Varför talar katoliker och protestanter förbi varandra?

Ofta när man för diskussioner eller samtal via sociala medier om olika kristna lärofrågor, så märker man alltsomoftast att man talar förbi varandra. Det gäller i synnerhet när katoliker och protestanter för dessa samtal. I detta inlägg försöker jag reda ut vad jag tror är den mest vanliga orsaken till detta: nämligen att man har helt olika sätt att se på och tolka historien, vilket hänger samman med att man har helt olika sätt att definiera vad som är kyrkans eller församlingens väsen. Problem uppstår när man tar sina egna utgångspunkter som givna, som självklarheter som inte behöver motiveras.

Men ibland kan missförstånden bero på att den ena eller den andra eller båda parterna faktiskt inte har tillräcklig sakkunskap om den andres tro. 

Uppdatering den 7 maj 2022: Just denna oktobermånad 2019 då detta skrevs, lämnade jag den Katolska kyrkan och blev protestant igen, vilket jag skrev om den 30 oktober 2019. Läs mer här: Var jag står och vart jag går.

Ibland beror det på att många tänker och tror, att om motparten bara förstod just min uppfattning, så skulle han eller hon ändra uppfattning och tycka som jag. Att vederbörande inte gör det, beror då på att han eller hon inte har förstått. Att det skulle kunna vara så att motparten faktiskt förstår – och ändå inte håller med – är lite svårt för somliga att föreställa sig.

Men – det kan också bero på att man bygger upp sina resonemang och argumenterar utifrån väldigt olika premisser eller utgångspunkter. Dessa utgångspunkter är ofta något som man tar för givet, som något självklart, och som man alltså inte behöver argumentera för. 

Ovanstående måste inte bero på okunskap, utan förekommer lika ofta bland belästa personer som bland obelästa.

Ett exempel på dessa olika utgångspunkter som många ofta tar för givna är de olika historieuppfattningarna som katoliker respektive protestanter har. Det handlar då om den syn respektive sida har på kyrkohistorien, på vad som är den kristna kyrkans väsen, hur den började och hur den senare utvecklades. Detta påverkar väldigt vad man sedan drar för slutsatser i olika diskussioner.

Katolsk historiesyn

Katoliker menar att Jesus Kristus grundade en kyrka i världen med apostlarna som ledare och med Petrus som den högsta ledaren. Kyrkan är en hierarkisk institution från början. Petrus och apostlarnas ämbete som kyrkans ledare har sedan gått i arv i rakt nedstigande led till biskoparna och fortsätter så i generation efter generation. Detta gäller båda biskoparna som sådana och petrusämbetet/påveämbetet som sådant .

För katolikerna är alltså kyrkan från dess begynnelse en institution, en hierarki ledd av biskopen av Rom – påven – och de övriga biskoparna i gemenskap med honom. Så var det från det att Jesus grundade kyrkan till dess att Jesus kommer tillbaka. Det hierarkiska systement med Petrus/påven i ledningen hör så att säga ihop med hela kyrkotanken eller församlingstanken från början. Det går inte att särskilja dessa åt. 

Den kyrka som Jesus Kristus grundade har idag sitt konkreta uttryck i (på latin: subsistit in) den Katolska kyrkan, den kyrka som leds av påven i Rom. Denna kyrka är vår moder, enligt katolikerna – moderkyrkan.

Alla andra kyrkor och samfund är därför kristna grupper som har avvikit från den rätta vägen, som av olika skäl i olika tider har brutit gemenskapen med Petrus, med petrusämbetet, och separerat sig. De är inte kyrkan på riktigt.

De som först avvek och separerade sig från moderkyrkan var det man oftast kallar Österns ortodoxa kyrka, det vill säga alla de självständiga ortodoxa kyrkor som leds av olika patriarker. Man brukar ofta säga att den stora schismen inträffade år 1054 då den dåvarande patriarken i Konstantinopel och den dåvarande påven i Rom ömsesidigt exkommunicerade varandra. Verkligheten är förstås mer komplicerad än så. Det var en längre process som började långt tidigare och inte kan anses för definitiv förrän 1453, men de detaljerna behöver vi inte ta här.

Rom (jag använder det som förkortning för den kyrka som leds av påven i Rom) erkänner att de ortodoxa kyrkorna har samma äkta apostoliska succession av biskopar som Rom har, och att deras eukaristi eller kommunion därför är en riktig och äkta kommunion. Men eftersom de ortodoxa inte underordnar sig påven i Rom som Kyrkans universella ledare, så är de likväl schismatiker som står utanför fullheten i den Katolska/universella kyrka som Jesus Kristus grundade.

Nästa stora splittring var på 1500-talet då protestanterna bröt sig ut från kyrkan och bildade egna kyrkliga gemenskaper (ecclesial communities).

Så linjen genom historien är tydlig. Det finns en kyrka som Jesus grundade och som alltid funnits genom historien – den kyrka som leds av Petrus efterträdare i ämbetet, påven, den kyrka som är moderkyrkan. Alla andra kristna kyrkor och samfund är grupper av kristna som brutit sig ut och därmed inte har del i kyrkans fullhet.

Om man vill tillhöra den kyrka som Jesus Kristus grundade fullt ut, så måste man underordna sig påven i Rom. Utan påven är man utanför den rätta Kyrkan.

För katoliker är detta grunden i deras tänkande. Det är en självklarhet som man inte närmare behöver argumentera för. 

Katoliker tror också att Gud har gett denna kyrka en ofelbarhetens nådegåva som gör att just den Katolska kyrkan aldrig kan gå fel och undervisa fel lära. 

Denna ofelbarhet får sitt konkreta uttryck genom påveämbetet. Visserligen har även biskoparna som kollektiv del i detta, men det är bara i gemenskap med påven på allmänna koncilier. Biskoparna som kollektiv kan inte slå fast någon lära på ett koncilium som går emot en sittande påve, inte ens om de är 100 % eniga och bara har påven emot sig. Det är han som sitter på den slutgiltiga makten.

Katoliker tror detta eftersom Jesus enligt Matt 16 sade till Petrus: Du är Klippa, och på den klippan ska jag bygga min församling. Och dödsrikets portar ska inte bli henne övermäktig. Däri finns både påveämbetet fastlagt och ofelbarheten. Katoliker tror att Guds Ande alltid leder kyrkan rätt. Det kommer inte att bli fel i läran.

Det är därför är nutida traditionellt troende katoliker, som kan vara oerhört kritiska mot den nuvarande påvens alla märkliga uttalanden, skrifter och ageranden, ändå lugna och litar på att det kommer att bli bra. Gud kommer att bevara kyrkan. Han har lovat det. Och det är alltså kyrkan som just nu leds av påve Franciskus i Rom.

Det är också därför en mycket oppositionell och kritiskt tänkande katolik kan bli tillrättavisad för att han eller hon inte litar på att Gud alltid leder och beskyddar sin kyrka. Hur kan man ens komma på tanken att tvivla? Tror man inte på Gud? Eller på Guds löften? 

I ovanstående resonemang är då hela den romerska kyrkosynen något självklart, något man tar för givet.

De ortodoxa

De ortodoxa kristna delar inte denna uppfattning. De håller med om allt som sagts om apostolisk succession – om vikten av biskopar som ärvt sitt ämbete från apostlarna i rakt nedstigande led. 

Men de håller inte med om detta med petrusämbetet. Enligt dem betyder texten om Petrus som klippa inte att just Petrus skulle vara chef över de andra apostlarna. Det Jesus säger till Petrus i Matt 16 gäller i lika hög utsträckning alla de andra apostlarna. Och därav finns det ingen skillnad mellan apostlarnas efterträdare heller. Alla biskopar är på samma nivå. Ingen är chef över den andre.

På sin höjd skulle ortodoxa kunna erkänna påven som den biskop som intar hedersplatsen bland jämlikar; så tänkte man i öst under den odelade kyrkans tid, innan 1054. 

Men nu menar de ortodoxa att påven och den kyrka påven leder har gått in på avvägar och hittat på många felaktiga läror de senaste ett tusen åren. Bland annat allt detta om påvens roll som universell ledare för alla kristna i världen och att påven skulle besitta en ofelbarhetens karisma som gör att bara han skulle kunna slå fast dogmer. De ortodoxa tar också avstånd från vissa Mariadogmer, från läran om skärselden, avlaten med mera, samt införandet av filioque-satsen i den nicenska trosbekännelsen. Överhuvudtaget menar de att mycket i hela tänkandet i väst har gått fel, men jag går inte in på mer detaljer här. 

Enligt den ortodoxa historiesynen så grundade Jesus en enda kyrka i världen under ledning av apostlarna. De senares ämbete går vidare i generation efter generation av biskopar. Varje biskop och varje stift han leder är i sig själv ett uttryck för hela den sanna kyrkan.

Denna kyrka som Jesus grundade är liktydig med den ortodoxa kyrkan.

Med tiden har olika kristna grupper vikit av från denna sanna kyrka. De första som gjorde det var katolikerna under påven i Rom. Sedan har den av påven ledda kyrkan splittrats i sin tur, men katoliker och protestanter sitter egentligen i samma båt så att säga, de har separerat sig från den sanna kyrkan som Jesus grundade.

Kristi kyrka i världen har fått en ofelbarhetens gåva, men den sitter i alla troende gemensamt och inte bara i biskoparna. Men hur detta rent konkret ska förstås i praktisk tillämpning är något som lämpligen inte behandlas här. Jag är osäker på om ens de ortodoxa är fullt klara över sin egen uppfattning.

Protestanterna

Protestanterna tror precis som katoliker och ortodoxa att Jesus grundade en enda kyrka eller församling i världen med apostlarna som ledare. Men protestanterna tror inte att denna kyrka grundades som en hierarkisk organisation. Utan för dem är kyrkan som Jesus grundade snarast att förstå som ett gudsfolk som är kallat av Gud att tjäna honom. Kyrkan är alla de som tror på Jesus Kristus och är döpta. Men hur ledarskapet ser ut är inte någon avgörande del i detta.

Guds folk har fått ledare, ja, men inte i form av en hierarki. Apostlarna var visserligen ledare av en kaliber som ingen annan haft efter dem. De var ögonvittnesgenerationen som hade umgåtts med Jesus och som sett honom uppstånden. De var den generation som fick hela den kristna läran och uppenbarelsen sig given och som därmed kan sägas utgöra grunden för kyrkan, deras undervisning, alltså. Och de tillsatte ledare i kyrkan – äldste (presbyterer). Men dessa ledare ärvde inte apostlarnas ämbete, som ju var ett engångsämbete. 

Kyrkan/församlingen tänks alltså utan hierarki och tänks inte som institution, utan som gudsfolk under apostlarnas ledarskap.

Senare genom historien har biskopsämbetet som institution utvecklats, kanske av praktiska skäl. Men det utgör inte grunden för att man kan kalla något för kyrka eller församling.

Med tiden har denna odelade kyrka splittrats. Den delades mellan öst och väst, mellan de ortodoxa och katolikerna. Och sedan delades den mellan katoliker och protestanter. Och sedan har protestanterna delat upp sig i olika riktningar. Men egentligen utgör alla kristna fortfarande samma enda kyrka, även om gudsfolket som sådant har blivit splittrat rent organisatoriskt och institutionellt. 

Detta eftersom det inte är kyrkans organisation eller eventuella hierarki som utgör grunden för vad som kan kallas kyrka. Ledarskapet är en sekundär fråga, som inte är en nödvändig del i definitionen av vad kyrkan är.

För en protestant kan därför inget enskilt kyrkosamfund göra anspråk på att besitta fullheten av vad det är att vara kyrka. Inget samfund kan göra anspråk på att vara Den Kyrka som Jesus grundade. Vi är alla den kyrkan, fast vi numera är splittrade i olika grenar.

För en protestant är det människorna som tror på Jesus Kristus och är döpta som utgör kyrkan/församlingen. Hur ledarskapet är utformat, hierarkiskt eller inte, är sekundärt. Kyrkan/församlingen är kyrka/församling oavsett hur ledarskapet ser ut eller oavsett detta ledarskap eller inte.

Diskussioner

Det torde vara uppenbart efter en sådan jämförelse, att om en katolik och en protestant diskuterar med varann, och båda tar sina egna “självklarheter” om kyrkan och dess historia för givna, utan att tänka på det, så kommer missförstånd att uppstå.

Katoliken tänker att Katolska kyrkan under påven är den ursprungliga Kyrka med stort K som Jesus grundade. Sedan är alla andra samfund bara utbrytningar ur denna ursprungliga moderkyrka.

Ortodoxa tänker samma sak som katoliken, fast om sin egen kyrka och minus påven.

Protestanten tänker att Jesus grundade en odelad kyrka från början, som definieras av att de är det folk som Gud har kallat till sig – de som har hörsammat kallelsen och tror på Kristus och är döpta. Denna kyrka har sedan genom historien genomgått flertalet splittringar, vilket gör att ingen enskild grupp eller inget enskilt samfund eller kyrka kan göra anspråk på att vara fullheten av hela kyrkan eller moderkyrkan till de andra.

Katoliken tror att påveämbetet är instiftat av Kristus och att det är nödvändigt att stå under påven, för att rent konkret vara medlem av den kyrka som Jesus grundade och som har sitt konkreta och i tiden obrutna uttryck i den Katolska kyrkan.

Ortodoxa förkastar allt katolskt prat om påveämbetet och menar att påven är en biskop och patriark bland andra, men som lett sin hjord vilse i allsköns villolära.

Protestanten tror överhuvudtaget varken på den apostoliska successionen i sin romerska eller ortodoxa variant (jag vet att det är lite mer komplicerat med anglikaner och vissa lutheraner), och ser överhuvudtaget inte ledarskapsfrågan som en nödvändig del av kyrkobegreppet. Kyrkan är ett folk, en församling, inte en hierarkisk organisation med ett särskilt prästerskap.

Katoliker och ortodoxa tror att biskoparna i apostolisk succession är en absolut nödvändig del för att det ska kallas kyrka. Protestanterna förkastar den tanken. Det viktiga är att ha den apostoliska läran.

På grund av ovanstående olika historiesyn och kyrkosyn, kan man förstå diskussionen om vem som ska få ta del av eukaristin eller nattvarden.

Eftersom Katolska kyrkan är den Kyrka med stort K som Jesus grundade och bara dem som står under påven i Rom kan vara medlem i denna, så kan andra kristna givetvis inte få ta emot kommunion i Katolska kyrkan. Andra kristna står ju utanför, de är ju inte under Petrus.

Eftersom den ortodoxa kyrkan är den Kyrka med stort K som Jesus grundade, så kan inga andra kristna få ta emot kommunion i den ortodoxa kyrkan. De står ju utanför denna.

Eftersom protestanter anser att hierarkin och ledarskapsfrågan inte är central för kyrkobegreppet, utan kyrka i stället definieras av att vara alla de som tror på Jesus och är döpta, och eftersom alla kristna i olika kyrkor och samfund som är troende och döpta just därför är medlemmar i den kyrka som Jesus grundade – gudsfolket – så kan alla kristna ta emot kommunion eller nattvard i andra kyrkor än där de själva är medlemmar.

Och eftersom protestanter tänker som de gör om vad kyrka egentligen är, så har de extra svårt att förstå katolikernas och de ortodoxa exklusive anspråk när det gäller de egna samfunden.

Som synes är det inte helt lätt att diskutera, om man inte är klar över sina olika “självklarheter”, sina olika utgångspunkter.