Min väg genom den svenska kristenheten

Har jag hattat hit och dit mellan olika samfund? Har jag hoppat från tuva till tuva? Har jag ändrat mig hela tiden när det gäller teologin? Jag var den bloggande och debatterande pingstpastorn som blev EFS-predikant och sedan katolik. Nu är jag åter protestant. Har de som riktar sådan kritik rätt?

För att göra saken värre, så vill jag även upplysa om att jag under mitt liv hittills hunnit tillhöra följande samfund: Pingströrelsen, EFK, EFS, Svenska kyrkan, samfundsoberoende frikyrka, Livets Ord och Katolska kyrkan.

Har då kritikerna rätt? Nej, inte enligt min mening.

Innan jag utlägger detta, vill jag också säga att jag länge tänkt skriva om just det här men samtidigt tvekat, men mer om detta i avslutningen.

Teologiskt eller föreningsjuridisk?

Som jag ser det, så har jag varit protestant hela mitt liv, utom under en kort tid då jag var katolik. Och det är ju inte så mycket till hattande. Detta om man ser ur ett teologiskt perspektiv, sett till min teologi.

Ser man det ur ett kyrkojuridiskt och föreningsjuridiskt perspektiv och så vidare, då är dock förändringarna desto fler och dessutom stora. Men frågan är ju om det är så man ska se det? Jag ser det inte så.

Så rent teologiskt har jag inte hoppat hit och dit. Jag har haft samma teologi hela mitt liv, utom under den korta katoliktiden. Men rent kyrkojuridiskt, föreningsjuridiskt har jag tillhört flera olika sammanhang. Och det är det som här ska diskuteras.

Sett till teologin

Jag vet väl vilken teologi jag haft under mitt liv. Och med undantag för den relativt korta tid då jag var inne på den katolska banan, så har jag hela tiden haft samma protestantiska, evangelikala och väckelsekristna teologi oavsett samfundsöverrock.

Självklart har jag utvecklats över tid i mitt teologiska tänkande. Kunskaper har fördjupats, nya kunskaper har lagts till, modifieringar och nyanseringar har skett och så vidare, men inga stora förändringar har skett. Jag har hela tiden kunnat citera den nicenska trosbekännelsen och säga att det är min tro. Jag har hela tiden kunnat citera Lausannedeklarationen och säga att det är min tro. Eller andra samfundsöverskridande evangelikala bekännelsedokument. Jag har hela tiden dessutom lutat åt det reformerta hållet och samtidigt trott att de andliga nådegåvorna är till även för vår tid.

Eftersom jag döptes som nioåring i pingstkyrkan i Örebro, i vatten och i Faderns och i Sonens och i den helige Andes namn, så har jag utan problem kunnat vara med i samtliga ovannämnda protestantiska samfund.

Dopfrågan är det som ställer till det

Enligt min mening finns det ingen större och mer avgörande teologisk skillnad mellan dessa nämnda protestantiska samfund, som utgör ett hinder mot att man som vanlig medlem med vanligt jobb kan tillhöra vilket av dem som helst.

Dopfrågan är den enda fråga som kan utgöra ett hinder. Vissa sammanhang kräver troendedop för att bli medlem.

Hade jag varit lekman och haft ett vanligt jobb, hade jag därför med min teologi kunnat tillhöra vilket som helst av alla dessa samfund utom Katolska kyrkan, utan att ändra mig en enda gång när det gäller teologin. Är man bara döpt som troende, så finns det inga hinder alls att byta hit och dit mellan dessa samfund.

Jag har ändrat mig en gång under mitt protestantiska liv på en viktig fråga, och det var när jag som pingstpastor började anse att det är rätt och riktigt enligt Bibeln att döpa även spädbarn. Då blev jag tvingad att byta samfund, eftersom pastor inom Pingströrelsen måste ha en baptistisk dopsyn och kan därför inte döpa spädbarn. Och därför skrev jag också om det här på bloggen.

Hade jag däremot varit en vanlig lekman och haft ett vanligt jobb, så hade jag inte lämnat pingströrelsen på grund av dopfrågan. Jag hade bara gått till Svenska kyrkan och låtit döpa mina barn, om det hade varit aktuellt, och därigenom möjligen ådragit mig missnöje från somliga, men jag hade inte brytt mig om att lämna någon församling eller att skriva om det på någon blogg.

Vad är den viktiga skillnaden?

Enligt min mening är de teologiska skillnaderna mellan dessa protestantiska så små att de är i stort sett omöjliga att upptäcka. Och ingenting i respektive samfunds officiella teologi gör att en person från något annat av dessa måste ändra uppfattning i någon fråga för att byta sitt medlemskap. Dopfrågan är det enda som kan ställa till det här.

Ni som tycker annorlunda om detta får gärna upplysa mig.

För mig är den enda viktiga skiljelinjen i svensk kristenhet idag en fråga som går rakt igenom alla samfund, men inte mellan samfunden, och det är frågan om bibeltron och bibelsynen. Den skär som ett svärd genom alla samfund och församlingar idag, och vi ser i stort sett varje dag hur den påverkar hur människor och församlingar tänker och agera i olika frågor. Det är till exempel därför det annars evangelikala samfundet EFK håller på med att utreda homo-frågan.

Skillnaden mellan en pingstförsamling och en EFS-församling och en EFK-församling och en Equmeniaförsamling är inte större idag än att både lekmän och pastorer kan byta tämligen oproblematiskt mellan samfunden. Däremot är det en avgrundsdjup skillnad mellan de som tror på Bibeln som Guds ofelbara ord och högsta auktoritet för vår tro, och de som i praktiken tror att Bibeln är en mänsklig religiös bok som man kan tolka som man vill utifrån tidsandan. Här går den verkliga skiljelinjen – genom alla samfund, inte mellan dem.

Men varför har jag då tillhört så många olika samfund?

Är jag inte ombytlig som tillhört så många protestantiska samfund? Jag ska berätta, döm själva, men tänk på att jag inte ändrade min teologi. Den var densamma.

Jag döptes som troende när jag var nio år gammal i pingstkyrkan i Örebro. Pingströrelsen är därför ”moderrörelsen” för mig.

Jag flyttade till Lund för teologistudier vid universitetet efter gymnasiet. Där hade jag en period då jag utforskade det lutherska lite grann. Jag gick till gudstjänster i Svenska kyrkan, jag var aktiv i den mestadels lutherska kristna studentrörelsen SESG, som nu heter Credo. Under denna tid började jag fundera ibland över dopfrågan. Efter ett par år började jag dock engagera mig i stadens pingstförsamling, där jag blev medlem. Från pingst till pingst, med andra ord.

1987 flyttade jag till Uppsala efter tid av andliga grubblerier. Jag gick på Livets Ord, därför att jag ansåg att jag behövde bli mer brinnande i min tro. Min väckelsekristna reformert lutande evangelikala teologi ändrades dock inte. Och efter några år kändes det rätt trångt att leva i det sammanhanget, så jag gick därför med i den samfundsoberoende frikyrkoförsamlingen Centrumkyrkan i Sundbyberg, som leddes av Stanley Sjöberg. Jag flyttade också till Stockholm som nybliven lärare.

Några år senare flyttade jag tillbaka till Skåne för vidare studier i Lund, fast då bodde jag i Malmö. Där gick jag med i Immanuelskyrkan, en EFK-församling. Det fanns olika sociala och geografiska skäl till det. Det var inget teologiskt skäl som gjorde att jag valde den framför pingstkyrkan.

2008 blev jag pingstpastor.

2013 hade jag ändrat dopsyn. Jag trodde nu att det var rätt och bibliskt att döpa även spädbarn och jag ville låta döpa mina egna barn, som ju var för små för att kunna bli troendedöpta. Och då var jag av praktiska skäl tvungen att byta samfund. Nu till en församling som är ansluten till både EFS och Equmeniakyrkan.

Hade jag inte varit pastor och velat fortsätta som det, utan i stället haft ett vanligt jobb, så hade jag inte behövt byta samfund och förmodligen aldrig gjort det heller. Jag hade helt enkelt kunnat låta döpa mina barn i Svenska kyrkan, ådragit mig missnöje från en del i församlingen, men bara struntat i det.

Jag började fundera över dopfrågan redan på 80-talet när jag var student i Lund, och sedan har den frågan återkommit då och då genom livet. Men det blev aldrig så att säga riktigt skarp läge så jag skulle vara tvingad att sätta ner foten, förrän jag själv arbetade som pastor och dessutom hade egna barn. Det var därför frågan kom när den kom.

Jag hoppas att alla som läst så här långt nu kan se, att mina ”samfundsbyten” inte berott på ombytlighet, utan mer på olika sociala faktorer, beroende på flytt mellan olika städer och så vidare.

Enda gången jag ändrat teologi och som en konsekvens av det varit tvungen att byta samfund, var när jag ändrade dopsyn. Annars har ju min teologi genom åren varit tämligen konstant.

Det var bara när jag blev katolik som det blev ett rejält byte.

Enligt min personliga uppfattning är alltså skillnaderna mellan de svenska frikyrkosamfunden och motsvarande väckelsekristna delar av Svenska kyrkan (EFS, ELM) så pass små, att åtminstone jag hade kunnat gå vart som helst.

Tiden som katolik

Det här blogginlägget är inte det inlägg då jag ska göra en lång utläggning om varför jag blev katolik och sedan slutade vara katolik. Jag återkommer till den frågan. Men självfallet innebar den ett avsteg från min evangelikala bana och ett allvarligt misstag som jag idag beklagar.

Jag har planer att framöver successivt gå igenom de olika ståndpunkter jag intagit under katolikperioden och som jag gett uttryck för här på bloggen. Successivt ska jag försöka förstå och förklara vad som gick fel, och försöka dra lärdomar av detta. Inte bara för min egen skull, utan också för andras, sådana som läst min blogg genom åren och kanske irriterats, glatt sig, eller blivit vilseledda genom mina skriverier. Och för helt nya och framtida läsares skull, som kan behöva hjälp med detta.

Jag ämnar alltså försöka vederlägga det jag själv skrivit under en viss period av mitt liv.

Jag upplever det själv som att jag är en mer insiktsfull protestant nu än vad jag var förut. Jag förstår mer nu hur Luther, Calvin och andra reformatorer tänkte på 1500-talet då de var ledare i det vi kalla reformationen. De var ju katoliker som blev protestanter. Och jag kan nu i viss mån säga detsamma om mig själv.

Sedan kanske det trots allt är så, att på flera väsentliga punkter, så kanske inte den romerska katolicismen satt särskilt djupt i mig. Just det uttalandet kommer alla katoliker som nu läser mig att använda mot mig. De kommer att säga att jag aldrig var katolik på riktigt eller att jag aldrig riktigt har förstått katolicismen. De kan ha lite rätt på den första delen, men inte på den andra.

Men jag återkommer om det.

Men är det inte ett problem med de många samfunden?

Men om man nu bara tittar på de 55 år av mitt liv då jag varit en protestant, från födelsen tills nu, med undantag av katolikperioden, är det då inte ett problem att jag tillhört så många samfund?

För en del människor är ju detta en fullständigt hisnande tanke. Nästan horribelt! Det finns ju sådana som aldrig tillhört mer än ett samfund i hela sitt liv. Om de så bott i tio olika städer i Sverige, så har de alltid gått till samma samfunds lokala församling var de än bott. De kan sitt samfunds alla traditioner, känner alla i samfundet, vet vilka som är släkt med vilka, vet om alla gamla predikanter i samfundet sedan tidernas begynnelse, deltar i samfundets alla samfundskonferenser, de är präglade av det samfundets alla särdrag – de är kort och gott samfundslojala och samfundspräglade i de ordens alla bemärkelser.

Jag har aldrig varit sådan och aldrig tänkt på det sättet.

När det gäller kunskaperna om och i samfundet som här nämndes, när det gäller känslan av att känna sig hemma i ett visst samfund, så är jag förvisso en pingstvän, även om jag just nu rent föreningsjuridiskt inte tillhör en pingstförsamling.

När det gäller själva samfundstänkandet och tankarna om att man måste vara samfundslojal i alla lägen, så tänker jag däremot inte så och har heller aldrig gjort det. Ja, kanske möjligen att jag tänkte så innan 15 års ålder.

Jag tycker som sagt inte att de teologiska skillnaderna är så stora mellan samfunden. Och rent teologiskt har jag aldrig varit typisk för något särskilt samfund. Fast jag var pingstpastor förut, så tänkte jag aldrig att andedopet är en andra upplevelse efter frälsningen, jag tänkte aldrig att alla andedöpta måste tala i tungor, jag tänkte aldrig att det är en pastors främsta uppgift i gudstjänsten/mötet att leda människor fram till ”gudsupplevelser” – bara för att nämna något.

Nu för tiden är det ju också ganska vanligt med sammanslagna församlingar som är anslutna till flera samfund, och även att pastorer byter från det ena till det andra. Så jag kan inte se det som ett större problem.

Jag har i grunden haft samma teologi som väckelsekristen evangelikal protestant och jag har ansett att jag kan tillhöra i stort sett var som helst utan att behöva ändra på min teologi. Vi är alla bröder och systrar i Kristus.

Bibelsynsfrågan däremot är en skiljelinje.

Vad står jag idag?

Jag är en väckelsekristen, evangelikal protestant. Nu går jag till gudstjänster i Svenska kyrkan. Inom den kan man vara evangelikal och det finns många evangelikaler i Svenska kyrkan. OAS-rörelsen är ett exempel. Det är inte självklart för mig att vara trogen det samfundet resten av livet. Men jag tänker å andra sidan inte heller söka pastors- eller prästtjänster, så ingen behöver egentligen bekymra sig om det. Jag tror att jag kan utöva min kallelse på annat sätt än genom att vara anställd som sådan.

Jag har idag i stort sett samma teologi som jag har haft större delen av mitt liv. Men jag kanske är ännu mer öppen för de specifikt lutherska tolkningarna än vad jag var förut. Men jag står klart och tydligt i den protestantiska reformationens teologiska mittfåra, även om jag har lite svårt med att välja mellan Genève och Wittenberg.

Men lika lite nu som innan jag blev katolik, så är jag inte typisk för något samfund.

Avslutande tankar

Den enkla slutsatsen och svaret på det inledande styckets frågor är därför, att jag själv inte anser att jag hattat hit och dit. Jag har inte hoppat från tuva till tuva eller varit ombytlig. Och att jag svarar så beror på att jag anser att det är teologin som är det viktiga. Inte samfundsjuridiken eller föreningsjuridiken.

Men för de som är samfundsmänniskor ut i fingerspetsarna av födsel och ohejdad vana, så är det säkert omöjligt att komma fram till min slutsats. Men jag som har haft samma teologi hela tiden och bara bytt samfundsöverrock i samband med flytt mellan olika städer, tycker inte så.

Katoliktiden är ett undantag och en avvikelse från detta. Men det ska jag återkomma till.

Jag kan också tillägga, att jag mycket länge tänkt skriva om detta, men tvekat hela tiden. Orsaken till min tvekan är att det kan verka som att jag verkligen ropar efter bekräftelse eller förtroende när jag på detta sätt går i svaromål på just denna punkt. Till det vill jag dock säga, att jag inte söker det. Sådant har ju aldrig förut varit min drivkraft i det jag skriver och är det inte nu heller. Och jag söker som sagt inte några pastors- eller prästtjänster. Jag söker inga förtroendeuppdrag, utan är fullt nöjd med att ha ett vanligt jobb och vara fri och oberoende av alla, som Paulus skriver.

Att jag ändå skriver detta, beror i stället på att jag anser att samfundsmänniskornas perspektiv på detta måste ifrågasättas.

Under hela min livstid har jag beklagat att den evangelikala medvetenheten är så låg i Sverige. Här verkar det som att pingstvännerna är mer måna om att vara ”pentekostaler”, de svenskkyrkliga om att vara lutheraner och så vidare. Alla försöker de framhäva sina samfundssärdrag på bekostnad av den samhörighet som alla evangelikala kristna, alla som tror på Bibeln som Guds ofelbara och auktoritativa ord, borde inse är långt mer viktig och avgörande än dessa särdrag. För den allra viktigaste skiljelinjen idag mellan de som kallar sig kristna är inte de samfunsspecifika dragen; det är i stället frågan om man är bibeltroende eller liberalteolog.

De evangelikaler världen över som i decennier samarbetat i Billy Grahams evangelisationskampanjer, som startat gemensamma tidskrifter som Christianity Today, utbildningsinstitutioner som Wheaton College, skrivit gemensamma deklarationer om världsevangelisation som den i Lausanne, de vet att den gemensamma grunden av bibeltro är viktigare än den att kunna skilja ”pentekostaler” från EFK:are eller EFS:are.

Det är nog de samfundsfixerade som anser att jag varit ombytlig, och det är deras perspektiv som behöver utmanas. Vi behöver idag mer än någonsin en gemensam samling kring en gemensam evangelikal bibelsyn och läromässig grund. Vi behöver mer samling och uppslutning kring det SEA – Svenska evangeliska alliansen – står för och mindre av seminarier om den pentekostala identiteten eller om lutherska särdrag eller rätt luthersk förståelse av ditt och datt. När ett före detta väckelsesamfund som EFK måste utreda homo-frågan, då har det redan gått långt nerför i utförsbacken. Vissa saker behöver man inte utreda!

Sedan vill jag också säga, att jag vet att begreppet evangelikal ibland är mångtydigt om man ser till dess användning de senaste decennierna. Men jag tror att alla som vill förstå vad jag skriver ändå inser vad jag menar när jag använder ordet.

Vi behöver mer evangelikal samling kring bibeltron, vi behöver stå upp för historisk kristen tro. Vi behöver mindre av fixering vid samfundsmässiga särdrag.

Bibeltroende pingstvänner borde ha lättare med att samarbeta med bibeltroende lutheraner, än vad de har med att sambarbeta med liberalteologiska pingstvänner. Bibel- och bekännelsetrogna lutheraner borde ha lättare för att samarbeta med bibeltroende pingstvänner och alliansare, än vad de har med att samarbeta med sina egna biskopar i Svenska kyrkan.

Man måste välja sida i bibelsynsfrågan.

16 reaktioner på ”Min väg genom den svenska kristenheten”

  1. Ja, det är intressant. Det speglar lite min egen resa, som ju dock är mycket mer nedtonad.

    Jag är uppvuxen i Citykyrkan i Stockholm. Dess historia som Östermalms Fria Församling resp Fenixkyrkan var alltid mycket väckelsetillvänd men också motvalls mot det samfund, som inte var ett samfund, som man bekände sig till. Lewi Pethrus nämndes alltid med respekt i min barndoms kafferep, farfar var ju t o m bekant med honom och står för de foton som finns på Filadelfias första kyrkosal, men samtidigt var man inte glad åt alla fula tricks som ägnades ÖFF när man inte ville lyssna på vad Rörstrandsgatan ansåg. Man kan bara nämna Layzell, Lindskog, Ljungqvist, Lidman, Niklasson och Edvardsen. Inget passade domkyrkan vid S:t Eriksplan.

    Som jag berättat på annan plats har min ”omvändelse” kommit efter några teologiskt belastande incidenter i den kyrka jag fortfarande tillhör vilket ledde till att vi slutade gå på gudstjänsterna och istället tittade på tv-kyrkan. Den tyska satellitkanalen BibelTV är en protestantisk evangelikal sändare som även sänder andra samfunds gudstjänster än folkkyrkans. Varje söndag i snart 10 år, efter Hour of Power på en annan satellitkanal, har jag sett en timmas gudstjänst från en tysk församling. Och upptäckt – det finns ingen skillnad att tala om! Det ser likadant ut i de flesta församlingslokaler, bortsett om det är sändning från regelrätta medeltida kyrkor. Det skiljer lite grann i liturgi ibland, men det är sällan. Ibland syns en prästkrage, ibland inte. Kort sagt – det går inte att ur en gudstjänst gissa sig till om det är en folkkyrklig/lågkyrklig gudstjänst, en metodistisk, en mennonitisk eller en karismatisk/pingst. Det är rätt och slätt omöjligt. Det är större skillnader mellan kyrkor inom samma samfund än mellan samfunden.

    Jag blev efter några år mycket förvånad över allt detta och kan alltså helt och fullt skriva under på Mikaels påstående – den stora skiljelinjen är mellan liberalteologiska kyrkor (varav Sverige synes vara fullt) och bibeltroende kyrkor. Oavsett samfund.

    En annan tv-kanal, KTV, som jag tror sänds från Österrike, är utpräglat katolsk. Men även där har jag hört bibelutläggningar och predikningar som är bättre än många pingstpastorers. Om de avhåller sig från specifikt katolska läror, oftast Mariadyrkan och Rosenkransen, så är det heller inget som en pingstvän reagerar negativt på. Allvaret i dessa bibelstudieprogram är också bra mycket större än flamsandet i karismatiska sammanhang.

    Så om nu min regelbundna fysiska bortovaro från min egen församling var något Gud hade en tanke kring så har resultatet blivit att jag utan tvekan måste anse att alla bibeltroende kristna är ”riktiga” kristna och mina bröder o systrar.

    Avs barndopet anser jag det fortfarande vara bäst om man själv beslutar sig. Men det är ju ingen garanti för ett kristet liv! Lika lite som det är en garanti för ett kristet liv om man är barndöpt. Jag ställer mig också frågande till de mycket unga barn, Mikael var 9 år, som döps. Är det av egen fri vilja, eller är det ”coolt” eller för att kompisarna gjorde detsamma? Jag har dessvärre en nära släkting som är vuxendöpt i pingstsammanhang och idag aktiv häxa. Samtidigt hade jag strängt troende släktingar på min mors sida som levde i sitt dop och var de mest heliga människor jag träffat. Ska man rakt av anse barndop vara en villfarelse då bör man i rimlighetens namn också avhålla sig från alla psalmer före 1800-talets mitt, bannlysa CE Sahlberg och andra bibeltroende präster och kalal dem usla villolärare på väg mot helvetet tillsammans med Luther, Calvin, Wesley, Edwards, Graham osv. Eh, det tycker jag kommer både bli en smula besvärligt och ganska ensamt.

  2. 1 Kor 1:14 ff” Jag tackar Gud för att jag inte har döpt någon av er utom Crispus och Gaius så att ingen kan säga att ni blev döpta i mitt namn. Jo, Stefanas familj har jag också döpt. Annars vet jag inte om jag har döpt någon annan. Kristus har ju inte sänt mig för att döpa utan för att predika evangeliet, men inte med vältalig vishet så att Kristi kors förlorar sin kraft.”

    Jag vill gärna dela några tankar om det som Paulus säger ovan. Anledningen till att han säger det han säger verkar utifrån sammanhanget vara att människor hade börjat hålla sej till ”favoriter eller idoler” inom församlingen. Man hade börjat hålla på sin ledarfavorit och börjat strida om vilken som var bäst. Paulus som givetvis inte ville veta av någon annan favorit än Kristus blev less och reagerar ”tack och lov att jag inte döpt någon av er som sätter en människa först och Kristus någonstans längre ner på skalan”. Texten visar även att dopfrågan inte är prio ett i Paulus uppdrag utan att prio ett var att predika evangelium och kraften i Jesu kors. Även om dagen då jag som 38-åring fick troendedöpa mej till Kristus är en av de största dagarna i mitt liv så är jag rätt nöjd med att 12 år senare inse hur Paulus tonar ned dopfrågan i texten ovan. Det är skönt att Kristi kors och frälsning gäller även den som av någon anledning inte passerar dopvattnet och det är skönt att i frihet och utan bakbundna sekundära teologifrågor möta trossyskon i bön, bibelläsning, lovsång och församlingsmöten i hemmet under pandemitider o.s.v. Vilket samfundsnamn stod det ovanför dörrarna i de första hemförsamlingarna på apostlarnas tid? Retorisk fråga förstås.

  3. Hej Mikael!
    Jag vet inte ifall du kommer ihåg mig men vi möttes på SESG i Lund när du var ny i stan. Sedan har jag följd dina vägar genom livet lite grann på avstånd och tittar in på din blogg ibland.
    Nu vill jag bara säga att jag kan hålla med dig i väldigt mycket av det du skriver och känner igen mig i dina tankar inför svensk kristenhet.
    För egen del har jag varit Svenska kyrkan trogen hela tiden sedan jag prästvigdes 1984, men jag vet att jag då sa att det inte alls var säkert att det skulle bli så. Under åren har jag rört mig i många kristna sammanhang och kan bekräfta det du säger om att samhörighet med andra bröder och systrar inte bygger på samfundstillhörighet utan finns där när jag märker att vi har en gemensam grund att stå på.
    I min egen kyrka kan jag ofta känna mig som en udda fågel men har ändå valt att stanna kvar därför att det ändå funnits utrymmer för mig att verka i enlighet med min övertygelse och att det som Svenska kyrkan i varje fall på pappret är den bekännelse jag vill stå för.
    Precis som du skriver så är det i praktiken bibelsynsfrågan som ofta är den helt avgörande. Kan vi bara hålla fast vid att försöka läsa bibeln som det faktiskt står så är många frågor lösta. Och i vissa frågor, som t.ex dopfrågan, får vi ändå lära oss att respektera varandra, hur övertygade vi än är om att vi står på rätt sida. Vi måste kunna leva med att söka sanningen samtidigt som vi har en ödmjukhet inför dem som tänker lite annorlunda.
    All välsignelse över dig och din vidare väg framåt önskar jag dig!
    Thomas Holmström, Brålanda

    1. Hej Thomas! Jag kommer mycket väl ihåg dig. Du var ju ledare för SESG när jag kom till Lund. Var det ordförande i styrelsen?
      Roligt att höra av dig. Man funderar ju ibland över de människor man träffat genom åren och särskilt i sådana sammanhang.
      När jag var ung student i Lund och prövade mig fram i de svenskkyrkliga sammanhangen, var jag och blev aldrig mogen att ta steget över till Svenska kyrkan. Jag kan idag ibland så här i efterhand tycka att det var synd att det inte blev så. Det hade kanske varit enklare om jag redan då hade låtit mig prästvigas av Bertil Gärtner. Vem vet hur mitt liv hade tett sig då.
      Gud välsigne dig i din tjänst!

  4. ”Vi är alla bröder och systrar i Kristus.”
    Vilka ”vi”?
    Hur tog du reda på det?
    Var sättet du tog reda på det godtyckligt eller efter en för alla tillgänglig, objektiv standard?
    Om efter en för alla tillgänglig, objektiv standard, vilken?

    1. Enligt Nya testamentet blir du Guds barn genom tron. Om du i ditt hjärta tror att Gud uppväckt Jesus från de döda, om du med din mun bekänner Jesus vara Herre, blir du frälst. Det är Skriftens objektiva standard för vilka som är Guds barn och därmed syskon och inte.

      1. Jag undrar fortfarande över syftningen i ”vi” i
        ”Vi är alla bröder och systrar i Kristus”, det som var min första fråga.
        Jag förstår att du tänker på dig själv, men ”vi” syftar uppenbart också på en eller flera andra personer.
        Vilka personer tänker du på mer än dig själv när du skriver ”vi”, konkret?
        Vilka personer utesluter du ur tanken när du skriver ”vi”, konkret?

      2. Jag trodde det var självklart, men för att då förtydliga: Med ”vi är alla syskon”, så syftar jag på alla vi som tror att Gud uppväckt Jesus från de döda och som bekänner Jesus som Herre. Vi som delar tron på Kristus är bröder och systrar i Herren. De som inte tror på Jesus Kristus, som inte tror att Gud uppväckt honom från de döda, som inte bekänner honom som Herre är inte delaktiga i detta ”vi”.

      3. Innebär detta att även de som bekänt det du skriver rent objektivt, men som som själva räknar sig som liberalteologer, exv Jonas Gardell och är för abort, för HBTQ osv skall räknas som Guds barn.

      4. Jag menar att man måste tro i sitt hjärta att Guds uppväckts Jesus från de döda, etc. Och att bekänna Jesus som herre är inte bara att säga de orden, utan att också i både teoretisk och praktisk mening mena detta på allvar. Jag tror att även en del liberalteologiskt sinnade personer kan vara Guds barn, men liberalteologin i sig och det liberalteologiska tänkandet i sig innebär att man går på en väg bort från Gud. Men hur långt bort man gått och hur det egentligen står till i hjärtat på människor, kan ju naturligtvis inte jag veta. Men med vissa kan man utgå ifrån att om avfallet är så stort, så har den levande och äkta tron försvunnit, om den nu har funnits där från första stund. Välutvecklad liberalteologi är mer som en annan religion.

      5. Om jag nu ska reagera till hur du svarat mig, inte på pragmatiskt-praktiskt vis (vilket jag var ute efter), utan dogmatiskt-teoretiskt, undrar jag vad du inkluderar i ”tron”. Du använde ett (enda) bibelställe. Vad säger du t.ex. om Joh 8:47:
        ”Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud.”
        ?
        Vad jag undrade med min fråga i början var hur du igenkänner Guds barn i praktiken, ”ute på fältet”. Det tycks mig klart att du har en praxis där, att du inte tänker och agerar efter tanken att alla är kristna, inte heller efter tanken att inga är kristna; du använder tydligen en urvalsmetod för vilka du betraktar som kristna (Guds barn, bröder och systrar i Herren), vilka inte. Vad vill du veta och varför just det? Det är den metoden jag skulle vilja att du redovisar öppet så att den kan diskuteras.

      6. Om du bara syftar på hur jag eller andra människor känner igen kristna ”på fältet”, så handlar det ju inte om hur Gud känner igen dem, vilket jag tänkte du kanske var ute efter, därav mitt enkla svar. Men jag kan ju inte veta vad som rör sig i människors hjärtan egentligen, utan jag kan bara gå efter det jag ser. Och då ser jag människor som verkar ha en levande tro, som är döpta, som tillhör en kristen församling, som deltar i nattvarden och så vidare.

        Reformatorerna på 1500-talet ställde ju också frågan om hur man känner igen en kristen kyrka och svarade, att den finns där Guds ord predikas och sakramenten rätt förvaltas. Den definition är också ett sätt att till det yttre säga var den kristna kyrkan och därmed kristna finnes, men utan anspråk på att veta vad som rör sig i människors hjärtan.

        Men mitt uttalande att vi alla är syskon i Kristus, ska ju naturligtvis tolkas i sitt sammanhang. Med det menar jag att alla protestantiska kristna i de samfund jag nämner (jag skrev just där om svenska protestantiska samfund) är syskon i Kristus.

        Vad är det egentligen som du tycker är problematiskt? Vad har du för agenda? Det verkar väldigt oklart.

      7. ”om du med din mun bekänner Jesus vara Herre, blir du frälst. Det är Skriftens objektiva standard för vilka som är Guds barn och därmed syskon och inte.”

        Och det var ju precis det som hände när den ene kriminelle på ena sidan om Jesus på korset erkände sin synd, försvarade Jesu oskuld och trodde att Jesus var Frälsaren och bad Jesus tänka på honom i Guds rike. Hela bekännelsen ledde som känt till att denne man fick följa med Jesus till hans rike. Händelsen skildrar verkligen den objektiva synen på frälsningen. Hade jag levt vid tiden och varit drabbad av den kriminellas gärningar personligen hade jag kanske dömt honom vilket tack och lov inte betyder något då det är just Jesus som frälser och därmed avgör vilka som är syskon ur Guds perspektiv. Om den kriminelle inte själv bekänt sin synd så är ju bönen ”Herre förlåt honom för han vet inte vad han gör” ännu viktigare då en sådan bön kan leda till att syndaren kommer till insikt om sin synd, ber om förlåtelse, kommer på frälsningsvägen och blir ett syskon.

        Syskonskapet är någonting att vara ödmjuk inför och aktsam om. Tänk att Jesus bad om att vi ska bevaras eniga i hans sanning. Om den enheten vore en ständigt närvarande självklarhet hade bönen varit onödig men Jesus bad bönen för att den var och är nödvändig. Allt som är viktigt för ”vi-et” får man ständigt be om och ”vi-kittet” består av sanningen. När biskop Antje satt i Tv,ns morgonstudie igår och predikade falskt om äktenskapets sanningar reagerade jag dömande men jag kan ju inte veta vad som rör sej i relationen mellan henne och Gud och bönen ”förlåt henne för hon vet inte vad hon gör” lägger hela saken i händerna på Gud att avgöra saken om hon ska få bort sin blinda fläck och närma sej ”vi-et” i frågan.

        Kort sagt så är vi närmast ”vi-et” när vi håller oss nära sanningen och även när vi i kärlek för varandras frälsning ber för enighet i sanningen. Sanningen är kittet och kärleken är drivkraften att få leva med det kittet.

        Dessutom är ”vi-et” en gåva från Gud och inget man kan berömma sej av. Det är nog därför som ett ekumeniskt möte med syskon som möts för att ”prestigelöst”uppleva en förnimmelse av himmelriket kan kännas som det mest gemenskapsmässiga. Man lämnar sina ”säregna” samfundsidéer hemma och möts kring det riktigt viktiga, som det som hände mellan syndaren och Jesus på golgata. Man möts med den tacksamhet som syndaren visade.

        En sak som är skön med bönen ”Förlåt henne för hon vet inte vad hon gör” är att man själv får uppleva en befrielse av att lämna saken och inte bli så upprörd över det som sker. Upprördheten och sorgen klingar liksom av i den bönen. Att lägga fram sanningen utan konfliktskapade är verkligen en utmaning, personligen i.a.f.

    1. Ja, är det en samvetsfråga för dig, så väl bekomme. Många lutheraner vill ju å sin sida inte samarbeta med ”vederdöpare” (det kan ju t o m vara praktiskt omöjligt i en och samma församling – om man kraftfullt driver var sin dopsyn).

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: