I dagens nummer av Världen idag har Martin Lembke, fil dr i religionsfilosofi, en debattartikel i vilken han problematiserar en del av det jag skrivit i min artikelserie om skillnaden mellan den katolska kyrkan och de evangeliska kristna. Han anknyter till att jag skrev att den kanske avgörande skillnaden mellan katolskt och evangeliskt tänkande, är skillnaden i uppfattning gällande auktoritetsfrågan – vem kan avgöra vad som är rätt lära. Han citerar min beskrivning av den evangeliska synen om att Skriften är högsta auktoritet och betyder att alla läror ”måste kunna stödjas direkt på Bibeln eller kunna ses som en nödvändig och uppenbar konsekvens av vad Bibeln säger”. Sedan skriver Lembke:
Vad Karlendal tyvärr inte berättar är att denna evangeliska auktoritetssyn, ”Skriften allena”, i praktiken undergräver sig själv.
Resten av Lembkes artikel är en vidareutveckling av denna tes. Den är en problematisering av hela det protestantiska begreppet Sola Scriptura – Skriften allena. Jag är glad över artikeln, den är saklig och klartänkt. Den ger mig chansen att vidareutveckla och diskutera något jag inte kände att jag hade utrymme för i artikelserien. Mitt svar kommer i måndagens nummer av Världen idag.
Då har jag brett ut mig i frågan något på http://memra.me/2014/04/10/inte-sola-scriptura-utan-en-tredje-vag/
Anders!
Jag förstår dina svårigheter, men då skall du veta att det underlag jag utgick ifrån i mitt inlägg inte heller var ett under av klarhet. Jag tror dock jag förstod att andemeningen i Martin Lembkes artikel. Det var ett försök att smula sönder ”skriften allena” som det som konstituerar den kristnes tro. Därför lade han till ett dokument som han kallade NTsatsen som han tillskrev ett mycket stort värde. Jag tolkade det som varande ett uttryck för den katolska traditionen, åtminstone delvis och ett uttryck för gnostisism.
Skriften varnar uttryckligen för att gå utanför vad skrivet är. Det gör den på flera ställen. Genom tiderna är det naturligt att många människor gjort och gör upplevelser i samband med sin tro, blivit välsignelse på olika sätt. Gud är ju mångsidig när han vill välsigna sitt folk.
Som jag ser det uppstår problem när människorna gör olika läror av sin unika gudsrelation.
Ta Maria t.ex. Någon upptäcker vilken gärning hon utförde genom att föda Jesus och fylls med vördnad och försöker förstå hur hon upplevde sin unika situation. Det kan väl kännas stort och man blir förundrad. Men Anders, att sedan göra en lära av detta och säga att mina tankar om Maria skall också vara dina, då har man gått utanför vad Skriften säger. Det finns flera exempel
Jag tror att ”skriften allena” är frälsningsgrundande, frälsningsbevarande, trosstärkande och fullt tillräckligt för ett liv med honom som bär ända hem.
Utanför skriften ingen frälsning!
Stig
Det var ett tunt försvar. Ligger frälsningen i Skriften? Låter islamskt.
Vår Gud är väl ändå verksam både före, bortanför och efter Skriftens tillblivelse.
Allt gott
Ja, Anders! Frälsningen ligger i skriften överallt precis som Jesus som uppstånden gick igenom allt med två lärjungar på väg mot Emmaus. De var alldeles desillusionerade. Lukas 24: 13 – 35
”Frälsningen kommer från judarna,” sa Jesus och de släkttavlorna i Matteus och Lukas går att följa ända till den av Jakobs söner som hette Juda.
Det är väl ändå bibeln vi har gemensamt och där är andens harmoni genom allt.
Man måste inte vara högt utbildad för att krångla till bibelns budskap så att det blir oförståeligt för gemene man? Men det är i varje fall vad Martin Lembke, filosofie doktor i religionsfilosofi vid Lunds universitet gör sitt bästa för att göra.
Jag ser mig själv som gemene man, frälst av nåd, bekymrad för den ”lärdom” som, liksom på Jesu tid, gör sitt bästa för att göra Herrens raka vägar krokiga.
Kan den katolska kyrkans biskopar med påven i spetsen avgöra vad som är rätt lära, eller är det ”skriften allena” som har auktoriteten, är frågan? Två alternativ alltså. Sedan underkänner han genast ”skriften allena” därför att det finns något han kallar NT-satsen, sedan 400-talet.
”NT-satsen är, enligt evangelisk teologi, en förpliktande kristen lära trots att den varken kan ”stödjas direkt på Bibeln” eller ”ses som en nödvändig och uppenbar konsekvens av vad Bibeln säger” Den evangeliska teologin stöder alltså NT-satsen, påstår Magnus Lembke, och då gäller inte längre ”skriften allena”
Alla kristnas tro omfattar lärosatser som bejakas av den kristna traditionen trots att de saknar bibelstöd, Men, en skillnad mellan katolsk och evangelisk teologi, är att den förra i detta avseende präglas av en relativt större självinsikt, avslutar Martin Lembke, fil doktor i religionsfilosofi.
Med detta inlägg korsfäster han ”myten” om ”skriften allena”. Det som Martin Lembke kallar ”en förpliktigande kristen lära” (NT-satsen) är nog ingenting annat än den gnostiska katolska traditionen.
Stig
Jag kan inte följa din tankegång!
Kan inte du försvara Sola Scriptura, istället. Jag har aldrig sett ett bra försvar.
Allt gott
Det som är mindre kul med debatten efter Ekmans konvertering är att det som vi förut la åt sidan för att istället kunna ha gemenskap med alla i den kristna familjen nu blir framplockat i knivskarpt solljus. På ett sätt bra, men på andra sidan kommer det bli polariseringar vi inte sett sedan 60talet. Se det som en familj (jag har såna i släkten), där man är djupt oense om diverse levnadssätt, men där man ändå klarar av att ses, umgås och ha normalt trevligt och på det sättet läks också långsamt differenserna. Det är detta vi nu går ifrån i den kristna debatten. Som sagt, både bra o dåligt.
Får säga att mycket intressant händer nu…
Ulf+Birgittas intervjuv för vatikanradion är riktigt intressant (sök youtube; Ulf, vatikanradion)
Lembke:s artikel är intressant.
Piltz Mariadebatt är intressant.
Lembke har ju en poäng här. Det finns en stor skillnad mellan Gamla Testamentet och Nya Testamentet och det är att Jesus har stadfäst det Gamla Testamentet, som text, genom både sina citat och sin livsstil. Åtminstone är det på detta viset om vi kan acceptera ett minimum av sanning även i Nya Testamentet och det tror jag även kritiska bibelforskare kan gå med på.
När vi kommer till Nya Testamentet så har vi inte tillgång till vare sig Jesu syn på detta eller apostlarnas dito, inte som detaljerad text, inte vilka böcker som skall ingå, inte ens existensen av ett Nya Testamente existens sanktioneras eller berörs av vare sig Jesus eller apostlarna. Återigen får vi utgå ifrån att vi kan acceptera ett minimum av sanning i de skrifter som vi har tillgång till för att kunna konstatera detta.
Därför handlar det till slut ändå om ett förtroende för det läroämbete som valde ut de 27 böckerna i NT eller ett förtroende för traditionen fram till dess läroämbetet gjorde det ”slutliga” urvalet. Någonstans skall detta förtroende landa i Origenes bibliotek och hos den som sedan ytterst kom att förvalta dessa skrifter, nämligen kejsare Konstantins hovpredikant, Eusebius.
Problemet med Eusebius är att han själv påstår att det ändrats i ”Herrens skrifter”: ”När bröderna bett om det, har jag skrivit brev. Men dessa har djävulens apostlar fyllt med ogräs genom att ta bort somligt och lägga till annat. Ve dem! Man kan därför inte förvåna sig över att somliga företagit sig att förändra Herrens skrifter när de gett sig på skrifter av mindre värde.” (Eusebios från Caesarea, Kyrkohistoria 4:23:12)
Därtill ansåg Eusebius själv att man ibland är tvungen att använda fabler som botemedel för dem som inget annat biter på (Praeparatio Evangelica). Så lite problematiskt blir det om man inte förlitar sig på traditionen, utan tror att det går att tillämpa Sola Scriptura. Själv tror jag det finns en tredje väg, men det resonemanget ryms inte i denna kommentar.
Gör en till kommentar! Det låter intressant!
Klaus Siegel,
Tack, men jag avvaktar kommentarer på detta så länge. Annars riskerar frågan att breda ut sig mer än nödvändigt och det kanske är olyckligt att det i sådana fall sker före Mikaels svar i Världen idag.
Men om du klickar på mitt namn, så kommer du till min blogg och där kommer jag inom kort att publicera lite bredare tänk i detta ämne.
Relevant fråga Gunnel ! – Och modigt svar Mikael – Tack !
Från senaste ”ledarsamtalen” i pingst som anknyter till Gunnels problematik hämtar jag ett officiellt referat från
http://www.pingst.se/viewNavMenu.do?menuID=157&oid=17544
” Den tanke som prövas just nu i Smyrna och i Filadelfia Stockholm är att frilägga dop och medlemskap och se på detta var för sig. Han menade att detta borde kunna leda till en både fördjupad och förtydligad syn på dopet, något teologiskt accepterande av barndopet är inte aktuellt, principiell baptism är det som gäller.
– Vi provar alltså tanken att låta principiellt odöpta personer bli medlemmar.
Dan Salomonsson fick beskriva sin verklighet i Pingstkyrkan i Uppsala, där det finns 1 000 formella medlemmar och ytterligare cirka 500 som deltar i gudstjänsterna utan att vara medlemmar.
– För oss skulle det bli som ett plockepinn att börja särskilja på dop och medlemskap, menade han. Teoretiskt är det en enkel fråga, medvetet döpta kan inneslutas i församlingen. Han ville dock skilja på begreppen medlemskap och
gemenskap. Att vara medlem är något mer än att bara vara en del av dem som möts vid en viss plats och tid.
Teologin formas utifrån frågan ”vad säger Bibeln”, menade han.
– Jag vill inte låta den så kallade ”verkligheten” definiera teologin, sa han och tillade att han aldrig mött några propåer från odöpta om att få bli medlemmar i församlingen. ”
Märk tolkningen ”plockepinn” – som ett symptom av ledarskapskonsekvens.
—
Ett annat aktuellt observandum är ”utformande eller revidering av församlingens vision”
a) Att skriva om kristen vision utan ”visionsbärare”, är inte detta vad bibeln kallar för ”molnspejande” (konsekvens vet den bibelläsande). ?
b) De ”visionsbärare” jag mött som satt spår i min vardag & mitt yrkesverksamma liv, är de som framförallt använt Bibeln som den absoluta källan till kunskap.
Inte att min akademiska kunskap klär Bibeln med aktuella paradigmer för att formulera visioner.
Det blir ett ”andligt fattigt” biskop-föreståndar-ledarskap som inte uppträder som visionsbärare med Bibeln som källa/norm.
Ditt svar, Mikael Karlendal, ser jag fram emot eftersom du skrivet så mycket om ledarskap. Behöver vi biskopar om dessa inte tar ansvar för bibelundervisning/bibeltolkning? Det har jag undrat över sen början av 2000-talet.
Det är biskopens främsta uppgift att vaka över läran – och därmed ägna sig åt bibelundervisning. Om biskopen inte gör detta, så försummar han alltså sin huvudarbetsuppgift, sitt huvudsakliga ansvar. En sådan biskop borde omvända sig eller skaffa annat jobb.
Men, oavsett om man har ett system med biskopar eller inte, så anser jag att alla som är pastorer eller präster i kyrkor och församlingar har ett ansvar att vara lärans förvaltare och undervisare. Om man som sådan inte tar det ansvaret på allvar, så borde man omvända sig eller söka annat jobb.