Alla vet vad inkvisitionen är. Alla vet att det i Spanien och i flera andra europeiska länder från medeltiden och fram till 1800-talet fanns en katolsk domstol som jagade heretiker eller kättare, människor som inte trodde som den Katolska kyrkan lärde. Alla vet att miljontals av dessa stackars människor blev torterade och tvingade till att bekänna saker de inte gjort, och sedan brändes på bål av fanatiska religiösa inkvisitorer. Eller? Är detta verkligen sanningen om vad som hände i Europa från medeltiden och framåt och som går under namnet inkvisitionen? Nja, inte om man får tro vad moderna historiker sedan länge har vetat.
Den amerikanska historikern Thomas F Madden redogör för detta i en artikel i National Review, den 18 juni 2004, med rubriken The Real Inquisition – Investigating the Popular Myth och som jag här kommer att referera rätt så nära och citera ifrån.
Denna artikel är uppdaterad den 7 maj, 2022
Men innan vi går in på detta, så måste vi också ställa oss frågan: För vem är detta viktigt? Vem tjänar på att vi får en mer nyanserad syn på Inkvisitionen? Är det bara katoliker eller kanske även protestantiska kristna?
Självklart tjänar katoliker på det. Men utifrån min erfarenhet som personligt kristen genom hela mitt vuxna liv och som före detta protestantisk pastor, så tjänar alla kristna på att vi får en mer nyanserad bild på allt som skett i kyrkans eller kristenhetens namn genom hela historien. Sekulariserade människor eller muslimer som debatterar om kristen tro eller som angriper och förkastar den kristna tron under förevändning av exempelvis olika oförrätter eller andra typer av misstag som kristna gjort förr, gör inte någon skillnad på vilken kristen kyrka eller samfund eller gruppering som påstås ha gjort det ena eller det andra. Vare sig det gäller korstågen, inkvisitionen, Galileo-affären, slaveriet i Amerika eller i Sydafrika eller något annat, så får sig alla kristna en släng av sleven över en kam. Alla troende kristna oavsett vilket samfund man tillhör, tjänar på att kunna lyfta fram en mer nyanserad bild på vad som hänt genom hela den kristna historien. Och därför just nu till inkvisitionen:
Madden påpekar att det finns ett stort gap mellan den allmänna folkliga föreställningen om detta och vad professionella historiker faktiskt säger. 1998 öppnade Vatikanen de dittills hemliga arkiv som härrör från denna tid och ett trettiotal forskare från hela världen gick igenom detta och gav ut en mer än 800 sidor lång rapport. Madden skriver:
”Dess mest uppseendeväckande konklusion är att inkvisitionen inte var så dålig när allt kommer omkring. Tortyr var sällsynt och endast 1 procent av alla dem som ställdes inför den Spanska inkvisitionen blev faktiskt avrättade.”
Denna slutsats och liknande stämmer, enligt Madden, helt med vad andra historiker innan dess hade kommit fram till genom egna forskningar. Han nämner här bland annat böcker av Edward Peters (Inquisition, 1998) och Henry Kamen (The Spanish Inquisition – A Historical Revision, 1997. Nu finns en fjärde och reviderad upplaga).
Hur kan det vara så?
För att förstå detta måste vi först förstå att man tänkte annorlunda på den tiden. Religion var inte en privatsak på medeltiden. Den omfattade hela livet och döden och livet efter detta. Den omfattade hela samhället och allt som fanns i kulturen. Och man hade inte någon relativistisk föreställning om att det som är rätt för dig kan vara fel för dig, och tvärtom. Man trodde på att det fanns en absolut sanning om verkligheten, inklusive Gud och livet efter detta.
Madden förklarar att heresi (= villolära, kätteri) var då något som slog mot det centrala av den sanningen. Den satte alla i fara, både heretiker och alla i hans närhet i och slet isär den samhälleliga gemenskapen. Det räknades som ett brott mot staten och var så allvarligt att det alltsedan 500-talet var belagt med dödstraff, enligt romersk lag (Codex Justinianus). Och när någon blev anklagad för detta under medeltiden, så hade därför varken härskare eller vanligt folk någon som helst förståelse eller tolerans för något så allvarligt. Heretiker blev genast ställda inför rätta av sekulära domstolar och avrättade.
Dock krävdes det förstås något mer expertis om man skulle bedöma huruvida någon var skyldig till heresi eller inte. Det är ju betydligt lättare för en sekulär domstol att avgöra om någon är tjuv därför att han stulit en gris, än att bedöma huruvida han är heretiker. Resultatet av detta blev att stora mängder av människor blev avrättade på felaktiga och lösa grunder av dessa sekulära domstolar. Madden skriver:
”Den Katolska kyrkans gensvar på detta problem var Inkvisitionen, som först instiftades av påven Lucius III år 1184. Den föddes ur behovet av att kunna erbjuda rättvisa rättegångar för dem som anklagades för att vara heretiker, genom att använda bevisregler och under ledning av sakkunniga och väl insatta domare. Ur de sekulära myndigheternas perspektiv, var heretikerna förrädare mot Gud och kungen och förtjänade därför döden. Ur Kyrkans perspektiv, var emellertid dessa heretiker förlorade får som irrat bort sig från hjorden. Som herdar, så hade påven och biskoparna ett ansvar att föra dem tillbaka till fållan precis som den gode herden hade befallt dem. Så medan medeltida sekulära ledare försökte bevaka sina riken, så försökte Kyrkan frälsa själar. Inkvisitionen erbjöd heretikerna en möjlighet att komma undan döden och återvända till samhällsgemenskapen.”
Rapporten från dessa forskare som studerat det öppnade arkivet i Vatikanen visar att de flesta som ställdes inför inkvisitionsdomstolar antingen frikändes eller fick sina straff upphävda. Och bara en procent (en på hundra) som ställdes inför inkvisitionen blev avrättade.
Det grundläggande antagandet bakom Inkvisitionens arbete var nämligen att heretiker var får som gått vilse och därför skulle erbjudas möjlighet till omvändelse och bot. Om den domare däremot bedömde det som att personen ifråga vara helt obotfärdig och helt medveten i det han/hon gjort, så fanns det inget annat att göra än att överlämna vederbörande till sekulär domstol. Och det var de sekulära domstolarna som menade att detta var ett brott som förtjänade dödsstraff.
Men Inkvisitionen i sig själv innebar alltså en möjlighet till rättvisare och sakligare bedömning för dem som stod anklagade för heresi. Detta i motsats till att bli dömda av pöbeln eller av teologiskt okunniga adelsmän. Rättvisare därför att domarna var teologiskt kunniga och insatta och därför rätt kunde bedöma dessa saker. Men också därför att man var noga med att bevisföringen skulle vara korrekt. Man kunde också räkna med större barmhärtighet i inkvisitionsdomstolarna, av samma anledning.
Och när häxbränningarna och jakten på förmodade häxor började svepa fram i Europa på 15-1600-talen, så var det i länder med välutvecklade inkvisitionsdomstolar som just detta fenomen inte tog fäste.
Så, om man bedömer inkvisitionen utifrån sin samtid, så var den alltså en barmhärtig och saklig domstol som i första hand ville återupprätta människor som gått vilse och föra dem in på den rätta vägen. Det var bot och omvändelse i första hand och inte straff som gällde. Och domarna som bedömde huruvida någon var heretiker eller inte var väl insatta i frågorna. Alternativet var sekulära domstolar, men där kunde man knappast få sin sak sakligt prövad och där var inställningen mer att man förtjänade döden direkt i egenskap av förrädare.
Men hur kunde då Inkvisitionen få sitt enormt dåliga rykte? Därför att den Spanska inkvisitionen efter 1530 började ägna sig åt lutherska heretiker. Och Spanien hade måhända den starkast militära makten på den tiden, men de protestantiska områdena hade ett annat vapen, tryckpressen. Och de vann propagandakriget. Protestanterna vann genom att måla upp den allvarligaste fienden, det habsburgska Spanien, som extra svart och ondskefullt med sin inkvisition.
Och det fanns ytterligare en sak. Madden skriver:
”Ända från reformationens början hade protestanterna svårt att förklara det 1500 år långa gapet mellan det att Kristus grundade sin Kyrka och grundandet av de protestantiska kyrkorna. Katolikerna pekade av naturliga skäl ut detta problem och anklagade protestanterna för att ha skapat en ny kyrka separat från den som Kristus skapade. Mot det svarade protestanterna att deras kyrka var den som skapats av Kristus, men att den hade tvingats under jorden av den Katolska kyrkan. Så, precis som det Romerska riket hade förföljt de kristna, så hade dess efterträdare, den Romerskt-katolska kyrkan, fortsatt att förfölja dem under medeltiden. Och trots att det besvärligt nog inte fanns några protestanter under medeltiden, så fann protestantiska författare dem ändå under förklädnad av de olika medeltida heretikerna.”
Och senare under Upplysningstiden och dess tänkande blev inkvisitionen också extra hudflängd av tänkare som var både anti-religiösa i allmänhet och särskilt anti mot den Katolska kyrkan.
Därav inkvisitionens svarta rykte i den allmänna föreställningsvärlden.
Avslutande tankar
Vad ska man då dra för slutsatser av detta?
Med tanke på att kristendomens motståndare inte bryr sig om vilken kyrka eller samfund man tillhör när de angriper den kristna tron, så tjänar alla på att få en mer nyanserad syn på Inkvisitionen. Den svartmålande bild av detta som exempelvis sekulariserade motståndare till den kristna tron använder sig av när de angriper kristendomen.
Men i dag lever vi i en något annorlunda situation. Varken katoliker eller protestanter har den nära relation till statsmakten som de en gång hade. Och statsmakten i europeiska länder anser inte att det är viktigt för samhället att religionen utövas på exakt rätt sätt ur konfessionell synvinkel. Idag borde kanske ingen kristen i något läger egentligen ha något intresse av att svartmåla eller vitmåla någon viss sida. Idag har vi mer intresse av att studera vad som hände på ett sakligt sätt. Vi har intresse av att veta exakt vad som hände, hur det hände, hur många som blev dödade och så vidare. Och vi borde ha intresse av att inte bedöma Inkvisitionen med våra nutida glasögon och utifrån nutida värderingar och uppfattningar om brott och straff och förhållandet kyrka-stat. Vi måste bedöma Inkvisitionens tidevarv utifrån dåtidens förutsättningar.
Att man under medeltiden såg så allvarligt på en sak som heresi, så att man ansåg att det var ett brott så allvarligt att det förtjänade dödsstraff, var inte Kyrkans uppfinning. Det var inte kyrkans påfund att furstar hade ett ansvar för den rätta religionsutövningen i sina riken. Man kan, om man vill tolka det mer positivt, se det som att kyrkan hade mött de olika kulturerna, den romerskt-hellenistiska, den germanska, den slaviska och hade vuxit fram i symbios med dessa. Och kyrkan gjorde något gott av situationen och skapade utifrån dåtida värderingar och uppfattningar en mer rättvis, en mer saklig och en mer rättssäker domstol som innebar att tusentals människor räddades från avrättning. Kyrkan var aldrig fullkomlig, men den strävade efter att genomsyra samhället med evangelium.
Kyrkan har aldrig varit perfekt och har aldrig haft perfekta ledare. Men nidbilden av inkvisitionen är något som borde tvättas bort. Idag skulle varken den Katolska kyrkan eller någon annan kristen riktning föreslå inrättandet av inkvisitionsdomstolar. Ingen skulle föreslå att myndigheterna skulle vara inblandade i att bedöma huruvida någon var heretiker eller inte, eller att på något sätt utdöma påföljder för den som var det. Men i sitt historiska sammanhang innebar inkvisitionen alltså en förbättring.
Enligt den katolska apologetiken Jan Sorensen, finns det en BBC-dokumentär (kan ses här) som handlar om just detta. Och den tar upp bland annat följande punkter, som är i stort desamma som jag ovan refererat från Madden:
- The ”Black Legend” began as an anti-Spanish propaganda campaign that succeeded largely because of the invention of the printing press. The Inquisition was the prime target.
- Inquisitors were not fanatical priests as they are often portrayed. In fact, many of them were not priests at all but legal experts trained in Spanish schools.
- Contrary to popular belief, torture was rarely used. It was used less by the Inquisition than it was in the tribunals of other countries throughout Europe at the time.
- Stories about cruel torture methods used by the Inquisitors and the terrible conditions in which prisoners were kept were completely falsified. The Inquisition actually had the best jails in Spain.
- Prisoners of secular courts would actually blaspheme so that they could be transferred to Inquisition prisons and escape the maltreatment of the secular prisons.
- Persecuting witchcraft was a craze in Europe at the time, and secular courts were not tolerant of these kinds of offenses. The accused were often burned at the stake. The Inquisition, on the other hand, declared witchcraft a delusion. No one could be tried for it or burned at the stake.
- The Inquisition was virtually powerless in rural areas.
- In the entire sixteenth century, the Inquisition in Spain executed only about 50 people, which is contrary to the ”Black Legend,” which numbers the executions in the hundreds of thousands.
- Of all the Inquisitions together throughout Europe, scholars estimate that the number of people executed ranged somewhere between 3,000 and 5,000. That averages, at most, about fourteen people per year throughout the entire continent over a period of 350 years.
Speciellt den sista punkten är värd att lägga märke till, att antalet avrättade under de 350 år som Inkvisitionen fanns, inte var mer än mellan tre till fem tusen personer. Jämför detta med de fantasisummor på 60-80 miljoner människor som ibland framkastats i vissa kretsar. Om man bedömer detta utifrån dåtidens värderingar, får vi en helt annan syn på detta.
Slutsats: Synen på Inkvisitionen måste nyanseras!
Mikael, vill du med ditt svar antyda att om kyrkan är en laglig religion i samhället så skulle detta ge kyrkan en rätt att överlämna en människa till civila rättsliga myndigheter bara för att en person inte, som i ditt fall RKK, håller med om den kyrkans lära. Ananias och Safira var en del av församlingen och därför dömdes dessa av just församlingen eftersom en av församlingens uppgifter ju är att bedriva församlingstuktan för att hålla kyrkan ren ifrån synd vilket skapar en gudsfruktan i församlingen. I 1 Kor.5:12 säger Paulus att det inte tillkommer kyrkan att döma dem som står utanför kyrkan utan endast att döma dem som är innanför kyrkan. Varför , jo därför att så långt det är möjligt hålla kyrkan ren ifrån synden.
Nej, jag vill inte antyda något sådant.
Mikael, kan du föreställa dig Jesus Kristus eller apostlarna Paulus eller Petrus överlämna människor till civila rättsliga myndigheter bara för att RKK genom dessa århundraden ansett människor vara heretiker? Själv kan jag det definitivt inte, eftersom detta strider mot andan i evangelierna och den som inte tror på Jesus Kristus kommer att få sin dom på domens dag, och denna dom är en rättvis dom i från GUD själv och detta är en dom som civila rättsliga myndigheter inte har rätt att utfärda i förtid.
Nej, apostlarna befann sig ju i en helt annan situation. Däremot kan du tänka på Ananias och Safira i Apg 5 som ett exempel. Det var inte så att heretiker bara välkomnades och klappades på axeln på NT:s tid.
De civila myndigheterna hölls dock utanför. Kristendomen och kyrkan var ju inte ens en laglig religion på den tiden.
Det finns liknande nyanseringar av bilden på inkvisitionen i boken
https://en.wikipedia.org/wiki/Atheist_Delusions
som är under översättning till svenska (Artos förlag blir det). Författaren är ortodox kristen.
Tack för tipset! När kommer den?
Jag vet inte, en god vän till mig håller på med översättningen av denna inte så enkla text på sin fritid, han har konsulterat mig för översättning av kapitlet relaterat till naturvetenskap och på detta sätt fick jag ett ex av det engelska originalet. Ibland blir texten lite väl polemisk (som ett slag spegelbild till Richard Dawkins), men klart läsvärd apologetik.
Allt vad sekulära människor säger om kristendomens historia tar jag alltd med en grabbnäve salt. Så även det som rör korstågen och inkvisitionen. Intressant om sistnämnda i denna artikel, har inte speciellt intresserat mig för den.
Tänkte kasta in ett Jesus-ord här, som förr i världen användes flitigt, som idag fallit bort, men som ändå ger mig anledning att ofta fundera. Det är när Jesus säger att om någon kroppsdel förför dig, så avlägsna den, eftersom det är bättre att du kommer till himlen som krympling eller enögd än inte kommer dit alls. Mycket av den gamla tidens strafflagstiftning kommer härur. Även frikyrkans syndakatalog. Samtidigt vore vi ju alla krymplingar om detta skulle tillämpas. Om kvinnor får bestämma skulle män vara ögonlösa flera gånger om.
Det är förvisso en inskränkning av den personliga friheten, hur man vill definiera den enligt kristen syn. Men bevarade den inte många människor från evigt fördärv och många problem? Hur ska man se på detta ord? Att de som definierade gränserna var människor med sina egna agendor är förstås ett problem i sig. Så är det dock för alla mänskliga strukturer.
Härur skulle man dra slutsatser som att den katolska kyrkan, om den anser sig vara enda vägen till Gud, borde aktivt gå in och hindra och bestraffa människor från att söka sig till andra kyrkor eller inte söka sig till kyrkor alls, inkvisitionen har här sitt bibliska motiv. Härur drar i alla fall många äldre fortfarande slutsatser när yngre personer avlider – att Gud förhindrade en stor eventuell framtida synd som skulle äventyrat deras eviga väl (exakt den formuleringen förekommer i min egen familj). Härur drog syndakatalogsförespråkarna (varav varianter fortfarande finns kvar bland den äldre generationen, givetvis bortsett från de katalogposter som drabbade dem själva) att ett totalförbud för dans, bio och alkoholintag förhindrade folk att framöver bli sexualmissbrukare, satanister resp alkoholister. Men det ligger ju ändå nåt i det, även om det bara hindrade någon procent från att gå vilse.
Pingback: Inkvisitionen, perspektiv och fakta | Bengts Blogg
Mikael Karlendal kommenterar Medeltiden och säger något häpnadsväckande för en blivande katolik: ”Man trodde på att det fanns en absolut sanning om verkligheten inklusive Gud och livet efter detta”. Menar du verkligen att detta hör enbart medeltiden till? Jag har läst i en intervju med en ganska färsk katolsk konvertit att han lämnat den protestantiska delen av kristenheten eftersom sanningens fullhet finns endast hos RKK. Artikel 891 i RKK:S katekes tycks stödja konvertitens tro: ”Biskopen av Rom, biskopskollegiets huvud, innehar denna ofelbarhet i kraft av sitt ämbete…Också biskopskollegiet innehar denna ofelbarhet som utlovades åt kyrkan, när den utövar det högsta läroämbetet tillsammans med Petrus efterträdare”, framförallt på ett ekumeniskt koncilium. Mikael, detta är väl ändå något som också du måste hålla dig till om du ska upptas i RKK?
Kan förstå att du vill ha en omvärdering av den mörka historia som inkvisitionen vittnar om. Påståendet att det skulle vara en ”bra affär” för hela kristenheten är märkligt. Vilken uppriktig kristen kan hävda att man kan tjäna på att mörka uppenbara sanningar?
Inkvisitionen i den katolska kyrkans organisation för uppspårande och rannsakande av kättare, häxor etc, uppkom, enligt Bonniers Lexikon, på 1100-talet och fanns kvar till år 1870. Antalet någonstans mellan 3000-5000 avrättade räcker precis till de som avrättade i Paris, Bartolomeinatten år 1572. Därtill ska läggas ytterligare ca 10.000 hugenotter ute på landsorten i Frankrike. Särskilt drabbad var staden La Rochelle. Mikael, du talar om myter, men det jag skriver om här är historiska fakta. Alla vinner på att hålla sanningen högt även om den är förskräcklig.
Det var många konstigheter i denna kommentar. För tydlighetens skull citerar jag Medefjords kommentar och skjuter in mina svar eftersom:
Svar: Nej, men det hör medeltiden till att hela samhället trodde så. Det kan ju vara värt att påpeka en sådan sak om man ska belysa att det är en skillnad mellan hur man tänkte då och hur man tänker nu, och att det kan bidra till att förklara ett annat handlingssätt i vissa frågor då.
Svar: Stämmer bra. Och det vore jag den siste att förneka.
Svar: Det är något du förvrängt. Jag har inte skrivit att inkvisitionen var en ”bra affär”. Jag skrev att inkvisitionens domstolar innebar en klar förbättring för alla inblandade, jämfört med alternativet att bli ställd inför en sekulär domstol.
Svar: Här blandar du åter ihop saker. Inkvisitionen sattes inte igång för att uppspåra häxor. Men jag noterade i förbifarten att i de länder där inkvisitionen var extra utvecklad, där kvävdes häxjaktshysterin i sin linda. Välutbildade inkvisitorer insåg nämligen ganska snabbt att detta med häxor och deras påstådda aktiviteter var enbart påhitt. I protestantiska Sverige brändes häxor på löpande band, en tid, men i Spanien och Italien blev det inget av det.
Och förföljelsen av hugenotter i Frankrike, Bartolomeinatten och La Rochelle, 1627, hade inget med inkvisitionen att göra. Det var ett inbördeskrig i Frankrike och bedrevs av de franska kungarna. Hugenotterna hade under en tid ganska omfattande självstyrelse i vissa delar av landet. Den franska regeringen bestämde sig efter hand att de inte villa acceptera den situationen. Det är en lång historia med många olika faktorer inblandade, men det är inte ett exempel på inkvisitionen. Du kan inte sitta i så mörka tankar och blanda in alla historiska oförrätter du kan komma på och slå vilt åt alla håll som du gör här. Mitt blogginlägg handlade om inkvisitionen och särskilt den spanska. Håll till dig till ämnet. Tänk om jag skulle börja dra in alla katoliker som blev avrättade i protestantiska länder här och alla svenska oförätter mot katoliker under 30-åriga kriget – då skulle vi hamna långt bort från inkvisitionen som ju är ämnet för bloggposten.
Svar: Nej, du skriver inte historiska fakta jämfört med mig. Du har uppenbara svårigheter både att läsa texter som förespråkar en annan åsikt än din egen utan att förvränga dem. Har märkt det även på dina artiklar i Dagen. Och det jag skrev om inkvisitionen handlar inte om att förvränga eller förtränga något, utan om att nyansera och lyfta fram verkliga fakta. Det kanske känns jobbigt för somliga som byggt sin världsbild på att att svartmåla motståndare.
Mikael, du vädjade i artikeln om inkvisitionen att läsaren särskilt skulle lägga märke till den sista sammanfattande punkten. Den handlade om att inkvisitionen över hela den europeiska kontinenten inte hade tagit livet av ”mer än” 14 personer per år under en tidsrymd av ca 350 år. Totalt sträcker du dig till en summa någonstans mellan 3000-5000 personer. Jag påvisar att de summan inte ens är i närheten att räcka till enbart vad gäller Frankrike.
Och tyvärr kan man inte med bästa vilja i världen påstå att Romerska katoliker inte var inblandade i mördandet av hugenotterna. Hertigarna av Guise, katolska ledare vid denna tid, var upphovet till attackerna på hugenotterna. Senare, år 1628, gjorde kardinal Richelieu, slut på de kvarvarande hugenotterna i La Rochelle, eftersom han såg dem som ett hot mot statens enhet. Historiska fakta som inte går att ursäkta eller omvärdera.
Läser du inte svaren du får eller vad är det du har svårt med? De inre striderna i Frankrike mellan katoliker och hugenotter är inte ett uttryck för inkvisitionen. Min bloggpost handlade om inkvisitionen specifikt. Den handlade inte om alla olika sorters oförätter som än den ena eller den andra parten gjort sig skyldig till genom historien. Jag har alltså varken försökt ursäkta några dödanden i Frankrike på 15-1600-talen eller ens att 3-5000 blev avrättade som följd av inkvisitionens domar under 350 års tid. Jag har bara nyanserat bilden av inkvisitionen och konstaterat att den utgjorde en klar förbättring för alla tänkbara parter jämfört med om sekulära domstolar hade gjort samma jobb, vilket de hade gjort om inte inkvisitionen hade gjort det.
Tack Erling Medefjord! Hugenotterna bör inte glömmas bort!
Men inget med inkvisitionen att göra…
”Nobody expects the Spanish inquisition”
https://m.youtube.com/watch?v=7WJXHY2OXGE
Jodå, saklighet är alltid viktig, också när det gäller siffror. Men precis som häxbränningarna i Sverige på 1600-talet inte kan urskuldas för att inte så många kvinnor som folk ofta tror blev avrättade – eller för att en tiondel av de häxdömda var män eller för att (mirabile dictu!) ungefär lika många män blev avrättade för tidelag som kvinnor för häxeri (källa: Eva Österberg) eller för att Stalin avlivade så många fler – så förblir förföljelserna av också många fridfulla oliktänkande (vare sej det gäller albigenser under papismen eller vederdöpare under reformatorerna eller katoliker under Cromwell) ett svart kapitel i kristenhetens historia, oavsett om svärtan överdrivits av andra kristna eller av kristendomens fiender eller inte.
Visst, alltsammans kan i någon mån förklaras utifrån ”sin tid” – och rena upprorsmakare var staten/kyrkan naturligtvis tvungen bemöta på något sätt – men utifrån apostlarnas undervisning? (Överheten bär inte svärdet förgäves, ja, men vilken sorts skurkar ska svärdet egentligen spetsa)?
Den sekulära världen har än i dag alla skäl att undra om vi kristna efter upplysningen blivit mjuka och toleranta bara p g a minskad makt (”när ålderdomen och inte förnuftet minskar lidelserna liknar dygden oförmågan” som la Rochefocauld påpekade) eller utifrån uppriktig omvärdering och stadigt principiella skäl. Villfarelse innebär ju ännu enligt de flesta kristna teologer själafara av olika grad, och ska man verkligen få utsätta sina medmänniskor för själsgift när man inte får förgifta deras kroppar?
K-G Hammars farfarsfar, den politiskt liberale prosten i Mjällby H-B Hammar 1814-1862, menade att Gud införde yttrandefriheten när ormen tilläts tala i paradiset – det var ju fint sagt, men hädelselagar o dyl i den mosaiska lagstiftningen var kanske inte direkt en lika tydlig förebild till exempelvis 1766 års tryckfrihetsförordning…
Gillar hursomhelst att du tar upp det här ämnet till diskussion, Mikael! Som sagt har hela kristenheten intresse av att gå igenom sin historia och ganska få omfattar väl G Arnolds originella tes att ”kättarna” alltid haft rätt (hur de nu skulle ha kunnat ha det så ofta som de motsagt varandra). Men Jan Hus´ martyrium (600 år i fjol) kommer alltid att vara ett memento för både romerska katoliker och övriga kristna som har eller haft nära band till statsmakten – hur har sådant fått ske? Jfr Peter Mladenovics skildring http://www.efsidag.blogspot.se/2015/07/regnbags-jesus-och-johannestjansten-pa.html (Att alla Hus´ efterföljare inte var lika fromma och att somligt var uttryck för tjeckisk nationalism är en sak för sej, men förtjänade Hus verkligen detta? Karl Kilsmos ”Den tredje reformationen” innehåller – trots en hel del besvärande partisk- och osakligheter – mycket tänkvärt källmaterial till hur även lutherska och reformerta reformatorer kunde behandla andra kristna; särskilt baptister, även mycket pacifistiska sådana, kunde utsättas för ”det tredje dopet”, nämligen dränkning. Efter vederbörliga utredningar och lärosamtal. Usch och fy).
Visst! Jag håller med om det mesta. Jag menar inte att försvara Inkvisitionen och hävda att den var så bra att vi borde införa den i vår tid. Jag syftar bara till att vi ska jämföra den med sin samtid och bedöma den utifrån samtiden. Och då framstår den inte som något monstruöst ondskefullt. Relativt sin samtid var den en förbättring av domstolsväsendet. Det är det jag menar med nyansering. Men vi skall och bör inte försöka återinföra något liknande nu eller i framtiden.
Du nämner Jan Hus. Jag vill nämna William Tyndale som brändes på bål i Belgien 1536 anklagad för kätteri – brottet var att ha översatt Bibeln till engelska.
Märkligt då många översättningar till engelska fanns före honom…
Undrar hur många av dem (s.k. heretiker) som utsattes för inkvisitionen och som sedan som ändrade sig; omvände sig pga av fruktan snarare än av övertygelsen om sina felaktigheter? Hot om tortyr och sedermera ett ev dödsstraff kan få många att mjukna och s a s ”ändra” uppfattning 😉 . Det torde stå bortom tvivel att en kyrka som brukat dylika metoder på intet sätt står i paritet med de första församlingarna eller Kristus själv; hon utgör snarare antitesen till den sanna Kyrkan 😉 .
/Magnus
Tack Mikael för att du lyfter fram och medvetandegör för en svensk publik dessa sedan tidigare kända fakta om Inkvisitionen som ställer den i ett helt annat perspektiv än de svarta legender som fortfarande allmänt florerar. Jag håller med om att alla kristna tjänar på att sanningen kommer fram.
Precis som man inte får sopa under mattan övergrepp och korruption i kyrkan utan lyfta fram, göra upp med det och be om förlåtelse, så måste man också göra upp med fördomar och förtal och orättvis svartmålning av kyrkan eller grupper av kristna.
Mikael Karlendal, hur ser du på förhållandet mellan Nya Testamentet och Kyrkans lära och praxis. Har inte NT alltid ansetts som Guds ord av Kyrkan? Måste då inte NT vara vår bedömningsgrund när vi granskar Kyrkans historia?
Självklart är NT viktigt när vi ska bedöma kristen teologi och praxis. Men vi måste också vara medvetna om att vi alla läser NT utifrån vår egen förståelsehorisont. Vi kommer alla med en världsbild, med viss förförståelse, med förutfattade meningar, med vår egen kulturs glasögon etc när vi läser. Om vi då är goda läsare kan vi vara medvetna om allt detta och låta texten utmana oss och förändra oss. Men helt fria från allt sådant blir vi naturligtvis inte. Och det jag menar när jag skriver att vi måste bedöma en gången tids kristna utifrån den tidens förutsättningar är givetvis att vi måste ta hänsyn till allt sådant när vi t ex bedömer den moraliska halten av deras ställningstaganden och handlanden. I bästa fall handlade de utifrån den kunskap som de hade, utifrån det ljus de hade. De ska då inte bedömas utifrån en annan tids förutsättningar.
Jag anar i din kommentar att du kanske förutsätter att vem som helst kan läsa NT fritt från alla tolkningshorisonter och förförståelser och tolka den klart och rätt och entydigt direkt. Det är ett förenklat protestantiskt tänkande. Hade det varit så, så hade det inte funnits tusentals protestantiska samfund idag. För då hade alla protestanter med sola Scriptura som grund varit helt överens om allting och varit ett samfund.