Dagen har en intressant artikel idag om förre pingstpastorn Martin Ekenvärn som nu ska konvertera till katolicismen. Det är naturligtvis inte en väg jag skulle rekommendera eller ta själv, men samtidigt måste vi respektera honom för hans val. När jag läser på vad han säger i intervjun, så kommer jag att tänka på några saker.
Det ena är, att det inte måste vara nödvändigt att bli romersk-katolik bara för att man förändras en del i sin nattvardssyn. Det är sant att vi i pingströrelsen har en ibland lite väl lättvindig syn på nattvarden. Det är säkert vanligt att man ser det mest som en symbol och att man tar den inställningen som förevändning för att ta lätt på nattvarden. Det kan yttra sig i att en del säkert tror att det går lika bra med Mariekex och apelsinjuice. Men det måste inte vara så.
I reformert tradition finns också den kalvinska synen på nattvarden, som faktiskt talar om Kristi närvaro i nattvarden, fast en andlig sådan. Inte en kroppslig närvaro. Nattvarden är inte bara en symbol, den representerar allt vad Jesus gjort för oss på korset och han möter oss på ett särskilt sätt i Anden när vi firar nattvard. Brödet och vinet ger oss en delaktighet i och gemenskap med Kristi kropp över hela världen och i alla tider. Man kan fira detta med respekt, även om det sker med liturgisk enkelhet. Man kan som den första församlingen fira det så ofta som möjligt och inte så sällan som möjligt och pliktskyldigast. Det borde också gå i våra sammanhang att ha en luthersk inställning. Men broder Ekensvärd kanske vill gå åt den mer högkyrkliga lutherska synen här och inte vilja kasta bort konsekrerat bröd och vin, och det kanske blir krångligt, om inte annat, i våra sammanhang. Men, det betyder ju att han i alla fall inte måste dra ända bort till Tiberns stränder. Och kanske skulle det kunna fungera även i våra sammanhang om han som pastor skulle handha det hela?
Det andra är, att han är trött på alla lärodiskussioner och platta organisationer, där hans egen åsikt är så viktigt. Han tycker det är skönt att bara bejaka det kyrkans apostoliska ledarskap lär. Jag både förstår och protesterar lite. Jag förstår honom, dels för att det har varit mycket käbbel i bibeltolkningsfrågor och för att det finns så många protestantiska samfund att endast Gud vet hur många de är. Dels för att det finns någon sorts allmänt missförstådd uppfattning bland många, speciellt frikyrkliga, att inga läror är fasta och att allt kan omprövas och nykonstrueras ständigt av vem som helst som har en bibel. Det är inte en korrekt uppfattning.
De grundläggande dogmerna ligger fasta även på protestantisk mark. Kyrkan lär något även hos oss. Det blir extra tydligt i de samfund som har bekännelseskrifter, som t.ex. de olika lutherska eller anglikanska folkkyrkorna. Där kan man tydligt läsa vad kyrkan lär och vad alla präster förväntas hålla sig till. Sedan är praxis naturligtvis en helt annan, men så är det också inom katolska kyrkan. Men det finns en kategori av läror som man kan kalla dogmer, som t.ex. treenghetsläran och inkarnationsläran, som alla protestantiska pastorer/präster förväntas hålla sig till. Det är inte fritt att ha vilka åsikter som helst i dessa frågor och vädra dem högt och predika annorlunda. Även som pingstpastor kan jag/ska jag här bejaka och hålla mig till vad kyrkan lär i sina bekännelsedokument, även om jag inte kan förklara eller förstå allt. Jag vet att Kyrkan/Församlingen är större än jag. Ett problem är dock att detta inte är tvingande lag för alla pastorer och kyrkor. Det borde vara det. Även om det i praktiken ser ut lite hur som helst i de gamla folkkyrkorna – prästernas bekännelsetrohet är inte mer stabil än att vissa kan vara öppet nästintill ateister – så är det en vacker tanke att vara bekännelsekyrka. Om det hade fungerat och efterlevts, hade det varit mycket bra.
Sedan finns det givetvis en hel mängd läror om vilka vi kan ha olika uppfattningar och som ibland har fungerat samfundsskiljande, en del med rätta och andra i onödan. Vilka som hör till vad kan givetvis diskuteras. Men man kan ändå urskilja en typ av gemensam undervisning om försoningen och frälsningen och det kristna livet, som jag tycker är likartat, fast det är olika på samma gång. De stora likheterna gör dock att kristna av det evangelikala slaget – av vilka pingstvännerna är en subgrupp – kan samarbeta i gemensamma kampanjer med Billy Graham och tidningen Dagen och tidskriften Christianity Today som exempel. Lausannedeklarationen är också ett uttryck för detta. Jag menar att detta övergripande ”evangelikala paraply” ändå är en sorts övergripande ”något” som finns där i stället för den katolska kyrkans påve och läroämbete. Situationen är kanske inte helt idealisk, men den är inte nattsvart. Och vi borde arbeta för att förstärka det och göra det tydligt. En annan sak som vi evangelikaler har gemensamt är att vi tror på en bibel med 66 böcker som är Guds ord samtidigt som det är människors ord, och som är ofelbart i allt vad den avser att säga. Denna bibel är det vi måste rätta oss till i allt som gäller tro och liv. Trots att det finns många interna olikheter bland evangelikaler om bibelsynen, så är detta ändå en tämligen gemensam syn.
Vi har förstås inte ett lika självklart läroämbete som den katolska kyrkan, som kan slå näven i bordet och påkalla rättning i leden. Men det kanske inte fungerar så perfekt i katolska kyrkan heller.
Detta sammantaget gör att jag som evangelikal pingstpastor känner att jag har gemenskap inte bara med mina pingstpastorskollegor, utan även med pastorer/präster i alla de andra protestantiska samfunden som delar min evangelikala grundsyn. Jag har mer gemensamt med en spädbarnsdöpande luthersk präst som är evangelikal, än med en liberalteologisk tungomålstalande baptist, om man ska göra en jämförelse. Det är bland annat därför jag inte ser det som så akut viktigt att konstruera en s k ”pentekostal” teologi. Vi behöver inte mer grävande i vad som särskiljer olika protestantiska grupper, vi behöver ett förstärkande av den evangelikala enheten i tron och en kamp för den tro som en gång för alla meddelats de heliga.
När det gäller olika nivåer av hur pass viktiga läror är när det gäller den kristna tron och hur de fungerar som särskiljande på gott eller ont, läs gärna Roger E Olsons artikel Holding Our Distictives More Lightly (Pentecostalism as a Case Study.
Mikael Karlendal, nu har jag citerat en del av ditt svar till Bengt Malmgren i min egen Blogg och satt in den i min egen frustration över att det fattas vanlig bibelkunskap genom rätt innantilläsning.
TACK!
Hej!
Jag har alderig förstått mig på debatten om pingst eller katolik!?
Nu sticker jag kanske ut hakan men för mig räcker det att läsa biblen där står det klart och tydligt att vi inga avgudar skall tillbe,Jesus är Guds son genom honom får vi förlåtelse och frälsning inte genom någon katolsk präst eller påve som påstår sig vara Guds enda utvalda språkrör på denna jorden.
Att tillbe Maria är för mig en avgudadyrkan som det klart och tydligt står i Biblen att det är en synd. Vi ska endast tillbe och lova namnet Jesus och självklart Gud som också ger oss vår vägledning genom den Helige Ande detta är tillräckligt för mig och en nåd utöver nåd!! Tack Jesus!!
Tack Mikael för dina oerhört inspirerande, belysande och matnyttig inlägg….!!
Hur ser du på nattvardsfirandet i pingst? En sån ”enkel fråga” som vad gör vi med det överblivna vinet och brödet? Hur ska vi hantera det på ett RÄTT sätt! Eftersom jag är inblandad i detta har jag funderat mycket och när det kommer upp så här, så får jag lite ”ångest” över vårt handlingssätt. Har du ett råd att ge så vi inte behöver komma i fördömelse?? Vi vill naturligtvis hantera dett på ett sätt som behagar Herren?
Vidare …anser du att Jesus är fysiskt närvarande i nattvardet såsom Rkk anser? Önskar få din syn i något inlägg på din förtroendeingivande blogg. Jag tror att det händer mycket inom pingströrelsen nu och mer framöver..just vad gäller nattvardsfirandet m.m.och jag/vi vill inte komma fel här.
Man känner inte för att ”sätta sig på tåget mot Rom”!
Tack Mikael för att du delar med dig!!
Bengt: Jag delar din uppfattning om att Lausannedeklarationen och Manilamanifestet är positiva steg mot ett läroämbete. Pingströrelsen har dessutom definierat läran i de små teologiska skrifter man har valt att kalla ”trons hemlighet”, jag har själv 11 av dessa i min bokhylla. Dock är det fortfarande så att många församlingar fnyser åt såväl pingstsamfundet som alla läror som inte man själv kommit fram till i sitt läsande. Det finns dessutom i nuläget alldeles för få av dessa skrifter, vilket visserligen kommer att förändras med tiden. Men i nuläget lämnas många viktiga frågor obesvarade.
…intressant med en ”nattvardsväckelse” på svensk mark, utan att säga för mycket så har det i det sammanhang jag har min hemvist utvecklas från lite tuffliga nattvardsstunder till nattvardsgudstjänst en ggn i månaden med kalk oblat bekännelseböner och en rejäl portion av en kort förkunnelse, kanske man kan säga en sakralisering, egentligen inget etiketterande om det liknar Rom eller så, jag beskriver jag ett skeende från friförsamling horisont, kanske det är en begynnande ”folkväckelse” vi ser, inget ytlig och kramgott……
Mikael!
Sympatiskt skriven artikel av dig.
Att evangelikala har ett ”paraply” bestående av Lausannedeklarationen mm som motsvarar Katolska kyrkans läroämbete känns som en bra jämförelse. Du bejakar att det behövs något sådant.
Jag känner inte till Amos Youngs teologi tillräckligt bra för att ha några synpunkter på det du skriver. Jag vill bara kommentera en sak: Du skriver att man inte bör konstruera en ”pentekostal teologi som särskiljer olika protestantiska grupper”. För mig som katolik och väl bevandrad i den Karismatiska förnyelsen skulle det vara främmande att se det på det viset. Kyrkan behöver en pentekostal teologi, därför att den helige Andes verk i kyrkan är väsentligt, så visst behöver vi en teologi som beskriver detta, men inte för att skilja ut och isolera oss karismatiker i en särskild grupp, utan för att Andens verk tillhör hela kyrkan. Precis som vi behöver en kristologi, ecclesiologi etc.
Tack Bengt!
Ja, jag tror det behövs något i tomrummet som lämnades efter den siste apostelns död.
Med pentekostal teologi menar man inte detsamma som pneumatologi, som jag tror är det du är ute efter. Pneumatologi är ju läran om den helige Ande och det som därtill hör. S k ”pentekostal” teologi skulle vara något som skulle göra oss pingstvänner till i bästa fall bara ett speciellt samfund (på samma sätt som metodister är ett, baptister ett annant, osv). Om det bara är det, så ser jag inget problem med det. Men enligt vissa är det något som sätter oss pingstvänner vid sidan av evangelikaler som en egen hvudriktning och det är det jag reagerar starkt på.
Hej Mikael! Jag och Carl-Henrik samtalade i mer än två timmar, varför artikeln utlämnar många detaljer. Jag breder ut mig lite mer på min nystartade blogg,ta gärna en titt där. Allt gott!
Hej Martin och tack för det! Jag förstår att en tidningsartikel inte kan ta med allt och jag förstår att dina tankar måste ha omfattat mycket mer än det jag skrev i mitt inlägg. Det jag skrev var på ett sätt mer riktat till de som är frikyrkliga och pingstvänner nu, för jag tycker att vissa saker kunde utvecklas lite bättre och att man kunde ta fasta på vissa saker lite mer än andra. Det var inte i första hand riktat till dig, eftersom jag förmodar att du redan tänkt igenom detta ganska rejält… osv. Jag har bokmärkt din blogg och kommer att följa den med intresse.