Är vägen till kristen enhet att böja sig för påven?

Karl-Henrik Wallerstein är en mycket trevlig och godhjärtad person och kyrkoherde i Svenska kyrkan. Han har på sin Facebooksida uttryckt en del kritik mot mig och Per-Arne Imsen, där han hävdar att vi felaktigt kritiserat påveämbetet. Jag vet inte exakt vad Imsen skrivit som föranlett denna kritik. Och jag vet inte heller vad det är av vad jag skrivit som föranlett Wallerstein att kritisera mig just nu. Men jag vill här ändå ge några kommentarer till vad han skriver.

Wallerstein skriver så här:

”I dag är det enhetens söndag och i luthersk anda, och inspirerad av Paulus mod i Galaterbrevet när han kritiserade apostlarnas främste ledare, Kefas, riktar jag kritik mot Mikael Karlendal och Per-Arne Imsen som felaktigt kritiserar den romerskkatolska kyrkan. Jag hävdar att sann kristen enhet, som ju Jesus ber om i sin översteprästerliga förbön i Johannesevangeliet 17, bara kan ske när vi erkänner påveämbetets apostoliska och katolska funktion i Kristi kyrka (i enlighet med den apostoliska kyrkans struktur som hade Petrus som en tydlig ledare, se Joh. 22). Att ensidigt kritisera Petri läroämbete är med andra ord obibliskt. Men självklart kan vi kritisera påven. Det gjorde Luther och Paulus kritiserade Petrus. Självklart hade den katolska kyrkan svaga påvar när Luther verkade. Vi förstår därför Luthers besvikelse när kyrkan inte insåg hans rättmätiga kritik mot missbruket av avlatsbreven. Men vi som kristna ska inte splittra Kristi kropp! Det är en synd. Detta sker när vi inte kan omfamna alla kristna, inklusive katoliker och ortodoxa. Resultatet blir att vi isolerar oss från Kristi fullhet och gör oss också mottagliga för något värre till exempel ideologiska och sekulära politikers tankar eller maktfullkomliga och sekteristiska miljöer.

”Vägen framåt? 1) Bevara enhetens band genom att be för Kristi kyrkas synliga enhet. 2) Överträffa varandra i innerlig kärlek. Jag är till exempel mycket imponerad av Imsens och Karendals mod och apologetiska slagkraftighet. Tips till er är att rikta den mot Svenska kyrkans ideologiska politisering.

”När den synliga enheten inträffar är det som om vi drömde men så är vi, mirakulöst nog också, fastän många (ca. 2 miljarder), en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.”

 

Jag hävdar att endast en romersk-katolik eller en person som vill bli det kan se ett påveämbete i Johannesevangeliets kapitel 17 och 22.

Jesus bad om kyrkans/församlingens enhet – ja. Men vad ska en sådan enhet bestå i? Den måste utifrån Nya testamentet bestå i att man håller fast vid apostlarnas undervisning, vid den tro eller lära som en gång för alla överlämnats till de heliga (Jud v 3).

Det är också därför Paulus skriver:

”Jag uppmanar er, bröder, att se upp med dem som vållar splittring och lockar till avfall från den lära som ni har undervisats i. Håll er undan från dem.” (Rom 16:16-17)

Enheten måste alltså bygga på enhet i läran, inte på enhet i något specifikt ämbete eller i specifika personer med specifika ämbeten. Eller som Paulus skriver:

”Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: »Jag hör till Paulus«, eller »Jag hör till Apollos«, eller »Jag hör till Kefas«, eller »Jag hör till Kristus«. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes?” (1 Kor 1:10-13)

Lägg märke till att här framhävs att enheten ska bestå i ”tankar och åsikter” – vilket jag tolkar som läran. Och lägg märke till att det handlar om läran och inte om samhörighet med Paulus eller Kefas, det vill säga, inte i någon person eller ämbete. Och just att Petrus/Kefas specifikt nämns här och i detta sammanhanget kan ju nästan ses som profetiskt. Hela tanken med ett petrusämbete av det romersk-katolska slaget faller ju redan här!

Den enhet Jesus bad om ska alltså förstås som en enhet i läran, inte i något ämbete.

Och vi har inte den läromässiga enheten i dagens kristenhet. Ortodoxa och protestanter erkänner inte de romersk-katolska lärorna och dogmerna om påveämbetet. Därför kan vi lika lite böja oss för petrusämbetet för den kyrkliga enhetens skull, som världens länder och och folk skulle kunna böja sig för Kina eller islam för världsfredens skull. Delar man inte den ideologi och politik och religion som Kina eller islam står för, så kan man inte böja sig bara för fredens skull.

Det finns en viss grundläggande kristen enhet mellan alla samfund – alltifrån katoliker till ortodoxa och protestanter. Vi erkänner alla vissa centrala dogmer som fastslogs på fornkyrkans tid – om treenighetsläran och inkarnation. Men den romersk-katolska kyrkan har från medeltiden och framåt utvecklat läror och dogmer som inte är allmänt erkända och som inte kan utläsas ur bibeltexterna. Man har utvecklat och stadfäst i dogmer ett lärosystem som i sin helhet inte kan accepteras.

Vi anser att den romerske biskopen och de som följde honom successivt har avvikit från den kristna enheten och från den sunda läran under medeltidens lopp. Reformationen på 1500-talet var ett försök att rensa bort det som blivit fel och ta tillbaka det som gått förlorat.

Johannesevangeliet 22 handlar om upprättelsen av Petrus i hans ledande roll som apostel, efter att han förnekat Jesus tre gånger. Det finns inget i texten som antyder eller kan läggas till läromässig grund för något specifikt läroämbete som ska gå i arv – såsom Rom hävdar.

När Luther, Calvin och andra reformatorer på 1500-talet skarpt kritiserade dåtidens påveämbete, så var det inte bara utifrån en besvikelse över medeltida missbruk inom den romersk-katolska kyrkan. Det var också en bibliskt grundad kritik mot självaste tanken på ett sådant ämbete. Man såg det helt enkelt inte i Bibeln, varken som en direkt biblisk undervisning eller som något som man skulle kunna dra som slutsats ur det Bibeln säger.

I motsats till Wallerstein, så vill jag med många andra hävda att det är den Romersk-katolska kyrkan med dess absoluta maktanspråk för påveämbetet, och inte minst med ofelbarhetsdogmen, som i själva verket är det största hindret mot kristen enhet idag. Dessa läror innebär ju dessutom i sig själva att den romersk-katolska kyrkan har låst fast sig i en position som rent läromässigt, dogmatiskt inte går att ändra.

Enhet måste bygga på den apostoliska läran såsom den förmedlats till oss genom de heliga Skrifterna – Bibeln – och med dessa skrifter som högsta auktoritet.

Och i Bibeln finns det ingen grund för ett läroämbete eller påveämbete av det slag som Romersk-katolska kyrkan företräder. Det finns en sorts lärarämbete i Bibeln, med ett ansvar att förvalta den sunda läran och att ständigt undervisa. Men det finns inget i Bibeln som säger att kyrkans lärare och ledare besitter en ofelbarhetens karisma och aldrig kan slå fast felaktiga läror eller undervisa fel.

När ortodoxa kristna eller protestanter därför kritiserar påven eller påveämbetet som sådant, så är det inte att dra sig undan kyrkans fullhet. För denna fullhet finns ju i Kristus och ingen annanstans. Fullheten finns i Kristus, men enhet i Kristus blir svårt att ha om man inte har den i och genom läran.

Alla troende kristna är personligen inympade i det äkta olivträdet och är personligen i Kristus. Detta är inte något som sker genom Kyrkan som institution, utan församlingen/kyrkan som institution är en frukt av att vi alla var och en är delaktiga i Kristus. Med andra ord, vi är kyrkan tillsammans därför att vi var och en är i Kristus. Inte tvärtom.

Jag har många gånger gjort just det Wallerstein skriver om, att kritisera Svenska kyrkans politisering. Det förtjänar verkligen kritik. Jag har också kritiserat Svenska kyrkan och dess ledning för liberalteologi och falsk lära. Men jag måste också kritisera obibliska och förslavande falska läror på annat håll. Det ena utesluter inte det andra.

Vi får be och hoppas på mer kristen enhet på Bibelns och lärans grund, men något påveämbete kan vi inte acceptera och böja oss under, då det inte ingår i den kristna läran.

Utifrån det Wallerstein skrivit på Facebook och även utifrån sådant han sagt till mig i samtal tidigare, måste jag dock fråga, som jag gjorde i mitt svar på Facebook:

”Hur kommer det sig att du fortfarande är präst i Svenska kyrkan? Jag skriver det inte som en illvillig eller retorisk fråga. Jag är nyfiken. Visserligen tycker jag personligen att du gärna kan stanna kvar som präst i Svenska kyrkan, då du är en starkt bibeltroende person och inte liberalteolog eller 68-teolog. Och försvinner du, så är det en förlust för de bibeltroende inom Svenska kyrkan. Jag har hellre en romersk-katolskt lutande präst som är bibeltroende än en liberalteologisk dito som lutar åt något annat håll. Men samtidigt verkar du ju mer romersk-katolsk än protestantisk. Hur kan du själv stå kvar och därmed inte böja din nacke för petrusämbetet, om det är så du tror?”

När Wallerstein skriver att kritiserar mig och Imsen i luthersk anda och inspirerad av Paulus i Galaterbrevet, så ber jag att få undra lite. För Paulus kritik av Petrus i Galaterbrevet var mycket skarp och den var läromässigt grundad, och den var riktad mot Petrus, som han i detta fallet hävdade inte levde enligt den rätta lära som han redan hade. Och den sanna lutherska andan av kritik var riktad mot den romersk-katolska kyrkan och påveämbetet på ett sådant sätt att alla våra nutida debatter framstår som barnjoller i sandlådan. Läs till exempel traktaten om Påvens makt och överhöghet i Svenska kyrkans bekännelseskrifter, från sidan 339 och framåt. Kan läsas online här. Så jag tycker nog dels att Wallerstein framstår som betydligt mildare än ”sann luthersk anda” och inte heller så rätt inriktad i sin kritik som den andan. Och så kan det väl knappast krävas så mycket mod för att våga kritisera mig och Imsen?

3 reaktioner på ”Är vägen till kristen enhet att böja sig för påven?”

  1. Tack för ännu en utmärkt utläggning. Det finns en mycket märklig uppfattning hos somliga att kristen enhet måste innebära att vi alla ansluter oss till den romersk-katolska kyrkan men så är icke fallet. Kristen enhet avser läran, inte någon särskild organisation eller ett specifikt ämbete. Dessutom har det för mig blivit tydligt att ”romarna” endast är intresserade av den enhet som innebär att andra kristna inriktningar lägger sig platt för den romersk-katolska, inkl. accepterar sådant som är villolära.

  2. Vi skall nog tacka Gud för att du var ute och cyklade ett tag. Den kunskap du har i ämnet kommer att kunna hjälpa andra som kört vilse i tron att alla vägar ändå bär till Rom.

    1. Inge,
      jag kan bara instämma i det du skriver. Mikael har verkligen studerat och tänkt efter. Nu kommer det andra till godo.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: