Hur står det till med kristenheten i Sverige?

Hur är det med den kristna församlingens eller kyrkans situation i Sverige idag?

När jag började studera teologi i Lund på 80-talet var det liberalteologin och det sekulariserade tänkandet som var den största utmaningen. Det är den fortfarande. Men processen har gått oerhört mycket längre idag än vad den hade gjort då.

Sekularisering är den process som leder till att samhället, staten och den tidigare förhärskande religionen – kristendomen – allt mer glider isär, och att kristendomens och kyrkans roll blir allt mindre viktig för staten och samhället.

Liberalteologi är det teologiska tänkande som vill anpassa budskapet så mycket som möjligt till den rådande tidsandan. Man kan säga att det som gäller är maximal anpassning till tidsandan. Och den definitionen är inte mitt påhitt, utan jag tror att det är den amerikanske baptistteologen Roger E Olsen som myntat det.

När liberalteologin kom på bred front under 1800-talet, så innebar det att man menade att människor idag inte kan tro på något som helst mirakulöst. Kyrkan skulle därför enbart predika om Gud som fader, människosjälens odödlighet och en god etik enligt Bergspredikan. Att Jesus skulle ha varit född av en jungfru, gjort under och tecken, ha uppstått från de döda, farit till himmelen och liknande, kunde man inte tro på i samtiden och därmed kunde kyrkan inte heller predika detta. Kyrkan kan bara predika sådant som människor i dag redan ”kan tro på”.

Idag ser liberalteologin givetvis lite annorlunda ut, eftersom tidsandan och det människor ”kan tro på” är annorlunda. Idag är väl Gud snarare en moder möjligen både fader och moder. Själen är kanske inte odödlig eller så kanske det trots allt finns ett liv efter detta. Vissa mirakulösa händelser kan till och med vara möjliga.

Men något helvete finns inte. Etiken är anpassad efter vad samhället för närvarande säger. Det betyder att om 1800-talets liberalteologer ansåg det självklart att äktenskapet är till för bara man och kvinna, så är det lika självklart idag att det finns ett stort antal olika kön, som man helt bestämmer själv, och att äktenskapet kan ingås mellan vilka som helst som definierar sig hursomhelst och hur de vill inom hbtqi-etc-klustret.

Den nutida liberalteologin, med principen om maximal anpassning till tidsandan, följer givetvis alla förändringar i tidsandan minutiöst.

Kristna kyrkor och församlingar är givetvis olika påverkade av detta. Vissa samfund som Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan är mer styrda av detta än andra samfund. I dem har liberalteologin fått större genomslag. Där är samfunden från toppen liberalteologiska, medan det finns enstaka församlingar och pastorer som inte är det. De sistnämnda blir alltmer som isolerade öar i ett liberalteologiskt hav.

I andra samfund som EFK är genomslaget mindre. Men där finns det stora och därmed tongivande församlingar och pastorer som driver på en utveckling som kommer att göra dem mer liberalteologiska.

När Immanuelskyrkan (EFK) i Örebro med dess ledning driver på för att göra homosexuella relationer accepterade i församlingen och inte längre betraktade som en allvarlig synd, så är det ett led i detta.

Att samfundet som sådant håller på med en utredning i denna fråga är också ett tecken på denna liberalteologiska trend. Att kyrkan skulle välsigna homosexuella relationer och äktenskap är annars en mycket tydlig fråga i Bibeln. Det är tydligt att Gud ordnat det med två kön i skapelsen. Han skapade människan till man och kvinna och instiftade äktenskapet. Gud fördömer tydligt alla andra sexuella relationer än den mellan man och hustru. Att EFK ändå anser sig måsta utreda detta är därför ett tecken på att man försöker hitta vägar att lämna den bibliska linjen, men samtidigt ändå försöka framstå som evangelikala och bibeltroende. Man vill hitta ursäkter för att inte lyssna på Gud och lyda Gud – för att uttrycka det kortfattat men rakt på sak.

Grundinspirationen för detta tänkande är givetvis en mycket äldre ”teolog” som var den förste att mynta uttrycket ”inte skulle väl Gud ha sagt…”

Vart Pingströrelsen kommer att gå i denna fråga är än så länge oklart. Sannolikt tror väl de flesta pastorer ännu i enligt med vad Bibeln och den kristna församlingen/kyrkan alltid trott i alla tider överallt, men eftersom samfundsledningen gör sitt bästa för att undvika att prata om detta och offentligt ta tydlig ställning, så lämnas dessa bibeltroende pastorer ensamma åt vargarna. Det är betydligt lättare som pastor att tydligt ta ställning för obekväma men bibliska åsikter inför sin egen församling och inför lokala tidningar och politiker, om man samtidigt har ett tydligt och offentligt stöd från samfundets ledning. Men det just det som saknas just nu inom pingströrelsen. Där är det upp till varje enskild pastor att själv ta striden – ensam.

En av samfundsledningarnas viktigaste ansvarsområden är ju egentligen att ta fram tydlig information och argumentation för tydliga ställningstaganden i alla frågor som kan tänkas vara kontroversiella i vårt samhälle. Om man inte gör detta, så undflyr man sitt ansvar.

Jag började skriva om detta redan när jag var ny som bloggare och pingstpastor redan 2009. Då var det Saronkyrkan (EFK) i Göteborg som gick i en liberalteologisk riktning. Se bland annat detta inlägg. Och många tyckte att jag tolkade till det värsta och gick för hårt fram.

Men jag har år efter år fått återkomma till frågan i olika inlägg. Under hela min tid som pingstpastor, åren 2008-2013, så var detta en fråga som man inte ville tala om inom Pingst. Inställningen var att eftersom detta skulle innebära att man skulle göra folk arga, så skulle man undvika att tala om det. Eftersom det skulle innebära besvärligheter inför massmedia och politiker, så var det bättre att vara tyst, eller som man sa: ”Alla vet ju ändå var vi står.”

Nu har det gått tio år sedan jag första gången hörde det uttalandet och nya generationer ungdomar har vuxit upp och fostrats och undervisats inom pingströrelsen. Vet dessa nya generationer och de gamla generationerna för den delen, ”var vi står”? Ingen har ju undervisat om det, eftersom ”alla vet var vi står”.

Jag tror att pastorerna vet, och många andra också. Men har det blivit lättare nu, när man försökt tiga ihjäl saken så länge?

Joel Halldorf skrev jag om redan 2015 i några inlägg (med början i detta) och om hans då mycket otydliga skriverier i Dagen om homo-frågan. Då kunde man inte tydligt utläsa vad han egentligen tyckte i frågan; det kunde tolkas åt båda hållen. Jag till och med pratade i telefon med honom och försökte få fram ett tydligt ställningstagande i saken. Men inte ens det gick.

Många pastorer kritiserade mig då för att jag ”gick för hårt fram” och för att jag ”inte tolkade till det bästa”. Men nu är det inte många månader sedan Halldorf skrev en artikel i Expressen där han kom ut med sina åsikter, som han säkert hade redan 2015, men då inte vågade gå ut med. Och den enkla frågan till alla pastorer blir då denna: Är det lättare nu att stå upp för den sunda bibliska läran, när Joel Halldorf dragit mattan under era fötter i Expressen?

Om man har som vägledande princip att alltid och i alla väder hålla sig väl med massmedia och den allmänna opinionen, så måste man vara beredd på att ständigt justera sina teologi och fökunnelse. Men då har man gett upp tanken på att det finns en Evig Gud som skapat världen och som lagt ner sina lagar i skapelsen, och därför har gett oss alla bud att leva efter. Då har man gett upp tanken att det finns sanningar och moral som är eviga och allmängiltiga.

Och det är väl inte det som är bibeltroende väckelsekristendom?

Liberalteologi börjar aldrig som total förnekelse av allting som står i Bibeln. Det börjar alltid med anpassningar i vissa enstaka frågor. I detta fall – i EFK:s och Pingströrelsens fall – börjar det kanske med homo-frågan. När den väl är färdig, så kommer andra.

Vart denna utveckling kommer att gå är för tidigt att säga. Men om man ser på det ur ett rent mänskligt perspektiv, som inte räknar med gudomliga ingripanden i form av klassisk syndanöd och omvändelse och väckelse, så kommer nog alla samfund att gå den liberalteologiska vägen. Enstaka kristna individer och enstaka församlingar kommer att hålla fast vid tron, men dessa kommer att bli färre och färre, och alltmer isolerade som öar i ett sekularistiskt hav. Priset att stå upp för evangeliets sanningar är för högt att betala för dem som gjort det till sina främsta ledstjärna att inte göra någon människa stött eller arg.

Och utifrån Bibeln har vi ingen garanti för att det överhuvudtaget kommer att finnas en kristen församling i just Sverige när Jesus kommer tillbaka. Liberalteologiska församlingar kommer inte att överleva. De kan bara finnas en begränsad tid, som tillfälliga rastplatser för avfälliga kristna som håller på att lämna den första kärleken. Men sen försvinner de också. Det finns dock fortfarande enstaka personer, grupper och församlingar som arbetar för det rätta i denna fråga, men dessa framstår just nu som alltmer isolerade och ensamma.

Men undrens tid är ännu inte förbi. Här gäller att vara trogen evangeliet. Det har hänt många gånger förr i kyrkans historia att kyrkan har fått uppleva allt värre nedgångstider av andligt förfall, men så har det skett underverk. Gud har rest upp förnyelserörelser och väckelserörelser.

Paulus skriver så här:

”Tillåt inga dumma och oordnade diskussioner. Du vet att de vållar strid, och en Herrens tjänare skall inte strida; han skall vara vänlig mot alla, kunna undervisa, ha tålamod och med mildhet föra dem till ordningen som säger emot honom. Kanske låter Gud dem omvända sig och komma till insikt om sanningen, så att de nyktrar till och slipper ur den fälla där de hålls fångna av djävulen för att göra hans vilja.” (2 Tim 2:23-26)

När det gäller ”dumma och oordnade diskussioner”, så tänker jag på vad alla de gör som vill ifrågasätta den bibliska läran om äktenskap och sex och som vill anpassa sig till hbtqi-rörelsen. Men lägg särskilt märke till vad Paulus skriver i slutet. Dessa människor är fångade av djävulen för att göra hans vilja. Och kanske Gud låter dem omvända sig och komma till insikt om sanningen och omvända sig.

Kristna ledare har ett ansvar och en plikt att förmana och undervisa, tillrättavisa och vädja, vederlägga villolära och överbevisa om sanningen. Men insikt och omvändelse är ett Guds verk. Det ligger i hans händer om människor kommer till insikt och omvänder sig.

Därför behöver vi alltid be som Bibeln uppmanar oss, om att vi ska tala med de rätta orden, med vishet, och att Gud ska öppna en dörr för ordet, att han öppnar människors hjärtan.

 

13 reaktioner på ”Hur står det till med kristenheten i Sverige?”

  1. Anders Andersson

    Ett tillägg till min senaste kommentar:

    Vad var det profeten Nahum profeterade om angående en annan nations öde?

    ” skökans hejdlösa otukt har vållat detta. Hon var skön och förfaren i trolldom. Hon snärjde folken med sin otukt, alla folkslag med sin häxkonst. Nu vänder jag mig emot dig säger Herren Sebaot. Jag drar upp kjolen över ansiktet på dig och visar folken din nakenhet, visar kungarikena din skam. Jag släpar dig i smutsen, jag lämnar dig åt föraktet, ställer ut dig för allas blickar. Alla som ser dig vänder dig ryggen.”

    Profeten Hesekiel beskrev en annan nation:

    ” Du blev högmodig och sade: jag är en gud. Jag sitter på en gudatron mitt på havet. Men även om du inbillar dig att du är gudomlig, så är du människa och inte gud. Du är visare än Daniel, inget hemlig är förborgat för dig. Vägledd av vishet oh insikt har du skaffat dig rikedom. Guld och silver samlade du i dina skattkamrar. Du drev handel med stor skicklighet och ökade din rikedom. Men din rikedom har gjort dig högmodig. Därför säger Herren Gud:
    Eftersom du inbillar dig att du är gudomlig skall jag låta främlingar anfalla dig, grymma hedningar. Med draget svärd skall de angripa din vishet, de skall släpa din storhet i smutsen. De skall sänka dig i graven. Ute på havet skall du dräpas och dö. Vågar du ansikte mot ansikte med dina mördare säga: Jag är en gud? Nej, du är en människa i dina dråpares våld, inte en gud. Som en oomskuren skall du för främlingars hand. Jag har talat, säger Herren Gud”.

    Något att tänka på en för en uppblåst, självrättfärdig och självgod civilisation

  2. Bra skrivet. Men tyvärr, jag kan inte låta bli, Mikael. Du angriper med rätta Joel Halldorf, Saronkyrkan och andra för att de avfallit till liberalteologi och sekularism. Men för inte så länge sen konverterade (läs: avföll) du hux flux under några år till tron på Påven, Traditionen, skärseld, bön till döda, helgondyrkan, Mariadyrkan, att Skriften allena var en heretisk lära, att rättfärdiggörelse genom tron var en heretisk lära, osv, osv.

    Vad var det Jesus sa om flisan och bjälken?

    1. Hej,

      En intressant del om flisan och bjälken som ofta trillar bort är fortsättningen på ”ta först bort bjälken ur ditt eget öga,”, fortsättningen är ”så ser du klart nog för att ta ut flisan ur din broders öga.” (Matt 7:5). I föregående blogginlägg om andlig klarsyn framgår med all tydlighet att Mikaels vägval att plocka bort ”bjälken” med de katolska lärorna givit en andlig klarsyn som kan avhjälpa Halldorfs synvilla om nu Halldorf väljer att lyssna på Mikael förstås. Syftet med bibeltexten är således inte att enbart se sin egen synd utan att faktiskt hjälpa trossyskon att sluta synda.

      Jag tänker på trossyskon som kämpar med sina homokänslor, medvetna om att känslorna inte leder till vad Gud vill utan ber ständigt om hjälp med sin situation. Att församlingar förnekar deras syndakamp genom att blunda för vad Gud vill blir ju ett direkt hån mot dessa syskon. Var ska dessa syskon finna ett andligt hem i sin kamp om det finns homopar i församlingen? Har inte de med syndamedvetenheten och viljan att följa Guds vilja företräde? Syskonen som har större kärlek till Guds vilja än till människors olika begär?

      Gick vid ett tillfälle in i en svenska kyrkanbyggnad när det var pridevecka i stan för att se om det fanns någon ledare att förmana. Kyrkan var tom men efter en stund dök det upp en kyrkvaktmästare som det blev ett bra samtal med. Vi kom in på prideflaggan utanför och jag berättade vad jag tror. Då sa vaktmästaren att de var ju tvungna att tro vad politikerna beslutat men att jag kunde söka mej till en frikyrka. Men inte snart alltså?

      1. Ulrika skriver om Mikaels ”andliga klarsyn”. Otroligt.

        Jag skrev så här i ett inlägg som Mikael ej valde att publicera (här en avkortad version som kanske får stå kvar?):

        Gud har humor. Efter sex års frånvaro placerar Gud dig bakom predikstolen för att du ska tala över ämnet ”Andlig klarsyn”. Här har du under årens lopp hoppat från tuva till tuva. Konverterat hit och dit. Talat lärt emot vissa doktriner. För att nästa dag anamma samma hemska lära. Var fanns den andliga klarsynen under alla dessa år?

        Visst hamnar vi alla lite fel ibland. Men din kristna resa är ju exceptionell! Rent häpnadsväckande.

        Och ändå kan jag inte utläsa ur din senaste bloggtext någon självrannsakning. Ingen självkritik. Ingen ånger. Ingen önskan om att be om förlåtelse för alla du vilselett med dina välformulerade texter.

        Det verkar som om du bara ångar på som vanligt. Och genast börjar du utan självreflektion predika om ”falska profeter”. Under den tid du var t.ex. katolik, vad var du själv då?

        Hur ska vi kunna veta att du inte kommer att hoppa till en ny tuva i morgon?

        Anser du verkligen att du är rätt man att predika över ämnet Andlig klarsyn?

      2. Texterna till denna predikan handlar om falska profeter. Och det dessa falska profeter enligt Bibeln förkunnar är avsteg från den etik och moral som Gud befallt. Och har jag någonsin ändrat mig i dessa frågor? Nej.

        När det gäller etiken eller moralen, när det t ex gäller de bud Gud gett oss i Bibeln angående sex och samlevnad, så har jag alltid haft den traditionella, klassiska kristna synen. Jag har aldrig, varken före, under eller efter min katolska tid, haft en annan uppfattning i dessa frågor. Faktum är att det är svajigheten i den protestantiska, nu särskilt i den frikyrkliga världen, som en gång var en avgörande faktor till att jag sökte mig till mer katolsk fasthet i dessa frågor.

        Sedan förstår jag inte vad du menar med att ”hoppa från tuva till tuva” eller ”konverterat hit eller dit”. Jag har konverterat till Rom en gång och sedan insett mitt misstag och vänt tillbaka. Det är en gång. Vilka andra konverteringar eller tuvor syftar du på? Jag har alltid varit en evangelikal kristen med reformert lutning ända till dess att jag hade min katolska period. Något annat har jag aldrig varit. Nu är jag återigen evangelikal kristen med liknande reformert lutning. Menar du att om man en gång tillfälligt skulle gå fel, så hoppar man från tuva till tuva, konverterar hit och dit? Är det inte lite väl överdrivet i uttryckssättet?

        Under hela 2019 har jag nog andats en hel del självrannsakning i min då alltmer kritiska inställning till framförallt påveämbetet. Inte minst i mitt inlägg där jag tillkännagav att jag kommit till isikt och lämnat den romersk-katolska kyrkan – https://www.mikaelkarlendal.se/2019/10/30/jag-lamnar-den-romersk-katolska-kyrkan/
        Under 2020 har jag också gett uttryck för detta i mina alltför få inlägg. Du kan också läsa min serie om Skriften allena, från förra året, som i fem inlägg försvarar den protestantiska huvudlära som jag tillfälligt ifrågasatt under min katolska period. Nu försvarar jag den med desto större insikt och med bättre grundade argument än jag förmådde tidigare.

        Min predikan handlade ju inte om mig själv. Jag är inte nu och kommer aldrig att vara ämnet för mina predikningar. Ska man predika, ska man predika Guds ord. Man ska tala vad Gud säger i sitt ord. Och jag gjorde en utläggning av vad bibeltexterna talar om. Och studerar man just de texterna noga, så ser man att de handlar om etiken och om synen på vem Jesus är. Och när det gäller detta har jag aldrig någonsin hoppat från en tuva till en annan. Jag har alltid haft samma syn i dessa frågor.

        ”Hur ska vi kunna veta att du inte kommer att hoppa till en ny tuva i morgon?”

        Ja, endast vår Herre vet förstås om du eller jag kommer att vara honom trogen ända till slutet. Men jag har stått i samma kristna tradition (den evangelikala, karismatiska, lite reformerta) traditionen sedan jag som tonåring blev mer medveten teologiskt. Och jag står i den traditionen nu. Jag hade en kort period när jag var katolik, men är nu åter tillbaka. Jag kan självfallet inte åta mig att försöka vara Gud och säga 100 % vad som händer i framtiden, men jag tror samtidigt att jag lärt mig en hel del av det som hänt. Jag är medveten om en hel saker nu som jag inte var medveten om tidigare. Och det skulle ju kunna vara så att ett brutet ben som växer ihop blir starkare efteråt.

        ”Anser du verkligen att du är rätt man att predika över ämnet Andlig klarsyn?”

        Om kriteriet för att svara ja är att man aldrig gjort någon synd eller aldrig någonsin tagit miste, så är jag självklart inte rätt man. Men vem är det? Om kriteriet är att man inte ändrat sig i just de frågor det handlar om i dessa texter, så är jag faktiskt rätt person, eftersom jag faktiskt aldrig har ändrat mig i just de här frågorna. Men själv anser jag att det är på ett sätt förmätet att tala så, eftersom Gud väljer vem han vill till vilket uppdrag han vill. Hur många av apostlarna tror du, ansåg att de var rätt personer? Tror du Petrus efter att han förnekat Jesus tre gånger ansåg sig vara rätt person att vara apostel och ledare i den första kyrkan? Tror du att han ansåg sig ha fått rätt namn (Petrus=klippa)?

      3. Mikael, tack för att du tog dig tid att svara!

        Texterna i de predikotexter du syftar på angående ”falska profeter” kan inte bara hänföras till ”etik och moral” utan också till avvikelse från sunda doktriner.

        För övrigt misstänker jag att du hade en delvis annorlunda etik/moral vad gäller skilsmässa och omgifte innan du lät dig tjusas av David Instone-Brewer.

        Hur som helst, så här ser ditt hoppande ut hittills:
        Först pingstpastor. Sedan började du gilla spädbarnsdopet och då blev du tvungen att hoppa till EFS. Sedan började du gilla Romerska katolska kyrkan, så då hoppade du dit. Sen efter en tid började du ogilla den kyrkan så då hoppade du till svenska kyrkan istället. Där står du nu. I svenska kyrkan av alla ställen! som är så full av irrläror både vad gäller etik och lära. Vem hade kunnat tro att en av dina resor skulle leda dit?!

        Och du förstår väl att folk kan undra: Vart tänker han bege sig i morgon måntro?

        Med din stora kunskap och din välformulerade penna skulle du kunna uträtta en hel del för Guds rike i Sverige, men jag är tyvärr rädd för att folk som känner till dina resor har fått det svårt att känna förtroende för dina utläggningar.

        Likväl, jag önskar dig Guds välsignelse, broder!

      4. Jag kan mycket väl förstå att en del människor har stora undringar och reservationer. Dock håller jag inte med i beskrivningen.

        När jag beskrev mig själv som evangelikal kristen, så menar jag att jag sedan tonåren varit en typisk evangelikal. Det betyder att samfundsskillnader inom det protestantiska lägret har varit tämligen betydelselösa för mig. Jag har aldrig varit någon typisk pingstvän, om inte möjligen fram till ca 15 års ålder, även om jag jobbat som pingstpastor. Jag hade kunnat ha varit med i vilket protestantiskt samfund som helst i Sverige, om jag varit vanlig lekman och inte pastor. Frågor om dopet, nattvardssynen och församlingens/samfundets struktur har aldrig varit viktiga för mig. På grund av studier och olika arbeten har jag kommit att bo i en del olika städer i vårt land. Jag har varit medlem i olika samfund i olika städer, allt beroende på var jag trivdes bäst socialt. När jag jag slog in på pastorsbanan hade det lika kunnat bli inom EFK eller Equmeniakyrkan som inom pingströrelsen. Jag har aldrig känt behov av att bara hålla mig till ett samfund. Skillnaderna mellan dem är marginella.

        Den enda riktigt viktiga skiljelinjen inom svensk protestantisk kristenhet är den som handlar om bibelsynen, om man står fast vid en traditionell syn på Bibeln som Guds ofelbara ord och högsta auktoritet, eller om man på något sätt är liberalteolog. Denna fråga är något som går som en skiljelinje rakt igenom alla samfund idag.

        Enda orsaken till att jag skrev om att jag lämnade pingströrelsen på grund av dopet, var därför att jag var anställd som pastor inom rörelsen. Som pastor inom pingströrelsen kan du inte låta döpa dina späda barn och fortsätta i tjänsten. Hade jag varit vanlig lekman inom pingst, hade jag bara låtit döpa barnen och fortsatt som vanligt. Jag hade inte gjort någon stor affär av det. Men nu var jag känd (i alla fall lite grann) via offentliga debatter som pingstpastor.

        Att gå från att bara tro och praktisera troendedop till att förespråka dop av spädbarn är en naturlig utveckling som ryms inom ramen för protestantisk kristendom. Det är inte att hoppa från tuva till tuva. Det är en utveckling inom ramen för en evangelikal tro. Jag var alltså fortfarande en evangelikal kristen även om jag ändrat mig i dopfrågan.

        Sedan fortsatte utvecklingen för mig, så att jag blev katolik. Men det är ju fortfarande inte ett hoppande från tuva till tuva.

        När jag sedan insåg mitt misstag och lämnade katolska kyrkan, så återgick jag till att vara evangelikal. Och för mig spelar det rent teologiskt ingen roll om jag skulle vara med i Pingst, Equmenia, EFK eller Svenska kyrkan. Jag kan vara evangelikal inom alla dessa samfund. Jag är ju lekman. Jag behöver inte vara samfundslojal ut i fingerspetsarna. Att jag just nu går till Svenska kyrkan är med andra ord mest en praktisk fråga – det finns olika skäl som jag inte går in på här. Jag skulle lika gärna kunnat gå till något annat frikyrkosamfund, om omständigheterna vore annorlunda.

        Så min linje är att jag var evangelikal, sedan blev jag katolik en tid, för att sedan åter bli evangelikal. Dopfrågan är en sekundär fråga.

        Min syn på skilsmässa med omgifte utvecklades en aning när jag läste Instone-Brewer (kul att du uppmärksammat detta). Innan dess var jag helt säker på att man har rätt att gifta om sig om ens partner varit otrogen eller om den icke troende partnern lämnat en. Nu fick jag argument för att detta resonemang även kunde utsträckas till exempelvis om man levt i ett förhållande där man blivit misshandlat. En justering, kan man säga.

        Texterna i predikan handlade också om sund lära, men om huvudläror som den om vem Jesus är, om inkarnationen, treeighetsläran och liknande. I dessa huvudfrågor har jag aldrig ändrat mig.

        Som jag uppfattar det, så verkar dina argument mycket bero på att du fäster betydligt större vikt än jag vid samfundsskiljande sekundärfrågor. Jag har som sagt aldrig ansett mig vara typisk pingstvän, typisk EFS:are eller typiskt något annat samfund. Jag har alltid varit evangelikal. Som sådan kan man ha olika dopsyn.

  3. Anders Andersson

    Den västerländska civilisationen är i sitt avfall på väg mot sitt slut. Den har blivit som en raglande fyllbult som svajar en hit och än dit utan en klar destination. Denne raglande fyllbult inbillar sig dessutom att allt står rätt till och att han de facto är vid sina sinnens fulla bruk. Samtidigt står det åskådare, från andra nationer, runt omkring och iakttar detta spektakel. Destinationen har blivit grumlad av dess sexuella revolutioner och sin skrupellösa girighet som man gärna skryter om.
    Denna civilisation som en gång i tiden byggde på den kristna traditionen och moralen har nu med ett uppblåst och självgott sinne övergett denna tradition och moral.
    Så, frågan är angående destinationen: vad står det på vägskylten? Och svaret finns att finna i 3 Mosebokens 18kap.
    Vi är nämligen på väg tillbaka till Egyptens och Kanaaniternas gamla moral.
    På den grunden skall det nya huset byggas på?

  4. Anders Andersson

    Jonas Gardell sade för en tid sedan i Expressen att dennes homosexualitet var en gåva ifrån Gud och att vad Gud förklarat för rent skall ingen kalla det för orent.
    Den världsberömde psykologen Jordan Petersons använde en faktabaserad metod när denne förklarade skillnaderna mellan könen.
    Man kan på ett faktabaserat sätt förklara varför homosexuella relationer är onaturliga, som aposteln Paulus hävdar i Romarbrevets första kapitel.

    För det första kan homosexuella par aldrig någonsin konsumera sin relation såsom heterosexuella par kan, och detta är ju uppenbart…

    För det andra kan homosexuella par aldrig någonsin skapa ett barn med sina gemensamma kromosomer i en naturlig mix och därmed bekräfta förhållandet med en ny generation som är deras gemensamma avbilder. De måste återigen ta någon utanför för att genomföra detta. Och då blir det endast den enes avbild.

    Det är alltså en avgrundslik skillnad mellan en naturlig heterosexuell relation och en onaturlig homosexuell relation.

    Detta kan HBTQXXXXX-rörelsen aldrig någonsin komma ifrån, dessa är och förblir onaturliga hur man än vrider och vänder på det.
    Det finns endast en naturlig konstellation mamma+pappa+barn( med mammas och pappas kromosomer i en naturlig mix). Detta år Guds gudomliga plan till skillnad från Sveriges sodomitiska plan.

  5. Anders Andersson

    Vänta er ett gatlopp genom HBTQXXXXX-rörelsen, vi har i Sverige genomgått den sexuella revolutionen och sedan den homosexuella revolutionen och det fortsätter med könsidentitetsrevolutionen och vad blir nästa steg? Den polyamorösa revolutionen?
    Inte ser jag någon kommande omvändelse i detta ” son of perdition-land” eftersom näringslivet, finansbranschen, riksdag och regering, myndigheter, skolor och universitetsvärlden samt stora delar kyrkligheten de facto är HBTQXXXX-tillvända.
    Det är säkert några som kommer att bli omvända mitt i detta omoraliska kaos vi befinner oos i och som är pågående.

  6. Vem minns inte hur pastor Green fick löpa gatlopp för sin predikan om sexualiteten. Tyvärr fokuserades allt på vad han sade om homosexuell utlevnad men faktum är att han predikade mot all form av sexuell samlevnad utanför äktenskapet, dvs. äktenskapet mellan man och kvinna.

    Kanhända är dagens undfallenhet mot hbtqixyz osv. en följd av att man redan tidigare accepterat samboskap och andra föräktenskapliga förbindelser. Ger man djävulen lillfingret ska man inte tro att han nöjer sig med det. Han vill ha hela armen och – till slut – hela människan.

  7. Men vad kul att du skriver igen! Nu var det länge sedan jag tittade in, men tänkte imorse att Karlendal kan jag googla på. Och så var det något som meddelats.

    Ja, denna fråga med hbtquyiuybnqdff-rörelsen (vi ska inte tro att bokstavskombinationen är slutgiltig, det finns fortfarande många sexuella avvikelser som måste med vad tiden lider) har delat kristenheten som få frågor. Men den kanske också står som symbol för den allt igenom delande frågan – är Bibeln Guds Ord eller inte?

    Jag kastas mellan att totalt ge upp den kristna kyrkans överlevande i Sverige och Sverige som nation. I tangentens riktning finns väldigt oroande trender. T ex att muslimskt troende kommer vara i majoritet om några decennier helt enkelt beroende på ren och skär matematik, i demografin. Kommer då en aldrig så sekulär muslimsk styrelse av kommuner, regioner och land ge kristna kyrkor någon frihet på sikt? Vad säger exemplen? Se på Mellanöstern, Främre Orienten och Nordafrika, kristendomens kärnland. Hur ser det ut där? Läste under vintern en bok om Andalusien som klart vederlägger den s k goda samlevnaden mellan de styrande morerna, kristna och judar. Det stämmer inte alls. Jo, det fanns alla religioner, men de hade hårda pålagor från de styrande muslimerna som inte alls kan liknas vid någon frihet. Jag väntade länge på en svensk översättning som påstods komma, jag förstår efter att ha läst boken att det aldrig blir en svensk översättning.

    Joel Halldorfs totala förräderi tog mig nästan fysiskt. Jag mådde dåligt den dagen. Här tjatar pastorer i många fall på att de kristna gräsrötterna ska stå upp för sin tro (åtminstone tjatade man på detta när jag var yngre, på 80- och 90-talen) och så faller femtekolonnare oss i ryggen och förstör allting.

    Jag undrar ibland vad Gud ska göra åt Sverige. Vi är så invaggade i den trygghet och frihet vi har. Hur länge kommer det vara så? Man hänvisar lätt till ofärdstider förr och glömmer hur hårt det var. Men ofärdstider ända tillbaka till 1100-talet innebar ändå att en övertygande majoritet av befolkningen var troende kristna på ett annat sätt än idag. Det är alltså mycket värre nu. Det är värre än innan Ansgar kom till Birka. Då hade svenskarna ännu inte lärt känna evangeliet. Nu har man lärt känna det och kastat det på historiens soptipp.

  8. Anders Andersson

    Bra skrivet Mikael, det är inte många i detta väldigt långa avlånga land som är tillräckligt rakryggade och som vågar ta förföljelse för tron på Jesus Kristus, men man klappar gärna i händerna i beundran när kristna i Nordkorea, Kina, Iran och i andra länder får genomlida grymma förföljelser, det klarar man i alla fall av.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: