Jag tror på en helig kyrka omfattande människor från hela världen

Min identitet är som kristen – jag tillhör Jesus Kristus och han är Herre. Jag är samtidigt glad och tacksam över att få vara medborgare i Sverige. Men min identitet som människa är i första hand som kristen och inte som svensk. Jag har inget emot människor med olika hudfärg och kultur. Jag har inget emot invandrare, utan jag tycker det är berikande att människor med olika kulturer fredligt kan leva sida vid sida, och även lära sig en del av varandra. Jag har aldrig röstat på Sverigedemokraterna och jag kan inte heller tänka mig att göra det, lika lite som jag skulle kunna tänka mig att rösta på stolliga och demokratiskt livsfarliga partier som Feministiskt initiativ och det gamla kommunistpartiet (v). Jag tycker rent ut sagt, att det är idioti att rösta på den typen av partier. Men jag tycker att vi inte behöver mer tävlan i vem som mest tar avstånd från Sverigedemokraterna. Vi behöver konkreta och konstruktiva förslag på en god och förnuftig politik. Då kan vi både välkomna invandrare och flyktingar och bygga ett gott samhälle. Det här var inledningen.

Nationalism, nation, folk, folkgrupp, etnicitet är ord som kan ha många definitioner.  Och problemet består många gånger i att det som uppfattas som en nation eller som ett folk, alltid är något som är i ständig förändring. Det är aldrig statiskt. Om man t.ex. söker upp dessa ord på Wikipedia och läser definitionerna där, så ser man tydligt problematiken. Och det bidrar till att göra den mediala storm som uppstått kring sverigedemokraten Björn Söders uttalanden nyligen i en DN-intervju, till extra knepig. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver om detta i ett tankeväckande inlägg på sin blogg, ett inlägg som jag rekommenderar.

Det finns många sätt att definiera dessa begrepp. Ett vanligt sådant sätt i Europa, är ju ungefär att definiera ett folk som en grupp människor som har ett gemensamt ursprung från samma plätt i världen, med gemensamt språk, kultur och religion. Utifrån det har man sedan bildat s k nationalstater som Sverige, Tyskland, Italien osv. Problemen med det uppstår så fort man har större grupper inom dessa nationalstater som inte delar alla dessa aspekter, som t.ex. judar som inte har samma religion och därmed inte helt och hållet samma kultur. Hur mycket av det egna måste de släppa för att räknas som delaktiga? Eller grupper som inte har samma språk och inte helt och hållet samma kultur, som t.ex. katalanerna eller baskerna i Spanien. I det fallet leder det till en önskan om utbrytning och bildande av egna stater. Här har man alltså först en uppfattning om vad som är ett folk/nation och sedan försöker man bilda en stat på grundval av det: språket, religionen, kulturen.

Nationalism av det slaget växte fram främst  på 1800-talet och ledde då bland annat till att Tyskland enades som nation efter att ha varit uppdelat i en mängd större eller mindre furstendömen. Italien enades som nation efter att ha haft en liknande historia. Problemet med alla sådana statsbildningar på den grundvalen är när man har större minoriteter som av samma skäl kan anses eller anser sig själva ha en annan nationell identitet eller vara ett annat folk än majoritetsfolket. Om staten ska vara en nationalstat, får man problem med andra nationer inom de egna gränserna. Det har lett till våld och förtryck på olika sätt, ibland på det mest grövsta sätt.

USA är ett motsatt exempel. Här är är medborgarskapet grunden för nationaliteten. Man kan komma från vilken del av världen som helst, vilket folk, språk, kultur eller religion som helst, flytta till USA och bli medborgare. Och sedan räknas man som amerikan. Det är ett särmärke för amerikansk nationell identitet att den består av denna mångfald. Det gemensamma är medborgarskapet och konstitutionen.

Det mest bibliska och ursprungligt kristna ligger betydligt närmare det amerikanska än det europeiska sättet att tänka. Gud skapade en mänsklighet utifrån Adam och Eva. Vår synd och ondska gjorde att Gud med tiden också gjorde olika folk och språk av oss (1 Mos 11) Men hans frälsningsverk genom historien och särskilt genom Jesus Kristus, går ut på att förena oss alla i en och samma familj i Jesus Kristus, Kristi kropp, församlingen, till en ny mänsklighet under Jesus Kristus. Vi har alla samma värde i sig som människor, därför att vi är skapade till Guds avbilder.

Bibeln och den kristna tron beskriver inte de olika folken som statiska enheter. Människor kan byta folk (t.ex. Rut). Och även om Gud väljer ett folk, Israel, till att vara hans speciella folk och tjänare, så sker detta inte utifrån någon sorts nationalistisk ideologi, utan det är uteslutande utifrån Guds suveräna val och vilja att frälsa världen. Israels folk har en speciell uppgift och tjänst i Guds plan med världen. Israels avskildhet från andra folk motiverades inte av nationalistiska skäl, utan utifrån religiösa skäl. Israel skulle inte ”lära sig att göra som de andra folken gör”, dvs inte bli avgudadyrkare.

Att det inte var ett statisk folkbegrepp framkommer bland annat av att det i Jesu stamtavla i Matt 1 finns åtminstone två kvinnor från andra folk, men som bytt folk och blivit en del av Israel, Rahav och Rut.

När sedan församlingen/kyrkan bildas, så utsträcks Guds frälsande handlande till alla folk. Jesus befaller lärjungarna att göra alla folk till hans lärjungar, och han bygger en kyrka på en klippa. I Apostlagärningarna ser vi hur detta utvecklas. Evangelium predikas för alla folk och människor från alla folk blir lärjungar och döps till att utgöra en och samma kropp. I Kristi kropp är vi varken man eller kvinna, jude eller grek, slav eller fri, alla är vi ett i Kristus. Dvs, även om vi fortfarande talar olika språk, också har olika identiteter utifrån vilken region vi kommer ifrån, och fortfarande har olika kön osv. Vi har alla samma medborgarskap i Guds rike.

Detta är också vad vi ser i praktiken genom den tidiga kristna kyrkans historia. Vi ser en kyrka som växer i hela världen genom omvändelse och dop, och denna kyrka betraktas som en enda, katolsk (dvs. omfattande hela världen) kyrka.

Genom hela historien har denna kyrka spritt sig och etablerat sig i regioner under olika furstars välden, små eller stora. Så har det varit tidigare, så är det nu. Och det har alltid varit så att olika furstar har försökt kontrollera religionen i sina områden och därmed kyrkan. Den kristna kyrkan i väst, den under påven i Rom, har alltid försökt hävda sin självständighet gentemot furstemakten. I öst har kyrkan (den ortodoxa) i regel levt i mer symbios med eller under den rådande fursten och ofta haft kejsaren som en högre ledare, så kallad caesareopapism. De ortodoxa kyrkorna är också uppdelade i olika nationella kyrkor.

Efter reformationen i Europa på 1500-talet, då den europeiska kyrkofamiljen splittrades upp i flera olika falanger, fick vi en mängd olika nationalkyrkor som ofta var underställda de lokala furstarna. Exempel på det är de nordiska länderna som haft lutherska statskyrkor sedan denna tid. En av de mer förödande konsekvenserna av den protestantiska reformationen är också en lång rad ”religionskrig”, då detta gick hand i hand med den framväxande furstestaten och absolutismen. I takt med sekulariseringen på 1700-1800-talet växte också olika sorter av nationalism fram, ibland i symbios med olika lokala statskyrkor, ibland utan dem. En del av detta har fått förödande konsekvenser under 1900-talet. Folkkyrkor och nationalkyrkor, vare sig de är protestantiska eller ortodoxa, i kombination med nationalism är alltid något negativt.

Vi har alltså i reformationens spår den negativa frukten (det finns förstås även positiva saker, men det är inte ämnet här) att kyrkan i Europa splittrades upp i olika folkkyrkor/nationalkyrkor ofta underställda den politiska makten. Detta parat med en ökande sekularisering där nationalismen som livsåskådning växte fram på olika grunder, har fått många bekanta negativa effekter i Europas historia.

I ljuset av allt detta, så är den bästa och rakaste kristna vägen att åter hävda kyrkans enhet, självständighet och övernationella karaktär. Den kristna kyrkan är Kristi kropp i världen och tillhör inte någon nation eller något folk eller någon stat. Den kristna kyrkan ska inte vara underställd någon politisk makthavare eller regering. Vi kristna har vår främsta lojalitet till Herren Jesus Kristus och vår identitet är därför som ett kristet folk, en kristen kyrka, oavsett om vi är svenskar, norrmän, holländare, tyskar eller spanjorer etc. I Kristi kyrka spelar hudfärg, språk, kulturella egenheter som surströmming eller falafel, ingen som helst roll. Alla människor är skapade till Guds avbilder och har ett värde i sig själva. Och i Kristus är vi alla ett. En kristen svensk och en kristen arab och en kristen kines har mer gemensamt och något viktigare gemensamt i Kristus, än vad var och en av dem och respektive har gemensamt med människor av samma nationalitet.

Det gör att jag som kristen inte kan ha några principiella problem med invandring och blandning av människor från olika folk, hudfärger, religioner, kulturer och språk. Jag kan se alla människor som lika mycket värda som skapade till Guds avbilder. Och jag kan se alla människor som föremål för Guds kärleksfullt utsträckta frälsande hand. Gud vill att alla ska bli frälsta.

Jag kan utifrån det kristna perspektivet se att kyrkan står över alla kulturer, språk och övriga nationella gränser. Det finns gott och ont inom alla människor, och det finns därför också något gott och ont inom alla kulturer. Kristi kallelse till oss alla är att vi behöver omvända oss. Ingen människa och ingen kultur är undantagen. Därför kan jag välkomna människor som människor, och jag kan bejaka det som är gott i andra kulturer, men också förkasta det som är ont i andra kulturer. Allt detta inkluderande den kultur jag själv är uppvuxen i. Min kristna identitet är långt viktigare än min svenska identitet.

När det sedan gäller den politiska och praktiska frågan om invandring till just Sverige, så kan den inte bara lösas utifrån ett idealistiskt eller teologisk perspektiv. Vi kan inte bara säga att en miljard människor i världen lider svår nöd och vi vill som goda kristna med vår människosyn hjälpa alla. Låt alla flytta till Sverige! Självklart måste politik och statens styre skötas utifrån mer än bara teologiska lärosatser och allmänt god vilja. Vem som helst kan inte rädda hela världen. Men vi kan och ska självfallet göra så mycket vi kan. När kristna kyrkor från Sverige bedriver mission i andra länder och bedriver omfattande sociala arbeten bland annat med hjälp av SIDA-finansiering, då begriper man att man inte kan hjälpa alla människor i världen som lider nöd, utan i stället gör man riktade insatser i bestämda områden och når goda resultatet. Nöden i världen blir mindre. På samma sätt bör ett liknande förnuftsmässigt tänkande naturligtvis gälla även för invandringspolitiken. Alla världens flyktingar kan inte komma till Sverige, och kanske kan vi inte heller varje år ta emot  fler och fler – vi måste ha någon form av reglering. Och andra länder inom EU måste bidra mer. Men vi kan ta emot många, vi ska göra det, och vi ska se till att göra det på ett bra sätt.

Och jag är övertygad om att det är på denna sista punkt som människor i Sverige är en aning oroade över vad som håller på att hända i landet just nu. Det finns säkert dem som har fördomar mot människor från annan kultur och som kanske rent av är rasister. Men förmodligen är de allra flesta som uttrycker oro över invandringen till vårt land, mer undrande över frågor som: Hur många är det egentligen som ska komma? Hur mycket kostar det? Vad kostar det för mig personligen? Vem ska betala det? Ska människor som kommer hit kunna få bostad och arbete och göra rätt för sig? Kommer kriminaliteten att öka? Hur ska arbetsmarknaden och bostadsmarknads med mera förändras på ett sådant sätt att det här ska kunna fungera i verkligheten? Varför kastar de stenar på ambulans och brandkår i vissa områden, osv? Kommer de nyanlända att anpassa sig till våra demokratiska ideal osv? Sådana frågor är viktiga att besvara. För de allra flesta spelar det ingen större roll vilken religion de nyanlända har, vilken hudfärg de har, vilken mat de äter eller vilka högtider de firar, eller vilket språk de talar. Huvudsaken är att de respekterar oss och våra lagar, att de är villiga att anpassa sig till det samhälle som tagit emot dem och att de kan arbeta och göra rätt för sig.

Det är när politiker från etablerade partier inte kan ge rediga och förnuftiga svar på frågor som dessa som oron ökar. Det är då Sverigedemokraterna växer. Om politiker från etablerade partier endast tävlar om vem som mest och bäst, verbalt och på annat sätt, kan ta avstånd från Sverigedemokraterna på det allra mest högljudda och uttrycksfulla sättet, och samtidigt försummar att diskutera och ge svar på frågor av ovanstående typ, så kommer Sverigedemokraterna att fortsätta att öka och så även politikerföraktet.

En del invänder då, att vi har gett svar på dessa frågor. Om vi får genomföra vår politik så kommer allt detta att lösa sig. Dessvärre är det nog inte så det uppfattas ute i landet. Om något etablerat parti har svaren, så har de inte lyckats kommunicera det.

Vi behöver mer konstruktiv diskussion om hur man rent praktiskt ska sköta dessa frågor. Vi behöver mer av det än av avståndstaganden gentemot Sverigedemokraterna. Ge väljarna fler konkreta alternativ till SD:s politik än Miljöpartiets, så ska ni nog se att det kommer att gå att regera landet.

Sedan är jag måhända politiskt okunnig, naiv och oerfaren, så att jag inte ”ser” hur detta med samtala och förhandla med SD om vissa praktiska politiska frågor skulle ”legitimera sverigedemokraterna”. Men jag tror att om ett politisk block i Sverige idag skulle förmå sig till att lägga fram ett konstruktivt politiskt-ekonomiskt förslag på hur invandringspolitiken ska skötas och finansieras, hur integrationen och möjligheten för de nyanlända att få börja jobba och göra rätt för sig, hur personer med reella flyktingsskäl ska kunna få bo här, medan kriminella inte får det osv, då är jag säker på att ett sådant block skulle kunna få regera detta land. Man behöver inte ta in SD i regeringskoalitionen, men man kan åtminstone tala med dem och lyssna på dem, och ta deras frågor på allvar. Man kan ta den oro som finns hos mycket vanligt folk i landet på allvar, den oro som utgör grunden för varför så många röstar (missnöjes-röstar) på SD. Detta gäller förstås massmedia också.

Jag skulle personligen aldrig kunna tänka mig att rösta på ett missnöjesparti eller extrema partier som Sverigedemokraterna, Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag har heller aldrig gjort det. Men sitter de i riksdagen får man prata med dem. Alla som anser att Israel borde förhandla med PLO och/eller Hamas, borde inte ha några problem att förhandla med Sverigedemokraterna. Om man ser till människosyn och praktiskt handlande, är Sverigedemokraterna mönstergilla söndagsskolgossar och mönsterelever i jämförelse med dessa organisationer. Om man glatt leende låter sig fotograferas när man skakar hand med PLO-företrädare eller visar upp sig med kartor där Israel är utplånat enligt PLO:s stadgar, och samtidigt inte vill att man talar med sverigedemokrater, så silar man mygg och sväljer kameler.

Vi behöver inte mer tävlan i avståndstagande gentemot Sverigedemokraterna. Vi behöver konkreta och konstruktiva förslag på en god och förnuftig politik. Då kan vi både välkomna invandrare och flyktingar och bygga ett gott samhälle.