Sexualfrågor kräver trohet mot sanningen och kärlek till Gud

Den svenskkyrklige prästen Mikael Löwegren skriver en tämligen besynnerlig artikel i tidningen Dagen den 26 mars. Rubriken är ”Sexualfrågor kräver ödmjukhet”. Förmodligen är Löwegren en ödmjuk människa, men jag har lite svårt att i denna dunkla och aningen förvirrade text se just det karaktärsdraget. Men avsikten är säkert god. Självklart blir även jag ibland trött på att skriva om detta ämne, men eftersom förvirringen på Dagens ledarredaktion verkar vara så pass stor och eftersom dess ledarskribent Joel Halldorf i sociala medier skrivit att Löwegrens artikel är ”oerhört bra”, vilket säger mycket, så ägnar jag ytterligare ett blogginlägg åt detta ämne.

Löwegren börjar med det att påstå att ”alla borde kunna vara överens om att homosexualitet inte är en stor sak i ett bibliskt perspektiv.” Detta därför att saken bara nämns ett fåtal gånger i Bibeln ”utgör randanmärkningar jämfört med vad Bibeln säger om till exempel pengar och makt”.

Nonsens! Sexualetiken är en stor och central sak i Bibeln, både i Gamla och i Nya testamentet. Det är definitivt inte ”randanmärkningar”. Det är en oerhört stor och viktig sak i Bibeln. Man skulle kunna säga att sexuella synder och avgudadyrkan och mord räknas bland de grövsta och värsta synderna i Bibeln – för enligt Bibeln är inte alla synder lika, nämligen. Det räcker med att läsa 3 Mos 18 för att se saken ur GT:s perspektiv. Där omnämns olika sexuella synder, däribland homosexuella, och anges vara orsaken till varför kananéerna ska straffas genom att fördrivas från Kanaan och ersättas med israeliterna. För övrigt är det enkelt att vid en samlad bedömning av GT att se, att just sexuella synder och avgudadyrkan står i en syndaklass för sig.

Man kan också läsa Jesu tydliga undervisning i till exempel Matt 19 om äktenskapet och Paulus brev, bland annat 1 Kor 5-7 och 1 Thess 4:1-8. I det sistnämnda stället står det tydligt att det hör till Guds vilja att vi avhåller oss från alla otuktssynder och om vi begår sådana, så är det inte en människa vi sätter oss över, utan Gud. Paulus nämner också explicit de homosexuella synderna i Rom 1, 1 Kor 6 och 1 Tim 1.

Bibelns etiska vision är tydlig om att vår sexualitet är skapad för att ha sin plats inom äktenskapet mellan en man och en kvinna, och att brott mot detta är en allvarlig synd. Bibeln omnämner inte just homosexuella synder så många gånger, men ändå flera gånger. Och av det som skrivs, framgår att det är en av de allvarligare synderna. Så, nej Mikael Löwegren! Alla vi som tror att Bibeln inte bara är människors ord, utan också i första hand Guds ord, vi kan inte vara överens med dig. Girighet och maktbegär är också synder, men det är inte det vi pratade om i denna debatt. En sak i taget, och försök inte blanda bort korten!

Löwegren påstår också att när det gäller denna debatt, så har ”ett visst ställningstagande kommit att få signalvärde”. Det visar vilken grupp du tillhör och inte. Etikettering skapar trygghet.

Nej! Vi som är kristna i traditionell och klassisk mening säger inte att homosexuella handlingar är synd för att visa att vi tillhör en grupp. Vi gör det inte för att vi söker en identitet eller trygghet i någon viss etikett. Vi säger att det är synd därför att det är sanningen om det hela. Vi säger att det är synd, därför att det är tydligt både vad Gud säger genom Bibeln och genom kyrkan genom hela dess historia fram till nutid. Den kristna kyrkan har i alla tider talat samstämmigt om detta, oavsett splittring mellan katoliker och ortodoxa, oavsett den protestantiska reformationen. Det är först i vår tid, från slutet av 1900-talet och framåt som vissa politiskt-korrekthets-känsliga individer, revisionister, har börjat vrida och vända på bibeltexter, för att få dem att säga motsatsen mot vad de säger. Vi söker inte tryggheten i etiketteringar, men vi finner det vara självklart att kalla för synd det Gud kallar för synd. Det har att göra med vår lojalitet till och trohet mot Gud.

Löwegren talar om att skyttegravar grävs, teologiska projektiler briserar, uppriktiga samtal överröstas. Han talar om maktövertagande, hätskhet och teologiskt hat. Det kan säkert stämma om han syftar på dem som nu påstår att homosexuella handlingar inte är synd och som drar slutsatsen att kyrkan ska viga och välsigna homosexuella par. Syftar han på dem, så är jag med, då stämmer bilden. HBTQ-lobbyns kristna talespersoner ägnar sig helhjärtat åt denna sorts polemik. De använder sig av det vi kan kalla ”psyk-snacks-argumentation”, där alla som inte tycker som de gör, ägnar sig åt ”teologiskt hat”, är kärlekslösa och dömande, intoleranta och exkluderande. Och vem vill vara en sådan och vem vill lyssna på argumenten från sådana? De som i sociala medier nu i självömkan vill beklaga sig över andras kärlekslöshet och som pratar om att ”teologiskt hat” har drabbat dem, de ger tydliga uttryck för denna typ av undermålig argumentation. Och nu syftar jag inte på någon homosexuell person, utan bland annat på de skribenter i kristna tidningar.

Men vi som är kristna och tror på det Bibeln och den kristna kyrkan har trott och sagt i alla tider, vi ägnar oss inte åt sådant. Vi står fasta på muren och försvarar tron på de ställen där fienden angriper den. Vi ser Jesus som vårt föredöme i hur vi bemöter syndare. Han gästade deras hus, åt med dem, visade kärlek och botade dem. Han undervisade dem om rätt och fel, gott och ont. Han kallade dem till omvändelse och förlät synder. Sådana vill vi också vara. Vi talar inte oftare om dessa sexualetiska frågor än vad vi måste. Vi talar om det och vi försvarar tron när den utsätts för attack av de krafter som vill bryta ned Guds verk. Och självklart ingår det i den kristna ABC-undervisning som alla som vill vara lärjungar måste få.

Vi vill vara trogna mot den lära som Gud en gång för alla har gett till de heliga; mot den tro som i just denna fråga – om homosexuella handlingar är synd eller inte – har varit en genuint samstämmig och sant ekumenisk kristen uppfattning i alla tider. När vi försvarar denna lära är det inte ett uttryck för ”teologiskt hat”, utan en fråga om trohet och lojalitet till Herren. Det är fråga om en övertygelse om och kärlek till sanningen.

Vi kan däremot tydligt se att i den kyrka (Svenska kyrkan) där Löwegren är präst, där frodas en hel del betänkliga stämningar. Vi såg det senast och kanske allra tydligast i samband med SVT:s program ”Bögbotarna” (Uppdrag Granskning). Sättet som biskopar och kyrkans högsta ledning behandlar präster som är trogna mot Bibeln och den klassiska kristna tron är högst betänkligt. Här kan man tala både om makt och om hat. Och det är nu allmänt känt att i vissa stift, särskilt i Stockholm, så lär man inte kunna bli prästvigd om man står för den klassiska kristna synen i denna fråga. Det är missbruk av makt!

Vad Löwegren själv har för uppfattning i sakfrågan, är väl inte helt klart. Det verkar ju tyvärr vara en modetrend att inte uttrycka sig helt klart i vissa frågor. Kanske är han själv en aning förvirrad. Men egentligen borde man inte behöva vara det. Frågan är egentligen ganska enkel. Rent bibliskt och etiskt är den enkel, rent pastoralt och relationsmässigt kanske något mer delikat.

Bibliskt och kristet och etiskt är den enkel. Det finns bara en väg – homosexuella relationer är en allvarlig synd och de som lever i den och praktiserar det måste omvända sig. Den som lever i en homosexuell relation nu och blir kristen, måste skilja sig och avbryta den relationen, om han/hon vill följa Jesus. Det är tydligt att Guds vilja är att vår sexualitet ska levas ut inom äktenskapet mellan en man och en kvinna – ett äktenskap som är öppet för livet och som ska vara livet ut. Av det följer vissa tydliga etiska slutsatser, bland annat att skilsmässa och omgifte inte är Guds vilja, att man ska vänta med sex tills efter det att man gift sig, och att homosexuella handlingar är en allvarlig synd, värre än föräktenskapligt heterosexuellt sex.

Av detta kan man dra olika pastorala och relationsmässiga konsekvenser. Och det är väl på denna punkt vi främst behöver föra samtal bland kristna i vår tid. Det är på denna punkt det inte är enkelt med denna fråga. Hur exakt ska vi visa på Kristi kärlek mot syndare, samtidigt som vi undervisar dem om vad som är Guds vilja och kallar dem till omvändelse? Hur agerar jag kärleksfullt och samtidigt troget mot sanningen i situationer där en nära anhörig eller en nära vän lever i till exempel homosexuell synd? Hur kan vi stå fasta när det gäller hela den kristna läran även i de frågor där det omgivande samhället starkt förkastar det vi tror? Ingen människa är sin sexuella läggning. Personen kanske har kommit att identifiera sig med sin läggning, men då får man skaffa sig en annan identitet som människa och inte som sexuell läggning. Det finns många svåra frågor att samtala om när det gäller sådant.

Den enda andra alternativet till det bibliska och klassiskt kristna – och det i vår tid och i vårt samhälle allra enklaste alternativet – är att som nutidens revisionister gör, hävda att homosexuella handlingar inte är synd, särskilt inte om man är trogen i sina homosexuella relationer. Och då kan man givetvis dra helt andra pastorala och relationsmässiga slutsatser. Och då blir frågan egentligen väldigt enkel på alla sätt. Det är alltid enkelt att flyta med den politiskt korrekta strömmen. Det enda lilla problemet är förstås att man får ägna sig åt en hel del krumbukter, exegetisk akrobatik, för att få Bibeln att säga det man vill att den ska säga, om man trots allt ändå fortsatt bryr sig om vad Bibeln säger. Man får ägna sig åt en hel del historierevisionism om man vill försöka hävda att man fortfarande och trots allt står i den kristna kyrkans tradition.  Men det är nog ett överkomligt problem. De känslomässiga och sociala fördelarna med att vara politiskt korrekt överväger nog för de flesta i det lägret. Man kan alltid dölja flummigt och dunkelt tänkande genom att använda ord som ”kärlek” och ”inkluderande” som vaga signalord.

Någon tredje väg finns inte, trots Mikael Löwegrens heta önskan. Kyrkan är inte kallad att vara inkluderande, om det betyder att bejaka människors synd. Kyrkan är kallad att predika omvändelse. Kyrkan gör i den meningen ingen skillnad på syndare och synder, alla måste omvända sig oavsett om de är giriga, maktgalna, lever i homosexuell synder eller andra sexuella synder,eller om de är tjuvar, mördare, själviska eller något annat. Kyrkan är inte kallad att behandla vissa syndare som specialpriviligierade undantag och stryka dem medhårs. Den homosexuelle upplever måhända att han är född sådan, att hans läggning är ”genuin”. Men så gör även den girige och den stolte. Så gör även den som är notoriskt otrogen på ett heterosexuellt sätt eller den som är tjuv. Alla vi människor syndar och vi gör det därför att det känns bra. Och i detta diskriminerar evangeliet ingen. Alla kallas till omvändelse och till goda gärningar. Alla kallas att överge sin synd.

Det vore bättre om Dagens ledarskribenter Joel Halldorf och C-H Jaktlund, och prästen Mikael Löwegren, besinnande sig och tog sitt ansvar som kristna ledare och började ägna sig åt att rent och klart förkunna evangelium och kalla människor till omvändelse. Det borde ni göra i stället för att ägna er kraft åt att söka vägar till att försvaga evangeliets förkunnelse, i stället för att ägna er åt att trivialisera synd som Gud ser allvarligt på eller ännu värre, att undanhålla människor sanningen om hur Gud ser på detta.