Joel Halldorf och homosexualiteten som regelfråga

Joel Halldorf har skrivit en ledarartikel i Dagen med rubriken Homosexualitet ingen regelfråga, som publiceras idag och som lär bli omdiskuterad. Han väcker några viktiga frågor och försöker på ett lite trevande sätt att ange en sorts väg inför framtiden.

Problemet med artikeln är som jag ser det, inte att han väcker en del viktiga frågor, utan att han är så otydlig när han ska försöka peka ut riktningen framåt. Jag tror personligen, att Joel Halldorf står fast vid den traditionella kristna synen på sexualetik och att han inte avser att ändra på det. Jag tror att det han mest vill lyfta fram är behovet av att kristna församlingar (huvudsakligen frikyrkor) ska bli bättre på att argumentera för sin sak – att inte bara tro att det räcker med att hävda en hög bibelsyn och lyfta fram vissa bibeltexter, utan också bredda argumentationen till att omfatta etik i allmänhet och frågan om hur etiken ska grundas i verkligheten omkring oss. Så jag tror alltså att det han vill är att kristna inte bara ska argumentera utifrån bibelord utan också med andra argument som även den som inte tror på Bibeln ska kunna uppfatta som rimliga. Men de som inte är akademiker kan nog ha svårt att se det i artikeln.

Förmodligen kommer många som vill ändra de kristna församlingarnas etik – alltså tvärtemot vad jag tror att Halldorf vill – mena sig ha stöd av Halldorf i detta. Problemet med artikeln är att den i huvudsak landar i ett i sig nyttigt problematiserande, utan att samtidigt ta det läromässiga och riktningsangivande anvarstagande som åligger en kristen lärar- och förkunnartjänst. Och jag menar att en ledarskribent i en ledande kristen dagstidning måste ta det ansvaret. Som Halldorf formulerar sig, kommer många som vill stå fast vid den traditionella kristna etiken att tolka honom som att han angriper just den etiken. Och många som är motståndare till den etiken kommer att tolka honom som att han stöder dem i strävan efter att kasta ut den traditionella etiken och anpassa den till tidsandan. Tvärtemot vad jag faktiskt tror att han avser.

Samtidigt är detta problem inte bara Halldorfs eller just denna artikels, utan ett större nutida protestantiskt och frikyrkligt.

Det är många idag med bakgrund i frikyrkan som lever i ett postmodernt uppvaknande där det är trendigt att vara ifrågasättande och kritisk. Men man måste också kunna gå ett steg vidare och rent positivt kunna komma fram till vad vi ska tro och hur vi ska leva, och kunna argumentera för det. Alltför många stannar i det i sig nödvändiga problematiserandets stadium och går inte vidare till ett mer moget stadium av fasthet i tron. Många idealiserar problematiserandet och tror att det är slutmålet. En kristen förkunnare/lärare ska inte bara väcka frågor, utan också kunna ge svar på frågorna. Han ska inte bara problematisera, utan också leda det kristna intellektet framåt mot sanningen.

Precis som bland annat Paulus tydligt uttrycker i Rom 1-2, så tror jag liksom den katolska kyrkan gjort i alla tider och även många protestantiska kyrkor, att Gud har nedlagt den moraliska lagen inte bara i Bibeln utan också i skapelsen. Därför kan och ska man argumentera för kristen etik inte bara utifrån bibeltexterna, utan också utifrån just skapelsen. Om man argumenterar utifrån skapelsen/naturen och utifrån hur Gud skapade världen, kan man hitta argument och stöd för denna etik som inte i sig är beroende av att man tror på Gud eller på Bibeln. Den som vill ha bra exempel på denna typ av argumentation kan med fördel läsa Katolska kyrkans katekes.

Men, det betyder inte att vi ska förkasta Guds bud i Bibeln, om vi inte skulle kunna hitta några skapelsegivna argument för desamma. Guds bud gäller även om just vi inte förmår hitta några utombibliska argument och även om just vi inte förstår ”visionen” bakom dem. Om vi inte förstår den etiska ”visionen” bakom buden, så är vi ändå skyldiga att hålla dem och får i stället sträva efter att förstå mer allt eftersom. Att vi inte förstår, är inget argument för att vi ska låta bli att hålla Guds bud eller att låta bli att undervisa Guds bud.

Att kristna församlingar idag har ändrat sin syn på kvinnligt ledarskap eller pastorers eller medlemmar skilsmässa, är inget skäl till att vi ska ändra på etiken när det gäller homosexualitet. Att man kan tyckas ”inkonsekvent” i tillämpningen av Bibeln, är inget argument för att göra saken värre genom att ändra på etiken när det gäller andra saker. Snarare är det något som talar för att vi borde omvända oss och strama upp när det gäller saker där vi fallerat.

Bibeln gör också skillnad på synder. Alla synder är inte lika allvarliga. Det är värre att mörda någon än att stjäla 300 kronor från någon. Det är värre att ha en sexuell relation med sin fars hustru (1 Kor 5) än ha en sexuell relation med någon annan person man inte är gift med och som inte är ens släkting. Det är värre att leva i en homosexuell relation än att leva i en heteresexuell relation med någon man inte är gift med. Bibeln är tydlig med att gradera synder olika, och så har också den kristna kyrkan gjort i alla tider. Att alla synder skulle vara lika (och därmed att ingen synd i sig är särskilt allvarlig) är en nutida villfarelse – ett rent kätteri.

Mycket av nutida frikyrklig diskussion (och även inom Svenska kyrkan) är ett uttryck för en missriktad förståelse och tillämpning av den reformatoriska skriftprincipen – Skriften allena.

När de protestantiska reformatorerna på 1500-talet lanserade principen om skriften allena – att Bibeln är högsta auktoritet för tro och liv, över alla påvar, biskopar och kyrkomöten – så var det inte för att hävda att allt gammalt ska kastas ut och att vi nu ska bygga om allt från grunden på bara Bibeln. De hävdade Skriften-allena enbart för att motivera att vissa väl utvalda läror och traditioner (och praxis) i den dåtida katolska kyrkan skulle förkastas. De avsåg inte att slänga ut allt och börja från noll. De menade i princip, att alla läror och all praxis i kyrkan som kan anses som en rimlig tolkning och tillämpning av det som står i Bibeln ska behållas. Dvs, om man skulle kunna göra en annan ”rimlig” tolkning av bibeltexten som konkurrent till den traditionella ”rimliga” tolkningen, så var det den traditionella tolkningen som gällde. Luther och Calvin läste alltså Bibeln med och i ljuset av den kristna traditionen. Detta betyder, tillämpat på homosex-frågan, att vi inte har något mandat att förkasta den traditionella kristna sexualetiken, oavsett hur mycket den strider mot den rådande tidsandan.

Nutidens frikyrkliga kristna (och många svenskkyrkliga också) lever snarare efter principen, att bara man kan hitta en ”rimlig” tolkning, oavsett om den har stöd i traditionen eller ej, så kan man välja fritt vilken tolkning som helst. Bara man tycker att den är rimlig idag. Medan reformatorerna på 1500-talet alltså byggde på Bibeln och traditionen, men där Bibeln var viktigast och traditionen måste kunna anses vara en rimlig utläggning av Bibeln, så bygger nutida protestantiska kristna i Sverige på bara bibeltexterna och hur man för tillfället anser att de ska tolkas. Och då spelar inte traditionen om hur kyrkan förr har tolkat någon roll, utan det blir andra mer närliggande faktorer som exempelvis tidsandan som styr.

Jag tycker därför att Joel Halldorfs artikel inte riktigt håller måttet. Han gör en del riktiga problematiseringar, men han förmår inte att på ett tydligt sätt, som det anstår en ledarartikel, att visa på vägen framåt. Och han kan tolkas som om han inte ser det som någon större skillnad mellan hur man ser på kjollängden och att gå på teater å ena sidan, och att leva i homosexuella relationer å den andra. Att han inte ser någon etisk skillnad mellan att en pastor skiljer sig å ena sidan och att någon lever i en homosexuell relation å andra sidan. Och det suddiga synfältet är synnerligen problematiskt. Han har helt rätt i att kristna församlingar idag måste bli bättre på att argumentera, och att de inte bara ska argumentera utifrån Bibeln. Men de exempel på inkonsekvens i tolkningen och tillämpningen av Bibeln i olika frågor han tar upp, är inte ett skäl till att förändra något i den kristna sexualetiken. Det belyser snarare ett problem inom protestantismen och dess skriften-allena-princip som sådan.

Jag är inte så säker på att Joel Halldorf egentligen tycker annorlunda än mig i detta, men hans sätt att formulera sig i bland annat denna artikel, gör att han lätt kan tolkas annorlunda. Hans vilja att formulera sig på ett problematiserande sätt, som verkar vara tämligen vanligt i hans generation, gör att han sänder andra budskap än vad han kanske tänkt sig. Det är skillnad på att skriva en ledare i en kristen tidning å ena sidan, och att agera som svensk högskolelärare i en förment objektiv roll där man inte vill pådyvla studenter någon bestämd uppfattning.

10 reaktioner på ”Joel Halldorf och homosexualiteten som regelfråga”

  1. Pingback: Joel Halldorf kring den massiva artikelkritiken: ”- Det vill jag inte svara på” | Aletheia — Blogg & Tankesmedja

  2. Men om vi nu inte ska argumentera med Bibeln som vårt främsta rättesnöre i allehanda moraliska spörsmål, vad återstår då? Nej, en sak kan vi helt utan vidare slå fast. Det är inte flummaestron av Joel Halldorf, svensk kristenhet idag behöver. Dessvärre är det allt som ofta sådana som Halldorf som hörs och som Dagen välvilligt ger utrymme åt:

  3. ….”I fråga om synd, ty de tror inte på mig” (Gud/Jesus)

    Jag har alltid trott att om man säger nej till Guds kallelse, och inte tar emot
    Guds erbjudande att tro på honom är det Gud kallar för synd. Att gå sin egen väg.
    Följden av ett sådant beslut blir att man gör sådant som ”synden som bor i mig/otron” är upphovet till. Synd är att förkasta Guds nådeserbjudande!

  4. Homosex har blivit en vattendelare. Jag märker det själv. Om jag hör en pastor/präst, kyrka/församling vara positivt inställda till utlevd homosexualitet så drar jag mig därifrån. Är man otydlig på den punkten lär man vara otydlig även på andra läromässiga punkter. Och då har man inget att säga mej. Tänk att det ska vara så erbarmligt svårt för pastorer/präster att vara klar och tydlig om homosex som synd, men sedan ha plats för själavård för dem som felat! Om man är klar och tydlig förhindrar man många att gå denna väg och själavårdsbehovet blir därmed logiskt sett även mindre.

    Jag har väldigt svårt att förstå hur man i Bibeln kan läsa in att homosexualitet INTE skulle vara synd! Mångt och mycket i den klassiska frikyrkliga syndakatalogen står inte ens omnämnt i Bibeln (”du skall icke se en Thor Modéen-film på bio, men då 50 år har gått må du se den via din dvd på din kammare!”).

    Just homosexualiteten är utskriven och klart antydd. Jag förstår inte hur man läser Bibeln om man inte ska anse detta vara klart och tydligt beskrivet. Då kan man verkligen också för övrigt läsa Bibeln hur som helst.

    Det är väl bl a därför som homosexfrågan kan anses vara en större synd än annat. Den står klart och tydligt i Bibeln, den kan förstås av varje tioåring med normala läsförmågor. Man erkänner inte att det är en synd, man accepterar inte det felaktiga utan spelar själv Gud och vidhåller att på detta sätt vill jag leva oavsett Guds ord. Just vidhållandet är det stora problemet med denna synd. Inte särskilt många andra synder tror jag att man hos gemene man går runt och är ”stolt” över och proklamerar. Jag har rätt att bli arg och slå mina medmänniskor! Jag är stolt att jag har kommit ut som en fifflare! Det är min fulla mänskliga rättighet att stjäla det jag vill från mina grannar.

  5. Jakob Romeborn

    Blir tveksam till detta stycke:
    ”Bibeln gör också skillnad på synder. Alla synder är inte lika allvarliga. Det är värre att mörda någon än att stjäla 300 kronor från någon. Det är värre att ha en sexuell relation med sin fars hustru (1 Kor 5) än ha en sexuell relation med någon annan person man inte är gift med och som inte är ens släkting. Det är värre att leva i en homosexuell relation än att leva i en heterosexuell relation med någon man inte är gift med. Bibeln är tydlig med att gradera synder olika, och så har också den kristna kyrkan gjort i alla tider. Att alla synder skulle vara lika (och därmed att ingen synd i sig är särskilt allvarlig) är en nutida villfarelse – ett rent kätteri.”

    Jag säger inte att du har fel, men jag skulle väldigt gärna vilja ha några bibelord eller teologiska argument för att Bibeln skulle vara ”tydlig med att gradera synder” som styrker detta. Det är nämligen ingenting jag har hittat i Bibeln…

    Mvh,
    Jakob Romeborn

    1. Mikael Karlendal

      Jag har faktiskt tänkt skriva ett separat blogginlägg om just detta, men inte haft tid till det ännu. Men kortfattat, så är ju 1 Joh 5:16-17 ett exempel. Ett annat är 1 Kor 5. Ett annat är alla texter i Kungaböckerna där olika kungar jämförs med David och varandra och bedöms som syndare i varierande grad beroende på vad de gjort. Ett annat exempel är när man läser Moseböckerna och ser hur olika straff utmäts för olika synder. Att ha sex med en ogift kvinna ”bestraffas” exempelvis enbart med att man tvingas gifta sig med henne eller betala en särskild bötesavgift, medan andra sexuella synder anses så förskräcklig att de leder till än värre straff (Jämför 2 Mos 22:16-17 med 3 Mos 18). Sedan finns alla texter i Nya testamentet där det står att vi ska dömas/belönas etc efter våra gärningar – texter som är tämligen meningslösa om det inte sker en gradering utifrån vad vi faktiskt gjort. Det finns mycket mer här, men jag ska återkomma i ett separat blogginlägg om detta viktiga ämne. Och sedan talar väl det sunda förnuftet för att det är skillnad på synd och synd – jämför mord med stöld av 300 kronor! Sunda förnuftet säger att det är en ganska rejäl gradskillnad mellan dessa båda synder. Och enligt Jesus, så kan man få förlåtelse för alla hädelser utom hädelse mot den helige Ande. Det talar väl för att den synden är värre än andra!

      1. Jakob Romeborn

        Tack för svar!

        Jag tänkte i första hand på dina exempel utöver mord kontra 300 kr (den är ju som du säger rätt självklar) – men vad har du för stöd för de andra två? 🙂 I 1 Kor 5 ser jag inte att det står om att homosexualitet skulle vara värre än sex utanför äktenskapet, men det beror kanske på vad man lägger i begreppet otukt?
        //Jakob

      2. All synd leder till döden. Alla synder, utom en enda, kan förlåtas och försonas genom det ställföreträdande offret. En mördare kan få förlåtelse och evigt liv, men han/hon har mycket svårare att ta emot den gåvan än den som endast stulit 300 SEK. Pengarna kan återbetalas (med ränta eller fyrdubbelt upp á la Sackaios) men ingen mördare kan ge den mördade livet åter.

        ”…ingen mandråpare har evigt liv förblivande i sig”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.