Jag talade nyligen med en kvinna som fungerar utmärkt som evangelist i sin vardag. Hon berättade att hon nyligen varit inkallad till sin chef och fått frågan om hon berättar om evangelium på sin arbetsplats – för det får man ju inte. Hon frågade då sin chef om det var OK om hon och de kristna kollegorna började använda yoga och mindfulness och liknande för klienterna. Det fick de gärna göra, sade chefen förtjust, och poängterade att även hon var kristen! Dagen har en insändarartikel idag där skribenten berättar om en liknande situation. Han är sjukgymnast och får höra att det inom den offentliga vården gärna får användas qigong och liknande metoder inspirerade av österländska religioner som hinduism och buddhism. Däremot, som skribenten påpekar, höjs det ju nu röster att psalmsång och andakter för äldre på vårdboenden ska avskaffas, trots att de äldre vill ha det. Att skolavslutningar ska hållas i kyrkor vållar ju också numer ofta strid.
Den tanke som slår mig i sammanhanget är att vi sett detta förr och inte så sällan heller! Nämligen, i princip alltid genom hela historien – alla stater i världen har i princip varit religiösa på ett eller annat sätt. Vår tids så kallade sekulära stater och kommuniststaterna är möjligen på ytan tillfälliga undantag. Men, tittar man på djupet, så är ingen stat i världen religiöst neutral. Alla favoriserar någon form av religiös utövning eller så motarbetar de allt sådant och sätter någon annan ideologi i dess ställe (kommunismen) som då i stället får kvasireligiösa övertoner (tänk t.ex. på Nordkorea). Jag tror att om man tittar närmare, så ska man se att det genom historien alltid har varit så, att härskarna i slutändan har bestämt vilka gudar som ska tillbes i sina respektive områden. Och det har i regel alltid funnits ett nära samband mellan härskarna och religionen. De grupper som inte velat spela med i detta har då kraftigt motarbetats, ofta rentav förföljts.
På Nya testamentets tid dyrkades en mängd olika gudar inom det Romerska riket. Mångfald och pluralism är bra beteckningar för den tiden. Men allting förenades av en viktig sak – alla skulle tillbe kejsaren oavsett vilka gudar man annars dyrkade. Och det gjorde alla. Utom judarna, för de hade beviljats undantag. Och de kristna, som från från började red på judarnas undantag och sedan blev förföljda när det inte gick längre.
I början av 300-talet ändrades situationen radikalt då kejsar Konstantin blev kristen. Då avskaffade han offrandet och tillbedjan av kejsaren, motarbetade avgudakulten och började gynna den kristna kyrkan. Jag har skrivit om detta här och här. Sedan upprepades samma sak i resten av Europa under senantiken och medeltiden. Härskare efter härskare omvändes till kristen tro på ett eller annat sätt och folken fick följa efter. Graden och djupet av omvändelse kan väl alltid diskuteras. Men principen är densamma: först härskaren, sedan folket. Det utövades inte alltid tvång, ibland gjordes det, men helt klart blev den religion som härskaren själv tillhörde och gynnade den som i långa loppet gick segrande ur striden.
Exakt samma sak inträffade sedan från 600-talet och framåt då Islams arméer började röra sig över Asien, Afrika och Europa. Islam blev gynnad religion, härskarnas religion, efter det kom omvändelserna till Islam. De kristna levde länge kvar som andra klassens medborgare, men förvandlades successivt till underkuvade minoriteter och ibland blev de helt utrotade.
Nu ser vi samma sak inträffa i vår sekulariserade världsdel i Europa igen. ”Härskarna” gynnar den sekularistiska världsåskådningen uppblandad med österländsk religion (inspirerad från Thailand, Indien, Kina, Japan) och New Age-religiositet. Man kallar det inte religion, den termen har man reserverat för kristendom och islam, utan det kallas allt möjligt annat. Men, det är likafullt en livsåskådning, ett religiöst tänkande och handlande. Det innefattar tillbedjan av något annat än den Gud som uppenbarat sig i Jesus Kristus. Skulle utvecklingen fortsätta som den gör nu, kommer vi inom 100 år att vara en kontinent behärskad av en statsreligion bestående av ett sammelsurium av olika österländska religioner, möjligen i viss konkurrens med Islam.
Den religiöst neutrala staten existerar inte i den verkliga världen! Det är en sekularistisk önskedröm som beror på den sekulariserade människans inbillat neutrala och objektiva ställning. På grund av den sekulariserades inbillade neutralitet är han/hon oftast ett omedvetet offer för religiös påverkan från allt annat än den religion som under de senaste århundradena varit förhärskande i vår del av världen. Det Konstantin gjorde på 300-talet var alltså inte något som egentligen hade kunnat undvikas då. Antingen hade kejsarna inom det Romerska riket fortsatt att vara avgudadyrkare och den kristna kyrkan fortsatt att vara satt på undantag eller förföljd. Eller så hade han eller någon annan kejsare förr eller senare blivit kristen och infört just kristendomen som den gynnade religionen i staten. Det går inte att ha ett tomrum! Någon religion eller livsåskådning måste ha den gynnade och ledande rollen inom staten, neutralitet existerar inte.
Det måste givetvis inte nödvändigtvis innebära att människor med en från staten avvikande religion måste förföljas. Staten kan gynna en religion utan att förfölja minoriteter. Staten kan söka sin andliga vägledning från en religion, utan att förtrycka andra. Men, det går inte att vara neutral. Det vi ser nu i Sverige, är att det offentliga skolväsendet och den offentliga vården ibland öppet motarbetar det kristna arvet och traditionen (såsom Konstantin motarbetade den gamla religionen) och i stället aktivt gynnar och lyfter fram nya religioner (såsom Konstantin gynnade kristendomen), även om man inte beskriver det så i ord. Det är som det står i Skriften:
”Vad som har varit kommer att vara,vad som har skett skall ske igen.Det finns ingenting nytt under solen.Säger man om något: ”Det här är nytt!”så har det ändå funnits före oss,alltsedan urminnes tid.” (Pred. 1:9f)
Vi ska självklart inte sträva emot en icke-parlamentarisk protestantisk monarki av Gustav Vasa-snitt, vi ska ha en demokratisk konstitution med religionsfrihet, bränna katoliker på bål ställer jag inte upp på.
En gudsstat som fungerar kommer det aldrig bli tal om heller. Det utmynnar i maktmissbruk eftersom människor är ofullständiga.
Men om vi inte kan uppskatta våra 1000 år av kristen påverkan så har vi samtidigt sagt att kristendom inte är bättre än någon annan trosinriktning, framförallt inte bättre än österländska religioner och islam. Här ser jag numera en väldig kurvtagning på två hjul när man resonerar! Den går ut på att alla religioner inkl kristendom är lika mycket (eller lika lite) värda. Då har vi reducerat Jesu uppmaning att ingen kan nå Fadern utom genom honom till en akademisk nivå.
Har en bok i min ägo som heter ”Svenska Landskapslagar”. Det är en bok på ca 500 sidor jag tänker vårda ömt. Boken handlar om de lagar vårt lands fäder skrev ned för ca 1000 år sedan för att skydda den enskilda människan, kungadömet och Guds hus (enligt den tidens uppfattning) och som på många sätt avspeglar den lag de och vi läst i Bibeln.
Att Bibeln med Mose lagar och Jesu Bergspredikan utgjort grunden för lagstiftning i Konungariket Sverige under 1000 år är något vi ska vara glada och stolta över. Vi ska likaledes sörja och gråta över att man nu bryter ned denna lagstiftning, Svea Rikes lag, efter ”moderna” seder och EU-direktiv.
Män och konungar som Olov Skötkonung, Birger Jarl och Magnus Ladulås har vi i vår tid all anledning att se upp till och beundra. Liksom Gustav Vasa som frigjorde oss från det ogudaktiga påveväldet och dess tyranni.
Även om staten aldrig kan vara helt neutral så bör en modern statsbildning alltid sträva efter att vara det. Att titta bakåt är alltid nyttigt, men i det här fallet tror jag vi är mer betjänta av att se framåt.
Det är det jag sett också att sekulariseringen med apcetans till andra religionner gripit runt sig och emot kristendommen…Och Stats kyrka inte heller är rätt moddel…Utan kristna och kristen kyrka som blir trogen Gud och Guds Ord och hans nåd och sanning om tron och livet enligt Guds Ord bibeln…Även om det kan ledda till, att vi en del kanske måste bli martyrer för tron på Herren Gud Jesus….Även här i Europa….Men det är igenom att evangeliet är ett kärleksbudskap om nåd och frälsning och förlåtelse och välsignelse och frid med Gud…Med evigt liv med Gud för alla i Jesus Kristus Herren från Gud igenom tro bara …Vi kommer att segra och inte igenom nån sorts statsreligion av tron på Gud eller villoläror och sekter eller liberalteologi…Utan igenom sanningen Gud , tron själv, Kärleken som aldrig förgår ps 136:1 Guds nåd som varar evinnerligen… Korset försoningen och uppståndelse från de dödda til evigt liv med Gud igen… Och Guds ställeföreträddare och rättfärdighet för våra medmänniskor och oss inför Gud och alla och oss och livet ,och som gjort Satan på skam inför alla människor kol 2:14-15…Som Gud endast giver oss sin nåd på grund av…Och det gör han till alla som vill, därför han älskar oss människor Jhon 3.16-17 …Guds frid och Gud välsigne dig och alla och livet som Gud vill!!! Ronny ps 103
Mycket tänkvärd analys, och visst är det så: Alla människor och stater är religiösa i någon mening. Skillnaderna är vad vi tror, och vilken tro som är förhärskande och innehar ”Tempelplatsen” för att gynna sin anhängare.
Men resonemanget väcker ytterligare frågor: Om vi frågar några olika sant kristna vad de främst skulle önska ang. sin tro blir nog svaren olika. Ett av de svar som ofta framträder i någon mening är att många så att säga vill se en utveckling mot en ”Gudsstat” vad gäller land och folk. Man vill helt enkelt se en utveckling mot en samhällsförändrande gudsfruktan och tro – i förlängningen att de flesta får en personlig tro på Jesus Kristus som förvandlar folket och sedan samhället, dvs. något av en Gudsstat. Himmelriket på Jorden.
Men om vi läser Bibelns profetiska och eskatologiska beskrivning av vad som är och kommer att ske ser vi inget sådant. Varför?
Visst bör alla vi som har Jesus som Herre arbeta för Guds Rike, men… oftast kommer olika problembeskrivningar och metoder i våra trendiga högsäten. Så ska vi göra. Det här måste vi göra. Det här måste vi förstå…
Vill vi verkligen göra Guds vilja tror jag i de flesta fall man kan koka ner det hela till något som liknar de kärnfulla satserna i bönen Fader vår. Därför att vi så ofta förblindas av den ondska och de orättfärdigheter som uppfyller nuet och på grund av detta har så svårt att se Guds goda och välbehagliga vilja mitt i allt elände.
Och visst skulle jag vilja leva i ett Gudsrike här på jorden, men jag tror inte att det blir så förrän vår Herre Jesus Kristus återkommer, om jag tror på vad Bibelordet säger om hur det kommer att bli. Men till att detta sker får vi försöka så gott vi kan att älska och ära Gud, med allt vad det innebär för var och en av oss personligen. Att söka visshet i vår kallelse genom att följa vår Herre så som Han vill med just våra liv blir då allt viktigare.
Utan att på något sätt var fatalist eller bli likgiltig får vi sedan överlåta samhällsbygget i tro på att Gud hör bön. Alla mänskliga försök att bygga ”Gudsstater” har ju visat sig bli tämligen misslyckade, och slår till sist över i företeelser som snarast skadat Guds församling.
MVH / Sefast Tronde
Ps.
Förlåt en liten utvikning av din utmärkta reflektion.
Food for thought som jänkarna brukar säga…
Kanske skulle man kunna kalla svenskarnas rädsla för kristendom sekulär fundamentalism. Samtidigt är det precis som du säger så att man har en dubbelmoral i det att man öppnar dörren på vid gavel för new age, österländsk mysticism m.m. utan att blinka.
mvh
D