När uppkom läran om påvens ofelbarhet?


Under det första Vatikankonciliet år 1870 slogs dogmen om påvens ofelbarhet fast. Den innebär att påven kan slå fast vissa läror som dogmer som alla kristna måste tro på. 

Allt vad en påve säger eller gör är inte ofelbart, utan det är vid vissa tillfällen och när påven vill göra detta som han kan göra detta i sitt ämbetes kraft, när han har en avsikt att slå fast en dogm som ska gälla för alla troende, det är då som Gud bevarar påven och förhindrar att det blir något fel. Påven kan då inte slå fast någon felaktig dogm. Och eftersom en sådan dogm är en sanning, så gäller den för alltid. Den kan inte ändras. Inte av någon ny påve, inte av något koncilium.

Men när började man tro på detta inom den Katolska kyrkan? Tanken var ju inte ny 1870. Men då, vid Första Vatikankonciliet, hävdade kardinalerna att så här hade man alltid trott i kyrkan. Men var det sant?

Enligt medeltidshistorikern Brian Tierney som forskat på detta, så uppstod denna lära första gången under 1300-talet bland vissa kretsar inom franciskanerorden. Innan år 1150 var konceptet helt okänt. De teologer och andra som skrev om påveämbetets befogenheter innan 1200-talet kände inte alls till någon sådan lära. De hade en mer allmän uppfattning om att Kyrkan som helhet inte kunde gå fel. Även om villolära skulle drabba påven och dem kring honom, så skulle ändå den rätta läran predikas någonstans.

Men någon gång på 1200-talet sker det saker som kommer att förändra detta. Franciskanerna hade ett spänt förhållande till påvestolen och till kyrkans hierarki av flera anledningar, på grund av sin mycket speciella betoning på fattigdomsidealet. Och de hade en särskild lära om Kristi fattigdom som gick ut på att Jesus och apostlarna inte hade någon personlig egendom eller gemensam sådan överhuvudtaget, och därför skulle inte religiösa ordnar ha det heller. Detta och implikationerna av det gjorde dem inte populära bland biskoparna. 

Men med viss möda hade de lyckats få denna lära godkänd av påven Nicholas III år 1279. Men år 1322 tog påve Johannes XXII som inte var lika positiv till franciskanernas specialläror tillbaka den förre påvens beslut.

Då kom några franciskaner på den ljusa idén att lansera en ny lära, nämligen att påven var ofelbar när han slog fast läror, och därför kunde inte hans efterträdare ändra på detta. Detta var en vidareutveckling av tänkandet kring vad nycklamakten innebar. Alltså skulle den nye påven som inte var lika positiv till franciskanerna inte kunna ändra på det faktum att hans företrädare hade godkänt franciskanerna speciallära. Det var alltså fel av honom att dra tillbaka sin företrädares beslut.

Den sittande påven var inte alls förtjust i denna nya lära om påvens ofelbarhet, eftersom den ju begränsade hans handlingsfrihet. Han tyckte bättre om hur det varit fram tills dess, att påven hade stora maktbefogenheter och universell makt över att styra kyrkan. Hans beslut måste åtlydas, men en efterträdare kunde korrigera och ta bort det han uppfattade som felaktiga beslut av företrädaren.

Nu blev ju detta ingen fastslagen lära på 1300-talet, men diskussionen levde vidare. Under 1400-talet började påvarna dock gilla läran om ofelbarheten. Den blev ett vapen för dem i kampen mot konciliarismen. Och och under reformationstiden på 1500-talet så var det en allmän uppfattning att påven kunde slå fast läror på ett ofelbart sätt.

Men dogm blev det först 1870. Så fram till 1870 behövde man alltså inte för sin salighets skull tro på denna lära, utan man kunde ifrågasätta den.

Utifrån katolsk synvinkel nu för tiden handlar detta alltså om en läroutveckling. Nu skulle man säga att ofelbarheten låg som ett frö i den en gång för alla givna kristna läran – i Skriften och i Traditionen – men att det inte var förrän från 1300-talet och framåt som man började se och dra ut implikationerna av detta frö och först då kunde börja sätta ord på det genom att börja formulera en medveten lära. Och detta mognade så fram till att det blev en dogm år 1870.

Det behöver väl inte sägas, att ortodoxa kristna och protestanter inte håller med katolikerna om detta. Och frågan är ju om man verkligen kan tala om läroutveckling och syfta på saker som detta?

För mer utförlig diskussion om detta, läs Brian Tierneys mycket läsvärda och ej så svåra bok – Origins of Papal Infallibility, 1150-1350 – som kom 1972 i sin första upplaga. Den är rätt dyr på Amazon, men man kan ju låna den via bibliotek.

10 kommentarer

  1. Från min bok ”Bibliskt och romersk-katolskt – vari består skillnaderna?”, s 144ff:
    ————————————-
    Påvens ofelbarhet
    Enligt romersk-katolsk tro är påven ofelbar. Denna lära är i sig en ofelbar dogm sedan den fastslogs av Första Vatikankonciliet år 1870. Så här lyder den:

    ”När den romerske biskopen talar ex cathedra, d.v.s. när han utövar sitt ämbete som herde och lärare över alla kristna och i sin högsta apostoliska auktoritet bestämmer att en lära beträffande tron och sederna ska fasthållas av hela kyrkan, då äger han i kraft av det gudomliga bistånd som i den helige Petrus har utlovats honom den ofelbarhet som den gudomlige frälsaren har velat utrusta
    sin kyrka med när hon träffar ett slutgiltigt avgörande över en tros- eller sedelära. Dessa den romerske biskopens avgöranden är därför oåterkalleliga i kraft av sig själva (ex sese) inte genom kyrkans samtycke.”

    Det är svårt för att inte säga omöjligt att i praktiken veta när dessa kriterier är uppfyllda – bland romersk-katolska teologer och apologeter finns en vid variation av uppfattningar – men allmänt anses
    påven ha uttalat sig ex cathedra vid åtminstone två tillfällen. Första gången var då påven Pius IX år 1854 slog fast som en katolsk trossanning att jungfru Maria liksom Jesus blev till genom ett under, genom en ”obefläckad avlelse” (Immaculata Conceptio) och andra gången var år 1950 när påven Pius XII fastställde läran om att Maria togs upp kroppsligen till himlen (Assumptio Mariae), se mer om dessa Mariadogmer i kapitel 5.

    Dogmen om påvens ofelbarhet vållade schism inom den romersk-katolska kyrkan, vilket resulterade i att den Gammalkatolska kyrkan, som inte godtog beslutet, uppstod. Det var också oenighet bland de beslutande biskoparna. Vid själva avgörandet röstades dogmen igenom med rösterna 433 för och 2 emot, men då hade dagen före beslutet 62 delegater i protest lämnat konciliet.

    Till kyrkohistoriens kuriösa detaljer hör det förhållandet, att ett sällan skådat oväder drabbade Rom inför dogmens antagande. Inte i mannaminne hade något sådant upplevts. Stora mörka moln hindrade
    solen att kasta sitt ljus över staden, kraftiga blixtar slog ned, en fruktansvärd storm svepte fram, alltsammans liknade en naturrevolution. När delegaternas namn upplästes och de tillfrågades om
    sina svar gick det knappt att uppfatta vad de sade p.g.a. alla åskskrällar. Ovädrets höjdpunkt nåddes då påven mottog resultatet av omröstningen. Mörkret var nu så svart, att man var tvungen att bära
    fram ett stort vaxljus och ställa det bredvid påven, för att han skulle kunna se att läsa upp de ord, som gav honom gudomlig makt. Motståndare till dogmen såg naturligtvis allt detta som Guds reaktion
    mot det steg som togs, medan dogmens tillskyndare tolkade det hela som djävulens fruktlösa försök att förhindra innehavaren av Petri stol dennes rättmätiga makt och position.

    Till det märkliga med datumet för ofelbarhetsdogmens stadfästande, den 18 juli 1870, hör även att det denna dag förklarades krig mellan stormakterna Frankrike och Tyskland. Detta krig ledde till att den ”ofelbares” kyrkostat (som då utgjorde 1/3 av Italiens yta, som han och hans företrädare innehaft i över 1000 år) togs ifrån honom och överlämnades till Italien. Det var inte förrän 1929 som det som idag kallas Vatikanstaten upprättades genom den fascistiske diktatorn Mussolini. [—]

    Anledningen till att så många motsatte sig dogmen om påvens ofelbarhet inför dess antagande berodde dels på avsaknaden av a) bibliskt stöd för läran, dels på b) att ingen under det första årtusendet
    kände till läran, och slutligen på c) det kyrkohistoriska materialet, som med all tydlighet vittnar mot påvens ofelbarhet. Några exempel på det senare ska här ges…

  2. Blev ju inte mera positivt inställd till denna dogm genom denna förklaring. I min ungdoms pingstkyrka sa folk åtminstone: Så Säger Herren, och då visste man som barn att det skulle bli ett heligt ögonblick och kyrkan tystnade mangrant även om det var 500 personer på plats. I dessa budskap var det ingen ny revolutionerande dogm som frambars, oftast mest en uppmuntran.

    Men när alltså påven gör något i den kristna världen helt oerhört, säger ord som aldrig någonsin kan återkallas, så kan de som finns runt honom inte ens vara eniga om när sådana ord har denna vikt eller inte. Det är inte rättssäkert, skulle man säga i juridiska sammanhang.

    Också intressant att denna föreställning om ofelbarhet är så sent påkommen! Jag tror varken på Mariae obefläckade avlelse eller himmelsfärd. Ser inget bibelstöd för det. Maria var speciell, alla gånger, ingen annan kvinna har frambringat en jungfrufödsel och ingen annan kvinna blir mor åt Herren själv. Men därutöver var hon en människa som vi andra, utvald av Gud. Annars kan man ju spinna vidare – hur kan en obefläckad Maria kommit till om inte hennes föräldrar var lika obefläckade och sen har vi en obefläckad klan tillbaka till Noas söner.

  3. Tack för en mycket intressant blogg med mycket läsvärda kommentarer! Jag läser och begrundar och blir härmed ”prenumerant” på bloggen.

  4. Hej Mikael.

    Trevligt att du är tillbaka och skriver på din blogg.
    Man kan nästan tro att du nu under ditt uppehåll hunnit läsa boken du fick av mig?

    1. Nej, jag har int gjort det än, men jag har läst de andra böckerna som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg, plus några till. 😀

  5. Läste Lars Borgströms citat ovan och blev nyfiken på denna Gammalkatolska kyrka, som inte godtog beslutet om påvens ofelbarhet. Vad hände med denna? Finns denna Gammalkatolska kyrka kvar någonstans?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.