Vad händer efter döden? – Del 3

Vad händer efter döden? Har människan en odödlig själ? Vad kan texter om spöken, vålnader, andar som talar till levande människor och medier som frammanar dödas andar säga oss om hur dessa frågor kan besvaras?

Vi har i ett par inlägg behandlat frågan om vad en människa är och vad som händer efter döden. Vi har sett att bibeltexterna talar om att det finns något som man brukar kalla ”ett mellantillstånd” mellan döden och uppståndelsen, då människans ande lever i en medveten tillvaro i väntan på uppståndelse. 

I första inlägget närmade jag mig detta med utgångspunkt från resonemang som finns i vissa evangelikala sammanhang där jag har min egen bakgrund.

I andra inlägget började jag visa på bibeltexter som talar om att människan består av själ och kropp, och att det finns ett mellantillstånd.

I detta inlägg vill jag visa på att det finns andra saker i bibeltexterna som avslöjar att Nya testamentets bibliska gestalter trodde på att människan har en odödlig själ som lämnar kroppen vid döden. Och här rör det sig om saker som man på ett sätt kan tycka är ”lite mer spännande”.

Ett sådant tydligt skäl är alla de texter som handlar om att redan döda människor visar sig och talar med nu levande människor.

Uppdatering den 7 maj 2022: Under det år som denna artikel skrevs blev jag mer och mer kritisk till den Katolska kyrkan, vilket till slut ledde till att jag lämnade den och blev protestant igen. Du kan läsa om allt detta i alla de artiklar som länkas här – Var jag står och vart jag går.

Mose och Elia

I berättelsen om när Jesus förhärligas på ett berg, finner vi att profeterna Mose och Elia kommer och talar med Jesus. Så här skriver Lukas:

”Ungefär en vecka senare tog han med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. Petrus och de andra hade fallit i djup sömn men vaknade och såg hans härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom. När dessa skulle lämna honom sade Petrus…” (Luk 9:28-33)

Hur kan Mose och Elia visa sig och samtala med Jesus, om deras andar inte finns och lever?

Andeskåderskan i En-Dor

Ett annat och lite märkligare exempel är när ett kvinnligt medium lyckas frambesvärja den döde profetens Samuels ande, därför att kung Saul vill det. 

Att frambesvärja dödas andar, att söka kontakt med de döda var något som var strängeligen förbjudet enligt Mose lag. Att syssla med sådant var belagt med dödsstraff. Men Saul är så desperat efter att få råd, då Herren inte vill tala till honom genom profeter, att han ändå övertalar kvinnan att utföra detta. Så här låter det i texten:

”När Saul såg filisteernas här blev han förfärad, och i sin ängslan frågade han Herren vad han skulle göra, men Herren svarade honom inte, vare sig genom drömmar eller orakel eller profeter. Då befallde Saul sina tjänare att leta reda på en andeskåderska som han kunde söka upp och rådfråga. Tjänarna talade då om att det fanns en sådan i En-Dor. För att inte bli igenkänd tog Saul på sig andra kläder, och med två man i sällskap kom han på natten till kvinnan. ”Frambesvärj en ande och spå mig”, sade Saul. ”Mana fram den som jag nämner för dig.” Kvinnan svarade: ”Du vet ju själv vad Saul har gjort, att han har utrotat andeskådare och spåmän i landet. Vill du locka mig i en fälla och döda mig?” Men Saul svor: ”Så sant Herren lever, ingenting skall läggas dig till last i denna sak.” Hon frågade då vem hon skulle mana fram, och han svarade: ”Samuel.” Men då kvinnan fick se Samuel gav hon till ett skrik och sade till Saul: ”Varför har du lurat mig? Du är ju Saul!” – ”Var inte rädd”, sade kungen. ”Vad är det du ser?” – ”Jag ser ett gudaväsen stiga upp ur jorden”, sade kvinnan. ”Hur ser det ut?” frågade Saul, och hon svarade: ”Det är en gammal man, och han är insvept i en mantel.” Då förstod Saul att det var Samuel, och han föll på knä med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt.”Varför har du stört min ro och manat fram mig?” frågade Samuel, och Saul svarade: ”Jag är i stor nöd: filisteerna för krig mot mig, och Gud har vänt sig ifrån mig och svarar mig inte längre, vare sig genom profeter eller drömmar. Därför har jag nu kallat på dig, för att du skall tala om för mig vad jag skall göra.” Samuel sade: ”Varför frågar du mig, när Herren redan har övergett dig till förmån för en annan? Herren har gjort vad han förutsade genom mig: han har ryckt ifrån dig kungamakten och gett den åt en annan, åt David. Eftersom du inte lyssnade till Herren och inte verkställde hans vredesdom över amalekiterna, har Herren nu handlat mot dig på detta sätt. Både Israel och dig själv skall han lämna i filisteernas våld. I morgon skall du och dina söner vara hos mig, och även Israels här skall Herren utlämna åt filisteerna.”Då föll Saul raklång till marken, Samuels ord hade skrämt honom…” (2 Sam 28:5-20)

Det finns många olika exegetiska frågor som dyker upp när man ska läsa och förstå denna text.

Det märkliga ur kristen synvinkel är inte att Saul vill göra detta. Ej heller att det finns någon som sysslar med denna verksamhet.

Det märkliga är att det verkar fungera!

Jag ska här inte gå in på alla olika försök att tolka och förstå denna text – och särskilt inte det intressanta ordet som här översätts med ”gudaväsen” – utan bara konstatera att jag tror att de flesta bibeltolkare ändå landar i att författaren till 1 Samuelsboken verkligen menar att det är den döde profetens Samuels ande som här framträder. Han kommer från där han är – dödsriket – och visar sig så att både Saul och kvinnan ser honom. Och han samtalar med Saul. Och även som död är Samuel en sann Herrens profet och frambär även som död ett sant profetiskt ord till den avfällige kung Saul.

Att den dödes ande finns kvar efter döden i ett medvetet tillstånd och i någon form av ro, och att just Samuel här störs i denna ro, verkar vara ett faktum i denna text.

För många kristna är det kanske märkligt att ett medium verkligen kan frammana en död människas ande på riktigt, vilket ju verkar vara fallet enligt denna text. Och kanske är det så att Gud i just detta fallet gjorde ett undantag från det normala och lät det hända. Eller kan det hända fler gånger?

Liknelsen om Lasaros och den rike mannen

Denna text om hur den rike mannen och Lasaros dör. Lasaros kommer till platsen vid Abrahams sida, som det här översätts. Den rike mannen kommer till dödsriketHades – och plågas svårt i lågorna. Så här står det:

”Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.’ Mannen sade: ’Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ Abraham sade: ’De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.’ Mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.’” (Luk 16:19-31)

Nu är detta en liknelse och inte en allegori. Det betyder enligt exegeterna att man inte ska pressa texten på alla detaljer. Man ska inte tolka det som att varje detalj i berättelsen har en betydelse. Man ska i stället fråga sig vad som är poängen med hela berättelsen/liknelsen som sådan. Vad ville Jesus illustrera med denna liknelse? Och då kanske man ser att poängen i texten ligger i den allra sista meningen, i Abrahams slutord. Texten har inte som uppgift att undervisa oss någonting om livet efter detta. Den skulle med andra ord kunna betraktas som en fantasi eller en saga, men med syfte att illustrera det som Abraham säger i sista meningen.

Men oavsett detta, så menar jag att man ändå ska betänka vissa saker kring denna text. Oavsett om man ser texten som jag beskrev i förra stycket eller om man ser den som en sorts allegori, så säger ändå texten något om hur människor på Jesu tid tänkte om livet efter detta. Texten/berättelsen har ju inte uppstått ur ett vakuum.

I Gamla testamentet kallas de dödas hemvist för Sheol – dödsriket. I den grekiska översättningen är det Hades. Där har de döda enligt vissa gammaltestamentliga texter en sorts medveten tillvaro. Och den döde Samuel kunde ju till och med komma tillbaka som ande och tala profetord till Saul.

På grund av det och många andra texter är det enligt min mening inte orimligt att tänka sig att berättelsen om Lasaros och den rike mannen faktiskt avspeglar ett tänkande kring livet efter döden som man hade på Jesu tid. En medveten tillvaro där några vilade ut och några plågades som straff. Och där man inte kunde ångra sig och byta sida.

Det verkar också som man känner igen varann i livet efter detta. Saul kände igen Samuel; och den rike mannen kände igen både Lasaros som han träffat och Abraham som han inte träffat.

Att de kände igen varann är ju samma sak som när de tre lärjungarna som var med Jesus på förklaringsberget kände igen Mose och Elia. Hur kunde de göra det? Inte bar väl andarna namnskyltar?

En vålnad

I Matteus evangelium 14:22-33 finns berättelsen om när Jesus gick på vattnet. När lärjungarna först ser Jesus komma blir de ganska förvånade. Matteus skriver:

”När lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla.” (Matt 14:26).

De tolv trodde alltså att det fanns vålnader som kunde visa sig rent fysiskt. Det avslöjar att de inte tror att döden är slutet, och att den döde har en medveten existens efter döden. Och att det tydligen inte är så enkelt som att det bara handlar om himmel eller helvete, om de döda bara så där tänks kunna visa sig gående på en sjöyta.

En ande

I Lukas evangelium visar sig den uppståndne Jesus för lärjungarna. Och de tror att det är en ande (pneuma) som de ser.

”Medan de ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: ”Frid över er!” De blev rädda, och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: ”Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.” Och han visade dem sina händer och fötter. Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: ”Finns det något att äta här?” De räckte honom en bit stekt fisk, och de såg hur han tog den och åt.” (Luk 24:36-43)

Denna text visar oss dels att Jesus rent fysiskt, kroppsligen hade uppstått från de döda. Han hade ”kött och ben” och han kunde ta mat och äta den. Inget sådant gäller för andar.

Och dels visar texten oss att Jesu lärjungar trodde att dödas andar kunde visa sig för de levande.

Och detta stämmer med vad som sägs om fariséerna i Apostlagärningarna.

Andar kan tala

När Paulus är arresterad i Jerusalem och ställs inför det judiska högsta rådet i Jerusalem, så händer detta:

”Eftersom Paulus visste att en del av dem var saddukeer och en annan del fariseer höjde han rösten och sade till rådet: ”Mina bröder, jag är farisé och mina fäder var fariseer. Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rätta.” När han sade så utbröt ett gräl mellan fariseerna och saddukeerna, och man delade sig i två läger. Saddukeerna menar nämligen att det inte finns någon uppståndelse och inte heller änglar eller andar, medan fariseerna tror på allt detta. Det blev ett väldigt ropande, och några skriftlärda som hörde till fariseernas parti reste sig och hävdade sin åsikt, och de sade: ”Vi kan inte finna att den här mannen har gjort något ont. Tänk om en ande har talat till honom, eller en ängel.” Grälet blev så häftigt att kommendanten fruktade att de skulle slita Paulus i stycken, och han kallade ner vaktstyrkan för att rädda honom undan dem och föra honom tillbaka till fästningen.” (Apg 23:6-10)

Lägg märke till vad som står här, att fariseerna tror på både uppståndelsen, änglar och andar, och att några i fariséernas parti sade att en ande eller en ängel kanske hade talat till Paulus.

Att änglar kan visa sig och tala till människor, finns det många bibliska exempel på. Men finns det något exempel på att en ande gör det?

Ja, vi har exemplet med den döde Samuels ande i 1 Samuelsboken 28, som vi ovan såg.

Och i den katolska och ortodoxa Bibeln, som innehåller några fler böcker, finns det ett exempel till. Och det exemplet ger egentligen samma bild av situationen som vi fått av Heb 12 och Upp 6-8. 

Det gäller 2 Mackabeerboken – en from judisk bok som skrevs kanske något århundrade före Kristus, och som finns med i den grekiska översättningen Septuaginta (LXX) och som användes av de grekisktalande judarna.

2 Mackabeerboken

Denna bok räknas ju inte som en del av kanon, enligt protestantiska kristna, och kan därför inte utgöra grund för den kristna läran enligt dem.

Men även om man är protestant, så kan man ändå lätt inse, att 2 Mack visar vad fromma och gudfruktiga judar trodde på Jesu tid. Vi har här en direkt bakgrund till det synsätt som fariséerna i Apg 23 här ovan ger uttryck för. Texten kastar ljus över Apostlagärningarna och Hebreerbrevet och Uppenbarelseboken. Vi igenkänner tankegångarna.

Det berättas om hur den judiske ledaren Judas berättar för sin män om en drömsyn han haft:

”Detta var innehållet i Judas drömsyn: den förre översteprästen Onias, en god och fin man, försynt i sitt uppträdande och vänlig i sitt sätt, som kunde lägga sina ord väl och som ända från barndomen hade vinnlagt sig om ett i alla avseenden rättskaffens liv – han stod med utsträckta händer och bad för hela det judiska samhället. Därpå visade sig en märklig man med vitt hår och ädelt utseende, präglad av en underlig, överväldigande auktoritet. Och Onias sade: ”Denne man, som är sina bröders vän och flitigt ber för folket och den heliga staden, är Jeremia, Guds profet.” Då räckte Jeremia fram högra handen för att ge Judas ett svärd av guld och överlämnade det med följande ord: ”Ta emot detta heliga svärd! Det är en Guds gåva, och med det skall du krossa dina motståndare.” (2 Mack 15:12-16)

Här har vi två döda rättfärdiga människors andar som ber för det judiska folket. Och den ene  den döde översteprästen Onias – presenterar den andre — profeten Jeremia. Den senare inte bara talar till Judas; han ger honom också ett svärd.

Så vad menar de skriftlärda i Apg 23:9 när de säger om Paulus,”Tänk om en ande har talat till honom”? 

De menar som det framgår av 1 Sam 28 och 2 Mack 15, att en rättfärdig död människas ande kan ha talat till Paulus.

Sammanfattande tankar

Av det vi har sett i detta och föregående inlägg, kan vi alltså se att Bibelns författare trodde att människan har en odödlig själ som lever vidare efter döden, antingen i en rofylld och glädjefylld tillvaro, eller i en tillvaro av plåga. Och detta pågår i väntan på uppståndelsen.

När Jesus vid sitt dödsögonblick säger ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande” (Luk 23:46) eller när det står, ”han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande” (Joh 19:30); eller när Stefanos blev stenad och så döende sa, ”Herre Jesus, ta emot min ande” (Apg 7:59), så menar de detta bokstavligt.

Vid dödsögonblicket lämnar anden kroppen och går för att vara hos Gud.

När Jesus sade till den botfärdige rövaren på korset, ”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43), så menade han det bokstavligen.

Alla ovanstående texter vittnar om att människor på Jesu tid, ja, på redan på kung Sauls tid, trodde på andar i medveten tillvaro efter döden.

Dessa andar lever antingen i en god tillvaro, som beroende på tid och person kan beskrivas med uttryck som hemma hos Herren, vid Abrahams sida, ro, i Guds händer, vår himmelska boning och så vidare. Eller också hamnar de i en tillvaro som beskrivs som en plåga i dödsriket, med lågor, eller att de hålls i förvar med tuktan i väntan på Herrens dag.

Dessa andar tros kunna visa sig och tala till människor som lever här och nu och kommunicera med dem – åtminstone finns det enstaka exempel på det. Däremot är det strängt förbjudet för oss som nu lever att söka kontakt med döda eller att försöka frambesvärja deras andar. Gud ser detta som en mycket allvarlig synd.

Samtal med en död som visar sig och talar är däremot inte förbjudet. Jesus talade ju med den döde Mose och Elia.

Lärjungarna trodde också på existensen av vålnader, spöken. Men det finns ingen biblisk lära om detta.

Vid åtminstone ett tillfälle i världshistorien har ett medium lyckats frammana en död människas ande på riktigt, om vi får tro bibeltexten. Den döde profeten Samuels ande agerade fortfarande som en Guds profet och framförde Guds ord till den avfällige kung Saul.

Att döda människors andar ber till Gud för oss som lever här och nu, stämmer både med Nya testamentet (Heb 12 och Upp 6-8) och med Gamla testamentet (2 Mack 15). Det sistnämnda om vi erkänner den större kanon som katoliker och ortodoxa har. 

Att de döda lever hemma hos Herren eller i ett tillstånd av ro, betyder med andra ord inte att de helt avslutat sitt engagemang för vad som händer med oss som lever på jorden. De ägnar sig åt förbön.

Allt detta ska ses i det större sammanhang med änglar på olika nivåer och i olika funktioner som bibeltexterna också talar om.

Detta är inte allt som finns att säga om livet efter döden, men det säger ändå ganska mycket. Och den osynliga tillvaron verkar betydligt mer innehållsrik och fylld av mysterier än vad jag i min tidigare protestantiska tillvaro tänkte. Inte så att jag behövt ändra mig särskilt mycket, men som katolik har jag fått mer öppnade ögon för vissa aspekter i bibeltexterna. Och det är ju något som också skulle kunna gå att utveckla.

28 reaktioner på ”Vad händer efter döden? – Del 3”

  1. Jag tänkte på Bibel-ställena i Del 2 som styrker, den för min del självklara, dualistiska synen på människan; en bra text som inte nämndes finns i Predikaren kap 12:

    ”…och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit,
    och anden vänder åter till Gud, som har givit den.”

    Min numera hemgångne far hävdade att människan är ”treenig” liksom Skaparen, varvid själ och ande är specifika. Då jag inte tror på treenigheten, eftersom ”Gud är en” enligt Bibeln, finner jag det troligast att beteckningarna ”själ” och ”ande” är synonyma.

  2. ”wildwest63” skrev:

    ”Tänker också på rent praktiska saker som jag inte hört många tala om. Hur ska alla få plats på denna jord när de döda ska uppstå?”

    I Uppenbarelseboken kap 20 läser vi:

    ”Och jag såg en stor vit tron och honom som satt därpå; och för hans ansikte flydde jord och himmel, och ingen plats blev funnen för dem.”

    Det är alltså himmel och jord, de nuvarande, som inte längre får plats när den dagen kommer.

    Det som ofta benämns ”himmelen” avser den nya jorden. Där kommer alla behöriga att få gott om plats. Men innan det kommer så långt kommer ”de tusen årens” Rike att etableras på nuvarande jord, med Jerusalem som fysiskt och andligt centrum. Himmelriket på jorden är ett annan benämning på den tid som kommer.

  3. Tack för en ytterst intressant och välskriven artikelserie, som dessutom behandlar ett viktigt ämne!
    Själv är jag endast en Bibelintresserad lekman, men jag finner dina argument för en medveten mellantillvaro övertygande. Även dina förklaringar till vad som utgör otillåten spiritistisk verksamhet är klargörande. På TV visas programmet Det Okända – människor som upplever oförklarliga händelser i sina hem tillkallar personer, som undersöker saken och oftast hjälper det störande andeväsendet över till ”andra sidan”. Hur ser du på detta, man kan ju notera att ingen försöker frambesvärja andeväsendet, men det kanske ändå är tveksam verksamhet?
    Annan fråga: i ett tidigare svar hänvisade du till händelsen där en död kropp kom i kontakt med Elishas benknotor, och kom till liv. Hur ska man förklara denna kraft kopplad till benknotorna, och leder detta till någon slutsats beträffande jordfästning respektive kremering?

    1. Mikael Karlendal

      Tack! Roligt att du gillade serien.
      När det gäller de du beskriver från TV, så kanske man får bedöma från fall till fall. Och jag har inte sett programmen. Men jag skulle själv aldrig tillkalla någon eller rekommendera någon som inte är kristen, präst/pastor, gör det i Jesu namn och i den helige Andes kraft. Jag skulle inte lita på det hela.

      När det gäller kremering eller jordfästning, så kan man förvisso dra en slutsats om man vill. Om inte benknotor finns kvar, lär ju inte Herren heller kunna göra några mirakel genom dem. Då mister man ju en möjlighet till ett mirakel som visar Herrens kraft etc. Och samtidigt är det ju också så att kristna historiskt sett alltid har valt jordfästning, eftersom vi tror på kroppens uppståndelse. Detta i motsats till hedningarna som bara trodde att själen levde vidare i någon annan tillvaro, att det var slutet, så att säga. Vi kristna tror ju att livet direkt efter döden bara är ett mellantillstånd i väntan på något ännu bättre – hela skapelsens återställelse eller nya himlar och en ny jord, där vi ska leva med uppståndna förhärligade kroppar.

  4. I skildringen av Saul och ”andeskåderskan” är det väl tydligt att båda visste att det de sysslade med var förbjudet. Det faktum att det ”funkar” är inget bevis för att det är tillåtet.

    Sedan tycker jag nog att du ger en tvivelaktig översättning av ordet ”אוֹב”.

    1917, SFB ger ordet: ”andebesvärjerska”. Karl XII ger: ”ena qvinno, som en spådomsanda hafver”. KJV översätter: ”a woman that hath a familiar spirit”. MLV2017 (Modern Literal Version 2017) ger: ” woman who has a familiar spirit”. Tittar man i LXX ser man ordet ”εγγαστριμυθον” som bokstavligen betyder ”buktalare”.

    Uttrycket ”familiar spirit” måste kanske förklaras: ”In European folklore and folk-belief of the Medieval and Early Modern periods, familiar spirits (sometimes referred to simply as ”familiars” or ”animal guides”) were believed to be supernatural entities that would assist witches and cunning folk in their practice of magic.”

    En täckande översättning till svenska, där man tar med både konnotationer och denotationer, torde vara ”en sprirtistisk häxa”.

    Likaledes tycker jag nog att du ponerar en slutsats som inte håller av texten i Apg. 23:6-10. Det faktum att fariseerna trodde att (avlidna människors?) andar uppsöker människorna och talar med dem, må vara deras tro, men det är inte en tro som bekräftas av uttalanden från profeterna eller apostlarna. Att änglar gör det bekräftas dock, men änglarna är ju inte heller döda.

    Jag kan inte erinra mej någon text i Bibeln där det står att en död människas ande talar till en levande människa. Utom kanske då i fallet med Saul och den spiritistiska häxan.

    Däremot finns det en hel del texter som talar om att människor kommer under inflytande av onda andar och även blir ledda av ”goda andar”. De som blev påverkade, eller besatta av onda andar märkte det kanske inte ens själva. De trodde nog att tankarna var deras egna. Jag skall ge några exempel.

    1 Sam. 16:14-15  Men Herrens Ande vek från Saul, och han plågades av en ond ande från Herren. Sauls tjänare sade till honom: ”Se, en ond ande från Gud plågar dig. 

    Saul förstod det inte själv. Hans tjänare fick uppenbara det för honom.

    1 Kon. 22:20-23  Och Herren sade: Vem vill locka Ahab att dra upp mot Ramot i Gilead, så att han stupar där? Den ene sade si och den andre så. Då kom en ande fram och ställde sig inför Herren och sade: Jag ska locka honom till det. Herren frågade honom: Hur då? Han svarade: Jag ska gå ut och bli en lögnens ande i alla hans profeters mun. Då sade Herren: Försök locka honom till det, och du kommer också att lyckas. Gå ut och gör så! Och nu har Herren lagt en lögnens ande i alla dessa dina profeters mun, och Herren har beslutat att olycka ska drabba dig.” 

    Att Herren kan kommunicera med vilka andar som helst är givet. I texten ser vi att anden inte själv gick och talade med människorna utan missledde profeterna så att de profeterade lögn.

    2 Kon. 19:7  Se, jag ska låta en ande verka i honom så att han vänder tillbaka till sitt land när han får höra ett rykte. Och jag ska låta honom falla för svärd i sitt eget land.

    Igen en ande som verkar inifrån så att den besatte tror att det är hans egna tankar.

    Jesaja 19:14  Herren har utgjutit en förvirringens ande bland dem så att de vilseleder Egypten i allt det gör, likt en berusad som raglar i sina spyor.

    Idem.

    Markus 1:23-26  Nu fanns i deras synagoga en man med en oren ande, och han skrek: ”Vad har vi med dig att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är: Guds Helige!” Men Jesus talade strängt till anden: ”Tig och far ut ur honom!” Den orena anden ryckte i mannen och skrek högt och for ut ur honom. 

    Här ser vi att den onda anden använder sig av den besatte för att kunna kommunicera.

    1 Joh. 4:1  Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen.

    Johannes antyder att det är så andarna verkar, genom männoskor (profeter).

    Inte ett enda exempel på hur döda människor andar kommunicerar med levande människor.

    Märk även att på förklaringsberget talade Jesus med Moses och Elia. Inte med lärjungarna! Lärjungarna talade med Jesus. Läs även de följande 3 verserna där det berättas att Petrus ”talade i nattmössan” och att lärjungarna uppmanades att lyssna på Jesus. ”Ur molnet hördes en röst: ”Han är min Son, den Utvalde. Lyssna till honom!”

    Du känner väl min protestantiska tolkning att ALL KOMMUNIKATION mellan kroppsligen levande och kroppsligen döda människor är strängeligen förbjuden i Guds ord.

    5 Mos. 18:9-12  When thou art come into the land which the LORD thy God giveth thee, thou shalt not learn to do after the abominations of those nations. There shall not be found among you any one that maketh his son or his daughter to pass through the fire, or that useth divination, or an observer of times, or an enchanter, or a witch, Or a charmer, or a consulter with familiar spirits, or a wizard, or a necromancer. For all that do these things are an abomination unto the LORD: and because of these abominations the LORD thy God doth drive them out from before thee. 

    5 Mos. 18:10-12  Hos dig får inte någon finnas som låter sin son eller dotter gå genom eld eller befattar sig med spådom, teckentydning, svartkonst eller häxeri, ingen som utövar besvärjelsekonster, ingen andebesvärjare, ingen som utövar magi och ingen som söker råd hos de döda. Avskyvärd för Herren är var och en som gör sådant, och för sådana vidrigheters skull fördriver Herren din Gud dem för dig. 

    Notera: ”ingen som söker råd hos de döda”.

    Hebrew Roots Bible (nyare översättning direkt från grundtexten) 5 Mos. 18:10 There shall not be found in you one who passes his son or his daughter through the fire, one that uses divination, an observer of clouds, or one fortune-telling, or a spell caster, or a magic charmer, or one consulting spirits, or a wizard, or one communicating with the dead.

    Notera: There shall not be found in you ”one communicating with the dead”.

    RKK’s helgonakult är den absolut största av de oöverbryggliga skillnaderna.

    /Kjell

    1. Mikael Karlendal

      När det gäller ”andeskåderskan” i En-Dor – den i 2 Sam – så använde jag bara den översättning Bibel 2000 har. Jag gjorde ingen egen. Kvinnan var ett spiritistiskt medium, en sådan som söker kontakt med dödas andar. Det tror jag vi kan vara överens om.

      Det kvinnan sysslade med – spiritism – är förbjudet enligt Mose lag. Det förbudet gäller alla människor, även kristna.

      Min poäng var att det enligt texten verkade fungera, inte att det var tillåtet. Det var och är förbjudet.

      Och just detta att det fungerade, visar att verkligheten inte är så enkel som man skulle kunna tro utifrån vissa förkunnare. Texten i 2 Sam visar att en död människas ande kan tala till nu levande människor. Det fungerade när kvinnan besvärjde fram Samuels ande.

      Det betyder dock inte att spiritism alltid fungerar. Detta kanske var ett engångsfall, att Gud tillät det fungera just denna gång av ett speciellt skäl. Men bibeltexten förstås enklast som att det fungerade just denna gång.

      När det gäller Apg 23 och fariséerna, så är det viktigt att veta att det faktiskt ingick i den fariseiska världsbilden, att saker som att dödas andar kan tala till människor, faktiskt kan inträffa. Det visar att fariséerna inte trodde att människans själ eller ande hamnade i något sömntillstånd efter döden, utan fortlevde i någon form av medvetet tillstånd.

      Jesu liknelse om Lasaros och den rike mannen vittnar om samma sak.

      Och min poäng eller mitt ärende i blogginlägget var att visa att Bibeln talar om att människans själ eller ande lever i ett medvetet tillstånd efter döden, och i väntan på uppståndelsen. Och jag menar att dessa texter stöder den tanken.

      Änglar eller onda andar är naturligtvis också exempel på ”andar” som talar människor. Men jag tror att de texter jag hänvisade till i blogginlägget visar att även människors andar kan göra det.

      Ingen rättrogen katolik eller ortodox kristen säger emot 5 Mos 18. Vi avfärdar all spiritism och liknande som en mycket allvarlig synd. Den som ägnar sig åt sådant utestänger sig själv från himlen.

      Men om en död människas ande – rent av en vålnad (texter om det redovisades i blogginlägget) – uppenbarar sig och talar till en nu levande människa, såsom Mose och Elia visade sig och talade med Jesus, så är det inte spiritism. Det handlar ju inte om att ägna sig åt besvärjelser i syfte att mana fram dödas andar, att söka kontakt med dem. Det handlar om att anden tar initiativ och visar sig.

      Och om en ande eller vålnad visar sig och talar till dig, så får du svara. Du bryter inte mot budet i 5 Mos 18, om du svarar på tilltal från en ande.

      Och det sista uttrycket i 18:10 är en participform av det hebreiska verbet ”darash”, vilket betyder ”söka”. Det står med andra ord ”de som söker de döda”. Att översätta det med ”communicating” låter i mina öron som en synnerligen fri översättning, som en ”Living Bible”-översättning.

      1. Din artikelserie handlar om vad som händer efter döden. I din respons finns det inga större skillnader mellan din och min förståelse eller tolkning. Även jag tror ”att människans själ eller ande lever i ett medvetet tillstånd efter döden, och i väntan på uppståndelsen”.

        Det du säger att katoliker tror (bör tro) har jag ju ingen anledning att betvivla.

        I Bibeln finns flera exempel på att änglar talar med människor. Däremot kan jag inte erinra mej något exempel på att andar talar med människor. De kan tala genom människor som de har erövrat eller besatt. Men låt oss inte fastna i den biten.

        Flodhästen i rummet undviker du dock. Syftet med din artikelserie är ju att visa på att RKK’s läror om helgonen är trovärdig. Låt mej därför börja med den gemensamma biten. Jag tar Maria som exempel, fastän det kan gälla vilken troshjälte som helst.

        Visst skall vi vara tacksamma för Marias val att vara ”Herrens tjänarinna” och att fortsätta sitt liv i denna lydnad. Visst är det rätt och riktigt att visa vördnad och beundran för det.

        Paulus och Silas piskades offentligt. Sedan sattes de i föngelsets innersta rum med fötterna i stocken. Vid midnatt sjöng de lovsånger. Visst är det rätt och riktigt att visa tacksamhet, vördnad och beundran för det.

        Inte svårt att hitta massor av exempel. Men låt oss nu titta på flodhästen.

        I Bibeln talas det om levande och döda människor. De kristustrogna uppdelas i två kategorier, nämligen ”i Kristus döda” och ”levande kristustrogna”. Jag skall citera ur B2000 eftersom du tydligen gillar den. 1 Tess. 4:16-17 Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom.

        Jesus motsäger inte detta i Joh. 11:25-26 Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?”

        Nu kan man ju roa sig med att göra exotiska tolkningar med hjälp av ekvivokationer, men faktum är att även Jesus delar upp de troende i samma två kategorier som Paulus gör i 1 Thess. 4.

        Och låt oss då även ta texten ut 5 Mos. 18 från B2000 ”Hos dig får det inte finnas någon … som rådfrågar de dödas andar eller spådomsandar och söker vägledning hos de avlidna. Herren avskyr alla som gör detta.”

        Den som riktar sig till avlidna med en bön om förbön har redan överskridit denna gräns. I praktiken är det varp och inslag bland katoliker att gå långt längre än detta. Man söker vägledning och ber om beskydd och under. Man uttrycker sig i termer som de facto är tillbedjan.

        Jag vill ta ett exempel från högsta ort. Så här talade och bad påven den 12 maj 1991 i Fatima, Portugal. Citat:

        “Ännu en gång har jag kommit hit för att böja mina knän inför vår kära himmelska Moder i Fatima, för att tacka för hennes omsorg över människor och länder och för alla under och välsignelser som den Allsmäktige genom hennes böner har givit oss.

        Hell dig, heliga Moder, du har fött konungen som regerar i evighet. Du skänkte oss den stora nåden att själv besöka oss i St Peterskyrkan den minnesvärda dagen 24 mars 1984, då vi genom en vigningsakt överlämnade hela mänskligheten och alla världens länder i ditt beskydd.

        Idag har jag tillsammans med otaliga bröder och systrar åter kommit till Dig för att ropa till dig: Var hälsad, heliga Moder. Var hälsad, du säkra hopp, som aldrig sviker! Jag tillhör dig helt, o Moder! Vi tackar Dig, himmelska Moder, för att du med moderlig ömhet har fört ditt folk ut i frihet. Vi hälsar Dig Maria, du som är helt beroende av Gud och av Din Son, vi hälsar Dig som den mest fullkomliga bild av frihet och befrielse för mänskligheten och Kosmos.”

        Slut citat!

        Vi kan göra diskussionen lång och sidospåra med analys av påvens yttrande. Jag skulle kunna citera mycket mer från genuint katolska texter. Faktum kvarstår att katoliker ”rådfrågar de dödas andar” och ”söker vägledning hos de avlidna” och att ”Herren avskyr alla som gör detta”.

        /Kjell

      2. Mikael Karlendal

        Du kan inte erinra dig exempel i Bibeln på att andar talar med människor… Jag har just skrivit om några i blogginlägget: Den döde Samuels ande talade med den levande Saul, Mose och Elia talade med Jesus.

        Nej, jag har faktiskt inte haft för avsikt att ägna mig åt flodhästar. Min avsikt var heller inte att skriva om helgonen eller försvara den katolska eller den ortodoxa helgonkulten. Jag har skrivit om det i andra inlägg, men inte i detta. Min udd – i den mån man i detta fall kan tala så – var snarare riktad mot en uppfattning som jag själv hade under en del av mitt gamla protestantiska liv, inte hela, nämligen den syn som försöker tona ner eller förklara bort tanken att människan har en odödlig själ.

        Sedan kan jag mycket väl förstå dig när du förfasas över en del katolska böner till exempelvis jungfru Maria. Det är mycket svårsmält för en protestant. Och jag ämnar inte här i denna kommentar försöka argumentera med dig om detta. Dock vill jag påstå att det du citerade inte är ett uttryck för spiritism. Det handlar inte om att försöka frambesvärja någon död människas ande. Det handlar inte om att rådfråga eller söka vägledning hos Maria, i en spiritistisk betydelse. Det handlar om bön om hjälp i form av förbön av någon som är fullkomligt helig på ett mänskligt plan. Det låter konstigt i protestantiska öron och jag kan inte annat än hänvisa till vad som kunde tänkas vara ett normalt förhållningssätt vid mötet med en fullkomligt helig och syndfri människa. Hur skulle du uttrycka dig och formulera dig då? Och nu tänker jag inte på katolska läror som den om Marias obefläckade avlelse, utan snarare på att hon ju nu i himlen hos vår Herre garanterat är utan synd.

      3. Du skriver: ”Du kan inte erinra dig exempel i Bibeln på att andar talar med människor… Jag har just skrivit om några i blogginlägget: Den döde Samuels ande talade med den levande Saul, Mose och Elia talade med Jesus.”

        Jovisst kan jag erinra mej det, och i fallet med Saul är vi ju överens att det handlade om en spritistisk seans med en ockult spåkvinna. Det har du själv bekräftat i en tidigare kommentar.

        Vad gäller Jesus talar vi om universums skapare. Han som talade med den döde Lasarus och uppväckte honom. Han som proklamerade sin övervinning i dödsriket. Han som sände ärkeängeln Mikael att underhandla med djävulen om Moses kropp. Han som sände en vagn av eld med hästar av eld och hämtade Elia upp till himmelen. Han som vandrade på vatten och gav order till vindarna. Han vars död på korset rämnade förlåten, förorsakade jordskalv, öppnade gravar, gav livet tillbaka till många avlidna som efter uppståndelsen gick in i Jerusalem och visade sig.

        När jag hittade bloggarna 2008 fanns där en av våra gemensamma vänner. Han heter Tuve Löfström och är, om jag inte missminner mej, en medlem av Karmelitorden. (Den saliga jungfru Marias brödraorden av berget Karmel.)

        För dem som inte själva orkar ta reda på historiska fakta klipper jag kort från Wikipedia.
        —-
        Karmeliterna flyttade till Cypern och Sicilien 1238, på grund av de oroliga förhållandena i Palestina. 1240 och 1244 fanns de i England och Frankrike, och 1245 hölls deras första generalkapitel. I samband med flytten gjordes djupgående förändringar av organisationen.Den inordnades bland tiggarordnarna (1245), och ordensstadgarna förändrades och mildrades. Den gamla bruna dräkten byttes mot en svart, som påminde mera om dominikanernas. I dräkten ingick ett grått skapular som bestod av två tygstycken som bars på bröst och rygg, hopfästa över axlarna.

        Enligt legenden hade detta plagg ursprungligen överlämnats till ordensgeneralen Stock av jungfru Maria, som personligen lovat att den som dog iklädd detta plagg inte skulle smaka den eviga elden. Dessa förespeglingar bidrog i betydande mån till karmeliternas framgångar, men uppammade också inom orden ett enastående övermod.
        —-
        Slut citat.

        Hur som helst, fabler åsido. Det jag vill berätta är att jag fullständigt tappade hakan när Tuve, en välutbildad man som har gåvan att kunna uttrycka sig tydligt, kom med Saul och den spiritistiska spåkvinnan, samt Jesus på förklaringsberget, för att rättfärdiggöra bön till döda människor som av RKK kallas ”helgon”.

        Kanske hör dessa avlidna till de heligas skara, Gud vet det. Vi vet det inte och får inte döma.

        Det vi säkert vet är att ALL kommunikation med avlidna människor är spiritism om den initieras av människor som inte kan gå på vattnet och tala med vindarna och uppväcka döda.

        Inte ett enda bibelord föreslår eller försvarar något sådant.

        /Kjell

      4. Mikael Karlendal

        När jag läser berättelsen i 2 Sam 28, där kung Saul går till ett spiritistiskt medium och ber henne mana fram den döde profeten Samuels ande, för att Saul vill söka råd hos honom, finner jag följande i texten:

        ”Var inte rädd”, sade kungen. ”Vad är det du ser?” – ”Jag ser ett gudaväsen stiga upp ur jorden”, sade kvinnan. 14”Hur ser det ut?” frågade Saul, och hon svarade: ”Det är en gammal man, och han är insvept i en mantel.” Då förstod Saul att det var Samuel, och han föll på knä med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt.

        ”15”Varför har du stört min ro och manat fram mig?” frågade Samuel, och Saul svarade: ”Jag är i stor nöd: filisteerna för krig mot mig, och Gud har vänt sig ifrån mig och svarar mig inte längre, vare sig genom profeter eller drömmar. Därför har jag nu kallat på dig, för att du skall tala om för mig vad jag skall göra.” 16Samuel sade: ”Varför frågar du mig, när Herren redan har övergett dig till förmån för en annan? 17Herren har gjort vad han förutsade genom mig: han har ryckt ifrån dig kungamakten och gett den åt en annan, åt David. 18Eftersom du inte lyssnade till Herren och inte verkställde hans vredesdom över amalekiterna, har Herren nu handlat mot dig på detta sätt. 19Både Israel och dig själv skall han lämna i filisteernas våld. I morgon skall du och dina söner vara hos mig, och även Israels här skall Herren utlämna åt filisteerna.”
        20Då föll Saul raklång till marken, Samuels ord hade skrämt honom.”

        Enligt denna text och enligt 5 Mosebok 18 är det en allvarlig synd att med hjälp av medier mana fram dödas andar och söka råd hos dem.

        Men det är också tydligt i texten här ovan, att det är den döde profeten Samuels ande som visat sig och som talar till Saul.

        Den Jesus som talade med Mose och Elia på förklaringsberget var också den inkarnerade Jesus, en människa. Evangelietexterna som handlar om detta beskriver inte det som en spiritistisk seans. Det är alltså inte så, att den människolivne Guds Son har rätt att ägna sig åt spiritism medan vi inte har det. Det som hände på Förklaringsberget har inget med spiritism att göra.

        Men det var två döda profeters andar som visade sig och talade med Jesus. Och det är alltså tillåtet att svara på tilltal.

        Om en död människas ande skulle visa sig helt oförhappandes och tala till någon nu levande, så är det inte spiritism att svara på tilltal. Spiritism är när man medvetet genom olika besvärjelsemetoder försöker mana fram en död människas ande i syfte att söka råd eller liknande. Förklaringsberget har inget med detta att göra. Saul gjorde det – och det är förbjudet.

        Men i allt detta är poängen – det som jag driver i blogginlägget – att döda människors andar lever i en medveten tillvaro mellan döden och uppståndelsen.

        Jag driver inte någon be-till-helgon-förkunnelse i just dessa inlägg. I princip allt som katolsk helgontro predikar kan beläggas utifrån bibelord, utom just att vi själva ska rikta böner om förbön till dem. Att jag precis som jag ber dig om förbön, även kan be helgon om förbön. Det kan inte beläggas med tydliga bibelord. Däremot kan man belägga att de lever en medveten tillvaro, att de ber till Gud och är engagerade i det som händer här, att de är medvetna om vad som händer här, att Gud lyssnar särskilt på en rättfärdig mans bön (Jak 5), men just bönen till helgonen finns det inget bibelord på.

        Men katoliker och ortodoxa menar att de inte söker kontakt med helgon. De försöker inte mana fram dem. De skickar sina böneämnen till dem.

        Det är svårt att svälja för en protestant, jag vet.

  5. Hej igen Mikael,
    Mycket intressant att följa dessa texter. Du har rätt – i min barndoms pingstkyrka talades det väldigt lite om himlen på ett rent praktiskt sätt. Dock trodde man på Jesu återkomst. Läser att nu är det inte ens alla pingstpredikanter som gör det. Jag fick höra att det var svårt att förstå och att huvudsaken var att man kom dit. Därför måste erkännas att mina funderingar är många och att jag kommit till botten med dem.

    Först bara Apg 5:15 om att folk la ut sina sjuka för att Petri skugga skulle landa på dem. Det står inte att de blev friska. Det står vidare i vers 16 att man förde fram sjuka och besatta som blev friska. Men det tolkar jag som ett annat, personligt, möte med Petrus, inte i koppling med vers 15 om hans skugga. Handlar vers 15 snarare inte om människors tro på att någon känd predikant förmår mer än andra? Ungefär som man i karismatiska sammanhang strömmar till möten med specifika helandepredikanter. Att Gud då ändå helar fastän människor har tro på att en helandepredikants böner verkar mera är lite konstigt. Människors tro kanaliseras via vissa predikanter, tron på Guds makt borde vara konstant oavsett kristen människa?

    Mellantiden tycker jag är svårhanterlig. Jag har tolkat det som Paradiset och Dödsriket, som efter uppståndelsens dag blir Himlen och Helvetet. Om Domens dag inte har kommit än, varför skulle man få inträda i himlen som odömd? Även om vi som tror på Jesu död och uppståndelse är frikända. Varför ska människor som dött i förtröstan på Jesu uppståndelse komma tillbaka till jordelivet, förvisso i förklarad form, för att sedan dömas? Går man omkring i Paradiset och är orolig för Domens dag, när man ännu inte blivit dömd? Kan man vara så säker på att bli frikänd? Ja, annars skulle man naturligtvis inte finnas i Paradiset utan i Dödsriket. Men hur behandlas själarna i Dödsriket? De kan ju inte få vila på gröna ängar, eller är det just deras plågan, att de nu gör detta, upptäcker hur skönt det är, men vet att de sedan kommer dömas till Helvetet för evigt och inte kommer få ha det så bra som de nu har det?

    Varför tilltalar Abraham den rike mannen som ”mitt barn” när han är evigt förtappad? Det är ett snällt uttryck, kan man tycka för någon som hamnat på fel sida avgrunden.

    Tänker också på rent praktiska saker som jag inte hört många tala om. Hur ska alla få plats på denna jord när de döda ska uppstå? Om gravarna ska öppnas, vad händer med alla som dött i haven? Om man räknar generationer som 25-30 år så hamnar man intressant nog på ungefär 70 generationer tillbaka till Jesu tid. Talet 70 brukar ju anses vara ett ”heligt” tal. Mina direkta förfäder i 70 generationer är 2 upphöjt till 70, närmare bestämt 1.180.591.620.717.410.000.000, alltså 168 miljarder fler än de som lever just nu, 7,9 miljoner människor per kvadratmeter landyta på jorden. Vi får inte plats!

    Nu spånar jag vilt, men en annan stor fråga är: vad ska vi göra i himlen? Vad har hierarkierna i himlen för funktion? Jag är ju tacksam om jag kommer in, en syndfri härlig plats utan sorg, lidande och ondska. Kan jag bli ”avundsjuk” över att någon Billy Graham har en bättre ställning än jag? Och om det en gång för alla har blivit en uppdelning mellan onda och goda, Himmel och Helvete, vad sysslar vi med då?

    1. Mikael Karlendal

      Man kanske får ut domen i förskott när man dör. Den som dör i Herren går för att vara med Herren, men får den fulla belöningen vid de dödas uppståndelse och den nya skapelsen. De andra går tilldödsriket och tuktas i väntan på domen, som infaller vid de dödas uppståndelse och då bekräftar att arresten övergår i fängelsestraff.

      När det gäller ”praktiska detaljer” i övrigt, så har jag aldrig varit av den spekulerande sorten. Jag kan ändå inte föreställa mig vad en värld utan död och förgängelse och utan ondska innebär. Jag skulle inte bekymra mig över utrymmet. Gud kan nog lösa såna frågor. Vad ska vi göra – ja, alla sådana frågor, har jag aldrig spekulerat i. Därför har jag inga förslag på svar. Allt det ligger så långt bortom min föreställningsförmåga.

      1. Du säger att du inte så gärna spekulerar, och avfärdar allt det som kan komma att inträffa med att skriva att Gud löser såna frågor. Jag kan ju inte gärna tvinga dej att spekulera med mej, men du låter nu precis som min barndoms kyrka och för all del även mina gamla föräldrar – det som händer efter döden är inte viktigt, huvudsaken är att vi kommer till himlen. Det här är naturligtvis ingen stor sak – men sannolikt hade många äldre kristna sagt likadant om hela din artikelserie om mellantiden – det löser Gud, vi behöver bara se till att vi kommer med på tåget.

        Jag tror man har en liten bild av hur det är att leva i en syndfri värld, nämligen hur Adam agerade innan syndafallet. Det visar sig att arbete tillhör en syndfri värld, att namnge djur, att bruka och vårda jorden. Märkligt nog finns även en längtan efter något som inte existerar i en syndfri värld. Adam saknade en kvinna, han fann ingen som kunde vara till hans hjälp och Gud upptäckte också att det inte var bra att Adam var ensam. Så arbete, tankeverksamhet, slutledningsförmåga och någon form av sinnlig samvaro med en kvinna fanns i en syndfri värld.

        Som du dessutom själv har beskrivit så kommer vi känna igen personer utan att vi träffade dem på jorden. Den rike mannen kände igen Abraham, lärjungarna kände igen Mose och Elia. Men det är svårt att begripa att de som gått före oss ska bli upprörda över hur vi lever våra liv eller vad vi utsätts för och be förböner för oss. Oro, sorg och ängslan ska ju inte finnas i himlen.

      2. Mikael Karlendal

        Jo, men det är ju så svårt att föreställa sig vad en tillvaro utan död, förgängelse, ondska etc verkligen innebär. Men vissa saker finns ju förvisso uppenbarade i Skriften, dem du nämner. Att vi kommer att känna igen och veta vilka de andra är, att det blir glädjefullt, att ingen död ska vara mer, ingen sorg, att vi får skåda Herrens ansikte, att det blir nya himlar och en ny jord – men vad innebär det? Du får gärna spekulera, men jag ids inte, som man säger i Norrland. 😀

  6. Hej Mikael!
    Tack för intressanta texter! Mycket bra och grundläggande.
    Ett par funderingar som jag har:
    1). Jag anser att det många gånger är hårfint mellan att vända sig till helgon och spiritism. För lekmannen så blir det lätt en sammanblandning.
    2). Här i Sydamerika har olika byar/samhällen sina helgon och det är väldigt uppblandat med hednisk kultur. Man tillber Jungfrun som har olika namn beroende på olika platser. Man offrar t.ex. mat o vin för att få framgång materiellt. Moder jord lyfts också fram. Verkar inte som om Katolska kyrkan här reagerar nämnvärt på ”avarterna”. Detta gör naturligtvis att det är vattentäta skott mellan de evangeliska kyrkorna och den katolska kyrkan.
    3). En fundering angående förbönen från helgonen: Är inte Paradiset en plats för vila? Förbön innebär ju ”kamp och strid”. Har lite svårt med att få det att gå ihop.

    Med broderliga hälsningar
    /Kurt Larsson, Salta Argentina

    1. Mikael Karlendal

      Tack, Kurt, för din kommentar!

      1) En skillnad är väl att spiritisten söker frammana dödas andar, medan den gudfruktige katoliken bara ber om hjälp i förbön. Katoliken försöker ju inte få helgonet eller någon ängel att visa sig, försöker inte genom besvärjelser styra över eller tvinga fram ett helgon, vilket ju spiritisten skulle försöka göra. Katoliken tänker att helgonet är en genomhelgad kristen som gått före och vars förbön har stor kraft.
      2) Jag tycker också det verkar märkligt att offra mat och vin. Och jag vet också att det allmänt råder stor prästbrist i Latinamerika och att stora delar av befolkningen är mycket svagt undervisade. Jag kan tänka mig att mycken gammal folktro lever kvar, som bättre katekesundervisning borde ha fått bort. Jag kan tänka mig att inte alla biskopar och präster riktigt har tagit hela sin uppgift på allvar eller inte riktigt insett vad de borde göra.

      Och sedan vet jag inte exakt hur situationen är, som du beskriver. Så vad jag säger om den kan vara helt fel.

      3) Jag tänker också, att det kan vara svårt att vila hur länge som helst, utan att bedriva förbön (andlig krigföring) för de stackare av oss som lever kvar i denna värld. särskilt med tanke på hur situationen ser ut. Alltså, jag tror de vilar bättre, om de också bidrar med det de kan mest just nu. Så läser jag Heb 12 och Upp 6.

      Katolska kyrkan är ju en stor och världsvid kyrka, med 1,3 miljarder människor världen över som medlemmar. Pingströrelsen, som jag tillhörde förut, har väl runt 200-300 miljoner medlemmar – rätta mig om vill. Jag tänkte hela tiden som pingstvän, att mycket av det jag sett eller läst/hört om pingstvänner från vissa andra delar av världen verkade väldigt främmande för mig som måttlig och icke-känslosam svensk evangelikal pingstvän. Gissar att det är likadant för mig som katolik nu. Åtminstone i vissa avseenden.

      Och som en som konverterat till Katolska kyrkan, så är det den kyrka jag läser om i kyrkans undervisning, och som jag sett den i Sverige, jag konverterat till. Inte till den eventuella folktrons avarter. Och de sistnämnda finns säkert.

      1. Är det bara i det nordiska länderna som katolska kyrkan är fri från helgondyrkan? Känns ju som att det är vanligt i sydeuropa, latinamerika…

      2. Mikael Karlendal

        Katoliker ber helgonen om förbön i alla länder, även i Norden. Men det kan förstås finnas olika seder kring detta på lite olika håll. Och allt sådant behöver ju inte vara bra eller i enlighet med Kyrkans lära.

  7. Jag uppskattar dina inlägg Mikael! Har länge följt din blogg och är glad att du nu återupptagit inlägg som fördjupar den kristna tron. Särskilt betoningen på mellantillståndet som jag upplever att många kristna som jag talat med inte tänker kring utan snarare tänker direkt himmel, direkt helvete. En slags tro som egentligen inte är riktigt förankrad i uppståndelsen och Kristi återkomst. Spännande nog var den senaste kristna boken jag läste om ämnet, ”Orthodox afterlife”, skriven av en koptisk kristen.

    Jag får dock erkänna att vad som händer efter döden samtidigt ställer en för vissa bekymmer eller snarare dödens eventuella avgörande för själens ”slutdestination”. Jag hade egentligen inte riktigt på djupet tänkt på det förut men mötte häromdagen något som bekymrade mig. Medan jag tidigare hört talas om ”sunday obligation” eller ”söndagskrav” som jag lite förenklat översätter det på svenska hade jag aldrig riktigt insett att väldigt många katoliker och kanske till och med Romerskt Katolska Kyrkan själv anser det vara en dödssynd att missa eller inte delta i ett katolskt söndagsfirande. En katolsk vän till mig valde, av olika skäl, att följa med mig till en ortodox liturgi istället för sin katolska högmässa. Personen verkade inte heller komma att delta i någon senare mässa den dagen och detta kritiserades av en annan katolik. Det var inte av slapphet eller av att förringa Gud. Jag vill egentligen inte fokusera på min vän i detta då jag värnar anonymitet och vill hellre hålla tron i fokus men kände ändå att viss bakgrund behövde ges.

    Jag har aldrig mött ett uttryckligt söndagskrav vare sig i Luthersk eller Ortodox tappning som jag ändå har goda erfarenheter av. Visst, man förringar inte betydelsen av att ära och tillbe Gud på Jesus uppståndelsedag i Kyrkans gemenskap men det verkar inte ha samma tyngd eller legalistiska undertoner som i Katolsk tappning (förutsatt att jag nu inte misstar mig).

    Om det verkligen är att betrakta som en dödssynd att inte fullgöra sitt ”söndagskrav” i ett katolsk sammanhang, eller åtminstone hög risk för sådant tillstånd, hur många katoliker kommer då inte ens kvalificera sig för skärselden eftersom att dö i ett tillstånd av dödssynd medför helvetet? Man måste ju i mitt perspektiv kunna vara Gudstillvänd, till Faderns och himmelens glädje, utan att slaviskt gå till mässan varje söndag. Jag tror jag läst rapporter om att knappt 23 % av katoliker deltar i mässor varje vecka. 77 % skulle därmed alltså vara destinerade till helvetet om de som hävdar söndagskravet i strikt mening om de skulle råka dö. Jag tänker även på att jag hört katoliker mena sig känna en viss trygghet för frälsning då skärselden som mellantillstånd ger möjlighet till rening som inte hinns med i detta liv, i jämförelse med protestantiskt kristna som mer har 2 destinationer utan mellantillståndstanken.

    För mig var det också märkligt då jag uppfattat, kanske felaktigt, att Romerskt Katolska Kyrkan erkänner ortodoxt prästerskap och även våra mysterier, dvs eukaristin. För mig är ju liturgin ett firande med Kristus i centrum. Om Kristus verkligen betraktas som att vara närvarande, hur kan då inte kravet eller plikten vara fullgjord?

    Detta vad jag betraktar som ett eventuellt västkristligt legalistiska förhållningssätt ter sig för mig väldigt märkligt och innerst inne djupt oroväckande. Detta säger jag utan att förringa Jesus ord om att den port är trång och den väg är smal som leder till livet. Jag vill även understryka att jag inte har för avsikt att i onödan kritisera katolicismen men denna eventuella ”insikt” skakade faktiskt mitt inre. Jag fick i mitt inre associationer till Jesus ord i Luk 11:46 ”Han sva­ra­de: ”Ve också er, ni laglärda. Ni las­tar på människor­na bördor som är svåra att bära och rör in­te ett fing­er för att lätta på bördor­na.”

    Jag ber också på förhand om överseende med att jag sällan skriver eller kommenterar om saker som jag inte riktigt hunnit landa i.

    1. Mikael Karlendal

      Tack för din kommentar!

      En katolsk präst på internet svarar på frågan på följande sätt:

      ”The Catechism of the Catholic Church states that teaching clearly in No. 2181: “The Sunday Eucharist is the foundation and confirmation of all Christian practice. For this reason the faithful are obliged to participate in the Eucharist on days of obligation, unless excused for a serious reason (for example, illness, the care of infants). Those who deliberately fail in this obligation commit a grave sin.”

      Gravity of matter, of course, is just one of the three necessary conditions for a mortal sin — the others being complete consent of the will and full knowledge of the sinful character of the act or omission. Certain circumstances can excuse one from attendance at Mass on a particular Sunday.

      The catechism mentions illness and the care of infants, but others might be: unavoidable work obligations, lack of transportation or inclement weather sufficient to put one’s safety at risk. (To skip Mass to go shopping, to play golf or to get a couple extra hours of sleep clearly does not qualify and shows that other priorities have been allowed to replace the Lord.)

      To appreciate the seriousness of the obligation, it helps to understand the centrality of the Mass. From the earliest days of the church, disciples of Jesus have gathered for Eucharist on the first day of each week to mark the day of Christ’s resurrection.

      In the Mass, the events of Holy Thursday, Good Friday and Easter Sunday coalesce, and those events comprise the core of our faith.

      Not incidentally, the Mass also happens to be the one specific way Jesus asked the apostles to keep his memory alive, and the reception of Communion unites us intimately with Christ and strengthens us to live in the manner that Jesus taught.”

      (http://catholicphilly.com/2013/05/catholic-spirituality/understanding-the-bible-is-missing-mass-a-mortal-sin/)

      Hoppas det svarar något på din fråga. Jag hinner dessvärre inte utlägga saken mer här, då jag inte ens tänkt särskilt mycket på saken. Jag har alltid sett det som självklart att gå i kyrkan på söndagar, även under min protestantiska tid, att jag ytterst sällan och innerst inne motvilligt (dvs under den protestantiska tiden) frivilligt avstått från söndagsgudstjänst. Som katolik har jag alltid ansett det vara en ynnest att få delta i mässan. Alltså, inget jag vill missa.

    2. Tack Adam!
      Detta är bara en av flera märkliga obibliska läror som förekommer inom RKK.
      Däremot så finner man dem i RKK:s egna läror dvs katekesen.
      Naturligtvis har denna kyrka rätt att forma sina läror men att däremot ta på sig rätten att döma människor i t.ex den fråga som du talar om, är diskutabel. Gärningsläran är en mycket farlig lära, däremot visar Guds ord på att det handlar om man har en levande tro eller inte.
      Den som är i Kristus, kommer inte under någon dom! Den människan är frikänd inför Gud! Det kommer icke an på om jag har varit med varje söndag på samtliga RKK:s mässor. Det finns inga sådana regler i Guds ord.
      Därför var ditt inlägg Adam, så oerhört viktigt!

      1. Regeln om att gå till mässan på söndagar och andra högtider är ingen lära, utan just en regel som handlar om att visa Gud och Kristi kropp respekt, att i tro vara beredd att respektera mässans möte med Jesu lidande, död och uppståndelse, något varje troende kristen med självklarhet ändå gör, ellerhur? (Lära är t ex den om den heliga Treenigheten, om Jesu gudom osv). Kyrkan lär heller inte att man blir räddad av att närvara vid mässor. Däremot är det naturligtvis lättare att hålla sig nära Jesus genom att möta honom så ofta vi kan i den heliga Kommunionen. Gud är nämligen ingen känsla. Han blev till kött och tog sin boning bland oss. Han bor kvar 🙂 Han möter oss när vi ber och när vi läser Guds ord, när vi älskar vår nästa osv, men tydligast möter han oss som den uppståndne Kristus i den heliga Kommunionen kring vilken hela mässan är byggd och i våra syskon i tron, lemmar i Kristi kropp, som omger oss då vi tillber i mässan. Den gärningstro du ogillar är heller inte katolsk tro. Gärningstro finns bland alla kristna och är ett plågsamt gissel, men den tro katoliker har är den som beskrivs i Jakobs brev, att tro utan gärningar inte är någon tro. Förutsättningen för gärningarna är alltså tron.

  8. Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han.
    Matteusevangeliet 11:11 B2000
    https://bible.com/bible/154/mat.11.11.B2000

    Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Vem är störst i himmelriket?« Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: »Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.
    Matteusevangeliet 18:1‭-‬5 B2000
    https://bible.com/bible/154/mat.18.1-5.B2000

    Vem är störst i himmelriket, helgonen( Maria ) , Påven eller min farmor?

    Kan man be sin döda farmor om förbön likväl som Maria…? Eller är hon och andra helgon förmer och alltså bättre på att förmedla böner?

    Mvh / Micke

    1. Mikael Karlendal

      Ja, enligt Bibeln har en rättfärdig mans bön extra stor kraft. Dvs när människor som levt eller lever extra nära Gud, lever extra helgade liv, då har deras böner mer kraft.

      Det står t.ex. i Jak 5:16-18,

      ”Den rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor verkan. Elia var en människa som vi, men när han bönföll Gud om att det inte skulle regna kom inget regn över landet på tre och ett halvt år. Sedan bad han igen, och då gav himlen regn, och jorden lät sin gröda växa.”

      Det framgår också av Apg 5:12-15, där det står:

      ”Genom apostlarna skedde många tecken och under bland folket. Alla de troende höll samman och brukade mötas i Salomos pelarhall. Ingen annan vågade ansluta sig till dem, men folket satte dem högt, och mer än så: män och kvinnor i stort antal kom till tro på Herren. Man bar ut sina sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att när Petrus gick förbi åtminstone hans skugga skulle falla på någon av dem.”

      Varför just Elia? Varför just Petrus? Därför att de hade ett särskilt ämbete och levde ett särskilt heligt liv i gemenskap med Gud. Därför var det kraft i deras förbön eller närvaro. Det var något mer hos dem än hos vanliga troende människor.

      Och tänk på detta från 2 Kung 13:20-21:
      ”Elisha dog och lades i graven.
      Moabitiska rövarband trängde in i landet år efter år, och en gång under en begravning fick några israeliter syn på ett sådant rövarband. De kastade liket i Elishas grav och försvann därifrån. Men när den döde kom i beröring med Elishas benknotor fick han liv igen och reste sig upp.”

      Varför gör Gud något sådant genom en död mans benknotor? Av samma skäl som för Elia och Petrus.

      Om din farmor eller någon viss påve är störst i himmelriket, kan jag inte besvara. Du får väl vänta och se. Men om hon är helt vanlig som troende, varken bättre eller sämre än genomsnittet, då är helgonens – jungfru Marias, Petrus, med fleras – förböner bättre och effektivare. Allt i enlighet med Skriften.

      1. Jesus hörde det och sade till dem: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.”
        Markusevangeliet 2:17 SFB98
        https://bible.com/bible/160/mrk.2.17.SFB98

        Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig – inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.
        Lukasevangeliet 15:7 SFB98
        https://bible.com/bible/160/luk.15.7.SFB98

        Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen.
        Romarbrevet 5:8‭-‬9 SFB98
        https://bible.com/bible/160/rom.5.8-9.SFB98

        Fast i Jakobs brev så tas väl bara Elia som ett bra exempel på en rättfärdig man. Det menas väl att den som ber, och som blivit rättfärdig genom hans blod. Hans bön ger kraft och har stor verkan.

        Annars skulle det väl skrivits i Jakobs brev att dom skulle be Elia om förbön och inte be de äldste…tycker du inte det?

        Om man ska gå efter hur du tänker då är det alltså bättre att be Elia, Samuel, David,Job, Petrus om förbön än de äldste i församlingen. Eller än att be ens familjemedlemmar och vänner om förbön, som har Jesus som sin Herre?

        Har jag missat nått?

        Mvh Micke

      2. Mikael Karlendal

        Jag tror att just det sätt som Elia nämns i Jakobs brev, antyder att han var en person som levt extra nära Gud och haft en speciell tjänst. Och detta innebar att Gud lyssnade extra mycket på hans böner. Det kan jämföras med att människor lade sjuka på sådana platser att Petru,s skugga skulle falla på dem och de då skulle bli friska (Apg 5). Så gör man ju inte när vilken kristen som helst går förbi.

        Att personer som Elia kan ha en särskild funktion i himlen, kan vi också förstå av berättelsen om Jesus på förklaringsberget, där Mose och Elia visar sig och samtalar med Jesus. Och även i Jesu liknelse om den rike mannen och Lasaros i Lik 16. Där kommer Lasaros efter sin död till platsen vid ”Abrahams sida”. Abraham har här uppenbart en särskild funktion i livet efter detta. Det är svårt att bygga någon lära på just den texten. Jag försöker inte göra det. Det enda jag gör är att jag noterar att vissa personer i Bibeln kan ha speciella funktioner, eller hur vi nu ska uttrycka det, i livet efter detta.

        Nej, det är klart att vi ska be kyrkans ”äldste” (på grekiska presbyteroi) om förbön – detta eftersom Jakob uppmanar oss till det. Här finns alltså ett bibliskt löfte om bönesvar förknippat med att vi lyder en uppmaning. Men inget av detta hindrar att man också ber om sina familjemedlemmars eller vänners förbön – eller att man ber själv direkt till Jesus. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Lämna ett svar till Mikael Karlendal Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.