När det gäller den tidigare omskrivna nyheten om att Svenska kyrkans högsta beslutande organ, det så kallade kyrkomötet, inte vill stödja Alpha-verksamheten, under förevändning att Alpha har en tveksam hållning till samkönade äktenskap och att den hållningen inte stämmer överens med Svenska kyrkans, så har jag funderat lite.
Det här gäller ju också prästen och socialdemokraten Sara Waldenfors som under debatten på kyrkomötet sade:
“Det är underbart att människor kommer till tro på Jesus och blir frälsta, det tycker vi alla. Men det är fortfarande så att alla människors lika värde är viktigare.”
Jag reagerade ju en del i mitt föregående inlägg på hur den nationelle ledaren för Alpha i Sverige – Carl-Henric Jaktlund – svarade på detta i Dagenartiklarna. Jag tyckte att han svarade lite konstigt och verkade skilja mellan evangelisationsförkunnelsen å den ena sidan och efterföljelse- eller omvändelseförkunnelsen å den andra. Det verkade i mina ögon som att man skulle kunna evangelisera, enligt Jaktlund, utan att kalla människor till omvändelse från destruktiva livsstilar.
Nu har Jaktlund svarat i en kommentar som jag också besvarat. Och han har hänvisat till att Alpha förvisso har ett gediget material som har en tydligt kristen äktenskapssyn – det vill säga, att äktenskapet gäller man och kvinna och inget annat.
Vadan missförstånd?
Jag har ingen anledning att betvivla vad Jaktlund skriver om Alpha eller om sig själv. Men vadan då dessa missförstånd? Jag har en ny förklaring. Jag tror dels att Jaktlund inte förstod vad kyrkomötesmajoriteten egentligen säger och dels att jag missförstod Jaktlund.
Jag tror så här: Att den socialdemokratiska och centerpartistiska kyrkomötesmajoriteten använder frågan om samkönade äktenskap som förevändning för att inte stödja Alpha-konceptet är bara ett svepskäl. Det hade – i en annan tid – lika gärna kunnat ha varit något annat svepskäl.
För den verkliga orsaken ligger på ett mer fundamentalt teologiskt och mänskligt plan. Det är nämligen så, att kyrkomötets majoritet består av sekulariserade människor och på sin höjd några liberalteologiska präster och kyrkomänniskor av diverse slag.
De som är rena politiker i gruppen har inget intresse av att stödja en evangeliserade bibel- och bekännelsetrogen gren av Svenska kyrkan, vars teologi bjuder dem att lyda missionsbefallningen och predika evangelium för allt skapat och göra alla människor till Jesu lärjungar. De vill ha en politiskt korrekt kyrka eller snarare en religiöst foglig myndighet som kan tjäna samhället i värdegrundsarbetet.
De präster och kyrkliga personer som finns i majoritetsgruppen är alla liberalteologer. Och sådana personer avskyr – för att inte säga, hatar – och ser ned på allt vad evangelikal teologi heter. De behöver inte veta mer om Alpha än att det härrör ur ett evangelikalt sammanhang i England – Holy Trinity Brompton – för att reagera instinktivt med avsky och göra allt de kan för att trycka ner det och få bort det. Detta är en teologiskt baserad ryggmärgsreflex som bottnar djupt i det autonoma nervsystemet. (Huruvida jag är helt korrekt i min medicinska bedömning, låter jag vara osagt).
Men så kan de givetvis inte säga offentligt.
Deras liberalteologiska grundsyn gör att de inte tror att Jesus är enda vägen till Gud. De tror inte på behovet av att predika evangelium och omvända människor till tro på Kristus, överhuvudtaget. De tror inte att någon människa går förlorad. Det finns inget helvete utom i rent konkret jordisk bemärkelse när folk har det eländigt här på jorden. Det finns däremot förmodligen en bättre tillvaro efter döden, men den får alla del av, oavsett hur man tror eller lever. Och de tror absolut inte på att Jesus skulle vara enda vägen till Gud. Det finns hur många vägar som helst.
Varför ska man då stödja Alpha?
För evangelikalt – använd värdegrundsargumentet!
Självklart är hela Alphakonceptet något kladdigt evangelikalt och nästintill fundamentalistiskt/sekteristiskt som man inte vill ha med i sin “kyrka” överhuvudtaget.
Men eftersom man inte kan säga så, passar det bättre att använda värdegrundsargument, som de politiskt korrekta broilers man är. Därav: “Det är underbart att människor kommer till tro på Jesus och blir frälsta, det tycker vi alla. Men det är fortfarande så att alla människors lika värde är viktigare.”
Så, Sara Waldenfors och övriga inom majoriteten klär sin avsky gentemot traditionell kristen tro – den evangeliska – i värdegrundsargument. I detta fallet frågan om samkönade äktenskap, eftersom det är den senaste stora frågan som varit uppe till diskussion och där skiljelinjerna mellan en bibeltroende kristendom och den andra religionen har blivit mest tydlig.
Men hur ska man då förstå Jaktlund?
Jag tror att man ska förstå honom som den typiska svenska pingstvän han är – som pragmatiskt tänkande på vilka metoder som fungerar bäst när man vill nå ut, men med mycket sparsamt med teologiskt tänkande.
Inte för att han skulle sakna förmågan att tänka teologiskt eller sakna en egen teologi, utan snarare för att det är typiskt för nutidens pingstvänner i Sverige att låta metoder snarare än teologin styra över hur man bedriver verksamhet. Man låter pragmatism och varumärkesinspirerat tänkande styra över hur teologin förpackas och eventuellt silas ut.
Jaktlund har rätt i att Alpha har en kristen helhetssyn. Han har lyft fram att de har ett bra material om äktenskapet också. Men det finns inget av just det materialet i självaste alphakursen. Och här avslöjas Jaktlunds metodtänkande. För eftersom det inte finns något om äktenskapet – inget som säger emot just samkönade äktenskap – i självaste alpha-grundkursen, den som används som metod för att evangelisera – så tycker han att det är mycket konstigt att inte Svenska kyrkans kyrkomöte kan bifalla att man stödjer alpha. De skulle ju kunna använda metoden! Finns ju inget i den som borde störa. Det är väl bara att hoppa över äktenskapskursen.
Jaktlund som tänker metodmässigt om teologin och hur den portioneras ut i olika delar, inser inte i det hans säger i Dagen, att de från Svenska kyrkan som inte vill stöjda Alpha tänker på motsatt sätt. De reagerar teologiskt mot metoden. Jag skriver “reagerar” här, eftersom jag inte tror att det är alltför djupsinniga teologiska tankar som drabbat kyrkomötets majoritet, utan det är snarare en sorts djupt liggande reaktion gentemot vad de betraktar som en avskyvärd teologi som här försöker nästla sig in genom en speciell metod.
Jag hoppas nu att alla förstår att jag inte nedvärderar Alpha eller Jaktlund i detta sammanhang. Jag delar ju själv deras evangelikala grundsyn. Jag menar bara att det är skillnad i tänkandet här. Jaktlund tänker metodmässigt och pragmatiskt över teologin. För honom handlar Alpha om en bra metod. Kyrkomötesmajoritetens prästerliga falang tänker teologiskt om den hemska teologi som döljer sig bakom alphametoden.
Jag tror att just detta med att antingen tänka teologiskt om våra metoder eller att tänka metodmässigt/pragmatiskt om hur, när, var och vad angående teologin är en mycket stor och viktigt faktor som påverkar oss kristna i olika sammanhang mer än vad vi tror. Det vill säga, även om vi lyfter upp detta allmänna resonemang från just den aktuella frågan om alpha.
Men att jag personligen skrev som jag skrev i föregående inlägg om Jaktlunds kommentarer i Dagen och här på bloggen, beror på att jag i detta avseende mer liknar de avfallna svenskkyrkliga prästerna än den fromme broder Jaktlund. Jag tänker nämligen också mer teologiskt om hur vi borde vara kyrka och hur vi borde utforma våra verksamheter och metoder. Jag reagerar instinktivt med stor misstänksamhet när man låter metoder styra över teologin. När verksamheter eller vårt varumärke ska bestämma över vad vi kan eller får säga eller kan säga eller när vi får det.
Just därför funderade jag ett tag över om Jaktlund ville säga rent teologiskt att det inte spelar någon roll vad man säger om samkönade äktenskap, att det var oviktigt. Hans av metodtänkande inspirerade svar i Dagen lurade mig, så att säga. Hans metodtänkande omvandlar på något sätt budskapet i det han försöker säga. Det är säkerligen inte hans avsikt. Men det blir så.
Jag tror nu att jag förstår Jaktlund. Han är typisk pingstvän med allt vad det innebär, det vill säga av vad som verkar mest vanligt just nu. Som sådan sitter metodfrågan i högsätet. Men för mig är alltid teologin det viktigaste. Det är den som måste styra över metoder och verksamheter. Metoder är alltså viktiga, pragmatism är bra, men det ska användas i teologins tjänst. Inte tvärtom.
Så jag misstror inte Jaktlund och hans teologi, jag menar bara att han när han tänker så metodmässigt som han gör, så blir metoden i sig en del av budskapet eller snarare att metoden blir budskapet och teologin blir utfyllnaden.
Jag återkommer snart med en diskussion om just denna fråga – att tänka teologiskt om metoden och verksamheten, kontra att låta verksamhet, varumärke och metoder avgöra vad som i slutändan är budskapet. Och jag kommer att ta upp ett helt annat konkret exempel.
Missionsbefallningen är Guds ord. Missionen en process under Herrens ledning. ”Metod” är snarare besläktat med ”rutin” eller ”system” vilket säkerligen har bra platser i tron så länge det inte går ut över Guds ord och hans levande processer.
”Metoden” predikan är en del i processen mission som bygger på Guds ord . Den Helige Andes uppgift är bland annat att uppenbara synd så man kan vända om. Nu kanske jag inte är så snäll när jag säger det här men när man läser om alphakurserna och den i bland förekommande ”helige ande-dagen” i alphakurserna är inte syndanöden särskilt företrädande. Man ändrar beteenden men några styng i hjärtat som visar på ånger i sitt uppror mot Gud är svårt att upptäcka i kursinnehållet. Den övergripande känslan blir att man på en mer intellektuell nivå ska av egen insikt förstå vad som är ”kristet beteende.” Man byter ”dräkt på utsidan” i stället för att be om pånyttfödelse där starten är att vara såsom ett spädbarn till Fadern i himmelen där man under Faderns ledning får växa upp i Guds relation.
Vad blev ”alpha-budskapet” till människorna som lyssnade på Petrus den första pingstdagen?
”Bryt ihop, vänd om, lyssna på Gud, bekänn din synd och tacka Herren i varje steg han leder dej” är första stegen.
Det naturliga för den som söker Herren är att man kommer in i en gemenskap där man kan samtala med andra i tron. Jag tror inte på den tydliga uppdelningen att samla icke-troende under separata träffar och efter avslutad kurs med i sämsta fall den separata ”ande-helgen” på det, därefter slussas in bland troende som man borde integrerats med från start. Vad försöker man runda? Så okunniga att hjälpa till med svar och vittnesbörd för den som vill tro är vi inte.
I någon alpha- reklamvideo framkommer det hur man kommit till ”tro” genom att inse att det som har hänt i bibeln har hänt. En slags intellektuell och historisk övertygelse. Nu handlar ju egentligen kristen tro att lägga sitt personliga förtroende till personen Kristus och inte på historiska och intellektuella bevis.
Jag menar, tänk på bilden av Kristus som församlingens Brudgum och mannen som kvinnans huvud. Tänk om man som fru till sin man skulle bygga sin kärlek till mannen på ”jag är övertygad om att du existerar och att du fanns innan vi möttes.” Det är en praktisk insikt men ja………..
Det är Gud som kan våra liv. All den kunskap han har ryms inte ens under ett helt människoliv. Det är därför han är var och ens ledare och varje församlings ledare. Han väljer och vrakar i sin egna kunskapsbank och delar ut genom Den Helige Ande. Vi ska inte på med mer ytterkläder. Vi ska ta av dem och våga vara som vi är inför Herren och låta oss ledas och älskas.
Det här med kärleken. Vilken bild får man av Gud som kärlek om man det första man får lära sej är att man ska vara ”si och så” för att vara en kristen? och blir man själv en glad givare av det?
Jag tror man lätt krånglar till det i tron. När man läser om Jesus ser man att han aldrig krånglar till det. Det är ideligen bara människorna runtomkring som krånglar. Jesus är ju totalt okrånglig.
Jag trodde definitionen av ”evangelikal” var ”alla som gillar Billy Graham”. Eller, om man är något mer intellektuellt/teologiskt lagd ”alla som gillar John Stott”.
Exakt! Och de som kritiserar Billy Graham för att vara för mycket liveralteolog, de är fundamentalister. Och de som säger att Billy Grahamn är fundamentalist, de är liberalteologer.
Intressanta och ofta genomtänkta inlägg, men vad är lutherskt? Jag kände en luthersk teolog som inte erkände andra lutherska teologer på hela jorden, såsom lutherska, med undantag för en tysk, bosatt i Australien. Denne svensk och urstockholmare var både trevlig ( i varje fall mot mig), lärd och skarpsinnig. Det tycks här som om envar själv avgör vad som är lutherskt, liberalt eller konservativt. Så blir det väl när man skilt sig från den romersk-katolska kyrkan som har ett magisterium? Med avsikt vill jag inte nämna den ortodoxa kristenheten där man för ungefär trettio år sedan kunde visa upp 48 hierarker som gjorde anspråk på titeln ortodox ärkebiskop av New York.
Och vi som har samma eller i varje fall en mycket snarlik uppfattning om Bibeln som Billy Graham men hellre vill relatera till fornkyrkans bekännelser än till Billy Graham när vi sätter beteckningar på olika teologiska företeelser, vi är väl evangelisk-katolska eller lutherskt konfessionella då?
Jag förstår att ni och vi alla skriver med glimten i ögat men det är ju också allvarligt menat!
Min poäng, Mikael, var inte att starta en diskussion om ordet evangelikal som sådant utan snarare om metoders ställning i förhållande till teologin. Så det är först när de här två sakerna eventuellt förs samman i en diskussion som jag tror att det blir intressant på allvar att reda ut vilka som ”egentligen” är evangelikaler!
Gott Nytt Kyrkoår!
Gott nytt kyrkoår, Tomas! 😀
Jag förstår dig. När det gäller många av de som brukar kallas evangelikaler – de som kallat sig så sedan 1950-talet och i alla fall femtio år framåt – så tror jag dels att många av dem tillhör kategorin med skrivna trosbekännelser (fast mestadels reformerta sådana, t ex Westminster C. of F), dels tror jag att många av dem som inte har sådana faktiskt i praktiken agerar medvetet eller omedvetet som om de hade det. Men det får vi som sagt ta en annan gång.
Hej,
Funderar då på vad som kan menas med en metod?
Någonting man gör? Någonting man säger?
Vid den sista påskmåltiden sa Jesus att lärjungarna skulle äta den till minne av Honom. Tidigare var påskmåltiden till minne av befrielsen från Egypten. Kan man då säga att genomförandet av påskmåltiden är en metod som Jesus godkänt för att minnas honom?
Om man tänker på mötet mellan Jesus på korset och rövaren bredvid Jesus som blev frälst undrar man: Vad gjorde rövaren? Han bekände Jesus som frälsaren. Jesu oskuld och sin egen skuld. Han bad till Jesus som frälsaren. Kan man kalla det som rövaren gjorde som en metod?
I Jesu missionsbefallning säger Jesus att vi ska gå ut och göra människor till hans lärjungar. Är det en metod?
Jag erkänner lugnt att jag har svårt med avgränsningar gällande definitioner. En gång i tiden trodde jag att alla som predikade Jesus per definition är en apostel. Det finns mycket i det egna bagaget jag skrattat djupt och länge åt.
Hej Mikael!
Tack för två viktiga texter om Alphakurserna!
Jag sympatiserar i stor utsträckning med ditt angreppssätt och jag ser fram emot att du återkommer med en text om att tänka teologiskt kring metoder med mera. Jag ser att det finns en ”teologisk trötthet” i stora delar av svensk kristenhet (i såväl romerska som lutherska kyrkor och frikyrkor) idag och där man av orkeslöshet enas kring metoder snarare än teologiska övertygelser. Därmed sätter man igång en negativ spiral som kan se helt olika ut från kyrka till kyrka, men som bara kan vändas när en äkta krisinsikt har fötts.
Alphakurserna har, liksom stora delar av anglikansk lågkyrklighet i nutiden, sin bakgrund i kretsar och personer som ofta haft en framgångsrik sekulär karriär inom företagsvärlden och kommit in i kyrkan i ett senare stadium i livet, för att där göra en ny framgångsrik och snabb karriär inom kyrkan, dock utan att på djupet tillägna sig Kyrkans tradition eller etablerade sätt att tänka så att teologin hamnar i första rummet. Istället får framgången i att ”sälja in” ett budskap och de stigande siffrorna över kursdeltagare och församlingsmedlemmar överordnad prioritet. Det säger sig nästan självt att detta inte är en miljö som gynnar det krismedvetande som egentligen skulle behövas i den svenska kristenheten (däremot kan ju enskilda och viktiga pedagogiska poänger finnas i alphamaterialet ändå!).
Jag undrar dock hur mycket du tänkt igenom ditt ordval när du kallar dig själv för ”evangelikal”. Är det engelskans ”Evangelical” som spökar här? Jag kallar mig gärna ”Evangelical” på engelska men skulle aldrig kalla mig evangelikal på svenska. För mig står den svenska termen ”evangelikal” för en teologiuppfattning som i allt väsentligt är just den du kritiserar, vilket gör att dina texter just nu blir lite otydliga. Jag skulle säga att ”evangelisk-luthersk” innebär att man dels tolkar ”Skriften utifrån Skriften” där klara Bibelställen används för att tolka svårare Bibelställen, men evangelisk-lutherska tolkar också gärna Bibeln med hjälp utombibliska principer som är tydligt redovisade i trosläran, exempelvis fornkyrkans trosbekännelser och den lutherska principen om lag och evangelium. Med ”utombiblisk” menar jag naturligtvis då inte ”antibibliska” utan bara att lutheraner tror att det går att sammanfatta det kristna budskapet i övergripande principer som inte ordagrant återger enskilda Bibelställen.
Evangelikaler däremot tolkar Bibeln utifrån en rationalitet, som dels är en produkt av upplysningen, dels en reaktion mot upplysningen. Evangelikaler hamnar därför lättare än lutheraner i diskussioner om vad som ska ”prioriteras för stunden”, eftersom det av fullt förståeliga skäl är omöjligt att framhålla alla enskildheter i Bibeln vid varje givet tillfälle. Samtidigt erbjuder ju Bibeln själv inte någon egentlig hjälp här och då är det en enkel utväg att istället lägga fokus på (evangelisations)metoder, även om man också där får i princip samma problem. Men då kan man i alla fall ursäkta sig med att man lättare än traditionella kristna når ut till nya grupper av troende och därmed avslutas oftast diskussionen. Alphamaterialet tillhör naturligtvis detta tänkande, som med rätta kan kallas för evangelikalt.
Jag återkommer gärna om någon önskar men jag skriver ju främst till dig Mikael och jag tror du förstår vad jag menar. Är du verkligen ”evangelikal” (på svenska) med den beskrivning som jag gav?
Tack för din kommentar, Tomas. Ytterst relevanta frågeställningar.
Allt hänger förstås på hur vi definierar ordet ”evangelikal”. Och visst är det ett engelskt ord.
Tyvärr är det väl så att ordet idag fått många associationer som det inte hade förut. Det har blivit lite av en samlingsbeteckning på alla bibeltroende protestanter i världen som inte vill kalla sig fundamentalister. Ibland har det väl utvecklats till att bibeltroende som står i en stark bekännelsetrogen luthersk, bekännelsetrogen eller kanske högkyrklig anglikansk tradition inte vill använda ordet, då det har fått anti-trosbekännelse-associationer. Möjligen vill vissa bekännelsetrogna presbyterianer också hellre använda andra ord. Jag är inte nu helt insatt i utvecklingen av ordets användning. Och dessutom har det under de senaste decennierna kanske utvecklats till att bli alla bibeltroende protestantiska kristna som betonar enbart Bibeln och som är skeptiska till trosbekännelser, och som röstar på republikanerna.
Du har kanske rätt i att det blir problematiskt att använda ordet.
Jag får nog återkomma till denna fråga framöver. Men det jag menar är egentligen samma som jag tror att du menar. Traditionell kristen bibelsyn; det är bra med skrivna trosbekännelser, vare sig det är Confessio Augustana eller Heidelergkatekesen etc; mission är nödvändigt, det finns en dubbel utgång. Jag har egentligen alltid använt ordet i den betydelsen, även om jag idag ännu mer betonar att skrivna trosbekännelser är bra, än vad jag gjorde under min pre-romerska period.
Problemet med ordet evangelikal (som ju kommer från engelskan) är alltså, att det kan användas både för den typ av evangelisk-luthersk eller reformert bekännelsetrogen kristen som du beskriver, och samtidgt för alla s k Bible-only-kyrkorna, som säger att ”no creed, just the Bible”.
Men jag får som sagt återkomma om detta. Jag har sedan tidigare tänkt skriva om varför det är bra med skrivna trosbekännelser, då detta är synnerligen kontroversiellt i de kretsar jag ursprungligen kommer ifrån. Och jag får säkert anledning att återkomma till den här typen av definitioner också.
Vi har samma metodtänkande i tankarna kring att alla kristna måste ”försöka” samsas om samma kyrkliga överbyggnader och organisationer, t ex Sveriges Kristna Råd, SKR. Och också i att man inte kan ta avstånd från en kyrka för att det ju nånstans därinne, men knappt synligt, finns vettiga kristna. Därför kunde på sin tid riksdagskaplanen Niklas Piensoho samarbeta med den icke-kristna lesbiska Stockholmbiskopen Eva Brunne. Man samarbetar för att man är ”kristna”. Men det är man ju inte. Dock går det ju inte att väsnas om denna avgrundsstora skillnad i teologi och tro. Man anpassar sig och tror därmed att man gör kristendomen en tjänst, när man istället hänger ytterligare en kvarnsten om dess hals. Man är snäll, omfamnande, inkluderande och puttinuttig mot personer som krasst uttryck är ulvar i fårakläder- och knappt det eftersom varenda bibeltroende kristen ser igenom fårakläderna direkt. Har aldrig läst att Jesus behandlade vargar i fårhägnet särskilt puttinuttigt. De var helt livsfarliga för fåren och därmed skulle de kastas ut ur hägnet alternativt förgöras.
Jag vet inte hur mycket lättillgänglig (både språkligt och fysiskt) litteratur det finns kring de avgränsningar kyrkofäder på 300- och 400-talen gjorde mot de som de inte ansåg höll trosbekännelsen. T ex mot arianerna. Det vore intressant att veta hur de resonerade. De var ju ”hårda”, ”fördömande” och utsatte sina ”bröder” för livsfara genom att exkommunicera och inte acceptera tidigare biskopskollegor. Men hur skulle kyrkan sett ut om man accepterat alla dessa villoläror som uppträtt under historiens gång? Det skulle inte ens funnits kvar en värdegrundstroende socialistisk påverkansorganisation vid namnet Svenska kyrkan.
Intressant analys om skillnaden mellan teologi och metod. Jag blir kanske tvungen fråga mig själv om även jag tänker alltför metodmässigt.
Ett annat litet påpekande. Vid några tillfällen i detta inlägg har du råkat skriva kyrkoråd där det skulle stå kyrkomöte.
Tack, Torbjörn! Jag tror jag har lyckats åtgärda felet nu.