En debatt pågår inom EFS: Hur ska man ställa sig till frågan om homosexuella relationer och frågan om vigsel av homosexuella par? Svenska kyrkans (SvK) ledning har ju som bekant tydligt markerat att SvK är en ”profetisk” kyrka som banar väg för världens olika kyrkor i denna fråga, genom sitt beslut om att införa homovigslar. Men hur ska EFS göra – EFS som är en rörelse inom SvK och vars präster vigs till ämbetet av SvK:s biskopar?
EFS styrelse som tidigare också har uttalat sig negativt om SvK:s beslut om att införa vigsel för homosexuella par, har nyligen ställt en fråga till SvK:s ledning om det även i framtiden kommer att vara möjligt att vigas till präst (med tjänst inom EFS), även om man står för den traditionella kristna synen i dessa frågor och inte vill viga homosexuella par. Svaret än så länge är att det kommer att vara möjligt. Men man kan naturligtvis undra hur länge det kommer att vara det. Det tog flera decennier efter beslutet om att tillåta kvinnliga präster, innan kvinnoprästmotståndare till slut inte kunde vigas till präster längre och nu slutligen börjar försvinna. Frågan är om det kommer att ta lika lång tid innan de som står för den klassiska kristna linjen i frågorna om homosexuellt leverne och homovigslar utestängs. SVT-programmet Uppdrag gransknings program ”Bögbotarna” och debatten som följde därefter avslöjar ju en lite annan hållning hos högre kyrkliga företrädare.
Det förs också en intern debatt inom EFS om detta. I septembernumret av EFS-tidningen Budbäraren ägnas hela fyra sidor åt denna debatt. Bland annat är det två EFS-präster, Tobias Hadin och Kristoffer Lignell, som skriver varsin debattartikel i vilka de menar att EFS borde bejaka att EFS som rörelse har samma bredd som SvK. De företräder samma syn i dessa frågor som SvK och är positiva till homovigslar. De hävdar också att sådana förekommer inom EFS. De anser också att EFS ledning borde inta en mer inkluderande och tolerant hållning i dessa frågor. Båda anser sig vara bibeltrogna och hävdar att det finns mer än en bibeltrogen tolkning av vad Bibeln lär om utlevd homosexualitet. I samma nummer skriver bl a Olof Edsinger och för den traditionella linjens talan. Han skriver för övrigt på sin blogg och varnar för höststormar inom EFS.
Jag tror att det är viktigt att EFS styrelse och ledning tar tydligt ställning i denna fråga. Detta är ingen liten fråga, utan den handlar om evangeliet väsen – den berör nämligen en så central fråga som den om frälsning.
- Den traditionella kristna linjen i frågan om sexualitet har alltid varit att det endast får förekomma inom äktenskapets ram, mellan en man och en kvinna. Alla sexuella relationer utanför detta räknas som synd.
- Homosexuella relationer har därför alltid ansetts vara en synd.
- Det har också alltid varit den kristna kyrkans linje att sexuella relationer utanför äktenskapet är en dödssynd, dvs den som valt att leva i och lever i en sådan relation har själv valt att inte tillbringa evigheten i gemenskap med Gud. Men det finns möjlighet till omvändelse och Guds förlåtande nåd.
- Det som gäller för dem som lever så, likväl som för alla andra sorters syndare, är att man måste omvända sig från sin synd – ångra sig, överge synden och söka Guds förlåtelse. Den vägen står öppen för alla som fortfarande kan känna samvetskval och ånger över sin synd.
- Eftersom ingen som medvetet lever i felaktiga sexuella relationer och utan att vilja omvända sig och överge synden kan tillbringa evigheten tillsammans med Gud, kan självfallet inte den kristna kyrkan välsigna eller uppmuntra sådana relationer. Kyrkan måste predika mot sådant och i stället visa människor den rätta vägen till frälsning och ett evigt liv i gemenskap med Gud. Därför är självfallet vigslar av homosexuella par fullständigt uteslutna i en kyrka som vill kalla sig kristen.
- Frågan om sexuella relationer utanför äktenskapet mellan en man och en kvinna – och i detta sammanhang särskilt de homosexuella – är inte en förhandlingsfråga. Det är inte en öppen fråga där någon enskild kyrka kan fatta egna och annorlunda beslut. Ingen kyrka har mandat att ändra på det som Gud har förordnat.
- Det finns bara en ”bibeltrogen” tolkning i denna fråga. Den kristna kyrkan har alltid tolkat Bibeln på ett sådant sätt att den betraktar alla sexuella relationer utanför äktenskapet som synd, och däribland homosexuella sådana. Vi läser Bibeln tillsammans med traditionen och vi har inte mandat att ändra på detta. Ingen har ett ändringsmandat.
- Och för dem som vill hålla hårt på att de är protestanter och inte katoliker: Inte ens utifrån den sola-scriptura-princip (Skriften allena) som de protestantiska reformatorerna, som Luther, Melanchton, Calvin m fl, hävdade, så kan man ändra på detta. Dessa menade att Bibeln är högsta auktoritet och ska tolkas tillsammans med traditionen, inte mot den. De hävdade att en hel del missbruk och vantolkningar smugit sig in i kyrkan med tiden, från ca 500-talet och framåt, och det var detta som de med stöd av sin sola-scriptura-princip ville rensa ut. Men till det hör inte den kristna synen på vilka sexuella relationer som är tillåtna. Så ovanstående gäller alltså lika väl för lutheraner som katoliker, och för frikyrkliga.
- Människor som är frestade till homosexuella handlingar ska inte behandlas annorlunda än andra. Vi är alla födda till syndare. Vi frestas alla på olika sätt och på olika områden av våra liv. Ingen av oss lever felfritt eller syndfritt. Samma sak gäller därför oss alla: Vi ska bemötas med barmhärtighet och kärlek på samma sätt som Gud bemöter oss. Samma sak gäller även i hur våra frestelser och vår synd ska bemötas: Vi har ett ansvar att försöka övervinna frestelsen och vi har ett ansvar att omvända oss från vår synd. Och just därför ska inte en synd bland alla lyftas ut och specialbehandlas och ”välsignas” av kyrkan – dvs just den homosexuella synden ska inte särbehandlas, välsignas eller förklaras som något bra. Och trohet i att synda är inte bra, utan något dåligt.
Därför bör EFS styrelse och högsta ledning på ett tydligt sätt ta ställning i denna fråga och sätta ned foten: Ingen som är anställd som präst eller predikant inom EFS bör inta en annan hållning än denna traditionella kristna ståndpunkt. Och EFS bör även fortsättningsvis stå fast vid den traditionella och klassiska kristna linjen inom SvK:s ram. Den dag det inte är möjligt att göra detta inom SvK, bör en brytning ske.
Tidningen Dagen har idag ett längre reportage med rubriken ”I marginalen av Svenska kyrkan.” Ingressen lyder:
Förändringens vindar sveper fram genom Svenska kyrkan men trots stora nyordningar förefaller protesterna kraftlösa och splittrade. Vad hände med de teologiskt konservativa grupperna i Svenska kyrkan? Är den kyrkliga oppositionen på väg ut i marginalen?
Frågan är väl ställd! Splittringen och kraftlösheten är ett faktum. Och frågan är om EFS kommer att stå fast. Annars lär man knappast kunna motivera att EFS förblir en egen rörelsen inom SvK. Dagen skriver om EFS:
Missionsföreståndaren Stefan Holmström uttrycker sig också diplomatiskt om förhållandet till de andra rörelserna och till Svenska kyrkan.
För oss är det viktigt med relationer åt olika håll. De är viktiga i den mån som det gagnar missionssaken och Jesussaken, säger han.
I detta sammanhang är det viktigt att påminna om vad missionsuppdraget gäller. Jesus sade:
Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matt 28:18-20)
Det betyder att missionsuppdraget också innebär att lära människor att hålla allt vad Jesus befallt – inklusive vad som gäller området sexuella relationer. Det betyder att homovigslar står i direkt motsättning till att uppfylla missionsuppdraget. Det betyder att homovigslar och förespråkande av den linjen är ett hinder för ”Jesussaken” – det gagnar inte evangeliets förkunnelse – och det riskerar att göra att människor blir så andligt bedragna att de riskerar sin själs frälsning.
Det bör EFS styrelse och högsta ledning tänka på inför hösten. Och det bör de tänka på som förespråkar en annan linje. Om man inte vill stå för denna traditionella kristna linje, borde inte EFS vara den rörelse man verkar inom såsom präst.
Jag har i detta blogginlägg inte fördjupat mig i argumentationen för det ena eller det andra, utan bara velat slå fast vissa grundläggande principer. Guds kärlek innebär att han ger oss nåd till att omvända oss. Det gäller alla människor. Men därför kan inte någon kyrka tala emot det och säga att vi inte behöver omvända oss eller säga att det Gud säger är synd inte är synd.
Jag skriver detta både i min vanliga egenskap av kristen bloggare, men också i min egenskap av av anställd pastor inom EFS.
För ett samfund som tillsammans med Svenska kyrkan sedan länge befunnit sig på ett sluttande plan, finns bara en rörelserikting. Nedåt mot total avfällighet och liering med Moderskökan. Det handlar bara om tid. Hoppet är att enskilda människor lämnar innan de dragits med i förförelsen.
Mycket dåligt och fult språk, osakligt. Men alla som känner SÅGerdvall härvid laget, kan inte förvänta sig bättre och sakligare kommentar. När man nekar den grundläggande kristna tron, har man irrat sig utanför kristenheten som Arius.
Ulrika: Det var otrevligt av poliserna att skratta åt dig. Däremot så går det inte att anmäla propaganda för otrohet av samma skäl som det inte går att anmäla otrohet: det är inte brottsligt i Sverige att vara otrogen. Jag tycker att det borde vara det, inte för att staten ska lägga sig i vilken sexualmoral medborgarna har, utan för att den typen av heliga löften som avges vid vigseln borde vara brottsliga att bryta mot. Men så är det alltså inte i Sverige.
Hej Micael,
Det som jag lutade mig emot som jag minns det är ett av de syften med äktenskapet som Äktenskapsbalken tar upp, att leva i trohet. Dock är jag tveksam till att göra otrohet till ett brott i Sveriges rikes lag. En sådan lag skulle bara börja missbrukas utan ett större vinstvärde dock med förödande konsekvenser för den oskyldigt straffade. Vi som kallar oss omvända lever ju ändå under Guds lag och lever efter den ändå. Men jag menar alltså att ingen ska kunna göra otrohet till en affärsidé vilket Victoria Milan gör (eller gjorde, har inte kollat dem på ett tag.)
Eller vilket straff vill du ha på otrohet? Straffet av en sådan handling brukar ju komma av sig självt.
Jag menade att själva löftesbrottet skulle vara straffbart, inte den sexuella omoralen. Jag tänkte mig liknande straff som för att ljuga inför domstol, vilket också är löftesbrott.
Kriminalisering av otrohet faller på sin egen orimlighet och kunde möjligen ha haft jordmån i ”det gamla samhället”.
Löftesbrott…, nja då handlar det om civilrätt. Frågan är hur avtalslagens generalklausuler skulle tillämpas när det gäller ändrade förhållanden från avtalets ingående till det så kallade skarpa läget. Det som skulle medföra stora problem är det mindre uppmärksammade: löftet att älska i nöd – och lust. Här är det många som slirar betänkligt i debatten. Löftesbrottet ligger så att säga närmare avtalsparterna än de som talar för en reglering fäster vikt vid.
OK, du kan säkert mer än juridik än mig. Hur är det med en parallell till läkareden?
Micael,
Läkareden följde med fördröjd verkan Hippokrates i graven. I Sverige är läkarlegitimationen kopplad till Socialstyrelsens anvisningar. När den förekom i Sverige gällde den, om jag fattat saken rätt, gentemot patienten. Vi har ju en rättsutveckling som allt mer går ut på att avvikelser – eller brott – gäller försyndelser gentemot det allmänna (socialstyrelsens anvisningar).
När prästen begår ett tystnadsbrott säger vi att han brutit mot tystnadsplikten. I en annan mening riktas hans brott mot konfidenten.
(I Sverige begås insiderbrott mot staten trots att det är den som fått för lite betalt eller förletts att göra affär över huvud taget i ett skadligt läge, som är den skadelidande. I USA och flera andra länder anses de drabbade följdriktigt som offer för insideraffärerna och kräver skadestånd.)
Nej, jag ser inte sambanden mellan avtalet mellan gifta och skyddsintresset för patienter som anlitar sjukvården.
Hans G och Micael,
(Svarar kanske under fel inlägg nu för jag fattar inte riktigt funktionerna här.)
Intressanta dialoger men jag tror att vi hamnar snett när vi jämför avtalslag, nationell som internationell, med det som Gud sagt om att det som Han fogat samman får människan inte skilja åt. Den lagen gäller kristna svenskar som kristna amerikaner?
Själv har jag som bekant brutit ett äktenskapslöfte en gång genom min skilsmässa och utan förtröstan på Guds nåd hade jag varit schack matt ju. Skilsmässan är inte så pinsam längre men jag vidhåller att den var ett löftesbrott som jag behöver Nåden över.
Ulrika,
brott mot Bibelns bud kan inte beivras som om det gällde brott mot svenska lag.
När det gäller äktenskapsskillnad tror jag alltför många lever med dåligt samvete. Jag tänker då särskilt på personer som efter åtskilliga ”räddningsförsök” sett sig tvungna att ge upp utifrån en situation som är att jämställa med nödvärn. De som lever i en undantagssituation, otypisk den som förelåg vid ingåendet av giftermålet, ska enligt min uppfattning inte bedömas utifrån avgivandet av löftet utan framför allt utifrån den situation som – eventuellt – tvingade fram skillnadsbeslutet.
Hans G,
Kan inte på något sätt säga emot dig:) Men! Även med hänsyn till Guds himmelshöga nåd och det faktum att han räddar människor ur nödvärnssituationer även om det i praktiken måste till en äktenskapsskillnad är förbundet som en Guds tanke helig i sig. Och jag menar att trots fullt rimliga skäl att bryta förbund förblir brytningen en bild av synden. Man gör någonting som är emot Guds tanke. Och det är väl där nåden kommer in. Man klarar inte trots 100 uttömda försök att leva enligt tanken utan måste be om nåd. Och för att be om nåd måste man först ha en synd att bekänna annars är nåden menings/verkningslös.
Ulrika,
jag har stor respekt för det du säger, men jag har en annan syn. Jag tycker vi många gånger låter oss plågas av ett ryggmärgstvång att hitta anledningar till att se oss själva – vissa hellre andra – som syndiga varelser.
Nej, vissa situationer råder vi inte över i tillräcklig grad för att behöva ta på oss ett övermänskligt ansvar. I bland är situationen och miljön den att vi på ett hedersamt sätt kan dra oss ur efter flera försök än som rimligen kan krävas.
Jag har svårt att se att syndabelastningen av en person som gjort sitt bästa utan att lyckas, skulle vara ett uttryck för nåd.
Hans G,
Tack för att du tänker verkligt. Det är ju så Gud gör också. Han ser vad som är omänskligt och inte. Möjligt och inte.
Men!=D
Jag menar att det är inte omöjligt att bekänna sin del av synden. Om jag trodde på löftet när jag gav det kan det inte vara någonting annat än ett löftesbrott när jag upphäver det. Jag och min synd är en sak. Guds heliga förbund en annan. Det minsta jag kan göra är att bekänna Äktenskapet som heligt för Guds skull och vittna om hur även Guds Nåd är en sanning. Vilket du i dina inlägg vittnar om. Men ducka inte för vår i grunden syndfulla natur. Eller när ska Nåden komma i verkligt bruk?
Hans G,
Om du gillar mer än jag att få sista ordet får du gärna ta det.
Ulrika, jag har inte funderat på det. Har inte ens kommit på tanken att meningsutbytet skulle gå ut på att få sista ordet eller vem som i så fall skulle få det.
Jag uppfattar dina inlägg som resonerande utifrån en ödmjuk inställning till det meningsutbytet gäller. Fortsätt gärna så!
Då kommer vi in på frågan om vad löftet innebär i praktiken. Vad är egentligen ”nöd” och vad är egentligen ”lust”. Konstiga löften.
Borde vara ett löfte om trohet. Ja, den predikan skulle jag vilja höra. En predikan om trohet, vad är det?
Det som jag försöker säga är att det finns så många sätt att vara otrogen på som inte kan eller ska vara straffbart. Man kan vara otrogen sin partner genom att mästra och styra, utöva olika manipulativa grepp som att exempelvis vara tyst och vägra prata under lång tid eller på annat sätt skapa kontroll för att sedan komma med falska försoningsövningar alá rosor och choklad osv. Man kan vara otrogen genom att inte föra en jämbördig ekonomisk last osv. Man kan vara otrogen genom att lyssna mer på morsan o farsan än på maken/makan osv osv
Fler förslag på otrohet som inte har med sex att göra?
Hej, jag vet inte om termen ” otrohet” passar för de saker du nämner, även om de definitivt kan klassas som svek. Väldigt kloka tankar av dig i övrigt.
Att man öht behöver ta upp denna fråga och göra ett tänkt vägval säger något om kristenhetens belägenhet. Är vi inte långt från ”den smala” vägen nu.
Intressant med homo- och så vidare-köret är att det obstruerar mot integreringen med islam. Det ironiska är att öppenheten för avvikelser från kärnfamiljsnormen och för sexanstrukna versaler är som påtagligast där frieriet för islam är som mest ogenerat. Alltså inom Svenska kyrkan och progressiva delar av övriga kyrkligheten.
Man kan nog förvänta sig att trycket från staten också kommer gentemot de muslimska församlingarna. Om staten även startar Imam utbildning kommer den med all sannolikhet att bli inte bara progressiv utan liberal.
Staten får som den vill oavsett. Det är en jätte som alltid landar på fötterna. Sen beror det på graden av tolerans, mest intolerant är staten mot de med avvikande åsikter gentemot staten. Det är i den fasen vi är nu.
Jonas, du argumenterar rationellt. Det är det enda jag har att invända.
När det gäller islam har jag inte sett mycket av rationalitet från det offentliga hållet liksom inte heller från tongivande kristet håll. Det som passar har gått över i anpasslighet och hamnar långt ifrån det vi traditionellt menar med rationalitet.
Vilseledande nog har vi en ny rationalitet som ligger i att vi kommer så nära det ideala fejkade som möjligt. Ett sätt att hålla oss borta från misstankar om SD-influenser och därmed rasism.
Nej, muslimerna kommer också i fortsättningen att utsättas för positiv särbehandling. En korrekt behandling kommer alltjämt att bemötas med beskyllningar om negativ särbehandling, om än inte så säkert från muslimerna själva.
Jag vet inte i vilken tidning jag läste om en stor sexundersökning i England, också gjord av någon tidning. Där framkom att 4% räknade sig som lesbiska eller bögar, några % till var bisexuella. Säg att vi snackar 6-7% i England – och Sverige är säkert värre däran – men ändå. Vi är 93-94% straighta i landet och ändå ändrar vi hela samhället för att anpassa oss till dessa 6-7%. Inte för att det finns så många troende kristna kvar av befolkningen – men skulle samhället ändra sig enligt deras kristna uppfattningar? Nej, knappast.
Med andra ord – hatten av för den fantastiska RFSL-lobbyn som lyckats tuta i oss att det är en enorm mängd människor som ”diskrimineras”.
Wildwest
Dock är det en grupp rätt förföljda människor, som känns rätt onödigt att peka finger åt.
De bör försvaras mot all särbehandling o förföljelse i samhället.
Så värst förföljda tycker jag inte dom är. Möjligen var dom det på 30talet. De vanliga lagarna mot trakasserier, misshandel osv, hade räckt gott och väl, men nu har vi diskrimineringsraseriet i full vind, där allt som sägs, görs eller inte sägs och görs teoretiskt kan anmälas. Jag hör till en av verkligt få kategorier som inte kan diskrimineras. Men om några år kan jag åldersdiskrimineras. Ser fram emot det…
Mikael Karlendal,
vad är det för fel att samfundsshoppa? Det finns alltid något samfund eller en församling kvar att sopa ihop resterna av en övertygelse i. Men det glesnar.
Det jag fascineras av är att det alltid finns personer med en beredskap för att utvecklingen i Sverige skulle gå att stoppa!
Tids nog tänker vi nostalgiskt tillbaka på den tid då man fortfarande hade en viss valfrihet i livsfrågorna. Markeringar mot homosexualitet och annat som varit tabu kommer inte bara att motverkas och hindras. Det kommer att beivras med mycket långtgående regleringar och sanktioner.
Så lås dig inte för en åsikt som på känt kristet manér måste rationaliseras framöver och få nåd och förlåtelse som slutlig lösning.
Alltså jag vet inte. Men i ”mitt” Stift är kvinnoprästen gift med en annan kvinna, Sensus anordnar regnbågsdagar och i en av kyrkgångarna liggen en lång regnbågsmatta utrullad.
Men det är ändå som att i bänkarna sitter 99% heteros o bara väntar på att det hela ska blåsa över. Och min gissning är att det kommer att göra det. Barnet till det lesbiska paret kommer att reagera mot sina mammor att det inte fick en pappa och mattan kommer att rullas ihop igen.
Allt medan de stora vågorna av falsk karismatik sveper över oss utan att komma i närheten av den lupp som homofrågan ständigt hamnar under.
Regnbågsikonerna tillkommer i samma takt som korsen monteras nere.
Jo, men min förhoppning och tro är att det är tillfälligt. Ungefär som hippies och kollektivboendet var det. Barnen till de föräldrarna vill inte ha ”det.”
Ulrika,
Det är fint att ha tro och förhoppningar. Men du får då inte upptäcka hur Svenska kyrkan är ockuperad av tongivande från helt andra influenser än som ligger i dina förhoppningar.
De här strömningarna kommer på bred front både inom ”föreningsväsendet” och politiken. Friidrottarnas utspel i OS med efterföljande flaggspel är ett exempel. Ett annat är utnämningen av Åsa Regnér till barn-, äldre och jämställdhetsminister. Hon har ett förflutet som generalsekreterare i RFSU under många år. (Jag vet inte hur många bokstäver de har nu.)
Åsa Regnér drev under sin tid i RFSU igenom en animerad film som visade två underåriga barn som har sex. Materialet polisanmäldes för förledande av ungdom. ”Omodern och pryd” lät kritiken av anmälan. Vem förvånas över att polisen la ner anmälan?
Flera i den nya regeringen är engagerade i Socialdemokrater för tro och solidaritet, som har stort inflytande i Svenska kyrkan, och där namn som Helle Klein återfinns….
Tack Hans G,
Utifrån ditt klargörande torde en av de aktuella frågorna för församlingarna snarare vara ”Sex, makt och pengar.”
I det ryms homofrågorna även om de då bara kommer att utgöra en bråkdel. För som jag tolkar det är ”den fria sexualiteten” ett mer utbrett problem är exempelvis homovigslar.
Nog vet jag att mina tonåringar varit inbjudna av skolan till temadagar med ”kondomkörkort” o annat. Ej 15 år fyllda. Visst har jag lust att anmäla dem men vet att det inte lönar sig. Anmälde Victoria Milan för försäljning av otrohetstjänster och polisen höll på att garva ihjäl sig när de tog emot min anmälan.
Det blir nog lite svettigt & trångt med EFS-krage
Nja, egentligen inte då homopar är jättesällsynt inom EFS. O de få som finns är medvetna om EFS hållning och tar seden dit de kommit och tänker inte ens tanken att be om vigsel där.
Mitt råd är att skippa en roll som SVK-pastor och hålla sig till EFS eller de andra Frikyrkorna. Då behöver man inte hamna i den här konflikten. Dessutom visar statistiken att det är urfå homopar som söker vigsel i kyrkan. De kör borgerligt.
Varför bubblar alla dessa icke frågor upp hela tiden?
Under alla år inom EFS har jag mött 2 människor där som lever med homokänslor. Den ene avstår helt relationer och den andra vet och respekterar församlingens hållning och förväntar sig inget annat men deltar i övrig verksamhet ändå.
Jag tror inte dagens samhälle har den välvilliga inställningen som du anger. För något år sedan begärde en person som lever i partnerskap medlemskap i Smyrnakyrkan Gbg för att provokativt utmana församlingen. Till saken hör är att han tidigare tillhört församlingen tillsammans med sin fru. Han flyttade från orten lämnade församlingen och sin hustru, vartefter han ingick partnerskap med en man. Sedan begärde han ånyo medlemskap i Smyrna.
När ledningen prövadee begäran, så fann man det oförenligt med församlingens inriktning.
Vartefter Göteborgspostens ledarredaktion gick i taket och skanderade rubrik ”Gå ur Smyrna” på ledarplats adresserat till församlingens 3.000 medlemmar.
HBTQ-rörelsen är besjälade av att utvidga sina domäner och skickar enkäter till kristna församlingar för att varumärka dem som mer eller mindre homofoba.
Nej, bered er i EFS på att prästkragarna får det svettigt och trångt för strupar som försöker förkunna ett klart tydligt evangelium. T.o.m. dagens regeringsförklaring lyfter HBTQ som regeringsdeklaration
Okej,
Med ditt perspektiv kan det faktiskt vara värt att köra debatten återkommande. Men då skulle jag vilja höra mer om den friska familjens betydelse, för barnen främst. När homopar provocerar fram en vigsel har redan alltför många skador skett på vägen. Samhälle o media är i det läget det minsta problemet.
Hur ser det oemotståndliga alternativet ut? Hur förklarar man det för de unga?
Mycket modigt och riktigt av Mikael Karendal att företräda den linje som är den Bibliska och som är den sanna och inte minst viktigt, den mest kärleksfulla.
Mycket bra skrivet Mikael! Det vore dock bäst för EFS att bryta med SvK och stå på egna ben i fortsättningen. Om man inte gör det så tror jag att man kommer att gå samma väg som storasyster i spörsmålet.
Magnus
Tycker i vanlig ordning att du Mikael tar upp ämnen på ett kärnfullt sätt.
Jag tror personligen att på detta område kommer staten att göra en offensiv och vi kommer att få se början på den snart. En likriktning, anpassning i åsiktskorridoren om man ska behålla rättighetet till vigslar, bidrag osv.
Tycker denna baptist ger intressanta reflektioner om dessa så kallade ”third way churches” eller som är påväg att bli det, möjligen även EFS.
”But, as I argued at the time, there is no third way. A church or denomination will either believe and teach that same-sex behaviors and relationships are sinful, or it will affirm them. In short order, every single congregation in America will face the same decision — do we affirm same-sex relationships or not? Those who suggest that there is some way around this “binary” choice are fooling themselves and confusing the church.”
http://www.albertmohler.com/2014/09/24/homosexuality-as-dividing-line-the-inescapable-issue/