Svar på argumentet ”Skriften allena fungerar inte”, med mera

Vad menas med uttrycket ”Skriften allena”? Man kan inte ha en ”papperspåve”. Man kan inte ha en bok som auktoritet om inte erkänner Kyrkan som skapat boken som auktoritet. Man kan inte ha en kanon på bibelböcker utan en ofelbar Kyrka.  Men Skriften allena fungerar ju inte! Har du hört dessa och många liknande katolska argument mot din protestantiska tro förut? I denna artikel som också publicerats i tidskriften Kyrka och folk – dock har de inte uppdaterat sin hemsida ännu och publicerat den där – går jag igenom dessa argument och vederlägger dem. Läs och begrunda:

I min förra artikel skrev jag att det var framför allt två frågor som för mig var de viktiga att bearbeta under den process som sedermera ledde till att jag blev katolik. Det var frågorna om (1) påvens och läroämbetets funktion och roll, samt frågan om (2) Skriften allena eller det romersk-katolska Skrift och tradition. När jag efter drygt tre år som katolik sedan återgick till min ursprungliga protestantiska tro, så var det efter ytterligare bearbetning av exakt dessa frågor.

Man kan förenklat säga, att jag på vägen till att bli katolik i början mest arbetade med fråga två, vilket sedan ledde till en djupare bearbetning av fråga ett. När jag var i processen att simma tillbaka över Tibern, så arbetade jag först mest med fråga ett, för att sedan fördjupa mig rejält i fråga två.

Om ordet protestant

Men först en terminologifråga. Jag använder ordet protestant i all dess olika former som en beteckning på alla sorters kristna samfund som blev följden av den protestantiska reformationen på 1500-talet. Det inkluderar lutheraner, reformerta, anglikaner, baptister, metodister, pingstvänner med mera. Det är en tämligen vedertagen benämning i litteraturen på hela denna kategori av kristna, i motsats till katoliker och ortodoxa. Jag vet att det finns dem – fast jag har bara stött på detta hos lutheraner – som av olika skäl finner denna term problematisk. Men jag vet inte om någon annan term än just ”protestant” i dess olika former, som täcker in alla dessa olika grupperingar som reformationen blev upphov till, och som samtidigt är vedertagen och känd. Jag uppfattar det inte som att ordet ”evangelisk” fungerar här. Därför håller jag fast vid denna terminologi.

Vad menas med Skriften allena?

Skriften allena är ju en grundläggande lära inom alla protestantiska samfund. Den säger att Skriften allena är högsta auktoritet för tron och det kristna livet. Vi förnekar inte att det finns andra så kallade auktoriteter, som till exempel kyrklig tradition, kristen bibeltolkning genom tiderna, olika konciliers beslut i lärofrågor, men vi hävdar att Skriften står över alla dessa i auktoritet. Ingen påve, inga samlingar av biskopar, inget koncilium, ingen samling av akademiskt skolade teologer, inga politiker, inga alls kan betraktas som ofelbar domstol eller yttersta auktoritet över vad som ska vara kristen tro eller kristet liv. Skriften står över allt detta andra och allt det andra ska prövas utifrån Bibeln. Och endast Bibeln kan vara källa till den kristna trons innehåll. ”Kapitel och vers, tack” är ett vanligt uttryck för detta i många kretsar, åtminstone förr.

Olika katolska invändningar

Katolska apologeter brukar kritisera detta skarpt och hävdar att denna protestantiska princip inte fungerar i verkligheten. Man kan inte ha en ”papperspåve” som högsta auktoritet. Tolkningarna kommer att bli så olika och så många att splittringen i olika samfund är oundviklig. Och i detta fall är det ju enkelt för katolikerna att peka på mångfalden av protestantiska kyrkoriktningar och samfund som faktiskt finns i vår tid. I stället behöver vi ha ett läroämbete som är avgörande instans till att slå fast vad som är rätt kristen lära och inte. Om man tror att Skriften allena är högsta auktoritet, så måste den ju ändå tolkas. Och här blir varje enskild protestant sin egen påve, sitt eget läroämbete. Och det är det vi ser i den protestantiska världen, hävdar de katolska apologeterna.

Dessutom, hävdar de, kan man inte finna att läran om Skriften allena kan beläggas i Skriften själv. Och därmed uppfyller den inte sitt eget kriterium – att all kristen lära måste kunna hämtas ur och härledas till vad Bibeln själv säger. Uttrycket ”Skriften allena” finns inte i Bibeln och det finns inga bibeltexter som lär ut något sådant.  Ofta anför katolska apologeter några av de bibeltexter som de menar att protestanter särskilt använder sig av när de ska motivera Skriften allena, och kritiserar denna förmodade protestantiska Skriften-allena-tolkning av dessa texter och hävdar att de handlar om något helt annat. Exempel på sådana är 2 Tim 3:16-17; 2 Pet 1:21 och Apg 17:10-12. Och vi kan inte heller begränsa oss till enbart Bibeln som källa till den gudomliga uppenbarelsen. Bibeln själv säger  ju: ”Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror (ordagrant ”traditioner”) som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.” (2 Thess 2:15)

Katolska apologeter brukar också hävda att det är ologiskt att hävda Skriften allena som princip, eftersom vi inte skulle ha en Bibeln om det inte vore för att Kyrkan först skapade den. Det är i Kyrkan som böckerna skrevs, det är i Kyrkan som besluten fattades att just dessa skrifter som vi har i kanon verkligen ska vara kanoniska skrifter. Och då måste man enligt denna logik först erkänna Kyrkans auktoritet att skapa en kanon, för att sedan kunna använda denna kanon. Kyrkan och dess auktoritet (läs läroämbetet) kommer först, sedan Skriftens auktoritet. Om Skriften är ofelbar, måste den Kyrkan som skapat den vara ofelbar. En flod rinner inte högre än sin egen källa.

Man kan inte underordna sig Skriften som högsta auktoritet om man inte först underordnar sig Kyrkan som högsta auktoritet. Annars blir det som när Martin Luther ville rensa ut bland annat Jakobs brev från Bibeln, eftersom han inte tyckte att det stämde med läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena, som han menade var den rätta tolkningen av Skriften. Om Luther är domare över vilka skrifter som ska ingår i kanon, då är det Luther som är sin egen högsta auktoritet eller läroämbete, inte Bibeln. Och det är därför som protestanterna rensade ut de deuterokanoniska böckerna ur Bibeln, för att det inte passade deras lära. Till exempel 2 Mackabeerboken som kan tolkas som stöd för bön för de döda.

När man befinner sig i det tillstånd av andlig och teologisk uppgivenhet över den djupa splittringen i protestantiska sammanhang som många protestantiska kristna då kan uppleva sig vara i och som sedan successivt leder till att de slår in på den katolska vägen, är det lätt att lystra till denna typ av katolska apologetiska argument som jag här ovan i korta ordalag beskrivit.

Gräset är grönare på grannens gräsmatta, när man ser att den Romersk-katolska kyrkan är en enda kyrka ”med Petrus, under Petrus”. Här finns ett läroämbete som kan agera domare i alla tvistefrågor i läran. Här finns ett läroämbete som från allra första början har slagit fast vad som är kanon. Här finns också Traditionen med stort T. Här finns mer gudomlig uppenbarelsen än bara bibeltexterna. Och här finns kontinuiteten tillbaka genom hela historien, tillbaka till Jesus Kristus själv, i form av en lära som inte förändras efter varje vindkast i tidsandan och den allmänna opinionen. Den som är trött på det protestantiska allmänna gungflyet – här finns fast mark att stå på!

Att bli katolik innebär i praktiken att man i första hand underordnar sig påveämbetet

Och här är det viktigt att notera den reella strukturen i det katolska tänkandet. Det är lätt att på ytan tänka att den katolska tron vilar på tre ben utan inbördes rangordning, på Bibeln, Traditionen och Läroämbetet. Men den reella ordningen är att det är Läroämbetet som står överst och som bestämmer vad som ska ingå i kanon och hur Bibeln ska förstås, och som bestämmer exakt vad Traditionen är och inte är, och hur den ska förstås. Att bli katolik är därför att i praktiken i första hand underordna sig påveämbetet, för det är där Kyrkans ofelbarhet har sitt konkreta uttryck. Det är som att skriva på kontraktet innan man vet exakt allt som kommer att stå i det i framtiden. Men mer om just detta i en annan artikel.

Behöver man då en ofelbar Kyrka för att få en ofelbar Bibel?

Behöver man då en ofelbar Kyrka för att få en ofelbar Bibel?

Eller behöver patienten en komplett läkarexamen och tio års vidareutbildning och tjänstgöring som läkare för att kunna ta emot och använda den rätta medicinen mot den allvarliga sjukdomen?

Det korta och enkla svaret är att den kristna församlingen i betydelsen av alla troende kristna måste inte vara en ofelbar institution för att ta emot och erkänna de heliga skrifterna, lika lite som den judiska synagogan var ofelbar när den gjorde samma sak med det vi kallar Gamla testamentet. För när blev de heliga skrifterna ”heliga”? När fick de sin auktoritet och ofelbarhet? Var det när Kyrkan bestämde det vid några synoder kring år 400 eller på 1500-talet? Eller blev de det i och med att de skrevs?

Det är på denna punkt man kan använda sig av exempelvis texten i 2 Tim 3:16-17. Inte för att den säger något om principen om Skriften allena i sig själv, utan för att den säger något om vad de heliga skrifterna är. Jag citerar den här i sitt sammanhang:

Men du har troget följt mig i min lära, mitt liv, mina föresatser, min tro, mitt tålamod, min kärlek och min uthållighet, mina förföljelser och lidanden, som… Onda människor och svindlare kommer att gå allt längre på vägen mot fördärvet, på en gång bedragare och bedragna. Stå kvar vid det som du har lärt dig och fått visshet om. Kom ihåg vilka lärare du har haft och att du ända sedan dina barnaår är hemma i de heliga skrifterna; de förmår ge dig den kunskap du behöver för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus. Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.

“Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst.” (2 Tim 3:10 – 4:5)

 

Denna text talar om Skriftens inspiration, att den är ”Gudutandad”, och det är ju just det som gör att den är till denna nytta. Det är just det som gör att den har auktoritet. Det Skriften säger är vad Gud säger.

Av sammanhanget förstår vi att när Paulus skriver att ”varje bok i skriften är inspirerad av Gud” (3:16) så tänker han i första hand på de gammaltestamentliga skrifterna, de som Timotheos hade varit hemma i ända sedan sina barnaår (3:15). Men i den kristna kyrkan genom tiderna har vi förstått att detta även gäller för övriga skrifter som vi kallar heliga. Texten är ju ett uttalande om nyttan av de skrifter som beskrivs med adjektivet inspirerade, gudutandade (theopneustos).

Till denna kategori som gudutandad skrift kom ju även de olika nytestamentliga skrifterna att räknas. Aposteln Petrus skriver ju om Paulus brev:

”Att vår herre dröjer skall ni betrakta som en räddning. Detta har också vår käre broder Paulus skrivit till er i enlighet med den vishet han har fått. Det gör han i alla sina brev när han talar om dessa ting. Där finns somligt som är svårt att förstå, och detta liksom vad som står i de övriga skrifterna förvränger okunniga och obefästa människor, till sitt eget fördärv.” (2 Pet 3:15-16)

Det man här kan se är då att skrifterna är inspirerade av Gud och därför till nytta. Skrifterna har sin auktoritet med allt vad det innebär just därför att de kommer från Gud, är ”gudutandade”. Så auktoriteten i dessa skrifter som vi har i kanon härrör alltså inte från senare tiders kyrkomötesbeslut eller något påvligt beslut, utan från vad skrifterna är i sig själva från det att de skrevs.

Det kyrkan gör är alltså inte att ge skrifterna auktoritet, utan i stället att erkänna deras auktoritet och därför ta emot dem. Och för det behövs ingen ofelbar Kyrka, lika lite som det behövs ofelbara människorna för att ta emot Guds nåd till frälsning. Skriftens auktoritet härleds alltså inte från Kyrkans auktoritet, utan direkt från Gud. Och inte via Kyrkan, utan genom de apostlar och profeter som skrivit den.

Men måste det inte till en ofelbar Kyrka för att slå fast kanons gränser, vilka skrifter som ska vara med? Nej, jag kan inte se att det skulle vara nödvändigt, av liknande skäl som att jag som patient inte måste ha en läkarexamen för att ta emot medicinen mot min sjukdom. Om skrifterna är inspirerade av Gud från början och är skrivna av rätt personer, om de så att säga kommer från rätt håll som exempelvis är fallet med Paulus brev, och om församlingen eller personen de är adresserade till inser och erkänner vad de är och så tar emot dem för vad de de facto är, så behövs det inte en ofelbar Kyrka utan bara enkla fromma mottagare. Och det verkar ju vara så det har gått till rent historiskt.

Vi ser redan hos andra kristna författare från 100-talet och framåt att kyrkan använde i stort sett de skrifter vi använder som helig skrift. Vi ser också att de erkände dessa som auktoritativa på ett helt annat sätt än andra kristna skrifter som skrivits nästan samtidigt eller bara lite senare. Utan kyrkomötesbeslut och utan påvliga beslut ser vi alltså att ”våra nytestamentliga” skrifter alltså sågs som och användes som heliga och kanoniska skrifter redan från 100-talet och framåt, med möjligt undantag för någon av de mindre skrifterna som vi inte har belägg för, men som därav ändå inte är uteslutna. De kyrkomötesbeslut och liknande som tillkommit i senare tider har inte skapat kanon, utan bara erkänt den kanon som redan funnits. Kyrkomötesbesluten har så att säga endast stadfäst praxis.

En bra bok om själva kanonfrågan och kanonprocessen är Canon Revisited – Establishing the Origins and the Authority of the New Testament Books av Michael J Kruger (Crossway, Wheaton, Illinois, 2012).

Så på frågan om vi inte måste erkänna en ofelbar Kyrka först, för att kunna ha en Bibel att använda och underordna oss under, så är svaret alltså ett nej. Men man kan säga att vi litar på den tämligen tydliga kyrkliga tradition som gett oss vår Bibel, inte som en auktoritet på Bibelns nivå, men väl som en trovärdig mottagare och förmedlare av det gudsord som var auktoritativ helig skrift redan från det att det skrevs. Vi kan följa historien om detta. Och vi har aldrig sagt att kyrkan inte är en auktoritet.

”Men Skriften allena fungerar ju inte!”

Men vad ska vi svara på den katolska kritik som säger att Skriften allena ”inte fungerar”?

Det korta och enkla svaret här är att vi anser att frågan om huruvida Skriften allena fungerar eller inte, är felaktigt ställd. Så kan man fråga om en bilmotor, men inte om en kristen lära. När det gäller läror ska man i stället fråga om läran är sann. När man talar om treenighetsläran, så frågar man inte om den fungerar, utan om den på ett korrekt och sanningsenligt sätt uttrycker vad den gudomliga uppenbarelsen lär oss. Jag skriver så, eftersom den gudomliga uppenbarelsen ur protestantisk synvinkel här syftar på den bibliska uppenbarelsen, medan det för katoliker och ortodoxa även inkluderar traditionen. Men i båda fallen frågar man om läran är sann, inte om den fungerar. Därför ska man inte heller fråga om Skriften allena fungerar, utan endast om det är en sann lära.

Om man sedan ändå skulle svara på de konkreta exempel som katolska apologeter tar upp som exempel på varför de menar att Skriften allena ”inte fungerar”, trots att det är en felaktigt ställd fråga, så blir svaren lite olika beroende på vad exakt dessa exempel handlar om. Det går inte att komma med samma svar på allting eller med alltför enkla svar.

Om till exempel katoliken hänvisar till splittringen i tusentals samfund och hänvisar till att den Romersk-katolska kyrkan (RKK) är en enda kyrka under Petrus, så måste svaret och samtalet på djupet gå in på ecklesiologin. Det blir exempelvis inte korrekt att göra jämförelsen genom att säga att vi på ena sidan har en kyrka (RKK), medan vi på den andra har diverse olika lutherska kyrkor, anglikanska kyrkor, metodister, presbyterianer, olika pingstsamfund etcetera. Det korrekta vore i så fall att jämföra katolicismen med protestantismen.

Då kan man genom att studera ecklesiologin se att det som RKK uppfattar som splittring inte nödvändigtvis är att betrakta som splittring inom protestantismen. Att olika protestantiska samfund saknar en gemensam överordnad hierarkisk struktur som leds av en enda människa eller av en grupp av människor är inte i sig nödvändigtvis att betrakta som splittring av Kristi kyrka med stor bokstav. Kristi kyrka måste nämligen inte ha en centraliserad världsvid mänsklig struktur enligt allmänt protestantiskt tänkande. Kristus är huvudet och ingen människa på jorden är huvud i hans ställe.

Sedan finns det ju splittring inom protestantismen i tusentals samfund – om man ser till det juridiska. Men det är knappast tusentals teologiska riktningar. Lutheranismen är en teologisk riktning, men samtidigt uppdelad i flera samfund rent juridiskt.

Det finns också gott om teologisk splittring inom den romersk-katolska världen. Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Den är förmodligen lika stor som den mellan olika protestantiska riktningar. Men katolicismen har en överordnad mänsklig juridisk enhet under påveämbetet. Och ur det avseendet ser de mer enhetliga ut på ytan. Men internt strider de minst lika mycket som protestanter gör. Det är bara att se till exempel den enormt stora splittrande effekt som påve Franciscus utgör inom RKK i vår tid, mellan traditionalister och modernister, där somliga på fullt allvar diskuterar om huruvida den nuvarande påven är en heretiker eller inte. Den nuvarande innehavaren av påveämbetet fungerar snarare som polariserande och splittrande inom RKK, än som ett enhetens ämbete. Och det romerska kravet på ett erkännande av påven eller påveämbetet såsom högsta ledning inom den världsvida kyrkan är i sig polariserande och splittrande inom den världsvida kristenheten, som ju inte erkänner detta ämbete som vare sig kristet eller bibliskt. Och här har RKK med sina absoluta anspråk kring påveämbetet målat in sig i ett hörn av lära som inte kan förändras.

Det finns mycket mer att säga om ecklesiologin som inte ryms i denna artikel, men ovanstående är bara ett exempel på att det inte är så enkelt som katolska apologeter vill göra gällande, att katoliker har enhet och protestanter splittring. Och frågan man måste ställa sig skulle då lika gärna kunna vara ”varför fungerar inte enhetens ämbete?” eller ”varför fungerar inte påveämbetet/läroämbetet?”

Finns det något bibliskt svar på varför det ”inte fungerar”?

Svaret på båden den katolsk-apologetiska frågan och den protestantiska motfrågan kanske står att finna i Bibeln själv? Kanske till och med i den skrift som Luther ville ta bort, men som de flesta andra menade borde räknas som kanonisk skrift, i Jakobs brev:

”Varifrån kommer all kamp och strid ibland er? Är det inte från begären som för krig i era lemmar?” (Jak 4:1)

Eller som Paulus skriver:

”Vad köttet ger är lätt att se… fiendskap, strider… splittringar, kätterier, maktkamp…” (Gal 5:19-21)

Allt detta finns i alla kristna sammanhang, både bland protestanter och katoliker och ortodoxa. Av denna anledning är det också fel att fråga sig varför Skriften allena ”inte fungerar”. Det är nämligen inte Skriften det är fel på. Kanske är det som Paulus också skriver i Romarbrevet:

”Lagen är alltså helig och budordet heligt, rättvist och gott. Var det då något gott som blev min död? Nej, inte alls. Det var synden. För att den skulle avslöjas som synd vållade den mig döden genom det som är gott…” (Rom 7:12-13)

Sedan finns det flera texter av mer varnande och/eller eskatologiskt slag som borde få oss att tänka till i dessa avseenden.

Paulus säger till de äldste från församlingen i Efesos:

”Ge akt på er själva och på hela den hjord som den heliga anden satt er att ha uppsikt över, för att ni skall vara herdar för Guds församling som han har vunnit åt sig med sin sons blod.

Jag vet att när jag lämnat er skall farliga vargar som inte skonar hjorden tränga in bland er. Ur era egna led skall det träda fram män som förkunnar villoläror för att dra lärjungarna över på sin sida. Håll er därför vakna, och kom ihåg…” (Apg 17:28-31)

Det kommer alltså att komma villolärare och heretiker och därmed splittringar. Det finns flera andra texter som säger liknande saker, bland annat Rom 16:17f; pastoralbreven i sin helhet, 2 Pet 2; Jud.

Med tanke på att splittring och strider i lärofrågor nämns så ofta i Nya testamentet och i första hand sägs bero på det Paulus kallar ”köttet” –  fast det uttrycks på lite olika sätt i alla dessa texter – och att det i flera texter antyds att vi från Paulus perspektiv har mer och mer att vänta av detta i framtiden, så vore det enligt min mening väldigt förhastat och feltänkt att tro att detta har att göra med att människor håller Skriftens roll för högt och därför köper den katolska apologetiken.

Sammanfattning och framåtblick

Vi ser alltså så här långt att vi inte behöver en ofelbar Kyrka för att ha en ofelbar kanonisk helig skrift som högsta auktoritet. Skriftens auktoritet härrör inte från Kyrkan och dess olika kyrkomöten och biskopar, utan från att den är gudutandad och given av Gud genom apostlar och profeter. Det vore mer korrekt att säga att Bibeln skapat kyrkan än tvärtom. Men då menar vi egentligen att kristen förkunnelse av Guds ord och spridandet av ordet även i skriftlig form är det som väcker tro och därmed skapar en kristen församling. Kyrkan har inte skapat kanon, utan i stället igenkänt och erkänt de heliga skrifterna för vad de är och därför tagit emot dem. För det behövs inte någon ofelbar Kyrka, utan enbart fromma människor samlade kring ordets förkunnelse och sakramenten.

Vi har också sett att frågan om huruvida ”Skriften allena fungerar eller inte” är en felaktigt ställd fråga. Frågan borde vara: Är läran om Skriften allena en sann lära?

Splittringar och diverse elände som katolska apologeter hävdar är resultatet av att man förkastat påveämbetet och i stället håller Skriften som högsta auktoritet, är utifrån Nya testamentets tänkande i stället ett resultat av det Paulus kallar ”köttet”. Och det problemet kommer vi att få leva med ända till dess att Jesus kommer tillbaka.

Men när det gäller den mer korrekt ställda frågan – är det en sann lära? – ska vi nu ta itu med på ett grundligt sätt. Här får vi ta itu med katolikernas påstående att läran om Skriften allena inte går att belägga i Bibeln. Hur är det med den saken?

I mitt eget personliga fall såsom uppvuxen med frikyrklig bakgrund men med viss anknytning även till Svenska kyrkan, så hade jag egentligen aldrig tänkt så mycket på denna fråga, förrän det hettade till på allvar och jag började känna att situationen i mina protestantiska sammanhang var olidligt splittrad, att det verkligen är sant att ”Skriften allena inte fungerar”. När jag kände så och lyssnade på katolska apologeter, var det väldigt lätt att känna att de faktiskt har en poäng, att de hade rätt. Inget i min teologiska bakgrund eller i min studiebakgrund hade förberett mig för just den här frågan, inget av det jag hade läst hittills. För nutidens protestanter tar ju i regel sin protestantiska position för given. Den är så självklar för många, att man för länge sedan glömt bort argumenten.

Det var först när jag under andra halvan av min treåriga katolska tid på allvar började ifrågasätta påveämbetet av både historiska och teologiska skäl, som jag kom i kontakt med något mer rejäl protestantisk litteratur i ämnet, när jag börja läsa den lutherske 1500-talsreformatorn Martin Chemnitz verk som i engelsk översättning heter Examination of the Council of Trent. Det var här jag hittade riktig och solid argumentation, från någon som inte fått det med modersmjölken och tagit det som en självklarhet efter flera generationers lutherdom.

Om det får jag återkomma.

 

 

3 reaktioner på ”Svar på argumentet ”Skriften allena fungerar inte”, med mera”

  1. Läsvärd artikel som vanligt.

    Det här med att troende samlas för att forska i skrifterna gav inspiration att göra en egen liten forskningsrunda nu på morgonkvisten och fann en bibeltext om vad profeterna forskade efter, egentligen, som jag inte medvetandegjort tidigare:
    ”Efter denna frälsning har profeterna forskat och ihärdigt sökt efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få” (1 Pet 1:10.)

    Vilken frälsning?, kan man då undra. Ja, föremålet för frälsningsjublet står i vers 8. ” Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fast ni ännu inte ser honom tror ni på honom och jublar i obeskrivlig, himmelsk glädje”. På vilket sätt kan man få hjälp på frälsningsvägen? På den frågan svarar vers 2: ”helgade genom Anden till lydnad och rening med Jesu Kristi blod. Nåd och frid vare med er i allt rikare mått”.

    Jaha, hur kan man veta att man lyder och blir ren, kan då nästa frågor vara. Ja, det som finns att lyda står i vers 22: ”genom Guds levande ord som består ” och hur man renas står i 1 Joh 1:7 ”Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd och 1 Joh 1:9 ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet”.

    Vad är att vandra i ljuset undrar man väl sedan? Det kan profeten i Ps 119:105 svara på ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.”

    Och nu tillbaka till den nåd som vi enligt Petrus profeterats:
    ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har av Fadern, full av nåd och sanning” Joh 1:14.

    När vi kommer till Sonen så får vi del av hans ord, hans nåd, hans godhet, hans härlighet, hans sanning genom den Helige Ande – vår hjälpare.

    Det är så här det är. Det är sanningen. Ändå brukar i vart fall min utmaning i tron vara att be om ny kärlek i mitt hjärta. Till medmänniskor, till Fadern, Sonen och Den Helige Ande. Och faktiskt även till mej själv. De bönerna kan ju inget kyrkomöte hjälpa. Personligen har bönerna om förlåtelse i olika avseenden varit det klockrena konceptet senare tid. Kanske hade jag inte förstått vikten av det om inte kristna lärare i min omgivning predikat det. Eller så hade Herrens ande ändå undervisat mej om det. Att det ändå är förlåtelsen som befriar intygas av Guds ord. Det är samstämmigheten mellan Guds ord och det glada som händer i livet som gör att man får ihop det. Glädjen och kärleken man uppfylls med när man ber om den. Hos honom som är smord med glädjens olja får man både hämta hjälpen till det rättfärdiga och till glädjen i samma paket:

    ”Men om Sonen säger han: Gud, din tron består i evigheters evighet, och ditt rikes spira är rättens spira. Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet. Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.” (Heb 1: (8-9).

  2. Hej
    Var det inte helt nödvändigt att någon/några tog taktpinnen och bestämde hur den kristna tron skulle definieras och skrifterna tolkas för att lotsa den kristna religionen och lämna över stafettpinnen till nya generationer genom historien?
    Tror inte att ledare typ Arne Imsen och Ulf Ekman som suttit på sin respektive kammare och dragit slutsatser hade varit ett framgångsrecept
    Mvh Rolf

    1. Mikael Karlendal

      Hej!

      Visst var det bra att några gjorde det! Ingen av reformatorerna på 1500-talet förnekade det, och inte heller de som kom senare.
      Att kyrkans biskopar samlades till olika kyrkomöten för att överlägga om och besluta om vad som är rätt tolkning av Skriften är bra. Läran om Skriften allena säger inte emot detta. Vi förnekar inte att det finns andra auktoriteter än Skriften. Den är högsta auktoritet och enda ofelbara källan till gudomlig uppenbarelse, men den är inte den enda auktoriteten. Kyrkomöten och koncilier är andra sådana och de har till uppgift att tolka och vägleda. Men de är inte ofelbara. Endast Skriften är ofelbar.

      Och vid inget av de sju första så kallade ekumeniska koncilierna (de flesta protestanter erkänner inte det sjunde som riktigt ekumeniskt, men brukar inte ha några problem med de sex första), så var det biskopen av Rom (numera känd som påven) som var sammankallande eller presiderande. Han deltog inte ens. Det var romerska kejsare som sammankallade. Så man kan inte säga att påven höll i någon stafettpinne eller taktpinne.

      Som jag redan skrivit i mina inlägg, så innebär inte läran om Skriften allena att enskilda kristna ledare ska sitta privat på sin kammare och avgöra vad resten av de kristna borde tro. Så självklart så hade det inte varit om rätt om Arne Imsen eller Ulf Ekman gjort det. Men detsamma gäller påvarna. Det finns flera påvar som varit betydligt olämpligare för rollen än dessa båda andra.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: