Hur såg Jesus på tradition och bibeltolkning?

Hur såg Jesus egentligen på tradition? Hur såg han på de traditioner och tolkningstraditioner som samtida judiska skriftlärda och fariséer ägnade sig åt?

Jag menar att vi kan se två sidor av detta i evangelierna.

Jesus var många gånger starkt kritiskt mot fariséernas och de skriftlärdas tolkningar av Mose lag. Detta för att de gjorde tolkningar och uppställde regler som inte var en rätt tolkning och tillämpning av Mose lag. Ett exempel på det är i Mark 7:1-13 där Jesus uttrycker sig mycket kritiskt och bland annat säger: 

“Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler.” Och han sade: ”Det är just det rätta – att upphäva Guds bud för att låta era egna regler gälla!” (Mark 7:8-9)

Detta har av många tolkats som att Jesus avfärdar alla rabbinska tolkningar, traditioner och diskussioner. Det tolkas särskilt så i vissa kristna sammanhang som vill ta avstånd från andra kristnas sätt att vara kristna och vara församling.

Men det finns också andra exempel där Jesus inte tar kategoriskt avstånd från alla rabbinska tolkningar, utan snarare väljer en tolkningstradition bland andra som den rätta.

Ett exempel på det är, när Jesus i Matt 19:1-12 får en fråga av några fariséer angående skilsmässa. I detta sammanhang antyder Jesu svar, att han tar ställning för rabbinen Shammajs tolkning av 5 Mos 24:1, och mot rabbinen Hillels tolkning av densamma. Hillel ansåg nämligen att skilsmässa var tillåten av vilken orsak som helst, medan Shammaj ansåg att den endast var tillåten vid fall av otukt. Här är det alltså inte frågan om att vara kategorisk motståndare mot att man tolkar Bibeln, utan i stället frågan om vilken tolkning som är den rätta.

Andra exempel är när Jesus vid olika tillfällen kommer i konflikt med fariséerna om sabbatsbudet. Då handlar det aldrig om huruvida sabbatsbudet är giltigt eller inte, utan i stället om vilken tolkning och tillämpning av budet som är den rätta.

När Jesus håller sin Bergspredikan i Matt 5-7, så ägnar han sig också åt en utläggning av vad vad de olika buden i Mose lag egentligen i djupet  betyder. Att en tillämpning av buden inte enbart kan vara fråga om en yttre handling utan också berör vad som finns i människans inre.

När Jesus vid olika tillfällen får frågan om vad som är viktigast i Mose lag, så lyfter han alltid fram det dubbla kärleksbudet, att du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv. I och med det anknyter han denna gång till rabbi Hillel. Att säga att det dubbla kärleksbudet är ett ”dubbelt” kärleksbud och att det är en sammanfattning av lagen eller att det är det viktigaste i lagen, är en tolkning i sig. Det står inte uttryckligen så i Mose lag.

Jesus ska alltså inte förstås som att han är emot alla tolkningar som människor gör av Mose lag, vilket man skulle kunna tro om man enbart läste Markus 7. Det handlar i stället om vilken eller vilka tolkningar man gör.

Därför kan Jesus också säga som i Matt 23:2-3,

”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat.”

Att sitta på Mose stol innebär att man har ett ämbete eller en uppgift att tolka, utlägga och tillämpa Mose lag. Att förklara vad lagen betyder och hur man ska leva efter den.

En del katolska apologeter vill gärna använda sig av denna text som stöd för påveämbetet. De menar att Jesus i Matt 16:18-19 gav Petrus en egen stol – ett läroämbete i den kristna kyrkan. Detta när han sade till Petrus, 

“Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.”

Uttrycket om att binda och lösa användes nämligen i dåtiden som en teknisk term för när de judiska rabbinerna gjorde sina läromässiga eller andra tolkningar av lagen/toran.

Även uttrycket om nycklarna kan förstås så. Jesus säger i Luk 11:52, 

“Ve er, ni laglärda, som har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville gå in har ni hindrat.”

För en katolik som ju tror på påveämbetet som det historiskt sett har utvecklats, där påven är som en gammaldags monark när det gäller sin möjlighet till beslutsfattande, och som inte kan dömas av någon och som är högsta instans i lärofrågor, och som under vissa omständigheter till och med kan slå fast vissa domger som ofelbara sanningar, så är det naturligt att läsa dessa bibeltexter som ett bibliskt “bevis” på att påveämbetet är instiftat av Jesus Kristus. De menar att Petrus här får sitt ämbete, sin “stol”, och att detta ämbete måste gå i arv till biskopen av Rom.

Påveämbetet ses som garanten för att vi kristna verkligen ska förstå den kristna läran rätt. Utan detta ämbete som kan slå fast de rätta tolkningarna och tillämpningarna vad gäller kristen tro och liv, så skulle kyrkan gå under i protestantiskt tolkningskaos och läromässig vilda västern, eller i ortodox vanmakt. 

Men då bortser man från flera väsentliga punkter.

Jesus anser självklart att Mose lag (toran) måste tolkas. Det framgår redan av Gamla testamentet att domarna i Israel skulle döma folket utifrån lagen (toran). Och det framgår av det jag skrivit här ovan om Jesus.

Därför var det rätt att det fanns de som tolkade Mose lag.

Men Jesus ansåg inte att de som satt på “Mose stol” besatt en ofelbarhetens nådegåva, vilket katolikerna anser om påveämbetet. Jesus kritiserade flera rabbinska tolkningar som han ansåg vara felaktiga. Och han dömde ut vissa tolkningar som enbart människors regler. Och han kritiserar dem utifrån Skriften. Det var alltså rätt att de skriftlärda tolkar, att de sitter på Mose stol, men deras tolkningar måste bedömas utifrån Skriften. Om de är fel kan de avfärdas som mänskliga läror eller traditioner.

Jesus ansåg inte heller att de som satt på “Mose stol” satt där i någon sorts “mosaisk apostolisk tradition” och inte kunde kritiseras eller ifrågasättas. De hade inte installerats i detta ämbete av andra på något oåterkalleligt sätt. De hade satt sig där själva! (Matt 23:2). 

Och det var inte en person som satt på Mose stol, utan det var alla de skriftlärda som ägnade sig åt skrifttolkningen.

Och så var det genom hela det gamla förbundets tid – hela den gammaltestamentliga tiden. Lagen (toran) var given som Guds ord, Guds lag, och den ansågs vara högsta auktoritet och källa till den gudomliga uppenbarelsen.

Domarna och prästerna, leviterna och de skriftlärda hade rollen att studera, läsa, tolka, tillämpa lagen och döma enligt lagen. Ingen av dem var ofelbar. Alla kunde dömas och bedömas och prövas utifrån lagen.

Enligt Jesus var det därför rätt att de skriftlärda satt på Mose stol och tolkade lagen. De hade satt sig där själva och det var rätt; de hade ju ägnat sina liv åt studier i den heliga Skrift. Och det var många som satt på Mose stol samtidigt, inte en.

De skriftlärda var alltså en erkänd auktoritet, enligt Jesus, och som man skulle lyssna till. Men de var inte ofelbara och de kunde prövas utifrån Skriften och stod under Skriften.

De skriftlärda var inte heller källan till den gudomliga uppenbarelsen; de var bara dess uttolkare. Gud var källan till uppenbarelsen och den gavs genom Mose lag.

Och ser man mer specifikt på texten i Matt 16 om Petrus som klippan och så vidare, så har man i mycken kyrklig tradition ända sedan fornkyrkans tid uppfattat det som att det uppdrag Jesus här ger till Petrus, det gav han senare också till de andra apostlarna. Vi läser i Apostlagärningarna om att de första kristna höll sig till ”apostlarnas” undervisning. Vi läser om att Kristus är grunden, att församlingen bygger på apostlarnas och profeternas grundval, och så vidare.

Den första gången någon biskop i Rom gör anspråk på att vara den universella kyrkans ledare som Petrus, i ljuset av en romerskt-katolsk tolkning av Matteus 16, är när biskop Stefan gör det i en diskussion med biskop Cyprianus i mitten av 200-talet. Detta avfärdas av Cyprianus som en felaktig bibeltolkning. Så det fanns med andra ord inget stöd i den äldre traditionen för Roms absoluta anspråk på primat.

Men jag avser inte att ta den fördjupade diskussionen om Matt 16 i just detta inlägg.

Det Jesus gör är att han varken anger ett romerskt-katolskt dike eller ett protestantiskt tolkningskaosdike eller ortodoxt vanmaktsdiket.

Jesus upprättar inte ett påveämbete som inte kan ifrågasättas eller dömas av någon, och som kan kräva antingen trons lydnad till dogmer som slagits fast utan grund – som exempelvis dogmen om den obefläckade avlelsen, 1854, (om att Maria föddes utan arvssynd) eller dogmen om Marias upptagande till himlen, 1950, eller religiös lydnad. 

Det är faktiskt omöjligt att läsa in det romersk-katolska påveämbetet i Matt 16, om man inte redan i förväg har bestämt sig för att det är det man ska tvinga texten till att stödja.

Jesus lämnar inte heller fältet fritt för varje enskild individ att själv tolka Bibeln efter eget huvud och följa sin egen individuella väg. Han visar det genom att erkänna ett judiskt tolkningsämbete som nödvändigt och rätt, men ej ofelbart. 

Apostlarna kan sägas vara motsvarigheten till Mose i detta fall. Det är genom att Jesus kallar de tolv apostlarna till att utgöra ledningen för den kristna kyrkan och ge dem uppdraget att föra vidare den lära som Jesus gett dem och berätta om allt som hänt i Jesu liv och tjänst – att vara ögonvittnena helt enkelt – och att undervisa och förklara vad den kristna tron innebär, som han ger kyrkan den slutliga gudomliga uppenbarelsen. 

De generationer av kristna ledare som därefter kommer – de biskopar, herdar, presbyterer, lärare, evangelister och så vidare – är motsvarigheten till de judiska skriftlärda. De har “satt sig” på “apostlarnas stol” och undervisar nu i Skriften, i den kristna läran.

De är många, de är inte ofelbara, och de kan dömas och bedömas utifrån Skriften. De står inte över Skriften, de står under den. Men de har ett nödvändigt och viktigt arbete att läsa, tolka, tillämpa och förklara den kristna läran utifrån den gudomliga uppenbarelse som enbart ges till oss genom den heliga Skrift – genom Bibeln.

Den tidiga kristna församlingen accepterade det apostlarna predikade och undervisade som Guds ord. Och därigenom tog de också emot deras skrifter som Guds ord. Detta på samma sätt som Israels folk tog emot det Mose sade som Guds lag, Guds ord, och därmed också tog emot det Mose skrev som Guds ord.

Detta är alltså varken det katolska diket med påveämbetet – som inte lärs ut i Bibeln utan läses in i den efter att man redan bestämt sig – eller det individualistiska tolkningskaos som många upplever att protestantismen är.

Att många kristna idag upplever den protestantiska världen vara ett relativistiskt tolkningskaos tror jag i stor utsträckning beror på den tid vi lever i. Västvärlden kännetecknas av individualism, av pluralism, av relativism, av postmodernism, av att det inte finns några sanningar på religionens område eller inom humaniora. Vår tid kännetecknas också av en misstro mot auktoriteter och mot institutioner. Det finns många orsaker och skäl till allt detta.

Men i ljuset av detta är det inte konstigt att man på protestantiskt håll uppfattar principen Skriften allena som en garant för kaos. Men då har man lösgjort Skriften som högsta auktoritet från den kristna församlingen som helhet och från dess ledare som läser och tolkar bibeln tillsammans genom historien. Då har man gjort Skriften till en ensam auktoritet, inte till högsta auktoritet. Då har man gått från det ena diket till det andra, och ut med badvattnet åker barnet. Den sunda läsningen och användningen av Bibeln.

Det Reformationen på 1500-talet handlade om, var inte att sätta Skriften mot Traditionen, så att protestanterna skulle hålla sig till bara Skrifterna, medan katolikerna skulle hålla sig till Traditionen eller Skrift och Tradition. Det Reformationen handlade om var i stället om olika sätt att se på traditionen. De delar av reformationen som representerades av personer som Luther och Calvin menade alla att Bibeln måste läsas i kyrkan, tillsammans med kyrkan, och genom tiderna. De hade ingen avsikt att kasta ut all tradition eller allt som varit mellan Nya testamentets tid och deras egen tid. De menade att det finns en kristen tradition som är normativ och som överlappar det som står skrivet i Bibeln. Men den är normativ i betydelsen av att vara normerad av Bibeln och står under Bibeln. Luther och Calvin menade inte att Bibeln ska lösgöras från detta och tolkas hyperindividualistiskt som i vår postmoderna tid. Felet med den Romerskt-katolska kyrkan var att de hade avvikit från den rätta traditionen och infört nytolkningar och felaktiga mänskliga traditioner som stred mot Bibeln. Felet låg alltså i fel traditioner, inte i att de hade hade traditioner.

Om detta hoppas jag återkomma framöver.

18 kommentarer

  1. Tack för en utmärkt och klargörande utredning av vad ”Skriften allena” står för samt varför påveämbetet saknar stöd i Skriften. Att biskopen i Rom drabbades av hybris på 200-talet visar på att den romerska kyrkan lämnade urkyrkan, den som Luther vill återupprätta.

    1. Elisabeth,

      Följande påvar fanns under 200-talet
      Namn År Öde
      Början-slut
      St Zephyrinus 199-217 Martyr
      St Calixtus I 217-222 Martyr
      St Urban I 222-230
      St Pontianus 230-235
      St Anterus 235-236
      St Fabianus 236-250 Martyr
      St Cornelius 251-253 Martyr
      St Lucius I 234-234
      St Stefan I 254-257 Martyr (halshuggen)
      St Sixtus II 257-258 Martyr (halshuggen)
      St Dionysius 259-268
      St Felix I 269-274
      St Eutychianus 275-284
      St Gajus 283-296 Martyr?

      Lite över hälften av påvarna dödades alltså för sin tros skull.

      Vilken eller vilka av dessa påvar anser du drabbades av hybris?
      Vilken eller vilka av dessa påvar lämnade urkyrkan?

      Eftersom du säger att påveämbetet saknar stöd i skriften vill jag bara säga att Bibeln, den Heliga Skrift, blev sammanställd av Kyrkan (den odelade alltså) under denna tid. Biskop Athanasius sammanställde en förteckning över bibelns böcker år 367. Ett kyrkomöte i Kartago år 397 fastställde Nya Testamentets kanon. Luther tog bort ett antal av böckerna i Gamla Testamentet och kallade dessa för apokryfiska. Bra att läsa men inte normerande. Han ville även ta bort Jakobs brev, som tur var skedde inte det. Med vilken rätt anser du att Luther rensade bort böcker ur bibeln?

      /Snow

      1. Stefanus, vilket framgår av Mikaels inlägg. Det var alltså (den blivande) påven som splittrade Kyrkan.

        Vad gäller de apokryfiska böckerna blev dessa förklarade heretiska av den tidiga kyrkan. Detta enligt Wikipedia, som jag självfallet inte kan gå i god för, alltså inte av Luther. Han tycks ha haft ett mera försonat sinnelag gentemot dem (goda och nyttiga att läsa). Tyvärr har jag ännu inte kommit så långt i mina studier att jag kan uttala mig om huruvida Luther alls rensat bort böcker ur Bibeln eller inte men utifrån de kunskaper jag har skulle jag säga att det rör sig om en romersk skröna. Mikael, som är insatt, kanske kan klargöra?

        1. Så du menar att Stefanus, i sin diskussion och dispyt med Cyprianus, för alltid präglade den katolska kyrkan? Häpnadsväckande! Till och med före Nicea år 325? För att inte tala om de följande ekumeniska koncilierna. Kyrkan splittrades år 451 efter Kalcedon. Sedan splittrades den 1054 när Rom och Konstantinopel skiljdes åt. Sedan splittrades väst efter 1522. Sedan splittrades den protestantiska grenen i ett otal sinsemellan olika riktningar.

          Vanligen brukar protestanter skylla på kejsar Konstantin.

          Cyprianus är viktig och intressant. Han formulerade extra ecclesiam nulla salus. Fast det har lämnat numera. Så plocka inga russin nu, tack.
          /Snow

          1. ”Så du menar att Stefanus, i sin diskussion och dispyt med Cyprianus, för alltid präglade den katolska kyrkan? Häpnadsväckande!”

            Ja, ja, ni romare kan gapa på men kom med några vederhäftiga belägg för att det finns något som helst stöd i Skriften för påveämbetet. Det lär ni inte lyckas med för det finns helt enkelt inte. Och Kyrkan splittrades av ”påven” på 200-talet. Är det någon kyrka som ska anses ursprunglig, utöver vad Luther strävade efter, så är det den ortodoxa, inte den romersk-katolska. Jag förnekar dock inte att det finns kristna inom den romersk-katolska kyrkan, alls inte; så missförstå mig inte på det sättet.

            Och allt detta bara för att jag berömmer Mikaels utmärkta och klargörande bloggpost. Suck.

            1. Biskop Stefanus var den förste som vi vet använde Matt 16, om Petrus som klippan, om sig själv och sitt eget ämbete. Men han fick mothugg av Cyprianus, biskop av Kartago, som menade att alla apostlar och senare alla biskopar fått del i detta ämbete att vara den klippa på vilket kyrkan byggs.

              Enligt vad jag förstått, så börjar de riktigt stora anspråken på att vara den universella kyrkans eller alla kristnas i världens ledare kommer först i slutet av 300-talet, från påven Damasus. Påven Leo på 400-talet och Gelasius i slutet av 400-talet framförde också dylika stora anspråk. Men i praktiken hade de inte kontroll över mer än vissa områden i Italien och på en del andra håll i väst. Det är sedan olika historiska omständigheter som gör att just biskopsstolen i Rom med tiden kommer att utveckla och också få den stora makt som man sedan fick. Biskoparna i öst erkände dock aldrig denna utveckling och tycks till stor del ha varit okunniga om den.

        2. Det slog mig just att Tomas Appelqvist som är Lutherkännare, och tydligen läser här, kanske kan reda ut begreppen. Hoppas du ser detta, Tomas, och vill svara.

        3. Elisabeth,
          Jag tror att du förväxlar de gnostiska skrifter med apokryfer. Vi katoliker säger inte apokryfer. Med de senare avses Judith, Tobit, Salomos vishet, Jesu Syraks vishet, Mackabeerböckerna och några till. Dessa ingår i katolsk kanon och rensades ur av Luther. De gammaltestamentliga kallas vanligen deuterokanoniska böcker.

          Jag ber om överseende att jag uttryckte mig slarvigt tidigare.

          De gnostiska skrifterna fördömdes mycket tidigt av kyrkan.

          1. Nej, det gör jag inte, men jag har aldrig sett något bevis för att apokryferna ingick i Bibeln från början. Låt oss hoppas att Tomas Appelqvist läser detta och kan reda ut begreppen.

      2. Jag kommer att skriva om kanonfrågan längre fram. Men här vill jag blott påpeka att det blir lite problematiskt när man som katolsk apologet försöker betona eller låta påskina att kyrkan på något sätt har skapat Bibelns kanon, att auktoriteten för kanon så att säga ligger vilar på kyrkans (läs Romerskt-katolska kyrkans) auktoritet. Vid lite närmare eftertanke kan nog även katoliker förstå att bibelns auktoritet vilar på att böckerna är Guds ord och inte på att kyrkan vid några tillfällen har skrivit boklistor. Nya testamentets böcker – t ex Paulus brev – var Guds ord från det ögonblick de var skrivna. Och de mottogs av församlingarna som Guds ord direkt när de fick dem. Och sedan användes de som Guds ord av alla församlingarna. De skrevs av och spreds snabbt till alla församlingar. Det kyrkan gör i slutet av 300-talet och i början av 400-talet är inte att skapa någon kanon, utan snarare att bekräfta eller kodifiera det man redan praktiserat sedan apostlarnas tid, nämligen att läsa och använda de 27 nytestamentliga skrifterna som Guds ord. Jag återkommer mer till detta i blogginlägg framöver.

        Luther uttryckte tvivel på bl a Jakobs brev, för han tyckte inte att de drev Kristus och nåden lika klart som de övriga. Men samtliga andra lutherska reformatorer och alla på den reformerta sidan ansåg det självklart att NT skulle hållas oförändrat. Ingen stödde Luther i hans tankar här, och därför blev det inget av det.

        Luther ”tog inte bort” ett antal böcker i GT. Han tog däremot upp en argumentation som alltid funnits inom kyrkan ända sedan fornkyrkans tid, om att de så kallade deuterokanoniska böckerna inte skulle vara med i kanon. Detta var ju en gammal tanke. Kyrkofadern Hieronymos argumenterade t ex mycket starkt för detta. De deuterokanoniska böckerna borde inte vara med, eftersom judarna inte använde dem som helig skrift. Och eftersom GT gavs till det gamla förbundets folk, så borde ju rimligen de vara de som bestämmer i denna fråga. Synoden i Kartago och ett senare möte lät sig dock mer imponeras av Augustinus stöd för dessa böcker och inkluderade dem. Men detta var inte ekumeniska koncilier, utan lokala synoder. Därför var diskussionen inte slut kring år 400, utan avgjordes först på 1500-talet, fast då med olika avgöranden på protestantiskt respektive katolskt håll.

        Samtliga protestanter förespråkade en GT-kanon som till innehållet stämde med judarnas bibel. Och de kunde då hänvisa till flera kyrkofäder som stödde den linjen samt till att frågan aldrig avgjorts ordentligt. De kunde också använda argument som att Josefus (90 e.Kr) faktiskt skriver att den judiska bibeln innehöll 22 böcker (den nuvarande innehåller 24 – judarna räknar annorlunda än kristna gör), vilket skulle betyda att han påstår att judarnas bibel var detsamma som protestanternas GT på 39 böcker. Och det finns ju inga tydliga citat från någon deuterokanonisk bok i NT. Det finns möjliga allusioner och liknande till dem. Och starkast av dessa är väl kanske anknytningen till Vishetens bok i Heb 1, som ju anknyter till judisk vishetslitteratur.

        Men jag återkommer till detta ämne längre fram. Synd att bara göra det i en kommentarstråd.

        1. Mikael,
          Vi är överens om mycket:
          – bibelkanon tog lång tid och var väl någorlunda klar Innan 500-talet
          – inget ekumeniskt koncilium tog fram bibelkanon, däremot lokala synoder
          – den latinska Vulgata innehåller ett antal deuterokanoniska böcker och den fanns på 400-talet
          – Hieronomos hade synpunkter på en del av de deuterokanoniska böckerna
          – den latinska kyrkan använde Vulgata från 500-talet och framåt (jag kan inte ange exakta årtal)
          – Vulgata blev formellt antagen som katolsk bibel vid konciliet i Trent
          – judarna hade ingen formell kanon när de kristnas bibel tog form, men de protestantiska reformatorerna ville ha med den kanon som gällde då

          Det är självklart att kyrkan inte hade några problem med att använda evangelierna och breven som Guds ord. Problemen är som vanligt i gråzoner när ursprung och teologi inte stämmer med det som traderats (sic!) och det som kyrkan alltid trott och lärt.

          Man måste väl ändå få säga att Luther tog bort en del bibelböcker i hans översättning? I alla fall så tog han inte med de deuterokanoniska böckerna vilka finns kvar i katolska kyrkans bibel ända sedan Vulgata. Vad är detta om inte uteslutning? Lutheranerna måste väl ändå stå för sin uppfattning?

          Jag ser fram emot ett djupare studium om detta.

  2. För en tid sedan vacklade det till ordentligt i mitt liv. Mycket viktiga saker höll på att rasa. Vem var där och hjälpte mej? Påven? Luther? Församlingsprästen? Någon annan människa?

    Den som kom till min räddning var Klippan Herren Jesus Kristus själv som den fasta grunden och Läkaren i våra liv. Utan Honom där och då hade jag varit körd.

    Matt 16:15-18:” Han (Jesus) sa till dem: Men vem säger ni att jag är? Då svarade Simon Petrus och sa: Du är Kristus, den levande Gudens Son. Jesus svarade och sa till honom: Salig är du, Simon, Jonas son. För kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlarna. Och jag säger dig, att du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling, och dödsrikets portar ska inte segra över henne.”

    Om detta ”klippbygge” profeterar Jesaja i 28:16 : ”Därför säger Herren Herren så: Se, jag har lagt en grundsten i Sion, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, en fast grundval. Den som tror på den behöver inte fly.”

    Paulus predikar vidare om klippgrunden:

    ”Efter den Guds nåd som har getts åt mig har jag lagt grunden såsom en vis byggmästare, och en annan bygger på den. Men var och en måste se till hur han bygger. För en annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, vilken är Jesus Kristus. ” (1 Kor 3:11)

  3. Den augsburgska bekännelsen (ofta benämnd CA, Confessio Augustana) förelades för patriarken av Konstantinopel. Den skrevs huvudsakligen av Philip Melanchton. Man ville visa att man hade samma tro och bekännelse som den ortodoxa delen av kristenheten, vid den tiden mest känd som grekisk-ortodox. Teologerna bakom CA var angelägna om att visa överensstämmelse med ”den grekiska kyrkan”. Man kan tycka att det borde räcka med en bekännelseskrift, men det gjorde det ju inte.

  4. Mikael,

    Du tar upp den inledande texten av Markus kapitel 7 där fariséer och skriftlärda ifrågasätter varför lärjungarna inte tvättat sina händer innan de äter.

    Ju mer man tänker på texten ju mer förstår man Jesu (förmodade) irritation över kritikernas felfokus? Där sitter Mästaren med människor och predikar om omvändelse till Gud och ger människorna hjälp att finna vägen tillbaka till Gud och så kommer några höga män tassande (eller inbrakande?) och vill tala om handtvätt.

    Vad är det för kristet med handtvätt? Jag menar: Även människor i andra religioner tvättar väl händerna innan de äter om de har tillgång till vatten?

    1. Nja, nu läser du med väldigt moderna nutidsglasögon. 🙂

      Det har nog i de allra flesta tider och i de allra flesta kulturer varit tämligen ovanligt att man tvättar händerna innan man äter. Man har helt enkelt inte haft den kunskap om hygien som vi har idag.

      Att fariséerna pratade om handtvätt har inget med hygien att göra, utan med efterlevnaden av religiösa renhetföreskrifter, som var mycket viktiga för judarna. Och det rådde olika uppfattningar om detta. En del fariséer tycks ha haft uppfattningen att det var viktigt för den religiösa renheten (inte den hygieniska, för den visste man inget om) att man tvättade sig innan måltiden. Och Jesus bemöter detta med att påvisa att det ur religiös synvinkel inte hade någon betydelse att tvätta händerna, eftersom det som verkligen gör oss orena, religiöst sett, var våra orena tankar etc.

      1. Mikael,

        Din tolkning om att handtvätten var ett religiöst beteende, ”framför” ett hygieniskt, stämmer nog.
        Jag backar.

        Samtidigt törs jag inte säga tvärsäkert om det ena utesluter det andra men det går nog att reda ut mer med tiden. Man visste att salt renade vatten ,därav ”om saltet mister sin sälta” , (som är en andlig liknelse från en reningsmetod av vatten med salt ) men helt klart var det sin religiösa ställning och förträfflighet som de höga ville framföra och inte komma som bud från ett dåtida smittskyddsinstitut. Antag att fariséerna och de skriftlära hade kunskap om handhygien så förändrar det inte problemet då det ändå var i sin religiösa roll de stegade in och uttalade sej.

        I samma text säger Jesus till fariseerna och de skriftlärda.”Rätt har Jesaja profeterat om er, ni hyck­lare, som det står skrivet: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. (Jes. 29:13.7.) Och förgäves tjänar de mig, då de lär ut läror som är människobud.”

        Så då är den gyllene frågan: Hur ärar man Jesus med hjärtat i den kristna traditionen?

        En träff som man får på ”tradition” i bibeln är den där Paulus säger:” Vidare, bröder, berömmer jag er för att ni tänker på mig i allt och håller fast vid de föreskrifter som jag överlämnade åt er. (1 Kor 11:2)

        ”Tradition” och ”Föreskrifter” har i dessa texter samma grundord.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.