Vad ska kristen apologetik handla om i dag?

Kristna har ända sedan apostlarnas tid ägnat sig åt att försvara den kristna tron. Det betyder att man inte bara har predikat och lagt fram budskapet, utan också gett rationella skäl till varför man ska tro evangelium. I vår tid har detta kristna uppdrag vidgats till att omfatta inte bara en utan två fronter. Sekulariserade människor och muslimer måste få mötas av en övertygande kristen förkunnelse och apologetik.

För judarna bevisning från Bibeln

När man predikade i synagogor runt om i Romarriket, hänvisade man till skriftställen som visade att Jesus var Messias, att han skulle bli dödad och uppstå på tredje dagen (se till exempel Apostlagärningarna 17:2-4, 11).

För hedningarna anknytning till rådande tänkande

Inför mer bildade hedningar i Athen anknöt Paulus till rådande filosofier och religiösa tänkande, och försökte utifrån tala rationellt om tron. (Se Apostlagärningarna 17:16-34).

Inför både judar och greker hänvisade man till att Jesus Kristus faktiskt både dött och uppstått, och att många människor vid många tillfällen faktiskt hade sett och mött den uppståndne, och sett att graven var tom. (Se till exempel 1 Korinthierbrevet 15:1-34 och Lukas 1:1-4.)

Kunskap om Gud och om gott och ont finns nedlagt i varje människas medvetande

I ett sammanhang i Romarbrevet kan man säga att Paulus förklarar det han gjorde i predikan i Athen. Han skriver om att mycket kunskap om Gud är nedlagd i självaste skapelsen och finns tillgänglig rent förnuftsmässigt för alla människor, troende såväl som icke-troende.

”Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga.” (Romarbrevet 1:19-20. Läs gärna hela sammanhanget)

I nästa kapitel skriver han att detta även gäller den moraliska lagen eller det moraliska medvetandet.

”Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig. Det skall framgå den dag då Gud, enligt det evangelium jag har fått från Jesus Kristus, dömer vad som är fördolt hos människan.” (Romarbrevet 2:14-16)

Sanna och förnuftiga ord

Apostlarna och andra kristna förkunnare hade en inställning till sin förkunnelse som visar att den enligt dem var höjden av vishet:

”På denna punkt i hans försvarstal avbröt Festus honom och ropade: ”Du yrar, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen.” Paulus svarade: ”Högt ärade Festus, jag yrar inte, jag talar sanna och förnuftiga ord.” (Apostlagärningarna 26:24-25)

För dem som inte tror, är dock det mottagande förnuftet fördunklat

Man var också medveten om att den kristna förkunnelsen inte tas emot av flertalet människor och evangelium i dessa oemottagligas ögon ser ut som en dårskap.

”Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. Det står skrivet: Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna. Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.” (1 Korinthierbrevet 1:18-25)

Paulus beskriver det som att de som inte tror och tar emot gör detta därför att de är fördunklade till förståndet. Inte tvärtom som många idag tror.

Om mitt evangelium är dolt är det dolt för dem som går förlorade. Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild.” (2 Korinthierbrevet 4:3-4)

Den kristna förkunnades uppgift är att ge rationella skäl för tron

Paulus beskriver sitt uppdrag som att han ”försvarar och befäster evangeliet” och att han är ”satt att försvara evangeliet” (Filipperbrevet 1:6 och 16).

Petrus skriver:

”Men Herren, Kristus, skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Men gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak, så att de som talar illa om ert fromma liv i Kristus får skämmas för sitt förtal.” (1 Petrusbrevet 3:15-16)

Det grekiska ordet som ovan översatts med ”svara” är ordet apologia, vilket är samma ord som används av Paulus i Filipperbrevet. Det handlar om att ge rationella skäl för tron.

Genom alla tider – försvar av tron

Genom alla tider har så olika kristna förkunnare och skribenter på olika sätt försökt göra detta. Vi har flera olika skrifter i arv från detta.

Här är några exempel:

• Man har fått försvara den kristna tron inför hedniska kritiker (till exempel Origines mot Celsus), mot judiska kritiker (till exempel Justinus Martyren mot Trypho).
• Man har försvarat tron mot villolärare av olika sorter i alla tider (till exempel Irenaeus mot olika gnostiker).
• Man har försvarat tron mot andra religioner (till exempel Thomas av Aquino mot muslimerna).
• Man har försvarat den rätta definitionen och förklaringen och utläggningen av den kristna läran gentemot felaktiga och heretiska tolkningar (till exempel alla de olika författare som under 300-400-talen försvarade treenighetsläran och kristologin gentemot olika heresier).
• Sedan åtminstone 1600-talet och framåt har flera kristna författare försvarat tron gentemot Upplysningstidens många gånger antikristna retorik och angrepp.
• Man har också fått försvara den mot nyare ideologier och filosofier som successivt dykt upp.

Men i en snabbt föränderlig värld – både politiskt, ideologiskt, filosofiskt, vetenskapligt och teknologiskt med mera – så har man många gånger haft svårt att hinna med i utvecklingen. Det har varit svårt att hinna med att förklara tron och sätta den i relation till ständigt föränderliga omständigheter och till nya frågor.

Det har också varit svårt att förklara den i relation till människor som i detta gigantiska informationsflöde vi lever i nu är allt mer historielösa och rotlösa.

Vad är då de största utmaningarna i vår tid, och särskilt i Sverige?

Utifrån min nuvarande erfarenhet både som läsande och tänkande människa – som läsare av böcker, tidningar, tidskrifter deltagare i sociala medier och följare av nyhetsflöden och debatter i TV – och i egenskap av lärare i Svenska som andra språk, religionskunskap och historia, skulle jag säga att följande områden har utkristalliserats för mig som särskilt viktiga:

• Vi har ett behov av att förklara och försvara tron på Gud som sådan i ett sekulariserat samhälle som nästan helt och på ett högst medvetet sätt har kapat rötterna till sina i stora delar kristna rötter.
• Vi behöver förklara och försvara varför just kristen tro på Gud är den rätta vägen och inte de andra religionerna.
• Vi behöver mer specifikt i vårt land och i vår världsdel eller i vår västliga civilisation försvara den kristna tron gentemot islam.

Det som hände under Upplysningstiden, Industrialiseringen och framåt genom två stora världskrig och efterkrigstidens kalla krig och välståndsökning, liberalismens framsteg efter murens fall och dess tillbakagång senare, har på inget sätt inneburit att tron på Gud som sådan eller kristen tro mer specifikt skulle ha blivit motbevisad eller befunnen ”ovetenskaplig” eller mindre rationell.

Men människor har fått intrycket att det är så.

Den utveckling som skett i olika delar av västvärlden har i stor utsträckning handlat om politiska ideologier och filosofier som i sin strävan att förändra samhället har varit både antikyrkliga eller antiklerikala, och antikristna, i betydelsen mot den kristna tron som sådan.

Båda dessa aspekter hänger ihop.

Just genom att man varit så starkt antiklerikal och mot kristen tro och lära som sådan, och eftersom det är bara kristendomen man haft som religion i sina egna länder att kämpa emot, så har man i kampen mot kristendomens inflytande lyckats intala sig själv att man strävat mot en objektiv och neutral ståndpunkt.

Man har intalat sig att den sekulariserade ståndpunkten på något sätt är livsåskådningsmässigt neutral.

Man har kämpat mot den kristna religionens inflytande över samhället och kulturen, och velat definiera den som en privatsak. Något som var och en kan ha privat, men som måste hållas borta från det gemensamma samhälleliga.

Därför har också kunskapen om både de egna religiösa rötterna i kristendomen och kunskapen om andra religioner blivit allt mindre viktig. Det har ju rört saker som hör till privatlivet och inte samhällslivet i stort. Har man väl fått bort kyrkan och fått samhällslivet att bli ”neutralt”…

Och de som är i majoritet behöver aldrig förklara sig. En sekulariserad människa behöver aldrig förklara sig gentemot en kristen varför han eller hon är ateist eller agnostiker. Den är den kristet troende minoriteten som alltid avkrävs ett svar. Precis som under kristendomens första tre århundraden.

Alla får sin släng av sleven

Och just för att den sekulariserade majoritetskulturen lever i en självuppfattning om att man står för ”objektivitet” och neutralitet, utan religiösa påhäng, och kunskapen om de egna kristna rötterna och om de andra religionerna har blivit så oviktig, så har man nu väldigt svårt i hur man ska förhålla sig till den stora muslimska invandringen.

Från början, när den ännu inte var så stor, så kunde man i godan ro sitta med en pseudokolonialistisk inställning om ”den ädle vilden” och den spännande och ”oförstörda” orientaliska religionen.

Men nu när muslimernas antal i vår befolkning genom invandringen har ökat så kraftigt, så börjar plötsligt verkligheten uppenbara sig med många stora problem. Då handlar det plötsligt inte längre om privatreligiösa tillval, om exotisk mat och danser, exotiska klädedräkter och lite spännande nya högtider. Nu handlar det om civilisationer i konflikt. Det handlar om människor som inte alls definierar sin religion som en privatsak. Religionen för dem är något som med självklarhet omfattar hela samhället och hela politiken.

Då vet inte den sekulariserade hur han eller hon ska bete sig.

Ska man hålla fast vid den inbillade livsåskådningsmässiga ”neutraliteten” och behandla alla religioner lika? Ska man hålla fast vid den sekulariserade västerländska definitionen som säger att alla religioner egentligen handlar om samma sak – om det gudomliga och det goda, om att älska alla människor, om fred i världen – och blunda för alla fakta som talar emot? Ska man man hålla fast vid sin västerländska sekulariserade definition att religion till sin definition är en privatsak och ignorera alla fakta som talar emot? Etc.

Risken är här stor att den sekulariserade majoritetskulturen i sin kamp för att bevara den rena sekularismen, inte kan se skillnaden på kristendom och islam, inte kan se skillnads på fromma katolska munkar och extatiska pingstkarismatiker som är mot fri abort å ena sidan, och radikala islamister som begår terrorism å den andra. Här riskerar allt och alla att få sin släng av sleven. Här riskerar demokrati och frihet faktiskt att urholkas i den nyvaknande rädslan för det som inte passar in i de egna västerländska sekularistiska definitionerna.

Vårt uppdrag vidgas

Det är här som jag tror att försvaret av den kristna tron i dag inte bara handlar om det som traditionellt kristna människor har trott under de senaste 300 åren.

Under 300 år har vi trott att vi måste förvara tron gentemot sekularismens  anfall. Det har gällt tron på Gud, tron på Bibeln och tron på det specifikt kristna.

Det gäller fortfarande. Fast vi måste bli mycket bättre på att visa på sekularismens – de modernistiska och postmodernistiska idéerna – världsbild inte alls är så rationell och väl grundad som dessa människor tro. Vi måste visa att den kristna tron är mer rationell och har mer verklighetsgrund.

Men vi måste också – i samband med detta – förklara och försvara vår tro gentemot islam. Alla dessa människor som i dag flyttar till vår del av världen och som har en muslimsk tro måste få den kristna tron korrekt presenterad för sig. De sitter nämligen med en stor mängd missuppfattningar och feluppfattningar om den kristna tron.

Det islam säger om den kristna tron är till stora felaktigt och missvisande, rent av lögnaktigt. Men detta är dessa människor uppvuxna med. Och de kan givetvis inte lastas för att de råkar vara födda i en annan kultur som inte vet vad sann kristen tro är. Jag sparar här detaljerna som detta handlar om till framtida inlägg.

Och den bild som muslimer i regel har om ”kristna” i västvärlden är den som de dels fått genom islams felaktiga beskrivningar, dels den som de fått genom amerikanska TV-serier där alla är ”kristna” enligt deras uppfattning, dels den som de fått i mötet med den västerländska kulturen i form av nöjesliv och livsstil i västvärlden, som är ”kristet” enligt deras sätt att se. Det är alltså inte vad kyrkan och Bibeln säger om etik och moral som är källan till muslimernas uppfattning om kristen livsstil.

Man kan med andra ord inte klandra muslimer i största allmänhet för att de har en märklig uppfattning om kristen tro!

Vad händer om vi inte lyckas?

Om vi kristna inte lyckas med att både nå ut till och vinna mark bland både sekulariserade och muslimer väntar något mycket allvarligt.

Om den kristna tron fortsätter att förlora mark och inte gör stora inbrytningar åt båda hållen, är risken överhängande att vi får en alltmer hårdnande kamp mellan å ena sidan ett sekulariserat samhälle med ett alltmer gryende medvetande om att islam och en växande muslimsk befolkning faktiskt hotar den sekulariserade hittillsvarande majoritetens livsstil mycket mer än vad kyrkan någonsin gjort, och å den andra sidan en alltmer växande och livaktig och framför allt ung muslimsk minoritet som strävar efter att bli majoritet.

Vem som skulle vinna i slutändan är svårt att sia om. Men det som kan hända på vägen är desto allvarligare. På vägen kommer den frihet och demokrati vi i dag älskar att bli allvarligt skadad.

Slutord

Så, vi befinner oss alltså i ett tvåfrontskrig, om man ska tala med militärt språkbruk.

Vill man inte tala så, så bör man påminna sig om att vi faktiskt lever i en andlig strid, enligt Nya testamentets författare och enligt den kristna kyrkans ledare och helgon i alla tider.

Vi måste alltså arbeta för att återkristna eller återevangelisera vår egen sekulariserade västerländska majoritetsbefolkning. Och vi måste omvända muslimerna till kristen tro. Den kristna tron måste förkunnas, förklaras och försvaras både gentemot den sekulariserade majoritetskulturen och gentemot islam.

Det är glädjande att se att många som sysslar professionellt med kristen apologetik faktiskt har börjat uppmärksamma detta.