Jag lämnar den Romersk-katolska kyrkan

Alla som läst min blogg det senaste året eller följt mig via sociala medier har säkert redan förstått att jag blivit alltmer kritisk gentemot påven och påveämbetet. Efter att ha grävt ännu djupare i historien och i Bibeln och rannsakat grunderna för min tro, har jag nu kommit fram till att jag gjorde ett stort misstag som blev katolik 2016. Jag hade fel, helt enkelt. Och efter att nu ha omvärderat de skäl som gjorde att jag tog steget till att bli katolik, efter att ha sett och levt det katolska paradigmet inifrån, har jag nu återupptäckt det protestantiska paradigmet på ett djupare sätt, baserat på nya erfarenheter och insikter. Jag delar nu Luthers, Menlanchthons, Calvins och andra reformatorers erfarenhet av att ha varit katolik i vuxen ålder och sedan inse att det var fel och att ta konsekvensen därav. Därför har jag nu i denna månad utträtt ur den Romersk-katolska kyrkan.

Det går inte att skriva kortfattat om detta. Här är nu den tredje och mest kortfattade texten hittills, och den som alltså publiceras. Egentligen behövs en bok för att förklara detta och jag får väl återkomma successivt med fler texter. Men jag kände att nu ville jag få det ur mig. Säkert har jag missat många viktiga aspekter i denna text och många viktiga punkter. Men jag får väl förtydliga framöver i kommande inlägg.

Bakgrunden

Bakgrunden till att jag blev katolik var att jag som före detta pastor inom svensk frikyrklighet (först pingströrelsen, sedan EFS/Equmeniakyrkan) alltmer kommit att känna mig frustrerad över situationen av att leva i den bibeltolkningsmässiga relativism och överdrivna individualism som kännetecknar så mycket av svensk protestantisk kristenhet. Lägg därtill den totala historielöshet som präglade mina sammanhang, där allt som var äldre en tio år sågs som en belastning.

Mot den bakgrunden sökte jag mig djupare historiska rötter – som den historieälskare jag är. Processen började vid årskiftet 2012-2013. Och rötterna jag sökte fann jag i Rom. Jag fann också en genomtänkt teologi och ett läroämbete som i teorin kunde sätta ned fötterna och peka med hela handen. Här fanns en lära som kyrkan lärde ut – inget teologiskt hemsnickeri! Jag fann en vacker liturgi, vackra katedraler (i alla fall i de katolska länderna), kultur, historia, historiens vingslag, kyrkofäder, skolastiker, med mera. Jag fann en kyrka med obruten historisk kontinuitet ända tillbaka till vår Herre själv. I många av städerna vid Medelhavets kuster har det funnits en kristen församling exakt hela tiden i obruten följd och med biskopar i obruten följd ända sedan Nya testamentets tid.

Det var med mig som för den nyligen helgonförklarade kardinal John Henry Newman, att ju mer jag fördjupade mig i historien, desto mindre protestant blev jag. Jag fann ett för mig nytt paradigm som med sitt förklarande ljus avslöjade en färgpalett jag aldrig tidigare skådat.

Men…

Och i början var jag en glad och nöjd katolik som var tillfreds med att äntligen ha kommit hem. Så upplevde jag det. Men sedan kom problemen.

Det var ju inte bibliska skäl som gjorde att jag blev katolik, även om man kan läsa Bibeln på ett sådant sätt att den harmonierar med katolicismen, utan det var av renodlat historiska skäl. Nu när jag ser tillbaka på det så här efteråt, kan jag tycka, att det för mig var som att det katolska var som en vacker historisk dröm hos en människa som led av historielösheten i de egna sammanhangen. Det var en vacker dröm om en kyrka med en tydlig lära, utan teologiska hemsnickerier – och en tydlig läroauktoritet som kan peka med hela handen; en kyrka som kan redogöra för sin historia, sin historiska kontinuitet genom alla århundraden ända tillbaka till Nya testamentets tid, och som inte räds det tidlösa och det gamla.

Drömmen var så vacker att jag hoppades att den var sann.

Därför var det den ökande ackumulationen av historiska sannolikheter som ledde till att jag började läsa Bibeln och se på hela kyrkohistorien genom det katolska paradigmet. Det framstod för mig då som att det var mer och mer sannolikt att påvedömet var något som Guds Ande verkat fram genom historien. Det framstod som mer och mer sannolikt att den kyrka som Jesus Kristus grundade verkligen har sitt konkreta förverkligande (på latin: subsistit in) i den Katolska kyrkan.

Men efter en tid som katolik började verkligheten störa mig mer och mer

Den nuvararande påven Franciskus har alltid varit ett störande inslag ända sedan han valdes. Från början tänkte jag att det går att överse med. Det fanns ju så mycket annat som talade för det katolska. Men jag hade fel.

Bergoglio-påven är raka motsatsen till den tydliga ledare som påven ska vara enligt den vackra teorin. Han liknar mer de frikyrkopastorer och andra ledare jag tidigare kritiserat, fast med absolut makt över 1,3 miljarder katoliker. Hans sätt att leda kyrkan och inte minst, det märkliga och till synes motvilliga sätt, på vilket han och de runt omkring honom har hanterat de stora sexskandalerna, som åter har drabbat Katolska kyrkan i länder över hela världen, har tvingat mig till att gå på djupet med vad jag egentligen tror. Vad är grunden för min tro? Vad håller när livet stormar?

Jag har skrivit många inlägg om ovanstående här på bloggen under det senaste året. Och jag har delat och diskuterat om detta även på Facebook och Twitter.

En annan och starkt bidragande orsak till min omvärdering är också att jag upptäckt hur jag grovt tagit miste på ett annat sätt. 

När jag var protestant tidigare och trött på de ständiga diskussionerna om vad Bibeln egentligen säger om olika frågor, de ständiga ifrågasättande av vad Gud sagt, eller den ständigt pågående liberaliseringen av den svenska kristenheten – hur liberalteologin alltmer äter sig in, hur kristna mer och mer anpassar sin tro och sin etik till tidsandan – så trodde jag att den Katolska kyrkan skulle utgöra ett stabilt bålverk mot detta.

Och i viss mån är den det, på grund av dess tröga struktur. Men i verkligheten är det dock sådan, att samma diskussioner pågår även bland katolikerna, fast på ett annat plan. Här diskuterar man inte hur Bibeln ska förstås, utan i stället om hur olika påvliga texter genom tiderna ska förstås. Är det eller det en ofelbart definierad lära som inte kan förändras eller är det något som kan “utvecklas” till något annat, och så vidare. Och man möter bland katoliker, från lekmän ända upp till kardinaler och biskopar, samma liberalteologi och ifrågasättande av vad Gud skulle ha sagt.

När katoliker kritiserar protestanter för tolknigsmässig relativism och splittring, så är det med andra ord att påtala flisan i sin nästas ögon…

Konsekvenserna

Jag har nu läst ännu mer kyrkohistoria, ännu mer i Bibeln. Jag har läst äldre litteratur från 1500-talets protestantiska reformation. Jag har läst flera ortodoxa teologer och historiker. Och mycket mer.

Konsekvensen har blivit att jag numera omvärderat min syn på historien. Det framstår inte längre som sannolikt att påvedömet är Guds ursprungstanke för kyrkan. Det framstår inte längre som att den kyrka som leds av biskopen i Rom verkligen kan göra anspråk på att vara den enda sanna kyrkan, att den kyrka Jesus grundade “subsistit in” den Katolska kyrkan. Jag delar inte längre den katolska historieskrivningen. Jag har skrivit en hel del om detta i tidigare inlägg under hösten.

Och jag har insett att jag inte kan bygga min tro på att jag är frustrerad över den eländiga situationen inom protestantismen å ena sidan, och å den andra sidan, på en historisk dröm om hur det borde eller skulle kunna vara. Tron kan endast byggas på Guds ord, som är Bibeln. Och jag kan inte längre tro på att muntlig tradition kan jämställas med det skrivna gudsordet, eller att ett kyrkans läroämbete skulle kunna vara ofelbar domare över vad som är en tradition som kommer från Gud, från depositum fidei, och inte.

Den katolska synen på vad kyrkan är till sitt väsen eller på vad påveämbetet är eller läroämbetet, är inte sann bara för att det skulle vara bra om det vore sant, bara för att vi skulle önska att det vore sant. Det är bara sant om Gud faktiskt i verkligheten har ordnat det så. Och både Bibeln och historien talar emot det.

Jag har nalkats det protestantiska från det katolska hållet. Jag åter studerat frågan om Sola Scriptura/Skriften allena på djupet. Genom att läsa äldre teologisk litteratur från 1500-talet har sett delvis nya saker. Martin Chemnitz utredning rörande konciliet i Trient – delen om Skriften allena och synen på traditionen – har här varit en ögonöppnare.

Man kan säga att jag återupptäckt det protestantiska arvet från ett annat håll. Och jag har nu lämnat det katolska paradigmet och tänker åter som en protestant. Fast nu med den erfarenhet som bara den som varit katolik kan ha, en erfarenhet som ju alla de stora ursprungliga reformatorerna på 1500-talet hade.

Jag har återupptäckt läran om Sola Scriptura – Skriften allena. Och nu kan jag försvara den.

Har jag någonsin varit katolik på riktigt?

På ett sätt kan man förstås ifrågasätta om jag någonsin varit en riktig katolik. Hade jag varit katolsk kritiker mot min nuvarande hållning, hade jag drivit den frågan. För jag har alltid burit med mig mitt självständiga kritiska tänkande baserat på den synen att Bibeln är Guds skrivna ord och den prövosten mot vilken allt måste prövas. Det är utifrån min övertygelse om vad Skriften i sin klarhet säger som jag har varit och är kritisk mot påve Franciskus och alla hans biskopar och kardinaler. Skriften-allena-principen har nog aldrig lämnat mig, trots allt och det är därför jag nu åter är protestant.

Och när jag blev katolik, så var jag inte hundra procent säker på att påveämbetet och läroämbetet verkligen har den ofelbarhet som katolsk lära säger att det har; jag var inte hundra procent säker på att den kyrka som Jesus grundade ”subsistit in” (har sitt konkreta uttryck i) den Katolska kyrkan. Jag var inte övertygad utifrån Bibeln. Jag höll det för mycket sannolikt att det var så utifrån historiska skäl, så sannolikt att jag var villig att ta ett steg i tro. Utifrån en Newmantext jag citerat i ett tidigare inlägg borde jag utifrån det aldrig ha blivit upptagen som medlem i Katolska kyrkan. Men riktigt så tänkte jag inte då.

Några frågor och svar

Självklart kommer detta att väcka många frågor hos många. Och jag kan omöjligt svara på allt i förebyggande syfte i detta blogginlägg. Det lär krävas fler. Men några korta frågor och svar:

Hur ser jag på alla andra läror än de nu nämnda och som jag försvarat?

Jag tror inte på de katolska specialläror som jag tidigare försvarat. Jag anser att flera av dem är relativt harmlösa spekulationer, men sammantaget är de en del av ett system som jag inte längre försvarar. Och jag kommer att återkomma med hur jag konkret tänker och därvid kritisera vad jag själv skrivit tidigare.

Hur ser jag på det faktum att jag tidigare hårt kritiserat vissa artiklar och böcker som kritiserat den katolska läran?

När det gäller sakfrågorna så får jag ju i mångt och mycket revidera min hållning. Men en stor del av min kritik gäller fortfarande, fast den ska tolkas konstruktivt. De som skrivit dessa texter har nog aldrig själva känt sig attraherade av Rom och inte läst särskilt mycket av katolsk apologetik, vilket märks i det de skriver. Därför når de inte sitt mål, om avsikten är att förhindra att protestanter som är attraherade av katolicismen ska gå hela vägen och bli katoliker. På denna punkt skulle jag framöver kunna bidra med konstruktiv kritik, eventuellt själv skriva något konstruktivt med samma syfte. 

Jag delar alltså numera dessa författares protestantiska hållning, men jag menar fortfarande att deras texter missar målet, vilket alltså ska tolkas som konstruktiv kritik. Jag delar ju deras avsikt, som jag tror att den är.

Vad händer nu?

Yrkesmässigt ingenting. Jag arbetar som gymnasielärare i historia och religionskunskap.

Kyrkligt sett, har jag under en längre tid regelbundet deltagit i Svenska kyrkans gudstjänster i Karlshamn. Var jag kommer att engagera mig i framtiden är inte klart ännu. Min familj har aldrig varit intresserad av att bli katoliker, så på den punkten är allt smidigare nu.

Känns det inte märkligt att först kritisera Katolska kyrkans ledning för liberalteologiska tendenser och sedan gå till Svenska kyrkan?

I viss mån, ja. Men samtidigt har inte Svenska kyrkan eller andra protestantiska samfund samma absoluta anspråk på att vara den enda rätta och sanna Kristi kyrka på jorden med ett ledarskap som besitter en ofelbarhetens karisma, så därför behöver man inte ha lika höga krav. Om till exempel Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén skulle husera Pachamama-figurer i domkyrkan i Uppsala och de blev stulna och ärkebiskopen sedan bad om ursäkt för det, så skulle det inte kännas lika märkligt som når påven gör samma sak. För om den senare och hans kyrka, så är ju anspråken så absoluta.

Dessutom är Skriften allena grunden för vår tro och det enda som kan betvinga vårt samvete. Det händer ingenting allvarligt om jag med Bibeln som grund kritiserar ärkebiskopen.

Hur kommer jag att göra med mitt skrivande framöver?

Som nybliven protestant känner jag stor inspiration att skriva ofta och mycket.

Och jag känner ett ansvar att lägga saker och ting till rätta. Jag har kanske sårat en del genom allt som varit i samband med att jag blivit katolik. Jag kanske har vilselett en del genom att bidra till att människor har gått vidare och gjort samma misstag som jag själv gjorde. Det vill jag – för att använda katolskt språkbruk – göra botgöring för.

Jag övertygad om att den Katolska kyrkan är en kristen kyrka bland andra och att troende, praktiserande katoliker är goda kristna människor, så därför tror jag inte att jag bidragit till att människor går evigt förlorade om de stärkta av mina skriverier har gått den katolska vägen. Men jag tror att den vägen är ett misstag, en sämre väg.

Därför kommer jag framöver att skriva en del inlägg där jag går igenom olika lärofrågor och förklarar varför den katolska apologetiken har fel. Jag kommer särskilt att rikta in mig på just den argumentation som modern katolsk apologetik har och bemöta det. Endast så kan man hjälpa de människor som känner sig attraherade av Rom genom det de läst.

Däremot kommer jag inte att se mig själv som en anti-katolsk propagandacentral och jag kommer inte i all framtid att skriva om dessa frågor, bara så länge det är aktuellt. Men sedan kommer jag mer och mer att gå över till andra frågor.

Hur kommer jag att göra med gamla katolska texter på bloggen?

Det vet jag inte i dagsläget. Kanske kommer jag i framtiden att göra en stor omläggning av hela bloggen och då kanske de försvinner. Eller också kanske jag lägger in ett tillägg i dem, där jag hänvisar till att jag ändrat mig och att jag numera argumenterar emot mina tidigare texter. Kanske gör jag inget. Vi får se.

Hur känns det?

Jo, tack! Det känns bra. Befriande på något sätt. Det har varit lite jobbigt att behöva försvara läror som inte kan försvaras enbart utifrån Bibeln. Och påven och hierarkin och Vatikanen har ju varit omöjliga att försvara.

Samtidigt är det med viss sorg i hjärtat. När det var som bäst trivdes jag riktigt bra. Och det finns många väldigt fina kristna människor som är katoliker. Också tråkigt att behöva göra ett så stort misstag själv.

Vore det inte bättre att stanna kvar och kämpa?

Nej, antingen är man katolik till hundra procent eller också är man det inte. Man kan inte vara katolik och samtidigt så kritisk mot påveämbetet och den katolska kyrkosynen som jag. Då skulle jag ju inte ens få ta emot nattvarden.

Som sagt, det går inte att skriva kortfattat om saker som dessa. Det här är tredje och omarbetade texten. Jag får ta alla frågor och funderingar successivt.

143 kommentarer

  1. Mycket ledsamt att höra men du beskriver så att det blir åtminstone begripligt hur ditt resonemang har gått. Vet inte hur det gick till i samband med upptagning. Som det verkar så saknades helt grunden för att säga ”allt som…. Kyrkan tror… det tror jag”. Det som du påpekar inte går att försvara under nuvarande ”regim” gör det hela än mer fyllt av tragik. Det är en extrem period som din tid ”råkade” sammanfalla med.

    1. Ja, det är en sak att begripa kyrkans lära, en annan att begripa allting i sitt eget inre. En sak att bygga sin tro på historiska sannolikheter och bedömningar, en annan att bygga den på det man vet är Guds ord.

  2. Tack Mikael för att du delade med dig av detta, så öppet och ärligt. Önskar dig Guds rika nåd och välsignelse i din fortsatta vandring med vår Herre Jesus Kristus.

    Varmaste hälsningar

    Berndt Isaksson
    Equmeniapastor

  3. Mikael,

    Det har varit lärorikt och tacksamt för mig att sätta mig in i hur en katolik kan tänkas tro, eller tänka i en del spörsmål, som jag ställt mig frågande till och inte riktigt fattat poängen.

    Sedan var du nu hamnar i kristenheten är ju intressant att följa men det som betyder något är att du inte tappat tron.

    Och jag vet redan nu, oavsett om du varit katolik eller som nu ånyo protestant, att jag inte köper ditt resonemang eller argumentering i vissa frågor som följt med dig hela vägen eller tiden som jag läst dina artiklar. Men väntar med intresse in när du hamnar i liknande ämnen eller spår, i kommande artiklar så småningom.

  4. När du konverterade blev jag bedrövad. Men när jag insåg att du bytte en trasig rock mot en annan men att det ingenting sa om din relation till Kristus själv lugnade jag mig. Hade du känt honom innan eller hade du inte? Känner man Honom är det inte rockarna man har bekymmer med utan Hans sökande och firskande ögon. ”Själv visste han vad i människan var, och anförtrodde sig inte åt någon.” Har Han anförtrott sig åt dig nu? Det är den verkligt brännande frågan. Välkommen ut i det ensamma ljuset.
    Teddy Donobauer

  5. Spännande att läsa om din resa. Om din ärlighet och brottningskamp. Gud välsigne dig nu att hitta rätt sammanhang för dig, din familj och den tro som du bär på i ditt hjärta. De verkliga skatterna finns gömda i Bibeln och det värt mödan att gräva för att upptäcka dem. Den verkliga skatten är att lära känna Kristus mer och mer. Den kyrka/församling som gräver är ett gott sammanhang att vara i. Önskar dig allt gott!

  6. Jaha? jag har svårt att se att du kommer känna dig hemma särskilt länge, tillbaka i historielösheten och den protestantiska hermeneutiska vilda västern (för att använda ett av dina uttryck). Fördelen med protestantiska kyrkan är ju dock att man kan starta en ny kyrka om man inte hittar någon som behagar en.

    1. Jag vet inte nu exakt var jag kommer att engagera mig i framtiden. Och någon ny kyrka har jag inte tänkt starta. Men det normala för mig under mitt tidigare protestantiska liv är inte att nödvändigtvis vara samfundstrogen, men dock att vara församlingstrogen. Om jag bor i en stad, brukar jag inte hoppa runt bland kyrkorna där. Men om jag flyttar till en annan stad, så kommer jag inte automatiskt att gå till samma samfund i den staden. Inom protestantismen och särskilt inom frikyrkligheten ser man ju normalt sett inte på samfunden som så olika längre. Det är bara om man är anställd som pastor som frågor om t.ex dopet kan vara av stor betydelse för medlemskapet. för då ska du ju utföra det.

  7. Vem är störst i himmelriket?”
    Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem och sade: ”Jag säger er sanningen: Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni inte in i himmelriket. Matt.18
    Så öppna ditt hjärta för Jesus, ty det är det enda Gud vill ha av dig… All din egen strävan å egna sökande å forskande i kyrkor, religion, protestant, katolik med mera är till intet gagn å helt ointressant å värdelöst inför vår Fader i himlen…. Ty det enda Gud begär å traktar efter är dig… ditt hjärta fullt överlåtit till Jesus…. Lita på Gud å lägg ner ditt egna forskande … Ty kunskapen gör oss uppblåsta, medan kärleken bygger upp. Om någon tycker sig ha kunskap om något, så har han ännu inte den kunskap han borde ha. Men om någon älskar Gud är han känd av honom.
    1Kor.8

    Kärlekens väg
    Om jag talar
    både människors
    och änglars språk
    men inte har kärlek,
    är jag bara ekande brons
    eller en skrällande cymbal.
    Kärleken upphör aldrig.
    Men profetiorna ska försvinna,
    tungomålen ska tystna
    och kunskapen försvinna.
    Vi förstår bara till en del
    och profeterar till en del,
    men när det fullkomliga kommer
    ska det som är till en del
    försvinna.
    1Kor.13
    Må Herren genom sin Helige Ande leda dig in i den innerliga gemenskapen med Jesu hjärta, ty Han älskar dig å inget annat, varken dina ”lärdomar” ,”kunskaper” eller ”forskande”… bara dig … så kom som du är, som ett barn till Gud.

  8. Tack för denna självutlämnande text! Jag har anat att du var på väg. För egen del är jag uppvuxen inom Svenska kyrkan (och har både arbetat och varit förtroendevald där) men har nu blivit medlem i en församling inom Missionsprovinsen. Just nu läser jag, utöver Bibeln med Bo Giertz förklaringar (NT), mycket av Martin Luther och Henrik Schartau och känner en sådan tacksamhet över de gåvor Gud gav dessa tre människor.

  9. 1. Skriv en bok vet ja’!

    2. Bra och viktigt att du har hittat ett gudstjänstsammanhang. Jag rekommenderar visserligen Missionsprovinsen framför Svenska kyrkan alla dagar i veckan, eftersom de kompromisslöst står bakom sin egen kyrkas bekännelse (något du har saknat inom RKK) samtidigt som de högst av allt skattar Guds ord och Sola Sciptura. De är katoliker, men evangeliska sådana. Det kanske inte finns någon församling i närheten, men det kändes värt att nämna i alla fall.

  10. Gud välsigne dig broder 😀 Jag blev så glad när jag läste texten. Du har gjort helt rätt och jag uppskattar din ärlighet och rannsakande öppenhet. En ny och bra akademisk bok kring den historiska bakgrunden till Maria-kultens framväxt är ”Mary in Early Christian Faith and Devotion” av Stephen J. Shoemaker. Kan starkt rekommendera den. Annars är mitt bästa tips att djupdyka under långa stunder i tungotalet. Det finns en ande i flera delar av den katolska läran som kan behöva rensas. Allt gott!

  11. Men grattis! Kul att man inte är den enda som konverterat och sen apostaserat. Trodde det var nån sorts bedrift…

      1. Ja – hade 1-årsjubileum som apostat för sådär två veckor sen.

        Själv är jag allmänt kritisk till den bibliska gudsbilden över lag, och har väl snarare en panteistisk grundsyn. Men människor är alltid människor, och det finns förstås många som tillhört abrahamitiska religioner som gjort fenomenala grejer så att vi kan slippa katolskt förtryck idag, om vi vill. Martin Luther är en sån, och flera ur den judiska gruppen också, exempelvis.

  12. Tack för ditt öppenhjärtiga vittnesbörd! Jag har med intresse följt din blogg i många år och trots skillnader i synen på RKK alltid upplevt att vi stått sida vid sida i ”trons goda kamp”. Så mycket mer nu då vi tydligen kommer att tillhöra samma kyrka, med samma vånda över hennes andliga förfall.
    Gud välsigne dig!

    1. Tack för kommentaren! Ja, jag kanske borde träffa dig vid tillfälle, så att du får informera mig och ge mig råd när det gäller detta. Jag har många frågor. 🙂

  13. En rätt snabb resa, eller hur? Intressant berättelse i sitt slag, men frågan är om det från ett ekumeniskt perspektiv är så meningsfullt att fara omkring så här. Vi bor ju nånstans, men frågan är var du bor – egentligen. Pja.

    1. Jag har egentligen inte ”farit omkring” så mycket. Jag har varit protestant nästan hela livet, fram till 2016. Sedan blev jag katolik för en drygt tre år lång period. Det är allt. För övrigt, har jag tillhört samma församling under i stort sett hela tiden jag bott i en viss stad. Byten av församling har skett i samband med flytt till annan stad, pga studier eller arbete. Inom frikyrkligheten betraktar man inte de olika samfunden som olika ”Kyrkor” på det sättet, utan man kan mycket väl gå till annat samfund om man t ex flyttar till annan stad. Den katolska perioden i mitt liv kan snarare ses som en parentes i en annars helt konsekvent protestantisk tillvaro.

  14. Se där,

    Ännu en narcissistisk frimicklare som uppenbarligen aldrig begripit vad katolsk tro är (svårt för narcissister) och heller aldrig praktiserat den katolska tron.

    1. Anser du att du är representativ för katolikerna? Och är du medveten om att din kommentar är ett renodlat personangrepp?

      1. Eftersom Gunnar inte har svarat så tar jag mig friheten att hävda att han inte är representativ för katoliker. Jag är ledsen att du inte fann det du sökte i katolska kyrkan, en helig kyrka av syndare och nog så stökig emellanåt. Min första tanke var precis det du själv konstaterat: att du förmodligen blev katolik på felaktiga grunder. Det är sällan lyckat att gå från något snarare än till något. Jag kan inte annat än undra vad du har haft för vägledning.
        Att ”sola scriptura” är problematiskt, eftersom skriften stadfästs av traditionen har du säkert själv noterat i någon tidigare sväng på din resa. Å andra sidan känner jag inte igen din beskrivning av läroämbetets ofelbarhet. Den gäller ju bara under vissa mycket strikt definierade omständigheter, inte allt som aktuell påve gör och säger.
        Om du inte redan har läst Timothy Radcliffe: What is the Point of Being a Christian (Varför just kristen?) så rekommenderar jag den starkt. Han har ett befriande sätt att se på spänningarna mellan konservativa och progressiva krafter, kanske välgörande även när man betraktar frikyrkan?
        Jag innesluter dig i mina förböner och önskar dig Guds rika välsignelse på din fortsätta väg.
        Allt gott!

        1. Tack, Margareta! Nej, mitt svar till Gunnar var retoriskt- Jag vet att han inte är representativ i sitt sätt att uttrycka sig. Jag ville bara få honom att fundera.

        2. Det finns inte något bra träd som bär dålig frukt, inte heller något dåligt träd som bär bra frukt. Ett träd känner man igen på frukten. Inte plockar man väl fikon från tistlar eller vindruvor från törnbuskar? En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt hjärtas onda förråd. Ty vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.
          Lukasevangeliet 6:43‭-‬45 SFB98
          https://bible.com/bible/160/luk.6.43-45.SFB98

          Det känns väl spontat som att inte minst en påve ska leva som man lär. Det kan inte både komma grodor och sanningar från den som ska vara Jesu ställföreträdare. Sedan så är såklart ingen syndfri eller felfri förutom Jesus. Men många påvar har väl rent av varit både rövare och sexuellt helt på läktaren.

          Svarar appropå att det bara anses vara vissa utalanden och lörosatser som anses vara ofelbara.
          Mvh Micke

          1. Ja, det är sant att det bland Petri efterträdare har funnits alla möjliga avarter. Det är hisnande att Gud vågar anförtro den kristna tron åt människor! För även i de samfund som anser sig bygga på skriften allena är det människor som förvaltar tron – frånsett att själva skriften har fötts ur traditionen – och tillämpar man kriteriet god frukt från goda träd och dålig frukt från dåliga träd, lär det inte finnas något samfund som går fritt. Överallt växer ogräset tillsammans med vetet, även i varje människas hjärta. Det är däremot intressant att notera att av dessa makthungriga och dekadenta påvar har ingen försökt ändra kyrkans morallära och påstått att det skulle vara tillåtet för dem att t.ex. hålla sig med älskarinnor, och bland de snarare svaga och otillräckliga, som valhänt försökt slippa hantera sina medbröders skandalösa framfart, har ingen hävdat att kyrkan lär att man ska blunda för övergrepp och misstänkliggöra offren.
            Påven må vara en viktig person men kyrkan är inte sin organisation. Om detta skulle man kunna både tala och skriva mycket, men jag rundar av här. Låt oss fortsätta att lyssna efter Sanningen hos varandra.

  15. Tråkigt att du inte fick frid i Kyrkan som jag tror att Jesus grundat och upprätthåller. Blev själv upptagen i Kyrkans fulla gemenskap för 13 år sedan. (Uppväxt i pingsrörelsen). Har aldrig ångrat mej. Däremot måste jag erkänna att det periodvis är psykiskt mer påfrestande att inte kunna ta sin egen eller andras frälsning för given som jag gjorde som pingstvän. Kan bara instämma i din kritik av nuvarande påve, apologeter och ledarskap. Har liksom du även läst en del kritik av Kyrkans lära särskillt sedan jag upptogs. Men är mycket mer nyförälskad i Kristus och Kyrkan med åren. Jag kan se det judiska folkets historia återlevas inte bara i Kristi liv utan även i hans kropp som är Kyrkan. Jag kom över min initiala fas av rädsla sedan jag blivit katolik och har mer frid och balans i min tro idag. Jag håller mej till Kyrkans tro sådan den utlagts kontinuerligt och accepterats. Jag ber och hoppas på att vi alla som älskar Kristus en dag ska vara ett i Anden. Må du gå den smala vägen av tro, hopp och kärlek. Gud är ännu inte färdig med dej.

  16. Mikael,

    Vi har ju tampats i bloggsfären mer än ett decennium nu. Skulle vilja be dej begrunda följande funderingar från ditt nuvarande perspektiv.

    1. Intet utöver Skriften. Grundbulten i skillnaderna mellan protestantisk och katolsk tro.

    2. Protesterade Calvin huvudsakligen mot läran eller ville han egentligen bli en slags påve i en egen kyrka?

    3. Vem kanoniserar så kallade kyrkofäders skrifter?

    Hälsningar

    /Kjell

    1. 1. Om Skriften allena tänker jag skriva blogginlägg om framöver.
      2. Calvin ville hjälpa den pågående reformationen och förklara, försvara och undervisa den bibliska tron. Sedan kan han förstås ha uppfattats som ”påve” av vissa, och han var inte mot att folk lyssnade till honom, tvärtom. Men något påveämbete eftersträvade han inte.
      3. Kyrkofädernas skrifter är inte kanoniserade. Men av alla dessa gamla skrifter och traditioner, så är det i alla fall så inom den Romersk-katolska kyrkan att det är läroämbetet som bestämmer vad som är kosher och inte.

  17. Jag konverterade för snart 35 år sedan. Aldrig tillhört någon annan kyrka. Under dessa år har jag haft perioder då jag tvivlat på katolska kyrkan och funderat på att bli ortodox. Både läromässiga och mänskliga faktorer har spelat roll i mina kyrkliga ”torrperioder”. Det som burit mig genom åren är eukaristin och Kristi löfte till Petrus. Om jag tror på detta löfte och tror att det gäller Petri efterträdare i alla tider – vart skulle jag då gå? Just nu lever vi i en tid då det är svårt att vara katolik och svårt att hålla sig till Petrus. Så mycket förvirring sprids från den som ska leda hjorden. Den som bär enhetens ämbete sår splittring. Om du inte längre kan be för Kyrkan och än mindre för påven, bed gärna för den dryga miljard katoliker som försöker behålla tron och hoppet levande i denna tid.

    1. Kära Katolska syster,

      Tack för din kommentar. Det var nog en av de mest gripande och förklarande jag har läst de senaste 10 åren i bloggarna.

      Jag hade nog aldrig kunnat tänka mej att ”trons grund” kunde vara ”eukaristin och Kristi löfte till Petrus”.

      Visserligen blev Petrus på ett dramatiskt sätt ordinerad som förste pastor, där på sjöns strand när Jesus tre gånger frågade om han älskade honom och gav uppdraget att vara ”en herde och föda fåren och lammen”.

      Om jag själv skulle försöka att vittna om trons grund skulle det kanske börja med följande bibeltexter. 1 Kor. 3:1-16 och Ef. 2:11-22

      Att be både för trossyskon och nära och kära är gott, håller helt med dej där.

      Men eftersom jag har bott bland katoliker där katolicismen är i majoritet måste jag ändå tillägga att siffran 1 miljard är mer politisk än korrekt.

      Du har ju tydligen levat tillräckligt länge för att minnas tiden när alla svenskar automatiskt blev medlemmar i Svenska Kyrkan. Men inte fanns det därför 7 miljoner lutheraner i Sverige på den tiden.

      Alla skattningar är felaktiga men 350 tusen ”troende praktiserande” lutheraner är kanske till och med en överdrivet positiv skattning.

      Så om det (med samma sorts skattning) finns 50 miljoner ”troende praktiserande” katoliker i världen är det ju ändå en stor grupp som vi gärna bör bedja för.

      Jag önskar dej Herrens fortsatta välsignelse och Den Helige Andes ledning.

      /Kjell

    2. Käre Mikael Karlendal – Får jag skriva en hälsning till ’katolsk syster’, mitt hjärta går ut till henne …
      Kära katolska syster
      Du skriver att vad som burit dig i katolska kyrkan är bla. Kristi löfte till Petrus.
      Ursäkta mig men … Är du säker på att du förstått Matteus 16 rätt?
      Simon Petrus svarade:
      ”Du är Messias, den levande Gudens Son.”
      Jesus sade till honom:
      ”Salig är du, Simon, Jonas son, för det är inte kött och blod som har uppenbarat det för dig, utan min Far i himlen. Och jag säger dig:
      Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den.
      Matt 16:16-18
      När jag läser dessa verser ser jag INTE att det är på Petrus (och någon
      successionsordning i hans namn) som Jesus ska bygga sin församling. Jesus ska bygga/och bygger sin församling på ”KLIPP” -BEKÄNNELSEN som Petrus gör i v. 16
      ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” 
      DET … är grunden till Jesu församling.
      Vänliga hälsningar
      VivaH

  18. Mikael din ärlighet hedrar verkligen dig. Jag har egentligen aldrig betraktat dig som en riktig katolik utan hela tiden som en broder i Kristus.
    Jag känner troligen som du att de stora samfunden eller kyrkorna i sig inte är avgörande för den troendes gemenskap, utan det är den levande lokala kristna församlingen där du bor.
    Det är den enkla gemenskapen i Kristus som ger liv, hopp och stärker oss i tron. Det märkliga är att man kan komma till en kristen gemenskap på andra sidan jorden och känna att man är ett i anden utan att ha träffat personerna tidigare, de kan då tillhöra ett helt annat kristet sammanhang.
    Det är Guds Ande som förenar oss inte samfund eller kyrkostrukturer.
    Jag tror att ditt skrivande har hjälpt mig att förstå att det finns många verkligt fina och ärligt uppriktiga kristna människor genom historien som varit och är katoliker, troligen uppvuxna i det sammanhanget. Däremot andefyllda kristna som konverterat från exempelvis frikyrkan till den katolska kyrkan har jag aldrig riktigt begripit mig på.
    Ditt senaste vittnesbörd gläder mig dock oerhört, jag är säker på att Herren kommer att använda din kunskap och erfarenhet på ett speciellt sätt framöver. Gud välsigne dig Mikael.

  19. Svårt att veta om jag ska välkomna dig tillbaka eller inte. Tron på Jesus Kristus bygger inte på kyrkliga konstruktioner och som vi människor genom decennier fått till på olika sätt genom historik och tolkningsdifferentieringar. En del mer sanna än andra. Vi har alla vår resa. Du Mikael har så stor kunskap och kan med den se mycket mer än jag. Jag är fortfarande ett groende frö som behöver livets vatten varje dag för att växa och hålla mig vaken. Vårt mål är den samma – vi kommer att nå dit en dag.

  20. Hej Mikael! Vill egentligen varken säga bu eller bä om din resa med annat än att jag ber för dig. Tycker alltid det varit intressant att läsa det du skriver. Att bolla saker ibland personligt och att även debattera med dig, även om det krävdes att gå till bokhyllan om och om igen 😉

    För ett antal år sen blev det en trend bland frikyrkliga att se till de historiska kyrkorna, och det behövdes nog, för att det har många gånger funnits ett visst förakt. Men jag märkte också att en del hade svårt att förhålla sig till dem, det blev förvirring mer än klarläggande. Nu har den trenden till viss del redan klingat av. För min del under teologiska studietiden uppstod givetvis många frågor. Framförallt var gällde biskopsfrågan. Vi talar inte bara om en i Rom undan flera av dem som blev alltmer tongivande i historien. Jag läste också om den motreaktion som blev genom ökenfäderna, men att denna rörelse också blev så stark att en påve kom även från dessa. Hur ska kyrkan förhålla sig till världslig makt? Hur ska man se på ledarsynen utifrån bibelns syn? Jag kom fram till att det inte finns ett tydligt svar men att jag i möjligaste mån ville se ledarskapet utifrån äldste i varje stad som bibelns vittnesbörd beskriver det. Men att man varken behöver vara för eller emot de historiska kyrkornas tolkningar.

    Jag blev också påmind om (1Kor 13:9) där vi påminns om att allting är ett styckeverk. Vårt profeterande (andlighet) och vår kunskap är begränsat. Vi vill vara säkra, vill förstå men visst är det även sunt med en viss strävan?! För min del landande det in i en längtan till enkelhet och till karismatik. Även till mindre av ”nätet” och mer möten i verklighten så att säga. Kortfattat skulle man kunna säga tillbaka till enkelheten i en lokal församlingsgemenskap där man tror på och betonar det pentecostala. För att leva det andliga livet i praktiken krävs inget avancerat. Det är inte nödvändigtvis så heller att mer teologi ger fördjupning eller införandet av viss bönemetodik ger fördjupning. Varför kan man inte ha en enkel relation med Jesus och med ett öppet hjärta med bibeln i centrum uppleva Hans herdeskap?

    Sen finns det svåra frågor och eftersom kunskap (inte samma som förståelse) är så tillgängligt i modern tid så lockar det att sätta sig in i historia och djupa teologiska frågor. Detta är också viktigt, men är det viktigt för min relation med Gud i sig? Jag skiljer lite på detta, ska jag skriva i egenskap av teolog så finns en komplexitet att vrida och vända på. Men är det för min egen vandring, så duger enkelheten gott och väl.
    Må Herren hjälpa oss med balans i allt detta, och låt oss också fokusera på vårt uppdrag att nå våra medmänniskor.

    1. ” Men att man varken behöver vara för eller emot de historiska kyrkornas tolkningar.”
      Innan nån annan hinner kommentera detta. Vet inte hur man ändrar i befintlig text. Men det var inte en helt lyckad formulering. Det är klart att jag inte tänker acceptera biskopen i Roms anspråk på påvligt primat. Men jag tänkte mig nog snarare att jag stilla accepterar att andra har en annan tolkning. Men kan samtidigt när så tillfälle uppstår vara tydlig med min protestantiska tolkning. Kanske bättre formulerat.

  21. Kristen tro handlar om en relation till vår helige Fader (Skaparen) i himlen. Han ska ha all ära. dvs ingen självutnämnd s.k helig fader i Vatikanstaten, eller en kvinna som varit död i 2000 år skall äran ha. Det kallas blasfemi

  22. Jag lämnade själv den katolska kyrkan för 16 år sedan. I min fransk-luxemburgsk-bretonsk familj föddes man katolik. Mellan 1998 och 2003 visade mig Gud den dåliga andliga bakgrunden: 1) Det är himlens drottning (Jer:44) som tillbes och inte Jesus mor. Ja faktiskt, i Luxemburg sjunger man i maj « REGINA CÆLI lætare quia quem meruisti portare ressurrexit sicut dixit ». Folk tror att det handlar om Jesus och Maria men de nämnas inte ens. Det kunde likaså handla om osiris och isis. Och jag har sett på snällt folk som hade organiserat pilgerfarter till Medjugorje eller regelbundet varit på Marthe Robins foyers de charité hur den förvannelse som finns i Uppenbarelse 3:20-23 drabba dem. 2) Jag har känt präster som hade fått barn och levde i lögn och två som hade häktats för pedofili. 3) Jag hade varit med på möte med fria kyrkor i Paris och Macon där folk hade blivit botade av sjukdomar. Jag var arg mot påvens brev där han hade skrivit att undergärningar är väldigt sälsynta och att bara präster får be på sjuka. Jag visste nog att Anden blåser vart Han vill. 4) Jag hade talat med en katolsk nunna i Strassburg som brukade vara i Algeriet och var jätte arg mot de fria kyrkorna som predikar evangeliet till muslimer. Vad hon sade blev en chock för mig. Det var alltså viktigare för henne att kroppsligt sköta muslimerna än att frälsa dem…

    1. Tack för din kommentar.

      Jag bodde 30 år i Katolskt Brabant.

      Mina erfarenheter därifrån stämmer med dina.

      När jag flyttade dit från protestantiskt Sverige visste jag inte att påven fortfarande togs på allvar. Så dum var jag!

      När jag bodde där överraskades jag med tidningsartiklar som bevisade motsatsen och en massa artiklar om gråtande ”madonna-statyer” och annat mystiskt dylikt.

      Små Maria-kapell i skogsdungar, i skymningen, med en massa ljus, kändes verkligen andligen skrämmande för mej.

      /Kjell

  23. Lärorikt att höra en så insatt person som dig förklara sin resa.
    Jag tror att din röst är viktig och behövs i dagens samhälle!
    Guds välsignelse!

  24. Onekligen en omtumlande bloggggpost. Men det kan inte hjälpas att jag känner igen mig i mycket av det du under åren skrivit. Både om din ” dröm” och om ditt nya uppvaknande.

    Det är ju ingen hemlighet att jag känt samma förtvivlan som du över protestantismens fragmentering (Ekmans uttryck) och tilltagande liberalisering och därför kunnat känna längtan till en tryggare famn.

    Men som svenskkyrklig lutheran har jag kanske ändå haft en mer stabil historisk grund än du haft som frikyrklig. Och jag inser när jag läser din nya analys att jag nog alltid känt osäkerhet kring ”ofelbarheten” och därför precis som du vid en ev konvertering skulle behövt ”ta ett steg i tro”. Och det har jag hittills inte riktigt varit beredd till, även om det funnits annat som lockat.

    Kritiken mot nuvarande påven är jag dock inte alls uppdaterad på.

    Vore roligt tala i telefon vid tillfälle. Ett tag i somras hade jag planer besöka OAS-mötet i Ljungby (?) Och eftersom jag då – med norrländska mått – hade varit nästan hos dig så hade det ju blivit en avstickare. Får se vad som händer kommande sommar.

    1. Det hade varit mycket trevligt både med telefonsamtal och att träffas på riktigt. Jag gissar att hade jag vuxit upp i samma gedigna lutherska allmänkyrkliga bakgrund som du, så hade jag kanske varit mer resistent. Jag brukar ju ofta säga, att hade jag vuxit upp i England eller bott där sedan tonåren, så hade jag säkert blivit anglikansk präst i unga år och kanske aldrig ens funderat över Rom. Jag tror det ligger mycket i det. Pingströrelse och frikyrklighet är ganska mycket som socialdemokratin – historielös, blind för de långa förloppen, utan känsla för det som är historiskt arv, rotlös i det förflutna och därför föränderligt som gungfly

  25. Jag måste säga Mikael att även om vi tänker olika i en hel del fråga så uppskattar jag och har stor respekt för hur du rakryggat står upp på det du tror på, och därmed även offentligt ändrar åsikt och kan säga när du anser att du har tänkt fel. Det är en bristvara idag, inte minst när Internet cementerar gamla ord. Gud välsigne dig på din resa! Och jag håller förstås tummarna för att du till slut blir karismatisk anabaptist. 😉

    Allt gott!
    Micael

    1. Tack, Micael! Jag kan kanske borde lägga resten av mitt liv i botgöring i anabaptistiskt kloster i de schweiziska alperna? 😀

  26. Jag följer inte din blogg och har inte heller läst igenom detta så noga men tycker att det är väldigt bra att du är så öppen med att du byter åsikt och att man kan tänka om flera gånger. En del människor tycker det är konstigt att man kan ändra sig men jag tycker att det är mycket orimligare att leva hela livet utan att ändra sig en massa gånger. Man måste ju vara ärlig mot sig själv och i varje läge göra det som känns rätt och riktigt just då.
    Lycka till med din fortsatta resa

    /Patric

  27. Käre Mikael,

    Varför dessa ständiga positionsbestämningar via samfundstillhörigheter?

    På vilket sätt menar du att Paulus’ ord i 1Kor 1:10-13 (”…det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: ’Jag hör till Paulus’, eller ’Jag hör till Apollos’, eller ’Jag hör till Kefas’, eller ’Jag hör till Kristus’. Har Kristus blivit delad?) — och 1Kor 3:1-23 (”Därför skall ingen grunda sin stolthet på människor. Allt tillhör er — Paulus, Apollos och Kefas, hela världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert”, vv 21,22) INTE tillämpliga?
    I ljuset av din bekännelse i Om Bloggen ”Jag är kristen”: Varför räcker inte Johannes ord i 1 Joh 4:2 (”Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud”) som positionsbestämning?

    Bo Krister

    1. På Paulus tid var det givetvis rimligt att tänka så, men det har nog runnit en del vatten under broarna sedan dess.

      1. Jag håller också för troligt att det runnit en del vatten under broarna under snart 2.000 år.
        Men om vi håller kvar din bild och försöker anta att den skall utgöra svar på min fråga: Vilken annat slags vatten finns under broarna idag än det som genom kretsloppet ständigt återkommer? Det vill säga: varför skulle Paulus respektive Johannes vara förrunna, och de frågor de tar upp irrelevanta?
        Menar du verkligen att samfundspositionering är något slags högre frågeställning vi kan ägna oss åt oberoende av Bibeln?

        1. Saken är väl den att jag inte riktigt förstår vad du vill säga. Jag uppfattar det ju inte som att jag skulle ägna mig åt samfundspositionering. Man kan definitivt tolka Katolska kyrkans lära som en samfundspositionering. Jag gick in i den för en tid, men har nu lämnat det sammanhanget. Men jag har ju inte gjort det för att samfundspositionera. Så jag förstår ärligt talat inte vad du vill säga.

  28. Intressant resa du gjort Mikael. Jah hoppas atyt många kan ta lärdomar av den.
    Jag brukar förtrösta mig om att Guds folk är ”i Babylon” (Upp. 18:4). Jag tror inte att det finns någon ”ren” församling utan alla är mer eller mindre fallna. Det är bara trågigt att många protestanter slå sig på bröstet och kastar stenar mot den katolaska kyrkan. Det är svårt att få ett lågmält och ärlig samtal om kring Skriften och vad Skriften lär i olika frågor också när man hävdar sig grunda sin förståelse på ”Skriften allaena”. Många protestanter är historielösa (precis som du skriver). I teologins historia är en vit fläck i mångas liv.

    Vill bara önska Guds rikaste välsignelse.

    Vesa Annala

    1. Ja, det är inte lätt alltid att föra samtal om sådana här frågor – särskilt inte i samband med konversioner hit och dit. Folks känslor blir så upprörda av någon anledning. Och när det gäller historielösheten, så tycker jag man kan jämföra frikyrkligheten med socialdemokratin. Det är inga rötter alls, bara en bit under 1900-talet. Innan dess var allt dåligt, men sen kom vi, då blev det bra.

  29. Be om ursäkt för mina många stavfel (lider av en form av dyslexi). Brukar se mina felstavningar först efteråt!

  30. Mikael,

    Du skriver om estetiska värderingar som ledde dej till att konvertera till RKK.

    Citat: ”Jag fann en vacker liturgi, vackra katedraler (i alla fall i de katolska länderna), kultur, historia, historiens vingslag, ”

    Scott Hahn och Peter Kreeft anger båda liknande estetiska värderingar som en av anledningarna till deras konversioner.

    Peter Kreeft, född Calvinist, skarpt intellekt, skicklig apologet.

    Scott Hahn, före detta ”eldig” protestantisk evangelist/predikant. Predikar fortfarande så att man skulle kunna tro att han är protestant. Bara bönen med Fader vår avslutad med Hail Mary avslöjar hans nuvarande hemort.

    Går det att förklara detta för en protestant som inte är det minsta intresserad i arkitektur och dylikt?

    /Kjell

    1. Kanske inte. Hur förklarar man varför man gillar salt lakrits? Hur förklarar man varför man gillar Bach eller Beethoven? Hur förklarar man varför man gillar stora medeltida katedraler, liturgi, historiens vingslag etc? Antingen fattar man eller också gör man det inte.

      Peter Kreeft, som du nämner, höll ett lysande föredrag en gång om de olika bevisen för Guds existens. Det var alla de gamla vanliga klassiska, men sedan var det också detta:

      Bachs och Beethovens musik finns. Alltså, finns Gud.

      Sedan sa Kreeft: Antingen fattar man det eller inte. Det går inte att förklara mer.

      1. Jag uttryckte mej nog inte tydligt. Det jag avsåg var inte att ifrågasätta smaksaker.

        Scott Hahn, Peter Kreeft och du lät en smaksak leda er in i katolska kyrkan.

        Det tycks mej att smaken inte borde få vara rådgivare vid sådana viktiga val.

        /Kjell

        1. Så kan man naturligtvis tycka, men en människa är ju mer komplicerad än så. Och tänk om någon ateist du känner börjar tro på Gud, därför att han är så överväldigad av Bachs musik – för att nu ta det exemplet. Då är det ju inte så enkelt som att det bara är en ”smaksak”.Jag förstår hur du tänker och menar, men jag tror att som människor bygger vi våra trosuppfattning på mer än bara renodlat rationella överväganden.

          1. Hej Mikael,

            Läste en del om Herrens härlighet idag. Visst vill man att den ska speglas i församlingen.

            Vid ett tillfälle för ett par år sedan besökte jag en familjegudstjänst (råkade vara EFS fast det kan hända i fler samfund) där Gudstjänsten ”urartade” i show med sånger med profan text. Till råga på allt var det barndop. Jag tror på troendedopet men anser ändå att även ett barndop, om man nu vill ha det, ska omgärdas av respekt och visa på Herrens härlighet. Gudstjänsten behöver inte vara ”prålig” , men värdig. Vi samlas ju inför Herrens ansikte.

            Om man är med om många liknande sammanhang som är ”show” längtar man så klart till andra grupper där man visar mer av Herrens härlighet.

            Jag bor i ett gammalt pingstkapell. De som deltog i aktiviteterna här innan min man och jag flyttade in berättar hur normal pingstaktivitet under de senaste åren urartade i någon form av psykos. Folk låg omedvetna i högar och grannarna berättar hur besökarna kom ut härifrån skrattandes okontrollerat och kastade grus omkring sej efter mötena. Någon form av främmande nyandlighet helt klart. Vart tog alla vägen sedan?

            Förstår även Kjells tankar. Jag brukar gå till den församling som bjuder på mest bibelundervisning och bekänner Jesus Kristus som vår Frälsare och Herren i våra liv. Det kan vara enkel miljö, gärna utomhus, bara man visar på Herrens härlighet i mötet.

            Till sist vill jag be om ursäkt för att jag var så ”på” när jag kommenterade för att par år sedan. Jag var frustrerad och allmänt omogen. Nu är jag sällan frustrerad och äldre.

            Väl mött och Herrens rika välsignelser till dej och dina kära.

            Hälsningar
            Ulrika

          2. Visst är det så att känslor spelar en stor roll i våra val och handlingar, men jag tror nog ändå att Guds hierarki påbjuder att förståndet råder över känslorna så att vi inte agerar på dessa utan att först pröva.

            Lukas 10:27 ”Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”

            Hierarkin i Bibelns texter går ofta från låg till hög.

            /Kjell

  31. Har du blivit född på nytt i Helige Ande – har Anden manifesterat sig för dig, i dig? Har du upplevt en förvandling mot ditt tidigare liv?
    I så fall på vilket sätt?

  32. Även om jag hoppade till av artikeln i Världen Idag idag så blev jag vid närmare eftertanke ändå inte så förvånad. Frustrationen har märkts av en tid. Välkommen tillbaka! Med syrlig humor skulle jag kanske inte anställa dej som pastor i en imaginär kyrka för man vet aldrig hur länge man får ha dej kvar. Å andra sidan är det stort, ja riktigt stort, att du är så ärlig och sanningssökande. Det är det jag alltid uppskattat med dej. Även om några nickar förnumstigt och säger ”vad var det vi trodde” så står du fast vid hur du känner när du stöter på saker du inte kan understödja. Den rakryggade hållningen är en enorm bristvara i kyrkliga sammanhang idag, och ändå mera i vanliga politiska sammanhang.

    Jag är uppvuxen i den gamla pingströrelsen, min farfar tillhörde pionjärerna i det småländska område han flyttade till från Stockholm 1923. Jag växte upp i Fenix/Citykyrkan i Stockholm och var med om de väckelseperioder som fanns där under 70-talet. Jag har aldrig tvivlat på Gud men däremot på hans pastorer ibland. Sekulariseringen tog riktig fart i slutet av 80-talet. Det var även då jag började glida runt och inte känna mej hemma riktigt nånstans. Men jag bytte ”bara” frikyrka mot frikyrka. Tyvärr är den inte var den varit och numera är jag tv-kyrklig. Vilket varit mycket givande då de kristna tv-kanalerna på Astra, dvs tyska o franska, även har många katolska program. Även mina mycket pingstliga föräldrar har uppskattat den klara bibeltolkningen av katolska paters (”sen får man stänga av öronen när dom pratar om Maria och helgon”, som mamma brukar säga). Jag köpte den katolska katekesen till min mors 80-årsdag (hade bl a problem med att man är så vidsynt inför andra religioners gudsbild). Framförallt har jag dock upptäckt hur mycket gemensamt jag har med andra lutheranska kyrkoriktningar. I min barndom kunde även den lokala Missionskyrkan vara suspekt, men nu har jag sett att gudstron och gudsförnimmelsen inte finns i samfundsbeteckningar utan i läran, oavsett om det är baptister, metodister, mennoniter eller evangeliskt protestantiskt kristna. På det sättet har tv-kyrkan vidgat horisonten och jag känner att det faktiskt finns fler kristna än jag trodde. Har heller aldrig varit katolikätare, vilket inte varit populärt ibland inom släkten.

    Skulle gärna köpa din självbiografi. Och låt för all del allt gammalt material finnas kvar här på bloggen. Det är bra för historik, sanning och det går att hänvisa till gamla inlägg om du vill beskriva en ny uppfattning. Hoppas framförallt på goda apologetiska inlägg samt bibelstudier här. Hur är det i himlen, t ex. Det var du inte så pigg på att utveckla sist jag frågade.

    Guds välsignelse!

    1. Nej, jag har inte heller några ambitioner att söka pastorsjobb. 😀 Jag är nöjd med att arbeta som lärare för tillfället. Sedan tror jag att jag förutom erfarenheten av att ha varit katolik även lider av andra brister som gör att jag nog inte skulle bli anställd som pastor. Jag har absolut ingen läggning åt att vara verksamhetsledare och jag saknar nog den där själavårdande utstrålningen som gör att man vill utgjuta sin livshistoria för mig. Och jag gillar inte att sitta i styrelser.

      Jag gör nog alldeles för mycket intrycket av att vara en som läser mycket och som gillar att undervisa.

      Och sedan är det inte alla församlingsledningar som uppskattar att en pastor tar ställning i det offentliga i de bibliska frågor som för tillfället anses kontroversiella.

      Jag kommer nog att få hålla mig till min läst. Men kallelser till predikningar och bibelundervisning och föreläsningar kan jag ju ta emot.

  33. Hej Mikael! Vi träffades i Lund några gånger för ungefär tio år sedan då jag nyligen hade doktorerat i systematisk teologi. Det sätt som du idag skildrar styrkor och svagheter i olika kyrkor (den romerska såväl som de protestantiska) håller jag i väldigt hög grad med om! Jag har läst din blogg med jämna mellanrum men missat din senaste rörelse och tyckte att det var särskilt glädjande att du gav den här nyheten i samband med årsdagen av reformationen, då ju frågan om tillräckligheten av Skriftens vittnesbörd och Kristi rättfärdighet ställs extra mycket på sin spets. Jag hade helt missat att du bor i Karlshamn (själv kommer jag från Bräkne-Hoby ursprungligen) så jag kommer kanske att kontakta dig när jag är och hälsar på mina föräldrar någon gång. Med vänliga hälsningar Tomas Appelqvist

    1. Hej! Det var roligt att höra. Det vore mycket trevligt att träffas och prata när du är här i trakterna. Var är du verksam nu?

  34. Tack för det du delat! Mycket intressant att läsa. Jag kan förstå dig, för jag har också känt dragning till den Katolska Kyrkan – p.g.a dess långa historia och tradition. Men den nuvarande påven har satt tvärstopp för tanken på att man kanske borde konvertera.

  35. Hej Mikael,

    Jag tycker att det vore olyckligt om du tog bort några texter från din blogg, innan du ingående funderat över vad du vill göra med dem.

    Du är inte den förste att göra en tur- och retur-resa till Rom (även om jag själv inte tillhör dem som gjort den resan). Rom är fantastiskt i fysisk mening, men inte i andlig.

    Evangeliska hälsningar,

    Anders Lundberg

    1. Jag har tidigare hört att det lär finnas präster i Svenska kyrkan som gjort en tur- och returresa till Rom, i betydelsen att bli katolik men sedan återvända till fädernas kyrka. Är det något du känner till?

        1. Prästen Rubensson kan vara en präst jag också hört talas om. Jag känner till ytterligare en präst som tog civilt yrke under en tid som medlem i romerska kyrkan, men sedan avsåg att återinträda i tjänst i Sv. Ky. (när jag träffade honom för ca fem år sedan). Vet inte hur det gick tillslut.

          Vad gäller lekmän känner jag till människor som konverterat och efter en tid därefter slutat gå i kyrkan över huvud taget eller gått tillbaka till andra församlingars gudstjänster utan att utträda ur den romerska kyrkan rent formellt.

          1. Jag har också hört om präster av detta slag tidigare. Det vore intressant att höra vad de har att säga. Ingen har väl av vad jag vet gjort någon större affär av det offentligt. Men så har de kanske inte varit så offentliga innan heller.

            Men reflektionerna om före och efter, och vad som ledde till vad, vore intressant att höra.

  36. Mycket intressant, tack! Jag hittade den här bloggen igår. Jag lämnade katolska kyrkan i januari orsaken var bl.a. den nuvarande påven. Det verkade att för många jungru Maria var på något sätt viktigare än Jesus, bönegruppen studerade Medjugorjebudskap, inte Bibeln, ingen talade on Jesus eller on Bibeln. Jag var medlem o. 8 år. Jag har väckelsekyrklig bakgrund. Jag blev väldigt besviken. Nu är jag tillbaka i finska lutherska kyrkan.

    1. Mariakulten och helgonkulten tillhör också för mig de saker jag störts över. Det är ju inte helt omåttligt allt man sett. Om detta må jag skriva framöver.

  37. Martin Chemnitz utredning rörande konciliet i Trient – delen om Skriften allena och synen på traditionen – har här varit en ögonöppnare.
    Det finns ännu konfessionella lutheraner, sådana som Chemnitz var, i Sverige, men de tillhör inte i Svenska kyrkan.

  38. Lovad vare Jesus Kristus!

    Jag önskar alla kristna all lycka i deras försök leva för ökad helighet och för att deras själar förs till himmelen och Herren Gud!

    I det följande tar jag mig stillsamt friheten, att söka skildra varför jag som relativt ny katolik ej har planerat att lämna den Romersk-katolska kyrkan. Jag konverterade till Romersk-katolska kyrkan i fjol, har ej ångrat mig, utan upplever istället att detta med att vara katolik känns både fint och naturligt.
    Av vara katolik känns naturligt.

    Som en del av grunden för mina positiva känslor, är att vi katoliker kan luta oss mot en kyrka innehållande sju sakrament – dopet, konfirmationen, bikten (försoningen eller boten), äktenskapet, de sjukas smörjelse (sista smörjelsen), prästvigningen samt eukaristin (nattvarden) – istället för enbart de två sakrament – dopet och nattvarden – som Martin Luther ansåg legitima. Det går att diskutera hur länge som helst om lämpligheten i att använda sakrament som bibeln inte uttalat anger att Jesus Kristus har instiftat, men vi är väl åtminstone några stycken världen över som inte blir särskilt upprörda av att Romersk-katolska – samt de ortodoxa kyrkorna – tillämpar fler sakrament än så, eftersom vi uppfattar att sju sakrament sammantaget tjänar som berikande beståndsdelar i en god och rik kristen tradition. Dessa sju sakrament är det mest grundläggande för oss katoliker i våra liv, då vi med sakramenten får gemenskap med Gud, frälsning, förlåtelse, helande, kraft att tro, hoppas och älska; i korthet den nödvändiga hjälpen att leva som katolska kristna. Dessa sju sakrament har liksom bibeln vuxit fram i den äldre kristna traditionen och ligger i linje med alla de viktigaste faserna under livet: födseln, att mogna och bli vuxen, vardagen, andlig vägledning (kontakt med Gud), kärlek, familj, sjukdom och död.

    För egen del upplever jag att de sju sakramenten är en del av en lång och rik tradition och därmed naturliga inslag i den långa katolska historien och praktiken. Inte minst försoningens sakrament (botens/biktens sakrament), upplever jag värdefullt. Försoningens sakrament är ett tecken på Guds kärlek och förlåtelse och som bekant faller även den som medvetet vänt sig till Kristus och vill tillhöra honom, faller moraliskt med jämna mellanrum.
    Vår synd skiljer oss både från Gud och från våra medmänniskor. I bästa fall känner vi katoliker vår svaghet, våra tillkortakommanden och våra behov av ständig omvändelse. Genom försoningens sakrament kan vi katoliker återknyta förbindelsen med Gud och med varandra. Den katolik som uppriktigt ångrar sin synd, bekänner den och vill bättra sitt liv får alltid Guds förlåtelse då prästen, på Kristi uppdrag, löser den biktande från alla synder.
    Jag upplever att detta försonande sakrament får mig att acceptera mig själv bättre som människa, eftersom sakramentet gör att jag nuförtiden – till skillnad från förr om åren – inser att jag icke är perfekt och att hur mycket jag annorstädes vill kommer jag att synda från tid till annan, åtminstone synda inom rimliga gränser.
    Försoningens sakrament ger mig den bästa av inspirationer att hålla ned på syndandet mellan bikttillfällena, helt enkelt för att ha så lite som möjligt att just bikta när jag bekänner mina synder inför Gud. I och med att jag härigenom försöker att ständigt hålla ned antalet syndfulla handligar i mitt liv, har min upptagning i Romersk-katolska kyrkan därmed i bästa fall medfört att jag har blivit en bättre kristen och en bättre människa.
    Allt denna fokusering – och i mitt tycke sunda fokusering – på synd och undvikande av synd hos oss katoliker, är i mycket skarp kontrast till min tidigare tillvaro som evangelisk-luthersk kristen, tillhörande Svenska kyrkan, där jag upplevde att synd överhuvudtaget inte var ett begrepp eller en företeelse som det alls talades om. Det är å andra sidan inte konstigt att synd inte anses väsentligt att överhuvudtaget beröras bland lutheraner, ty lutheranismen och protestantismens upphovsmakare Martin Luther tycks ha ansett det fullt tillräckligt att bygga ett samfund och en kristen praktik blott på de två ”teologiska benen” skriften och tron. Detta istället för att vila det kristna livet på fyra teologiska ben att stå på, fyra ben i form av skriften, tron, traditionen och handlingarna, så som världens alla romerska katoliker samt världens alla ortodoxa kristna anser att såväl ett samfund som ett kristet liv ska och måste vila på.

    Vad sedan påveämbetet angår, har jag inga andra problem än att ämbetet emellåt tyvärr intas av fel personer, dvs människor som inte tycks vara geniunt konservativ-teologiska och rent allmänt verkar sakna den moral och integritet som ämbetet kräver. Denna moral och integritet handlar både om påvens eget sätt att vara, samt hans behandling av andras sätt att vara, speciellt beträffande allehanda syndare i den heliga, världsvida, Romersk-katolska kyrkan. Om påven bara sköter sig personligen och därtill snabbt avkragar en massa individer som aldrig skulle ha släppts fram till den katolska prästämbetet, ser jag positivt på påveämbetet. Ordentligt positivt, till och med.

    Det finns säkerligen många människor som undrar varför påven överhuvudtaget behövs inom den Romersk-katolska kyrkan. Svaret är helt enkelt att i katolska kyrkans organisation är påven kyrkans ledare och en synlig symbol för kyrkans enhet. Detta som en följd av att det behövs en person i en central, övergripande position, som förmår hålla ihop en gigantisk, världsvid kyrka. Som bekant var det Jesus Kristus själv som inrättade detta ämbete när han gav sin apostel Petrus förtroendet att vara ledare för den unga kyrkan och vara den klippa på vilken Jesus byggde sin kyrka, samt att Petrus skulle vara en herde för Kristus får, med vilket Frälsaren menade att Petrus skulle leda, hålla ihop och stötta tron i den kristna gemenskapen. Petrus kom ju senare att resa till Rom, blev den katolska kyrkans förste biskop och led senare martyrdöden för sin tros skull.
    De olika efterföljande katolska påvarna är Petrus efterträdare och har därmed samma ansvar som Petrus för att tron hålls levande och inte får fel innehåll. Som biskop av Rom leder påven kyrkan i gemenskap med de andra katolska biskoparna. Visserligen kan inga viktiga beslut om kyrkans liv och beslut rörande all världens katoliker fattas utan att påven har sista ordet, men påven kan inte fatta beslut som går emot det som kyrkan har trott och lärt i alla tider. Härigenom kan påvens uppgift alltså inte jämföras med en vd för ett företag eller en partiledare. För oss katoliker är påven symbolen för att vi, trots den stora mångfalden, är en gemenskap, och framförallt en symbol på att Gud genom sin helige Ande leder sin kyrka och aldrig överger henne.
    Genom historien har ju påvarna haft en betydande kulturell och historisk roll. Exempelvis var det påven Sixtus IV som grundade Nordens första universitet i Uppsala, år 1477. Olika påvar har gästat Sverige, som när Johannes Paulus II besökte Sverige år 1989 och påve Franciskus hälsade på Sverige hösten 2016. Påven är nuförtiden en talesman för omsorgen om skapelsen, rättvisa, fred och det mänskliga livets okränkbara värdighet. Bland många är påvens miljöencyklika Laudato si’ uppskattad långt utanför katolska kyrkans gränser. Via påven blir vi katoliker även påminda om att vårt liv är betydligt större än bara det materiella.
    Personligen betraktar jag överlag påveämbetet fördelaktigt inte minst ur aspekten att det fungerar som ett viktigt och nödvändigt läroämbete, där varje innehavare av detta ämbete, tillsammans med kyrkans kardinaler, på ett förhoppnings sunt vis kan utverka dogmer i viktiga och svåra teologiska frågor och därmed ena kyrkan teologiskt, vilket torde vara helt essentiellt för att överhuvudtaget kunna hålla ihop en kyrka. Jag vill gå så långt, att jag idag inte tror på ett samfund vilket saknar ett distinkt överordnat läroämbete. Som en följd härav, är jag knappast förvånad om samfund utan ett centralt läroämbete förr eller senare får betydande problem per automatik. Jag hyser härvidlag en djupgående misstanke om att ett religiöst samfund som ej håller ihop teologiskt överhuvutaget håller ihop, speciellt inte i längden. Här är det mycket förtröstansfullt att veta, att min kyrka har inrättat sitt högsta ämbete inte minst som ett teologiskt läroämbete. I själva verket är det extra ljuvligt att inse, att det var självaste Jesus Kristus, vår fullkomliga Messias, som med sin utnämning av Petrus kan sägas ha inrättat detta katolska herde- och läroämbete.

    Som romersk katolik känner jag att jag får ta del av all den enorma rikedom som den 2000-åriga katolska historien och traditionen inrymmer och känner mig mycket ödmjuk härvidlag. Särskilt upplivad blir jag vid tanken på att jag idag tillhör en kyrka som utöver allt annat gott innehåller försoningens sakrament och det nödvändiga läroämbetet.

    Där kan det vara lämpligt att runda av denna text och att önska er alla massor av Kristi ljuva nåd och milda frid!
    /Thomas

    1. Hej! Det var lite väl långt för att jag normalt sett ska släppa in det som kommentar. Men samtidigt kan det ju vara intressant för läsarna att hör se ett positivt vittnesbörd av någon som vill vara katolik. Jag finner ju ett flertal punkter här där jag inte delar din uppfattning. Och självfallet kommer jag framöver att skriva inlägg där jag förklarar varför. Men till dess får det stå oemotsagt från mig.

      1. Hej Mikael!

        När jag nu kollar längden på min kommentar, inser jag att den blev alldeles för lång och ber naturligtvis om ursäkt för detta!
        Den alltför volymiösa kommentaren, lär bero på att jag spontant önskade att ge en skildring mer på djupet om hur en katolik kan uppleva den katolska tron och vår kyrka och under detta skrivande inte insåg hur stor textmassa jag faktiskt levererade. Jag hoppas emellertid, att min avsikt om att söka ge en mer stillsam och gentemot icke-katoliker respektfull skildring av detta förhållande, kan förnimmas av de som läst min kommentar.
        Överlag försökte jag alltså designa mitt inlägg så att det åtmintone mellan raderna framgår att jag har den största respekt för massor av fina kristna människor, oavsett vilket samfund de tillhör. I sammanhanget kan jag försynt nämna, att jag nyligen fick en påringning på min ytterdörr av två representanter för Jehovas vittnen och försökte klara av det mötet så respektfullt och gentlemannamässigt som jag någonsin kunde. Kanske lyckades jag trots min katolska tro, ty de två charmanta damerna avslutade det sympatiska samtalet genom att bjuda in mig till den lokala Jehovas-församlingen de verkar inom.
        Vad mitt inlägg vidare angår, fanns det även en vilja till att ge en liten försynt motvikt till allt det negativa som inte sällan tycks föras fram om Romersk-katolska kyrkan bland svenskar i form av såväl protestanter som ateister, åtminstone visa att det faktiskt finns rätt många tämligen lågmälda katoliker som alls inte ser på sin kyrka så uppenbart negativt som den tyvärr kan beskrivas i det svenska samhället överlag.

        Som person är jag inte stridslysten av mig, vilket gör att jag mycket mer föredrar samtalet som kommunikationsform jämfört med debatten. Som en följd av detta försökte jag göra min kommentar så icke-provokativ och icke-debatterande som jag kunde. Jag är dock fullt införstådd med att alla inte tycker som jag och att dessa i ett förhoppningsvis demokratiskt land, med en framgent allt bredare åsiktskorridor bl a i andliga frågor, självfallet ska få ge andra typer av skildringar av t ex Romersk-katolska kyrkan än den jag gav ovan. Till och med ge påtagligt negativa skildringar, ty dylikt är ju en del av ett verkligt öppet och tolerant samtals- och debattklimat.

        Återigen ber jag om ursäkt för längden på min kommentar och bibringar en önskar om att ni alla ska få oceaner av Kristi ljuva nåd och stilla frid!
        /Thomas

  39. ”Mariakulten och helgonkulten tillhör också för mig de saker jag störts över. ” Kristendomen är till sin natur polyteistisk. Min förhoppning är att du finner trygghet och ro i hebreisk engudstro.

    1. Nej, kristendomen är en monoteistisk religion. Vi tror på en enda Gud i tre personer. Det finns stöd för detta även i Gamla testamentet. Det är den rabbinska judendomen som under århundradena närmast efter Kristus har förträngt vissa tolkningar inom judendomen som fanns på Jesu tid, och som därför stängt sig för detta.

    2. För mig och flera andra är Fader Gud samt Jesus, två olika personer/väsen/individer.
      Den Helige Ande däremot är ingen person utan är Guds Ande/Karaktär. Den har ingen egen kropp eller gestalt.

        1. Tack, jag har trott på treningheten tidigare för så var det berättat för mig.
          Men när jag läser NT och apostlarna, med nytt ljus, så uppenbaras i alla fall för mig, att Helige Ande inte är en person.
          Att Helige Ande skulle vara en person, ligger väl närmast till hands att vara en beskrivning av de inom Kyrkan, med rötter i det katolska?
          Ska vi be till denna person (helig Ande)? Kan inte se att apostlarna bad till denna ”person”.
          Eller är vad är Helige Ande – kanske det är värt en artikel i sig? 😉
          Guds frid!

  40. För mig som blev född på nytt 2010, när Gud sa till mig att be en morgon om att få Helige Ande, och med kunskaper i Bibeln om Rom som det fjärde odjuret/världsriket samt när jag läser 2000 år av kyrkohistoria under den ”rika katolska kulturen” (krig, förföljelse, maktkamper, lögner, bannlysning mm) – slutar jag inte att häpnas över hur vilse många är.

    Har du inte blivit smörjd av Helige Ande, ja då är frågan om du bör vara präst. Eller om du som troende ska besöka kyrkobyggnader med icke-smorda präster med ex Dagon-hattar, som aldrig leder dig in i Guds Rike genom att hjälpa dig att bli född på nytt.
    Sanna mina ord; Gud är i Bibeln tydlig med falska fåraherdar som inte har gått genom grinden (förvandlingen genom Jesus Kristus karaktär = Guds Ande) och som andligt blinda leder den blinde vilse. Gud kommer gå till rätta med kyrkan först, och med hårdhandskar. Det om nåt borde vara ett varningens ord för de som inte fruktar Gud och Domens dag.

    Ps läs om Hugenotterna, valdensierna, husiterna m m.
    Rom enligt dessa och reformatorerna är AntiKrist, i den betydelsen att Katolska Kyrkan har ersatt sann kristendom.
    Studera det grekiska ordet ”anti”: istället för, ersättning.
    Vad har ersätt den sanna tron och undervisningen?
    Vem säger sig vara den sanna kyrkan och den rätta vägen?
    https://www.blueletterbible.org/lang/lexicon/lexicon.cfm?strongs=G473&t=KJV

  41. Tack Gode Gud!
    När jag för något år sedan läste om din konvertering till katolicismen kände jag den djupaste förkrosselse. Som intellektuell apologet hade jag känt en respekt för dig, trots att du ofta haft en överlägsen och ibland nedlåtande attityd mot dem du bemötte. Jag uppfattade din tro främst grundad på intellektualism och belästhet i urkunder och till mindre del på ett personligt möte med levande Gud. Men så kom detta med din konvertering som en chock. Och i sorg slutade jag läsa din blogg, tills nu.

    Jag har aldrig sett dig så självutlämnande, så självkritisk, så ödmjuk inför såväl dina trossyskon som inför dig själv och ditt Gudsförhållande som nu. Det ger mig ett hopp för denna sargade och splittrade kristenhet. Jag tackar Gud! Kanske kan den personliga relationen till Gud, genom Den Helige Ande, åter få bli det bärande inom kristenheten, befriad från osunda samfundsmässiga bindningar. Önskar dig allt gott i din fortsatta vandring tillsammans med din Herre och Frälsare, Jesus Kristus vår Herre.

    1. Tack, Sefast. Ja, vi har ju haft våra duster förut. Men vi bör också betänka att det alltid är lite knepigt att bedöma andra personers skriverier, när man inte känner dem personligen eller ser dem öga mot öga. Det blir lätt missförstånd. Jag har även märkt att det ibland är svårt att förstå dem jag känner på riktigt när de ibland skriver olika kommentarer. Så jag har säkert missförstått dig och dina intentioner många gånger. Men det är ju roligt att vi kan gå vidare nu.

  42. Tack för att du är öppenhjärtlig med din väg. Tråkigt tycker jag. Jag är själv konvertit och har genomgått processen till konvertering. Den var mycket bra, tiden två år tyckte jag var lång när jag började och kanske för kort när jag var klar. Frågor besvarades och det var mycket viktigt att alla konvertiter verkligen funderade över om detta var deras väg. En sak jag undrar över är det löfte och den bekännelse man får avge inför församlingen, och därmed inför Gud. Hur ser du på det?

    Den som ska upptas: Allt, som den Heliga Katolska Kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag.
    Präst: Amen. Herren har i sin barmhärtighet fört dig till den Katolska Kyrkan. Han tar emot dig, för att du i den Helige Ande ska ha fullkomlig gemenskap med oss i den tro som du nu har bekänt inför hans familj.

    /Jesper

    1. Hur menar du med hur ”jag ser på det”?

      När man blir upptagen som medlem, så är det ju rimligt att förvänta sig att vederbörande tror det han säger och lovar just då. Så långt inget konstigt. Men vad händer om man senare i livet utvecklas och förändras i sin tro. Om nya övertygelser växer fram eller om man helt enkelt inser att man hade fel när man valde att bli katolik. Man kanske efter ytterligare studier och sökande av Herren inser att det var fel väg att slå in på. Vad ska man göra då, enligt dig? Ska man stanna kvar i strid mot sitt samvete, för att inte bryta ett löfte? Eller hur tänker du?

      1. Man skall inte strida mot sitt samvete. Men man skall heller inte bryta ett löfte. Det är självklart inte någon vits att vara kvar i en miljö vars tro man inte delar. Vägen framåt är kanske några år av askes och bön. Kyrkohistorien har många exempel där människor fick göra en ökenvandring i många år. Förvisningar användes ibland för de som var oppositionella. Bara för att det nu är mycket jobbigt (det gäller många av oss) att vara katolik är det kanske inte alls säkert att ditt tidigare beslut att konvertera var fel. Du har vridit och vänt på tro och dogmer och det har varit intressant att följa. Kanske tiden ger nya insikter som ger dig möjlighet att vara kvar?
        För min del är har bekännelsen och löftet mycket stor tyngd. Att bryta mot den klarar mitt samvete inte av.

      2. Nu lägger jag mig i igen. Det man avlägger vid upptagningen är väl en bekännelse, inte ett löfte?!
        Jag minns hur mina föräldrar diskuterade i bilen på väg till vår upptagning (!) – själv var jag nio år – om de verkligen kunde använda den där formuleringen. De kom fram till att de kunde det. Även om de inte var överens med kyrkan i precis varje detalj, så kunde de bekänna sig till det kyrkan tror, lär och förkunnar //vara uppenbarat av Gud//.
        Sedan är det så, även för en katolik, att om man verkligen har satt sig in i en fråga, diskuterat med en eller flera andliga vägledare, bett över det och gjort allt för att förstå Kyrkans ställningstagande men ändå inte håller med, är man skyldig att följa sitt samvete. Och blir det för många sådana saker, är det nog naturligt att lämna. Att du är konfirmerad katolik kan ändå ingen ta ifrån dig, Mikael ; )

        1. Jag tolkar det som en bekännelse, där är vi eniga. Men det har även karaktären av ett löfte. Det kan ju inte vara att den ena dagen så bekänner man för att senare (månader, år) inte göra det. För vad har ändrats? Kyrkan kan förändra eller utveckla dogmer genom magistratum. Detta ingår i bekännelsen. Så man har ju på förhand lovat att följa detta, alltså att hänga med i kyrkans utveckling. Efter två års undervisning är man hyfsat insatt i vad som gäller. Vad du säger, Margareta, är faktiskt en variant av protestantism. Jag gör mig själv till tolk över vad kyrkan säger. Om jag inte gillar det så går jag. Min avsikt är inte att vara raljant här. Jag avser inte de fasansfulla felaktigheter som begås, jag avser mer doktriner och ecklesiologi.
          Sedan kan man som Karlendal drabbas av en ny insikt: jag hade fel. Denna insikt kan ju förändras över tiden och med den undervisning man får. Vad vet jag? Detta får bara tiden utvisa. Kyrkan värdesätter den enskilda människans samvete högt och ingen tvingas vara kvar mot sitt samvete, Men man bör nog reflektera över bekännelsen. Och löftet!

          1. Jesper, du började med att ställa följande fråga: ”En sak jag undrar över är det löfte och den bekännelse man får avge inför församlingen, och därmed inför Gud. Hur ser du på det?”

            Det låter ju som en öppen fråga, men i verkligheten är den värdeladdad och ledande. Om man vill reda ut saker är det viktigt att man börjar från början och således ställer den mest fundamentella frågan först.

            Det är inte heller min avsikt att vara raljant här. Den initiella frågan borde dock vara: ”Är det rätt att tvinga en kandidat-konvertit att avge ett löfte som är kopplat till hans eviga väl?”

            Och detta in en situation där det känns skämmigt att backa ur. Alltså emotionellt tvång.

            Kan du ge ett eller två exempel från Nya Testamentet där sådant praktiserades?

            Som du förstår av denna kommentar tror jag således att organisationen makt-kyrkan begår ett ganska grovt fel när (om?) den föreskriver denna initierings-ritual.

            Själv skulle jag nog välja att ta smäleken och backa ur om jag skulle ha manipulerats fram till en sådan valsituation.

            Kärlek kan aldrig sambo med tvång. Kärleksrelationen med Herren måste stå på grunden av förtroende och trohet. Trohet till Herren och hans bud, inte trohet till en organisation och dess makthavare.

            /Kjell

            1. Det är klart att frågan är värdeladdad, annars är den inte värd att ställas. Men knappast ledande, den är ju öppen.
              ”Är det rätt att tvinga en konvertit/kandidat att avge ett löfte…?”. Bekännelsen, och som jag hävdar har karaktären av ett löfte ingår i katolska kyrkans rit för upptagande i katolska kyrkans fulla gemenskap. Detta är ingen hemlighet. De som tycker att det är fel att kräva detta kommer knappast att konvertera.

              I Nya Testamentet (som du vet! det är inte ens en öppen fråga) finns inget av detta. Detta har utvecklats under kyrkans första tid, och då var repressionen från staten hård och blodig. Allvarliga löften i ritualer förekommer av olika grad i alla kyrkor och samfund. De som anser att äktenskapet är ett sakrament lovar evig trohet. Dopet i svenska kyrkan, katolska och de ortodoxa har ett moment av exorcism och ett löfte att fostra barn enligt kyrkans lära. Dopet i en pingstförsamling har oftast något i stil med ”på min mästares befallning och på din bekännelse döper jag dig,…”. Om denna bekännande ordalydelse står det inget i Nya Testamentet.

              Så till påståendet om organisationen makt-kyrkan. Jag antar att du avser samfundet romerskt katolska kyrkan. Enligt min tro är det denna som Jesus instiftade från starten med Petrus som förste biskop av Rom. Du har självklart rätt att tycka vad du vill, men det kan knappast vara ett grovt fel när människor frivilligt, med rätt intention, tar dessa ord till sina i upptagningen. Kyrkan har haft denna ritual sedan urkyrkans tid. Det är inte maktutövning, det är omsorg om de människor som söker sig till kyrkan att de skall veta vad de ger sig in i. Ingen blir lycklig eller salig av att konvertiter eller andra för den delen, av olika skäl, lämnar kyrkan.

              Och nej, kärlek kan aldrig sambo med tvång. Det är just på grund av kärleksrelationen med Herren som vi är katoliker. Kyrkan är ingen samling dogmer, det är en relation till Herren. Troheten till Herren kan inte stå i motsättning till troheten till kyrkan. Det är ett grovt fel att söka slå en kil mellan Kyrkan och Herren. Detta har inget att göra med att personer i kyrkan varit, eller är, olämpliga för sina ämbeten.

              Slutligen ett citat från kyrkans allra första tid:
              ”Den som inte har kyrkan till moder kan inte ha Gud som Fader” (S:t Cyprianus)

          2. Jag tror att vi egentligen är mer överens än det verkar. Det jag säger är inte en form av protestantism och meningen är inte ”passar det inte så går jag”. Tvärtom. Även om jag stöter på hinder så stannar jag. Jag blir inte utslängd och jag arbetar med stötestenarna, de stötestenar som jag inte upptäckt eller inte blivit färdig med under förberedelsen (om jag är konvertit). I bekännelsen ligger också den tilltro till Kyrkan som förutsätter att jag är och förblir en del av henne även under perioder av torka eller förvirring. Så långt är vi överens, men vi lovar inte vid upptagningen att förbli kyrkan trogen. Däremot bekänner vi förutsättningarna för att vara det, förutsättningar som, så som du skriver, bör vara väl grundade i en god förberedelse.
            Allt gott!

  43. Hej Mikael
    Jag har ju följt dig länge och många gånger berättad om min uppskattning till dig som bloggare, både bad gäller kunskap och bemötande.
    Tror faktiskt jag var den förste som skrev att jag såg att du började närma dig rkk och att jag trodde att du inom kort skulle konvertera. Minns att du så smått bekräftade det.
    Jag tror att jag även var bland dom första att lägga en kommentar som kanske började så tvivel angående din. Det var när jag ifrågasatte dig hur du kunde vara med i en sekt där sektens ledare nu började såga av den gren han sitter på genom att gå ut med att tidigare påvar gjort fel som skyddat och mörkat dom hemska gärningar som skett i dom murka rummen.
    Slutligen så var det bara några veckor sedan som jag skrev att jag tror att du Mikael snart kommer att lämna rkk.
    Vill inte låta märkvärdig men känner mig nästan som en profet
    Starkt gjort och min beundran blir inte mindre av ditt mod. Väntar nu bara på att du går tillbaka till den klassiska pingsttron och landa, alltså komma hem igen och undervisa om i ordning, tro dop dha och vandringen som följer därefter.

    1. Läsare,

      Vi är mycket generöst inbjudna till någon annans rum. Den vita finduken är tvättad och struken. Nu ligger den på bordet i värdens gästrum. Bordet är dukat och värden bjuder oss, utan att vi förtjänat det, på goda drycker. Medan vi får ta emot av det goda har värden dessutom någonting mycket viktigt som han vill berätta och anförtro oss.

      Nu är tiden att lyssna och visa all respekt för det vi får ta emot.

      (Vill man berömma sej gör det då efter Paulus exempel: efter sina svagheter)

      1. Men hallå Ulrika läs om min kommentar, ibland svarar du väldigt konstigt. Dessutom kom smailisen ja satt efter min mening om profet bort.
        Jag slår mig definitivt inte för bröstet det tror jag Mikael vet och förstår. Dessutom har jag gång efter gång uttryckt min respekt och beundran för Mikael. Min kommentar vsr helt enkelt ett välkomnen tillbaka Dina ibland märkliga kommentarer betackar jag mig för.

  44. Jaha.

    Från katolik till SvK.

    Ja beundrar ditt mod. Och din ärlighet.

    Hoppas du hittar hem i SvK; men tvivlar på det. Har ju själv sökt leva i SvK som ”katolskt =kata holicos troende”.

    Gick sådär.

    Men kommer säkert följa din blogg framöver.

    Allt Gott

    1. Ha ha, vi får väl se, bäste herr Gunnarsson. Det är ju onekligen så att det finns både högt och lågt inom SvK, både bra och dåligt. Men samtidigt har man ju inte samma höga svansföring och höga absoluta anspråk för den egna kyrkan och för det egna ledarskapet som man har i Katolska kyrkan. Om en svenskkyrkliga kyrkoherde eller biskop håller en Kristamässa eller en hbtq-gudstjänst, så är det förvisso mycket dåligt, men det måste ju vara ännu värre när det hålls i Katolska kyrkan. Och sådana ting har ju ägt rum inom Katolska kyrkan, inte i Sverige, men utomlands. Nu senast deltog ju påven och biskopar i avgudaceremonier till modergudinnan Pachamama inne i Vatikanen, ledda av shamaner. Samma gudabilder var utställda i en katolsk kyrka nära St peterskyrkan. Sedan stals de av någon god katolik och slängdes i Tibern. Påven själv blev upprörd över detta – det med stölden och Tibern – och bad om ursäkt för detta. Det tycker jag är värre än när någon biskop eller präst i SvK gör samma sak – och jag tycker det är värre just på grund av de höga anspråken man har.

      Men trevligt att höra av dig igen, Anders. 😀

  45. Hej!

    Tror jag skrev, under det att du konverterat till RKK, en kort kommentar ang Petrusämbetets framväxt. Nu skriver jag en till ang din återgång till evangeliska-lutherska kyrkan (som det väl får kallas?) Jag tror att jag då påpekade att Petrusämbetet inte alls ser ut idag som det såg ut i urkristen tid (säg det första 300 åren). Dina tankar då och även nu påminner om mina egna under en ganska lång tidsperiod, förvisso för ett tag sedan. Det handlade om en romantisering av detta s.k. Petrusämbete. Man vill att det skall vara sant, rätt och läromässigt fritt från felaktigheter — och eftersom alternativen var så få så är det lätt att konstruera en bild av hur det skall vara. Men nu har verkligheten kommit ikapp, och det är glädjande att se.

    Intressant är att Skrift och Tradition hänger ihop i ev-lutherska kyrkan på ett sätt jag inte förut var riktigt medveten om. Detta kanske kan vara intressant med tanke på de diskussioner om Tradition versus Skrift i denna blogg. Skriften är en domare i all kristen lära. Traditionen hjälper till att läsa Skriften rätt; genom t.ex. troendes handlingar, skrifter och predikningar genom tiden ledda av den helige Ande. Likaså hjälper Skriften till att urskilja Traditionen så att den är fri från irrläror. Så går dessa två hand i hand och bildar en gudomlig harmoni.

  46. Mikael

    Jag är faktiskt inte insatt i Påvens tillkortakommanden i det fall du tar upp.

    Ja det kanske är chockerande, men jag lever mitt katolska liv i undanskymdhet.

    Men hur det än var med påvens agerande; så är han inte ofelbar.

    Han är just satt på Petri stol. Matt 23; fariseerna var satta på Mose stol. De skulle då böja sig för vad de lärde, men inte göra som de gjorde.

    Så är det ock för oss katoliker. Påvar, kommer ock går; Kyrkan består.

    Att en svenskkyrklig kontext är mindre känslig för allsköns krimskrams förstår jag inte…

    Jag blev katolik för min egen andliga hälsas skull. För att inte chansa sig in i himlen. För att vara där Kristus är och där Han verkar i Kyrkans fullhet (och fulhet och f ö verkar Han på fler ställen).

    Att SvK kan vara ett hem i all sin ofullkomlighet är kanske sant.

    Men när kag var i Malmö på påvens besök, slogs jag av några saker.

    1 Att ekimenik är viktigt. Och det var himlastormande att samlas under ett tak.

    2 Att vara katolik är omöjligt i SvK. Det talades fint och vackert om det katolska ifrån lutherskt håll. Men nåde den som lever katolskt i SvK. Tror katolskt om ämbetet eller äktenskapet t ex.

    Allt avslutades med en himlastormande mässa (tyvärr på malmö stadium, men inte ens det kunde hindra mig från att vara där Petrus var 🙂 )

    Tack gode Gud för Kyrkan. Hon som består av botfärdiga syndare. Vars första ekonom gick och hängde sig. Bland helgon och syndare trivs jag. I underskön liturgi, i botens tyngd och eukaristins ljuvliga himmlastormande ro. Här kan jag leva och dö. Här är mitt hem. Klippfast och vilsamt.

    1. Anders, läs mina inlägg från ungefär oktober förra året och framåt. I dem har jag successivt tagit upp den kritik mot påven som framförts av traditionella katoliker världen över, med anledning av det märkliga i hans ledarskap. Då förstår du säkert varför jag av detta har triggats att i grunden rannsaka grunderna för den katolska tron.

      1. Lite kort om påvens ofelbarhet. Ofelbarhet är egentligen inte ett bra ord för vad det handlar om, men låt gå.

        Påven som individ är inte ofelbar, han är som alla andra. En syndare som får ta emot frälsning, nåd och barmhärtighet.

        Påven skall:
        1 Uttala sig offentligt
        2 ex cathedra, dvs på ett särskilt högtidligt sätt
        3 åberopa sitt ämbete som herde och lärare för den världsvida kyrkan och uttala sig om en trosfråga eller moralfråga
        4 uttalandet är förpliktande för hela kyrkan

        Det är alltså inte fråga om huruvida några trästatyer är avgudar eller inte. Här har påven helt enkelt fel enligt min mening. Andra hävdar motsatsen.

        Det finns en diskussion inom kyrkan om dogmen beror av påven eller om den beror på att det han säger är i sig helt sant. I det senare fallet är ”ofelbarhet” deklaratorisk, inte konstitutiv.

        Alla katoliker är i stort sett överens om att dogmen har använts två gånger.
        1 Jungfru Marias obefläckade avlelse
        2 Jungfru Marias kroppsliga upptagande till himlen.

        Observera att dogmer är inget som bara hittas på sådär på en höft. Dogmerna ovan uttrycker bara det som kyrkan hela tiden har trott. Det kan vara en subtil process av ökad insikt, men egentligen så finns det inget nytt att upptäcka. Guds uppenbarade sanning är tidlös.

        Jag vill inte raljera, men det finns här en del som märkliga uppfattningar om vad den katolska kyrkan är. Läs lite katolsk teologi, exempelvis katolska kyrkans katekes. Man finner då att allt som sägs är grundat i skriften och i kyrkans tradition. Det senare betyder det som har traderats, överförts, från begynnelsen. Och jag vet att Lutheraner med flera avfärdar traditionen. Ni har ju dock era egna. Reflektera till exempel varifrån Bibeln kommer. Föll den ner från himlen? Nej, Kyrkan har sammanställt den.

        1. Hej Jesper,

          Du skriver: ”Reflektera till exempel varifrån Bibeln kommer. Föll den ner från himlen?”

          Inledningen av Hebreerbrevet är så här: ”Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son”

          Sonen, sänd från himmelen, undervisade Apostlarna som i sin tur skrev ned Jesu undervisning för eftervärlden.

          1. Jesper,

            Jag har dubbelkollat den bibelvers jag refererade till och en bättre översättning är ” I dessa sista dagar har han talat till oss genom Sonen.” (Reformationsbibeln)

            I linje med ”Gå därför ut och lär alla folk. Döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.”

            Dvs. Sonen, som ett av Jesu namn, är mer korrekt.

            Jag ber om ursäkt. Har mycket kvar att lära.

            Bästa hälsningar
            Ulrika

        2. Du skrev: ”Läs lite katolsk teologi, exempelvis katolska kyrkans katekes. Man finner då att allt som sägs är grundat i skriften och i kyrkans tradition.”

          Borde ha varit: ”grundat i skriften ELLER i kyrkans tradition”.

          Att läsa Katekesen är dock ett bra råd.

          Om man läser Bibeln med Katekesens glasögon tycks Bibeln stämma med Katekesen.

          Men om man läser Katekesen med Bibelns glasögon blir man förskräckt över allt i Katekensen som inte stämmer med Bibeln och allt som är utombibliskt.

          På egen blogg har jag publicerat delar av RKK’s Katekes och kommenterat. Bland annat om Maria, Apostolisk Succession med mera.

          Jag ger inte en länk här, detta är Mikaels blogg och diskussionen förs här.

          Men om du går in på min blogg och söker på ”Katolikernas Maria” finner du en artikel om Katekesen som nummer 2 i listan.

          /Kjell

        3. Kyrkan har sammanställt Bibeln, eller snarare deltagarna i ett kyrkomöte där säkert inte alla var nöjda med sammanställningen (har jag läst nånstans). Men kyrkan då var en enda, så det blir lite konstigt att påstå att det var katolska kyrkan som låg bakom sammanställningen till en bibel. Det fanns inga alternativa kyrkor. RKK idag är inte identisk med dåtidens kyrka, även om likheter finns, vilket det gör även för den protestantiska kyrkan.

          Jag hinner inte läsa på ordentligt nu men efter det jag skummade igenom på nätet angående påvens ofelbarhetsuttalanden, som var på tapeten här på Mikaels blogg för några veckor sedan, så är definitionen av dessa oerhört vaga och det saknas rutiner att fastställa när uttalandet blir upphöjt till ofelbarhet. Det verkar vara först i efterskott man kommer fram till att det påven sa tidpunkt x ska anses vara ofelbart. Också märkligt att ofelbarhetsuttalanden inte behövdes under 1800 år men först på 1800-talet. Sen tycker jag de två citerade ofelbarhetsuttalanden inte har något stöd i Bibeln, de är ologiska även i ett andligt perspektiv. Inte minst för dessa två uttalanden, som jag under min återstående livstid ska stå bakom och apologetiskt försvara, kan jag aldrig bli katolik eftersom jag inte tror på dem.

          En stor och världsvid kyrka har för- och nackdelar. Tyngd finns när den visar på rätt väg. Men det blir samma tyngd om man går åt fel håll. Jag är orolig för att RKK kommer vara förespråkare för och deltagare i det antikristliga världsriket tillsammans med de andra världsreligionerna. Klimatalarmismen är en perfekt bas att bygga detta rike på. Vi ser redan idag att personer som inte tror på jordens undergång om 11 år och 3,5 månader kölhalas offentligt och blir betraktade som indirekta mördare av framtidens barn. Kan påven frambringa ett ofelbarhetsuttalande som ger understöd till de som anser att en kristen, med en evighetstillvaro i himlen, bara kan vara de som anammar den rådande klimatfascismen, med inskränkta demokratiska rättigheter, konfiskation av egendom och ståndrättsbeteende? Jag är ganska allvarlig med frågan, det är inget raljerande. Det krävs ett antal tongivande kardinalers och beslutsfattares understöd så är vi där. Då kan detta uttalande inte återtas, de kräver av varje rättroende katolik att omfamnas och utlevas.

          1. Jag har aldrig hört talas om retroaktiv ofelbarhet. Men du menar kanske de sju ekumeniska koncilierna? Dessa beslut är bindande för tron. Kom ihåg de fyra kriterierna.

            Det är inte alltid dogmer behöver motiveras med ofelbarhet. Påven Franciskus hänvisade till St Paul Johannes II som svar på frågan om kvinnliga präster: nej, det är redan beslutat.

            Dogmerna om Maria omfattar även de ortodoxa men självklart utan hänvisning till påven. Ortodoxa definierar dock inte dogmerna, de bara firar Maria. Och inte så bara!

            Nu till den viktiga frågan om klimatförändringar. Detta är ingen religiös fråga, den är rent vetenskaplig. Det är uteslutet att påven skulle stödja klimatalarmism med hänvisning till ofelbarhet. Katolska kyrkan kommer inte att överpröva naturvetenskapliga rön. Däremot kan kyrkan stödja vetenskapen i ex vis klimatfrågor. Det handlar då om förvaltarskapet. Det handlar om att de allra fattigaste drabbas av effekterna på klimatet. Det handlar om att våra begär som är omättliga driver oss i fördärvet. Om lasterna, som leder till dödssynderna, skrev redan Johannes Cassianus på 300-talet. Det handlar om frosseri, högmod, ohämmad sexualitet mer mera. Känner vi igen oss?

            Det är även uteslutet att påven eller kyrkan så till den grad skulle omfamna religionssynkretism att man får en ny religion. Däremot kommer vi nog se mer av samarbete i ex vis klimatfrågor. Dessa är som sagt naturvetenskapliga och inte religiösa.

            Det är även uteslutet att RKK skulle förespråka ett antikristligt världsrike. Definitionen på antikrist är ju förnekelsen av Kristus som Guds enfödde son. De allra flesta partier idag förnekar just detta. Kyrkan håller sig borta från partipolitiken. Detta syns till exempel i abortfrågan där kyrkans fasta inställning går tvärs emot samtliga partier, i alla fall i Sverige.

  47. Mikael,
    vi gör alla vår egen resa med Herren. Inte heller jag är densamma, om jag reflekterar över mig själv tre år tillbaka i tiden. Har läst din blogg sedan många år tillbaka, på den tiden du lämnade pingströrelsen och var besviken på de liberala strömningarna.

    Måste säga att min syn och bild av dig har förändrats på vissa punkter, men inte på andra. Initialt uppskattade jag din renlevnadsiver och vad jag uppfattade som din ärlighet. Jag kände en slags gemenskap där, att du bar på ett mod, där sanningen var central, i en annars relativistisk och normlös kyrkoordning som blivit alltmer kompromissande med synden och Guds helighet.

    När du sedan konverterade så grät jag och började samtala med Herren om dig, dina val och varför. I mina böner har du under åren från och till fortsatt att dyka upp. Det senaste i termer av den homosexuella genomklappningen i den katolska kyrkan, har jag refererat till dig och din konvertering kontra liberaliseringen inom frikyrkan. Katolska kyrkan med påve, kardinaler, präster, där 80 % var i någon mening homosexuella (om inte utövande) enligt den franske sociologen jag ej minns namnet på. Då tänkte jag att om du har någon ärlighet kvar, lämnar du det sjunkande skeppet, innan det sjunker.

    Angående framtiden, ett råd till dig Mikael, i all välmening. Utforska barnaskapets ande, läs Bibeln och de hebreiska och grekiska urkunderna. Jag använder appen Blue letter bible. Det teologiska och akademiska tycks inte vara samma sak som det eviga livet: Att känna den ende sanne Guden och den han har sänt, Jesus Kristus.

    Guds välsignelse/Lotta

  48. En undran, du skriver: Det var ju inte bibliska skäl som gjorde att jag blev katolik, även om man kan läsa Bibeln på ett sådant sätt att den harmonierar med katolicismen, utan det var av renodlat historiska skäl.

    Det som gör mig nyfiken är när erkända exegeter har konverterat till RKK. Såsom Harald Riesenfeld och Tord Fornberg.

    De konverterade antagligen inte heller på grund av exegetiska skäl. Kanske på grund av i den SvK:an tvetydiga hållning till vissa detaljer i den kristna bekännelsen.

    Vad vet du om deras skäl, eller väg till RKK?

    1. Förtydligande: Inte helt oviktiga detaljer i den kristna bekännelsen. Vill inte förminska problemen dessa exegeter kanske haft problem med.

  49. En mitt lilla inlägg om Skrift och Tradition, så ville jag försöka starta ett resonemang att visa att det inte finns någon motsättning mellan dessa i protestantiska/lutherska sammanhang. I frikyrkliga sammahang så kanske traditionen känns väldigt tunn, vilket ger rotlöshet och historielöshet, och i RKK finns fullt av traditioner. Traditionen är ett komplement i RKK som s. a. s. finns som ett delvis oberoende element för att kunna lägga till lärosatser; visst finns det sann tro i RKK men jag kan inte skriva under på vissa lärosatser, som inte har stöd i bibeln. Jag menar att i ev-lutherska kretsar så är Traditionen den helige Andes vittnesbörd genom tiden, som vittnar om den sanna tron och upplyser och uttyder Skriften. Traditionen är alltså inget oberoende element som i RKK utan den går hand i hand med Skriften. Att Skriften är all kristen läras domare torde vara klart; det har iallafall för mig blivit ett rättesnöre i detta sammelsurium av läroriktningar. Vem/vad skall man lita på? Det som Herren Jesus har sagt och utlagt genom sina heliga apostlar.

    Sedan framförs argumentet; men det var ju biskopar som bestämde vilka böcker som skulle ingå i bibeln. Jovisst, men det var knappast biskoparnas egna vishet eller förnuft som valde ut de kanoniska böckerna — utan genom den helige Andes ledning skedde detta beslut.

    Enligt min mening är kyrkan där harmoni råder mellan Skrift och Tradition. Där det inte görs märks ofta att man inte har respekt för bibeln som Guds Ord, och då faller också traditionen, läran blir urvattnad och predikningarna intetsägande; men där man håller bibeln för Guds Ord, finns fullt av nåd och sanning, och evangeliet tillåts lysa och traditionen blir som en kör som besjunger Ordet.

    1. Tack, Mikael Karlendal. Ämnet väcker upp mycket prat och många upprepningar. Före 1054 var de flesta församlingarna förenade i samma bekännelse och samma tro. Varför inte eftersträva den enhet som rådde då? Då kanske man skulle slippa oändliga diskussioner om Sola Scriptura, om Martin Luther och om goda respektive usla påvar. Några kristna vill slå vakt om det goda arvet från Sveriges kyrka i gången tid. De har samlats i Missionsprovinsen. I likhet med några andra här kan jag råda Dig och andra människor av god vilja att se närmare på denna rörelse, varför inte i Kristianstad eller Emmaboda, om man bor i trakterna, men rörelsen finns på flera platser i vårt land och den växer.

      1. Gunnar, människor brändes på bål när Romariket version 2 styrde och ställde.
        Tack vare modiga kvinnor och män som tog avstånd från Rom, har vi nu en Bibel på vårt egna språk. Själv blir jag upprörd, när de heligas kamp, nu ska anses vara avslutat eller r o m onödig.
        Reformationen pågår fortfarande och Kyrkan, ja den kommer Gud döma först, för hennes synder är värre än de andras.

  50. Jag kan instämma i att rekommendera Missionsprovinsen (MPr), en luthersk-evangelisk kyrkogemenskap, vid sidan av SvK, men som använder SvK ordning. Det som var hemma i SvK för några decennier sedan känns igen som hemma nu i MPr. Med några strålande undantag har ju SvK lämnat klassisk ev.-luthersk tro.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.