Vad handlar debatterna om och varför måste vi fortsätta?

En del kanske undrar ibland över varför kristna skribenter som jag så pass ofta skriver och debatterar i frågor som gäller etik och moral. Varför ställer sådana som jag krav på andra att de ska vara tydliga med var de står i olika frågor. En del blir också väldigt uppretade över detta och kommer med anklagelser om kärlekslöshet och fördömanden. Så, varför?

Det korta och enkla svaret är helt enkelt, därför att vi har inget val. Gud gav en gång en tro/en lära till sin församling. Och vi är satta att förvalta den, särskilt vi som på olika sätt står i kristna ledarpositioner, såsom att vara pastor eller präst eller ledarskribent. Om då tron är under attack på vissa områden, så är det särskilt viktigt att vi på just de områdena står fasta och är tydliga. Vad hjälper det att vi står fasta på områden där ingen attackerar, om vi viker oss där läran blir attackerad?

Det betyder inte att vi menar att vi ska försumma andra områden. Det betyder inte heller att vi menar att man ska vara kärlekslös och obarmhärtig mot någon. Men man måste kunna vara både tydlig när det gäller läran i sin helhet och vara kärleksfull och barmhärtig mot människor – samtidigt. Jesus var det.

Men vad betyder nu detta, tillämpat på nuvarande situation och debatt?

Den klassiska och traditionella kristna synen i alla kyrkor och samfund är den, att sex hör till äktenskapet mellan en man och en kvinna, och enbart där. Det innebär att homosexuellt samliv är synd, och att de som lever i synd (inte bara i just denna, utan i alla sorters synder) måste erkänna sin synd och omvända sig, dvs vara villig att bryta med synden. Kyrkans linje har varit att förkunna detta och att försöka hjälpa människor i detta. För den som är frestad till homosexuell synd, är alternativet antingen att leva i livslångt celibat (om man inte kan bryta med synden så pass att man kan älska en person av motsatt kön och gifta sig) eller att gifta sig med en person av motsatt kön. Kyrkan vill vara ett stöd i detta. Kyrkan har också alltid lärt (oavsett samfund) att den som lever i oförlåten synd och inte vill erkänna den och bryta med den, sätter sin egen frälsning på spel. I den meningen är synd alltid en frälsningsfråga, inte bara en ytlig fråga om olika tycke, smak och stil.

Just nu lever vi dock i en situation i den svenska kristenheten – och i kristenheten i Västeuropa och Nordamerika – då den ena kristna kyrkan efter den andra, den ena kristna ledaren efter den andra, svänger i homo-frågan. Det börjar med otydlighet, tystnad och ett svävande på målet, att man inte vill förkunna tydligt det man alltid har stått för. Det börjar också med att man upplever ett behov av att ifrågasätta och bearbeta läran, och att göra förändringar. Det slutar i att man vill välsigna homosexuella par och viga dem, att man inte längre betraktar homosexuellt leverne som synd. Vi ser detta gång på gång i hela den rika och postkristna västvärlden.

I Sverige har Svenska kyrkan helt följt den statliga lagstiftningen och jämställt hetero- och homosexuell samlevnad och infört en vigselakt för alla. Equmeniakyrkans tre högsta ledare har offentligt förklarat att de ser positivt på homovigslar och gärna vill att det blir allmänt accepterat inom samfundet, men det ligger på varje enskild församling att själv besluta om detta. Och flera församlingar och pastorer har ställt sig på den homo-välsignande sidan. Pingströrelsen tillhandahåller vigsel enligt statlig lagstiftning, men förbjuder sina pastorer att viga homo-par. Dock är man på officiellt håll ovillig att uttala sig offentligt i denna fråga. Frågan ska helst tigas ihjäl. På liknande sätt agerar EFK, där man till och med har avsagt sig den vigselrätten för att slippa hamna i kontroverser i frågan. Flera större församlingar inom pingströrelsen och EFK diskuterar eller har redan infört uppluckringar i sin syn på detta och i hur de hanterar denna fråga i relation till dop och medlemskap. Inom EFS förekommer en debatt om huruvida styrelsens vilja att ingen EFS-präst ska viga homo-par är bra eller inte.

Flera evangelikala församlingar utomlands och flera kända evangelikala ledare har svängt i denna fråga. Och i den globaliserade värld vi lever i, så får händelser utomlands direkt inverkan även på hur svenskar ser på situationen.

Med tanke på allt detta, är det därför ganska logiskt att vi som inte vill se någon förändring i läran, ställer frågor när kända kristna förkunnare och ledarskribenter väljer att tala eller skriva otydligt och/eller vägrar att svara rakt på raka frågor angående allt detta. Med tanke på vad vi hittills sett ske i den kristna världen, så har dessa symtom alltid föregått de svängningar som sedan ägt rum. Därför är det, i ljuset av den föränderliga situation vi lever i, självklart att vi inte kan förutsätta att kristna kyrkor, samfund eller enskilda församlingar och ledare, inte skulle ändra sig. Det är självklart när vi ser utvecklingen mot tystnad, otydlighet, spelat förakt gentemot frågor om tydliga besked, rädsla för konflikter med mera – att vi undrar om inte den och den ledaren, den och den kyrkan, också är på väg att svänga i denna fråga.

Vi som vill stå fast vid klassisk kristen tro i denna fråga måste då ställa frågor. Vi måste då kräva offentliga och tydliga ställningstaganden från kristna ledare som av olika anledning valt att framstå som otydliga. För vi vill inte att utvecklingen ska fortsätta åt det håll den går nu. Vi tolkar tystnad och otydlighet som antingen en kapitulation inför utvecklingen eller ett medgivande till den. Vi tolkar otydlighet och vägran att offentligt ta ställning, som i praktiken ett tyst samarbete med utvecklingen mot homovigslar – även om det inte skulle vara avsikten hos den enskilde.

Men märk väl, vi ställer detta kravet på kristna ledare, inte på enskilda kristna individer. Det är ledarna – pastorer, präster och andra offentliga ledare – som ska vara tydliga. Vi har inget otalt med enskilda homosexuella individer. Dem vill vi behandla med samma Kristi kärlek som vi behandlar alla andra sorters syndare, som vi ska behandla alla människor. Den diskussion vi för är inte med enskilda homosexuella individer som kanske kämpar med sin synd och sina misslyckanden. Mot dem vill vi bara visa barmhärtighet. Det är till dem som står i rollen av att vara kristna ledare som vi ställer kravet att ni ska stå fast vid den klassiska kristna läran, och att ni ska göra det offentligt. Kristet ledarskap kräver det.

Vi som står för klassisk kristen tro måste i detta sammanhang vara beredda att utmålas som kärlekslösa och obarmhärtiga av dem som inte vill vara tydliga för att de är osäkra eller på väg att svänga i frågan. De som är på väg att svänga och/eller är osäkra vill nämligen väldigt gärna gömma detta bakom en mantel av förment kärleksfullhet. De är varken mer eller mindre kärleksfulla än andra, men de vill gärna intala sig att de är det.

Vi som står för klassisk kristen tro är inte mer eller mindre kärlekslösa eller obarmhärtiga än några andra. Vi har också Jesus som vårt föredöme. Vi vill älska syndare på samma sätt som han gjorde; han som gästade deras hus och åt med dem, han som förlät dem som sökte förlåtelse och upprättelse. Han som sade till äktenskapsbryterska: ”Inte heller jag dömer dig. Gå bort och synda inte mer.” Sådana vill vi vara. Och därför vill vi också vara tydliga som han; stå fast vid sanningen som han; och precis som han vägra vika sig för tidsandan.

Om svängningen i homofrågan i de samfund som infört homovigsel föregicks av tystnad, otydlighet, ovilja att stå upp offentligt för den klassiska linjen; och pseudo-diskussioner om pastorala frågor som en sorts dimridå – då är det självklart att vi misstänker att samma utveckling är på väg även i de sammanhang som inte svängt ännu, om vi ser samma symtom i diskussionen nu.

Gamla tiders pingstpastorer och väckelseförkunnare inom andra samfund som till exempel HF, ÖM och EFS, visste att Gud är nådig och barmhärtig, att Gud älskar alla människor. De visste att Gud älskade oss medan vi ännu var syndare och sände sin Son till att dö för oss. De visste att Gud hela tiden sträcker ut sin kärleksfulla hand till oss, för att förmå oss att erkänna vår synd och omvända oss. De visste att Gud är nära den som har ett förkrossat hjärta. De visste att Gud ständigt ger nya chanser till den som misslyckas gång på gång. Därför predikade de ett evangelium om omvändelse och syndernas förlåtelse, precis som Jesus och apostlarna, och Gamla testamentets profeter.

Denna tydlighet som fanns förr – allt var inte bara dåligt och ”syndakatalog” förr -tog sig bland annat uttryck i det stora arbete som till exempel svensk pingströrelse utfört genom LP-verksamheten, gentemot missbrukare och deras familjer. Här har man både varit tydlig med vad som är synd och inte, och samtidigt visat barmhärtighet och kärlek. Hur skulle det gått om man behandlat missbrukare på samma sätt som man nu vill särbehandla andra sorters syndare?

Många av dagens förkunnare vill inte predika på ett sådant sätt att människor förstår att de är syndare som behöver omvända sig. De vill bara bekräfta människor och bli bekräftade av dem. De vill predika nåd och upprättelse för dem som inte erkänner sin synd och vill omvända sig. De är rädda för att stöta sig med människor och bli impopulära. De vill bara att alla ska trivas och att de själva ska bli omtyckta. De förstår inte det klassiska och traditionella evangeliet. Men, som Paulus skriver:

”Är det nu människor jag försöker få på min sida, eller Gud? Eller söker jag människors gillande? Hade jag fortfarande sökt människors gillande skulle jag inte vara Kristi tjänare.” (Gal 1:10, enligt 2014 års version av Svenska Folkbibeln)

 

23 reaktioner på ”Vad handlar debatterna om och varför måste vi fortsätta?”

    1. Att det numera är moderata kommunpolitiker som kullkastar allt vad yttrandefrihet heter visar bara hur oerhört socialistiskt Sverige egentligen är. Man brukar prata om att vissa länder har kvar sin grundkristendom, t ex Italien, Frankrike och Tyskland.

      I Sverige verkar vi numera istället ha en grundsocialism hos folk som verkar så självklar att även fd högerpartier omfamnar den. Mycket intressant var skrivningen att mångfaldskonsulten faktiskt också ska värna minoriteter som katolska kyrkan. Den var riktigt fyndig! Varvid jag tror att mångfaldskonsulten enbart hade tänkt sig värna diverse märkliga sexuella praktiker och inget annat. Kanske benämningen sexkonsult i en kommuns lönelista ändå var lite för häftigt.

  1. Jonas Rosendahl

    Den här debatten som varit kring äktenskapsfrågan skulle ha tagits för länge sedan. Likaså debatten kring bibelsynen. Den har varit i omgångar och varje gång har det varit väldigt tyst från pastorer ute i landet.
    Man har tillåtit akademin ta kontrollen över teologin, och nu har detta visats sig på ledarplats i tidningen Dagen, varvid pastorer inser allvaret försent och febrilt börjar skriva.
    Det är på ett sätt är det alltså försent, man har inte velat sticka ut hakan och stöta sig och det teologiska skiftet är ett faktum, och det gäller inte bara i Sverige.

    Albert Mohler som företräder ett av världen största teologiska seminarier från en konservativ synvinkel skriver om den teologiska förändringen:
    http://www.albertmohler.com/2015/03/11/the-integrity-of-words-and-our-confession-of-faith/

    Här skriver han om den politiska förändringen som omöjliggör åtminstone på sikt ett äkta religionsfrihet…när slår det igenom i Sverige? Förmodligen tidigare än i USA.
    http://www.albertmohler.com/2015/04/07/this-is-how-religious-liberty-dies-the-new-rules-of-the-secular-left/

    Som jag ser det är det Mikael Karlendal och Stefan Swärd som försökt föra en debatt kring förändringarna de sista åren, från de flesta andra har det varit relativt tyst. En tystnad som kommer att få ett oerhört pris, vad jag tror.

  2. Bra skrivet Mikael. Att våga gå emot ondskans andemakter och säga sanningen ger välsignelse från Gud tillbaka. Avfallet är ett faktum och de är många och vi få. Därför är det ännu viktigare att de få som vågar predika rätt, gör det.

    Guds kraft ligger i att följa sanningen.

    Jesu Kristi frid och välsignelse över dig Mikael.
    /lärjungen

  3. Syndens lön är döden står det i romarbrevet 6:23, som tur är står det vidare, men Guds gåva är evigt liv till oss.
    Men, och det är alltid ett men, men bara om vi bekänner vår synd och omvänder oss, då har vi evigt liv.
    Vem ligger bakom att synd inte längre ska kallas synd och vem är herre i våra liv?
    Till slut och vi kanske redan är där, finns inget behov av frälsning eftersom vi har plockat bort synden, bit för bit.
    Jesus ligger definitivt inte bakom den undervisning som plockar bort allt vad synd är.
    Jag behöver frälsning och jag behöver bli renad från allt vad Gud kallar synd även om jag inte alltid vill omvända mig från det.
    Det fortfarande den enda vägen till ett evigt liv.

  4. Pingback: Vart är svensk kristenhet på väg? | Slow train is coming

  5. Tack än en gång för detta klarsynta och sanna inlägg.jag föreslår att alla som håller med här viger en stund i bön och fasta för denna fråga.
    Jesus säger att vissa andar kan inte drivas
    Ut utan fasta och bön.homosexualitet är en ond andemakt som endast Jesus kan ge befrielse ifrån.
    Förutom bön och fasta bjuder jag in er alla att gå med mig på Stockholms gator nästa gång det är pride.förra året fick min vän och jag står där med biblar och aldrig någonsin fick vi prata och dela evangelium med så många som förr.människor kommer inte till kyrkor utan vår uppgift är att gå ut och möta människor.självklart blev vi hånade,utskrattade och nästan slagna,hotade av ilskna människor som vill leva kvar i sin synd,men det var värt det.att ta ställning i en så kontrovers fråga kan göra ont och kosta..men det är ju exakt det Jesus har lovat oss när han skickade ut oss som får bland vargar.
    Ingenting är dock härligare än att vara i faderns vilja.Guds välsignelse alla och fortsätt med faderns ärenden.i Jesu namn.

  6. Shalom. Vi är glada att du finns, och din stora kärlek till Herren o Sanningen. Vi beder att Guds Ord ska ha framgång genom dig och att Han ska beskydda dig o de dina.

  7. ”Vi ser detta gång på gång i hela den rika och postkristna västvärlden.”

    Postkristna är rätta ordet. Kanske det tillståndet följer på rikedom, som mestadels tillkommit genom ett ivrigt och vidrigt roffande som i sig står i strid med Guds ord.

  8. Mikael, när jag tror att inget bättre kan skrivas i ärendet under året än vad du redan formulerat, så tangerar du ändock. Ett tack och amen är på sin plats.

    Denna post får mig att tänka på Johannes, och en profetisk röst som ropar i öknen: ” Omvänd er. Himmelriket är nära”.
    Fler kristna ledare bör stiga fram och tydliggör om än de må bli impopulära. Gudsfruktan eller människofruktan, det är frågan.

    Ann-Charlotte Abramsgård

  9. Vore värdefullt om du Mikael kunde få denna artikel publicerad i tidningen Dagen så att detta kunde nå ännu fler läsare.

  10. Björn Hellman

    Tack Mikael att du står upp för nåd och sanning. Som du skriver, det finns inget val. Kristi kärlek tvingar oss.

  11. Vi är många som är tacksamma för dig Mikael. Din djärvhet och klarhet är föredömlig. Tiden är inne då vi inte längre ska ge små stödjande kommentarer i privata meddelanden. Vi behöver kommer ut från garderoben med våra namn och resa brandväggar mellan klassisk kristen tro och pseudotolkningar. Vi kommer aldrig att klara det om vi inte blir synliga. Stå på!

    1. Tack till Dahlman o Mikael för er tydlighet! Gud välsigne Er! Jag sitter fortfarande darrande i garderoben…vill våga stå upp för sanningen jag med..

  12. Hans G Eriksson

    Utvecklingen liknar den som gällde äktenskapsskillnader för några årtionden sedan. Vem – som var med när det begav sig – minns inte Stanley Sjöbergs reaktioner på makarna Sparrings äktenskapsskillnad och hans något fördröjda bön om förlåtelse?

    Vem minns inte hur den kände pingstpastorn som ansågs övergiven av sin hustru portades som talare i vissa församlingar på grund av obibliskt beteende (även fast det i den meningen var hustrun som hade betett sig)? I Värnamo fanns ett protokollfört beslut om att inte ”kalla” frånskilda pastorer ens vid enstaka gudstjänster eller ”möten”.

    Vi har också haft diskussioner om det bibliska i att kvinnor uppträder som pastorer och församlingsföreståndare – dock med undantag för missionsfälten, där kvinnliga förkunnare varit synnerligen frekventa sedan mycket länge. (”Får jag inte predika när vi är hemma och vilar, får jag i alla fall göra det när vi kommit tillbaka till Kongo.”)

    Ibland när jag tar del av de aktuella tvistefrågorna får jag tanken att den framtida diskussionen borde diskonteras. Ett mellanläge, som väcker en del frågor och även kritik, är att den som förväntas deklarera sin åsikt ligger lågt i avvaktan på resultatet av den ohejdbara utvecklingen. Det finns uppenbara fördelar för den framsynte att slippa ändra sig.

    1. Bulls eye!

      För att inte tala om sex före äktenskapet. Vem predikar mot det numera?

      Synen på homosexuell samlevnad kommer att ändras inom kyrkan, precis som ovanstående frågor. Det är en process som inte går att stoppa, och frågan är om det ens är önskvärt.
      Jag vet att jag bryter mönstret på denna blogg, men likväl.

      The bottom line:
      Det är orimligt att två personer som visar varandra kärlek kan betraktas som syndare enbart pga det. Pr

Lämna ett svar till Anders Gunnarsson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.