Timotheos i 2 Tim 3 också gäller hans egna brev och resten av Nya testamentet. Detta gäller både vad skrifterna i fråga är och vad de har för roll och funktion.

Skriftens roll och funktion

Och vad är då denna roll och funktion. Paulus skriver att Skriften är 

“… till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv…”

Skriften är till nytta när man,

  • undervisar (utlägger och förklarar positivt vad den kristna läran är)
  • vederlägger (motbevisar falsk lära och den som säger emot den sunda läran)
  • vägleder (här används egentligen ett ord som kan översättas med korrigerar/att man korrigerar den som handlat fel)
  • fostrar (att man lär människor att handla rätt i enlighet med den kristna läran)

Sedan fortsätter Paulus, 

“så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar”

För att åter citera ESV, 

“that the man of God may be complete, equipped for every good work” (så att gudsmänniskan ska vara komplett, utrustad för varje gott verk)

Vad är “man of God” eller “den som tillhör Gud”?

Samma uttryck (på grekiska anthropos theou) förekommer i 1 Tim 6:11, 

“Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet.”

Det kan översättas ordagrant “gudsmänniska” och kan ha den enkla innebörd som Bibel 2000 har använt, “den som tillhör Gud”, och därmed syfta på alla kristna. Men det kan också mer bestämt syfta på den som står i en ledarposition i Guds församling. 

Paulus kallar Timotheos för “gudsmänniska” i 1 Tim 6:11. Och flera gånger i den grekiska översättningen av Gamla testamentet används som en beteckning på en speciell Herrens tjänare, “gudsmannen Mose” i 5 Mos 33:1; “gudsmannen David” i 2 Krön 8:14; gudsmannen Elia i 1 Kung 17:18; gudsmannen Elisha i 2 Kung 4:40. 

Och ser man till sammanhanget 2 Timotheosbrevet, så är det nog mer logiskt att förstå texten som att Paulus här åsyftar ju Timotheos mer specifikt, och andra som står i tjänst för Herren allmänt sett.

I verserna 10-15 talar Paulus specifikt till Timotheos i hans livssituation, i den roll han hade som Paulus medarbetare sedan många år och den ledarroll han står i nu. Timotheos bör i den roll han står i nu särskilt minnas och hålla fast vid de heliga skrifterna som han känt sedan sina barnaår. “De förmår ge dig den kunskap du behöver för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus” (3:15). Sedan följer orden,

“Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.”

Vem är det som har nyttan av skrifterna när han undervisar, vederlägger, korrigerar och fostrar, om inte “den som tillhör Gud” eller “Gudsmänniskan”. Och vem är det i sammanhanget? Timotheos. Det är han som står i rollen att vara en gudsman, en Herrens tjänare, den som står i heltidstjänst för Herren, för att uttrycka sig modernt.

Paulus fortsätter ju sedan,

“Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst.” (2 Tim 4:1-5)

Vem är det som uppmanas att predika i tid och otid, att vederlägga, tillrättavisa och vädja, om inte Timotheos. Eller alla som står i en förkunnares tjänst.

Vad menar Paulus då han i 2 Tim 3:17 skriver “så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar”?

I den engelska översättningen ESV skriver de,

“… that the man of God may be complete, equipped for every good work.”

I den svenska 1917 års bibelöversättning skriver man,

“… så att en gudsmänniska kan bliva fullt färdig, väl skickad till allt gott verk.”

Ovanstående översättningar är här mer ordagranna än Bibel 2000, som jag tycker har gjort en märklig översättning här.

Det betyder att “gudsmänniskan”/Herrens tjänare/Timotheos i detta fallet blir helt komplett, fullt färdig till att göra det arbete vederbörande är satt att göra, nämligen att predika i tid och otid, vederlägga, tillrättavisa, korrigera, fostra etcetera.

Allt som behövs för vår frälsning, allt som vi behöver veta för vår frälsning, allt vi behöver för att växa i tron och stå fast i den rätta och sunda tron – allt detta kommer från den heliga Skrift som förkunnaren/gudsmänniskan använder sig av i sin verksamhet.

Avslutning

Jag tycker att detta om något är ett väldigt starkt stöd för läran om Skriften allena.

Aposteln Paulus skriver till sin medarbetare Timotheos, som i Paulus ställe är ledare över den kristna församlingen i Efesos, och vill styrka honom som kristen broder i tjänst för Herren. Paulus vill styrka Timotheos genom att hänvisa till det som varit det central i Timotheos liv ända sedan hans barndom och som fortfarande är det mest grundläggande och viktigaste när det gäller tjänsten för Herren. Och när Paulus här här hänvisar till det mest fundamentala och viktigaste att stå på, till det som är den centrala källan till vad Timotheos ska göra i sin tjänst, det som är allra viktigast att hålla på med, det som han har mest nytta av, det som är över och mer än allt annat – då hänvisar Paulus till Skriften och till att predika och undervisa utifrån den.

Och det han skriver om heliga skrifter – att de är inspirerade av Gud och till nytta, och så vidare – är en allmängiltig sanning om alla skrifter som är inspirerade av Gud, vilket betyder att det även inkluderar det Paulus själv skriver och allt som ingår i vårt Nya testamente, förutom det Gamla testamente som han mer direkt tänker på i skrivandet stund.

Jag har alltid tänkt – även under den period jag var bedårad av katolicismen – att de så kallade pastoralbreven, 1 och 2 Timotheosbreven och Titusbrevet, är svåra att förena i anden med det katolska tänkandet. Det gäller inte minst 2 Timotheosbrevet. Här har vi protestantismen i dess prydno. Här talar den protestantiske kyrkoledaren till sin andlige son. Här uppmanar han sonen att hålla sig till Skriften – Skriften allena.

Det är Skriften som är det verkliga sakramentet!

Att läsa Bibeln – som är utandad av Gud – är att sitta vid Andens flod. Genom Skriften flödar Guds Ande till den som läser och tar emot.

 

Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den? – del 4

Jag avslutade mitt förra inlägg med att säga, att det finns några bibelord som protestantiska kristna ibland använder på ett lite slarvigt sätt när de ska “bevisa” läran om Skriften allena. Och jag skrev att de romersk-katolska apologeterna får det lite väl lätt med att komma med motargument och visa att just de texterna inte alls stöder Skriften allena. Och utifrån just det drar många sedan slutsatsen att läran om Skriften allena inte har stöd i Bibeln. 

Allt det andra jag skrivit om i de föregående tre inläggen, de stora mängder texter från både Gamla och Nya testamentet som ger ett massivt stöd för läran om Skriften allena, verkar dock vara tämligen okänt för dessa katolska apologeter och hugade konvertiter från protestantismen.

Nu tar vi en titt på en av dessa bibeltexter som katolska apologeter ibland vränger till sin egen fördel. 

Judarna i Beroia

Den första av dessa texter hittar vi i Apostlagärningarna:

“De tog vägen över Amfipolis och Apollonia och kom till Thessalonike, där judarna hade en synagoga. Efter sin vana besökte Paulus dem, och under tre sabbater talade han till dem. Utgående från skriftställen som han tolkade visade han att Messias måste lida och uppstå från de döda. »Och Messias«, sade han, »det är just denne Jesus som jag förkunnar för er.« Några av dem blev övertygade och slöt sig till Paulus och Silas. Det gjorde också en mängd gudfruktiga greker och inte så få förnäma kvinnor. Detta väckte judarnas avund, de fick med sig en del slödder från gatan och satte i gång ett upplopp i staden. De samlades utanför Jasons hus och försökte få tag på Paulus och Silas för att ställa dem till svars inför folket. När de inte kunde hitta dem släpade de Jason och några andra bröder inför stadens styresmän och ropade: »Dessa som har vållat oro i hela världen har nu kommit hit också, och Jason har tagit emot dem hos sig. De bryter alla mot kejsarens förordningar och säger att det är en annan som är kung, en som heter Jesus.« Med detta hetsade de upp folket och stadens styresmän. Jason och de andra fick ställa borgen och frigavs sedan.Samma natt skickade bröderna i väg Paulus och Silas till Beroia. Så snart de kom dit gick de till synagogan. Judarna där var mera vidsynta än de i Thessalonike. De tog emot ordet med stor beredvillighet och forskade dagligen i skrifterna för att se om allt detta stämde. Många av dem kom till tro, liksom åtskilliga ansedda grekiska kvinnor och män. Men när judarna i Thessalonike fick veta att Guds ord förkunnades av Paulus också i Beroia, gav de sig dit och hetsade upp folket även där. Då såg bröderna genast till att Paulus kom i väg ner till kusten. Men både Silas och Timotheos stannade kvar. De som förde Paulus från Beroia följde honom ända till Athen och återvände sedan med bud till Silas och Timotheos att de skulle komma till honom så fort som möjligt.” (Apg 17:1-15) 

Solklart fall av Skriften allena – enligt protestanterna

Jag menar att denna text på ett mycket tydligt sätt ger stöd för läran om Skriften allena. Katolska apologeter håller dock inte med.

Paulus gick till synagogorna i två olika städer och försökte övertyga judarna där om att Jesus är Messias, Guds son. Han gjorde det genom att läsa och utlägga Skrifterna – vårt Gamla testamente och det som judarna hade som sin bibel. Och man kan säga, att Paulus kom med ny uppenbarelse här – nämligen redogörelsen för allt det som Jesus sagt och gjort, och allt som hänt kring honom. Men Paulus krävde inte att de bara skulle acceptera det rakt av, utan han ville visa att detta med Jesus var exakt det som Skrifterna hade talat om och pekat fram emot, det som profeterna profeterat om.

De flesta av judarna i Thessalonike var helt stängda gentemot detta budskap och vägrade att ens överväga det. Men några blev övertygade.

Judarna i Beroia däremot beskrivs i texten som mer “vidsynta”, eller “ädlare till sinnes” som den gamla 1917 års svenska bibelöversättning skrev. De rannsakade Skrifterna; de forskade dagligen i skrifterna för att se om det Paulus sade stämde. De lyssnade alltså på Paulus argumentation utifrån bibelordet och försökte själva genom att läsa texten kontrollera om det Paulus sade stämde, vilket alltså de mindre “ädla” judarna i Thessalonike inte gjorde.

Det är detta protestanter menar med uttrycket Skriften allena. Att all förkunnelse, all lära, alla “lärare”, ska kontrolleras utifrån Bibeln, bedömas utifrån Bibeln. 

Katolska motargument

En del katolska apologeter försöker här komma undan detta uppenbara, genom att hävda att det ädla bestod i att judarna i Beroia tog emot Paulus muntliga förkunnelse och böjde sig för den, inte i att de prövade den utifrån Skrifterna. De menar då att man kan läsa in det katoliker kallar Traditionen (med stort T) – den muntliga tradition som katolikerna säger är lika mycket Guds ord som Bibeln och som de säger har bevarats inom kyrkan i alla århundraden ända fram till vår tid – i Paulus förkunnelse. Det är den Tradition som ger stöd för alla de romersk-katolska speciallärorna. Felet med  judarna i Thessalonike, enligt katolikerna, var att de bara höll fast vid sina gamla traditioner och vid Bibeln, och inte tog emot Traditionen (med stort T) som Paulus muntligen framförde. De påminner alltså lite mer om protestanter, enligt denna uppfattning.

Man hänvisar här gärna även till 2 Thess 2:15, där Paulus skriver:

“Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror (ordagrant enligt grekiskan: traditioner) som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev”.

Katolikerna försöker också läsa in den Romersk-katolska kyrkans läroämbete i Paulus person här. På så vis kan de få det till att judarna i Beroia inte bara tog emot den muntliga Traditionen, utan också att tog emot den ifrån Läroämbetet.

Protestantiskt svar

Men  då läser katolikerna in saker i texten som inte står där.

Texten säger att Paulus försökte övertyga dem om att Jesus var Messias, genom att argumentera om detta utifrån Skriften.

Texten säger att några i Thessalonike blev övertygade, inklusive några gudfruktiga hedningar. De flesta judar i Thessalonike var helt enkelt bara stängda inför detta. De blev avundsjuka på att några blev övertygade av Paulus och satte då igång ett upplopp.

Om judarna i Beroia, säger texten: 

Judarna där var mera vidsynta än de i Thessalonike. De tog emot ordet med stor beredvillighet och forskade dagligen i skrifterna för att se om allt detta stämde. Många av dem kom till tro”

Det ädla eller vidsynta hos dessa judar sägs bestå i att de tog emot ordet/förkunnelsen med stor iver och dagligen forskade i skrifterna för att se om det stämde. 

Det ädla bestod alltså i att de inte bara tog emot eller förkastade förkunnelsen, utan i att de tog emot den genom att med iver ägna sig åt ett dagligt bibelstudium genom vilket de kontrollerade och bedömde huruvida förkunnelsen stämde. 

Och det är ju inte så katolikerna gör

De läser ju inte Bibeln dagligen och forskar inte i den för att kontrollera och bedöma huruvida påven och biskoparna under honom predikar rätt lära, eller om den Romersk-katolska kyrkans lära i form av katekes och annat verkligen stämmer. Tvärtom, det skulle betraktas som att vara en allvarlig synd om en katolik skulle agera på det sättet. 

Enligt den Romersk-katolska kyrkans lära har läroämbetet – påven och biskoparna i gemenskap under honom – exklusiv rätt att tolka Bibeln och Traditionen, och att sedan slå fast vad som är rätt lära som alla kristna måste tro. En katolik är skyldig detta läroämbete en obetingad religiös lydnad. Ingen katolik kan eller får göra det som judarna i Beroia gjorde – nämligen att dagligen läsa i Bibeln och bedöma huruvida det som läroämbetet lär ut verkligen stämmer eller inte.

Och även om vi för argumentationens skull säger att Paulus här i Beroia förkunnade en rent ofelbar undervisning och lära, även om han som apostel hade den auktoriteten, så kvarstår ändå det faktum att judarna i Beroia inte accepterade det han sade muntligen som ofelbar lära rakt av. De kontrollerade först att det stämde enligt Bibeln – det vill säga i den bibel de hade. Och Paulus egen förkunnelse, hans eget sätt att argumentera med dem utifrån Skriften, visar att det var så han tänkte att det skulle gå till.

Man ska heller inte blanda samman det faktum att evangelium – berättelsen om Jesus och all lära kring detta – i den första kristna tiden var enbart muntlig, med det katolikerna kallar muntlig Tradition.

När Jesus farit till himlen och Anden fallit på lärjungarna den där pingstdagen, då fanns det ännu inget skrivet Nya testamente. Förkunnelsen måste alltså ha varit muntlig från början. Det är detta Paulus hänvisar till. Men hur ska man bevara det Gud säger för framtiden? Hur ska man i framtiden kunna veta säkert att det man fått lära sig är rätt?

Det är det som jag skrev utförligt om i mitt förra inlägg. Jag skrev, att då måste denna muntliga förkunnelse av Guds ord skrivas ner i böcker. Och det var ju det som hände sedan.

De fyra evangelierna och Apostlagärningarna, breven och Uppenbarelseboken skrevs ner av apostlar eller deras medarbetare. Dessa skrifter togs emot av församlingarna som det ord från Gud som de var. Och församlingarna som från början fick dessa skrifter kände ju igen innehållet från det de hört muntligt tidigare. Och de läste skrifterna högt i sina sammankomster och de skrev av dem och spred dem till andra församlingar. På så vis fick vi till slut vårt Nya testamente. 

Det behövdes ingen ofelbar kyrka eller något ofelbart läroämbete för att få en kanon. Det behövdes bara kristna människor som känner igen och tar emot Guds ord.

Judarna på Jesu och apostlarnas tid hade ännu inte en sluten kanon. Och Gamla testamentets skrifter innehåller också en öppning för ny uppenbarelse i framtiden. Mose talar om framtida profeter. Och Gud skickade också flera profeter till folket. Gamla testamentet är ett vittnesbörd om detta. Men skrifterna talar också om en kommande Messias, om Guds son. Hebreerbrevets författare skriver,

“Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden.” (Heb 1:1-3)

Utifrån detta och andra texter har alla kristna – inklusive både katoliker och protestanter och ortodoxa – dragit slutsatsen att uppenbarelsen numera är avslutad. I och med att Gud talat genom sin Son, och genom de apostlar som förmedlade hans undervisning, genom generationen av ögonvittnen, så har vi ingen ytterligare uppenbarelse att vänta förrän Herren själv kommer tillbaka.

Slutsatser

Och om man är medveten om allt detta och så läser Apg 17, så inser man ganska klart att judarna i Beroia tillämpade det vi protestanter kallar Skriften allena. De kontrollerade i Bibeln för att se om förkunnelsen stämde. De gav uttryck för samma sak som det Jesus visade på i Markus 7 och som jag skrev om i föregående inlägg. 

Katolikerna vill naturligtvis hävda att Paulus var en sorts ofelbart läroämbete som kom med muntlig Tradition, och i Paulus vill de läsa in den Romersk-katolska kyrkans läroämbete och den muntliga Traditionen vid sidan om Bibeln. Och de vill därmed hävda att det ”ädla” eller ”vidsynta” hos judarna i Beroia bestod i att de böjde sig under detta läroämbetes förkunnelse. Och på så vis, menar de, borde alla kristna i vår tid böja sig under påven i Rom och den romersk-katolska läran.

Men så säger inte texten. Det ädla eller vidsynta hos judarna i Beroia bestod i att de dagligen forskade i skrifterna och kontrollerade det som Paulus förkunnade. De prövade utifrån Bibeln om förkunnelsen stämde. Sedan tog de emot den. Judarna i Beroia utgick inte ifrån att Paulus förkunnade ofelbar lära – vilket den i och för sig hade kunnat vara, och vi kristna tror ju på just Paulus brev som ofelbara – de kontrollerade först i Bibeln om det stämde. Sedan tog de emot den.

Katolikerna gör tvärtom. De tar emot allt det som den Romersk-katolska kyrkans läroämbete lär ut och bestämmer, därför att de tror att det är ett ofelbart läroämbete med exklusiv tolkningsrätt, ett läroämbete som inte kan slå fast felaktiga läror. Sedan läser de eventuellt i Bibeln. Och om de läser i Bibeln, så tolkar de Bibeln utifrån vad läroämbetet redan har sagt. Det läroämbetet har slagit fast som rätt lära utgör då tolkningsglasögon utifrån vilka alla bibeltexter ska förstås och passas in. Katolikerna gör inte som judarna i Beroia. De gör motsatsen.

Vi som lever flera århundraden efter Paulus tid har inte tillgång till några nu levande apostlar eller ögonvittnen till det som hände med Jesus eller till vad han sade eller gjorde. Vi har tillgång till de skrifter som är det bestående och kvarblivande resultatet av dessa ögonvittnenas skildringar – de nytestamentliga skrifterna. Dessa skrifter räknar vi som Guds ord och som måttstock och mätsnöre för vår tro.

Så här mer än 1900 år efter apostlarnas tid har vi inga andra källor till apostlarnas förkunnelse än Nya testamentets skrifter. Vi har inga andra skrifter från apostlarnas tid, som är skrivna av apostlar eller av deras medarbetare. Inga andra skrifter som precis som de nytestamentliga har tagits emot och accepterats av dåtidens kristna som äkta och som Guds ord.

Det finns några skrifter som ingår i de så kallade Apostoliska fäderna, som är ett samlingsnamn på kristna skrifter som sannolikt tillkom under perioden ca 90-150 e.Kr. Dit hör bland annat Didache (också kallat de Tolv apostlarnas lära), Första Klemensbrevet, Ignatios brev.  De två första kanske skrevs medan aposteln Johannes ännu levde. Men inga av dessa skrifter togs emot som Guds ord och helig skrift i den tidiga kristna kyrkan. De användes inte heller som det. Man gjorde en skillnad mellan dessa i och för sig fromma kristna skrifter och den andra skrifterna, som togs emot som apostoliska och som Guds ord, nämligen Nya testamentets skrifter.

Det är därför vi protestanter hävdar att alla kristen lära enbart kan bygga på vad dessa gammaltestamentliga och nytestamentliga skrifter – det vi kallar Bibeln – säger, och på det som är nödvändiga konsekvenser av vad dessa skrifter säger. 

Det är därför som vi avfärdar alla läror som bygger på senare utbroderingar och legender och eventuella “nya uppenbarelser”. Läran är en gång för alla given i och med att Bibeln är klar.

Och även om vissa katolska apologeter försöker kringgå Apg 17 genom att försöka läsa in det katolska läroämbetet och Traditionen med stort T i Paulus person – det vill säga genom en anakronistisk eisegetik – så kan de ändå inte komma undan det faktum, att ingen katolik är tillåten att göra det som judarna i Beroia gjorde och  som gjorde att dessa kallades “ädlare till sinnes” eller “mer vidsynta”, nämligen att grundligt och nog läsa i Bibeln dagligen för att se om det “läroämbetet” eller “Kyrkan” säger är rätt eller inte.

Om man gör så är man nämligen protestant. 

Jag kanske ska tillägga här – några minuter efter att detta publicerats – att Paulus sätt att resonera i synagogorna, hans sätt att argumentera och försöka övertyga dem som lyssnade utifrån Skriften, visar hur kristen förkunnelse borde vara i alla församlingar även idag – och då tänker jag i synnerhet på den normala förkunnelse som riktas till de som redan är troende. Och sättet som judarna i Beroia agerade när de hörde Paulus utläggningar, är exemplet på hur vi som redan är kristet troende bör agera när vi hör kristen förkunnelse och undervisning.

Allt detta gäller inte minst inom protestantiska samfund. Även om jag här i detta inlägg och i denna serie i mångt och mycket har en udd gentemot romersk-katolsk teologi, så är detta lika sant i protestantiska sammanhang. Och här kan man säga att vi protestanter inte alltid lever upp till läran om Skriften allena. Långt ifrån. Men det får kanska bli ett ämne för framtida blogginlägg.

Paulus sätt att föra en argumenterande och resonerande förkunnelse gentemot de som inte var judar och inte hade läst de heliga skrifterna, vilket hans predikan i Athen som refereras i Apg 17:16-34 är ett exempel på, är även det ett exempel för hur vi som kristna idag ska göra när vi försöker predika evangelium för vår tids människor. Inför dessa helt utomstående och bibliskt illiterata använder han också en resonerande och argumenterande förkunnelse.  Och det är vad Paulus alltid ägnar sig åt, i huvudsak. Han sysslade inte med renodlade proklamationer, pep-talks eller personliga vittnesbörd.

 

Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den? – del 3

I de två föregående inläggen har jag försökt visa att de bibliska författarna levde och verkade i en miljö som skulle kunna karaktäriseras som en Skriften-allena-miljö.

Vi såg att orsaken till att Guds talade ord måste skrivas ner var och är för att muntlig tradition inte räcker. Gud sade till Jesaja:

“Gå och skriv ner det på en tavla inför dem, pränta det i en bokrulle, så att det bevaras för kommande dagar som ett vittnesbörd för all framtid.” (Jes. 30:8)

Evangelisten Lukas är inne på samma spår när han skriver:

Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.” (Luk 1:1-4)

Lukas säger ju här, att många “redan sökt ge en samlad skildring” av allt som hänt med Jesus, och nu vill “också” Lukas göra det, det vill säga “skriva ner” det. Många hade alltså redan skrivit texter om Jesu liv, när Lukas skrev de här orden; nu ville Lukas också skriva ner det och på ett grundligt sätt.

Lukas berättar också om vad som är orsaken till att han skriver. Den är att läsaren – i detta fall den för oss i övrigt okände Theofilos – “skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga”. 

I uttrycket “de upplysningar du fått” används det grekiska verbet katecheo som betyder undervisa. På svenska har det grekiska ordet blivit låneord i form av katekes. Det texten säger är alltså, att Lukas vill att Theofilos ska förstå eller veta hur säkert det är (de ord/de saker) som han har blivit undervisad i. Den engelska översättningen English Standard Version översätter: “that you may have certainty concerning the things you have been taught.”

Muntligt given undervisning är bra. Den håller att tro på. Men skrift är en ännu bättre grund, ännu säkrare, enligt Lukas. Och enligt Jesaja.

Den muntliga undervisningen som de första kristna fått från första början, var förstås inte dålig. När aposteln Paulus skrev om hur han noggrant undervisat församlingen i Korinth och hänvisar till de läror han gett dem, så handlar det säkerligen om hans muntliga undervisning. Han skriver: 

“Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag har sagt och håller fast vid det som jag har fört vidare till er precis som jag förmedlade det.” (1 Kor 11:1) 

Och:

“Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står  och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse — den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro.” (1 Kor 15:1-2)

Det var alltså denna typ av undervisning som Theofilos redan hade fått. Men för att han ska förstå vad säker och tillförlitlig denna undervisning är, så skriver nu Lukas ner detta i en bok.

I Johannes evangelium nämns liknande skäl till varför boken skrevs (Joh 20:30-31). Och när Paulus skriver sina brev och påminner församlingar och medarbetare om vad han sagt, eller förtydligar eller försvarar det han sagt, så är det samma sak. Syftet är den lära som predikats och undervisats för de troende ska slås fast ännu säkrare. Läran – det som ofta kallas Guds ord – ska försvaras, förklaras och föras vidare på ett säkert och fast sätt.

Och det är samma sak i Gamla testamentet med Mose lag. Den skulle skrivas ner. Och till exempel kungen skulle ha sin egen kopia av lagboken och läsa den hela sitt liv (5 Mos 17:18-20). Nyttan med att läsa det skrivna ordet gäller även vanliga fromma (Ps 1:1-3). När Herren vill uppmuntra Moses efterträdare Josua inför det stora uppdraget att leda Israels folk in i landet, så säger han till honom att noga hålla sig till Mose lag, att läsa den dag och natt, och troget följa allt som står där (Jos. 1:7-9)

Sammantaget, blir alltså bilden att muntlig förkunnelse är bra och nödvändig, men den måste omvandlas till skrift, så att den bevaras till eftervärlden, och att den kan läsas dagligen och efterföljas, och att man ska ha en desto säkrare grund att stå på.

 

Vad säger då Jesus om Skrift och tradition?

Därför är det inte konstigt att Jesus håller det skrivna gudsordet oerhört högt. Han har samma syn som de flesta judar hade på sin tid om det vi kallar Gamla testamentet. Han ansåg att de skrifterna var Guds ord. Att de heliga skrifterna var Guds ord, att Guds Ande inspirerat dem. Jesus ligger helt i linje med vad vi hittills sett och har en stark betoning på det skrivna gudsordet. Jesus är av den uppfattningen att det Skriften säger är detsamma som det Gud säger.

Detta märks inte minst i berättelsen om när Jesus frestas av Satan i öknen. Satan kommer med tre frestelser. Jesus svarar på alla tre, “det står skrivet”, och så följer ett citat från Bibeln. När Satan i ena frestelsen försöker sig på att också citera Bibeln, så svarar Jesus med “det står också skrivet”. Läs Matt 4:1-11 och Luk 4:1-13. 

Detta är ett uttryck för den bibeltro som finns i Gamla testamentet. Det är som när kungen eller Josua eller den fromme israeliten uppmanas att läsa Skriften dag och natt och troget följa den. Det är en fokusering och tonvikt på Skriften. Det räcker med Skriften i frestelsens stund. Det räcker med att hänvisa till, citera det som står skrivet.

I början av Bergspredikan säger Jesus: 

Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett. Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas som stor i himmelriket.” (Matt 5:17-19)

När det här i texten talas om inte en enda bokstav, så står det ordagrant “jota”, vilket är den minsta och enklaste bokstaven i det grekiska alfabetet – I. När det står minsta prick, så syftar det ordet på de små snirklingar eller småpunkter i bokstäverna i det hebreiska alfabetet. Man skulle kunna säga att det påminner om skillnaderna mellan olika typsnitt. Jämför skillnaderna mellan ett serif-typnitt som Times New Roman eller Garamond med något sans-serif-typsnitt som Arial, så förstår ni skillnaden.

Hur ställde sig Jesus till traditioner?

Det här visar på en stark betoning på det skrivna gudsordet. Men judarna hade också en tolkningstradition. De hade rabbiner som de menade hade läst och tolkat och tillämpat lagen och den muntliga traditionen kring den ända sedan Mose tid. De tänker så ännu idag.

Svaret är att Jesus å ena sidan bejakade att de skriftlärda läste och tolkade lagen, vilket de judiska skriftlärda rabbinerna gjorde,  men å den andra sidan hävdade han principen Skriften allena. Dessa rabbinska tolkningar av lagen var inte ofelbara, och kunde kritiseras utifrån Skriften som stod högre i auktoritet. Och ingen var skyldig att blint följa de skriftlärda i deras tolkningar.

Kritik mot traditioner utifrån Skriften

Ett tydligt exempel på detta är Markus evangelium 7:1-13, som jag här citerar i dess helhet och kommenterar därefter.

Fariseerna och några skriftlärda som hade kommit från Jerusalem samlades kring honom, och de såg att några av hans lärjungar åt bröd med orena händer, det vill säga utan att tvätta sig. Fariseerna och alla andra judar håller fast vid fädernas regler och äter aldrig utan att ha tvättat sig om händerna, och när de kommer från torget äter de inte utan att ha badat sig rena. Det finns också många andra traditioner som de håller fast vid, som att skölja bägare, kannor och kittlar. Därför frågade fariseerna och de skriftlärda honom: »Varför lever inte dina lärjungar efter fädernas regler utan äter med orena händer?« Han svarade: »Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud.Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler.« Och han sade: »Det är just det rätta – att upphäva Guds bud för att låta era egna regler gälla! Mose sade: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller mor: ’Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det gör jag till korban’ (det vill säga tempelgåva), då kan ni inte låta honom göra något för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft genom de regler som ni har ärvt och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni.«

Jesus kritiserar fariseerna för att de i detta fall upphävde ett Guds bud genom att ha skapat en tradition och/eller gjort en tolkning av ett annat som handlade om tempelgåvor. Fariseernas fel är att de gjort en felaktig tolkning av en sak och låtit den komma emellan, så att människor inte tillämpade ett Guds bud som faktiskt står i Skriften. De har skapat en mänsklig tradition som sätter Guds ord ur kraft. Jesus kritiserar dem alltså på grundval av Skriften för att de gjort en felaktig tolkning och förvrängning av Skriften.

Jag menar att ovanstående text och dess parallelltext i Matt 15 är ett tydligt exempel på Skriften-allena-principen i praktiken.

Problemet med de mänskliga traditioner som Jesus här kritiserar är inte att de är mänskliga eller att de är traditioner, utan problemet sitter i att de strider mot Skriften. Och detta understryks om man läser det Jesus citerade från Jes 29:12-13. Läs det gärna i sin kontext.

Men samtidigt i traditionen

Detta betyder ju inte att Jesus generellt sett var emot all tradition eller alla mänskliga traditioner. Han var emot dem när de stred mot Skriften och som sådana kom emellan människan och Gud.

Jesus undervisade själv enligt vissa judiska traditioner.

Ett exempel på det är, när Jesus i Matt 19:1-12 får en fråga av några fariséer angående skilsmässa. I detta sammanhang antyder Jesu svar, att han tar ställning för rabbinen Shammajs tolkning av 5 Mos 24:1, och mot rabbinen Hillels tolkning av densamma. Hillel ansåg nämligen att skilsmässa var tillåten av vilken orsak som helst, medan Shammaj ansåg att den endast var tillåten vid fall av otukt. Här är det alltså inte frågan om att vara kategorisk motståndare mot att man tolkar Bibeln, utan i stället frågan om vilken tolkning som är den rätta. Jesus undervisar här enligt Shammajs tradition. Inte Hillels.

Ett annat sådant exempel kan man läsa i Matt 22:34-40,

“När fariseerna fick höra hur han hade gjort saddukeerna svarslösa samlades de, och för att sätta honom på prov frågade en av dem, en laglärd: »Mästare, vilket är det största budet i lagen?«  Han svarade honom: »Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.«

I detta exempel undervisar Jesus enligt rabbi Hillels exempel, inte enligt Shammajs. Det står inte i Mose lag att det så kallade dubbla kärleksbudet är det viktigaste eller det största budet i lagen; det står inte i lagen att hela lagen vilar på dessa bud. Men Hillel undervisade så. Det var en traditionell judisk judisk tolkning av Mose lag.

Så vi kan alltså konstatera att Jesus inte förkastar alla traditioner eller traditionella tolkningar. Han var varken motståndare till traditioner eller till tolkningar i sig, men han bedömde dem utifrån hur väl de förhöll sig till Skriften. 

Samma sak kan sägas om andra frågor, till exempel den om sabbatsbudet, där vi finner att det ofta förekommer en oenighet mellan Jesus och vissa fariseer angående den rätta tolkningen och tillämpningen av sabbatsbudet.

Vi ser också att Jesus lever efter vissa traditionella judiska traditioner som inte härrör ur den judiska bibeln som alla judar erkänner. Han firar till exempel  chanukka eller tempelinvigningsfesten, enligt Joh 10:22, vars rötter inte härleds ur Skriften, men  är omtalade i 1 Mackabeerboken, vilken var en judisk religiös skrift som många judar läste, men som få erkände som helig skrift.

Jesus ska alltså inte förstås som att han är emot alla tolkningar som människor gör av Mose lag, vilket man skulle kunna tro om man enbart läste Markus 7. Det handlar i stället om vilken eller vilka tolkningar man gör, om dessa stämmer med Skriften eller inte.

Men accepterar Jesus ett läroämbete – Matt 23?

Det finns dock en annan intressant text som berör detta ämne och som katolska apologeter gärna använder som stöd för sin sak – nämligen, att kyrkan ska ha ett läroämbete med exklusiv rätt att tolka Bibeln. Det är Matt 23:2-3,

”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat.”

Med uttrycket om att sitta på Mose stol menas att man har ett ämbete eller en uppgift att tolka, utlägga och tillämpa Mose lag. Vi använder uttrycket “stol” i en liknande betydelse i våra moderna språk när vi pratar om  olika “lärostolar” vid universitet och då åsyftar olika professurer. Jesus säger här att de skriftlärda och fariseerna har satt sig på just Mose stol och därför alltså innehar motsvarande “lärostol”.

Katolska apologeter använder gärna denna text som stöd för sin syn på den Romersk-katolska kyrkans läroämbete, och i synnerhet på påveämbetet. De menar att Jesus i Matt 16:18-19 gav Petrus en egen stol – ett läroämbete i den kristna kyrkan. Detta när han sade till Petrus, 

“Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.”

Uttrycket om att binda och lösa användes nämligen i dåtida judiskt språkbruk som en teknisk term för när de judiska rabbinerna gjorde sina läromässiga eller andra tolkningar av lagen/toran.

Även uttrycket om nycklarna kan förstås så. Jesus säger i Luk 11:52

“Ve er, ni laglärda, som har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville gå in har ni hindrat.”

För en katolik som ju tror på påveämbetet som det historiskt sett har utvecklats, där påven är som en gammaldags monark när det gäller sin möjlighet till beslutsfattande, och som inte kan dömas av någon och som är högsta instans i lärofrågor, och som under vissa omständigheter till och med kan slå fast vissa domger som ofelbara sanningar, så är det naturligt att läsa dessa bibeltexter som ett bibliskt “bevis” på att påveämbetet är instiftat av Jesus Kristus. De menar att Petrus här i Matt 16 får sitt ledar- och läroämbete, sin roll som kyrkans högsta universella ledare, sin “stol” enligt Matt 23,  och att detta ämbete måste gå i arv till biskopen av Rom.

Men då bortser man från flera väsentliga punkter.

  1. Jesus anser självklart att Mose lag (toran) måste tolkas. Det framgår av det jag redan skrivit ovan.
  2. Men Jesus ansåg inte att de som satt på “Mose stol” besatt en ofelbarhetens nådegåva, vilket katolikerna anser om påveämbetet. Som jag visat här ovan, så kritiserade ju  Jesus fariseerna och de skriftlärda vid flera olika tillfällen för felaktiga tolkningar och tillämpningar av Mose lag, och för att skapa mänskliga traditioner som satte Skriften ur spel. Det är knappast bilden av ett ofelbart läroämbete. 
  3. Det visar också att de skriftlärda och fariseerna – oavsett vad Matteus 23 betyder – enligt Jesus måste anses stå under Skriften i auktoritet, då de ska bedömas utifrån Skriften, som exemplet Markus 7 visade mycket tydligt.
  4. Och att Jesus  inte heller ansåg att de som satt på “Mose stol” satt där i någon sorts “mosaisk apostolisk tradition” och inte kunde kritiseras eller ifrågasättas, framgår ju att han faktiskt säger att de hade satt sig där själva! (Matt 23:2).

Utifrån en läsning av hela det tjugotredje kapitlet i Matteus evangelium, kan man också börja undra om det inte låg en viss sarkastisk eller ironisk bibetydelse i just detta att han säger att de har “satt sig på Moses stol”. Resten av kapitlet är ju nämligen en svidande uppgörelse med de skriftlärdas sätt att läsa och tillämpa lagen. Jesus anklagar dem i mycket skarpa termer för hyckleri. Och det är inte renodlat så att de lär rätt saker, men sedan inte handlar efter det själva. Det ligger en viss antydan om att de inte heller tolkar lagen rätt, vilket ju för övrigt Markus 7 redan visat tydligt. Lukas 11:52 säger oss också, att fariseernas och de skriftlärdas tolkningar inte ansågs helt rätta:

“Ve er, ni laglärda, som har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville gå in har ni hindrat.”

 

Så, i ljuset av allt annat Jesus säger om de skriftlärda och deras tolkningar, i ljuset av hans övriga agerande gentemot dem, så är det nog bäst att förstå Matt 23 och “Mose stol” i det ljuset, och inte utifrån några romersk-katolska förutfattade meningar om ett påveämbete.

Och ser man mer specifikt på texten i Matt 16 om Petrus som klippan, så kan det här blott kort konstateras att den romersk-katolska tolkningen av texten långt ifrån har det stöd i den kristna historien som katolikerna säger. Och att det har heller inte exegetiskt stöd.

Första gången som man känner till att någon biskop i Rom har tolkat Matteus 16 på det nu vanliga romersk-katolska sättet, är när biskop Stefan av Rom gör det i en diskussion med biskop Cyprianus av Karthago i mitten av 200-talet. Cyprianus avfärdar dock detta som en felaktig bibeltolkning. Och tittar man på hur texten allmänt tolkats i fornkyrkan, så fanns det både tolkningar som gick Roms väg, men också minst lika många som gick i motsatt riktning. Vanligast var att man tolkade “klippan” som Jesus skulle bygga sin församling på, som syftande på Petrus bekännelse eller tro. Och då tänkte man antingen på Petrus tro som han gav uttryck för där och då, eller så tänkte man på att Jesus gav nycklamakten även till de andra apostlarna, enligt Matt 18:18. Så den tro som Petrus bekände och som låg till grund för Jesu ord i Matt 16, var en tro som också de övriga apostlarna kom att dela. Och just därför har även de övriga apostlarna del i samma nycklamakt som Petrus. Denne är inte ensam. Och då kan man tänka på till exempel att församlingen är uppbyggd på apostlarnas och profeternas grundval, som Paulus skriver i Ef 2:20.

För övrigt, har de ortodoxa kyrkornas avfärdande av Romersk-katolska kyrkans påveämbete snarast mer stöd hos kyrkofäderna i fornkyrkan, än vad Roms anspråk har. Och oavsett hur starkt stöd den ena eller den andra sidan har, så visar oenigheten i sig att det romerska tänkandet knappast kan ha ett apostoliskt ursprung. Detta är dock inte blogginlägget i vilket jag ska behandla den romersk-katolska synen på Petrus och påveämbetet. Så jag nöjer mig här med detta.

Så här långt…

kan vi alltså sammanfatta med att säga att Jesus verkar tänka och agera utifrån en syn på Skriften och dess roll och funktion, som skulle kunna beskrivas med det protestantiska uttrycket “Skriften allena”.

Skriften är Guds ord och är vår högsta auktoritet. Den ska läsas och tolkas. Alla traditioner och tolkningar är inte dåliga, varken för att de är traditioner eller för att de är mänskliga. Men allt står under Skriften i auktoritet, och allt ska bedömas utifrån Skriften. Det finns inget mänskligt läroämbete som har någon exklusiv tolkningsrätt eller som skulle vara ofelbart i något avseende.

Vad har vi då hittills har sett i dessa mina tre inlägg om Skriften? Jo, att Bibelns författare tycks ha tänkt och praktiserat det vi idag skulle kunna kalla Skriften allena. Detta även om de aldrig själva ställdes inför 1500-talets frågeställningar från reformationen i Europa, och därför heller inte talade eller skrev exakt i de termerna. Men innebörden i det de själva skriver visar det.

Jag har försökt visa detta på ett ganska utförligt sätt, eftersom romersk-katolska apologeter alltsomoftast slänger ur sig påståenden om att läran om Skriften allena inte uppfyller sitt eget krav om att en lära måste ha stöd i Bibeln. Jag menar att jag tydligt har visat hur fel detta är.

Men sedan finns några bibelord som protestantiska kristna ibland använder på ett lite slarvigt sätt när de ska “bevisa” läran om Skriften allena. Detta ser de romersk-katolska apologeterna ganska snabbt – och det gör även alla protestanter som börjat fundera starkt på att bli katoliker – och de kan då på ett enkelt sätt visa att just de texterna inte alls stöder Skriften allena, att de protestantiska tolkningarna är helt uppåt väggarna. 

Och det är utifrån just det här som katolska apologeter sedan drar slutsatsen att Skriften allena inte har stöd i Bibeln. Det jag skrivit ovan i mina tre blogginlägg hittills och som visar på ett massivt bibliskt stöd för Skriften allena, verkar vara tämligen okänt.

Men, det är de här av protestanter slarvigt använda och av katoliker lätt avfärdade bibelorden, som jag nu ska titta på i nästa blogginlägg.

 

Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den? – del 2

Vi såg i det tidigare inlägget att Gamla testamentet på ett tydligt sätt uttrycker en syn på Skriften som man skulle kunna beskriva med formuleringen Skriften allena. Gud talade genom sina profeter, men det Gud sade skulle skrivas ner i böcker, som sedan skulle läsas. Böckerna ska läsa och förklaras och efterlevas, och ingen mänsklig tolk stod över det skrivna ordet i auktoritet, utan alla mänskliga tolkar måste bedömas utifrån det skrivna ordet.

Jag citerade bland annat 5 Mos 17:18-20 och 5 Mos 30:9-14, Jos 1:7-8, Jos 24:25-26, Ps 1:1-3, 2 Kung 22:8-13 och Neh 8:1-8. Alla dessa texter visar på olika sätt vikten av att ha Guds ord nedskrivet och att läsa det skrivna ordet och hålla sig till det.

Jag citerade också flera texter som visade på prästernas uppgift att läsa lagen och undervisa folket i lagen, Hos 4:1-7, Mal 2:1-9.

I alla dessa texter betonas det skrivna ordet. Samtidigt finns det en funktion att läsa och tolka lagen, att undervisa i den och förklara den. Men denna undervisande funktion – eller “lärarämbete”, som jag kallade det, inte “läroämbete” – står inte över det skrivna ordet, utan Skriften är den högre auktoriteten gentemot vilken allt annat ska bedömas.

När det gäller att Guds ord skulle skrivas ner, så kan man också läsa 

När Mose hade skrivit ner denna lag i en bokrulle, från början till slut, befallde han leviterna, som bar Herrens förbundsark: ”Tag denna lagbok och lägg den intill Herrens, er Guds, förbundsark.” (5 Mos 31:24-26)

Det kompletterar vad jag skrev tidigare. Herrens lag, Herrens ord skulle skrivas ner i sin helhet. Det skulle bevaras som skrift. Den skulle läsas.

Detta gällde även för profeterna. De skulle också skriva ner vad Herren talade, vilket framgår av flera texter, Jer 30:2; 36:2, 4, 32; 45:1; 51:60. Och detta skrivna profetiska ord skulle också läsas: Jer 36:8, 10-11, 13, 18; 51:63.

I Jesaja 30:8 står det:

“Gå och skriv ner det på en tavla inför dem, pränta det i en bokrulle, så att det bevaras för kommande dagar som ett vittnesbörd för all framtid.” (Jes 30:8)

Lägg märke till att här betonas inte bara att profetens ord skulle skrivas ner, utan också varför: så att det bevaras för kommande dagar som ett vittnesbörd för all framtid. Detta är något viktigt att tänka på när vi nu strax kommer till Nya testamentet.

Vi ser alltså i Gamla testamentet att Gud talar många gånger till och genom sina profeter. Och vi ser att dessa ord från Gud skulle skrivas ner i böcker för att kunna bevaras för all framtid och läsas i framtiden.

Hur ser då Nya testamentet på detta?

Jesus sade ingenting om att apostlarna skulle skriva ner vad han sade och vad han gjorde. Men i likhet med andra judiska lärare på den tiden fick hans lärjungar noggrant inpränta i minnet vad han undervisade, så att de skulle kunna föra det ordagrant vidare till sina lärjungar, som i sin tur skulle föra det vidare. Och detta ledde till att de skrev ner vad Jesus sade och gjorde, med syftet att det skulle “bevaras för kommande dagar som ett vittnesbörd för all framtid”, som Herren sade till Jesaja mer än 700 år tidigare, (Jes 30:8).

På Mose tid och på de andra bibliska profeternas tid, så kom Guds ord först i form av muntlig förkunnelse. Men sedan skrevs det ner för att kunna bevaras för framtiden, och för att det sedan skulle kunna läsas och efterlevas. Redan Mose och Jesaja och Jeremia som fick ord från Gud skrev ner det. 

Så var det också på Nya testamentets tid. Jesus skrev inga böcker. Men hans lärjungar gjorde det.

Apostlarna som var ögonvittnen predikade och förde vidare det de hade lärt sig utantill av Jesus och det som de varit med om. Några skrev sedan ner det. Att föra det man lärt sig vidare kallas att tradera. Det som förs vidare är då tradition. Och denna tradition blev sedan skriftlig. Och vi har detta i form av Nya testamentets skrifter.

Paulus

Paulus uttrycker denna process av vidareförande av undervisning, denna traderingsprocess på följande sätt: 

Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag har sagt och håller fast vid det som jag har fört vidare till er precis som jag förmedlade det…” (1 Kor 11:2)

Dessa ord som används här uttrycker vad som menas med att tradera, att föra vidare ordagrant det man lärt sig till sina lärjungar, så att de också lär sig samma sak ordagrant.

Paulus säger samma sak med liknande ord i kapitel 15:

“Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna…” (1 Kor 15:1-3)

Paulus syftar här mest troligt på sin muntliga förkunnelse. Han verksamhet i Korinth som här åsyftas ägde rum i början på 50-talet e.Kr. Första Korinthierbrevet är skrivet ett par år senare. Det kan vara så att Paulus även lämnade efter sig anteckningar eller att någon i Korinth anteckade själv, men här utgår jag inte från det. Det är dock en vedertagen uppfattning inom bibelforskningen att Paulus språkbruk i ovanstående citat uttrycker vad judiska rabbiner brukade göra med sin undervisning, när de noggrant såg till att deras lärjungar skulle lära sig ordagrant vad de lärde ut. Det handlar om kunskapstradering, vidareförmedling.

Vid denna tid var nästan ingenting av det vi har i Nya testamentet nedskrivet, utan det mesta fördes vidare genom detta rabbinska sätt att undervisa. Men det skulle komma att skrivas ner. Första Korinthierbrevet är ett exempel på när den muntliga förkunnelsen blir skrift.

De katolska apologeternas vers – 2 Thess 2:15

Paulus hänvisar till detta även i 2 Thess 2:15,

Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.

Det grekiska ordet som här översätts “läror” betyder egentligen “traditioner”, vilket alltså syftar på ovanstående nämnda rabbinska sätt att föra vidare undervisning. Och då kan det förstås översättas med “läror”, eftersom det är undervisning/läror som förs vidare.

Just denna vers är en sådan som katolska apologeter gärna använder för att försöka bevisa att Bibeln själv stöder det katolska sättet att se på saken – att Skrift och muntlig Tradition är på samma nivå när det gäller auktoritet och är lika mycket Guds ord. Paulus hänvisar ju här till både den muntliga undervisning och förkunnelse han gett till församlingen, och till det han skriver. Så långt verkar det ju förstås katolskt.

Jag har själv använt versen i det syftet tidigare.

Men det är att misstolka den. 

Denna vers är nämligen inte ett lärouttalande i den teologiska frågan om förhållandet mellan Skrift och Tradition såsom det utvecklades i 1500-talets Europa, utan denna vers är en beskrivning eller ett konstaterande av den praktiska verkligheten på Paulus tid när 2 Thessalonikerbrevet skrevs. 

Den tiden var en missionstid. Han var där i början av 50-talet e.Kr, knappt tjugo år efter Jesus uppståndelse och himmelsfärd. Det fanns inte så mycket skrivet om Jesus då. Nästan alla apostlar och lärjungar till Jesus levde fortfarande och kunde fortfarande berätta alla sina minnen av vad Jesus sagt och gjort och vad som hade hänt. Behovet av att skriva ner hade inte blivit helt akut ännu. Ögonvittnena levde ju.

Just detta brev var en av de första skrifter som skrevs och som sedan blev det vi kallar Nya testamentet. Så Paulus kunde helt enkelt inte formulera sig på annat sätt. Thessalonikernas tro byggde i första hand på den förkunnelse de hört, och den förkunnelsen hade Paulus belagt med att hänvisa till de heliga skrifter som fanns, nämligen Gamla testamentet. Vi såg ju ovan i 1 Kor 15 att han menade att Kristus dog för våra synder enligt skrifterna

Poängen i det Paulus skriver är alltså inte att på romersk-katolskt sätt tala om två källor eller kanaler till den gudomliga uppenbarelsen, utan den är i stället att peka på vikten av att thessalonikerna håller fast vid den lära de fått en gång för alla från Paulus, vare sig det skedde muntligt när han var där och predikade, eller skriftligt i efterhand.

Paulus skriver ständigt nya brev och han hänvisar till betydelsen av att läsa dessa brev och hålla sig till det som står där. Så länge Paulus och andra apostlar levde, kunde man lyssna på dem. Så länge de som först hade hört ögonvittnena levde, kunde de uppmanas till att komma ihåg det de fått höra. Men hur blir det sedan, när apostlarna är döda och deras åhörare är döda? Då kan man inte “minnas” det de sade, då måste man antingen ha hört någon annan berätta om det, som den har hört i sin tur, eller så måste man läsa det. Och vad ger då den säkraste grunden?

Detta tänkande av att det Gud har sagt också måste skrivas ner för att bevaras till eftervärlden och som vi såg i Gamla testamentet, fanns också hos Nya testamentets människor.

Breven och förkunnelsen var Guds ord

Paulus får under sina missionsresor ofta lämna sina nystartade församlingar ganska abrupt på grund av förföljelse.  Och när han nu skriver sina brev, så påminner han dem i breven om det han redan förkunnat muntligen. Och han han betonar vikten av att läsa hans brev. Se dels det jag citerat ovan och även:

“Och ni, bröder, tröttna inte på att göra vad som är riktigt. Om någon inte rättar sig efter det vi säger här i brevet, peka då ut honom så att han ställs utanför – kanske tar han varning.” (2 Thess 3:13-14)

“Hälsa till bröderna i Laodikeia och till Nymfas och församlingen som möts i hans hus. När mitt brev har blivit uppläst hos er, ordna då så att det blir uppläst också i församlingen i Laodikeia och att ni får läsa det brev som de har fått.” (Kol 4:15-16)

Paulus såg ju på sin egen förkunnelse och undervisning som att han fått den direkt från Gud. Det han predikade var Guds ord.

“Därför tackar vi också ständigt Gud för att ni lyssnade till Guds ord i vår predikan och tog emot det, inte som ett människoord utan som vad det verkligen är: Guds ord, som också visar sin kraft hos er troende.” (1 Thess 2:13)

Därför var det också av yttersta vikt att inget av det förfalskades eller förvanskades. Det måste bevaras exakt som han hade förkunnat det. Och eftersom Paulus muntliga förkunnelse var Guds ord, så var även det han förkunnade genom skrift Guds ord (jämför med 2 Thess 2:15).

Därför skriver han till galaterna:

“Jag är förvånad över att ni så snart överger honom som har kallat er genom sin nåd, för ett annat evangelium – fast det inte finns något annat; det är bara några som ställer till förvirring bland er och söker förvränga evangeliet om Kristus. Men om någon, vore det så jag själv eller en ängel från himlen, skulle förkunna ett annat evangelium än det jag har förkunnat för er – förbannelse över honom! Vad jag redan har sagt säger jag nu en gång till: om någon förkunnar ett annat evangelium för er än det ni har fått – förbannelse över honom!” (Gal 1:6-9)

Ingen, inte ens en ängel från himlen, hade rätt att förändra, förvanska det Paulus hade predikat muntligen. Och då gäller ju samma för det han skriver.

Men hur bevarar man en sådan förkunnelse till eftervärlden? Är det genom fortsatt muntlig tradition genom seklerna? Nej, inte om man får tro det vi sett i Gamla testamentet här ovan. Inte om man får tro det man tänker och gör i Nya testamentet.

Hur bevaras den från början muntliga förkunnelsen för eftervärlden?

Den bevaras genom att, som vi ser Paulus göra och beskriva här ovan, genom att man skriver ner den.

Kanske första gången som det händer är vid det första stora allmänna kyrkomötet i den kristna historien, nämligen det som brukar kallas apostlamötet i Jerusalem, som beskrivs i Apostlagärningarna 15.

Apg 15 – Om det är viktigt, ska det vara skriftligt

Orsaken till detta möte var att det hade uppstått en läromässig strid i den tidiga kristna församlingen. 

När församlingen bildade i Jerusalem femtio dagar efter Jesu uppståndelse, tio dagar efter hans himmelsfärd, då Anden föll över de Jesu lärjungar som var samlade i bön i Jerusalem – Apg 2 – då bestod församlingen enbart av Jesustroende judar.

I Apg 8 ser vi att den växer till att omfatta även samarierna och i Apg 10 växer den till att omfatta även hedningar, det vill säga människor av icke-judisk börd. 

Ganska snart uppstod dock problemet med hur man skulle göra med dessa icke-judiska medlemmar. Moderförsamlingen var ju från början en enbart judisk församling. Den bestod av de judar som trodde att Jesus från Nasaret var Messias och att han uppstått från de döda. Alla dessa Jesustroende judar fortsatte som vanligt med att praktisera sin judendom och hålla Mose lag precis som de hade lärt sig från barnsben. Och profeterna i Gamla testamentet hade talat om att hednafolken skulle strömma till Jerusalem för att ta till sig av undervisningen om Herren och själva bli Herrens efterföljare. Det sade profeterna. Så att förkunna Jesus bland hednafolken var inte något problem. Jesus hade ju dessutom själv sagt det. Men borde inte det betyda att hedningarna också skulle omskäras och hålla hela Mose lag precis som judarna; att de helt enkelt skulle bli judar de också?

Nej, sade Paulus och Barnabas och många med dem. 

Ja, sade somliga som därför åkte runt bland de församlingar Paulus grundat och försökte få de hednakristna där att omskäras och bli judar.

Det var därför Paulus skrev Galaterbrevet till församlingarna i Galatien – för att motarbeta dessa försök att judaisera de hednakristna. Det är omdiskuterat huruvida Paulus skrev Galaterbrevet innan den händelse som beskrivs i Apostlagärningarna 15 eller efter. De flesta tror dock att det skedde efter. 

Även Romarbrevet berör till mycket stor del denna läromässiga strid, som särskilt tas upp i kapitel 2-4.

Apg 15:1-35 berättar nu om detta möte i Jerusalem, då apostlarna och jerusalemförsamlingens äldste samlades för att diskutera och lösa denna fråga: Ska hedningarna som kommer till tro omskäras eller inte? Och detta skedde år 49 e.Kr., det vet man.

Först är det en allmän diskussion där båda sidor får komma till tals. På ena sidan en del från fariseernas parti som kommit till tro på Jesus och som menade att hedningarna måste omskäras. På den andra sidan Paulus med flera.

Efter en lång överläggning tar Petrus till orda och berättar om hur Herren genom honom gjorde så att även hedningar kunde komma till tro och läggas till församlingen. Hur Herren genom att ge dem Anden fast de inte var judar, och därför förespråkade Petrus alltså samma linje som Paulus.

Sedan träder Jakob upp och visar att detta stämmer väl överens med Skriften – han citerar Amos 9, enligt den grekiska översättningen (LXX), som bevis för det. Sedan fortsätter Jakob:

“Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som omvänder sig till Gud utan bara skriva till dem att de måste avhålla sig från sådant som har orenats genom avgudadyrkan och från otukt, köttet av kvävda djur och blod. Ty Mose har i alla tider haft sina förkunnare i varenda stad, och han läses i synagogorna varje sabbat.”

Då beslöt apostlarna och de äldste tillsammans med hela församlingen att bland sig utse några som skulle sändas till Antiochia i sällskap med Paulus och Barnabas. Det blev Judas som kallades Barsabbas och Silas, båda i ledande ställning bland bröderna, och de fick med sig detta brev:

”Hälsningar från apostlarna och de äldste till bröderna av hednisk härkomst i Antiochia och Syrien och Kilikien. Vi har hört att några som kommit härifrån men utan vårt uppdrag har oroat er och vållat förvirring med vad de sagt. Vi har därför enhälligt beslutat att utse några talesmän och skicka dem till er tillsammans med våra kära bröder Barnabas och Paulus, dessa båda som har vågat livet för vår herre Jesu Kristi namn. Vi sänder alltså Judas och Silas, och de skall muntligen framföra samma meddelande. Den heliga anden och vi har beslutat att inte lägga någon börda på er utöver följande oeftergivliga krav: att ni avhåller er från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och otukt. Om ni undviker allt sådant handlar ni rätt. Allt gott!”

Så sände man i väg dem, och när de hade kommit fram till Antiochia sammankallade de ett möte och överlämnade brevet. Bröderna läste det och blev glada över detta uppmuntrande besked.” (Apg 15:19-30)

Detta är det första kyrkomötet i världshistorien. Hela den kristna församlingens högsta ledarskap från hela världen var samlat i Jerusalem för att lösa den första stora teologiska striden. Och de skickade sedan representanter till de berörda regionerna med det beslut som togs – och de skickade ett brev. De skrev en text.

Lägg märke till de ord jag markerat med fet stil ovan. Detta var kanske den första texten till det som vi idag kallar Nya testamentet, om inte Galaterbrevet eller något annat brev möjligen var skrivet innan. Och lägg märke till att de inte ansåg det vara nog med att skicka två höga representanter plus aposteln Paulus och Barnabas för att framför deras beslut muntligen. Det räckte inte med bara muntlig tradition. När det  var viktigt, måste det också komma i skriftform.

Så här långt, har vi ännu inte hittat en fullfjädrad lära om Skriften allena. Ingen författare i Nya testamentet ställdes ju någonsin inför den utmaningen att behöva ta ställning mellan påven i Rom och katolikerna å ena sidan, och de protestantiska reformatorerna å den andra. 1500-talets reformatoriska frågeställningar var inte aktuella i den tidiga kristna församlingen.

Men det som sägs i ovanstående texter ligger väl i linje med det som senare i historien har kommit att kallas Skriften allena. Att få det i skrift väger tyngre än att bara få det muntligt. Och det blir bara mera.

För att ni ska tro, så skriver jag detta

Ögonvittnen var oerhört viktiga i den tidiga kristna församlingen. Vad många människor har sett och hört ligger till grund för innehållet i den apostoliska förkunnelsen.

Det är det Paulus hänvisar till när han skriver som han gör:

“Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster.” (1 Kor 15:3-8)

Det är ögonvittnena som tillsammans kan bevisa att Jesus uppstått från de döda. De har alla mött honom. Johannes skriver om sin ögonvittnesroll i 1 Joh 1:1-5. Petrus skriver om samma sak i 2 Pet 1:16-18.

Men hur ska man bevara ögonvittnenas skildringar? Hur ska man komma ihåg dem exakt? Genom att skriva ner dem. Det skrivna ordet väger tyngre. Och syfte med att skriva är att man genom att läsa eller få det uppläst ska tro.

Petrus skriver: 

“Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät. Ty han mottog ära och härlighet från Gud, sin fader, när en röst kom till honom ur denna majestätiska härlighet: ”Detta är min älskade son, honom har jag utvalt.” Den rösten hörde jag själv komma från himlen när jag var med honom på det heliga berget. Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.” (2 Pet 1:16-19)

Lägg märke till att Petrus värderar det skrivna gudsordet – han syftar här på det vi kallar Gamla testamentet – högre än det han själv sett och hört. Jag återkommer i kommande inlägg till denna text.

Johannes skriver:

 “Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” (Joh 20:30-31)

Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant. Jesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas.” (Joh 21:24-25)

Här ser vi syftet med att skriva. Det är för att de som läser ska tro. Man kan förstå av det som står här, att allt som hände kring Jesus och allt han sade eller gjorde inte kan få plats i en liten bok som Johannesevangeliet. Men man kan också förstå att denna bok rymmer det väsentliga, det som kan få oss att tro det som är viktigt.

För att ni ska förstå att det är sant, så skriver jag

Evangelisten Lukas – Paulus nära medarbetare – är mycket tydlig om varför han skriver sitt evangelium: 

Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.” (Luk 1:1-4)

Det finns mycket att utreda i en text av detta slag. Men i korthet så framgår här att det finns fler än Lukas som försökt skriva något, på grundval av ögonvittnenas skildringar. 

Det framgår att Lukas nu efter att själv har gjort ordentliga efterforskningar nu själv vill skriva en noggrann redogörelse för allt som hänt.

Det framgår att syftet med denna skriftliga redogörelse (Lukas evangelium) är att mottagaren av boken, Theofilos, skall förstå att de upplysningar han har fått är tillförlitliga.

Det framstår i mina ögon som uppenbart att det för Lukas och Theofilos och för många andra vid den tiden, var betydligt bättre att få saken i skrift än att bara ha hört det muntligt. Oavsett hur bra den muntliga förkunnelse varit eller vem det var som talat. De ögonvittnen som nämns här syftar ju inte minst på apostlarna. Det är bättre att få det i skrift vad de sagt. Då blir tron starkare och mer viss. Grunden blir bättre.

Det är därför Nya testamentets skrifter skrevs.

Muntlig förkunnelse är bra. Och den var också nödvändig och den var det enda som fanns i början av den kristna församlingens historia. Men ju mer tiden går och ju fler man blir, och ju större områden man bebor, desto viktigare blir det med att skriva ner vad ögonvittnena sade. Det räckte med andra ord inte med muntlig tradition från apostlar till biskopar och så vidare i ständigt nya led. Det måste till det skrivna ordet för att man ska vara på fast mark.

Det är sant att apostlarna insatte ledare i den tidiga kristna församlingen. Och det är sant att man senare i kyrkohistorien kom att se på den raka raden av ledare sedan apostlarnas tid – den så kallade apostoliska successionen – som en garanti för att den rätta läran bevarats. Men hur kunde dessa ledare bevara den rätta läran? Jo, för att de hade fått skrifter.

När blev Nya testamentets skrifter helig skrift?

Den katolska apologetiken vill gärna tala om betydelsen av både Skrift och muntlig tradition med stort T. De tror verkligen att både Skriften och Traditionen är lika mycket Guds ord. Men vi kan redan nu se utifrån ovanstående redogörelse se att det är mycket tveksam position som Nya testamentets författare knappast lär ha delat. De hade i så fall inte uttryckt sig som Lukas eller Johannes eller Petrus. Precis som det i Gamla testamentets tid var avgörande att få Guds ord och löften i skriftlig form för att bevara det till eftervärlden, så var det på samma sätt viktigt att få ögonvittnenas skildringar om det som hänt med Jesus i skriftlig form. Muntlig tradition duger inte.

Katolska apologeter brukar här gärna inflikna att vi inte skulle ha något Nya testamente om det inte fanns en kyrklig tradition med stort T som sade vilka skrifter som skulle ingå och om det inte fanns något kyrkligt läroämbete som beslutat vad som skulle ingå i Nya testamentet. Och då brukar man hänvisa till tre olika biskopssynoder som hölls i den västra delen av Romarriket i decennierna kring år 400. Vid dessa synoder förklarade man nämligen vilka skrifter som man ansåg vara kanonisk skrift, det vill säga vilka skrifter som skulle ingå i Bibeln. 

Och då borde man ju inse att man inte bara kan ha Bibeln, tänker de katolska apologeterna. Kyrkan har ju skapat Bibeln! Man måste erkänna både traditionen och läroämbetet, och bli katolik. Jag har själv använt dessa resonemang.

Men det resonemanget innehåller flera tankefel.

Heliga skrifter från det de skrevs

Nya testamentets skrifter blev nämligen inte heliga skrifter i och med dessa synodbeslut kring år 400. De blev heliga skrifter och därmed rättesnören för alla kristna redan från det ögonblick de skrevs. Och de började användas som sådana redan från den tidpunkt då de skrevs. Synoderna som det här hänvisas till tillförde ingenting till skrifternas status, innehåll eller ställning som Guds ord och helig skrift. Synodbesluten var endast offentliga erkännanden eller tillkännagivanden av vad man i församlingarna i väst redan hade praktiserat, vad man redan hade erkänt som Guds ord och använt som helig skrift.

Genom att skriva en lista på erkända böcker – en kanonlista – så satte man en offentlig gräns eller punkt för vilka böcker som man sedan tidigare i praxis hade ansett vara helig skrift och därför använt i gudstjänsterna. Detta så att det inte skulle råda några tveksamheter och för att inte vissa församlingar skulle läsa andra böcker i sina gudstjänster än de här omskrivna. Men Nya testamentets skrifter var helig skrift redan från det de skrevs.

Aposteln Petrus – eller “förste påven”, som katolikerna skulle säga – skriver det själv:

“Att vår herre dröjer skall ni betrakta som en räddning. Detta har också vår käre broder Paulus skrivit till er i enlighet med den vishet han har fått. Det gör han i alla sina brev när han talar om dessa ting. Där finns somligt som är svårt att förstå, och detta liksom vad som står i de övriga skrifterna förvränger okunniga och obefästa människor, till sitt eget fördärv.” (2 Pet 3:15-16)

Detta handlar ju specifikt om Paulus brev. De kan ibland vara svåra att förstå, skriver Petrus. Och somliga förvränger det som står där. Men så gör de även med de övriga skrifterna – det vill säga, med Gamla testamentets erkända skrifter.

Paulus brev kallas alltså “skrifter”. De var helig skrift och Guds ord från det de skrevs. Paulus själv skrev ju till thessalonikerna, att de skulle hålla sig till de läror de fått av honom, vare sig de fått det muntligen eller skriftligen (2 Thess 2:15). Och Petrus verkar ju tycka samma sak om Paulus skrifter. De är helig skrift. Det är inget kyrkomöte senare i historien som gjort Paulus brev till heliga skrifter eller upphöjt dem till den statusen.

Det enda som behövs är en apostel som skriver och en kristen församling som tar emot och erkänner det som Guds ord och helig skrift.

Den del av exegetiken eller kyrkohistorien som kallas kanonhistoria och som handlar om hur Nya testamentets kanon utvecklats beskriver också detta på ett tydligt sätt. Redan i kristna skrifter från 100-talet kan man se att de fyra evangelierna, Apostlagärningarna och Paulus tretton brev, första Petrusbrevet och första Johannesbrevet används som helig skrift i församlingarna. Det gäller även de övriga böckerna, fast där finns en del ifrågasättanden eller utelämnanden. Men forskarna kan idag påvisa att det vi kallar Nya testamentet – de skrifter som ingår där – rent faktiskt var de skrifter som redan på 100-talet användes som heliga skrifter i kyrkan överallt. Det bekräftar alltså bilden av att de blev helig skrift från det de skrevs och inte genom beslut från långt senare.

Jag återkommer en annan gång mer i detalj kring kanonhistorien, men detta räcker här och nu för att påvisa att katolska apologeter här gör ett tankefel när de hävdar att katolska kyrkans läroämbete är absolut nödvändigt för att vi ska ha ett Nya testamente eller en Bibel.

“Varför fungerar inte Skriften allena?”

Petrus svarar också i citatet ovan på frågan om varför så många av oss protestanter kan tycka att Skriften allena är en så problematisk lära – varför det verkar som att “Skriften allena inte fungerar”.

Han skriver ju om Paulus brev: “Där finns somligt som är svårt att förstå, och detta liksom vad som står i de övriga skrifterna förvränger okunniga och obefästa människor, till sitt eget fördärv.”

Att protestanter inte alltid kommer överens om vad Skriften betyder, att somliga idag vill predika att Gud är vår moder och lika gärna kan kallas “hon”, att homoäktenskap är något som Gud accepterar och tycker om – detta och liknande – beror på människans natur och inte på något fel i Skriften. Människor förvränger Skriften till sitt eget fördärv. Så gjorde israeliterna och det levitiska prästerskapet under Gamla testamentets tid, så gör kristna idag. Så har man gjort i alla tider. Men det är inte Skriften det är fel på. Det är vi människor som är problemet.

Att säga att läran om Skriften allena inte fungerar är att tänka fel. Det är en felaktigt ställd fråga. Den rätt ställda frågan är i stället om läran är sann eller inte. Är det sant att Gud talat sitt ord och inspirerat olika mänskliga författare att skriva ner det? Är det sant att Bibeln är Guds ord genom människors ord? Är det sant att det Bibeln lär är det Gud lär?

Sammanfattning så här långt

Vi kan så här långt se att Nya testamentets författare fortsätter i den gammaltestamentliga traditionen. Gud talar och handlar. Människor skriver ner. Det börjar med muntlig förkunnelse, men det leder alltid över till att det skrivs ner.

Precis som i Gamla testamentets tid är det skrivna ordet centralt. Jag har i denna artikel enbart berört några aspekter på hur Nya testamentets författare ser på sin egen förkunnelse och sitt eget i förekommande fall andras skrivande. 

Vi kan konstatera att skrift är viktigt för att bevara det Gud har talat till eftervärlden. Evangeliets författare skriver för att vi ska tro och för att vi ska veta att det vi har hört är tillförlitligt. Apostlamötet i Jerusalem nöjer sig inte med att skicka sändebud som ska framföra deras beslut muntligt; de skriver och skickar med ett brev.

De nytestamentliga skrifter blev heliga skrifter i de ögonblick de skrevs; inte senare. De togs också emot som heliga skrifter, som Guds auktoritativa ord, redan där och då. Och sedan apostlarnas tid har dessa skrifter använts i den kristna kyrkan som just helig skrift, som kanonisk skrift.

Eftersom ingen av Bibelns författare någonsin ställdes inför det europeiska 1500-talets stridsfrågor, så har ingen av dem tagit ställning till om man ska tro på Skriften allena, eller om man ska tro som katolikerna på Skrift och Tradition och ett läroämbete som har exklusiv tolkningsrätt över detta. Men de bibliska författare jag hittills citerat och anfört visar tydligt att de nog skulle ha svårt att känna sig hemma i den katolska fåran. De skulle nog snarare känna att den protestantiska Skriften-allena-linjen är den som ligger närmast de själva.

Vi ser en tydlig och klar skriftlinje hos de bibliska författarna, både i Gamla och i det Nya testamentet. Vi ser tydligt att de anser att det skrivna ordet har en högre auktoritet än dess mänskliga läsare och uttolkare. Vi ser tydligt att alla mänskliga auktoriteter så här långt anses stå under Skriften.

Och detta är den klassiska protestantiska linjen. Skriften allena betyder inte att vi har bara Bibeln och inget annat, bara Bibeln och ingen annan auktoritet. Inom hela den reformatoriska huvudfåran erkänner man villigt att man står i en lång kristen tradition. Man förnekar inte mänskliga traditioner just för att de är mänskliga. Men man bedömer alla dessa traditioner utifrån Skriften, som är den högsta auktoriteten.

Kyrkomöten, biskopssynoder, trosbekännelser, kyrkostyrelser med mera kan erkännas som auktoriteter av huvudfårans protestanter. Men alla dessa auktoriteter är lägre auktoriteter än Bibeln och ska bedömas utifrån Bibeln. Endast Bibeln är Guds ofelbara ord; ingen mänsklig person eller institution besitter någon ofelbarhet i lärofrågor.

Jag har inte berört frågan om Bibeln som Guds ofelbara och auktoritativa ord i denna serie ännu. Den frågan är inte i fokus här, utan det handlar om Skriften allena. Jag har bara hittills i resonemanget tagit det som en förutsättning. Både katoliker och protestanter – om man ser till respektive sidas klassiska och normalt bibeltroende huvudfåror – har i grunden ungefär samma syn när det gäller just denna den klassiska bibelsynsfrågan.

Jag har ännu inte berört hur Jesus resonerar i en fråga som trots allt är ganska lik 1500-talets katolsk-protestantiska diskussion, nämligen hur Jesus förhåller sig till fariseerna och deras roll som uttolkare av Mose lag.

Jag har ännu inte annat än antydningsvis berört de ihophörande frågorna om Skriftens klarhet och tillräcklighet, som nära hör ihop med läran om Skriften allena, eller snarare ingår i den.

Så jag har mycket kvar att skriva i denna serie. Och med tiden kommer en mer systematisk-teologisk bearbetning av allt detta. Men först måste vi lägga den bibliska grunden för läran om Skriften allena. Katolska apologeter brukar ju hävda att det inte finns en enda bibelvers som stöder den läran. Jag tycker ju att hela Bibeln rakt igenom andas en miljö och ett paradigm som är självklart Skriften-allena-grundat. Även om de aldrig fick den frågan. De katolska apologetiska argumenten ska därför bemötas successivt.

Men sedan måste vi också göra räfst i vårt eget protestantiska hus. Vi står i en tradition som säger sig tro på Skriften allena. Men vi tillämpar det inte och vårt handlande överröstar våra ord. Nu talar jag förstås allmänt och generaliserande om vår frikyrkliga/svenskkyrkliga situation i Sverige idag. Här finns det mycket att ta upp.

Nu kanske inte självaste serien om Skriften allena ska gå på djupet med exakt allt detta. Men åtminstone beröra det och antyda lite grann.

Jag återkommer.

 

Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den? – del 1

Evangeliska kristna eller protestanter brukar hävda läran om Skriften allena. Med det menar man att Bibeln är högsta auktoritet för vår tro. Som kristen lära kan man bara acceptera sådant som lärs ut i Bibeln eller sådant som är en nödvändig konsekvens av det som står i Bibeln. Ingen påve, inga biskopar, inga kyrkomöten eller koncilier, ingenting står över Bibeln själv när det gäller att avgöra vad som är den rätta kristna läran eller tron. Ingen människa eller mänsklig instans äger rätt att binda den kristna människans samvete i strid mot Bibelns ord.

Detta hävdades med skärpa av 1500-talets protestantiska reformatorer kontra den romersk-katolska kyrkans ledare. När påven eller hans ombud krävde att de olika reformatorerna skulle ge upp sina tankar eller ta tillbaka det de skrivit, så vägrade de blankt att göra detta, och hävdade om de inte kunde övertygas på grundval av Skriften om att de hade fel, så var deras övertygelse och samvete bergfast, då kunde de inte ändra sig. Gud har talat sitt ord. Gud har gett oss sin uppenbarelse genom Bibeln. När Gud har talat, så räcker det. Det är den enda grunden vi kan stå på. Det är den högsta auktoriteten som står över allt annat.

Det var därför de förkastade katolska läror om bön till och vördnad av helgon och särskilt Maria, olika Marialäror, läran om avlaten och skärselden, den otydliga katolska läran om hur man blir frälst, om påveämbetet och kyrkans makt, om celibat, och annat sådant. Reformatorerna menade att inget av detta stod i Bibeln och/eller att inget av detta var en nödvändig konsekvens av det som stod i Bibeln.

Den av påven i Rom styrda kyrkan hävdade något annat. De hävdade och hävdar att den gudomliga uppenbarelsen – Guds ord – kommer till oss på mer än ett sätt. Den kommer via det skrivna ordet, via Bibeln, men gudsuppenbarelsen är mycket större än så. Den kommer också till oss genom den levande muntliga traditionen, med stort T, som förvaltats inom kyrkan i alla tider. Och denna muntliga tradition är vidare till sitt omfång än det som står i Bibeln.

Det betyder att det kan finnas kristna läror som man som kristen måste tro på, men som inte står i Bibeln. Den eller de lärorna kan nämligen ha stöd i den levande och i utveckling stadda muntliga traditionen.

Både Bibeln och denna levande muntliga tradition måste dock tolkas rätt – och för det har Gud givit kyrkan ett levande läroämbete. För att förstå exakt vad i Bibeln som är avgörande för vår frälsning och för att kunna sålla i all ofta motstridig kyrklig tradition och veta vad som tillhör Traditionen med stort T, så behövs en levande tolk – läroämbetet. Och det utgörs av påven och biskoparna i gemenskap med och under honom. Läroämbetet har exklusiv rätt att tolka Bibeln och Traditionen.

Katolska apologeter brukar ofta rikta skarp kritik mot den protestantiska läran om Skriften allen – Sola Scriptura. De brukar anse att den är protestantismens svaga akilleshäl. De brukar hävda att det inte finns en enda bibelvers som hävdar Skriften allena. Det fåtalet bibelverser som ofta anförs av protestanter som stöd för den läran brukar lätt avfärdas som att de handlar om något annat. I stället brukar katolikerna anföra bibelverser som de menar stöder tanken på ett läroämbete och dess nödvändighet, samt att vi som kristna även ska lyssna till den muntliga traditionen.

Katolska apologeter brukar också hävda att läran om Skriften allena inte bara saknar direkt stöd i bibeltexterna, utan att det också är så att den inte fungerar i praktiken. Protestanterna är ju uppdelade i hundratals, ja, tusentals olika samfund som sinsemellan är oense i diverse lärofrågor. Om en protestant läser i Bibeln och tolkar annorlunda än den församling han/hon tillhör, så byter vederbörande helt enkelt samfund till någon som tycker som honom eller henne.

Kontentan av de katolska apologetiska resonemangen är alltså, att läran om Skriften allena uppfyller inte det krav som Skriften allena själv ställer, nämligen att ha stöd i Bibeln. Och läran fungerar inte heller, då den lett till ett bibeltolknigsmässigt vilda-västern inom protestantismen, med medföljande samfundssplittring. Hur många samfund som anges som splittringsnummer beror på aktuell katolsk apologet.

Och detta stämmer ju i alla fall lite grann med verkligheten. Så har många protestanter inklusive jag själv upplevt det. Och många av oss som tänkt så eller känt så har blivit katoliker. Jag blev det. 

Vi hamnade i en situation där vi kom att lida av den protestantiska splittringen på ett nästintill smärtsamt sätt. Vi kände att detta med att Skriften allena inte fungerar, faktiskt är en korrekt beskrivning av verkligheten, vår protestantiska verklighet. Dessa ständiga diskussioner i olika forum om saker som borde vara självklarheter. Dessa ständiga behov av att uppfinna hjulet på nytt i varje ny generation. Denna totala och extrema marknadsliberalism i livsåskådning!

När jag och andra med liknande sensibiliteter beskådade vår protestantiska omvärld, så saknade vi detta klara och tydliga läroämbete som den Katolska kyrkan tycktes ha. Vi saknade någon som kunde sätta ner foten mitt i alla galenskapen!

Och inte heller vi kunde hitta läran i Bibeln – trots att vi läst Bibeln rakt igenom åtskilliga gånger och levt inom protestantismen hela våra liv. Vi läste de där bibelorden som våra protestantiska kollegor brukar använda för att motivera läran, men fann även vi att de ju faktiskt inte sa att Bibeln var högsta auktoritet. Vi såg ju i Nya testamentet att de första kristna visserligen läste i den Bibeln de hade – Gamla testamentet – men att de för övrigt fick lyssna på apostlarnas muntliga förkunnelse, förutom ett och annat brev. Vi såg att de hade ett då levande muntligt läroämbete i form av apostlar som slog fast vad som gällde. Och det verkade ju fungera. Ska detta ha gällt bara på apostlatiden? Borde inte Gud ha sett det här komma i förväg och inrättat ett läroämbete som ska finnas i generation efter generation för att kyrkan ska slippa detta kaos?

Så jag blev katolik. Jag såg att vi kristna inte bara kan ha Bibeln att bygga på. Vi står också i en nästan tvåtusen år lång tradition. Och vi behöver ett läroämbete. Och jag såg i Katolska kyrkan ett sådant ämbete som funnits där oavbrutet i tvåtusen år. Jag känner många som tänkt eller tänker likadant, som antingen också de blivit katoliker eller som funderar på det.

Men jag har ju åter blivit protestant. Vad har hänt som fått mig att ändra uppfattning? Och vad säger jag om den här katolska apologetiken idag?

Det korta svaret som jag kommer att hävda i det jag skriver nu, är att läran om Skriften allena är mycket tydligt förankrad i Bibeln, detta fastän jag inte själv kunde se det förut. Jag hittade ju inte heller någon annan förut som argumenterade på ett bra sätt om detta. Men jag kommer i de inlägg som ingår i denna serie att ge flera exempel på bibeltexter som stöder för det. Detta utan några som helst anspråk på att vara uttömmande. 

Första gången jag läste en bra bibelargumentation för Skriften allena var när jag läste den lutherske teologen Martin Chemnitz uppgörelse med konciliet i Trent, från 1500-talet. Det kanske finns moderna författare som också argumenterat så som han gör. Men jag har inte hittat någon. Jag tror att de flesta protestanter idag – som ju i regel aldrig någonsin reflekterat över frågan om huruvida de ska bli katoliker eller ej – har svårt att förstå attraktionskraften i den katolska apologetiska argumentationen för den som är trött och uppgiven över protestantismen teologiska anarki, och därför förmår de inte argumentera bra emot den. Den träffar inte riktigt målet.

Jag kommer också att visa att frågan om huruvida Skriften allena verkligen fungerar i praktiken, är en felaktigt ställd fråga som baseras på ett felaktigt tänkesätt och därför leder oss fel. I allt detta kommer jag också att svara på några vanliga invändningar och argument från den katolska apologetiken. Och jag kommer också att visa att det inom protestantismen idag finns andra trender än den katolska, som också verkar för att underminera och rasera läran om Skriften allena.

Detta är ett långt inlägg, men det beror till stor del på att jag har väldigt långa bibelcitat. Jag vill visa att läran om Skriften allena inte bygger på enstaka lösryckta meningar här och där.

Hur kan man se att Skriften allena är en biblisk lära?

Det är med läran om Skriften allena på samma sätt som med treenighetsläran. Inget av uttrycken “Skriften allena” eller “treenighetsläran” finns i Bibeln. Men som läror betraktat är de helt baserade på vad som sägs i Bibeln på många ställen och på olika sätt. 

Ordet treenighet eller liknande finns inte i Bibeln, men ändå erkänner alla protestantiska kristna – på grundval av Skriften allena – treenighetsläran som en fundamental och helt nödvändig kristen lära. Man är ense om att treenighetsläran är vad Bibeln lär, även om själva ordet inte finns i Bibeln, därför att det Bibeln säger om Gud gör treenighetsläran till en nödvändig slutsats, en nödvändig definition av vad Bibeln tydligt och klart säger om Gud Fadern, Sonen och Anden.

Man kan alltså säga att materialet till treenighetsläran finns tydligt i Bibeln och att bibeltexterna förutsätter en lära som treenighetsläran, även om själva ordet treenighetslära och en del andra begrepp som används i den läran inte själva finns i Bibeln. 

Hade till exempel Moses, Jesaja, Matteus, Johannes och Paulus fått resa med tidsmaskin fram till vår tid och fått höra hela vår utläggning av Bibeln och vår förklaring till varför vi inom den kristna kyrkan formulerat det vi kallar treenighetsläran, så hade alla dessa bibliska författare sagt sitt samfällda ja och amen till detta. De hade sagt att vi har satt ord på det de själva förkunnat och fört fram, utan att de själva riktigt kunde sätta ord på allt detta. Vi har svarat på frågor om den uppenbarelse de fick och förmedlade, frågor som de själva aldrig i sin tid fick, och just därför heller aldrig rakt ut behövde tänka på och besvara.

Så är det också med läran om Skriften allena.

Uttrycket finns inte i Bibeln. 

Ingen biblisk person fick någonsin frågan så tydligt ställd som protestanterna ställdes inför den på 1500-talet. Ingen var tvungen att ta ställning till huruvida man skulle hålla fast vid bara Bibeln som högsta auktoritet eller om man också skulle ha någon viss kyrklig Tradition med stort T som jämställd auktoritet. Ingen biblisk person tvingades ta ställning till om man skulle vara tvungen att lyssna till och böja sig för ett kyrkligt läroämbete som anses ha kapacitet att slå fast ofelbara lärosatser och exklusiv rätt att fälla avgöranden i tolkningsfrågor. 

Därför finns det inte heller någon bibeltext som uttryckligen “tar upp frågan om Skriften allena” som en lärosats i syfte att försvara den gentemot katoliker. Men jag hävdar att det finns gott om bibeltexter som visar att om författarna till dessa texter, eller de personer som beskrivs i dessa texter, hade ställts inför 1500-talets och reformationens frågeställning om Skriften allena, eller Skrift och Tradition med läroämbete i katolsk mening, så hade dessa bibliska författare och personer tveklöst ställt sig på de protestantiska reformatorernas sida i denna fråga.

Vi kan dra den slutsatsen utifrån hur de resonerade och tänkte om det skrivna gudsordet och traditioner och uttolkare i sin egen samtid.

Några exempel.

5 Moseboken 4

Det är lätt att hitta många exempel i Gamla testamentet på det skrivna ordets betydelse och höga auktoritet. 5 Moseboken är ett tydligt exempel på vikten av att hålla sig till det skrivna ordet.

Från början till slut handlar denna bok om den lag, de lagar och föreskrifter som Gud gav Israel genom Mose. Och det betonas vid flera tillfällen att det skulle skrivas ner. Det handlar om den skrivna lagen eller läran. Det börjar med att Gud själv skrev ner de tio budorden på stentavlorna; det fortsätter med att Mose skrev ner allt annat som Gud sade till honom i en lagbok, i en bokrulle. Det handlar också om att folket skulle undervisa sina barn i dessa bud och föreskrifter, och att de skulle bära dem skrivna på sig, på pannan och på armen. Israels folk skulle lyssna till denna lag, läsa den och lyda den. Och de skulle inte lägga något till den eller dra något ifrån den. Om de skaffade sig en kung, skulle denne låta göra en avskrift av lagen och läsa den och följa den. Och denna skrivna lag – detta skriva gudsord – är inte för svårt, inte för oklart, inte för avlägset – utan det är var och en nära. Det går att läsa och förstå, för den som har ett öppet hjärta och är villig att lyda Gud.

I fjärde kapitlet står det:

Och nu, Israel, hör de stadgar och föreskrifter som jag lär er för att ni skall lyda dem. Då får ni leva och komma till det land som Herren, era fäders Gud, vill ge er, och ni får ta det i besittning. Ni skall inte lägga något till de befallningar jag ger er och inte heller dra ifrån något. Ni skall hålla Herrens, er Guds, bud, som jag ger er…

”Jag lär er nu stadgar och föreskrifter, så som Herren, min Gud, har befallt mig, för att ni skall lyda dem i det land ni kommer till och tar i besittning. Ni skall följa dem och lyda dem för att andra folk skall se er vishet och insikt. När de hör alla dessa stadgar kommer de att säga: ”Detta stora folk är verkligen ett vist och insiktsfullt folk!” Vilket stort folk har gudar som är dem så nära som Herren, vår Gud, är oss nära varje gång vi åkallar honom? Och vilket stort folk äger stadgar och föreskrifter så rättfärdiga som denna lag som jag i dag förelägger er?

”Men akta dig mycket noga för att glömma vad du såg med egna ögon. Bevara det i minnet så länge du lever, och undervisa dina barn och barnbarn om det, om den dag då du vid Horeb stod inför Herren, din Gud. Herren sade till mig: ”Kalla samman folket åt mig! Jag skall låta dem höra mina ord, så att de lär sig att frukta mig, så länge de lever på jorden, och lär sina barn detsamma.” Då kom ni fram och ställde er nedanför berget. Berget brann och elden nådde ända in i himlen. Det var mörker, moln och töcken. Herren talade till er ur elden. Orden hörde ni, men ni såg ingen gestalt, ni hörde bara en röst. Han förkunnade sitt förbund för er och befallde er att hålla det: de tio budorden, som han skrev på två stentavlor. Då befallde Herren mig att lära er stadgar och föreskrifter, som ni skall lyda i det land ni går över till och tar i besittning.” (5 Mos 4:1-14)

Att inte lägga något till eller dra något ifrån säger mer än att man ska respektera bokrullens integritet. Det säger också att man inte får skriva något som ska läggas till och som kan sättas på samma nivå som denna skrift. Det säger att människors tolkningar av denna skrift inte kan tillmätas samma betydelse som skriften i sig. Skriften har en ställning ovanför alla tolkningar – tolkningar som “kan lägga till” eller “dra ifrån”.

Texten säger oss också vad skriften egentligen är – den är Guds levande ord som han talade från berget. Om vi betänker vad ordet är, det vill säga vad denna skrift är, vad skulle då kunna ha högre auktoritet än denna skrift eller ens stå på samma nivå som den?

Uttrycket “Skriften allena” står inte här. Men tanken eller idén, grundföreställningen finns där implicit. Hade Mose eller textens första åhörare fått den reformatoriska 1500-talsfrågan ställd till sig – så att de fattat den – så menar jag att denna text gör det självklart att de hade ställt sig på Luthers och Calvins sida.

5 Moseboken 6 och 12

I sjätte kapitlet står det:

“Och detta är den lag, de stadgar och föreskrifter som Herren, er Gud, befallde mig att lära er för att ni skall lyda dem i det land ni går över till och tar i besittning. Om du alltså fruktar Herren, din Gud, du liksom dina barn och barnbarn, och i hela ditt liv följer alla hans stadgar och bud som jag ger dig, så kommer du att leva länge. Du skall lyssna, Israel, och följa dem troget, så att det går dig väl och ni blir mycket talrika, så som Herren, dina fäders Gud, har lovat dig – ett land som flödar av mjölk och honung.

Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar. (5 Mos 6:1-9)

Man ska varken lägga till något till texten eller dra något ifrån den:

“Alla de föreskrifter som jag ger er skall ni troget följa. Lägg inte till något och dra inte ifrån något.”(5 Mos 12:32)

Jag menar att just själva saken att man ska inpränta orden i sina barn – och här talar man ju om den skrivna lagen, att man ska skriva ner dem och bära dem som tecken på sin arm och på sin pannan – som ju judarna gör ännu idag; just detta förutsätter en grunduppfattning eller grundföreställning om Skriftens högsta auktoritet som ligger i linje med de protestantiska reformatorernas

Det förutsätter att man också att man anser att skriften är tillräckligt klar och tydlig i sig själv, att detta inte handlar om magisk kraft i någon amulett, utan om att man behöver påminnas om de klara orden som man kan förstå och som man ska leva efter. Vi har alltså den protestantiska läran om Skriftens klarhet (the Perspicuity of Scripture) underförstådd här.

Och återigen har vi detta med att inte lägga till och inte dra ifrån. Handlar det inte om att all lära, allt vi säger och lär ut, måste prövas utifrån Skriften så att det inte befinnes upphäva det som står skrivet eller tala emot det eller utöver det? Eller handlar det bara om den rent tekniska aspekten om att inte skriva anteckningar i marginalen och redigera in nya stycken i texten?

Jag menar att Skriftens klarhet och att allt måste prövas utifrån Skriften är underförstått här. 

5 Moseboken 17 och kungens kopia

I lagen om framtida kungar står det: 

“När kungen har bestigit tronen skall han låta göra en avskrift av denna lag, den lag som de levitiska prästerna har hand om. Han skall ha den hos sig och läsa i den så länge han lever, så att han lär sig att frukta Herren, sin Gud, och troget följer allt som står i denna lag, alla dessa stadgar. Då förhäver han sig inte över sina bröder och viker inte av från lagen åt vare sig höger eller vänster, och då skall han och hans ättlingar regera länge i Israel.” (5 Mos 17:18-20)

Detta handlar om det skrivna gudsordet – om Skriften som den såg ut då. Den som är kung ska ha en skriftlig kopia av denna skrivna lag. Han ska läsa den så länge han lever, så att han lär sig att frukta Herren och troget hålla allt som står i lagen och inte viker av från den.

Jag menar att i denna text är det en hel del saker som är underförstådda. Man ska som kung hålla sig till Skriften. Man ska läsa den regelbundet. Man ska troget följa Skriften. Det förutsätter att Skriften är klar och går att förstå. Det förutsätter att det som är viktigt i Skriften både går att förstå och att följa. Det står inget om prästerna här, inget om att de måste tolka lagen för kungen, inget om att de är den exklusiva tolkningsauktoriteten. 

Jag menar att allt som står i denna text förutsätter att vi ser Skriften som högsta auktoritet, Skriften som tydlig och klar när det gäller frälsningen och hur vi ska leva – och att allt detta gäller det skrivna gudsordet. Och det förutsätter att kungen läser själv och förstår själv utan nödvändig mellanhand. Det hindrar förstås inte att en kung kan få texten uppläst för sig, men får han det, så kan han själv direkt förstå den. Det behövs inget läroämbete som står emellan honom och texten.

Jag återkommer till detta med kungen och Skriften längre ner.

5 Moseboken 30 och Skriftens klarhet

Allt som står i ovan om den lag som Gud gett folket via Mose syftar på den skrivna lagen:

”Ty liksom Herren gladde sig över dina fäder skall han åter glädja sig över dig och låta det gå dig väl när du lyssnar till Herren, din Gud, och följer hans bud och stadgar, allt som har skrivits ner i denna lagbok, och när du vänder tillbaka till Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ.

Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig. Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den.” (5 Mos 30:9-14)

Behöver en bibeltext vara mer tydlig om Skriftens klarhet än denna? Det är Herrens lagbok – det skrivna gudsordet – som står i centrum här och som är den kanal genom vilken folket kan ta del av Guds ord. 

Och detta skrivna gudsord är klart och tydligt och kan förstås. Det är varken ouppnåeligt eller ofattbart. Det är oss nära, i vårt hjärta när vi läser och begrundar det, i vår mun när vi läser det högt och bekänner oss till det. Därför kan vi både förstå det och följa det.

Här finns inget tal om något läroämbete mellan en otydlig Bibeln och kyrklig tradition och en icke begripande kristen allmänhet, där läroämbetet ska ha exklusiv tolkningsrätt. Här har vi äkta protestantisk Skriften allena!

Jag påstår inte att texten ordagrant säger “Skriften allena”. Jag påstår inte att textens författare stod med 1500-talets katolsk-protestantiska stridsfråga medvetet framför sig och besvarade den. Men jag påstår att det som sägs i texten förutsätter ett synsätt på Skriften som motsvarar den protestantiska hållningen i denna fråga, i rak motsats till den romersk-katolska. Det är underförstått i det som sägs i texten.

Josua och Psaltaren

Efter Mose död talar Herren till Moses efterträdare Josua och säger:

Följ troget den lag som min tjänare Mose gav dig. Vik inte av från den åt vare sig höger eller vänster, så får du framgång i allt vad du gör. Ha alltid denna lag på dina läppar, läs lagens bok dag och natt, så att du troget följer allt som står skrivet där. Då kommer allt du gör att lyckas, då får du framgång.” (Jos 1:7-8)

I slutet av Josua bok står det:

”Den dagen slöt Josua ett förbund för folkets räkning och gav dem lag och rätt i Shekem. Alltsammans skrev han ner i Guds lagbok.” (Jos 24:25-26)

I Ps 1 står det: 

”Lycklig den som inte följer de gudlösa, inte går syndares väg eller sitter bland hädare utan har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt. Han är som ett träd planterat nära vatten – det bär sin frukt i rätt tid, aldrig vissnar bladen. Allt vad han gör går väl.” (Ps 1:1-3)

Alla ovanstående texter vittnar om en miljö som kan beskrivas med uttrycket Skriften allena. Det skrivna gudsordet är absolut centralt. Det ska läsas och följas. Det är högsta auktoritet för tro och liv. Precis som det stod i lagen om kungar, ska Josua ha en skriftlig kopia av gudsordet och läsa den dagligen, och troget följa allt som står där, vilket förutsätter att han kan förstå det han läser. 

Samma sak gäller den fromme som beskrivs i Ps 1. Han ska läsa sin bibel dag och natt och ha sin lust i den och följa den troget.

Visst stämmer det att de protestantiska läromässiga uttrycken som “Skriften allena” och “Skriftens klarhet”  och “Skriften är sin egen tolk” inte används här – varken på latin eller på något annat språk – men texten ger tydligt uttryck för att den har detta tänkande underförstått.

Kung Josia och den nyfunna bokrullen

Som vi såg tidigare i 5 Mos 17, så sade Gud till folket att om de skaffar en kung, så ska denne se till att ha en skriven kopia av lagen hos sig, så att han kan läsa det skrivna gudsordet och följa det. Historiskt sett blev det dock så i praktiken att det blev lite si och så med praktiserandet av detta bland Israels och Judas kungar. 

Men i 2 Kungabokens tjugoandra kapitel i berättelsen om kung Josia, berättas om hur man återupptäcker lagen i Herrens tempel och läser upp den för kung Josia:

”Översteprästen Hilkia sade nu till kungens sekreterare Shafan: ”Jag har funnit bokrullen med lagen i Herrens hus.” Och han gav den till Shafan, som läste den. Shafan gick sedan till kungen med sin rapport: ”Silvret som fanns i templet har dina tjänare smält ner i formar och lämnat till förmännen för arbetet vid Herrens hus.” Sedan berättade sekreteraren Shafan att prästen Hilkia hade gett honom en bokrulle. Och han läste den för kungen. När kungen hörde vad som stod i lagboken rev han sönder sina kläder och gav sedan följande befallning åt prästen Hilkia, åt Achikam, Shafans son, åt Akbor, Mikajas son, åt sekreteraren Shafan och åt kungens minister Asaja: ”Gå och fråga Herren för min och folkets räkning, för hela Juda, om det som står skrivet i den bok som nu har påträffats. Ty Herrens vrede är stor; den har flammat upp mot oss därför att våra fäder inte lyssnade på orden i denna bok och inte handlade så som det står skrivet i den…” (2 Kung 22:8-13)

Återigen så får vi konstatera att de protestantiska läromässiga termerna inte används här. Författaren till texten tar inte medvetet upp 1500-talets läromässiga frågeställning och besvarar därför inte den medvetet. Men det som sägs i texten uttrycker exakt vad som menas med läran om Skriften allena.

Boken – det skrivna gudsordet – är det absolut centrala. Det är boken som är normen för vad man ska tro och hur man ska leva. Det är vad som står i boken som man ska följa. Och boken är i sig själv tillräckligt klar och tydlig. När man läser den med öppet och villigt hjärta kan man förstå det centrala och viktiga i budskapet. Kung Josia både förstår den upplästa bibeltexten; han menar också att de generationer som levt innan honom också borde ha förstått det. Det finns ingenting här om att det skulle ha behövts ett läroämbete som står mellan texten och den vanlige läsaren. Texten behöver inte tolkas, den behöver läsas eller höras, och åtlydas. Och den står över alla andra auktoriteter. Kungen frågar inte präster om råd, men han skickar budbärare sedan till en kvinnlig profet för att höra om vad Gud säger om den aktuella situationen med folkets uppror mot Gud. 

Jag menar att denna text är ett tydligt exempel på samma tänkande som de protestantiska reformatorerna uttryckte med sin lära om Skriften.

Prästens roll – Malaki och Hosea

Men hur är det då med prästämbetet i Gamla testamentet? Finns det inte något läroämbete?

Svaret är nej – om man menar i romersk-katolsk mening. Något läro-ämbete finns inte. Däremot skulle man kunna tala om ett lärar-ämbete.

Prästerna hade en roll och uppgift att undervisa folket om lagen, om vad som står där, så att alla förstår. Men prästen står inte över lagen som ofelbar tolk. Hans undervisning ska bedömas utifrån lagen. Denna prästens roll som lärare var instiftad av Gud, men det står inte att prästen därmed alltid har rätt i det han säger. 

Malaki skriver:

”Därför, präster, gäller nu detta bud för er: Om ni inte lyder och inte lägger på hjärtat att ära mitt namn, säger Herren Sebaot, skall jag sända förbannelse över er, och jag skall vända er välsignelse i förbannelse. Ja, jag har redan vänt den i förbannelse, eftersom ni inte lagt detta på hjärtat. Jag skall bryta er livskraft och slänga avfall i ansiktet på er, slaktavfall från era offerfester. [—] Ni måste inse att jag har gett er detta bud för att mitt förbund med Levi skall bestå, säger Herren Sebaot. Mitt förbund med honom innebar att jag skulle ge honom liv och välgång och att han skulle visa mig vördnad och frukta mitt namn. Sann vägledning kom ur hans mun, inget orätt fanns på hans läppar. I obrottslig trohet höll han sig till mig och hindrade många från att ådra sig skuld. Prästens läppar förvaltar kunskapen, från hans mun hämtar man vägledning, ty han är Herren Sebaots sändebud. Men ni vek av från vägen, er undervisning har fört många vilse. Ni har brutit mitt förbund med leviterna, säger Herren Sebaot. Därför skall jag göra er föraktade och ynkliga inför hela folket, för ni har inte hållit er till mina vägar, och ni gör skillnad på person när ni tolkar lagen.” (Mal 2:1-9)

Här har vi både en vacker beskrivning av Herrens förbund med Levi och prästerskapet. En beskrivning som här handlar om prästen som lärare i Guds ord. Rätt förvaltat så innebär detta lärar-ämbete att man förhindrar att människor begår allvarliga synder. Prästens läppar förvaltar kunskapen och från hans mun hämtar man vägledning. Detta är prästens roll och uppgift, för han är Herren Sebaots sändebud.

Det är inte utan att man tänker på vad Paulus skriver till Timotheos och Titus i de så kallade pastoralbreven i Nya testamentet. Han skriver bland annat:

“När jag lämnade dig kvar på Kreta var det för att du skulle ordna det som återstod att göra och tillsätta äldste i varje stad efter mina anvisningar: oförvitliga män, som… Församlingsledaren måste ju vara oförvitlig, eftersom han är Guds förvaltare… Han skall hålla sig till lärans pålitliga ord, så att han kan styrka andra med en sund undervisning och vederlägga motståndarna.” (Tit 1:5-9)

Det Paulus skriver om församlingsledaren – den som undervisar i den kristna församlingen – liknar det som står i Malaki om förbundet med Levi – prästernas förfader – och prästens roll som lärare i Israel.

Men Malaki hotar också prästerna med förbannelse. Han skriver som vi läste ovan:

”Men ni vek av från vägen, er undervisning har fört många vilse. Ni har brutit mitt förbund med leviterna, säger Herren Sebaot. Därför skall jag göra er föraktade och ynkliga inför hela folket, för ni har inte hållit er till mina vägar, och ni gör skillnad på person när ni tolkar lagen.”

Prästerna hade ett gudomligt uppdrag att undervisa – det var så viktigt att liv och död hängde på att det blev rätt undervisning. Men de hade brutit mot sitt uppdrag, mot det förbund, det avtal Gud hade gjort med dem. De hade gett felaktig undervisning, felaktig lära. De hade tolkat lagen fel och därmed fällt felaktiga domar.

Detta visar att prästen hade ett ämbete att undervisa i Guds lag – och de allra flesta israeliter och judar hade ju inte heller tillgång till hela Skriften i skriven form. Men deras ämbete innebar ingen garanti för att de aldrig skulle undervisa fel. Och de undervisade fel många gånger.

Det här stämmer helt överens med ett protestantiskt sätt att se på kyrkan och lärar-ämbetet. Gud har insatt herdar och lärare i församlingen. Han har gett dem ett ämbete eller uppdrag att undervisa i Bibeln. De är Herrens sändebud i detta ämbete. Liv och död hänger på att det utförs på rätt sätt, att de undervisar rätt. Men Gud har inte gett någon garanti till församlingen/kyrkan eller till dess herdar att de kommer att göra detta rätt. Deras undervisning måste bedömas och prövas utifrån Skriften.

Profeten Hosea ger en liknande bild:

“Hör Herrens ord, Israels folk! Herren väcker talan mot landets invånare, ty ingen trofasthet och ingen kärlek och ingen kunskap om Gud finns i landet. Förbannelser och lögner och dråp och stölder och äktenskapsbrott breder ut sig, blodsdåd följer på blodsdåd. Därför sörjer landet, alla som bor där tynar bort… Men ingen må anklaga, ingen må förebrå den andre, det är dig jag anklagar, präst.I dag skall du komma på fall – och om natten skall profeten falla med dig – och din moder skall jag förgöra. Mitt folk skall förgöras för att det saknar kunskap. Du har förkastat kunskapen, därför skall jag förkasta dig som min präst. Du har glömt din Guds lag, och därför skall jag glömma dina barn. Ju fler prästerna har blivit, desto mer har de syndat mot mig.” (Hos 4:1-7)

Prästens roll är att undervisa folket i Guds lag och leda dem på rätta vägar. Gör han inte det, går det illa. Detta skulle kunna vara en beskrivning på den protestantiske prästens eller pastorns roll – på gott och ont. På gott om han håller sig till Bibeln såsom Gamla testamentets skrifter säger att man ska göra, på ont om han inte gör det.

Lägg märke till att i Malaki här ovan så står det att prästerna tolkar lagen fel då de dömer. I Hosea står det att prästerna inte gett folket rätt kunskap, för att de glömt Herrens lag.

Det här betyder att prästernas undervisning bedöms utifrån Skriften, som alltså står över prästämbetet eller prästens ämbete att undervisa.

Profeten Malaki skriver alldeles mot slutet av sin bok:

“Glöm aldrig den lag som jag gav min tjänare Mose på Horeb, med stadgar och bud för hela Israel.” (Mal 4:4)

Esra – och reformationen

Vi har ett tydligt bibliskt exempel på en präst som sköter sitt ämbete som lärare väl och det är Esra. Det står om honom:

“… Hans Gud höll sin skyddande hand över honom. Esra hade vigt sitt liv åt att studera Herrens lag, att följa den och att undervisa Israel i lag och rätt.” (Esr 7:9-10)

Det står om hans verksamhet och det reformationsverk han var inblandad i: 

Hela folket samlades nu mangrant på torget framför Vattenporten. De bad Esra, den skriftlärde, att hämta bokrullen med Moses lag, som Herren hade gett Israel. Prästen Esra bar fram lagboken inför hela församlingen av män och kvinnor och alla som var mogna nog att lyssna. Det var den första dagen i sjunde månaden. Han läste ur lagen på torget framför Vattenporten, från tidigt på morgonen till mitt på dagen, för männen och kvinnorna och alla som var mogna nog, och hela folket lyssnade uppmärksamt till lagens ord. Esra, den skriftlärde, stod på en tribun av trä som hade byggts enkom för detta tillfälle… Esra öppnade bokrullen i hela folkets åsyn – han stod ju högre än de – och när han öppnade den reste sig hela folket upp. Esra prisade Herren, den store Guden, och med lyfta händer ropade hela folket: ”Amen, amen.” De böjde knä och föll ner och tillbad Herren med ansiktet mot marken. Leviterna Jeshua, Bani, Sherevja, Jamin, Ackuv, Shabbetaj, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josavad, Hanan och Pelaja förklarade lagen för folket, som stod kvar på sina platser. De läste ur Guds lagbok, tolkade den och utlade den, så att folket förstod vad som lästes.” (Neh 8:1-8)

“På månadens andra dag samlades överhuvudena för alla folkets familjer samt prästerna och leviterna hos Esra, den skriftlärde, för att studera lagen. De fann att det var skrivet i lagen att Herren genom Mose hade befallt israeliterna att bo i lövhyddor under högtiden i den sjunde månaden.” (Neh 8:13:17-18)

“Den tjugofjärde dagen i samma månad samlades israeliterna… De trädde fram och bekände sina synder och sina fäders överträdelser. De stod upp, var och en på sin plats, och läste ur Herrens, sin Guds, lag under en fjärdedel av dagen. Under nästa fjärdedel bekände de sina synder och föll ner och tillbad Herren, sin Gud.” (Neh 9:1-3)

Med hänsyn till allt detta avlägger vi ett högtidligt löfte som vi låter nedteckna. På det förseglade dokumentet står våra furstars, våra leviters och våra prästers namn. Undertecknarna var:

“Provinsguvernören Nehemja, son till Hakalja, samt… 

“Resten av folket – präster, leviter, dörrvaktare, sångare, tempeltjänare, alla som har avskilt sig från främmande folkslag i lydnad för Guds lag samt deras hustrur och de söner och döttrar som har kommit till mognad – förenar sig med sina främsta företrädare och lovar dyrt och heligt att leva efter Guds lag, som har förmedlats av Guds tjänare Mose, och noga hålla alla Herrens, vår härskares, bud, hans befallningar och stadgar.

”Vi lovar att…” Neh (10:38 – 11:1, 28-30)

Detta handlar om en stor reformation som det judiska folket genomgick i mitten av 400-talet f.Kr efter att de fått återvända från exilen till sitt land. De byggde upp templet under Haggais och Serubbabels ledning ca 520-512 f.Kr. Därefter byggde de upp staden Jerusalems stadsmurar och själva staden i mitten av 400-talet, under Nehemjas ledning.

De texter jag citerade här ovan handlar om den andliga reformation som folket genomgick under Nehemjas och Esras ledning.

Vi ser tydligt i texten vilken oerhört stor betydelse som läsningen och undervisningen ur Mose lag, ur skrifterna, hade för denna reformation. De offentliga bibelläsningar och bibelstudier som här hölls ledde hos folket till en insikt om synd och behovet av omvändelse. Som det står i Neh 9:1-3, “De stod upp, var och en på sin plats, och läste ur Herrens, sin Guds, lag under en fjärdedel av dagen. Under nästa fjärdedel bekände de sina synder och föll ner och tillbad Herren, sin Gud.”

Resten av kapitlet, Neh 9:5-37, innehåller en lång omvändelsebön som framförs vid tillfället. I denna bön bekänner folket sina synder, att de genom sin långa historia fram tills nu inte hållit Guds lag, trots att Gud sänt sin Ande att undervisa och varna dem, bland annat genom profeterna. 

Sedan kommer det högtidliga skriftliga löftesdokument som folket avger och som jag citerat vissa delar av, där man förpliktigar sig till att hålla Mose lag, alla dess bud och föreskrifter.

Jag hävdar att allt detta är ett tydligt uttryck för en syn på Skriften som liknar den som 1500-talets reformatorer hade och som vi kallar Skriften allena.

Det är ingen tvekan om Skriftens centrala betydelse och auktoritet. Det är när folket får höra Skriften och får den förklarad och förstår den, som de inser behovet av omvändelse. Och det är en omvändelse till att lyda Skriften som de genomför. Det finns ett prästerligt lärarämbete här, ett uppdrag från Gud att undervisa i Herrens lag, som utförs på ett noggrant och samvetsgrant sätt av prästen och den skriftlärde Esra och hans medarbetare. Men det finns inget ofelbart läroämbete som står mellan folket och Skriften. Det är bibellärare som läser och förklarar Skriften, men det är till Skriftens ord man vänder sig. Det är Skriftens ord som får folket att inse sin synd och sitt behov av omvändelse.

Inte heller här har de bibliska författarna eller personerna som medverkar i berättelsen blivit ställda inför den europeiska reformationens frågor från 1500-talet. Därför använder de inte heller den protestantiska reformationens termer. Men det som skrivs här i Esra och Nehemja uttrycker i tydliga ordalag en teologisk uppfattning om det skrivna gudsordet och hur man ska förhålla sig till det, som ligger väl i linje med 1500-talets Luther och Calvin. 

Den katolska kyrkans syn på Skrift och Tradition och Läroämbete lyser åter med sin frånvaro. Den finns inte ens under ytan. Den finns inte underförstådd någonstans i texterna.

Sammanfattande slutreflektioner 

Så här långt – om vi enbart tittar till Gamla testamentet – så menar jag att vi har ett tydligt och stort stöd för det som brukar kallas den protestantiska läran om Skriften allena. Och då handlar det inte om enstaka bibelverser. Det handlar om stora textsammanhang – där till exempel 5 Moseboken är ett sådant. De texter jag citerade från 5 Moseboken är ett urval, men det går att hitta mycket mer i boken som andas samma budskap.

Om man tänker som de flesta exegeter gör idag och ser 5 Moseboken som den första delen i ett större historieverk – det deuteronomistiska historieverket – som omfattar även Josua, Domarboken, Samuelsböckerna och Kungaböckerna, så kan man där tydligt se samma linje: Israels folk blir uppmanade att ha, läsa, lyssna till och hålla fast vid och troget följa Skriften – det skrivna gudsordet, lagboken, Toran. Deras problem är att de inte gör det, och därför går det som det går. De drivs i exil.

Vi ser hos profeterna och i psalmerna att där finns samma tankegångar. Jag tog här bara några exempel, men jag skulle kunnat ta fler, till exempel Ps 19 och 119.

Vi ser också tydligt att Skriften i egenskap av det skrivna gudsordet – i deras fall Toran – har en särställning jämfört med allt annat. Det finns ingen auktoritet på samma nivå eller över Skriften. Det finns inget läroämbete som är ofelbar tolk eller som är absolut nödvändigt att i alla stycken lyda.

Vi ser också att man såg på Guds ord, på lagen, som klart och tydligt. Man kunde läsa och förstå, och sedan troget följa. Man hade ett eget ansvar.

Prästerna har rollen att vara lärare i Skriften, att vägleda folket och genom sund undervisning förhindra att de syndar mot Herren sin Gud. Det är deras gudomliga uppdrag.

Men det finns ingen gudomlig garanti för att de kommer att göra detta på ett ofelbart sätt. Tvärtom varnas de kraftfullt för att de inte gjort det bra. Och de bedöms utifrån Skriften, som står över prästämbetet eller prästens ämbete att undervisa.

Men vi ser också ett välfungerande undervisningsämbete i funktion under Esras och Nehemjas tid, då bibelläsning och bibelstudier leder till nationell omvändelse och nationellt åtagande att följa Guds lag.

Ingen av de gammaltestamentliga författarna eller personligheterna ställdes någonsin inför de teologiska stridsfrågor som var levande under 1500-talets europeiska kristna reformation. Därför har de inte heller besvarat de frågorna med klassiskt protestantisk eller katolsk terminologi. 

Men vi kan tydligt av deras texter förstå att de levde med en teologisk verklighetsuppfattning som innebar att de satte det skrivna gudsordet på högsta auktoritetsnivå. Det var Skriften man skulle läsa och följa. Det var Skriften som skulle läsas och förklaras. Och det var främst prästen som hade det läraruppdraget. 

Vi ser också tydligt att man inte såg på prästämbetet som ett läroämbete i katolsk mening, som besitter en ofelbarhet eller som har exklusiv och slutgiltig tolkningsrätt. Prästerna kunde tolka och undervisa fel. De gjorde det ofta I Israels historia. Och de skulle bedömas och kritiseras utifrån Skriften, utifrån bibelordet.

Jag skrev i inledningen att jag för ett antal år sedan blev så uppgiven över den bibeltolkningsmässiga anarkin inom protestantismen och om hur jag upplevde att Skriften allena “inte fungerade”. Vi protestanter var så enormt splittrade, alltså fungerade inte Skriften allena. Jag skrev att jag tyckte mig kunna hålla med de katolska apologeterna som hävdade att läran om Skriften allena saknar bibelstöd. De protestantiska “försvar” av Skriften allena jag ditintills läst byggde på enstaka bibelord som även jag kunde inse inte stödde tanken på Skriften allena.

Jag hoppas att ovanstående långa text visar att jag hittat nya vägar att tänka.

Men när det gäller just frågan om Skriften allena, så får man dessvärre säga att det har varit väldigt svårt även för mig att hitta protestantisk litteratur som är djupare i just denna fråga. Kanske kan det bero på att nutidens protestanter tar denna lära som så självklar att helt glömt bort argumenten. Det var först när jag läste litteratur från 1500-talet – och det var efter att jag blivit katolik – som jag äntligen började hitta något som var bra.

Hade jag sett det jag skrivit om i detta inlägg, och det jag kommer att skriva i följande inlägg om Nya testamentets syn på detta, innan jag på hösten 2015 sade upp mig från min predikanttjänst inom EFS, hade jag aldrig sagt upp mig. Jag hade aldrig slagit in på vägen att bli katolik. Man kan enligt min mening tydligt se, att om vi bara hade haft Gamla testamentets texter, hade vi aldrig kommit fram till en romersk-katolsk syn på detta. Och detta är minst lika tydligt när vi kommer till Nya testamentet, vilket nästa blogginlägg i denna serie kommer att handla om.

Då – 2015 – var jag så uppgiven över den protestantiska bibeltolkningsanarkin att jag bara såg allt genom katolska apologeters tolkningsglasögon. Och jag såg ingenting i litteraturen då som fick mig att inse det jag skrivit i detta blogginlägg, som visar att bibelstödet från Gamla testamentet för Skriften allena är massivt.

När det gäller frågan om huruvida Skriften allena “fungerar” eller inte, så kommer jag att beröra frågan djupare senare i denna serie och jag vill inte föregå de resonemangen här. Men jag kan bara kort säga, att jag anser att frågan om huruvida den läran fungerar eller inte, är en felaktigt ställd fråga.

När det gäller läror ska man inte fråga om de fungerar eller inte. Man ska fråga om de är sanna eller inte.

Esra och Nehemja eller olika profeter i Bibeln skulle mycket väl ha kunnat säga att det inte “fungerar” med bara Guds lag. Folket och dess kungar är ju olydiga mot Gud och dyrkar avgudar. De håller inte lagen. Och konsekvensen har blivit exil. Men vad beror det på?

Att människor inte förstår Guds lag kan bero en mängd saker, bland annat att man inte vill förstå. Man vill inte lyda vissa gudomliga regler och befallningar. Man vill inte överge vissa synder. Och man söker alla möjliga och omöjliga sätt att kringgå det Gud har sagt. Då blir det “svårt att förstå”.

Jesus hade en hel liknelse om varför ordet inte alltid bär god frukt hos människor. Det fanns en hel del anledningar. Och ingen av dem var att det var fel på Ordet eller att det saknades ett Läroämbete.

Att protestanter är splittrade i ett antal samfund är inte Bibelns fel. Katoliker är också lika splittrade, fast internt. De är bättre på att hålla ihop den yttre hierarkiska organisationen. Men när det verkligen gäller, att slippa undan från liberalteologisk käbbel med mera, så är de inte ett dugg bättre än protestanterna. Man kan snarare säga att det katolska läroämbetet inte fungerar. Det katolska läroämbetet som det fungerar nu under nuvarande påve är snarare många gånger orsaken till tolkningsmässig anarki och internt käbbel än tvärtom.

Så den uppgivne protestant som känner sig förtvivlad över liberalteologin, käbblet och splittringen inom protestantismen – den som känner sig ungefär som det står i Domarboken att det är ett problem ”att var och en gör som han själv vill, eftersom det inte finns någon kung i Israel” – han eller hon gör ett stort misstag om han eller hon tror att det fungerar bättre inom den Katolska kyrkan. Du kommer ur askan in i elden. Du går från ett sammanhang där man kan ifrågasätta samtliga kristna ledare utifrån Bibeln, till ett sammanhang där kristna ledare gör minst lika mycket grova fel, men där du inte kan ifrågasätta utifrån Bibeln. Låt inte din känslomässiga uppgivenhet över protestantisk bibeltolkningsanarki driva dig åt ett håll som bara ser ut att fungera på håll.

Så det är alltså inte så att Skriften allena “inte fungerar”. Det är vi kristna som inte fungerar som vi ska alla gånger. Och vi kan inte utifrån vårt egna bristfälliga efterföljande av Guds ord dra slutsatser om hur Gud borde ha organiserat sin församling. Vi kan inte utifrån våra upplevelser av hur jobbigt det är med splittring och avfall, dra slutsatsen att det är Bibeln det är fel på eller att det är fel på läran om Skriften som högsta auktoritet. Vi kan inte av det dra slutsatser om att Gud borde ha insatt något ämbete som ska råda bot på detta. Vi kan bara utgå från vad Bibeln säger att han faktiskt gjort. Och så får vi lita på att Gud är större än vad vi är och vet allt. 

Och varför skulle det fungera bättre om Gud hade instiftat ett läroämbete som det katolska? Om människor inte trodde på Jesus och följde vad han sade när han gick omkring här på jorden, om Guds son i mänsklig gestalt vandrande här på denna planet inte var lösningen, varför skulle då en särskild mänsklig institution med överåriga ungkarlar i toppen fungera bättre? Ursäkta det något jordnära men dock så realistiska uttryckssättet.

Men nästa inlägg i denna serie kommer att ta upp hur Nya testamentet ser på denna fråga. Olika mer systematisk-teologiska frågor och annat kommer också senare i serien.