Kalvinismen och jag

Jag har i veckan befunnit mig på pastorsakademins sista vecka i Jönköping och haft det mycket trevligt. Det har varit en bra sak för oss pingstpastorer, både socialt och kollegialt. Därför är jag lite sen med detta inlägg som anknyter till de artiklar (a, b, c)i Dagen som handlar om kalvinismen och där jag är intervjuad. Hittills är det dock bara Jonas Melin, som också är intervjuad, som har skrivit om detta.

Jag kallar mig inte kalvinist, men ibland kallar jag mig reformert, och jag tror att de flesta reformerta föredrar det ordet. Den reformerta traditionen är nämligen en ganska bred teologisk tradition och en ganska bred kyrklig tradition. Det finns inte en föregångsman – bara – som är så stor och avgörande för läran att alla andra försvinner. Det är alltså inte bara Jean Calvin (1509-1564) som påverkat den reformerta traditionen till att bli vad den är idag. Han är inte så viktig för de reformerta som Martin Luther är för lutheranerna.

Den reformerta teologin finns inte bara inom kyrkor som kallas reformerta till namnet, utan även t.ex. inom den engelska statskyrkan (den anglikanska kyrkan), presbyterianer, kongregationalister, baptister, oberoende kyrkor av många slag. Det är en tradition som både omfattar traditionellt spädbarnsdöpande samfund och troendedöpande samfund.

Som begrepp används uttrycket reformert som en ganska vid term idag, som omfattar även kyrkor som inte omfattar det man traditionellt brukar förknippa med reformert teologi eller kalvinism, särskilt inte om man tänker på de fem punkterna (se Dagenartikeln jag länkat till under a). Den arminianistiske teologen Roger Olson betonar detta i sin bok Against Calvinism.

Jag är inte benhårt dogmatisk i dessa frågor, även om jag gärna lyfter fram den reformerta teologin och anser att vi behöver mer av detta i Sverige idag. Orsaken till det är att jag finner den reformerta exegetiken (bibeltolkningen) mera sakligt övertygande än vad jag hittills funnit på motståndarsidan. Ta t.ex. frågan om förutbestämmelse (predestination).

Som jag ser det, så finns det två grupper av texter i Bibeln som har relevans för detta: Dels finns det ett stort antal texter som tycks förutsätta att varje människa har en fri vilja och ett eget personligt ansvar för de val hon gör i livet och för det liv hon väljer att leva och därmed för de val hon gör beträffande sin relation till Gud. Dessa texter är många och tydliga och kan inte förklaras bort. Jag exemplifierar inte här, eftersom jag räknar med att alla läsare redan är övertygade om detta. Dels finns det också ett stort antal texter som i alla fall på ytan på ett tydligt sätt talar om att Gud förutbestämt vissa människor till frälsning och att ingen som inte är förutbestämd av Gud till detta och som Gud därför ser till att frälsa, blir frälsta. Här räknar jag inte med att mina läsare är helt övertygade och därför vill jag gärna ge några exempel:

Apg 13:48 säger: ”När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade ordet om Herren. Alla som var bestämda till evigt liv kom till tro”

Apg 16:14 berättar om Lydia att ”(n)är hon nu lyssnade öppnade Herren hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus sade.”

Joh 6:65 säger: ”Ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern.” (Se även v 37, 39 och 43 i samma kapitel)

Lite längre texter som jag här inte citerar är Ef 1:3-14 och Rom 9.

Alla dessa citerade och anförda texter handlar som jag ser det om enskilda människors frälsning och vad det egentligen är som gör att de kommer till tro.

Andra texter som också talar om Guds beslut om människor som i tid ligger långt innan de själva kan fatta beslut, är t.ex. berättelsen om hur Gud redan i förväg har bestämt att den son som ska födas av Elisabeth ska bli en Guds profet som ska förbereda vägen för Jesus (Luk 1). Ger den texten verkligen utrymme för möjligheten att det rent teoretiskt skulle ha kunnat vara möjligt att Johannes Döparen skulle ha tackat nej till uppdraget?

När Paulus berättar om sin kallelse och omvändelse i Gal 1 eller Jeremia om sin kallelse i Jer 1, ser vi samma fenomen. Gud utsåg dem innan de föddes. Fanns verkligen möjligheten att de skulle ha kunnat tacka nej, rent teoretiskt?

På samma sätt finns texter som talar om Guds suveränitet över det historiska skeendet, t.ex:

Apg 4:27-28 säger: ”Ja, de har sannerligen gaddat sig samman här i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus, hedningarna och Israels folk, alla har de gjort vad din makt och ditt beslut hade förutbestämt.”

Dan 5:21 berättar om kung Nebukadnessar hur han blev drabbad av Guds hand ”till dess han insåg att den högste Guden råder över människors riken och sätter vem han vill att härska över dem.”

Denna grupp av texter talar enligt mig ett tydligt språk om Guds förutbestämmelse. De talar också om att Gud förutbestämmer hur historiska skeenden ska sluta, att han råder över riken, att han verkar det han vill, att han drar dem han vill till frälsning, att han förhärdar vem han vill osv.

En av vad jag förstår tämligen normal reformert hållning till dessa två grupper av texter är som följer (teologen J I Packer har t.ex. i sin bok Evangelism and the Sovereignity of God lagt fram den): Vi erkänner att båda grupperna av texter finns. Den ena gruppen talar otvetydigt om människans fria vilja. Den andra gruppen talar otvetydigt om Guds suveränitet. Alla mänskliga försök att logiskt förena dessa grupper har hittills slutat med ett misslyckande. Men  båda sidorna verkar vara en otvetydig undervisning i Bibeln. Konsekvensen blir då att vi i just detta fallet får erkänna att vi står inför en sorts paradox, något vi inte kan förklara och som vi får böja oss inför. Vi får lära oss att leva med båda grupperna av texter och vänta med att få förklaringen till dess att Jesus kommer tillbaka.

Det som inte är acceptabelt utifrån detta synsätt, är att vi försöker förklara bort den ena gruppen texter därför att de är svåra för oss att förstå eller för att vi inte kan acceptera dem av andra personliga skäl. Om Bibeln tydligt talar både om att Gud förutbestämmer vissa till frälsning och samtidigt säger att vi alla en dag ska stå till ansvar för våra egna liv och de val vi gjort, så har vi inte rätt att förkasta varken det ena eller det andra. Vi får böja oss för att allt inte rationellt kan förklaras in i minsta detalj just nu.

Rent praktiskt innebär detta för en reformert person, att man lever sitt liv som vanligt och använder sin fria vilja (som man faktiskt har) på bästa sätt. Man lever ett aktivt liv och lyssnar till de bibeltexter som manar till omvändelse och till att hålla fast vid sin tro. Man lyssnar till de bibeltexter som utmanar oss till att vandra i de gärningar som Gud har förberett, att bära de frukter som borde komma ur en äkta tro, att evangelisera, göra gott osv. Det betyder också, rent praktiskt, att man inser att bakom allt som sker, så råder Guds mäktiga hand. Det är Gud som frälser, inte vi. Det är Gud som skapar tro i människors hjärtan, inte vi. Därför ber vi. En reformert person är därför en aktiv troende, inte någon fatalist med armarna i kors.

Denna hållning har hittills för mig verkat som den mest rimliga ur ren bibeltolkningssynpunkt. Det är inte så att jag gillar paradoxer, utan jag vill vara ärlig gentemot bibeltexterna. Jag har hittills inte blivit övertygad om alternativen, rent exegetiskt. Jag har t.ex. läst teologen Roger Olsons utmärkta bok Against Calvinism, men inte blivit övertygad. Men han sysslar med historisk teologi och inte med exegetik. Han menar att saken egentligen inte kan lösas på exegetisk väg, utan att man får ta till även andra saker som systematisk teologi, historisk teologi, kyrkans tradition, sunt förnuft mm. Och det låter sig ju väl sägas, och är inte helt fel tänkt men ändå inte helt rätt. Jag tror inte att man kan driva en systematisk teologi som inte stämmer med den sammantagna bild vi kan få av vad Bibeln sammantaget säger.

Roger Olson kan t.ex. säga, som är hämtat från John Wesley, att vad Rom 9 än säger, så kan det inte betyda det som de reformerta säger att det betyder. Texten kan inte tolkas så att det ger stöd för den kalvinistiska bibeltolkningen, den måste så att säga förstås på ett annat sätt. Men är detta ett sunt exegetiskt tänkande? Om man  i förväg bestämmer vad texten ”får” eller ”inte får” betyda, vad behöver man då egentligen texten till?

Om någon kan visa mig på en exegetik som på ett trovärdigt och icke krystat sätt tolkar dessa bibelord som den reformerta teologin bygger på, och tolkar dem på ett sådant sätt att jag med självklarhetens klarsyn förstår att texterna inte alls ger stöd åt kalvinismen, utan ”självklart” och otvunget säger något annat, då ska jag med glädje ansluta mig till något annat. Men så länge som den reformerta bibeltolkningen framstår som mer ärlig gentemot bibeln och som mindre krystad, så står jag där jag står.

För en normalt reformert individ betyder detta ungefär, att jag lever mitt liv som en människa med fri vilja. Jag lever utifrån det. Jag upplever att jag har fri vilja och måste agera därefter. Samtidigt kan jag då och då skönja att det finns en annan verklighet bakom. Jag kan då och då skönja att det ibland verkar finnas en Annan hand bakom det som sker. Förklara det, kan jag inte. Jag bara bejakar att det är så.

Jag är som sagt dock inte en benhård fempunktskalvinist, även om det ligger en viss logik i detta. Men, ibland märker jag att punkterna blir lite missförstådda.

1) Det reformerta talet om totalt syndafördärv handlar inte om att påstå att människan är rakt igenom ond och bara ond. Ordet totalt syftar på syndafördärvets omfattning, att det omfattar alla delar av människan och den mänskliga naturen. Det finns ingen del av oss som är oskadad av syndafallet. Därför kan ingen människa av egen kraft vända sig till Gud och söka honom och behaga honom. Alla behöver Guds nåd och nådefulla ingripande för att bli frälsta. Detta är inte en renodlat kalvinistisk tanke, utan delas t.ex. även av kalvinismens motståndare arminianismen.

2) Den reformerta teologin talar sedan om att Gud ovillkorligt utväljer dem han kommer att frälsa. Det betyder att Guds utkorelsebeslut inte bygger på något förutvetande om den eller den människans framtida tro eller mottagande av tron, utan enbart på Guds egen vilja och beslut. Rom 9 är här det tydliga exemplet. Rom 9 tycker jag personligen är svårt att komma undan. Gud öppnade Lydias hjärta så att hon kom till tro. Jesus visade sig för Paulus, som redan var utsedd i moderlivet. Men öppnas allas hjärtan? Är alla utsedda till frälsning i moderlivet? Paulus resonemang verkar i alla fall bygga på att uppenbarelsen av Jesus för Paulus var en nödvändig följd av att han var utsedd redan innan han blev till.

Arminianismen (efter Jakob Arminius) som är kalvinismens motståndare hävdar att Gud förutbestämmer dem till frälsning som han i förväg vet kommer att komma till tro på honom och förbli troende. Denna riktning tror därför (eftersom de också tror på totalt syndafördärv) att Gud ger alla människor en sorts förekommande nåd (på engelska prevenient grace)som gör att de kan ta emot eller inte ta emot den tro som Gud väcker inom dem genom evangeliets förkunnelse. Mitt problem med denna ståndpunkt är att jag har så svårt att se att denna allmänna förekommande nåd finns i Bibeln. Talar t.ex. inte Apg 13:48 som jag citerat ovan, om raka motsatsen?

3) Om ingen blir frälst utan att Gud har utvalt och kallat honom, så drar den traditionella reformerta teologin den slutsatsen att Jesus endast dog för dem som blir frälsta, s k avgränsad försoning (på engelska limited atonement). På denna punkt brukar kalvinismens motståndare gå i helspinn och få något vilt fanatiskt i blicken. Jag har personligen alltid haft svårt att förstå varför man strider om just denna punkt. Ingen kristen tror ju att alla blir frälsta (jag vet att det finns universalister, men de är knappast normala, varken nu eller förr), utan endast en del blir det. Om bara en del blir frälsta, så betyder det att Jesu försoningsdöd endast är effektiv och verkningsfull för en del. Vad spelar det då för roll om man säger att han dog för alla, i betydelsen för alla individer som någonsin har eller kommer att existera, eller om man säger att han endast dog för dem som blir frälsta? De som blir frälsta blir ju frälsta i alla fall. De som går förlorade går ju förlorade i alla fall. Erbjudandet om omvändelse och frälsning ska ändå predikas för allt skapat, eftersom det är sättet som Gud bestämt att han vill använda för att uppväcka frälsande tro. Och vi kan ändå inte avgöra vem som blir frälst eller inte i förväg. Jag har svårt att förstå varför man ska strida om denna punkt. Räcker det inte med att kunna säga att Jesus dog för världens synd, Jesus dog för vår frälsning? Vi behöver väl inte hänga upp på på aritmetiken här? Om du blir frälst i slutändan beror på Jesus, om du inte blir det beror på att du i din synd vänt dig bort från honom.

4) Oemotståndlig nåd brukar den fjärde punkten kallas. Det betyder endast att dem Gud har förutbestämt till frälsning, de som är utvalda, de kommer att märka det på det sättet att de faktiskt kommer att bli troende. De kommer att märka det på det sättet, att de faktiskt en dag kommer att vilja omvända sig till Gud och be honom om syndernas förlåtelse. De kommer att vilja det, helt enkelt. De kommer inte att vilja avvisa detta. Frågan är om inte detta är vad t.ex. Johannes Döparen skulle ha sagt eller Paulus beträffande sin omvändelse? Denna punkt är endast en logisk konsekvens eller en annan sida av punkt två, så tror man på den, så framstår väl detta som en rimlig konsekvens.Den som på detta sätt drabbas av nåden blir född på nytt. Den nya födelsen innebär att ett nytt andligt liv har fötts i den människan, som bland annat innebär att en frälsande tro har väckts i den människan.

Men, traditionell luthersk teologi drar dock inte den slutsatsen, av vad jag vet. Luther hävdade också tron på Guds ovillkorliga utväljelse som nödvändigt för frälsningen och alla är inte utvalda, men enligt luthersk teologi är det tydligen möjligt att uppleva sitt andliga uppvaknande så att man kan säga nej, man kan ha viljan att stå emot nåden.

Arminianisterna hävdar att alla som hör evangelium blir ”lite” väckta av Gud på något sätt från den andliga död som det totala syndafördärvet innebär och får möjlighet att med sin fria vilja säga ja eller nej till nåden. De kan då be om pånyttfödelse. (Lägg märke till kontrasten mot den reformerta tron) Mitt problem med detta är, att jag inte kan hitta detta i Bibeln. Det enda jag kan se i Bibeln är att de som Gud väcker till liv, de blir levande. De har fötts icke av någon människans vilja, utan av Guds. De har fötts på nytt genom Guds ord. De har fått som gåva den tro som tar emot frälsningen.

5) De heligas ståndaktighet är konsekvensen av detta. De Gud har förutbestämt, dem kallar han, dem rättfärdiggör han, dem förhärligar han. De som Gud har utvalt får en vilja att hålla fast vid sin frälsning. För en reformert är sista halvan av Rom 8 här ett tydligt exempel. Den som Gud har utvalt kommer att bli frälst och han/hon kommer aldrig att vilja avfalla i slutändan. Det kommer med andra ord att visa sig, att de som håller fast vid sin tro till slutet och gör de gärningar som hör till tron, de är dem som är utvalda. De som aldrig visar några gärningar, de som avfallar från tron, de har egentligen aldrig haft någon frälsande tro.

Som jag har förstått det hela, så finns det i USA en hel del förkunnelse som säger att den som en gång har blivit frälst alltid kommer att vara frälst, oavsett hur man lever. Dvs, en förkunnelse om eternal security som inte är kopplade till den reformerta teologin som ovan beskrivits. En lära som alltså säger ungefär, att om man har haft en s k pånyttfödelseerfarenhet, så blir man frälst i slutändan oavsett hur man lever och oavsett om man har en tro senare i livet. Detta är inte reformert teologi. Det är en avart!

Slutsatser:

Jag skulle inte välja att strida för alla de fem punkterna, även om jag inser logiken. Punkten om avgränsad försoning känns t.ex. som lite krystad att behöva strida om, varken åt det ena eller det andra hållet. Och ibland kan jag känna att den lutherska synen vad beträffar punkt fyra, den om oemotståndlig nåd, kan vara fullt begriplig. Men, den svårast punkten, den om predestination, den man helst skulle vilja slippa ur rent mänsklig synvinkel, känns som den som är svårast att slippa undan ur rent biblisk synvinkel. Och jag vill ju vara ärlig gentemot bibeltexterna. Jag kan inte acceptera en teologi som jag tror är i strid mot bibeltextens tydliga mening. Och även om det kan kännas knepigt att bejaka det faktum att jag inte kan hitta en för mig fullständigt rationell förklaring på hur texter om förutbestämmelse kan förenas med texter som uppenbart talar om fri vilja, så framstår inte de teologiska alternativa teorierna som solklara och jämbördiga alternativ. Det arminianistiska talet om förekommande nåd (prevenient grace) verkar för mig lite ad hoc och lite krystat. Jag kan förstå och känna med Roger Olsons kritik mot kalvinismen i boken Against Calvinism, men tyvärr tycker jag inte att han ger ett exegetiskt hållbart alternativ.

Därför blir för mig den reformerta teologin trots allt det mest trovärdiga alternativet. Jag står där jag står. Jag kallar mig ibland reformert, men samtidigt är det inte det jag helst kallar mig. Om jag ska avgränsa mig med termer utöver att jag kallar mig kristen, så är det snarare att jag kallar mig evangelikal och att jag därutöver hör hemma i en subkategori under termen evangelikal, nämligen subkategorin pingstkarismatiker. Jag vet att många hellre skulle vilja kalla det pentekostal och inte kalla det en subkategori under termen evangelikal, men jag håller fast vid den indelningen ändå. Jag är en kristen som definitivt  är hemma i den evangelikala mittfåran, pingstvän och reformert i teologin och traditionen.

Men, sedan är man alltid en student. Jag tänker bl.a. utforska molinismen, fast jag inte just nu kan begripa hur den skulle kunna lösa denna fråga om predestination.  Men, det kanske finns anledning att återkomma till detta.

 

11 reaktioner på ”Kalvinismen och jag”

  1. Pingback: Kalvinismen och jag – II

  2. Varför skulle Gud som är Kärleken ha någon annan målsättning?
    1 Joh. 4:8, 16

    Men vår vilja är fri och inte alla tar emot det fria erbjudandet om frälsning.

  3. @Lars W

    Hur kan bibelns Allsmäktige, Suveräne och Allvetande Gud ha olika målsättningar? Jag tror att du i, 1 Tim 2, läser in att Guds ”målsättning” är att frälsa ”alla människor utan undantag”. Men det är inte vad som står. Det står ”alla människor”. Och bibelns innebörd av det uttrycket varierar (läs tex 1 Thess 2:15).

    Bibeln är i harmoni och måste tolkas i harmoni. Vad säger tex Paulus i 2 Timoteus brevet? Om vår tolkning av 1 Tim inte stämmer överens med vad Paulus säger även här så har vi tolkat fel. Varför säger Paulus följande – om sin mission bland hedningarna – om Guds ”målsättning” är att frälsa alla människor utan undantag:

    2 Timoteus 2:10
    Därför uthärdar jag allt för DE UTVALDAS skull,
    för att också de skall få den frälsning som
    är i Kristus Jesus, med evig härlighet.

  4. I sammanhanget får inte Guds övergripande vilja och målsättning glömmas bort:

    ”Sådant är gott och välbehagligt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor skola bliva frälsta och komma till kunskap om sanningen.”

    1 Tim 2:3-4

  5. Jag kanske förenklar för mycket, men jag tycker inte det är så svårt att förstå predestinationen. Är inne på samma förklaringsmodell som David här.

    När jag föds som ett skrikande litet bylte har jag ingen aning om vad mitt liv ska bli. Men visst tror vi alla att Gud har en plan även för en bebis? Om han inte hade det vore ju aborter helt okay – ett oskrivet blad som Gud inte har nån plan för, en slags biprodukt som först senare blir en plan hos Gud. Stämmer dåligt med utkorelsen av t ex Johannes Döparen.

    Jag har fortfarande idag ingen aning om hur mitt liv ska bli. Även om jag vet att jag inte blir tonåring igen (en del försöker ändå…). Lika lite som jag vet vad som sker imorgon, lika lite vet jag nu om jag är utkorad av Gud till evig förtappelse eller evig salighet. Jag hoppas givetvis det senare. Men jag vet inte. Om jag visste det betyder det att jag vet hur min sista dag på jorden ser ut. Vet nån det? Nej.

    Men jag försöker leva som kristen, försöker leva i Jesu efterföljd, med olika grad av framgång. Utan att ha en aning om hur Gud tänkte sej min evighet. Jag gör så att säja vad på mej ankommer i denna sak, mer kan jag inte göra. Jag kan inte se Guds dimension.

    Att inte göra det som på mej ankommer vore att strunta i Guds frälsningserbjudande och leva utan Gud. Då har jag också gjort ett val, nämligen att inte följa Gud. Det är bara att läsa innantill i Bibeln vad som händer med mej då. Inte en chans till himmelriket. Det förhållningssättet är alltså spärrat om jag ämnade mej till himmelriket.

    Så hur jag än vänder och vrider på detta med predestinationen så kan jag inte bara strunta i Gud. Och överlåta resten åt honom vetande att han har full kontroll. Utan detta synsätt kommer jag ständigt leva i osäkerhet, oro, rädsla och bli ett nervöst vrak.

    Anders invändning varför Gud skulle utvalt någon till evig plåga är intressant på ett teoretiskt plan, men inte praktiskt för mej som person! Jag måste göra vad på mej ankommer. Man kan förstås spekulera i varför Gud överhuvudtaget tillät synden komma in i världen och förstöra den skapelse han byggt upp. Det visste Gud om. Och varifrån kom synden?

  6. Mikael

    Att någon kan läsa Skriften förbehållningslöst och sedan vaska fram en ”objektiv teologi”, såsom Gud ville; tror jag inte på.

    Vilka tolkningsglasögon du väljer beror på en massa saker (och blir helt rationellt innanför dess ramar) men det enda vesäntliga är vad för ramar apostlarna fick; alltså vad är en, helig, apostolisk och kata holicos!

    Den reformerta traditionen dessutom ett fantastiskt svårt problem
    i varför människor utväljes till evig plåga; alltså ofrihet med sitt eviga väl. Den gudsbilden förstår jag inte; går den att förtydliga?

  7. Jag tycker nog inte att du beskrev en arminiansk hållning helt klockrent när du sa att arminaner tror att man kan be om pånyttfödelse. Jag vet ingen arminian som tror så och jag tror verkligen inte så. Men jag får återkomma till den saken.

  8. @Mikael Karlendal, du skrev:

    ”En av vad jag förstår tämligen normal reformert hållning till dessa två grupper av texter är som följer: Vi erkänner att båda grupperna av texter finns. Den ena gruppen talar otvetydigt om människans fria vilja. Den andra gruppen talar otvetydigt om Guds suveränitet.”

    Vad menar du här? Ovanstående hållning är definitivt inte historisk ”reformert” tro även om det kanske är vanligt idag? Borde du inte istället skrivit människans ANSVAR kontra Guds SUVERÄNITET? Du skrev även:

    ”Rent praktiskt innebär detta för en reformert person, att man lever sitt liv som vanligt och använder sin fria vilja (som man faktiskt har) på bästa sätt.”

    Fria vilja som man faktiskt har? Vad menar du med ”fria vilja” här? Om du uttrycker dig löst och inte definierar vad ”kalvinister” menar med fri vilja så missrepresenterar du tron. Kalvinister och reformerta tror inte på ”fri vilja” men däremot på ”frivillighet” och ansvar och det är stor skillnad.

    När ”arminianer” talar om människans ”fria vilja” så talar de egentligen om människans ”suveräna vilja”. Om att Gud inte ”får”/kan röra människans vilja (speciellt i frälsning). Detta är en avgörande skillnad mellan kalvinism och arminianism i ”syn” på ”fri vilja” och frälsning. Kalvinism tror inte på (denna slags) fri vilja. Medan arminianism tror att människan med sin ”fria vilja” i praktiken är ”herre över sin egen frälsning” vilket är hädelse.

    Älskar du bibelns Gud som är Suverän? Älskar du Jesus som är Herre? Är det sanning? Älskar du Kristi Suveräna frälsning endast av nåd? Tror du på Honom? Hur kan du då skriva att du inte är ”benhård” eller inte vill ”strida” för det?

  9. Som jag ser det, och som jag har uppfattat är den bakomliggande uppfattningen bakom arminianismen, så bygger hela calvinismen på en alltför världslig uppfattning av hur Gud verkar. (Så vitt jag förstår så verkar även katolikerna ha en syn som liknar min i viktiga delar)

    Givet att hela vår värld är skapad av Gud (ett givet) så är även naturlagar, men även de mest grundläggande regler, såsom tid och orsak&verkan regler som Gud har skapat för vår värld. Dvs för Gud existerar inget sådant som tid eller orsaksverkan. Allt som sker är ett.

    Vi har då full frihet att besluta och välja själva, och detta styr våra handlingar och vår tro i vår egen tidsbundna existens, men för Gud, för vilken tid inte finns, så är våra framtida handlingar och beslut detsamma som våra tidigare handlingar.

    Vi har därmed fri vilja men Gud har samtidigt ”redan sedan världens skapelse” vetat om vad våra fria val är och därmed skapat världen för att följa vad dessa kommer bli. Att vi uppfattar våra nuvarande val som skilda i tid från skapelsen är alltså endast en artifakt av hur Gud skapade världen.

    Samma resonemang förklarar hur Gud ser till att våra böner kan träda i kraft innan vi ber dem utan att bryta mot de lagar han själv sättit upp för världen. Världen är skapad för att uppfylla de böner som bör bli uppfyllda, eftersom det vi uppfattar som böneögonblicket för Gud är detsamma som skapelseögonblicket.

    Undantaget gällande brytande mot världens regler är Jesus upståndelse, det undantag från hela världens vanliga regler och existens som omskapade allt.

    Vår fria vilja och Guds makt att utvälja samtidigt är helt enkelt i slutändan ett mysterium på grund av att vi alla är en del av den skapade världen som aldrig kan förstå Guds syn. Ett mysterium som vi ur vår egen synvinkel kan förstå att vi är en del av, och föreställa oss Gud utanför, men som vi aldrig helt kan förstå något utanför.

Lämna ett svar till Lars W Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.