Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den? – del 3

I de två föregående inläggen har jag försökt visa att de bibliska författarna levde och verkade i en miljö som skulle kunna karaktäriseras som en Skriften-allena-miljö.

Vi såg att orsaken till att Guds talade ord måste skrivas ner var och är för att muntlig tradition inte räcker. Gud sade till Jesaja:

“Gå och skriv ner det på en tavla inför dem, pränta det i en bokrulle, så att det bevaras för kommande dagar som ett vittnesbörd för all framtid.” (Jes. 30:8)

Evangelisten Lukas är inne på samma spår när han skriver:

Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.” (Luk 1:1-4)

Lukas säger ju här, att många “redan sökt ge en samlad skildring” av allt som hänt med Jesus, och nu vill “också” Lukas göra det, det vill säga “skriva ner” det. Många hade alltså redan skrivit texter om Jesu liv, när Lukas skrev de här orden; nu ville Lukas också skriva ner det och på ett grundligt sätt.

Lukas berättar också om vad som är orsaken till att han skriver. Den är att läsaren – i detta fall den för oss i övrigt okände Theofilos – “skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga”. 

I uttrycket “de upplysningar du fått” används det grekiska verbet katecheo som betyder undervisa. På svenska har det grekiska ordet blivit låneord i form av katekes. Det texten säger är alltså, att Lukas vill att Theofilos ska förstå eller veta hur säkert det är (de ord/de saker) som han har blivit undervisad i. Den engelska översättningen English Standard Version översätter: “that you may have certainty concerning the things you have been taught.”

Muntligt given undervisning är bra. Den håller att tro på. Men skrift är en ännu bättre grund, ännu säkrare, enligt Lukas. Och enligt Jesaja.

Den muntliga undervisningen som de första kristna fått från första början, var förstås inte dålig. När aposteln Paulus skrev om hur han noggrant undervisat församlingen i Korinth och hänvisar till de läror han gett dem, så handlar det säkerligen om hans muntliga undervisning. Han skriver: 

“Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag har sagt och håller fast vid det som jag har fört vidare till er precis som jag förmedlade det.” (1 Kor 11:1) 

Och:

“Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står  och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse — den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro.” (1 Kor 15:1-2)

Det var alltså denna typ av undervisning som Theofilos redan hade fått. Men för att han ska förstå vad säker och tillförlitlig denna undervisning är, så skriver nu Lukas ner detta i en bok.

I Johannes evangelium nämns liknande skäl till varför boken skrevs (Joh 20:30-31). Och när Paulus skriver sina brev och påminner församlingar och medarbetare om vad han sagt, eller förtydligar eller försvarar det han sagt, så är det samma sak. Syftet är den lära som predikats och undervisats för de troende ska slås fast ännu säkrare. Läran – det som ofta kallas Guds ord – ska försvaras, förklaras och föras vidare på ett säkert och fast sätt.

Och det är samma sak i Gamla testamentet med Mose lag. Den skulle skrivas ner. Och till exempel kungen skulle ha sin egen kopia av lagboken och läsa den hela sitt liv (5 Mos 17:18-20). Nyttan med att läsa det skrivna ordet gäller även vanliga fromma (Ps 1:1-3). När Herren vill uppmuntra Moses efterträdare Josua inför det stora uppdraget att leda Israels folk in i landet, så säger han till honom att noga hålla sig till Mose lag, att läsa den dag och natt, och troget följa allt som står där (Jos. 1:7-9)

Sammantaget, blir alltså bilden att muntlig förkunnelse är bra och nödvändig, men den måste omvandlas till skrift, så att den bevaras till eftervärlden, och att den kan läsas dagligen och efterföljas, och att man ska ha en desto säkrare grund att stå på.

 

Vad säger då Jesus om Skrift och tradition?

Därför är det inte konstigt att Jesus håller det skrivna gudsordet oerhört högt. Han har samma syn som de flesta judar hade på sin tid om det vi kallar Gamla testamentet. Han ansåg att de skrifterna var Guds ord. Att de heliga skrifterna var Guds ord, att Guds Ande inspirerat dem. Jesus ligger helt i linje med vad vi hittills sett och har en stark betoning på det skrivna gudsordet. Jesus är av den uppfattningen att det Skriften säger är detsamma som det Gud säger.

Detta märks inte minst i berättelsen om när Jesus frestas av Satan i öknen. Satan kommer med tre frestelser. Jesus svarar på alla tre, “det står skrivet”, och så följer ett citat från Bibeln. När Satan i ena frestelsen försöker sig på att också citera Bibeln, så svarar Jesus med “det står också skrivet”. Läs Matt 4:1-11 och Luk 4:1-13. 

Detta är ett uttryck för den bibeltro som finns i Gamla testamentet. Det är som när kungen eller Josua eller den fromme israeliten uppmanas att läsa Skriften dag och natt och troget följa den. Det är en fokusering och tonvikt på Skriften. Det räcker med Skriften i frestelsens stund. Det räcker med att hänvisa till, citera det som står skrivet.

I början av Bergspredikan säger Jesus: 

Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett. Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas som stor i himmelriket.” (Matt 5:17-19)

När det här i texten talas om inte en enda bokstav, så står det ordagrant “jota”, vilket är den minsta och enklaste bokstaven i det grekiska alfabetet – I. När det står minsta prick, så syftar det ordet på de små snirklingar eller småpunkter i bokstäverna i det hebreiska alfabetet. Man skulle kunna säga att det påminner om skillnaderna mellan olika typsnitt. Jämför skillnaderna mellan ett serif-typnitt som Times New Roman eller Garamond med något sans-serif-typsnitt som Arial, så förstår ni skillnaden.

Hur ställde sig Jesus till traditioner?

Det här visar på en stark betoning på det skrivna gudsordet. Men judarna hade också en tolkningstradition. De hade rabbiner som de menade hade läst och tolkat och tillämpat lagen och den muntliga traditionen kring den ända sedan Mose tid. De tänker så ännu idag.

Svaret är att Jesus å ena sidan bejakade att de skriftlärda läste och tolkade lagen, vilket de judiska skriftlärda rabbinerna gjorde,  men å den andra sidan hävdade han principen Skriften allena. Dessa rabbinska tolkningar av lagen var inte ofelbara, och kunde kritiseras utifrån Skriften som stod högre i auktoritet. Och ingen var skyldig att blint följa de skriftlärda i deras tolkningar.

Kritik mot traditioner utifrån Skriften

Ett tydligt exempel på detta är Markus evangelium 7:1-13, som jag här citerar i dess helhet och kommenterar därefter.

Fariseerna och några skriftlärda som hade kommit från Jerusalem samlades kring honom, och de såg att några av hans lärjungar åt bröd med orena händer, det vill säga utan att tvätta sig. Fariseerna och alla andra judar håller fast vid fädernas regler och äter aldrig utan att ha tvättat sig om händerna, och när de kommer från torget äter de inte utan att ha badat sig rena. Det finns också många andra traditioner som de håller fast vid, som att skölja bägare, kannor och kittlar. Därför frågade fariseerna och de skriftlärda honom: »Varför lever inte dina lärjungar efter fädernas regler utan äter med orena händer?« Han svarade: »Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud.Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler.« Och han sade: »Det är just det rätta – att upphäva Guds bud för att låta era egna regler gälla! Mose sade: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller mor: ’Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det gör jag till korban’ (det vill säga tempelgåva), då kan ni inte låta honom göra något för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft genom de regler som ni har ärvt och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni.«

Jesus kritiserar fariseerna för att de i detta fall upphävde ett Guds bud genom att ha skapat en tradition och/eller gjort en tolkning av ett annat som handlade om tempelgåvor. Fariseernas fel är att de gjort en felaktig tolkning av en sak och låtit den komma emellan, så att människor inte tillämpade ett Guds bud som faktiskt står i Skriften. De har skapat en mänsklig tradition som sätter Guds ord ur kraft. Jesus kritiserar dem alltså på grundval av Skriften för att de gjort en felaktig tolkning och förvrängning av Skriften.

Jag menar att ovanstående text och dess parallelltext i Matt 15 är ett tydligt exempel på Skriften-allena-principen i praktiken.

Problemet med de mänskliga traditioner som Jesus här kritiserar är inte att de är mänskliga eller att de är traditioner, utan problemet sitter i att de strider mot Skriften. Och detta understryks om man läser det Jesus citerade från Jes 29:12-13. Läs det gärna i sin kontext.

Men samtidigt i traditionen

Detta betyder ju inte att Jesus generellt sett var emot all tradition eller alla mänskliga traditioner. Han var emot dem när de stred mot Skriften och som sådana kom emellan människan och Gud.

Jesus undervisade själv enligt vissa judiska traditioner.

Ett exempel på det är, när Jesus i Matt 19:1-12 får en fråga av några fariséer angående skilsmässa. I detta sammanhang antyder Jesu svar, att han tar ställning för rabbinen Shammajs tolkning av 5 Mos 24:1, och mot rabbinen Hillels tolkning av densamma. Hillel ansåg nämligen att skilsmässa var tillåten av vilken orsak som helst, medan Shammaj ansåg att den endast var tillåten vid fall av otukt. Här är det alltså inte frågan om att vara kategorisk motståndare mot att man tolkar Bibeln, utan i stället frågan om vilken tolkning som är den rätta. Jesus undervisar här enligt Shammajs tradition. Inte Hillels.

Ett annat sådant exempel kan man läsa i Matt 22:34-40,

“När fariseerna fick höra hur han hade gjort saddukeerna svarslösa samlades de, och för att sätta honom på prov frågade en av dem, en laglärd: »Mästare, vilket är det största budet i lagen?«  Han svarade honom: »Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.«

I detta exempel undervisar Jesus enligt rabbi Hillels exempel, inte enligt Shammajs. Det står inte i Mose lag att det så kallade dubbla kärleksbudet är det viktigaste eller det största budet i lagen; det står inte i lagen att hela lagen vilar på dessa bud. Men Hillel undervisade så. Det var en traditionell judisk judisk tolkning av Mose lag.

Så vi kan alltså konstatera att Jesus inte förkastar alla traditioner eller traditionella tolkningar. Han var varken motståndare till traditioner eller till tolkningar i sig, men han bedömde dem utifrån hur väl de förhöll sig till Skriften. 

Samma sak kan sägas om andra frågor, till exempel den om sabbatsbudet, där vi finner att det ofta förekommer en oenighet mellan Jesus och vissa fariseer angående den rätta tolkningen och tillämpningen av sabbatsbudet.

Vi ser också att Jesus lever efter vissa traditionella judiska traditioner som inte härrör ur den judiska bibeln som alla judar erkänner. Han firar till exempel  chanukka eller tempelinvigningsfesten, enligt Joh 10:22, vars rötter inte härleds ur Skriften, men  är omtalade i 1 Mackabeerboken, vilken var en judisk religiös skrift som många judar läste, men som få erkände som helig skrift.

Jesus ska alltså inte förstås som att han är emot alla tolkningar som människor gör av Mose lag, vilket man skulle kunna tro om man enbart läste Markus 7. Det handlar i stället om vilken eller vilka tolkningar man gör, om dessa stämmer med Skriften eller inte.

Men accepterar Jesus ett läroämbete – Matt 23?

Det finns dock en annan intressant text som berör detta ämne och som katolska apologeter gärna använder som stöd för sin sak – nämligen, att kyrkan ska ha ett läroämbete med exklusiv rätt att tolka Bibeln. Det är Matt 23:2-3,

”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat.”

Med uttrycket om att sitta på Mose stol menas att man har ett ämbete eller en uppgift att tolka, utlägga och tillämpa Mose lag. Vi använder uttrycket “stol” i en liknande betydelse i våra moderna språk när vi pratar om  olika “lärostolar” vid universitet och då åsyftar olika professurer. Jesus säger här att de skriftlärda och fariseerna har satt sig på just Mose stol och därför alltså innehar motsvarande “lärostol”.

Katolska apologeter använder gärna denna text som stöd för sin syn på den Romersk-katolska kyrkans läroämbete, och i synnerhet på påveämbetet. De menar att Jesus i Matt 16:18-19 gav Petrus en egen stol – ett läroämbete i den kristna kyrkan. Detta när han sade till Petrus, 

“Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.”

Uttrycket om att binda och lösa användes nämligen i dåtida judiskt språkbruk som en teknisk term för när de judiska rabbinerna gjorde sina läromässiga eller andra tolkningar av lagen/toran.

Även uttrycket om nycklarna kan förstås så. Jesus säger i Luk 11:52

“Ve er, ni laglärda, som har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville gå in har ni hindrat.”

För en katolik som ju tror på påveämbetet som det historiskt sett har utvecklats, där påven är som en gammaldags monark när det gäller sin möjlighet till beslutsfattande, och som inte kan dömas av någon och som är högsta instans i lärofrågor, och som under vissa omständigheter till och med kan slå fast vissa domger som ofelbara sanningar, så är det naturligt att läsa dessa bibeltexter som ett bibliskt “bevis” på att påveämbetet är instiftat av Jesus Kristus. De menar att Petrus här i Matt 16 får sitt ledar- och läroämbete, sin roll som kyrkans högsta universella ledare, sin “stol” enligt Matt 23,  och att detta ämbete måste gå i arv till biskopen av Rom.

Men då bortser man från flera väsentliga punkter.

  1. Jesus anser självklart att Mose lag (toran) måste tolkas. Det framgår av det jag redan skrivit ovan.
  2. Men Jesus ansåg inte att de som satt på “Mose stol” besatt en ofelbarhetens nådegåva, vilket katolikerna anser om påveämbetet. Som jag visat här ovan, så kritiserade ju  Jesus fariseerna och de skriftlärda vid flera olika tillfällen för felaktiga tolkningar och tillämpningar av Mose lag, och för att skapa mänskliga traditioner som satte Skriften ur spel. Det är knappast bilden av ett ofelbart läroämbete. 
  3. Det visar också att de skriftlärda och fariseerna – oavsett vad Matteus 23 betyder – enligt Jesus måste anses stå under Skriften i auktoritet, då de ska bedömas utifrån Skriften, som exemplet Markus 7 visade mycket tydligt.
  4. Och att Jesus  inte heller ansåg att de som satt på “Mose stol” satt där i någon sorts “mosaisk apostolisk tradition” och inte kunde kritiseras eller ifrågasättas, framgår ju att han faktiskt säger att de hade satt sig där själva! (Matt 23:2).

Utifrån en läsning av hela det tjugotredje kapitlet i Matteus evangelium, kan man också börja undra om det inte låg en viss sarkastisk eller ironisk bibetydelse i just detta att han säger att de har “satt sig på Moses stol”. Resten av kapitlet är ju nämligen en svidande uppgörelse med de skriftlärdas sätt att läsa och tillämpa lagen. Jesus anklagar dem i mycket skarpa termer för hyckleri. Och det är inte renodlat så att de lär rätt saker, men sedan inte handlar efter det själva. Det ligger en viss antydan om att de inte heller tolkar lagen rätt, vilket ju för övrigt Markus 7 redan visat tydligt. Lukas 11:52 säger oss också, att fariseernas och de skriftlärdas tolkningar inte ansågs helt rätta:

“Ve er, ni laglärda, som har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville gå in har ni hindrat.”

 

Så, i ljuset av allt annat Jesus säger om de skriftlärda och deras tolkningar, i ljuset av hans övriga agerande gentemot dem, så är det nog bäst att förstå Matt 23 och “Mose stol” i det ljuset, och inte utifrån några romersk-katolska förutfattade meningar om ett påveämbete.

Och ser man mer specifikt på texten i Matt 16 om Petrus som klippan, så kan det här blott kort konstateras att den romersk-katolska tolkningen av texten långt ifrån har det stöd i den kristna historien som katolikerna säger. Och att det har heller inte exegetiskt stöd.

Första gången som man känner till att någon biskop i Rom har tolkat Matteus 16 på det nu vanliga romersk-katolska sättet, är när biskop Stefan av Rom gör det i en diskussion med biskop Cyprianus av Karthago i mitten av 200-talet. Cyprianus avfärdar dock detta som en felaktig bibeltolkning. Och tittar man på hur texten allmänt tolkats i fornkyrkan, så fanns det både tolkningar som gick Roms väg, men också minst lika många som gick i motsatt riktning. Vanligast var att man tolkade “klippan” som Jesus skulle bygga sin församling på, som syftande på Petrus bekännelse eller tro. Och då tänkte man antingen på Petrus tro som han gav uttryck för där och då, eller så tänkte man på att Jesus gav nycklamakten även till de andra apostlarna, enligt Matt 18:18. Så den tro som Petrus bekände och som låg till grund för Jesu ord i Matt 16, var en tro som också de övriga apostlarna kom att dela. Och just därför har även de övriga apostlarna del i samma nycklamakt som Petrus. Denne är inte ensam. Och då kan man tänka på till exempel att församlingen är uppbyggd på apostlarnas och profeternas grundval, som Paulus skriver i Ef 2:20.

För övrigt, har de ortodoxa kyrkornas avfärdande av Romersk-katolska kyrkans påveämbete snarast mer stöd hos kyrkofäderna i fornkyrkan, än vad Roms anspråk har. Och oavsett hur starkt stöd den ena eller den andra sidan har, så visar oenigheten i sig att det romerska tänkandet knappast kan ha ett apostoliskt ursprung. Detta är dock inte blogginlägget i vilket jag ska behandla den romersk-katolska synen på Petrus och påveämbetet. Så jag nöjer mig här med detta.

Så här långt…

kan vi alltså sammanfatta med att säga att Jesus verkar tänka och agera utifrån en syn på Skriften och dess roll och funktion, som skulle kunna beskrivas med det protestantiska uttrycket “Skriften allena”.

Skriften är Guds ord och är vår högsta auktoritet. Den ska läsas och tolkas. Alla traditioner och tolkningar är inte dåliga, varken för att de är traditioner eller för att de är mänskliga. Men allt står under Skriften i auktoritet, och allt ska bedömas utifrån Skriften. Det finns inget mänskligt läroämbete som har någon exklusiv tolkningsrätt eller som skulle vara ofelbart i något avseende.

Vad har vi då hittills har sett i dessa mina tre inlägg om Skriften? Jo, att Bibelns författare tycks ha tänkt och praktiserat det vi idag skulle kunna kalla Skriften allena. Detta även om de aldrig själva ställdes inför 1500-talets frågeställningar från reformationen i Europa, och därför heller inte talade eller skrev exakt i de termerna. Men innebörden i det de själva skriver visar det.

Jag har försökt visa detta på ett ganska utförligt sätt, eftersom romersk-katolska apologeter alltsomoftast slänger ur sig påståenden om att läran om Skriften allena inte uppfyller sitt eget krav om att en lära måste ha stöd i Bibeln. Jag menar att jag tydligt har visat hur fel detta är.

Men sedan finns några bibelord som protestantiska kristna ibland använder på ett lite slarvigt sätt när de ska “bevisa” läran om Skriften allena. Detta ser de romersk-katolska apologeterna ganska snabbt – och det gör även alla protestanter som börjat fundera starkt på att bli katoliker – och de kan då på ett enkelt sätt visa att just de texterna inte alls stöder Skriften allena, att de protestantiska tolkningarna är helt uppåt väggarna. 

Och det är utifrån just det här som katolska apologeter sedan drar slutsatsen att Skriften allena inte har stöd i Bibeln. Det jag skrivit ovan i mina tre blogginlägg hittills och som visar på ett massivt bibliskt stöd för Skriften allena, verkar vara tämligen okänt.

Men, det är de här av protestanter slarvigt använda och av katoliker lätt avfärdade bibelorden, som jag nu ska titta på i nästa blogginlägg.

 

21 reaktioner på ”Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den? – del 3”

  1. Hej! Tack för dina artiklar. Jag skulle förstått katolska kyrkans tal om läroämbetet om den hade lyft fram Paulus. Det finns starka indikationer på detta i hans sätt att beskriva sin tjänst som unik och särskild. Särskilt i förhållande till folken, dvs det något ålderdomliga ordet hedningar. Och att Petrus tjänst var mer till det judiska folket. Jag är inte hundra på detta. Enbart tankestoff!

  2. Uppföljare?

    Är Läroämbetet en biblisk lära och fungerar den?

    Fungerar den om man inte överordnar den över Skriften?

    /Kjell

    1. Mikael Karlendal

      Jag skulle säga, att läroämbete som Romersk-katolska kyrkan lär inte är förenligt med Bibeln. Men det finns en sorts herde- och lärarämbete i Bibeln – tjänstegåvor säger en del – och de som sitter i församlingsledande position och/eller innehar den rollen/funktionen har ett ansvar att predika och undervisa rätt, och att vaka över läran. Och självklart är alla dessa inblandade, med ämbete/tjäntegåva (eller hur man nu vill uttrycka det) och allt underordnade Skriften.

  3. Martin,

    Som svar på dina funderingar här vill jag svara att jag tror vi människor lätt krånglar till det när vi läser bibeln.

    Med exemplet om äktenskapsbryterskan är det ett av hundratals eller kanske tusentals situationer där Jesus under sin tid på jorden i princip, om än på olika sätt sade: ”Jag ger dej en andra chans.”

    I att ge människor en andra chans ingår att inte börja med att straffa.

    Samma möjlighet till frälsning ger han givetvis oss människor idag.

    I bland är sanningen ruggigt enkel. Som skillnaden mellan att välja att komma tillbaka till Fadern, som i berättelsen om den förlorade sonen, eller att inte välja att komma hem.

    Och som du kanske minns finns ingen utan synd. Ingen rättfärdig. Vi är därför alla beroende av att komma hem.

    Gör man då som man vill hemma? Hur vet man vad som gäller hemma?

    Har skärmfritt ett par dagar framöver nu så om någon annan vill vikariera för mej i eventuell ytterligare respons till dej går det bara bra.

    1. Ulrika!

      Du talar förbi det jag vill försöka få sagt. Jag menar egentligen bara två saker.

      1. Varför förordade Gud (via Mose) att äktenskapsbrytare och äktenskapsbryterskor skulle dödas när Jesus vägrade att förorda detta när Han gick på jorden? Den eventuella passusen att ”den som är utan synd…osv” var ju något som uppenbarligen inte hade gått hem hos israeliterna under de tusentals år som dödsstraffet var gällande.

      2. Hur kan de som bekänner sig till Sola Scriptura med någon slags trovärdighet hävda att de skulle ha valt att tillhöra Jesus, när Jesus upphävde vissa centrala bibelord? Detta är bara ett exempel men det finns flera, ett annat är att Han förklarade all mat ren. Fariséerna hade jämt och ständigt denna diskussion. De jämförde Jesus ord och liv med Skriften och kom fram till att Han inte var den utlovade Messias. Sola Scriptura-människorna gör ju precis likadant, men hävdar då att de skulle ha gjort en annan bedömning än de Torah-sprängda fariséerna. Men samtidigt som de använder exakt samma metod.

      1. Martin,

        Jag vet inte riktigt vad jag ska svara dej.

        Kan dela några tankar ändå.

        Lyssnar sedan en tid tillbaka på Moseböckerna parallellt med Uppenbarelseboken.

        Man kan lyssna på folkbibeln online som hörbok om det är enklare än att läsa.

        En sak som förvånade mej i Guds bud till folket när de befriats från Egypten och levde under sin vandring i öknen var att Gud behövde fostra dem i sexuella frågor som jag trodde var av nutida slag. Gud varnade folket för sexuellt umgänge med samma kön och med djur. Sådana varningar trodde jag inte hörde den tiden till och man undrar var skulle folket fått lärt sej sådant? I Egypten förstås? Samma grova förvirring som att tillverka guldkalven och dyrka den vilket också var en lärdom från Egypten?

        Folket var hårdnackat. De hade efter generationer äntligen befriats från slaveriet, blivit ledda genom öppet hav bort från faraos krigssoldater och ”tackade” Herren genom olydnad och otro!

        Men även där och då var Guds kärlek större än människornas olydnad. Moses bönade och bad för folket och trots folkets olydnad hade Gud många gånger nåd till övers för dem.

        Jesus har inte upphävt trohet i äktenskapet.

        Tvärtom lägger han och Apostlarna stor vikt vid att undervisa människorna om den troheten även i det nya förbundet.

      2. Mikael Karlendal

        Martin, du verkar ha en något förvirrad uppfattning om hur Bibeln ska förstås, hur gamla och nya testamentet förhåller sig till varandra, osv. Jag har skrivit lite om detta tidigare i ett inlägg som handlar om frågan huruvida det är inkonsekvent att hävda att Guds förbud mot homosexuellt leverne gäller för alla, samtidigt som förbudet mot att äta skaldjur inte gör det. I det inlägget för jag en del resonemang som kan vara relevanta även här:

        https://www.mikaelkarlendal.se/2015/04/10/men-forbjuder-bibeln-oss-inte-att-ata-skaldjur/

  4. Anders Andersson

    Då är min nästa fråga, om nu denna sanningens regel, och man faktiskt kan utröna vad som är apostlarnas lära, finns till hands, varför det finns predikanter som exv den välkände kalvinisten John Macarthur som kallar katoliker och ortodoxa för heretiker för att dessa tror på rättfärdiggörelse genom tro och gärningar som ett exempel och varför katoliker åtminstone längre tillbaka i tiden kallade protestantismen för en annan religion, eller andra predikanter kallar andra för heretiker för att andra har olika syn på nattvarden osv. Det är tydligen lätt att kalla varandra för heretiker till både höger och vänster om det nu är så enkelt att med hjälp av sanningens regel utröna vad som faktiskt är apostlarnas lära. Och vi kan ju inte fråga apostlarna vad dessa egentligen menade med exv rättfärdiggörelse? Men tydligen kan den ene anklaga den andre för heresi om denne tror på rättfärdiggörelse genom tro medan den andre tror på rättfärdiggörelse genom tro och gärningar och kallar ovanstående för en herertiker ( vem är vad?), är inte detta endast tolkningar av detta område? eller hade apostlarna gett ett kategoriskt och exakt svar på detta ämne? Vi i denna tid får nöja oss med tolkningar som tydligen är motstridiga.

  5. Mikael, om det var till dig, och inte Jesus, som fariséerna hade kommit med äktenskapsbryterskan, hade du då förordnat stening? Varför/varför inte?

    Om du anar cynism så tar du miste, jag är genuint nyfiken på hur du tänker.

    Martin

    1. Mikael Karlendal

      Jag vill ju hoppas att jag hade svarat som Jesus gjorde, eftersom det vore det rätta. Det har också generellt sett varit utvecklingen inom den rabbinska judendomen, att man tillämpat barmhärtighetsprincipen när det gäller straff och liknande. Däremot har man inte ändrat så att synd inte längre skulle vara synd. Synd är fortfarande synd, men man kan utdöma mildare straff – så var utvecklingen.

      1. Jesus gav ett svar som stod rakt i motsats till en bokstavlig läsning av Torah. Torah var alltså krypterad, och Jesus hade nyckeln, men det hade inte fariséerna. Det stod ju klart och tydligt i Torah att enligt Mose så skall äktenskapsbryterskan dödas (och även mannen men det brydde sig inte fariséerna om). Hur skulle du motivera att du sällade dig till Jesus tolkning? Står det att bara syndfria har rätt att genomföra bestraffningar? I så fall var? Och om det inte gör det, varför köper du Jesus svar? Igen, detta är utan cynism. Jag vill bara höra hur du tänker kring frågor som dessa.

      2. Mikael Karlendal

        Nej, jag tror inte att Toran var krypterad. Det är tydlig och klar att läsa för alla. Men som alla lagsamlingar, så måste de enskilda lagarna tolkas när de ska tillämpas. Och då måste man vägledas av principer, som t ex vad kan lagstiftarens avsikt ha varit. Det kan också finnas sådant i lagen som kan tolkas som övergripande principer. Dessa ska då vägleda i tolkningen.

        Många rabbiner på Jesu tid hade av sina studier i toran dragit slutsatsen att barmhärtighetsprincipen ska tillämpas. Hillel menade t ex att det dubbla kärleksbudet var en sammanfattning av lagen, och då låter det ju som att stening bör undvikas. Judarna på Jesu tid var tämligen restriktiva när det gäller utdömning av dödsstraff.

  6. Anders Andersson

    Om nu skriften allena är gällande och Paulus flera gånger nämner att ni. de kristna, skall hålla er till den lära som en gång för alla givits er, innebär då detta att det som står i evangelierna samt i breven täcker in apostlarnas lära i sin helhet. Apostlarna predikade ju i flera årtionden i församlingarna och breven är ju egentligen ganska korta. Dessa måste ju ha predikat mer än det som enbart står i breven. Kan det ha funnits brev som har försvunnit?

    1. Mikael Karlendal

      Det är till och med troligt att det har funnits fler brev och skrifter, men dessa är de som bevarats och räknats som helig skrift.

      Och det är egentligen ganska anmärkningsvärt hur stor enighet som faktiskt rådde om de böcker vi faktiskt har i NT. Redan i kristna skrifter från 100-talet kan vi se att de böcker vi har verkar vara de som erkändes och användes som helig skrift redan då. Och man skiljde dem från andra kristna böcker som också skrevs och av vilka vi har en del kvar.

      Sen finns det också en flora med skrifter som brukar kallas Nya testamentets apokryfer och en del andra som skrevs tidigt och där författarna gav dem namn efter apostlar, i försök att få dem godkända. Men den tidiga kyrkan avfärdade de flesta av dessa ganska snabbt och resolut, eftersom de dels hade falska namn, dels hade falsk lära.

      Men i huvudsak var de böcker som ingår i vårt NT erkända redan från det de skrevs. Så det är vad vi har.

      1. Anders Andersson

        Då är min fråga, hur återskapar man då hela apostlarnas lära eller består denna bara av några korta lärosats, typ den apostoliska trosbekännelsen? Vad menas med apostlarnas lära? Kan du själv med hjälp av GT och NT återskapa denna lära i sin helhet såsom apostlarna lärde ut denna vid sin tid? Dessa apostlar måste ju själva ha undervisat och lagt ut texten ang. olika ämnen.

      2. Mikael Karlendal

        Detta kräver naturligtvis ett längre och mer utförligt svar än vad jag kan ge här och nu. Men faktum är att de första kristna hade en sorts sammanfattning på vad den apostoliska läran, som var just en sammanfattning på de viktigaste punkterna. Detta för att inget centralt skulle missa, och för att inga grova fel i undervisningen skulle smyga sig in. Hos flera tidiga kristna författare från 100-talet och början av 200-talet, som Justinus Martyren, Irenaeus, Tertullianus återfinns dessa. De talar om ”sanningens regel” eller ”trosregeln”. Man kan läsa det på flera håll i deras skrifter. Innehållsligt säger de ungefär det vi kan läsa i den apostoliska trosbekännelsen eller i den nicenska trosbekännelsen. Det är inte exakt ordagrant lika alla gånger de citerades, men innehållet/läran/budskapet är detsamma.

        Med detta i bakhuvudet kan man ju faktiskt läsa Bibeln och fylla ut sammanfattningen. Man kan se en sorts struktur på det som undervisades. Men detsamma kan man ju få om man läser Bibeln flera gånger och jämför texterna.

      3. Anders Andersson

        En annan fråga angående att det troligen funnits fler brev och skrifter, är Prof. Bart Ehrmans ( en mycket välkänd bibelhistoriker) kritik mot NT och dess ofelbarhet, nämligen varför en allsmäktig Gud inte kunnat bevara dels det nuvarande NT intakt utan som istället består av kopior av kopior av kopior osv. och som enligt denne består av en hel del avvikelser från det ursprungliga pga kopieringen i flera led och dels varför en allsmäktig Gud i så fall inte kunnat bevara alla breven och skrifterna för eftervärlden?

      4. Mikael Karlendal

        Om Gud hade velat göra så, så hade han definitivt klarat det. Men Gud tyckte väl att det räckte med att de troende fick skriva av och föra vidare på det sättet. Det har gått ganska bra enligt de forskare som studerar handskrifterna. Inga allvarliga fel har inträffat. Inget som påverkar läran på något sätt.

      5. Anders Andersson

        Ponera, att man i framtiden skulle hitta några av dessa brev eller skrifter, skulle då dessa infogas i NT och i så fall av vem?

    2. Du nämner Bart Ehrmann. Jag förmodar att du vet att han för länge sedan har lämnat tron och numera kallar sig själv ”agnostiker”.

      Vill även du förlora tron kan jag råda dej att lyssna på Bart Ehrmanns mycket intressanta föreläsningar. De finns på YouTube.

      /Kjell

      1. Anders Andersson

        Nej, Kjell men precis som vanliga människor har jag frågor som jag söker svar på. Min tro den är fullständigt intakt och obeveklig, men tack för tipset. Bart Ehrman är intressant att lyssna på även om denne är agnostiker, man kan lära sig mycket av en sådan kunnig person. Denne förnekar ju dessutom inte Jesus existens eftersom han erkänner flera av Paulus brev som äkta och där Paulus nämner att han träffade Herrens broder, Jakob och detta till förtret för de som Bart Ehrman föreläser för.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: