Det som är bra med ”kyrkbävningar” som Ulf och Birgitta Ekmans konversion till den katolska kyrkan är att det nu äntligen blir rejäla diskussioner och samtal. Djupa teologiska frågor och skiljelinjer kommer i dagen. Personer som förut varit tysta kommer nu ut på banan och bekänner färg. Det som är bra i just Livets Ords fall är att de som nu är ledning där, har chansen att tydligt och klart markera var de står och vad som är deras läromässiga linje. Det har ju länge varit lite otydligt, eftersom Ulf Ekman successivt har utvecklat mer och mer katolska övertygelser som han också förkunnat. Samtidigt har han säkert inte predikat helt och fullt som han tänkt, eftersom han har varit tvungen att ta viss hänsyn. Detta har av naturliga skäl också skapat en otydlighet och osäkerhet om vart vägen går, som i sin tur har utgjort grogrund till allsköns spekulationer och konspirationsteorier om vart Livets Ord och Ulf Ekman är på väg. Nu kan de spekulationerna upphöra och vi kan vänta och se vad den nya ledningen lägger fast.
En som nu har klart och tydligt kommit ut är Anders Gerdmar. Han har nu publicerat ett blogginlägg med rubriken: Varför jag aldrig valde att konvertera till Rom? Det är en intressant och klargörande läsning. Det visar på en man som varken är antikatolik eller katolik (eller romersk-katolik som han skulle skriva). Han har en bakgrund som högkyrklig präst i Svenska kyrkan och har två bröder som konverterat till den katolska kyrkan, medan han själv gick till den pingst-karismatiska grenen.
Gerdmar förklarar tydligt några grundläggande teologiska skiljelinjer mellan att vara protestant och katolik. Jag tycker han gör det bra och jag sympatiserar personligen mycket med hans inställning. Jag kan liksom han hitta många saker i den katolska kyrkan som jag uppskattar och jag kan också beklaga den i svensk frikyrklig mylla (min egen bakgrund) stora historielösheten och bristen på rötter. Därför ser jag många goda skäl till att studera både den katolska och den ortodoxa kyrkans läror och historia, och taga lärdom. Hela den kristna historien, alla århundraden från Jesu tid fram tills nu är min och vår historia. Samtidigt är inte jag heller beredd att svälja allt och konvertera. Det finns saker som är problematiska att ta till sig. Det finns viktiga poänger i den protestantiska reformationen som är väl värda att bevara. Läs Gerdmars blogginlägg för ytterligare om just detta.
En historiesyn som jag därför inte heller kan dela, är den som säger att den kristna kyrkan ganska snabbt efter Nya testamentets tid avföll och blev något annat, för att sedan på reformationstidens 1500-tal eller väckelsernas 1700-tal återupprättas (återupplivas). Så svart-vitt är det inte, så mörkt är det inte däremellan. Det skedde inget stort och avgörande avfall på Konstantins tid. Hela den kristna historien, alla århundraden från Jesus tills nu är vår historia. Om detta har jag skrivit tidigare och kommer att skriva mer om.
Jag kommer med egna mer och utförligare texter om detta ämne från och med nästa vecka.
Mikael Karlendal: ” Det skedde inget stort och avgörande avfall på Konstantins tid. Hela den kristna historien, alla århundraden från Jesus tills nu är vår historia.”
– Det där kan du väl ändå inte mena? Paulus profeterade starkt om ett kommande avfall, det har alltså inte ännu skett.
Den hårt prövade kristna församlingen som i många fall fått betala sin tro med sitt blod, blev statsreligion i det totalt hedniskt genomsyrade Romarriket där kejsaren och statsapparaten fick stort inflytande, utan att det resulterade i ett avfall.
Jag vet sedan tidigare att du upphöjt och helgonförklarat den onskefulle och beräknande kejsar Konstantin som förmodligen aldrig förstod skillnaden mellan kristendom och soldyrkan.
När tror du då att Paulus profetiska förutsägelse om ett avfall kommer att ske?
2 Tess 2:3: Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram,
1 Tim 4:1-3: Men Anden säger tydligt att i de sista tiderna kommer somliga att avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror. De kommer att förledas av hycklare och lögnare, som är brännmärkta i sina samveten och som förbjuder folk att gifta sig och befaller dem att avstå från mat som Gud har skapat för att tas emot med tacksägelse av dem som tror och känner sanningen.”
Mvh
SÅ Gerdvall
1. Konstantin förstod nog ganska mycket av kristen tro, trots allt. Säkert minst lika bra som en genomsnittligt och aktiv frikyrkligt eller svenskkyrkligt troende i i Sverige idag.
2. Kyrkan blev inte statskyrka under Konstantin. Den blev tillåten religion. Och Konstantin började personligen gynna kyrkan på olika sätt. Den var ju hans religion. Statsreligion blev den under Theodosios på 380-talet.
3.Konstantin kan knappast anklagas för att vara mer beräknande och ondskefull än andra kejsare.
4. Om vi nu ska tolka Paulus på det sättet att det kommer ett specifikt historiskt avfall som du gör, vilket är mycket möjligt, så tycker nog jag att liberalteologin och den inre sekulariseringen av den kristna kyrkan i stort, och den kristna trons radikalt minskade inflytande i sina gamla klassiska områden är en bättre kandidat än 300-talets Romerska rike, som snarare var ett exempel på motsatsen.
Bra Mikael
Om jag inte var så lat just nu, så skulle jag kunna ge dit lite fakta angående Konstantins gudsfruktan.
Att han inte kan anklagas för att vara mer beräknande och ondskefull än andra kejsare, är minsann inte ett argument för något positivt precis. Det väl ändå att ta till ett bottenargument.
Att Konstantin inte gjorde kristendomen till statsreligion utan Theodosius, är inget argument för att det inte blev ett stort avfall genom att knyta kristendomen till den världsliga makten. När har kyrkan någonsin lierats med statsmakten utan att ha förfallit eller korrumperats. Ge gärna ett exempel.
Ett litet citat från Wikipedia som visar Konstantins ”fromhet” orkar jag med:
”Claudius gjorde Apollo-Sol Invictus till sin skyddsgud. I mitten av 310, två år före segern vid bron i Milano, kungjorde Konstantin offentligt den vision där Apollo-Sol Invictus framträdde med sina omen om framgång. Frånsidorna på de mynt han lät slå under följande år bar inskriptionen SOLI INVICTO COMITI tillsammans med Apollo solguden Helios med gloria och jordgloben i sin hand. Under 320-talet försågs även Konstantins porträtt med en gloria. På andra mynt framträder Apollo på en triumfvagn på kejsarens sköld och den kristna chi-rho-symbolen på Konstantins hjälm. År 321 förbjöd Konstantin allt sekulärt arbete på ”den vördnadsvärda solens dag.”
Konstantins fromhet har ifrågasatts även på grund av de många avrättningar han beordrade. Trots att han 324 offentligt lovat att inte avrätta sin svåger Licinius om denne abdikerade, såg Konstantin till att få honom strypt 325. År 326 lät han avrätta sin äldste son Crispus och, några månader därefter, sin hustru Fausta.”
Kommentarer överflödiga.
Mvh
SÅ Gerdvall
Ja, mycket bra tänkt och skrivet! Känns också gott att någon så nära centrum i Livets Ord som Anders Gerdmar står för dessa synpunkter, när nu villrådigheten och oron breder ut sig. Det är tyvärr lite för lätt för lite för många att just nu slå sig för bröstet och säga ”Vad var det vi sa?”, med tanke på Ulf Ekmans senaste steg. Vi borde ta en lägre profil, och stötta, åtminstone genom bön, våra syskon i LO. Låt oss hoppas att UE inte stannar kvar i Uppsala och försöker med attityden ”business as usual”, utan lämnar fältet för att låta församlingen komma till ro och finna sin väg igen. När nu herden överger hjorden bör han se till att inte störa den herde som försöker ta hand om fåren och lammen!
Målen helgar inte medlen:
http://aletheia.se/2014/03/13/utvisad-av-anders-gerdmar/
Jag litar inte på människor som i egensinnighet slår igen dörren rakt i ansiktet på lokala medier( UNT & dess VD tillika chefredaktör förutom aletheia.se) & sen stänger ned sin blogg för kommentarer när det inte passar den egna agendan.
Det är fler som fejkat från det skrået där han haft sin hemvist.
Ledsen att behöva sätta ned foten… – men risken med den ena villan blir än värre med den nya är uppenbar då man agerat med lomhördhet gentemot artig allmänhet.
Håller med dig Nils. Det jag sett av Gerdmar är att han håller på sin värdighet och vägrar att ens samtala om det inte sker på hans premisser. Där vill jag ge en eloge till Mikael Karlendal som inte visar denna snorkighet.
Det går att ge en kommentar på Gerdmars blogg, men man måste logga in.
Om det går att kommentera numera på Gerdmars blogg, så har jag inget intresse längre.
Han uppträdde mer egensinnigt än lärofadern Ekmans blogg.
ALLA nyanser som inte passade Gerdmar togs bort. Sedan portades flera från bloggen. När han själv tyckte det belv obekvämt så stängde han kommentetorsfältet.
Det står bloggägaren fritt att hantera kommentatorsfält.
Men ”track record” från gerdmar har mycket övrigt att önska.
Att lärosäten öht. diskuterar samarbete med f.d. ansvariga från LOTS är häpnadsväckande.
Men numera blåser vindarna lite hur som helst i kristenheten, där var och en kommenterar ”jag hyser den största respekt & välsignar”..
– Blaha blaha utan substans !
Yep. Mycket bra skrivet av Dr Gerdmar. Detta borde samtliga i Livets Ords församling läsa. Gerdmar kanske får ta något lektionspass med församlingen och bena ut skillnaden mellan evangeliskt och romersk-katolskt. Detta skulle sannolikt göra oroliga/känsliga själar lugna.
Magnus
…..lite olyckligt om det i svensk kristenhet av den sk frikyrkliga modellen leder till att allt som verkar vara ”katolsk lära” från och med nu måste vädras ut, utan att gå in på detaljer så har det under de senaste 3-4 åren i det sammanhang jag är rotad inneburit en påtaglig ”sakralisering” av nattvarden, bägare och oblat, kort kapell, trosbekännelse, fader vår – detta kan i n t e vara att det skett ”katolisering” utan måste nog ses i ljuset av en fördjupning inte bara i lära utan också livet, rädslan och
fruktan för att det skall betecknas som – katolskt, måste besvara med
ett suck!
Jag har under trettioår haft Thomas Merton böcker i undanskymd plats för att det kanske setts som lite skumt, men här och nu utan att provocera bara säga att många i ledande ställning skulle nog ”behöva” fördjupa sin förståelse över ex Korset och även
Försoningen, då kan dessa texter vara en hjälp över tid, vi får inte bli färdiga med Ord innan Ordet blivit färdiga med oss.
Vi vinner aldrig världen med yta och fernissa – låt oss i det frikyrkliga hägnet rannsaka oss och inte vara upptagna med att säga åt andra hur dessa skall eller inte skall förhålla sig, vi måste kanske damma av vår litteratur om doktrinerna, problemet är att det inte finns så mycket av detta, ja om vi undantar Ulf Ekmans ”Doktriner” – men den har väl blivit icke lämplig…!?
Det som är tydligt för en är inte tydligt för andra. Det är förståeligt att Anders Gerdmar uttrycker sig mycket försiktigt och diplomatiskt. Det skulle jag troligen också göra i hans ställning.
Säkerligen behöver vi även andliga diplomater, men precis som i verkliga världen kan inte alla vara diplomater. Vi skall väl inte göra sakinnehåll underordnade retorik?
Det finns en sak jag vill ta upp eftersom jag har ”sakliga” skäl att invända mot det AG skriver:
Ställningen här är att en villolärande sekt kan reformeras att bli bibeltrogen i små steg genom att sluta marknadsföra villorna.
Eller lite mera grafiskt: Genom att ansa tisteln kommer man i sinom tid att kunna sköra dess fikon?
Att Anders Gerdmar gärna vill att det skall vara så kan jag mycket väl förstå. Då har ju även Kenyon/Hagin-läran (Trosförkunnelsen) en chans att bli rumsren med tiden.
Min undran är: Med vilka bibeltexter kan man försvara denna religiösa variant på evolution mot något bättre?
/Kjell
Jag blev också väldigt glad över Gerdmars artikel. Teologiskt förankrad, kunnig och med ett hjärta för hela Kristi kropp. Det bästa som har skrivit hittills i denna diskussion om Ekmans konvertering tycker jag. Roligt att du också sympatiserar med Gerdmars perspektiv, Mikael.
Varje medlem i pastorsteamen måste känna en gnagande osäkerhet: Tänk om Gud tycker att den katolska läran är rätt också för mig. Hur ska jag handla då? Inför den nya situationen, då man förstår att vara öppen för Guds inställning till konvertering – eller konversion – blir man av självbevarelsedrift rimligen ytterst försiktig att staka ut ett vägval som man inte själv disponerar.
Man får väl förhoppningsvis anta att man som pastor i ett frikyrkosamfund har någon sorts andlig ryggrad och inte blåser som en vindflöjel om nu en betydande andlig ledare konverterat. Vad har man annars byggt sin tro på? Då vacklar ju hela bygget och då tycker jag vi kan lägga ner helt.
Jag har förstås svårt att förstå att Gud för x antal år sedan uppdragit åt Ulf Ekman att profetera mot katoliker för att sedan uppdra åt Ulf att bli katolik. Jag har alltså mer problem med de konsekvenser hans konvertering leder till än konverteringen i sig självt. I nåt av dessa fall har ju Gud haft fel…
Den pingstkarismatiska rörelsen har under lång tid haft väldigt lätt att förmedla det man tror är Guds ofelbara ord – många är exemplen på att detta inte kan ha stämt. Som Mikael skrev nyligen – här gäller det att tagga ner med allt som handlar om att Gud förmedlat någon känsla, något ord. Kolla av med kollegor, vänner, andra kristna innan man offentliggör stora gudsord – som kanske är egna önskedrömmar istället.
Visst, bara det att jag började i konsekvensledet. Konklusionen i Ekmans handlande och resonemang blir ju, att en förkunnare inte vet vad han ska tro tid till annan, eftersom Gud som hans uppdragsgivare kan överraska med en kontraorder.
Är det du som fått denna artikel publicerad i UNT ?
http://www.unt.se/debattspecial/kluven-i-ord-och-handling-3042196.aspx
Tänkvärd analys !
Tack, både för de vänliga orden och tipset om UNT. Jag har så nyligen mejlat det till tidningen så jag var inte alls beredd på att det skulle komma nu.
Vänliga hälsningar
HansG
Jag tycker det var väldigt bra av Anders Gerdmar att gå ut så tydligt. Han är också den person jag har störst förtroende för rent teologiskt, vilket kommer ifrån den rakhet han hade under bibelsynsdebatten. De övriga på livets ord kommer att få jobba mer för ett återupprättat förtroende, både i hur man har en tydligare öppenhet i församlingen men också hur man står teologiskt. Finns fler smygkatoliker inom frikyrkan som sitter och hämmar en reformatorisk kraft i landet som så väl behövs? Det är den största frågan i mitt tycke.
Det kan också vara så att många av dem du kallar ”smygkatoliker” är människor som vill söka de historiska rötterna, dvs inte bara den korta väckelsehistorien. Det är lätt att då uppfattas som att man är på väg att bli katolik, även om man inte är det. Ulf Ekmans konversion gör det kanske nu lättare för många sådana att förtydliga skillnaden mellan att söka dessa historiska rötter genom hela den kristna historien, i motsats till avfallsteorierna, gentemot att faktiskt bli katolik. Det Gerdmar t.ex. lyfter fram är ju att historiska rötter inte bara finns i den katolska kyrkan, utan även i t.ex. ortodoxa kyrkor. Och detta utan att man behöver bli ortodox heller. Kanske fler kommer att börja funderar på ett annat sätt över vad Peter Halldorf valt för väg… bara som ett exempel och inte som en föreskriven väg.
Väldigt bra skrivet, både av dig Mikael, och av Anders Gerdmar.
Jag håller med dig Mikael. Men tror du förstår vad jag avser.