Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den? – del 4

Jag avslutade mitt förra inlägg med att säga, att det finns några bibelord som protestantiska kristna ibland använder på ett lite slarvigt sätt när de ska “bevisa” läran om Skriften allena. Och jag skrev att de romersk-katolska apologeterna får det lite väl lätt med att komma med motargument och visa att just de texterna inte alls stöder Skriften allena. Och utifrån just det drar många sedan slutsatsen att läran om Skriften allena inte har stöd i Bibeln. 

Allt det andra jag skrivit om i de föregående tre inläggen, de stora mängder texter från både Gamla och Nya testamentet som ger ett massivt stöd för läran om Skriften allena, verkar dock vara tämligen okänt för dessa katolska apologeter och hugade konvertiter från protestantismen.

Nu tar vi en titt på en av dessa bibeltexter som katolska apologeter ibland vränger till sin egen fördel. 

Judarna i Beroia

Den första av dessa texter hittar vi i Apostlagärningarna:

“De tog vägen över Amfipolis och Apollonia och kom till Thessalonike, där judarna hade en synagoga. Efter sin vana besökte Paulus dem, och under tre sabbater talade han till dem. Utgående från skriftställen som han tolkade visade han att Messias måste lida och uppstå från de döda. »Och Messias«, sade han, »det är just denne Jesus som jag förkunnar för er.« Några av dem blev övertygade och slöt sig till Paulus och Silas. Det gjorde också en mängd gudfruktiga greker och inte så få förnäma kvinnor. Detta väckte judarnas avund, de fick med sig en del slödder från gatan och satte i gång ett upplopp i staden. De samlades utanför Jasons hus och försökte få tag på Paulus och Silas för att ställa dem till svars inför folket. När de inte kunde hitta dem släpade de Jason och några andra bröder inför stadens styresmän och ropade: »Dessa som har vållat oro i hela världen har nu kommit hit också, och Jason har tagit emot dem hos sig. De bryter alla mot kejsarens förordningar och säger att det är en annan som är kung, en som heter Jesus.« Med detta hetsade de upp folket och stadens styresmän. Jason och de andra fick ställa borgen och frigavs sedan.Samma natt skickade bröderna i väg Paulus och Silas till Beroia. Så snart de kom dit gick de till synagogan. Judarna där var mera vidsynta än de i Thessalonike. De tog emot ordet med stor beredvillighet och forskade dagligen i skrifterna för att se om allt detta stämde. Många av dem kom till tro, liksom åtskilliga ansedda grekiska kvinnor och män. Men när judarna i Thessalonike fick veta att Guds ord förkunnades av Paulus också i Beroia, gav de sig dit och hetsade upp folket även där. Då såg bröderna genast till att Paulus kom i väg ner till kusten. Men både Silas och Timotheos stannade kvar. De som förde Paulus från Beroia följde honom ända till Athen och återvände sedan med bud till Silas och Timotheos att de skulle komma till honom så fort som möjligt.” (Apg 17:1-15) 

Solklart fall av Skriften allena – enligt protestanterna

Jag menar att denna text på ett mycket tydligt sätt ger stöd för läran om Skriften allena. Katolska apologeter håller dock inte med.

Paulus gick till synagogorna i två olika städer och försökte övertyga judarna där om att Jesus är Messias, Guds son. Han gjorde det genom att läsa och utlägga Skrifterna – vårt Gamla testamente och det som judarna hade som sin bibel. Och man kan säga, att Paulus kom med ny uppenbarelse här – nämligen redogörelsen för allt det som Jesus sagt och gjort, och allt som hänt kring honom. Men Paulus krävde inte att de bara skulle acceptera det rakt av, utan han ville visa att detta med Jesus var exakt det som Skrifterna hade talat om och pekat fram emot, det som profeterna profeterat om.

De flesta av judarna i Thessalonike var helt stängda gentemot detta budskap och vägrade att ens överväga det. Men några blev övertygade.

Judarna i Beroia däremot beskrivs i texten som mer “vidsynta”, eller “ädlare till sinnes” som den gamla 1917 års svenska bibelöversättning skrev. De rannsakade Skrifterna; de forskade dagligen i skrifterna för att se om det Paulus sade stämde. De lyssnade alltså på Paulus argumentation utifrån bibelordet och försökte själva genom att läsa texten kontrollera om det Paulus sade stämde, vilket alltså de mindre “ädla” judarna i Thessalonike inte gjorde.

Det är detta protestanter menar med uttrycket Skriften allena. Att all förkunnelse, all lära, alla “lärare”, ska kontrolleras utifrån Bibeln, bedömas utifrån Bibeln. 

Katolska motargument

En del katolska apologeter försöker här komma undan detta uppenbara, genom att hävda att det ädla bestod i att judarna i Beroia tog emot Paulus muntliga förkunnelse och böjde sig för den, inte i att de prövade den utifrån Skrifterna. De menar då att man kan läsa in det katoliker kallar Traditionen (med stort T) – den muntliga tradition som katolikerna säger är lika mycket Guds ord som Bibeln och som de säger har bevarats inom kyrkan i alla århundraden ända fram till vår tid – i Paulus förkunnelse. Det är den Tradition som ger stöd för alla de romersk-katolska speciallärorna. Felet med  judarna i Thessalonike, enligt katolikerna, var att de bara höll fast vid sina gamla traditioner och vid Bibeln, och inte tog emot Traditionen (med stort T) som Paulus muntligen framförde. De påminner alltså lite mer om protestanter, enligt denna uppfattning.

Man hänvisar här gärna även till 2 Thess 2:15, där Paulus skriver:

“Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror (ordagrant enligt grekiskan: traditioner) som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev”.

Katolikerna försöker också läsa in den Romersk-katolska kyrkans läroämbete i Paulus person här. På så vis kan de få det till att judarna i Beroia inte bara tog emot den muntliga Traditionen, utan också att tog emot den ifrån Läroämbetet.

Protestantiskt svar

Men  då läser katolikerna in saker i texten som inte står där.

Texten säger att Paulus försökte övertyga dem om att Jesus var Messias, genom att argumentera om detta utifrån Skriften.

Texten säger att några i Thessalonike blev övertygade, inklusive några gudfruktiga hedningar. De flesta judar i Thessalonike var helt enkelt bara stängda inför detta. De blev avundsjuka på att några blev övertygade av Paulus och satte då igång ett upplopp.

Om judarna i Beroia, säger texten: 

Judarna där var mera vidsynta än de i Thessalonike. De tog emot ordet med stor beredvillighet och forskade dagligen i skrifterna för att se om allt detta stämde. Många av dem kom till tro”

Det ädla eller vidsynta hos dessa judar sägs bestå i att de tog emot ordet/förkunnelsen med stor iver och dagligen forskade i skrifterna för att se om det stämde. 

Det ädla bestod alltså i att de inte bara tog emot eller förkastade förkunnelsen, utan i att de tog emot den genom att med iver ägna sig åt ett dagligt bibelstudium genom vilket de kontrollerade och bedömde huruvida förkunnelsen stämde. 

Och det är ju inte så katolikerna gör

De läser ju inte Bibeln dagligen och forskar inte i den för att kontrollera och bedöma huruvida påven och biskoparna under honom predikar rätt lära, eller om den Romersk-katolska kyrkans lära i form av katekes och annat verkligen stämmer. Tvärtom, det skulle betraktas som att vara en allvarlig synd om en katolik skulle agera på det sättet. 

Enligt den Romersk-katolska kyrkans lära har läroämbetet – påven och biskoparna i gemenskap under honom – exklusiv rätt att tolka Bibeln och Traditionen, och att sedan slå fast vad som är rätt lära som alla kristna måste tro. En katolik är skyldig detta läroämbete en obetingad religiös lydnad. Ingen katolik kan eller får göra det som judarna i Beroia gjorde – nämligen att dagligen läsa i Bibeln och bedöma huruvida det som läroämbetet lär ut verkligen stämmer eller inte.

Och även om vi för argumentationens skull säger att Paulus här i Beroia förkunnade en rent ofelbar undervisning och lära, även om han som apostel hade den auktoriteten, så kvarstår ändå det faktum att judarna i Beroia inte accepterade det han sade muntligen som ofelbar lära rakt av. De kontrollerade först att det stämde enligt Bibeln – det vill säga i den bibel de hade. Och Paulus egen förkunnelse, hans eget sätt att argumentera med dem utifrån Skriften, visar att det var så han tänkte att det skulle gå till.

Man ska heller inte blanda samman det faktum att evangelium – berättelsen om Jesus och all lära kring detta – i den första kristna tiden var enbart muntlig, med det katolikerna kallar muntlig Tradition.

När Jesus farit till himlen och Anden fallit på lärjungarna den där pingstdagen, då fanns det ännu inget skrivet Nya testamente. Förkunnelsen måste alltså ha varit muntlig från början. Det är detta Paulus hänvisar till. Men hur ska man bevara det Gud säger för framtiden? Hur ska man i framtiden kunna veta säkert att det man fått lära sig är rätt?

Det är det som jag skrev utförligt om i mitt förra inlägg. Jag skrev, att då måste denna muntliga förkunnelse av Guds ord skrivas ner i böcker. Och det var ju det som hände sedan.

De fyra evangelierna och Apostlagärningarna, breven och Uppenbarelseboken skrevs ner av apostlar eller deras medarbetare. Dessa skrifter togs emot av församlingarna som det ord från Gud som de var. Och församlingarna som från början fick dessa skrifter kände ju igen innehållet från det de hört muntligt tidigare. Och de läste skrifterna högt i sina sammankomster och de skrev av dem och spred dem till andra församlingar. På så vis fick vi till slut vårt Nya testamente. 

Det behövdes ingen ofelbar kyrka eller något ofelbart läroämbete för att få en kanon. Det behövdes bara kristna människor som känner igen och tar emot Guds ord.

Judarna på Jesu och apostlarnas tid hade ännu inte en sluten kanon. Och Gamla testamentets skrifter innehåller också en öppning för ny uppenbarelse i framtiden. Mose talar om framtida profeter. Och Gud skickade också flera profeter till folket. Gamla testamentet är ett vittnesbörd om detta. Men skrifterna talar också om en kommande Messias, om Guds son. Hebreerbrevets författare skriver,

“Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden.” (Heb 1:1-3)

Utifrån detta och andra texter har alla kristna – inklusive både katoliker och protestanter och ortodoxa – dragit slutsatsen att uppenbarelsen numera är avslutad. I och med att Gud talat genom sin Son, och genom de apostlar som förmedlade hans undervisning, genom generationen av ögonvittnen, så har vi ingen ytterligare uppenbarelse att vänta förrän Herren själv kommer tillbaka.

Slutsatser

Och om man är medveten om allt detta och så läser Apg 17, så inser man ganska klart att judarna i Beroia tillämpade det vi protestanter kallar Skriften allena. De kontrollerade i Bibeln för att se om förkunnelsen stämde. De gav uttryck för samma sak som det Jesus visade på i Markus 7 och som jag skrev om i föregående inlägg. 

Katolikerna vill naturligtvis hävda att Paulus var en sorts ofelbart läroämbete som kom med muntlig Tradition, och i Paulus vill de läsa in den Romersk-katolska kyrkans läroämbete och den muntliga Traditionen vid sidan om Bibeln. Och de vill därmed hävda att det ”ädla” eller ”vidsynta” hos judarna i Beroia bestod i att de böjde sig under detta läroämbetes förkunnelse. Och på så vis, menar de, borde alla kristna i vår tid böja sig under påven i Rom och den romersk-katolska läran.

Men så säger inte texten. Det ädla eller vidsynta hos judarna i Beroia bestod i att de dagligen forskade i skrifterna och kontrollerade det som Paulus förkunnade. De prövade utifrån Bibeln om förkunnelsen stämde. Sedan tog de emot den. Judarna i Beroia utgick inte ifrån att Paulus förkunnade ofelbar lära – vilket den i och för sig hade kunnat vara, och vi kristna tror ju på just Paulus brev som ofelbara – de kontrollerade först i Bibeln om det stämde. Sedan tog de emot den.

Katolikerna gör tvärtom. De tar emot allt det som den Romersk-katolska kyrkans läroämbete lär ut och bestämmer, därför att de tror att det är ett ofelbart läroämbete med exklusiv tolkningsrätt, ett läroämbete som inte kan slå fast felaktiga läror. Sedan läser de eventuellt i Bibeln. Och om de läser i Bibeln, så tolkar de Bibeln utifrån vad läroämbetet redan har sagt. Det läroämbetet har slagit fast som rätt lära utgör då tolkningsglasögon utifrån vilka alla bibeltexter ska förstås och passas in. Katolikerna gör inte som judarna i Beroia. De gör motsatsen.

Vi som lever flera århundraden efter Paulus tid har inte tillgång till några nu levande apostlar eller ögonvittnen till det som hände med Jesus eller till vad han sade eller gjorde. Vi har tillgång till de skrifter som är det bestående och kvarblivande resultatet av dessa ögonvittnenas skildringar – de nytestamentliga skrifterna. Dessa skrifter räknar vi som Guds ord och som måttstock och mätsnöre för vår tro.

Så här mer än 1900 år efter apostlarnas tid har vi inga andra källor till apostlarnas förkunnelse än Nya testamentets skrifter. Vi har inga andra skrifter från apostlarnas tid, som är skrivna av apostlar eller av deras medarbetare. Inga andra skrifter som precis som de nytestamentliga har tagits emot och accepterats av dåtidens kristna som äkta och som Guds ord.

Det finns några skrifter som ingår i de så kallade Apostoliska fäderna, som är ett samlingsnamn på kristna skrifter som sannolikt tillkom under perioden ca 90-150 e.Kr. Dit hör bland annat Didache (också kallat de Tolv apostlarnas lära), Första Klemensbrevet, Ignatios brev.  De två första kanske skrevs medan aposteln Johannes ännu levde. Men inga av dessa skrifter togs emot som Guds ord och helig skrift i den tidiga kristna kyrkan. De användes inte heller som det. Man gjorde en skillnad mellan dessa i och för sig fromma kristna skrifter och den andra skrifterna, som togs emot som apostoliska och som Guds ord, nämligen Nya testamentets skrifter.

Det är därför vi protestanter hävdar att alla kristen lära enbart kan bygga på vad dessa gammaltestamentliga och nytestamentliga skrifter – det vi kallar Bibeln – säger, och på det som är nödvändiga konsekvenser av vad dessa skrifter säger. 

Det är därför som vi avfärdar alla läror som bygger på senare utbroderingar och legender och eventuella “nya uppenbarelser”. Läran är en gång för alla given i och med att Bibeln är klar.

Och även om vissa katolska apologeter försöker kringgå Apg 17 genom att försöka läsa in det katolska läroämbetet och Traditionen med stort T i Paulus person – det vill säga genom en anakronistisk eisegetik – så kan de ändå inte komma undan det faktum, att ingen katolik är tillåten att göra det som judarna i Beroia gjorde och  som gjorde att dessa kallades “ädlare till sinnes” eller “mer vidsynta”, nämligen att grundligt och nog läsa i Bibeln dagligen för att se om det “läroämbetet” eller “Kyrkan” säger är rätt eller inte.

Om man gör så är man nämligen protestant. 

Jag kanske ska tillägga här – några minuter efter att detta publicerats – att Paulus sätt att resonera i synagogorna, hans sätt att argumentera och försöka övertyga dem som lyssnade utifrån Skriften, visar hur kristen förkunnelse borde vara i alla församlingar även idag – och då tänker jag i synnerhet på den normala förkunnelse som riktas till de som redan är troende. Och sättet som judarna i Beroia agerade när de hörde Paulus utläggningar, är exemplet på hur vi som redan är kristet troende bör agera när vi hör kristen förkunnelse och undervisning.

Allt detta gäller inte minst inom protestantiska samfund. Även om jag här i detta inlägg och i denna serie i mångt och mycket har en udd gentemot romersk-katolsk teologi, så är detta lika sant i protestantiska sammanhang. Och här kan man säga att vi protestanter inte alltid lever upp till läran om Skriften allena. Långt ifrån. Men det får kanska bli ett ämne för framtida blogginlägg.

Paulus sätt att föra en argumenterande och resonerande förkunnelse gentemot de som inte var judar och inte hade läst de heliga skrifterna, vilket hans predikan i Athen som refereras i Apg 17:16-34 är ett exempel på, är även det ett exempel för hur vi som kristna idag ska göra när vi försöker predika evangelium för vår tids människor. Inför dessa helt utomstående och bibliskt illiterata använder han också en resonerande och argumenterande förkunnelse.  Och det är vad Paulus alltid ägnar sig åt, i huvudsak. Han sysslade inte med renodlade proklamationer, pep-talks eller personliga vittnesbörd.

 

19 reaktioner på ”Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den? – del 4”

  1. I ditt svar till Sofie så skriver du (Mikael):

    ”Debatten/käbblet/liberalteologin finns lika mycket inom den romersk-katolska kyrkan som inom protestantiska samfund.

    Och då är det enligt min mening betydligt bättre att leva i full protestantisk frihet i Kristus och åtminstone ha rätt att själv läsa bibeln och bedöma det som sägs från högre ort, än att vara en religiös slav och vara skyldigt ett mänskligt påhittat magisterium full religiös lydnad. Hellre splittring på protestantiskt vis, än på katolskt vis. Jag behöver inte låtsas underdånig en andlig ledare som jag starkt ifrågasätter utifrån Bibeln.”

    Viket gav mig en fråga:
    Är det så att du förväntar dig att det inte ska vara debatt i den katolska kyrkan? Och i så fall hur mycket debatt ska det få vara innan du överger henne?

    Antingen har man tro på att katolska kyrkan med heliga andens hjälp landar på fötterna, eller så har man det inte. Att använda den interna turbulensen som ett skäl till utträde är ärligt talat trolöst i min mening.

    Ingen tycker väl det är rätt att lämna sin fru bara för att man har en dålig period. Eller ännu spetsigare, att lämna henne på grund utav en ful hatt hon tagit på sig… Man stannar kvar för man tror och litar på – och kämpar för – en bättre (barhuvad) framtid.

    Det låter för mig som om du inte bara tror, utan har bestämt dig för att nuvarande debatt inom den katolska kyrkan kommer sluta i någon slags katastrof. Hur vet du det egentligen? Och när och varför slutade du tro på att det rätta kan segra inom det katolska?

    1. Jag hade självklart förväntat mig (och visste i förväg) att det skulle finnas mycket debatt inom Katolska kyrkan. Men jag hade nog förväntat mig eller snarare intalat mig att Läroämbetet skulle vara tydligare. Jag insåg efter ett tag att katolikerna har samma förvirring när det gäller rätta tolkningar som protestanterna. Skillnaden är att med protestanterna träter om vad Bibeln säger och betyder, så träter katolikerna om vad olika påvar egentligen menat med det de skriver, vilken nivå av auktoritet olika påvars uttalanden har med mera, samt vad olika konciliers olika texter egentligen betyder. Katolikerna har med andra ord förflyttat diskussion från att handla om vad Bibeln säger, till att handla om en stor mängd olika påvars och konciliers texter säger och vilken tyngd i lärofrågor det ena eller det andra har.

      Och när det gäller detta är varje katolik egentligen sin egen påve, ironiskt nog.

      Jag tycker att liknelsen med ett äktenskap inte är helt lyckad. Om man ska använda den, så bör den handla om den universella kyrkans/församlingens äktenskap med Kristus. I någon viss mening (fast jag skulle själv aldrig använda liknelsen på det sättet) skulle man kunna använda den om den troende individens relation med Kristus. Men absolut inte om den troendes relation till ett specifikt kyrkosamfund.

      Jag har varit personligt troende kristen sedan barnsben. Jag har haft mina jobbiga perioder i livet. Men jag har aldrig lämnat Kristus eller den kristna tron. Den har alltid funnits kvar, även om mycket runtomkring har skakat ibland. Att jag tillhör det ena eller det andra samfundet hör inte hit. Jag har aldrig varit gift med ett samfund.

      Vid närmare eftertanke och fördjupade studier kom jag fram till att den katolska läran om sitt eget samfund och om sitt påveämbete inte håller varken ur Bibelns synpunkt eller ur historisk synpunkt. Och är det så, så faller även andra katolska läror som har noll eller nästan inget stöd i Bibeln alls, som t ex läror om bön till helgon, skärselden, avlaten och annat. Då kan jag inte försvara detta alls. Och då finns det inget annat att göra än att lämna den Katolska kyrkan.

      När det gäller olika protestantiska samfund är det en annan sak. Skillnaderna mellan protestantiska samfund är så små, att det för en normalt funtad lekman i stort sett inte spelar någon roll vilket samfund du tillhör där du bor. Och för flera pastorer är det också så att de flesta kan tänka sig att bli pastorer inom andra samfund som står nära det egna. Vi är organiserade i en del olika samfund, men vi står inte så långt ifrån varandra.

      Men så kan man inte säga om den katolska kyrkan. Antingen köper du hela paketet, eller så gör du inte. Allt annat är intellektuellt ohederligt.

      1. Tackar för svar, förstår var du står lite bättre nu. Ett tips/önskemål till framtida bloginlägg jag har är någon slags top 10 lista på böcker eller liknade som behandlar frågan. Jag har märkt att man ofta spar mycket tid om man bara sätter sig ned och läser böckerna bakom allt… Istället för att, som jag tenderar att göra, hatta runt på bloggar och youtube.

  2. Tack Mikael för dina bra tankar och att du hade mod och ork att vada tillbaka över Tibern.

    Det kan uppfattas lite motstridigt när jag säger att, som bibeltroende anser jag att allt vilar på tradition, på israelisk/judisk tradition.

    Allt vi läser om i t ex Moseböckerna vilar på tradition. Det enda som sägs ha skrivits ned var de tio orden, men de tog Nebukadnessar. Så hur vet vi att det som vi läser om i Bibeln är sant. Det kan vi inte veta med våra sinnen, vi måste lita på att det traderats rätt innan det skrev ned.

    Hur vet vi att den hebreiska texten betyder just det som den sägs betyda? Det vet vi inte, vi måste lita till det judarna säger att den betyder. Vi har ingen Strong´s konkordans från Mose tid. Allt vilar på judisk tradition, därmed vilar kristendomen också på judisk tradition i de delar den är biblisk.

    Det mest kristna man kan uppbringa är väl nattvardsfirandet eller mässan. Man menar att den går tillbaka till Jesu sista måltid. Det var Jesu sista måltid innan han dog och det var en judisk påskmåltid där man åt ojäst bröd och drack vin. Att man åt ojäst bröd var enligt bibeln föreskrift, men att man drack fyra bägare vin, två före måltiden och två efter. Det var vid den tredje bägaren, den man drack efter måltiden, som Jesus sade, ”denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Gör det till minne av mig”.
    Dessa fyra bägare infördes av rabbi Hillel d.ä. århundradet före Jesu födelse.

    Summa kardemumma är att allt vilar på tradition, även den kristna nattvarden. Men när den judiska traditionen nedskrivits är den komplett. Vi har allt vad vi behöver där. Tron var klar då apostlarna överlämnade allt, ”den tro som en gång för alla överlämnats till de heliga”. Efter varje ”judenrein” kyrkomöte avlägsnade man sig mer och mer från apostlarnas tro. Det blev gudaföderska och gud och hans mormor Hanna. 🙂 (det sista kan jag förklara om någon önskar)

    Må Israels Gud välsigna dig Mikael!

  3. Predikan om en rätt inställning till Bibeln och målet med bibelläsningen av bibelläraren Sven Reichmann:

  4. Hej.
    En fråga. Menar du att alla judar, var och en av alla som kom till tro på Jesus, satt och dagligen forskade i skrifterna för att kunna ta ställning till om det Paulus sa var sant eller inte?
    Alla kunde inte ens läsa tänker jag. Jag skulle snarare tro att det var ”de äldste” och fariséer som var i synagogan när Paulus kom dit.
    De forskade ”åt folkets vägar” för att se om det stämde.
    Precis som präster och lärare i katolska kyrkan gör. De forskar i skrifterna för att se att läran stämmer.
    Jag – icketeolog- behöver Inte bära det oket. Andra utvalda och kallade människor gör det.
    Att tvinga alla människor att dagligen ”vara tvungen att forska i skrifterna” är en rätt tung börda att lägga på folk som vill följa Jesus tycker jag.
    Vi pratar alltså inte om att dagligen läsa bibeln- som verkligen alla katoliker uppmanas att göra. Att forska är något annat. Det kräver språkkunskaper, historiska kunskaper, teologiska kunskaper etc.
    /Sofie

    1. Mikael Karlendal

      Sofie, du målar upp en falsk motsättning och skapar därmed en förledande bibeltolkning. 😀

      Titta på vad texten säger. Den säger att judarna i Beroia ”forskade dagligen i skrifterna för att se om allt detta stämde” (Apg 17:11). Tänk om det handlade om exempelvis 25 judar, varav 7 kunde läsa. Hur gick det då till?

      Jo, de sju läste högt alla texter och kontexter som var relevanta, alla övriga som inte kunde läsa lyssnade och var med och diskuterade. De som inte kunde läsa hade hört Skriften läsas upp många gånger, kunde säkert mycket utantill, och kom ihåg mycket av olika texter och sammanhang. De kunde påminna dem som kunde läsa, att står det inte där och där… t ex i ”stället om törnbusken” att… Det vill säga, även om bara en minoritet kunde läsa, så kunde alla vara med och forska dagligen i skrifterna.

      Jag tror att alla som älskar Gud också älskar hans ord. Även om man tycker det är jobbigt att läsa, så är det inte jobbigt att höra det och prata om det och fundera över det. Det är inget ”ok”, om du menar att det är jobbigt och man helst vill slippa det.Och visst är det så att vi har olika kallelser som människor. Alla är inte kallade till att vara herdar och lärare eller presbyterer. Men alla är kallade till att tjäna Herren och till att läsa/lyssna till/begrunda hans ord.

      Sedan handlar det här med ”forska” i denna text inte om att forska i syfte att bli Teologie doktor i Nya testamentets exegetik. Det handlar om att noga undersöka vad skrifterna säger, att noga läsa bibeltexterna i sina sammanhang, och läsa alla texter som kan ha att göra med det Paulus förkunnade, och fundera på om det han säger faktiskt stämmer. Det kräver inte mer än att du kan ditt eget modersmål eller språket på vilken din bibel är skriven på. Och detta räcker ju för att man ska förstå allt som är nödvändigt för frälsningen.

      Denna synagoga i Beroia var definitivt inte en romersk-katolsk kyrka. De hade ingen präst, möjligen en rabbin. Och flera av dem kunde läsa. De som inte kunde läsa hade hört bibeltexten uppläst hur många gånger som helst. Och de hade deltagit i de normala diskussioner/samtal kring texterna som judarna brukade ha. Det var därför de kunde ”forska dagligen…” bedöma Paulus undervisning.

      När det gäller katolska präster i allmänhet, så tror jag du lever i en illusion, om du tror att de är enormt mycket bibelläsande, bibelforskande, bibeltroende personer med stor bibelkunskap. I väldigt många fall – jag tror i de flesta fall här i västvärlden – har de en teologisk grundutbildning som är mycket tveksam ur en bibeltroende synvinkel. Den skiljer sig inte så mycket från den utbildning som svenskkyrkliga präster får vid svenska universitet. Liberalteologin har genomsyrat väldigt mycket av även katolska teologiutbildningar. Så ansvaret för ditt eget och din familjs liv – att verkligen läsa Guds ord och hålla dig till det – kan du inte undfly genom att hänvisa till präster.

      Jag tror att du behöver läsa de bibeltexter jag hänvisat till i mina inlägg, bl a Jos 1, Ps 1, Ps 19, Ps 119, så att du får en förändrad inställning till bibelläsande. Jag tror det är något du har glömt bort eller förträngt, av någon anledning.

      1. Hej. Kan vara så att mailadressen är kopplad till min mans namn. Jag har varit protestant själv i 30 år innan jag hittade hem. Jag ville mest veta hur Mikael resonerade. Har fått svar.

      2. Mikael, du skriver ” Det kräver inte mer än att du kan ditt eget modersmål eller språket på vilken din bibel är skriven på. Och detta räcker ju för att man ska förstå allt som är nödvändigt för frälsningen.”
        Och det är väl här vi inte riktigt tänker lika. Alla tolkar ju olika. De som förnekar Jesu gudom gör ju det utifrån sin bibelläsning. Det är oundvikligt att – när man tolkar olika- för fram argument som ”i grundtexten står det såhär…” eller ” vi måste förstå att de levde i en tid då man trodde/levde såhär… etc.
        Det vet ju du med – alla tolkar bibeln och tror olika om vad som är frälsningsavgörande.
        Bibeln behöver ett sammanhang. Någon/några måste ha mandat att tala om hur man ska förstå det man läser så man undervikt felaktiga tolkningar. Skrifterna- Ja, men inte bara. Traditionen om hur skrifterna ska läsas behövs också.

        Har själv inte stött på några ”liberala präster”, men det spelar ingen roll. Påven och biskoparna tillsammans för vidare traditionen. En eller flera enskilda präster kan såklart ha sina egna tolkningar – som går emot läran. Det förändrar dock inte läran. De förändrar inte läran.
        Sen verkar du inte veta nått om min inställning till bibelläsandet och din kommentar sårar mig. Jag tror du vet att jag, som jag skrev, inte menar att man inte ska läsa bibeln – de ska man som kristen (och katolik) göra. Du fattar väl att jag syftar på frågor som uppstår när man ”forskar” om något kan förhålla sig så. Olika bibelord som vid första anblick verkar tala emot varandra. Andra människor som ”vet” hur saken ska tolkas utifrån ett bibelord, medan en annan använder ett annat till att komma fram till raka motsatsen.

      3. Mikael Karlendal

        Det var inte min avsikt att såra dig, men det är inte alltid så lätt att tolka kommentarer man läser. Det är ju heller inte alltid så lätt att uttrycka sig exakt så tydligt man vill, att ingen missförstår. Men jag vet helt enkelt inte hur du tänker exakt kring bibelläsning och om det eventuellt förändrats radikalt sen du blev katolik. Inte så konstigt, kanske.

        Men jag tror att du liksom många andra katoliker och kanske särskilt de som är protestanter från början, lätt kan hamna i diket att man överdriver den protestantiska splittringen – nu bör du ha i åtanke att jag ofta och även i år har skrivit om protestantisk vilda-västern när det gäller bibeltolkningar – och blundar för den katolska splittringen.

        Men det är inte så vanligt att protestanter förnekar Jesu gudom eller treenighetsläran. De flesta tror det och accepterar det, även om man inte är så insatt.

        Protestantisk enighet visas ofta upp i att alla kan samarbeta i gemensamma kampanjer om Billy Graham kommer till stan. Alla kan evangelisera tillsammans och sen fördela de nyfrälsta mellan sig i de olika församlingarna. Värre splittring än så är det inte. Snarast en sorts ”katolsk” enighet. I vissa länder kan man ha samfundsövergripande teologiska seminarier och universitet, samfundsövergripande tidningar, tidskrifter mm. Man kan skriva gemensamma trosbekännelsedokument som Lausanne-deklarationen och Maniladokumentet. Allt är inte perfekt. Det finns många brister. Och man har olika åsikt om dopet och vissa andra frågor. Men det förhindrar inte denna ”katolska” enhet bland evangelikala kristna.

        Katolikerna däremot, som ju formellt sett och utåt är helt eniga i ett enda samfund lett av en enda påve i Rom, strider och kivas och nästan dödar varandra i debatter på internet. Det är traditionalister mot modernister i alla dessa sinsemellan olika former och varianter och klaner. Är det något jag upptäckt under min år som katolik, så är det splittring. Djup sådan. Och jag har märkt mycket liberalteologi. Lika djupgående som inom Svenska kyrkan. Skillnaden är att samfundet ännu – mycket pga trögare struktur – har slagit helt om och in på en liberalteologisk väg.

        Och då kommer det du skriver – ”någon/några måste ha mandat att tala om hur man ska förstå det man läser så man undviker felaktiga tolkningar”

        Ja, så tänkte jag också förut. Jag önskade verkligen innerligt att det skulle vara så, för jag led verkligen (som du säkert också gjort) av splittringen och käbblet inom protestantismen, särskilt av det som härrör ur liberalteologiskt inflytande. Jag önskade att någon skulle ha mandatet.

        Men räcker det med att du och jag önskar det? Gör våra önskningar och åsikter om hur det borde vara, att det verkligen blir så eller är så? Säger Bibeln att det är så, att någon/några har mandat… etc.?

        Och här tvingas jag konstatera att det inte är så – Bibeln säger inte det.

        Och jag tvingas konstatera att även om den katolska apologetiken hävdar att det är så inom den Romersk-katolska kyrkan, att läroämbetet är detta någon/något, så är det inte så i verkligheten. Har aldrig varit så även under bra påvar. Och den nuvarande påven är ju till och med en del av problemet. Han tillhör ju dem som förvirrar och ställer till med oklarheter.

        Debatten/käbblet/liberalteologin finns lika mycket inom den romersk-katolska kyrkan som inom protestantiska samfund.

        Och då är det enligt min mening betydligt bättre att leva i full protestantisk frihet i Kristus och åtminstone ha rätt att själv läsa bibeln och bedöma det som sägs från högre ort, än att vara en religiös slav och vara skyldigt ett mänskligt påhittat magisterium full religiös lydnad. Hellre splittring på protestantiskt vis, än på katolskt vis. Jag behöver inte låtsas underdånig en andlig ledare som jag starkt ifrågasätter utifrån Bibeln.

        Jag tror på en ofelbar Bibeln, men inte på ett ofelbart läroämbete, som jag inte hittar stöd för i Bibeln.

    2. Sofie,

      När man trycker på ikonen vid ditt namn kommer man till en sida som verkar tillhöra en man. Heter du Sofie?

      Efter att jag såg dina frågor här började jag förbereda svar lämpliga till en yngre kvinna. Man vet ju inte ålder på den som kommenterar och därför ville jag svara med en viss försiktighet som om man svarar en yngre kvinna eller man till skillnad om svaret är till en fullvuxen man.

      1. Hej. Kan vara så att mailadressen är kopplad till min mans namn. Jag har varit protestant själv i 30 år innan jag hittade hem. Jag ville mest veta hur Mikael resonerade. Har fått svar.

    3. Sofie, du skrev: ”Vi pratar alltså inte om att dagligen läsa bibeln- som verkligen alla katoliker uppmanas att göra. Att forska är något annat. Det kräver språkkunskaper, historiska kunskaper, teologiska kunskaper etc.”

      När jag var barn och ung tonåring trodde jag att bibelläsning i första hand handlade om hjältehistorierna med Jesus som den störste hjälten. Du vet Noa som byggde arken, Daniel i lejongropen, Moses som vågade utmana Farao, Jesus som inte var politiskt korrekt och Paulus och de andra Apostlarna som ständigt råkade ut för motstånd och anfall.

      Eftersom jag hade hört dessa historier från barnsben trodde jag att jag i stort sett ”kunde” Bibeln. Varför hålla på och läsa historiska skildringar som man redan kan?

      Visst kan man kalla det att läsa Bibeln om man läser de historiska skildringarna, men det är en ytlig läsning. Berättelserna har nedtecknats med avsikten att lära oss att känna Herren. Johannes formulerade detta på ett bra sätt. Joh. 20:30-31 Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn. 

      När man läser Bibeln, gång på gång så upptäcker man ständigt något nytt. Läsning av Bibeln ökar läsarens språkkunskaper (i det egna modersmålet). Läsaren får historiska kunskaper genom det som har nedtecknats och helt klart anser Johannes att man får ”teologiska kunskaper” av att läsa hans evangelium.

      Det kan leda till att man förr eller senare får intresse att läsa mer än en översättning och kanske även läsa översättningar till andra språk än Svenska. Och allt efter som intresset djupnar kan man bli intresserad av att läsa kommentarer skrivna av andra, eller t.ex. diskutera om innehållet och dess tolkningar med andra troende.

      Jag tror att var och en kan ”forska” på sin egen nivå och allt efter som man forskar lär man sig mer och mer.

      Detta var ett omständigt sätt att säga att jag faktiskt inte förstår vad du menar med den mening jag har citerat som inledning på denna kommentar.

      /Kjell

  5. Tack för en ännu en upplysande utläggning om Skriften allena. Det är egentligen alldeles självklart att det är på det sättet. Påvarna har genom tiderna tagit på sig ett stort ansvar, genom att vilseföra människor i detta och andra avseenden.

    1. Hej Kjell. Jag hänger inte med på vad du vill ha sagt tyvärr.
      Jag har alltså själv varit protestant och pingstvän och ”livets ordare” – så bibelläsningens betydelse har jag vuxit upp med och finns ”i mitt dna”.
      Det jag dock märkte var att skriften Alena inte ”håller”. Det funkar inte i praktiken. För allas olika tolkningar kan beläggas utifrån bibeln. Fattar inte jag eller håller jag inte med, så har jag helt enkelt forskat för lite, inte förstått grundtexten, inte läst rätt översättning, inte förstått sammanhanget det skrevs i etc.
      Därför menar jag att ”forska i bibeln” är något annan än att ”bara läsa bibeln”.
      Om man pratar med människor som tolkar annorlunda än en själv så hamnar man alltid i ”vem har bäst/mest/rätt” bibelkunskap – den får rätt. Och enligt min erfarenhet så är det alltid personen själv som har den rätta kunskapen och förståelsen. Har man inte ”forskat” i skriften för att komma fram till sin kunskap så har Den helige Ande uppenbarat det för en. Och det säger alla.
      Så vems tolkning ska man följa???

      1. Sofie,

        Varför är det så viktigt att hålla med andra? Oftast handlar dispyterna om saker som inte är frälsningsgrundande.

        Låt dem som vill det ha fjädrar i stjärten. Man kan ju faktiskt tiga som i sagan om kejsarens nya kläder.

        Hellre lider jag följderna av min egen eventuella misstolkning än att tvingas acceptera ett läroämbetes uppenbara misstolkningar och hemliga agenda som absolut, kanonisk, sanning.

        /Kjell

        PS. Det katolska läroämbetet och Word-of-Faith (LIvets ord) kan väl tävla om vem som har de största galenskaperna. Men den som förför en av dessa Herrens minsta får sin välförtjänta lön.

  6. Hej Mikael,
    Intressant läsning som vanligt, en sak som jag reagera på är att du skriver att: ”Vi har inga andra skrifter från apostlarnas tid, som är skrivna av apostlar eller av deras medarbetare.”
    Det stämmer inte, både de tolv apostlarnas lära (Didaché) och första Clemensbrevet kan mycket väl kommit till innan Aposteln Johannes tar sitt sista andetag. Sen har vi biskop Ignatios av Antiochia och hans brev som tillkom några år efter Johannes död och som med största säkerhet kan förmedla en rättvis bild av den kyrkliga organisationen från ett nära apostoliskt perspektiv. Ett annat tungt vittne är Johannes lärjunge Polykarpos som skrev ett brev till Filipperna samt beskrivs i Polykarpos Martyrium.

    Med vänlig hälsning

    1. Mikael Karlendal

      Det är korrekt att Didache och 1 Klemensbrevet kan ha skrivits innan aposteln Johannes dog, samt att Ignatios brev är skrivna strax därefter, kanske tio till femton år. Men som jag skrev i inlägget:

      ”Så här mer än 1900 år efter apostlarnas tid har vi inga andra källor till apostlarnas förkunnelse än Nya testamentets skrifter. Vi har inga andra skrifter från apostlarnas tid, som är skrivna av apostlar eller av deras medarbetare. Inga andra skrifter som precis som de nytestamentliga har tagits emot och accepterats av dåtidens kristna som äkta och som Guds ord.”

      Observera det jag markerade med fet stil här. Varken Didache eller 1 Klem eller Ignatios brev togs emot som apostoliska skrifter med den auktoritet som det medför. Detta vet vi från olika andra skrifter från den tiden. Det vi vet är att NT:s skrifter togs emot och användes som apostoliska, de andra inte.

      Sen har inte de skrifter du nämner heller exakt samma syn på ämbetet med mera, utan de är lite olika. Och kanske var det så att det var lite olika praxis i olika församlingar redan från början. Att Jakob fungerade som ”biskop” i Jerusalem, kan vi se redan i Apg. Men hur det var andra församlingar är lite oklart. T ex den i Filippi. Där kan vi inte se något tydligt episkopat. På Kreta och i Efesos där Titus respektive Timotheos var, kan man ju se att de båda verkar ha haft en överordnad roll i egenskap av Paulus sändebud, men hade de det i egenskap av fast boende biskop, av sentida modell? Vi vet inte.

      Jag lutar åt att en episkopal modell är rätt och bra, men jag vill inte vara dogmatisk. Den diskussionen får vi ta en annan gång. Jag lär skriva om det.

      Men när det gäller skrifterna, så är det alltså tydligt att de kristna i generationerna efter Johannes död, inte accepterade några andra skrifter än de NT-liga som helig skrift och Guds ord. Enstaka individer och möjligen enstaka församlingar kan ha varit undantag här. Men den övergripande bilden är tydlig. Jag dock inte tänkt ta denna diskussion i just detta inlägg.

      Men min poäng i inlägget kvarstår alltså.

    2. Ursäkta att jag bryter in i en pågående dialog.

      Om man betänker det som Paulus säger i en av de verser som Mikael citerar ur brevet till Thessalonikerna ” “Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror (ordagrant enligt grekiskan: traditioner) som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev” kan vi se att lärorna redan var klara att stå fasta i. Och att man förde vidare något som redan existerade.

      Församlingen i Tessalonike grundades omkring år 50.

      Läran påverkades inte av hur länge Apostlarna levde.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: