Varför tror katoliker på påveämbetet?
Det korta enkla svaret och som gäller för de allra flesta katoliker är att de gör det för att de är födda och uppvuxna i en katolsk familj.
Det längre och mer komplicerade svaret gäller dem som blivit katoliker i vuxen ålder, för att de av någon eller några anledningar har attraherats så mycket av den Katolska kyrkan att de ville bli katoliker.
Varför troende kristna protestanter väljer att bli katoliker kan ha en stor mängd olika orsaker. Men vanligt är att man är en brinnande kristen, som av olika skäl blir frustrerad över vissa saker som man menar är dåligt fungerande inom den eller de protestantiska sammanhang man kommer ifrån. Av olika skäl börjar man sedan ana, förnimma och sedermera tro att man hittar lösningen och/eller något som kanske fungerar bättre på den katolska sidan.
Uppdatering den 7 maj 2022: Just denna oktobermånad 2019 då detta skrevs, lämnade jag den Katolska kyrkan och blev protestant igen, vilket jag skrev om den 30 oktober 2019. Läs mer här: Var jag står och vart jag går.
En stor grupp gör det för att de blir trötta på vad de uppfattar som en bibeltolkningsmässig kaos och vilda västern i den protestantiska världen. De uppfattar det som att detta med Skriften allena, med Bibeln som högsta auktoritet för tro och liv, inte fungerar i praktiken. Här hänvisar de ofta till den stora mängden olika protestantiska samfund, den stora mängden oberoende församlingar som alla går sina egna vägar, den stora mångfalden av sinsemellan motsägande bibeltolkningar när det gäller både lära och etik. De är trötta på att det verkar som att var och en gör vad han eller hon själv vill.
Det är vanligt i denna grupp att också bli upprörda över den historielöshet och brist på rötter i historien, och bristen på historisk kontinuitet som präglar större delen av den protestantiska världen. (Jag är ledsen, men ni lutheraner med historiska rötter är faktiskt en minoritet om man ser till världen i stort.)
Dessa personer börjar sedan söka efter något med just historiska rötter och som ser ut att fungera. Och då tror man sig hitta detta i antingen den Katolska kyrkan under påvens i Rom ledning – vilket är vanligast – eller i de östliga ortodoxa kyrkorna.
När man då studerar Katolska kyrkans tro och lära, när man fördjupar sig i liturgi och andligt liv, när man fördjupar sig i historien och hittar dessa djupa rötter bakåt i tiden, och blir attraherad – då kommer frågan om påveämbetet upp. Denna fråga kan komma tidigt eller sent, men den kommer.
För många är den en stor stötesten, för andra är den en attraktion. Men förr eller senare blir man antingen övertygad om att det är sant eller väldigt villig till att satsa på att det är sant.
Men ingen blir övertygad om påveämbetets vara och natur utifrån enbart bibelstudier. Det är inte bibelstudier som driver fram en tro på påven. Utan man blir övertygad om det, eller så kommer man fram till den ståndpunkten, att man ska satsa på att detta är sant, utifrån andra skäl. Ofta historiska skäl.
Sedan kan man läsa och tolka bibeltexterna utifrån den förförståelsen att påveämbetet är Guds ordning. Men bibeltexterna kommer i andra hand.
De historiska skäl som ofta anförs är sådant som har att göra med påvedömets tidiga historiska framväxt.
Man kan till exempel anföra Eusebius (300-talet) berättelse om påven Viktor (190-talet) som exkommunicerade församlingarna i Mindre Asien för att de inte gjorde som han ville när det gäller frågan om påskfirandet. Detta tolkas då som ett tidigt exempel på att påven var universell ledare för kyrkan i världen och inte bara biskop lokalt i Rom.
På 250-talet har vi exemplet med påve Stefanus i Rom som är den förste att tillämpa texten i Matt 16 på sig själv. Det är texten där Jesus säger till Petrus, att du är Klippa, och på den klippan ska jag bygga min församling. Stefanus gör detta i en diskussion med biskop Cyprianus av Kartago. Denne avfärdar dock den tolkningen av Matt 16 och att biskopen i Rom skulle ha jurisdiktion över honom.
I slutet av 300-talet börjar bland annat påve Damasus att offentligt göra anspråk på att vara universell ledare för kyrkan i hela världen. Dessa anspråk utvecklas sedan ännu mer av påvar som till exempel Leo den store och Gelasius.
Under fornkyrkans alla teologiska strider om treenighetsläran och kristologin, med alla de sju stora ekumeniska koncilierna från det i Nicea 325 till det i Nicea 787 som facit, så kan man också hävda att påvestolen i Rom aldrig någonsin drev en felaktig lära – med facit i hand. Alla de andra stora erkända biskopsstolarna i öst – Alexandria, Antiokia, Jerusalem, Konstantinopel med flera – har tid efter annan, ibland i flera decennier i följd, drivit det som med facit i hand har varit heresi/villolära.
Påven Honorius på 600-talet som senare fördömdes som heretiker fäller inte detta resonemang, eftersom man kan hävda att han inte slog fast någon dogm eller lyckades driva kyrkan åt ett heretiskt håll. Det är omdiskuterat, men så går tankegångarna.
När katoliker betänker ovanstående renläriga bakgrund, ser man det som en bekräftelse från Gud på att det påveämbete som successivt växer fram och utvecklas genom historien, rent faktiskt besitter en ofelbarhetens karisma. Påveämbetet är Guds sätt att bevara kyrkan felfri i lärofrågor. Gud bevarar påveämbetet. Han förhindrar att innehavarna av ämbetet slår fast felaktiga läror och driver felaktiga läror.
Jag kan här tillägga att de ortodoxa har ett delvis annat sätt att tolka hela denna historia. Och de lyfter fram en hel del andra kompletterande fakta, som utgör grund för att deras uppfattning, att påveämbetet absolut inte är vad katoliker säger att det är.
Katoliker ser Jesu insättande av Petrus till ledare i urkyrkan och hans ord till Petrus om att han är klippan, och att dödsrikets portar aldrig ska bli kyrkan övermäktig och så vidare, som ett frö som såddes i jorden och som långsamt har utvecklats till det påveämbete vi har idag.
När de protestanter jag ovan talat om – med all sin frustration över kaoset inom protestantismen – börjar studera denna historia och på flera andra sätt börjar attraheras av den Katolska kyrkan, när de då läser om denna påveämbetes utveckling, om detta tydliga fasthållande vid den rena läran under dessa turbulenta århundraden från 300-talet till 800-talet, då börjar de känna vittring efter något djupare och fastare och mera rejält än vad de är vana vid sedan tidigare. De börjar känna hopp.
Det finns så många olika anledningar till att människor blir attraherade av den Katolska kyrkan, men när dessa kombineras med dessa historiska tankegångar om påvedömets utveckling, så kan det leda till resultat.
Antingen får man en ny och bergfast tro och övertygelse att man nu och äntligen har hittat sanningen om hur det borde var, sanningen om hur Jesus tänkte när han grundade sin församling.
Då blir man katolik.
Eller också kommer man till en punkt där man är så oerhört attraherad av denna fantastiska historia, samtidigt som man är så trött på kaoset och vilda västern inom protestantismen, att man så intensivt hoppas att detta ska vara sant, att man väljer att satsa på att det är sant. Även om inte den fulla övertygelsen finns där.
Och då blir man också katolik.
Båda dessa kategorier kan sedan läsa bibeltexterna i ljuset av denna nya tro och finna att bibeltexterna faktiskt harmonierar med denna tro på påveämbetet.
Det är alltså inte ett studium av bibeltexterna i sig, som lett fram till denna tro. Ingen exeget eller bibeltolkare kan ärligt säga att texterna tvingar fram eller med logisk nödvändighet leder fram till tron på ett påveämbete. Men om man redan “vet” att påveämbetet är instiftat av Gud, så kan man läsa texterna i harmoni med detta.
Men när dessa som så blivit katoliker ska diskutera frågan om påveämbetet med sina gamla protestantiska vänner och kontakter, så hamnar diskussionen ändå inom de gamla ramarna utifrån de gamla spelreglerna – det blir en tolkningsdiskussion om huruvida Bibeln säger detta eller inte.
Samma diskussion blir det när de som är födda katoliker ska diskutera frågan med protestanter. Det blir också en fråga om vad Bibeln säger.
Det är i detta sammanhang man ska se alla diskussioner om vad texterna i Matt 16 eller Luk 24 eller Joh 21 egentligen säger. Vad innebär det när Paulus träder upp mot Petrus i Gal 2 och inte, och så vidare.
Detta leder aldrig fram till någon vettig gemensam lösning, då man ju rent faktiskt talar förbi varandra.
Problemet är att Bibeln inte säger någonting som gör att man med självklarhet kan dra slutsatsen att Gud har instiftat ett påveämbete. Bibeln kan dock läsas och tolkas som att den är i harmoni med läran om påveämbetet. Men bara bibeltexterna i sig själva leder inte fram till lärorna om påveämbetet, varken som lära eller som hur ämbetet ser ut rent faktiskt idag. Bibeln kan tolkas som att den sår ett frö som sedermera och genom århundradenas och årtusendenas gång successivt växer upp till det påveämbete vi ser idag. Men Bibeln beskriver inte på ett tydligt sätt, som alla kan se och erkänna, den uppkomna växten.
För alla dem som inte låter sig övertygas av den katolska historieskrivningen är detta inte övertygande.
De ortodoxa kristna hävdar ju till exempel att det bara var biskoparna i Rom som fick storhetsvansinne och började driva dessa tankar in absurdum. De ortodoxa hävdar att de själva aldrig har erkänt påveämbetets universalitet. De ortodoxa skriver om denna kyrkohistoria på ett annat sätt. De hänvisar till andra historiska fakta som komplicerar bilden för katolikerna
Och frågan är ju om man verkligen kan bygga sin kristna tro och övertygelse på historiestudier och på det man uppfattar som kunskaper om historisk utveckling, även om det i sig kan tänkas förstås i harmoni med bibeltexterna och inte i motsättning till dem? Det vissa uppfattar som “kunskaper” om historien eller som “historiska fakta”, uppfattas av andra som ytterst vinklat, då de hänvisar till andra “kunskaper” och “historiska fakta”.
Kan man verkligen bygga sin kristna tro och övertygelse på enbart historiska studier, på läsning av den ena eller den andra sidans historieskrivning.
Kommer inte tron av predikan, och predikan i kraft av Kristi ord?
Kristna har i alla tider ansett Bibeln vara Guds ofelbara ord och menat att detta bör man tro på. Men kan verkligen vissa grupper historieskrivning utgöra samma grund för tron?
Församlingen, som den presenteras i NT, är ju dessutom kollektivt styrd på många olika platser. En ensam gubbe i Rom som capo di tutti capi är verkligen inte urkristet. Påveämbetet idag är mest av allt ett resultat av renässansens krig mellan olika påvar, alla söner till inflytelserika italienska furstehus. Men lite grann var vår egen Birgitta inblandad eftersom hon, när påvepredenterna utkristalliserades till en i Avignon i nuvarande Frankrike och en i Rom, reste till Rom och pläderade för att den påven var den enda rätta. Hon hade förstås ingen verklig kunskap om den ortodoxa eller andra kristna traditioner och hon kunde inte läsa men hon drevs av övertygelse som kommit bl.a från uppenbarelser. Hennes uppenbarelser var ofta politiska och jag tror nog att hon verkligen hade en profetisk kallelse och gåva.
Vid den tiden som Birgitta for till Rom var det en stad på dekis i ett splittrat Italien med tyngdpunkt i norr kring Florens medan Avignon var betydligt mäktigare i ett rikt Frankrike på väg uppåt mot att bli stormakten i Europa. Jag kan tänka mig att hon , och andra, drevs av Guds uppenbara förkärlek för det som i världens ögon ser värdelöst och oanvändbart ut när de uppfattade biskopen i Rom som världens biskop. De var förstås också påverkade av historien om det hedniska Romarriket som en gång hade Rom till huvudstad i det jättelika Romarriket under dess glanstid när Rom var den upplevda världens centrum. Naturligtvis även detta bara i Västromerskt perspektiv.
Kristna kyrkor i Etiopien, Ryssland, Syrien och Indien har aldrig ens funderat i denna riktning vilket visar vilken typiskt occidental uppfinning påveämbetet är. Västeuropas självbild, som skapat fasansfulla krig, pogromer och folkmord över hela världen, är så tydligt en grundbult i påveämbetet att jag ser det som svårt att förändra institutionen i en bättre riktning. Jag ser dock påven Benedictus XVI som ett tecken på hopp. Från och med honom har väldigt stora förbättringar skett. Bäst av allt var att han gick i pension. Detta visar att han inte såg sig som Jesus ställföreträdare på det absoluta sätt som påvar före honom gjort.
Att konservativa människor ogillar både Benedictus XVIs pensionering och att han innan dess beslutsamt fortsatte upprensningen i Vatikanens gamla surdegar med rötter i det korrupta Italien under renässansen, förvånar väl ingen någorlunda informerad person. Att han är den mest föraktade påven på länge visar att det som uppenbarades för undertecknade tant i nordligaste norr , rent profetiskt under påvevalet och när han sedan utsågs, att detta var den mest betydelsefulla personen på posten på mycket länge. Guds Ande styrde valet till just Bengt XVI/ kardinal Ratzinger, det blev tydligt för mig redan vid påvevalet. Sedan har jag följt hans verksamhet och blivit ännu mer övertygad om kardinal Ratzingers kvaliteter.
Att det vid hans pensionering kom en påve från Argentina, som lever som den Jesuit han är (den första påven någonsin från Jesuitorden) ser jag som en ytterligare bekräftelse på hur viktig en biskop i Rom kan vara utan att för den skull vara ”den enda sanna ledaren” för världens kristenhet. Jag oroar mig lite för att Frans stora popularitet kan fresta honom att inte gå i pension. Makt korrumperar så ofta även om den inte lyckades med Bengt XVI. Vi får helt enkelt vänta och be.
Jag ser det som en kristlig uppgift att be för den som utsetts till påve och det är nästan viktigare för oss protestanter, eller de som är av helt andra kyrkotraditioner långt från Rom, än för katoliker. Detta långa inlägg mynnar alltså i en uppmaning till alla som läser här att be för Frans och tacka Gud för hans föregångare Bengt XVI.
Det är inte alls dumt att be för ledarna i olika samfund.
Med en bra och gudfruktig påve är det ju inga problem med påveämbetet. Men jag har förstått att många traditionella katoliker är djupt bekymrade över den nuvarande påven.
Protestanter och alla frikyrkor bör erkänna att även de följer traditioner efter våra fäder. Det finns mycket även i våra samfund som inte går att hitta omedelbart stöd för i Bibeln, men som kan sägas ligga i linje med Bibelns allmänna andemening. (Egentligen har jag ganska svårt t ex för det här med kvinnliga präster/pastorer som jag inte tycker ligger i Bibelns andemening.) Det finns även många Paulus-ord som vi inte bryr oss om, vi har traderat bort dessa för de passar inte in i vår världsbild. Alla bygger vi i någon mån på tradition.
Ett problem med RKK är att vissa traditioner tillskriver människor bättre egenskaper än de enligt Bibeln kan ha, t ex syndfrihet (som Maria). Det går emot Bibelns andemening. Alla är vi syndare och i behov av Guds nåd. Maria var inget undantag. Hon blev utvald för historiens mest märkliga händelse, men just att det var vem som helst som blev utvald visar på Guds storhet i urvalsprocessen.
Påvens ofelbarhetsuttalanden, som man inte bara (har jag nu lärt mig) kan acceptera eller förkasta, utan som kräver absolut lydnad för alla dem som vill vara en kristen, är också svårsmält för att en syndig människa, som kan göra fel, har rätten att uttala dem och detta sedan gäller i alla tider för alla människor som en vattendelare mellan himmel och helvete. Påvens maktanspråk över alla andra kristna på jorden luktar mer politik och ambitioner än teologi. Det är ingen vacker läsning att läsa påvarnas historia – de var maktmänniskor, korrupta politiker, trixare och fifflare och ibland monumentala horbockar. Man har ingen ”tradition” att falla tillbaka på här för att känna sig bekväm med modernare påvars ofelbarhetsuttalanden.
Ledare behövs, absolut. Petrus var utsedd till ledare, nån måste vara det, men han hade sitt apostlagäng som råd, som en företagsstyrelse eller koncernledning. Nån står i rampljuset, dvs VD, nån får ta på sig skulden när nåt gått fel, men det är alltid diskussioner bakom besluten, det är nån form av konsensus som uppnås – i många styrelser måste alla vara överens innan ett beslut kan fattas, där gäller inte majoritetsbeslut. Det är förståeligt, acceptabelt, det är bibelenligt i enlighet med att vi ska pröva profetiskt tal. Precis som en företagsstyrelse är ansvarig inför sitt företag är olika samfund ansvarig inför sina medlemmar. De bör kunna rösta bort en felaktig lära (här har det allmänna prästadömet sin plats, alla måste vi följa läror, läsa Bibeln och söka Guds tilltal). I nykarismatiska sammanhang röstar folk med fötterna och kyrkorna går omkull pga det. Sedan kan samfund precis som företag samarbeta när man finner samsyn. Det finns givetvis en yttersta ram enligt vilka vissa läror och praxis inte längre är kristna. De samarbetar man inte med, känner inga samarbeten på teologiskt plan mellan mormoner och kristna t ex. Man kan naturligtvis samarbeta i andra sammanhang, men då inte som teologiskt definierad kyrka utan som medmänniskor eller delar av ett samhälle. Därför kan kristna och muslimer också samarbeta, men aldrig på ett teologiskt plan. Egentligen är det inte så svårt – om man stiger ned från de höga hästarna.
Och sedan kan man givetvis tycka illa om de ständiga splittringarna, men det finns ju ganska stora skillnader även inom RKK. Hur mycket man i de olika delarna där i grunden accepterar RKK’s nuvarande ordning kan man undra. Muntligen kan man säga mycket när dagen är lång. Det går inte att med tvång införa en kristen teokrati med ett världsvitt läroämbete, för människan är fortfarande syndig och makt och korruption ligger nära till hands. Man får alltså acceptera en stor palett av olika samfund på samma sätt som det finns en stor palett av restauranger. Alla restauranger är bra så länge man mår bra och blir mätt.
Kokar man ned mycket av det här så hamnar man på det personliga helgelseplanet. Om jag är intresserad av mission, av kristendomens utbredning, av människors frälsning, så kommer jag vilja läsa Bibeln, be och söka Guds ledning för att det kristna sammanhang, där jag är med, inte hamnar på villovägar och riskerar evangelisationen. Här är det där det verkligen brister. Precis som i politiken för övrigt. Människors engagemang sträcker sig inte tillräckligt långt. Man bryr sig inte, man intresserar sig inte, man har ingen egen mening utan följer vindens riktning och opinionens krav.
Kloka tankar, wildwest63. Tack!
Intressant beskrivning, dock lite svårt att riktigt förstå vad människan bakom Mikael numera egentligen själv vilar sin tro på?
Du ställer retoriska frågor som varje sann kristen bör kunna svara ja på, exempelvis ”Kommer inte tron av predikan, och predikan i kraft av Kristi ord?”
Hur väl stämmer denna enkla sanning med den komplicerade katolska traditionen?
Samtidigt påstår du att:
”Det är alltså inte ett studium av bibeltexterna i sig, som lett fram till denna tro. Ingen exeget eller bibeltolkare kan ärligt säga att texterna tvingar fram eller med logisk nödvändighet leder fram till tron på ett påveämbete.”
Intressant konstaterande som dock gör mig orolig. Om inte den katolska tron i något så centralt som påveämbetet är väl rotad i Ordet utan mera en produkt av den katolska traditionen, ja då vilar verkligen hela det katolska bygget sin tro på lösan sand?
Du jämför tillkommelsen av påven likt ett frö som såddes i jorden och som långsamt har utvecklats till det påveämbete vi har idag.
Är du verkligen helt övertygad om att det var Gud som satte fröet?
”För på frukten känner man trädet.”
SFB15: Rom 10:17 Alltså kommer tron av predikan och predikan genom Kristi ord.
Bättre översättning i Reformationsbibeln:
Refo16: Rom 10:17 Alltså kommer tron av det hörda och det hörda genom Guds ord.
Textus Receptus: Rom 10:17 αρα η πιστις εξ ακοης η δε ακοη δια ρηματος θεου (ara he pistis ex akones he de akone dia rematos theou)
Ännu bättre översättning vore således:
Alltså består tron av det man lyder/hörsammar och det man inser/uppmärksammar av/i Guds ord.
Eller på vardags-språk: Tro betyder att uppmärksamma och lyda Guds ord. (Underförstått att samtidigt lita på Herren.)
/Kjell
Tack för ännu ett intressant inlägg. Än mer intressant blir frågeställningen när vissa dokument från dialogen mellan RKK och OK verkar erkänna eller nå en gemensam en historieskrivning att påveämbetet inte erkändes i öst även om det menas ha varit en västlig självförståelse som utvecklades med tiden under inflytande av olika faktorer. I mina ögon närmar sig detta en position med resultatet att det inte fanns något erkänt påveämbete att revoltera mot eller avskära sig ifrån (som tidigare verkar ha varit ett påstående från Roms apologeter). En rimlig slutsats blir därav att Ortodoxin inte kan anklagas för skism med något tidigare urkyrkligt, eller utbrett allmäntkyrkligt utan snarare verkar det som att Ortodoxin bevarade vad den kände till och reagerade på vad den förstod som orättmätiga nyheter. Vad innebär egentligen detta för Roms sanningsanspråk och särskilt i dess relation till vad som kanske har bevarats bättre i Ortodoxa Kyrkan?
Tänker bland annat på
”Joint International Commission for Theological Dialogue between the Roman Catholic Church and the Orthodox Church SYNODALITY AND PRIMACY DURING THE FIRST MILLENNIUM: TOWARDS A COMMON UNDERSTANDING IN SERVICE TO THE UNITY OF THE CHURCH Chieti, 21 September 2016” från Vatikanens hemsida (http://www.vatican.va/roman_curia/pontifical_councils/chrstuni/ch_orthodox_docs/rc_pc_chrstuni_doc_20160921_sinodality-primacy_en.html).
Många katolska kommentarer runt dess tillkomst erkände att den faktiskt hade en ortodox läsning av historien. En katolsk präst vid The Cahtolic Herald beskrev det bland annat i följande ord.
”[…] It recognises that even in the West the understanding of Roman primacy was the result of a development of doctrine, particularly from the fourth century, and that this development did not occur in the East: “The primacy of the bishop of Rome among the bishops was gradually interpreted as a prerogative that was his because he was successor of Peter, the first of the apostles. This understanding was not adopted in the East…” The East, in other words, rather than reneging on a common heritage, simply never accepted a development it had not been part of.
https://catholicherald.co.uk/commentandblogs/2016/09/26/the-new-orthodox-catholic-agreement-is-a-landmark-but-theres-a-long-way-to-go/
Tack för din kommentar!
Det är mycket intressanta saker du anför. Jag har själv personligen haft stor nytta av att läsa om det ortodoxa perspektivet.