Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den? – del 2

Vi såg i det tidigare inlägget att Gamla testamentet på ett tydligt sätt uttrycker en syn på Skriften som man skulle kunna beskriva med formuleringen Skriften allena. Gud talade genom sina profeter, men det Gud sade skulle skrivas ner i böcker, som sedan skulle läsas. Böckerna ska läsa och förklaras och efterlevas, och ingen mänsklig tolk stod över det skrivna ordet i auktoritet, utan alla mänskliga tolkar måste bedömas utifrån det skrivna ordet.

Jag citerade bland annat 5 Mos 17:18-20 och 5 Mos 30:9-14, Jos 1:7-8, Jos 24:25-26, Ps 1:1-3, 2 Kung 22:8-13 och Neh 8:1-8. Alla dessa texter visar på olika sätt vikten av att ha Guds ord nedskrivet och att läsa det skrivna ordet och hålla sig till det.

Jag citerade också flera texter som visade på prästernas uppgift att läsa lagen och undervisa folket i lagen, Hos 4:1-7, Mal 2:1-9.

I alla dessa texter betonas det skrivna ordet. Samtidigt finns det en funktion att läsa och tolka lagen, att undervisa i den och förklara den. Men denna undervisande funktion – eller “lärarämbete”, som jag kallade det, inte “läroämbete” – står inte över det skrivna ordet, utan Skriften är den högre auktoriteten gentemot vilken allt annat ska bedömas.

När det gäller att Guds ord skulle skrivas ner, så kan man också läsa 

När Mose hade skrivit ner denna lag i en bokrulle, från början till slut, befallde han leviterna, som bar Herrens förbundsark: ”Tag denna lagbok och lägg den intill Herrens, er Guds, förbundsark.” (5 Mos 31:24-26)

Det kompletterar vad jag skrev tidigare. Herrens lag, Herrens ord skulle skrivas ner i sin helhet. Det skulle bevaras som skrift. Den skulle läsas.

Detta gällde även för profeterna. De skulle också skriva ner vad Herren talade, vilket framgår av flera texter, Jer 30:2; 36:2, 4, 32; 45:1; 51:60. Och detta skrivna profetiska ord skulle också läsas: Jer 36:8, 10-11, 13, 18; 51:63.

I Jesaja 30:8 står det:

“Gå och skriv ner det på en tavla inför dem, pränta det i en bokrulle, så att det bevaras för kommande dagar som ett vittnesbörd för all framtid.” (Jes 30:8)

Lägg märke till att här betonas inte bara att profetens ord skulle skrivas ner, utan också varför: så att det bevaras för kommande dagar som ett vittnesbörd för all framtid. Detta är något viktigt att tänka på när vi nu strax kommer till Nya testamentet.

Vi ser alltså i Gamla testamentet att Gud talar många gånger till och genom sina profeter. Och vi ser att dessa ord från Gud skulle skrivas ner i böcker för att kunna bevaras för all framtid och läsas i framtiden.

Hur ser då Nya testamentet på detta?

Jesus sade ingenting om att apostlarna skulle skriva ner vad han sade och vad han gjorde. Men i likhet med andra judiska lärare på den tiden fick hans lärjungar noggrant inpränta i minnet vad han undervisade, så att de skulle kunna föra det ordagrant vidare till sina lärjungar, som i sin tur skulle föra det vidare. Och detta ledde till att de skrev ner vad Jesus sade och gjorde, med syftet att det skulle “bevaras för kommande dagar som ett vittnesbörd för all framtid”, som Herren sade till Jesaja mer än 700 år tidigare, (Jes 30:8).

På Mose tid och på de andra bibliska profeternas tid, så kom Guds ord först i form av muntlig förkunnelse. Men sedan skrevs det ner för att kunna bevaras för framtiden, och för att det sedan skulle kunna läsas och efterlevas. Redan Mose och Jesaja och Jeremia som fick ord från Gud skrev ner det. 

Så var det också på Nya testamentets tid. Jesus skrev inga böcker. Men hans lärjungar gjorde det.

Apostlarna som var ögonvittnen predikade och förde vidare det de hade lärt sig utantill av Jesus och det som de varit med om. Några skrev sedan ner det. Att föra det man lärt sig vidare kallas att tradera. Det som förs vidare är då tradition. Och denna tradition blev sedan skriftlig. Och vi har detta i form av Nya testamentets skrifter.

Paulus

Paulus uttrycker denna process av vidareförande av undervisning, denna traderingsprocess på följande sätt: 

Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag har sagt och håller fast vid det som jag har fört vidare till er precis som jag förmedlade det…” (1 Kor 11:2)

Dessa ord som används här uttrycker vad som menas med att tradera, att föra vidare ordagrant det man lärt sig till sina lärjungar, så att de också lär sig samma sak ordagrant.

Paulus säger samma sak med liknande ord i kapitel 15:

“Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna…” (1 Kor 15:1-3)

Paulus syftar här mest troligt på sin muntliga förkunnelse. Han verksamhet i Korinth som här åsyftas ägde rum i början på 50-talet e.Kr. Första Korinthierbrevet är skrivet ett par år senare. Det kan vara så att Paulus även lämnade efter sig anteckningar eller att någon i Korinth anteckade själv, men här utgår jag inte från det. Det är dock en vedertagen uppfattning inom bibelforskningen att Paulus språkbruk i ovanstående citat uttrycker vad judiska rabbiner brukade göra med sin undervisning, när de noggrant såg till att deras lärjungar skulle lära sig ordagrant vad de lärde ut. Det handlar om kunskapstradering, vidareförmedling.

Vid denna tid var nästan ingenting av det vi har i Nya testamentet nedskrivet, utan det mesta fördes vidare genom detta rabbinska sätt att undervisa. Men det skulle komma att skrivas ner. Första Korinthierbrevet är ett exempel på när den muntliga förkunnelsen blir skrift.

De katolska apologeternas vers – 2 Thess 2:15

Paulus hänvisar till detta även i 2 Thess 2:15,

Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.

Det grekiska ordet som här översätts “läror” betyder egentligen “traditioner”, vilket alltså syftar på ovanstående nämnda rabbinska sätt att föra vidare undervisning. Och då kan det förstås översättas med “läror”, eftersom det är undervisning/läror som förs vidare.

Just denna vers är en sådan som katolska apologeter gärna använder för att försöka bevisa att Bibeln själv stöder det katolska sättet att se på saken – att Skrift och muntlig Tradition är på samma nivå när det gäller auktoritet och är lika mycket Guds ord. Paulus hänvisar ju här till både den muntliga undervisning och förkunnelse han gett till församlingen, och till det han skriver. Så långt verkar det ju förstås katolskt.

Jag har själv använt versen i det syftet tidigare.

Men det är att misstolka den. 

Denna vers är nämligen inte ett lärouttalande i den teologiska frågan om förhållandet mellan Skrift och Tradition såsom det utvecklades i 1500-talets Europa, utan denna vers är en beskrivning eller ett konstaterande av den praktiska verkligheten på Paulus tid när 2 Thessalonikerbrevet skrevs. 

Den tiden var en missionstid. Han var där i början av 50-talet e.Kr, knappt tjugo år efter Jesus uppståndelse och himmelsfärd. Det fanns inte så mycket skrivet om Jesus då. Nästan alla apostlar och lärjungar till Jesus levde fortfarande och kunde fortfarande berätta alla sina minnen av vad Jesus sagt och gjort och vad som hade hänt. Behovet av att skriva ner hade inte blivit helt akut ännu. Ögonvittnena levde ju.

Just detta brev var en av de första skrifter som skrevs och som sedan blev det vi kallar Nya testamentet. Så Paulus kunde helt enkelt inte formulera sig på annat sätt. Thessalonikernas tro byggde i första hand på den förkunnelse de hört, och den förkunnelsen hade Paulus belagt med att hänvisa till de heliga skrifter som fanns, nämligen Gamla testamentet. Vi såg ju ovan i 1 Kor 15 att han menade att Kristus dog för våra synder enligt skrifterna

Poängen i det Paulus skriver är alltså inte att på romersk-katolskt sätt tala om två källor eller kanaler till den gudomliga uppenbarelsen, utan den är i stället att peka på vikten av att thessalonikerna håller fast vid den lära de fått en gång för alla från Paulus, vare sig det skedde muntligt när han var där och predikade, eller skriftligt i efterhand.

Paulus skriver ständigt nya brev och han hänvisar till betydelsen av att läsa dessa brev och hålla sig till det som står där. Så länge Paulus och andra apostlar levde, kunde man lyssna på dem. Så länge de som först hade hört ögonvittnena levde, kunde de uppmanas till att komma ihåg det de fått höra. Men hur blir det sedan, när apostlarna är döda och deras åhörare är döda? Då kan man inte “minnas” det de sade, då måste man antingen ha hört någon annan berätta om det, som den har hört i sin tur, eller så måste man läsa det. Och vad ger då den säkraste grunden?

Detta tänkande av att det Gud har sagt också måste skrivas ner för att bevaras till eftervärlden och som vi såg i Gamla testamentet, fanns också hos Nya testamentets människor.

Breven och förkunnelsen var Guds ord

Paulus får under sina missionsresor ofta lämna sina nystartade församlingar ganska abrupt på grund av förföljelse.  Och när han nu skriver sina brev, så påminner han dem i breven om det han redan förkunnat muntligen. Och han han betonar vikten av att läsa hans brev. Se dels det jag citerat ovan och även:

“Och ni, bröder, tröttna inte på att göra vad som är riktigt. Om någon inte rättar sig efter det vi säger här i brevet, peka då ut honom så att han ställs utanför – kanske tar han varning.” (2 Thess 3:13-14)

“Hälsa till bröderna i Laodikeia och till Nymfas och församlingen som möts i hans hus. När mitt brev har blivit uppläst hos er, ordna då så att det blir uppläst också i församlingen i Laodikeia och att ni får läsa det brev som de har fått.” (Kol 4:15-16)

Paulus såg ju på sin egen förkunnelse och undervisning som att han fått den direkt från Gud. Det han predikade var Guds ord.

“Därför tackar vi också ständigt Gud för att ni lyssnade till Guds ord i vår predikan och tog emot det, inte som ett människoord utan som vad det verkligen är: Guds ord, som också visar sin kraft hos er troende.” (1 Thess 2:13)

Därför var det också av yttersta vikt att inget av det förfalskades eller förvanskades. Det måste bevaras exakt som han hade förkunnat det. Och eftersom Paulus muntliga förkunnelse var Guds ord, så var även det han förkunnade genom skrift Guds ord (jämför med 2 Thess 2:15).

Därför skriver han till galaterna:

“Jag är förvånad över att ni så snart överger honom som har kallat er genom sin nåd, för ett annat evangelium – fast det inte finns något annat; det är bara några som ställer till förvirring bland er och söker förvränga evangeliet om Kristus. Men om någon, vore det så jag själv eller en ängel från himlen, skulle förkunna ett annat evangelium än det jag har förkunnat för er – förbannelse över honom! Vad jag redan har sagt säger jag nu en gång till: om någon förkunnar ett annat evangelium för er än det ni har fått – förbannelse över honom!” (Gal 1:6-9)

Ingen, inte ens en ängel från himlen, hade rätt att förändra, förvanska det Paulus hade predikat muntligen. Och då gäller ju samma för det han skriver.

Men hur bevarar man en sådan förkunnelse till eftervärlden? Är det genom fortsatt muntlig tradition genom seklerna? Nej, inte om man får tro det vi sett i Gamla testamentet här ovan. Inte om man får tro det man tänker och gör i Nya testamentet.

Hur bevaras den från början muntliga förkunnelsen för eftervärlden?

Den bevaras genom att, som vi ser Paulus göra och beskriva här ovan, genom att man skriver ner den.

Kanske första gången som det händer är vid det första stora allmänna kyrkomötet i den kristna historien, nämligen det som brukar kallas apostlamötet i Jerusalem, som beskrivs i Apostlagärningarna 15.

Apg 15 – Om det är viktigt, ska det vara skriftligt

Orsaken till detta möte var att det hade uppstått en läromässig strid i den tidiga kristna församlingen. 

När församlingen bildade i Jerusalem femtio dagar efter Jesu uppståndelse, tio dagar efter hans himmelsfärd, då Anden föll över de Jesu lärjungar som var samlade i bön i Jerusalem – Apg 2 – då bestod församlingen enbart av Jesustroende judar.

I Apg 8 ser vi att den växer till att omfatta även samarierna och i Apg 10 växer den till att omfatta även hedningar, det vill säga människor av icke-judisk börd. 

Ganska snart uppstod dock problemet med hur man skulle göra med dessa icke-judiska medlemmar. Moderförsamlingen var ju från början en enbart judisk församling. Den bestod av de judar som trodde att Jesus från Nasaret var Messias och att han uppstått från de döda. Alla dessa Jesustroende judar fortsatte som vanligt med att praktisera sin judendom och hålla Mose lag precis som de hade lärt sig från barnsben. Och profeterna i Gamla testamentet hade talat om att hednafolken skulle strömma till Jerusalem för att ta till sig av undervisningen om Herren och själva bli Herrens efterföljare. Det sade profeterna. Så att förkunna Jesus bland hednafolken var inte något problem. Jesus hade ju dessutom själv sagt det. Men borde inte det betyda att hedningarna också skulle omskäras och hålla hela Mose lag precis som judarna; att de helt enkelt skulle bli judar de också?

Nej, sade Paulus och Barnabas och många med dem. 

Ja, sade somliga som därför åkte runt bland de församlingar Paulus grundat och försökte få de hednakristna där att omskäras och bli judar.

Det var därför Paulus skrev Galaterbrevet till församlingarna i Galatien – för att motarbeta dessa försök att judaisera de hednakristna. Det är omdiskuterat huruvida Paulus skrev Galaterbrevet innan den händelse som beskrivs i Apostlagärningarna 15 eller efter. De flesta tror dock att det skedde efter. 

Även Romarbrevet berör till mycket stor del denna läromässiga strid, som särskilt tas upp i kapitel 2-4.

Apg 15:1-35 berättar nu om detta möte i Jerusalem, då apostlarna och jerusalemförsamlingens äldste samlades för att diskutera och lösa denna fråga: Ska hedningarna som kommer till tro omskäras eller inte? Och detta skedde år 49 e.Kr., det vet man.

Först är det en allmän diskussion där båda sidor får komma till tals. På ena sidan en del från fariseernas parti som kommit till tro på Jesus och som menade att hedningarna måste omskäras. På den andra sidan Paulus med flera.

Efter en lång överläggning tar Petrus till orda och berättar om hur Herren genom honom gjorde så att även hedningar kunde komma till tro och läggas till församlingen. Hur Herren genom att ge dem Anden fast de inte var judar, och därför förespråkade Petrus alltså samma linje som Paulus.

Sedan träder Jakob upp och visar att detta stämmer väl överens med Skriften – han citerar Amos 9, enligt den grekiska översättningen (LXX), som bevis för det. Sedan fortsätter Jakob:

“Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som omvänder sig till Gud utan bara skriva till dem att de måste avhålla sig från sådant som har orenats genom avgudadyrkan och från otukt, köttet av kvävda djur och blod. Ty Mose har i alla tider haft sina förkunnare i varenda stad, och han läses i synagogorna varje sabbat.”

Då beslöt apostlarna och de äldste tillsammans med hela församlingen att bland sig utse några som skulle sändas till Antiochia i sällskap med Paulus och Barnabas. Det blev Judas som kallades Barsabbas och Silas, båda i ledande ställning bland bröderna, och de fick med sig detta brev:

”Hälsningar från apostlarna och de äldste till bröderna av hednisk härkomst i Antiochia och Syrien och Kilikien. Vi har hört att några som kommit härifrån men utan vårt uppdrag har oroat er och vållat förvirring med vad de sagt. Vi har därför enhälligt beslutat att utse några talesmän och skicka dem till er tillsammans med våra kära bröder Barnabas och Paulus, dessa båda som har vågat livet för vår herre Jesu Kristi namn. Vi sänder alltså Judas och Silas, och de skall muntligen framföra samma meddelande. Den heliga anden och vi har beslutat att inte lägga någon börda på er utöver följande oeftergivliga krav: att ni avhåller er från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och otukt. Om ni undviker allt sådant handlar ni rätt. Allt gott!”

Så sände man i väg dem, och när de hade kommit fram till Antiochia sammankallade de ett möte och överlämnade brevet. Bröderna läste det och blev glada över detta uppmuntrande besked.” (Apg 15:19-30)

Detta är det första kyrkomötet i världshistorien. Hela den kristna församlingens högsta ledarskap från hela världen var samlat i Jerusalem för att lösa den första stora teologiska striden. Och de skickade sedan representanter till de berörda regionerna med det beslut som togs – och de skickade ett brev. De skrev en text.

Lägg märke till de ord jag markerat med fet stil ovan. Detta var kanske den första texten till det som vi idag kallar Nya testamentet, om inte Galaterbrevet eller något annat brev möjligen var skrivet innan. Och lägg märke till att de inte ansåg det vara nog med att skicka två höga representanter plus aposteln Paulus och Barnabas för att framför deras beslut muntligen. Det räckte inte med bara muntlig tradition. När det  var viktigt, måste det också komma i skriftform.

Så här långt, har vi ännu inte hittat en fullfjädrad lära om Skriften allena. Ingen författare i Nya testamentet ställdes ju någonsin inför den utmaningen att behöva ta ställning mellan påven i Rom och katolikerna å ena sidan, och de protestantiska reformatorerna å den andra. 1500-talets reformatoriska frågeställningar var inte aktuella i den tidiga kristna församlingen.

Men det som sägs i ovanstående texter ligger väl i linje med det som senare i historien har kommit att kallas Skriften allena. Att få det i skrift väger tyngre än att bara få det muntligt. Och det blir bara mera.

För att ni ska tro, så skriver jag detta

Ögonvittnen var oerhört viktiga i den tidiga kristna församlingen. Vad många människor har sett och hört ligger till grund för innehållet i den apostoliska förkunnelsen.

Det är det Paulus hänvisar till när han skriver som han gör:

“Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster.” (1 Kor 15:3-8)

Det är ögonvittnena som tillsammans kan bevisa att Jesus uppstått från de döda. De har alla mött honom. Johannes skriver om sin ögonvittnesroll i 1 Joh 1:1-5. Petrus skriver om samma sak i 2 Pet 1:16-18.

Men hur ska man bevara ögonvittnenas skildringar? Hur ska man komma ihåg dem exakt? Genom att skriva ner dem. Det skrivna ordet väger tyngre. Och syfte med att skriva är att man genom att läsa eller få det uppläst ska tro.

Petrus skriver: 

“Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät. Ty han mottog ära och härlighet från Gud, sin fader, när en röst kom till honom ur denna majestätiska härlighet: ”Detta är min älskade son, honom har jag utvalt.” Den rösten hörde jag själv komma från himlen när jag var med honom på det heliga berget. Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.” (2 Pet 1:16-19)

Lägg märke till att Petrus värderar det skrivna gudsordet – han syftar här på det vi kallar Gamla testamentet – högre än det han själv sett och hört. Jag återkommer i kommande inlägg till denna text.

Johannes skriver:

 “Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” (Joh 20:30-31)

Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant. Jesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas.” (Joh 21:24-25)

Här ser vi syftet med att skriva. Det är för att de som läser ska tro. Man kan förstå av det som står här, att allt som hände kring Jesus och allt han sade eller gjorde inte kan få plats i en liten bok som Johannesevangeliet. Men man kan också förstå att denna bok rymmer det väsentliga, det som kan få oss att tro det som är viktigt.

För att ni ska förstå att det är sant, så skriver jag

Evangelisten Lukas – Paulus nära medarbetare – är mycket tydlig om varför han skriver sitt evangelium: 

Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.” (Luk 1:1-4)

Det finns mycket att utreda i en text av detta slag. Men i korthet så framgår här att det finns fler än Lukas som försökt skriva något, på grundval av ögonvittnenas skildringar. 

Det framgår att Lukas nu efter att själv har gjort ordentliga efterforskningar nu själv vill skriva en noggrann redogörelse för allt som hänt.

Det framgår att syftet med denna skriftliga redogörelse (Lukas evangelium) är att mottagaren av boken, Theofilos, skall förstå att de upplysningar han har fått är tillförlitliga.

Det framstår i mina ögon som uppenbart att det för Lukas och Theofilos och för många andra vid den tiden, var betydligt bättre att få saken i skrift än att bara ha hört det muntligt. Oavsett hur bra den muntliga förkunnelse varit eller vem det var som talat. De ögonvittnen som nämns här syftar ju inte minst på apostlarna. Det är bättre att få det i skrift vad de sagt. Då blir tron starkare och mer viss. Grunden blir bättre.

Det är därför Nya testamentets skrifter skrevs.

Muntlig förkunnelse är bra. Och den var också nödvändig och den var det enda som fanns i början av den kristna församlingens historia. Men ju mer tiden går och ju fler man blir, och ju större områden man bebor, desto viktigare blir det med att skriva ner vad ögonvittnena sade. Det räckte med andra ord inte med muntlig tradition från apostlar till biskopar och så vidare i ständigt nya led. Det måste till det skrivna ordet för att man ska vara på fast mark.

Det är sant att apostlarna insatte ledare i den tidiga kristna församlingen. Och det är sant att man senare i kyrkohistorien kom att se på den raka raden av ledare sedan apostlarnas tid – den så kallade apostoliska successionen – som en garanti för att den rätta läran bevarats. Men hur kunde dessa ledare bevara den rätta läran? Jo, för att de hade fått skrifter.

När blev Nya testamentets skrifter helig skrift?

Den katolska apologetiken vill gärna tala om betydelsen av både Skrift och muntlig tradition med stort T. De tror verkligen att både Skriften och Traditionen är lika mycket Guds ord. Men vi kan redan nu se utifrån ovanstående redogörelse se att det är mycket tveksam position som Nya testamentets författare knappast lär ha delat. De hade i så fall inte uttryckt sig som Lukas eller Johannes eller Petrus. Precis som det i Gamla testamentets tid var avgörande att få Guds ord och löften i skriftlig form för att bevara det till eftervärlden, så var det på samma sätt viktigt att få ögonvittnenas skildringar om det som hänt med Jesus i skriftlig form. Muntlig tradition duger inte.

Katolska apologeter brukar här gärna inflikna att vi inte skulle ha något Nya testamente om det inte fanns en kyrklig tradition med stort T som sade vilka skrifter som skulle ingå och om det inte fanns något kyrkligt läroämbete som beslutat vad som skulle ingå i Nya testamentet. Och då brukar man hänvisa till tre olika biskopssynoder som hölls i den västra delen av Romarriket i decennierna kring år 400. Vid dessa synoder förklarade man nämligen vilka skrifter som man ansåg vara kanonisk skrift, det vill säga vilka skrifter som skulle ingå i Bibeln. 

Och då borde man ju inse att man inte bara kan ha Bibeln, tänker de katolska apologeterna. Kyrkan har ju skapat Bibeln! Man måste erkänna både traditionen och läroämbetet, och bli katolik. Jag har själv använt dessa resonemang.

Men det resonemanget innehåller flera tankefel.

Heliga skrifter från det de skrevs

Nya testamentets skrifter blev nämligen inte heliga skrifter i och med dessa synodbeslut kring år 400. De blev heliga skrifter och därmed rättesnören för alla kristna redan från det ögonblick de skrevs. Och de började användas som sådana redan från den tidpunkt då de skrevs. Synoderna som det här hänvisas till tillförde ingenting till skrifternas status, innehåll eller ställning som Guds ord och helig skrift. Synodbesluten var endast offentliga erkännanden eller tillkännagivanden av vad man i församlingarna i väst redan hade praktiserat, vad man redan hade erkänt som Guds ord och använt som helig skrift.

Genom att skriva en lista på erkända böcker – en kanonlista – så satte man en offentlig gräns eller punkt för vilka böcker som man sedan tidigare i praxis hade ansett vara helig skrift och därför använt i gudstjänsterna. Detta så att det inte skulle råda några tveksamheter och för att inte vissa församlingar skulle läsa andra böcker i sina gudstjänster än de här omskrivna. Men Nya testamentets skrifter var helig skrift redan från det de skrevs.

Aposteln Petrus – eller “förste påven”, som katolikerna skulle säga – skriver det själv:

“Att vår herre dröjer skall ni betrakta som en räddning. Detta har också vår käre broder Paulus skrivit till er i enlighet med den vishet han har fått. Det gör han i alla sina brev när han talar om dessa ting. Där finns somligt som är svårt att förstå, och detta liksom vad som står i de övriga skrifterna förvränger okunniga och obefästa människor, till sitt eget fördärv.” (2 Pet 3:15-16)

Detta handlar ju specifikt om Paulus brev. De kan ibland vara svåra att förstå, skriver Petrus. Och somliga förvränger det som står där. Men så gör de även med de övriga skrifterna – det vill säga, med Gamla testamentets erkända skrifter.

Paulus brev kallas alltså “skrifter”. De var helig skrift och Guds ord från det de skrevs. Paulus själv skrev ju till thessalonikerna, att de skulle hålla sig till de läror de fått av honom, vare sig de fått det muntligen eller skriftligen (2 Thess 2:15). Och Petrus verkar ju tycka samma sak om Paulus skrifter. De är helig skrift. Det är inget kyrkomöte senare i historien som gjort Paulus brev till heliga skrifter eller upphöjt dem till den statusen.

Det enda som behövs är en apostel som skriver och en kristen församling som tar emot och erkänner det som Guds ord och helig skrift.

Den del av exegetiken eller kyrkohistorien som kallas kanonhistoria och som handlar om hur Nya testamentets kanon utvecklats beskriver också detta på ett tydligt sätt. Redan i kristna skrifter från 100-talet kan man se att de fyra evangelierna, Apostlagärningarna och Paulus tretton brev, första Petrusbrevet och första Johannesbrevet används som helig skrift i församlingarna. Det gäller även de övriga böckerna, fast där finns en del ifrågasättanden eller utelämnanden. Men forskarna kan idag påvisa att det vi kallar Nya testamentet – de skrifter som ingår där – rent faktiskt var de skrifter som redan på 100-talet användes som heliga skrifter i kyrkan överallt. Det bekräftar alltså bilden av att de blev helig skrift från det de skrevs och inte genom beslut från långt senare.

Jag återkommer en annan gång mer i detalj kring kanonhistorien, men detta räcker här och nu för att påvisa att katolska apologeter här gör ett tankefel när de hävdar att katolska kyrkans läroämbete är absolut nödvändigt för att vi ska ha ett Nya testamente eller en Bibel.

“Varför fungerar inte Skriften allena?”

Petrus svarar också i citatet ovan på frågan om varför så många av oss protestanter kan tycka att Skriften allena är en så problematisk lära – varför det verkar som att “Skriften allena inte fungerar”.

Han skriver ju om Paulus brev: “Där finns somligt som är svårt att förstå, och detta liksom vad som står i de övriga skrifterna förvränger okunniga och obefästa människor, till sitt eget fördärv.”

Att protestanter inte alltid kommer överens om vad Skriften betyder, att somliga idag vill predika att Gud är vår moder och lika gärna kan kallas “hon”, att homoäktenskap är något som Gud accepterar och tycker om – detta och liknande – beror på människans natur och inte på något fel i Skriften. Människor förvränger Skriften till sitt eget fördärv. Så gjorde israeliterna och det levitiska prästerskapet under Gamla testamentets tid, så gör kristna idag. Så har man gjort i alla tider. Men det är inte Skriften det är fel på. Det är vi människor som är problemet.

Att säga att läran om Skriften allena inte fungerar är att tänka fel. Det är en felaktigt ställd fråga. Den rätt ställda frågan är i stället om läran är sann eller inte. Är det sant att Gud talat sitt ord och inspirerat olika mänskliga författare att skriva ner det? Är det sant att Bibeln är Guds ord genom människors ord? Är det sant att det Bibeln lär är det Gud lär?

Sammanfattning så här långt

Vi kan så här långt se att Nya testamentets författare fortsätter i den gammaltestamentliga traditionen. Gud talar och handlar. Människor skriver ner. Det börjar med muntlig förkunnelse, men det leder alltid över till att det skrivs ner.

Precis som i Gamla testamentets tid är det skrivna ordet centralt. Jag har i denna artikel enbart berört några aspekter på hur Nya testamentets författare ser på sin egen förkunnelse och sitt eget i förekommande fall andras skrivande. 

Vi kan konstatera att skrift är viktigt för att bevara det Gud har talat till eftervärlden. Evangeliets författare skriver för att vi ska tro och för att vi ska veta att det vi har hört är tillförlitligt. Apostlamötet i Jerusalem nöjer sig inte med att skicka sändebud som ska framföra deras beslut muntligt; de skriver och skickar med ett brev.

De nytestamentliga skrifter blev heliga skrifter i de ögonblick de skrevs; inte senare. De togs också emot som heliga skrifter, som Guds auktoritativa ord, redan där och då. Och sedan apostlarnas tid har dessa skrifter använts i den kristna kyrkan som just helig skrift, som kanonisk skrift.

Eftersom ingen av Bibelns författare någonsin ställdes inför det europeiska 1500-talets stridsfrågor, så har ingen av dem tagit ställning till om man ska tro på Skriften allena, eller om man ska tro som katolikerna på Skrift och Tradition och ett läroämbete som har exklusiv tolkningsrätt över detta. Men de bibliska författare jag hittills citerat och anfört visar tydligt att de nog skulle ha svårt att känna sig hemma i den katolska fåran. De skulle nog snarare känna att den protestantiska Skriften-allena-linjen är den som ligger närmast de själva.

Vi ser en tydlig och klar skriftlinje hos de bibliska författarna, både i Gamla och i det Nya testamentet. Vi ser tydligt att de anser att det skrivna ordet har en högre auktoritet än dess mänskliga läsare och uttolkare. Vi ser tydligt att alla mänskliga auktoriteter så här långt anses stå under Skriften.

Och detta är den klassiska protestantiska linjen. Skriften allena betyder inte att vi har bara Bibeln och inget annat, bara Bibeln och ingen annan auktoritet. Inom hela den reformatoriska huvudfåran erkänner man villigt att man står i en lång kristen tradition. Man förnekar inte mänskliga traditioner just för att de är mänskliga. Men man bedömer alla dessa traditioner utifrån Skriften, som är den högsta auktoriteten.

Kyrkomöten, biskopssynoder, trosbekännelser, kyrkostyrelser med mera kan erkännas som auktoriteter av huvudfårans protestanter. Men alla dessa auktoriteter är lägre auktoriteter än Bibeln och ska bedömas utifrån Bibeln. Endast Bibeln är Guds ofelbara ord; ingen mänsklig person eller institution besitter någon ofelbarhet i lärofrågor.

Jag har inte berört frågan om Bibeln som Guds ofelbara och auktoritativa ord i denna serie ännu. Den frågan är inte i fokus här, utan det handlar om Skriften allena. Jag har bara hittills i resonemanget tagit det som en förutsättning. Både katoliker och protestanter – om man ser till respektive sidas klassiska och normalt bibeltroende huvudfåror – har i grunden ungefär samma syn när det gäller just denna den klassiska bibelsynsfrågan.

Jag har ännu inte berört hur Jesus resonerar i en fråga som trots allt är ganska lik 1500-talets katolsk-protestantiska diskussion, nämligen hur Jesus förhåller sig till fariseerna och deras roll som uttolkare av Mose lag.

Jag har ännu inte annat än antydningsvis berört de ihophörande frågorna om Skriftens klarhet och tillräcklighet, som nära hör ihop med läran om Skriften allena, eller snarare ingår i den.

Så jag har mycket kvar att skriva i denna serie. Och med tiden kommer en mer systematisk-teologisk bearbetning av allt detta. Men först måste vi lägga den bibliska grunden för läran om Skriften allena. Katolska apologeter brukar ju hävda att det inte finns en enda bibelvers som stöder den läran. Jag tycker ju att hela Bibeln rakt igenom andas en miljö och ett paradigm som är självklart Skriften-allena-grundat. Även om de aldrig fick den frågan. De katolska apologetiska argumenten ska därför bemötas successivt.

Men sedan måste vi också göra räfst i vårt eget protestantiska hus. Vi står i en tradition som säger sig tro på Skriften allena. Men vi tillämpar det inte och vårt handlande överröstar våra ord. Nu talar jag förstås allmänt och generaliserande om vår frikyrkliga/svenskkyrkliga situation i Sverige idag. Här finns det mycket att ta upp.

Nu kanske inte självaste serien om Skriften allena ska gå på djupet med exakt allt detta. Men åtminstone beröra det och antyda lite grann.

Jag återkommer.

 

8 reaktioner på ”Är Skriften allena en biblisk lära och fungerar den? – del 2”

  1. Hej Mikael!
    Jag har lite frågor och tankar så här efter del 2.
    Först, jag förstår inte hur du befäster ”sola scriptura” i gamla testamentet. Du visar på att både gamla och nya testamentet ser skriften som primär. Men jag ser inte hur detta skulle gå emot något katolskt?

    Jag kanske har missförstått; men är det inte så att katolikerna hävdar att deras kollektiva tolkning genom århundraderna är ledd av den heliga anden? (Och att privata tolkningar ej är det).

    För ingen kan väl undkomma behovet av tolkning? Det är den oundvikliga process som krävs för att rendera en text förstålig. Och är inte fler huvuden bättre än färre, och är inte mer tid bättre än mindre?

    Det verkar för mig som om du i din argumentation tar ett skutt över ”tolkningens måste”.

    För visst, ”skriften allena” må vara hur sann du vill, men någon måste slutligen göra tolkandet. För utan tolkning har du ingen förståbar skrift att stå allena.

    Till exempel, hur applicerar vi ”skriften allena” i kombination med buden i Matteus 28:19-20,

    ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! (…) lär dem att hålla allt som jag befallt er.” SFB15

    Översättaren måste först tolka både bibelns orginalspråk och dess samtida kontext för att kunna ge oss en text på nutida svenska.

    (tex: hur skulle du översätta ”inget att hänga i granen” för en 800fkr jude? Eller en hel bok fylld med märkliga svenska visdomsord, ordlekar och liknelser för den delen. Detta är svårigheten varje översättning, och läsning även på orginalspråket, ställer oss nutida människor inför)

    Nästa tokningssteg sker när lekmän försöker föra vidare evangeliet till sina barn och vänner samt när de försöker leva så som jesus lärde.

    Så hur man än vrider och vänder på det så skapar ”tolkningens måste” en hierarki av auktoritet. Och vad är egentligen alternativet till det katolska? Leder inte förnekandet av en central auktoritet bara till att göra varje människa till sin egen påve? Vilket i min mening riskerar att lämna över framtidens kristendom till de samfund som gör bäst reklam för sig. Vilket inte vore mycket till ”kristendom”. Tänk bara på hur snett mormonerna lyckats villa bort sig på relativt kort tid…

    Men jag kan ha missförstått! Är relativt ny på ämnet, och lutar i nuläget visserligen åt det katolska, men är på inget sätt cementerad i min åsikt. Ännu råder mer förvirring än övertygelse =)

    Och jag har inte läst klart alla delar ännu, men ovanstående är punkter som jag reflekterat öer under läsning av både del 1 och 2, så tänkte det inte skadar att skriva ned dem här. Om inte annat så för att kanske ge de som ger upp efter en eller två delar en chans att få sina farhågor stillade på vägen.

    Hur som, tack för tiden du tagit dig att skriva dessa artiklar! Nu fortsätter jag med del 3!

    Må väl, Jimmy

    1. Mikael Karlendal

      Hej!

      Sola Scriptura har aldrig någonsin betytt att man inte ska tolka Skriften. Självklart måste man göra det.

      Sola Scriptura betyder inte heller att var och en ska vara sin egen påve. Det har aldrig varit så i praktiken hos protestanter, vilket inte minst visas av att protestanter hör ihop i olika samfund med gemensam tolkningstradition.

      Det betyder dock att vi förnekar att det skulle finns ett unikt biskopsämbete i just Rom med ensamrätt att slå fast vilka tolkningar som är de rätta. För det är exakt det som den Katolska kyrkans lära om påveämbetet innebär. Vi protestanter tror att det är rätt och riktigt att läsa och tolka Bibeln tillsammans med andra kristna, både i nutid och i historisk tid.

      När det gäller att komma fram till tolkningar som är bindande för samvetet, dvs sådant som man som kristen måste tro för att kunna anses ha en kristen tro, så menar vi att Bibeln är högsta auktoritet. Det handlar till syvende och sist om att tolka just Skriften, inget annat. Katolikerna är minst lika förvirrade när det gäller vad som är rätt läror i olika frågor som protestanterna. Men för dem handlar det inte bara om vad Bibeln säger, utan mer om vad olika påvar och kyrkomöten genom historien har slagit fast som ofelbar lära. De frågar efter vad Kyrkan med stort K har undervisat på ett ofelbart sätt. Och om detta är man inte ense i detalj. Utan här kan du finna hur många diskussioner och olika åsikter som helst bland synnerligen lärda katoliker.

      Ett exempel på det sista skulle kunna vara, som jag uppfattat det, frågan om kvinnliga präster. De flesta tror antagligen att frågan är avgjord. Det finns ganska tydliga och tunga uttalanden av bl a Johannes Paulus II om detta, som uttryckligen stänger dörren i denna fråga. Kvinnor kan inte vara präster. Punkt. Men det JP II har skrivit om detta är inte i form av ett så kallat ex cathedra-uttalande. Och vissa menar att det finns utrymmer för en läroutveckling och successiv förändring här. De uppfattar dörren som stängd, men inte låst. Jag har läst insatta katoliker med motsatta uppfattningar om detta. Själv har jag inte tillräcklig kunskap i just denna fråga för att säga om det är åt det ena eller det andra hållet. Jag tycker det verkar som att det är uteslutet med kvinnliga präster. Men man diskuterar det fortfarande. Frågan är inte avslutad.

      Och detta visar att katolikerna INTE befinner sig på säkrare mark än protestanterna. De har bara flyttat diskussionen från att handla om Bibelns tolkning till att i stället handla om tolkningen av olika påvliga uttalanden/skrivelser och vissa konciliers skrivningar. Men tolkningsproblematiken kvarstår.

  2. Ponera att ”Skriften Allena” stämmer. Och att varje människa är felbar i sin tolkning. Då är ju principen grundläggande för frälsningen.

    Om Gud hade velat det kunde han ha skapat robotar som uppförde sig perfekt i enlighet med alla lagar och bud. Men det gjorde han inte!

    I stället skapade Gud människor med en inbyggd önskan att själva välja och själva vara den som bestämmer. Och därför gick det som det gick. Jesaja 53:6 Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom.

    Alla som har (eller har haft) vårdnaden om små barn vet att detta finns inbyggt redan från början. Räkna alla gånger du behövde säga, ”rör inte” eller ”låt bli”. Och räkna alla gånger barnet sade ”vill själv”.

    Som frikyrklig protestant tror jag att ingen blir frälst på grund av någon annans tro och val, och vice versa. Frälsningens erbjudande finns och vi som får höra evangelium väljer själva hur vi vill reagera på det.

    Underförstått att ingen kommer till Jesus om inte Fadern drar honom. (Joh 6:44) Och givetvis kan och bör medmänniskor vara till hjälp och nytta, absolut inte vara till hinder.

    Psalm 1:1-2 Salig är den som inte följer de gudlösas råd, som inte går in på syndares väg och sitter bland föraktare, utan har sin glädje i Herrens undervisning och begrundar hans ord både dag och natt. 

    Den bedjande får och den sökande finner. Förakta inte profetia (ofta exeges, hermeneutik och homiletik) utan pröva allt och dokumentera bara det goda.

    Visst kan man söka tillsammans, men ansvaret förblir personligt. Det är gott och välbehagligt att samlas till studium av Guds ord.

    Många tvister om tolkning är oväsentliga, men visst finns det även frälsningsgrundande tolkningar.

    Det jag vill säga med detta är att Skaparen anser det vara nödvändigt att låta alla få välja själv. Detta får sedan följder för vår Ecclesiologi – Soteriologi – Kristologi – och läror om Sakrament.

    Ponera att ”Skriften Allena” inte stämmer. Då luras vi att vi är beroende av upplysta makthavare för vår frälsning. Sektarism blir resultatet.

    /Kjell

  3. Det känns nästan lite ”förment” att komplettera den här sortens generösa utläggningar som bjuds här på bloggen. Texten talar så bra för sej själv. Men då det nu är så att det är sådant här som intresserar mej mest har jag svårt att inte hänga på och ge inputs.

    Det är verkligen intressant och av stor vikt att försöka förstå vad som hände vid tiden då Jesus kom och undervisade Apostlarna. Tiden kring då Jesus for tillbaka till Fadern och lämnade Apostlarna att sprida ut vad de lärt.

    Med tiden blev Apostel efter Apostel avrättad för sin tro och det blev bara Johannes kvar. Tiden gick och så även för församlingen i Efesos som Paulus innan sin död undervisat i.

    Jesus som vid sin uppenbarelse till Johannes presenterade sej som ”I am Alpha and Omega, the beginning and the ending, saith the Lord, which is, and which was, and which is to come, the Almighty.” (Upp 1:8) hade både gott och ont att säga om hur Efesosförsamlingen utvecklats.

    I Uppenbarlesebokens andra kapitel kan man läsa hela utlåtandet där det mest svidande lät ”Men jag har en sak emot dig: att du har övergett din första kärlek. Kom därför ihåg varifrån du har fallit, och vänd om och gör dina första gärningar.” (Upp 2:4-5″

    Alla som läst texten och känner hur man själv glömt sin första kärlek som man hade när man vände om till Jesus vet hur bedrövad man känner sej att få känna och höra detta. Så vad gjorde då Efesosförsamlingen när de hörde detta?

    Det vet vi inte men vi vill tro att de började be till honom som fyller oss med sin kärlek och sin sanning igen. Och vi vill tro att de mindes Aposteln ord till dem vid församlingens begynnelse i Ef2:20, kanske efter att ha repeterat orden i skriften, ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. ” (Ef 2:20)

    Mindes de dessa ord började de läsa det som Profeterna och Apostlarna undervisat dem om och reflekterat över vad som gjorde att Paulus vid den tiden då hans brev till Efesos kunde konstatera att de var uppbyggda på rätt grund och jämföra det med vad som vid tiden av Uppenbarelsebokens kapitel 2 hade förändrats i deras tro.

    Vi vill tro att Efesossyskonen valde att söka sej tillbaka till den första kärleken genom att gå tillbaka till Skrifterna. Det är så man alltid får göra när man börjar hamna på glid bort från den första kärleken. Man stannar upp och går bakåt till källan. Ber Jesus om förlåtelse och ber honom fylla en med längtan och kärlek tillbaka till hans ord. Och hjälp att följa dem. Efesossyskonen kanske inte medvetet hamnat på glid. De kanske bara hade svalnat och börjat släppa in sådant som skulle gjort dem och andra allvarligt ont.

  4. Anders Gunnarsson

    Hmm

    Ja jag blir ju inte så imponerad.

    1) jag undrar om du verkligen begripigt den katolska synen på t ex tradition/Tradition.

    2) jag undrar också vart det leder att enkom bejaka en subjektiv tolkningsauktoritet. Jag ser detta som en total återvändsgränd.

    Ponera att ”Skriften Allena” stämmer. Och att varje protestant är felbar i sin tolkning. Då är ju principen helt obrukbar och inte värd att leva efter.

    Allt Gott

    1. Mikael Karlendal

      Vänta du bara, Anders. 😀 Jag är inte färdig med serien än. Hittills har jag bara börjat med att lägga den bibliska grunden, basen som visar att Bibelns personer levde i ett tänkande som vi närmast kan beskriva med uttrycket Sola Scriptura. Jag kommer in på mer om det katolska begreppet Tradition med stort T. Hur vet du förresten vad som är Tradition med stort T, mitt i alla bråten med påvliga uttalanden till höger och vänster i olika skrifter på olika nivåer och alla traditioner och folkreligiositet som vid olika tillfällen i historien har accepterats och ”kristnats” i den Katolska kyrkan. Hur kan du skilja agnar från vetet, hur vet du vad som har stort T?

      Frågan är inte om skriften allena fungerar, frågan är om det är sant. Frågan är inte om Gud inte borde ha fixat ett magisterium för att lösa alla våra problem med tolkningar, utan frågan är om han verkligen har gjort det. Han kanske inte har gjort som somliga av oss tycker att han borde ha gjort.

      Om alla människor är felbara i sina tolkningar, desto större anledning att alltid pröva allting utifrån Skriften.

      Hittills lägger jag bara den bibliska grunden. Katolska apologeter brukar ju i stort sett bara citera 2 Tim 3 (om skriftens inspiration) och Apg 17 (om de i Berea) och kanske något till, och sedan avfärda Sola Scriptura och säga att det står inte i Bibeln. Extremt simplistiskt. Jag visar att hela den bibliska miljön andas sola scriptura i djupet. Och jag kommer till de andra verserna senare.

      Ha en bra helg! 😀

  5. Tack så mycket Mikael! Det är värdefullt med så här utförliga samlingar av goda argument! Du ska veta, att vi är många som återkommer, ibland flera år senare, till bloggposter av det här slaget när vi förbereder undervisning, predikningar och liknande. Med tanke på de källor som du citerar bevaras detta värde oavsett om vi håller med dig i alla slutsatser eller inte. Jag ska senare i veckan utveckla min kommentar om ”personelementet” i kristen tro som du ville att jag skulle förklara ytterligare, men det kommer att dröja till helgen tror jag. Har du någon plan för när din genomgång av ”Kristus allena” kommer?

    1. Mikael Karlendal

      Det blir spännande att läsa din kommentar. Och det är roligt att höra att den här typen av bloggposter kan vara till nytta. Det jag skriver är ju inte välgenomtänkt böcker eller vetenskapliga artiklar, men det är ett bra sätt att själv tänka igenom vad man tror och tankarna klarnar ju mer man skriver. Kanske kan vissa delar av det med tiden bearbetas och bli till en eller ett par böcker. Bloggande är ju en speciell genre.

      Jag har inte just nu någon plan för när jag skriver om ”Kristus allena”. Jag följer kanske inte en renodlad och strikt reformatorisk plan. Men jag har planer för vissa ämnen som ligger nära i tid, dvs i år. Men sen kan det hända att jag skriver spontant om vissa saker också. Har ju en viss tendens att ibland tända till i vissa kontroversiella ämnen som diskuteras i tidningarna. Men jag kommer säkerligen att hålla fast vid att skriva sådant som jag tror är bra att läsa för dem, som likt jag själv var förut, är hågade att slå in på den katolska vägen. De behöver varnas på ett bättre sätt än vad jag blev eller få bättre motargument.

Lämna ett svar till Anders Gunnarsson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.