Jag läste idag en krönika av Stockholmspastorn Eric Andersson . Han är en sådan där trevlig och snäll kille som vill alla väl och inte vill göra någon människa ledsen. Dock verkar han leva med en sådan lite tråkig svart-vit världsbild där inga resonemang får bli för komplicerade.
Han lyfter fram påven Franciscus uttalande i en intervju, där han sade att Kyrkan ska vara som fältsjukhus efter slaget där de sårade får omvårdnad. Kyrkan ska med Eric Anderssons ord vara:
”En plats dit alla är välkomna, den som lever med en börda av att ha gjort abort eller den som är homosexuell och söker Gud.”
Han skriver också:
”Ett av kyrkans största misslyckanden i modern och förfluten tid är att vi i de offentliga rummen – exempelvis medierna – profilerat oss i frågor som rör livsstil och moral istället för att lyfta fattigdoms– och rättvisefrågor där kyrkan redan har ett förtroende och ett djupt rotat engagemang. En av våra stora utmaningar framåt är hur vi ska få människor utanför våra kyrkväggar att förknippa kyrkan med något som stavas nåd i stället för dom.”
Av detta kan man förstå att Andersson tycker att vi ska sluta tala om den kristna sexualetiken och i stället bara välkomna människor, kanske på det lite frikyrkliga sättet med stort leende och kramar, utan att besvära dem med alltför många ord om hur Gud vill att man ska leva och inte. Sluta prata omvändelse från synd, alltså. Han menar säkert inte att etiken ska ändras (?), men vi behöver inte tala så mycket om den.
Men det Andersson här förbiser, när han citerar påven, är att när påven säger att Kyrkan ska välkomna alla människor och visa barmhärtighet, så säger varken påven eller Kyrkan att den som lever i oförlåten sexuell synd, utan att vilja omvända sig, kommer att få tillbringa evigheten tillsammans med Gud. Andersson inser inte, att påven och den katolska kyrkan kan tala både om att visa barmhärtighet och samtidigt vara tydliga med vad den kristna kyrkan lär om sexualitet och relationer. Den Kyrka som visar barmhärtighet och välkomnar syndare, kan samtidigt tala om nödvändigheten av att bekänna sin synd och överge den.
När det gäller den sista meningen i citatet ovan, så undrar jag hur Andersson skulle förhålla sig till Paulus, om han träffat honom:
”Några dagar därefter infann sig Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna. Han lät hämta Paulus för att höra vad han hade att säga om tron på Kristus Jesus. Men när Paulus började tala om rättfärdighet och försakelser och den kommande domen blev Felix förskräckt och sade: ”Det räcker för den här gången. Men jag skall kalla på dig när jag får tid.” (Apg 24:24-25)
Eric Andersson skriver:
”Ibland är min känsla att vi riskerar låta interna debatter och meningsskiljaktigheter skymma sikten för människor att se den Gud som är full av nåd och barmhärtighet. Medan världen är ett slagfält tar våra kyrkor allt oftare gestalten av en sorts exklusiv medlems– och debattklubb där vi är så upptagna av oss själva att vi inte ser ett samhälle som blöder. Nu är tid att skifta fokus och fortsätta med vårt ursprungliga uppdrag, att sprida evangelium till alla människor och lägga om såren på de sårade.”
Ja, Eric, det är kanske så att du har svårt med detta. Men den kristna kyrkan har alltid diskuterat och debatterat och löst olika läromässiga frågor, och samtidigt visat på en Gud som är full av nåd och barmhärtighet. Kyrkan – som är sanningens stödjepelare och grundval – har en kallelse att förvalta och försvara det evangelium som Gud en gång för alla har anförtrott de heliga. Då är det nödvändigt att förklara det, definiera vad som menas och inte menas. Det är nödvändigt att försvara det mot villoläror, mot sekter och andra livsåskådningars angrepp. Gud är ju inte ett diffust moln eller ett diffust kosmiskt lallande mähä, Han är ytterst konkret, tydlig och har uppenbarat sanningar om sig själv. Jesus är en konkret historisk person som dog och uppstod och sitter på Guds högra sida i himlen och som ska komma tillbaka för att döma levande och döda. Och Gud har gett tydliga instruktioner om hur man blir frälst och om hur man ska leva. Det finns en hel del här att förklara, lära ut, definiera, ge skäl för, osv. Det gäller att göra både och. Inte antingen det ena eller det andra.
Eric Andersson tillhör de snälla och trevliga pastorerna, som kanske är lite evangelistaktiga, kanske försäljaraktiga (jag får vara försiktig här, för jag har aldrig träffat honom personligen). Många sådana har svårt att se att man kan både diskutera och försvara läran, och samtidigt visa barmhärtighet.
Och det är ju synd, för då får de problem med uppdraget. För uppdraget är nämligen inte bara att evangelisera eller nå ut med ett snuttifierat och snällifierat nådesbudskap, utan att predika hela evangeliet – Jesus Kristus med allt vad Han är och lär – och att förklara och försvara detta budskap. Att ge rationella skäl för varför man ska tro det och leva efter det.
Paulus brev till galaterna är ett strålande exempel på detta. Hela brevet är en skarp argumentation mot dem som Paulus kallar ”falska bröder” som vill lura på galaterförsamlingen en felaktig lära – om att de måste omskäras och hålla hela Mose lag. Paulus skriver att han inte för ett ögonblick gav efter för dessa villolärare, för evangeliets sanning måste bevaras. Han till och med säger att de som predikar denna villfarelse borde skära av sig alltihop!
Läs gärna igenom detta korta brev (sex kapitel) och se hur Paulus hela tiden argumenterar och diskuterar. Och lägg märke till, att syftet med hela argumentationen och diskussionen och de skarpa orden om falska bröder som borde skära av sig alltihop, är att evangeliets sanning ska bevaras hos den aktuella församlingen. Om det misslyckas och församlingen ger efter för och lägger sig för villoläran, så går uppdraget om intet – uppdraget att bygga Guds församling.
Av just ovanstående skäl har Eric Andersson och alla andra snälla myspysiga pastorer som ”inte vill diskutera läror, utan bara vill fokusera på uppdraget” så helt FEL! För om de inte ser till att kämpa för och försvara evangeliet, så kommer uppdraget att gå om intet. Jag föreslår därför att samtliga pastorer för en liten kort stund i livet glömmer bort allt de lärt sig om försäljning och varumärken och liknande, och en tar en liten kort period av sitt liv för att läsa Nya testamentet (helst hela Bibeln, förstås) och noterar hur pass viktigt Bibelns centralpersoner anser att sanningen är. Hur viktigt är det att försvara sanningen om Gud och vad han gjort – i både lära och liv?
Om Paulus kunde, om Jesus kunde, om Jeremia kunde, då går det att vara både barmhärtig och kärleksfull och samtidigt lidelsefullt kämpa för evangeliets sanning. Alltså kan vi både samtala och diskutera om teologiska sanningar, och samtidigt visa barmhärtighet och kärlek. Både tala om Guds nåd och också om hans rättfärdighet och helighet. Både visa barmhärtighet mot människor när de faller och samtidigt undervisa om vad som är sant och rätt.
Till Eric Andersson och alla som är som han: Försök förstå detta: Både-och! Fundera lite över vad till exempel Galaterbrevet är för ett brev och vad Paulus sysslar med där.
Vad är poängen med det här inlägget? Vad är poängen med den här bloggen? Att dissa en pastor utifrån en krönika känns ju aningen oinspirerande. Om läror är så viktigt för dig som du säger lägg då ner tid på att skriva om läror och teologi på ett positivt sätt istället. Och spara kritik till de du kan bygga kritiken på mer än en krönika.
Känns lågt
Mikael! Off topic! Det skulle vara intressant om du kunde göra en analys eller kommentera följande seminarium framgent i en bloggpost:
https://www.youtube.com/watch?v=g4E3UabVsGE
mvh Magnus
Vore intressant. Men jag vet inte när jag får tid, ro och lust att se den – över tre timmar lång. Det bästa hade varit om någon hade transkriberat det, så att man hade kunnat läsa det, vilket hade varit en enorm tidsbesparing.
Ok. Jag förstår 😉
Du kan dock lyssna på den sista timmens panelsamtal mellan Joel Halldorf, Magnus Persson och Stefan Gustavsson. Tycker dock att en viss JonasQ borde ha varit med i samtalet istället för pastorn ifråga..
Magnus
Sista timmen… har du fler tidsangivelser som kan hjälpa? Skulle egentligen vilja höra allt, men det är svårt att hinna med. Men om sista timmen var det mest givande, så kanske det räcker för ett inlägg?
Personligen tycker jag (ur protestantisk synvinkel) att Ulf Jonssons föredrag om katolska kyrkan som föregick paneldiskussionen var mest intressant (detta eftersom han i princip endast utgår från Andra Vaticankonciliets hållning i fråga andra kyrkor och andra religioner).
Ulf Jonssons anförande utgör också bakgrunden till det följande panelsamtalet. Det är möjligt att man behöver höra detta för att i rätt mening bedöma panelsamtalet.. Ulf Jonssons presentation börjar ca 57:30. Panelsamtalet ca 1:55.
Kan efter mer än två timmars lyssning bekräfta att det var intressant, men är extremtskeptisk till panelsamtalet, som Ulf inte är med i.
Stefan vinner på w o.
Men eftersom jag diskuterat med Gustavssönerna en hel del, vet jag att de är rätt försvarslösa i den inomkristna apologetiken.
Jag tycker att Mikael tar upp en mycket allvarlig situation i våra kyrkor och olika församlingar. I den mån hur jag tänker har någon betydelse, går de i samma banor som Mikaels.
Paulus uppdrag, som han såg det, att predika Kristus och honom som korsfäst, har tappats bort i den röra som är resultatet av den mänskliga viljan att i ekumenikens anda hålla sig till minsta gemensamma nämnaren.
Och då har vi verkligen marginaliserat oss själva.
Mikael
När du på detta sätt tar upp den av EA kastade handsken är det för mig så oerhört tragiskt att du gör detta utan att tydligen känna EA, vilket du i och för sig bekräftar. Att ni är vänner på Facebook blir då bara ett kuriöst faktum. EA är en av Piensohos medarbetare, vilket i dina ögon troligtvis inte är en merit. EA är den i pastorskollegiet som arbetar med församlingens sociala arbete, vilket i sig är en väsentlig bakgrundsinformation till varför han väljer att betona församlingen som en plats för de sårade. Det är han som manar församlingen att offra eller delta i att möta de utslagna, talar om insamlingar till jul för att hjälpa människor som inte har medel. Vidare är han ansvarig för Alpha-arbetet. Med andra ord står han i frontlinjen för att nå människor vi i vanliga fall inte når i vårt församlingsarbete. EA är ung, entusiastisk, kanske inte den djupaste teologen, men en varm och innerlig predikant/pastor. Ja som du noterar är han mer av en evangelisttyp.
Mot denna bakgrund menar jag att hans betoning är helt naturlig, att det är viktigare att visa på församlingen som en plats där den som har skadats av livet skall finna läkedom. Att inte låta de teologiska trätoämnena ta över. Dessa debatter visar ju snarare på en oförsonlighet som många gånger är mindre kärleks- eller respektfull än man möter bland människor utanför församlingen.
Därför är det också så märkligt att du inte med ett ord kommenterar den avslutande berättelsen om det äldre paret som råder den unga kompisen att tillsammans böja knä inför korset. Och att det är så, istället för att debattera, som vi i olika kyrkotraditioner borde mötas.
Varför ignorerar du detta stycke i din kommentar?
Att EA inte skulle strida för ”sanningen” är en väl långt gående slutsats. Och på vilken grund?
Vidare, är det inte så Mikael att du driver frågor med en god teoretisk underbyggnad, så som du ser sanningen utifrån Bibelns ord? Det är din sanning, din förståelse av ordet, dina val om hur man skall tolka och översätta Bibelns texter. Dock är det så att det finns andra betoningar, andra nyanser, väl så underbyggda som kan betraktas väl så bibliskt korrekta. För oss som inte är teologer är det trots allt så att vi därför väljer att inte inta fullt så kategoriska uppfattningar utan kan läsa det du skriver med behållning, likaväl som vi läst EAs artikel med ett stort Amen inom oss. Ni kompletterar varandra för att vi bättre ska förstå helheten i Guds erbjudande och plan för oss människor. Därför blir det sorgligt när du på detta sätt kallar EA för myspastor, hela han brinner för att, osjälviskt, föra människor in i en levande Gudsgemenskap. Det menar jag han ska hedras för.
Guds rike behöver både myspastorer och teologiska debattörer, men framförallt kollegor som kan se det goda i den andres arbete och kanske göra lite mer research innan man både kallar någon för myspastor och vara helt FEL.
Några kallades till att vara lärare andra till evangelister. Är vi inte och speciellt Ni som pastorskollegor satta att komplettera varandra?
PS
På denna youtubelänk kan du även få en presentation av EA, men framförallt hans egna ord om vad syftet med hans krönikor är
http://youtu.be/cQzo-8JybCM
DS
Casselbrant, jag ämnar inte gå in i någon lång polemik mot dig, då jag vet i förväg att du ändå inte kommer att hålla med mig. Jag vill bara förtydliga några saker:
1. Att vaka över läran OCH visa barmhärtighet är kärnuppgifter i den kristna kyrkan och för kristna ledare. Man kan ha olika betoning i sin egen verksamhet och inriktning, men man kan inte framställa det som att det ena ska vi sluta med.
2. Det är inget fel i sig att vara en myspys-pastor, om man samtidigt också tar sitt pastorala läroansvar. Min kritik gällde i detta fallet – läs igen i inlägget – alla sådana pastorer som inte SAMTIDIGT tar sitt läroansvar.
3. Alla som säger sig vilja fokusera på uppdraget och inte vill vaka över läran (och det inkluderar att diskutera när det behövs), har fel. De omintetgör uppdraget, om de inte likt Paulus till galaterna vill med argumentation kämpa för att evangeliets sanning bevaras.
4. Att den kristna kyrkan ska undervisa tydligt i lärofrågor (inklusive dem om sexualetik) och samtidigt visa barmhärtighet mot människor även när de faller och misslyckas, är inte mina privata bibeltolkning utan den kristna kyrkans samlade position sedan två tusen år. Om du har en avvikande uppfattning i denna fråga, är det du som sällar dig till någon sorts sekterism.
Det är korrekt att jag inte känner Eric Andersson personligen, och därför har jag också snarast använt hans krönika som en utgångspunkt för att kritisera ett fenomen inom svensk predikantkår idag. Det är därför jag skriver att han verkar vara en snäll och trevlig person – det menar jag faktiskt på allvar. Det är inte raljerande sagt. Och det är inte fel att vara snäll, trevlig och lite mysig. Men är man pastor har man ett ansvar att vaka över läran också. De som känner sig träffade här, må så känna sig träffade.
Ett försök att kort svara så att vi inte hamnar i polemik, använder din litterering:
1 Delar helt din uppfattning. Dock kan jag inte se att EA heller motsäger detta i sin artikel. Det handlar om betoning.
2 Delar din uppfattning. Dock, jag har svårt att finna belägg i EAs artikel eller hans gärning att han inte skulle ta sitt läroansvar.
3 Instämmer, men återigen, var skriver EA att han inte vill det.
4 Har ingen annan uppfattning. Dock finns det nyanser på lärofrågorna, tolkningar, där vi inte kan säga att en viss inställning är den rätta. Det finns mer än en skola. Vad EA dock önskar är att man snarare mer skall inrikta sig på ”dem som blöder”. Som han skriver ”I stället för att kämpa mot varandra skulle vi lägga ned våra vapen och böja knä tillsammans. Endast så kan världens sår läkas. Kyrkan är ett fältsjukhus, inte en exklusiv medlems– och debattklubb.”
Så jag tror att i dessa fyra punkter kommer inte EA att känna sig träffad och åtminstone jag har svårt att se grunden för din kritik av EA. Däremot håller jag med om att det finns andra pastorer som väljer myspys istället för helheten. Där har vi samma uppfattning. Dessa brister i uppdraget, definitivt.
Det måste finnas något grundläggande fel om man inte får reagera på en offentligt skriven krönika i en offentlig och välkänd tidning utan att man först måste ha varit en medvandrare till krönikören under x antal år, känt honom privat, känt hans familj, känt alla de församlingar han tjänstgjort i, etc, etc, etc
Skriver man offentligt så får man finna sig i kommentarer från den som läser. Texten ska isåfall vara så pass vattentät att kommentarer inte kan uppstå. Det kan man ju verkligen inte beskylla Erics krönika för.
Då behöver inte heller någon annan göra sig till tolk för den som är krönikör och försvara denne – det blir ju lika konstigt som att Mikael i det här fallet kommenterat krönikörens text utan att ha varit på missionsresor med honom.
Om inte detta gäller så kan vi lägga ned samtlig signerad text och nöja oss med TT-nyheterna. Ömfotheten i svenska sammanhang i allmänhet och svenska kristna sammanhang i synnerhet är monumental!
Det stora felet i svensk kristenhet är inte att det debatteras för mycket utan att det debatteras för lite! På det sättet har teologin kunnat urvattnas, nya församlingspraktiker införts utan någon som helst diskussion, församlingsledningar kunnat smyginföra nya teologiska sanningar – och inget ska eller får kommenteras.
En av årets sommarpratare, prinsessan Anna av Bayen, tysk journalist med svensk mamma, sa något mycket sant: i Sverige saknas en debattkultur. Här finns enbart en konsensuskultur där alla måste tycka lika och inget får diskuteras, det kallas i Sverige för ”bråka”. Även Paulus var bra att korrigera och peka på saker. Han hade inte heller varit särskilt populär i Sverige idag.
Helhjärtat AMEN till den kommentaren.
Det är dags för en debatt kring den subjektiva försoningsläran i mitt tycke. Den alltför ensidiga överbetoningen på Guds nåd och kärlek och nedvärderandet av Guds helighet och den kommande domen är inte sunt i det långa loppet. Risken är stor att frikyrkan går samma väg som folkkyrkan och liberaliseras eftersom detta synsätt med fördel kan kuppas av liberaler om vi inte ser upp i frikyrkan. Waldenströms ”kom som du är” i missionsförbundet var populärt och det blev vår största frikyrkorörelse men han fick kritik för ensidigheten i försoningssynen men han passerade enligt vissa ändå inte traditionella råmärken utan trodde fortfarande på helvetet te x. Vi måste våga se faran med dessa överbetoningar och börjar man sätta livsstilsfrågorna i förrådet och mena det vara ickefrågor med Guds kärlek som argument då är behovet av en teologisk debatt uppenbart.
Det finns vissa delar av nutida nådesförkunnelse som jag skulle kalla så pass vilseledande att de är villoläror. Om man predikar rättfärdiggörelse genom tro av nåd på ett sådant sätt, att människor inte fattar att de faktiskt måste omvända sig från synd och överge synden, då bedrar man människor som riskerar att gå förlorade.
Mikael, var drar du gränsen till villolära? Den subjektiva försoningssynen ansågs ju av vissa som villolära långt in på 1800-talet vad jag förstått.
Men är det den du avser? Får vi se en splittring likt den i EFS inom pingströrelsen? Där progressiva missionspastorer som blivit pingstpastorer drar denna lära till ytterlighet? Denna subjektiva syn märks ju även i te x Hillsong åtminstone vad gäller betoning, kommer pingströrelsen att bli en missionsförbundsrörelse a’la Waldenström? Jag är nyfiken på din teologiska bedömning.
Svårt att svara på. Om det blir splittringar har jag ingen aning om. Dock är jag inte tillräckligt inläst på Waldenström för att kommentera hans läror i detalj. Men jag tänker som så, att det inte min lära om försoningen som frälser mig, utan Gud som gör det genom min tro. Sedan kan ju olika försoningsläror vara mer eller mindre bra. Det jag tycker sällan kommer fram i debatten är, att subjektiva försoningsläror verkar ofta vara enbart subjektiva, medan en objektiv försoningslära även innefattar ett subjektivt moment. Den sistnämnda är därmed bredare.
Eric Andersson är en modern svensk frikyrkopastor, vilket innebär att alla över 40 inte förstår särskilt mycket av vad han vill ha sagt eller begriper sig på vad han vill ha uträttat. Han är en av anledningarna till att jag lämnade mitt församlingsengagemang för ett par år sedan. Det blev plötsligt dagisnivå.
Jag kommer ihåg den gången han bad den i vanlig ordning relativt ålderstigna förmiddagsgudstjänstförsamlingen att ge en kollekt för att kyrkan skulle kunna ordna disco och anställa en dj i en grannland för att de stackars barnen där skulle liksom, typ, ba hitta till Gud. Jag har sett min mor tappa hakan ett fåtal gånger, det var en av dessa gånger.
Jag undrar hur pastorer som herr Andersson får ihop alla extremt rika (Abraham, Salomo, David, Job, Josef m fl) och företagsamma människor i Bibeln med det eviga moderna frikyrkomantrat att vara fattig och utblottad och på det viset vara nån slags bättre kristen, medellös förvisso, beroende av andras offergåvor för sin pastorslån förvisso, men ändå. (Dvs vore alla så fattiga som önskas skulle ingen överleva!)
Jag tänker ofta på Judas Iskariot som just var den som uppbragt konstaterade att det var slöseri av kvinnan som bröt oljeflaskan över Jesu fötter. Varför gav man inte denna årslön (kanske 300,000 kr i dagens penningvärde) till de fattiga? Tänk att just Judas sa detta, tänk att just detta står i Bibeln, tänk att Jesus inte gick med på det resonemanget. Vilken modern ung svensk frikyrkopredikant som helst hade med 99% sannolikhet inte agerat som Jesus utan helt gått på Judas linje.
Att ingen över 40 skulle förstå EA.
EA är i samma generation som mina egna barn. Nog måste jag säga att jag både förstår och gillar väldigt mycket av vad som pågår i denna generation. Samtidigt är det vi, som är lite äldre, som har fostrat dem, både i våra familjer och i våra församlingar. Så det är kanske mer vårt ansvar som äldre än den unga generationens vilja som idag bär frukt. Och det EA skriver skrämmer inte mig på minsta sätt, utan tvärtom, det är radikalt och Kristuscentrerat. Det är inför hans kors vi böjer knä. Betackar mig därför för denna generalisering samtidigt som jag undrar hur vi ska kunna vara en kyrka för alla åldrar om man ser på den yngre generationen med din utgångspunkt.
De som är runt 30, är de som nu bildar familj, får barn som skall ledas in i församlingens arbete. Då sitter hr Wildwest och begriper ingenting. Den generationsklyfta som detta visar på gör mig uppriktigt sagt oroad över var församling och kyrkan skall hamna. Det är inte att undra på att traditionella församlingar som alltid skall göra som man alltid har gjort – och nu talar jag verksamhet – tynar bort i vårt land. Men när förändringens vind kommer finns det plats för både ett radikalt evangelium och människor som dras till församlingarna. Det är väl Filadelfia Rörstrand ett tydligt exempel på. Idag är det betydligt mer av liv än det var för 7-8 år sedan.
Slutligen funderingarna över fattigdomsideal och nardus. EA hävdar såvitt jag kan se inte alls att det är fel att vara kristen och rik, utan han ser utmaningen i att församlingen på olika sätt ska hjälpa till där nöd råder. Definitivt en del av missionsuppdraget. Som skulle bli svårt att utföra om inte även kristna får lyckas materiellt sett och med dessa materiella gåvor förvalta dessa på ett bra sätt. Ur den aspekten får jag ihop det EA skriver med det du Wildwest skriver, det går att kombinera rikedom med arbete till förmån för fattiga. Och symboliken i att Jesus tog emot den dyra kärleksgåvan, är inte den en del i trons och evangeliets enorma rikedom.
Denna kommentar var ju inte skriven till mig, men jag vill ändå säga att jag mött många unga förkunnare som är innerligt trötta på 40-50-talistgenerationens förslappande inrikting i förkunnelsen och som vill ha mer tydlig läromässig förkunnelse och mer rakhet.
Nej du Casselbrant – din debattetik finns en del att orda om.
Wildwest som under lång tid etablerat sig som trovärdig evangelisk debattör – längre och mer än namne Eric Andersson tillvitar du epitet som ”Då sitter hr Wildwest och begriper ingenting”.
Att en kristen som åsyna vittne refererande även till sin mors odiskutabla livserfarenhet ska behöva ta en sådan slaskhinkskommentar främjar inte ”kristen” dialog.
Och det främjar inte heller det läger du försöker supporta, när du försöker understryka lägesbeskrivning över Filadelfia för 7-8 år sedan med nuläge.
Det är visserligen ursäktat med nya generationers hänförelse av att tillhöra den ”nya” upplysta generationen.
Men för oss som levt nära pingströrelsen och till och med har minnesbilder av LP själv, så inordnas denna typ av argumentation pss som NT beskriver – jag håller mig till en viss person & får svaret ”har då Kristus blivit delad ?”.
Jag delar helt Wildwests reflektion och instämmer i Karlendals anförande
Nils
eftersom jag endast sammanfattar vad Wildwest skriver själv i följande citat – ”vilket innebär att alla över 40 inte förstår särskilt mycket av vad han vill ha sagt eller begriper sig på vad han vill ha uträttat. Han är en av anledningarna till att jag lämnade mitt församlingsengagemang för ett par år sedan.”,- menar jag att din dom över min debattetik känns främmande. Du använder det starka ordet etik och inte teknik, vilket gör att jag trots allt vill försvara mig.
Wildwest sammanklumpar dels alla över 40 dels påstår han att vi inte förstår vad EA säger eller vill uträtta. Jag är över 40 men känner inte alls igen mig i den beskrivningen och vet att många, många delar denna uppfattning. Däremot framgår det ju med all tydlighet att Wildwest inte förstår utan drar konsekvensen av detta och väljer att lämna församlingen. Därmed blir ditt påstående om min debattetik missvisande eftersom jag endast citerar och drar en logisk slutsats av vad Wildwest själv skriver. Att du sen dristar dig till att kalla det för en ”slaskhinkskommentar”, ja vad ska man säga om nivån på den kommentaren? (M a o jag ifrågasätter inte alls vittnesbördet om moderns upplevelse, som jag med all respekt förstår måste ha varit omtumlande).
Vidare drar sig inte Wildwest för att karakterisera EAs som varande på ”dagisnivå”. Är detta en god evangelisk debattetik? EA skall givetvis kritiseras sakligt och korrekt när så finna anledning, men att på detta sätt karakterisera hans förkunnelse/arbete borde vi kunna hålla oss ifrån.
Eftersom jag själv inte kom till Stockholm förrän i slutet på 70-talet, kan jag givetvis inte berömma mig av att ha många minnesbilder av LP själv. Däremot är det en märklig argumentation att man inte skulle få framföra en jämförelse av hur det ser ut i Filadelfia idag jämfört med för 7-8 år sedan. Detta understryker så mycket mer det av mig framförda. Vill man att verksamheten skall se ut som för 8 – 15 år sedan i Filadelfia, hade nog bänkarna gapat ännu tommare än de gjorde då. Detta eftersom man inte lyckades förmedla det eviga budskapet på ett sätt som nutidsmänniskan förstår. Att göra detta måste vara viktigt för dem som förkunnar ordet. Detta betyder inte att Kristus har delats, men han skall göras förstådd. LPs sätt att tala, leda församlingen och förkunna hade alldeles för länge förvanskats och arvet efter honom förfuskats. En nytändning behövdes och därför måste man högakta församlingsledningens modiga, kontroversiella (missionsförbundare) men samtidigt nödvändiga beslut att kalla Niklas Piensoho.
Jag måste naturligtvis le lite grann åt kommentaren, för herr Casselbrant vet naturligtvis inte hur gammal jag är och hur ungdomlig jag brukar uppfattas. Sannsynligvis är jag ett eller två decennier yngre än herr Casselbrant själv.
Jag vill bli berörd på en gudstjänst. Jag vill inte gå på en tillrättalagd show med vissa kristna inslag! Jag blir aldrig modern när det gäller församlingsliv och gudstjänst. Jag vill inte lyssna på så kallade predikningar som inte ger mig någonting utan är en blandning mellan stå-upp-komik och barnsliga förklaringar på mellanstadienivå, ibland avbrutna av en halvt vulgär sketch, gärna så skrikig som möjligt! Jag säger inte att EA ägnar sig åt det, jag säger detta generellt, men jag har blivit en radikal engångsbesökare av sådana kyrkor.
Jag gillar på intet vis det generationskrig som pågår, förvisso inte enbart i svenska frikyrkoförsamlingar, där ungdomar styr klädstil, beteende och musiksmak! Till kyrkan kommer vi för att be och lovsjunga tillsammans – alla åldrar! Det betyder att äldre medlemmar får ”stå ut” med elgitarr och trummor, men yngre medlemmar får sannerligen också släppa fram psalmsång och körer med begripligt innehåll, istället för upprepade mantran! Detta skriver jag inte som motståndare till modern musik – hemma hos mig dunkar mest house och techno – men i en kyrka ska vi visa och uppleva enhet, inte skapa konflikter och vara egoister som kräver sitt. Alla får jämka på något, ingen får ha övertaget.
Och tänk att det ska vara nödvändigt inför sommaren att be svenska kristna ungdomar att klä på sig när de går till kyrkan. Detta är ett område där utländska besökare ofta förfasar sig, även om de bott länge i Sverige. I en kyrka passar det sig inte att visa trosorna i kören, det passar sig inte att ha samma jeans som man hade nyss när man mekade med amerikanaren. Det passar sig ännu mindre för den pastor som ställer sig i den ”heliga” predikstolen. Där har jag sett både rosa trosor och sönderfransade jeansshorts, t ex hos en församlingsföreståndare i en svensk pingstförsamling! Sådana personer förlorar jag fullständigt respekten för och utländska besökare från Indien och Indonesien ändå mer. Om han sedan predikar något bra så har det försvunnit i irritationen. Vill man visa upp sin egenart, sina snygga ben, sitt dekolletage, eller sin lathet att byta om – fine, det går bra till vardags, men inte i en kyrka dit vi inte kommer för att det är show utan för att det är tillbedjan och för att koncentrera oss på ett möte med Jesus själv.
Om den yngre generationen beter sig på ovanstående sätt, hur många bibelskoleämnen de än tentat av, om det är det jag enligt herr Casselbrant kommer störa mig på, så har han förstås alldeles rätt. Då blir jag en engångsbesökare och återvänder till tv-soffan.
Men i tv-gudstjänster, exvis Bobby Schuller i Garden Grove, finns exempel på personer som knappt fyllt 30 som förmår att både tala till yngre och äldre, som klär sig som ämbetet kräver, som inger respekt och mognad, som både kan leverera enkla liknelser som får menigheten att skratta och ge rejält med teologiskt tuggmotstånd. Det är alltså inte omöjligt med 30åriga pastorer som får mig att stanna upp och lyssna. Men var finns dessa i Sverige? Här där äldre pastorer anses mossiga och kastas ut, där allt modernt ska ”testas”, där det viktigaste är offertalet (trots ”fattigidealet”…) så att man får ekonomiska resurser till sitt personliga experimenterande i kyrkans verkstad.
Filadelfia Rörstrand har mer liv nu än för 7-8 år sedan – ja, det må isåfall vara en höjning från ett absolut bottenläge. Det Filadelfia Rörstrand jag har mött under senare år har inte lockat till besök. Det är där man offentligt försvarar antikristliga musikgruppers rätt att utnyttja estraden i polemik gentemot bekymrade pastorskollegor. Det är där man förpassar nattvard och dop ur ordinarie gudstjänster för att det skulle verka för svårt att förstå för en ovan besökare. Det är där man med avsmak och grimaser tar avstånd från Åke Green som en kristen broder. Det är extremt långt från det andliga klimat Filadelfia hade på 70- och 80-talen och ändå tidigare.