Frikyrklighetens kris och Deminger

Det är intressant att följa den debatt om frikyrklighetens kris som blossat upp efter Sigfrid Demingers artikel om detta i Dagen. Nu intervjuas han i en av de största Dagenartiklarna på länge – ett i sig glädjande fenomen att vissa artiklar tydligen kan få lov att vara långa – och upprepar och förtydligar sina tankar. Det finns en del man kan hålla med om, men också sådant man kan sätta frågetecken kring. Jag tillhör personligen den kategori som lika gärna kunnat fira gudstjänst inom en rejält karismatisk pingstmiljö som en strikt liturgisk svenskkyrklig ram. Jag kan se fördelar med båda sätten och jag tycker att båda ”stilarna” borde finnas kvar. Men, båda dessa varianter av gudstjänst blir tunna och innehållslösa om inte de som firar och de som leder är personligt och varmt troende kristna. Ingen stil är ett självändamål och vi måste alltid vara självkritiska utifrån Bibeln oavsett var vi hör hemma.

Det jag saknar i Demingers tal och i debatten som följt, är en rejäl analys eller tonvikt vid teologin och det bibliska innehållet i all vår förkunnelse och undervisning och i allt övrigt vi gör i våra gudstjänster och i andra sammanhang. Det gäller åt alla håll. Frikyrklighetens teologi och förkunnelse har tvivelsutan förändrats och förtunnats under de senaste decennierna, men så har också skett inom Svenska kyrkan. Frågan är hur många präster eller pastorer som kan säga som Paulus i Apg 20 eller som ens anser att det är ”relevant” att säga så:

Jag har inte varit rädd för att låta er veta det som gagnar er, utan har undervisat er om det, offentligt och i hemmen, och jag har enträget uppmanat både judar och greker att omvända sig till Gud och tro på vår herre Jesus…

Och nu ser ni mig aldrig mer… Därför vill jag denna dag bedyra att jag är utan skuld om någon går förlorad. Ty jag har inte varit rädd för att delge er allt som hör till Guds plan. Ge akt på er själva och på hela den hjord som den heliga anden satt er att ha uppsikt över, för att ni skall vara herdar för Guds församling som han har vunnit åt sig med sin sons blod. Jag vet att när jag lämnat er skall farliga vargar som inte skonar hjorden tränga in bland er. Ur era egna led skall det träda fram män som förkunnar villoläror för att dra lärjungarna över på sin sida. Håll er därför vakna, och kom ihåg att jag i tre års tid dag och natt har väglett var och en av er under tårar. Och nu anförtror jag er åt Gud och åt hans nåderika ord, det som kan göra er till hans byggstenar och ge er arvslott bland alla dem som helgats. ” (Apg 20:20-32 i urval)

Lägg speciellt märke till de ord jag markerat med fet stil.

Under första halvan av 1900-talet kunde frikyrkopredikanter predika med syfte att väcka folk från andlig slummer, att väcka upp den kunskap i Bibel och kristen lära som fanns latent på grund av att alla faktiskt var konfirmerade vid en tid då man fortfarande talade om evangeliet och Jesus vid konfirmationsundervisningen. Många hade en kunskap om den lutherska katekesens innehåll. Många svenskar kände till den bibliska berättelsen i stora drag och evangelierna i synnerhet. Alla visste vad tio Guds bud och Bergspredikan sade. Alla visste vad rättfärdiggörelse genom tro var. Frikyrkopredikanterna behövde då egentligen bara anknyta till detta och  ”väcka” folk. Problemet är väl att man under resten av 1900-talet har fortsatt att predika som om verkligheten fortfarande var sådan. Detta i förening med en allmän samhällsutveckling med diverse andra faktorer har resulterat i en tämligen tunn förkunnelse rent läromässigt – dvs en förkunnelse med en kraftig betoning på urval av vad som får eller kan sägas – har resulterat i en stor biblisk och teologisk analfabetism i våra frikyrkliga led. Det man kan undra över är om Deminger verkligen tror att det skulle vara bättre i detta avseende inom Svenska kyrkan! Min något begränsade erfarenhet säger mig att så knappast är fallet.

Men, skulle vi försöka nå hela Svenska folket med evangelium i vår tid och skulle vi försöka samla alla, så behövs förvisso alla kyrkor, inklusive Svenska kyrkan. Men, då behöver vi först en stark folkväckelse bland både svenskkyrkliga präster och gamla frikyrkopastorer!

Men, nog för denna gång om detta. Intressanta tankar som förs fram även här.

Det finns en del övriga frågor som jag tidigare lovat att återkomma till på denna blogg. Och jag har inte glömt det! Dock kanske den flitige läsaren av denna blogg har noterat att jag har varit tämligen sparsam med skrivande under det senaste halvåret cirka. Det är den främsta orsaken till att jag inte ännu skrivit om det jag tidigare utlovat. Centrala kristna läror som treenighetsläran och försoningen, viktiga kristna huvuduppgifter som försvaret av den kristna tron och viktiga delar av den kristna historien som i vårt land är tämligen okända med mera – allt detta är viktigt och jag tänker försöka bli en bättre bloggare. Jag tänker försöka skriva mer inlägg framöver och också mer regelbundet. Jag ska försöka visa mer iver.

21 reaktioner på ”Frikyrklighetens kris och Deminger”

  1. Wildwest

    Katedraler byggdes för att Gud blev människa (och mysteriet fortlöever varje dag i mässan). Anledningen till kyrkogången ligger i detta sköna mysterium. Sanning, skönhet och det rätta sammanfaller i Kyrkans fullhet!

    Amor Vincit omnia

  2. Jan: Det är oerhört allvarligt, det som sker, snarare inte sker, just nu! Man undrar vad som ska hända för att kyrkfolk vaknar upp?

    Jag tycker att det finns en viss vördnad i sig att komma in i en medeltida katedral jämfört med en industrihangar som är ombyggd till modern frikyrka och som ser ut som en konsertlokal. I alla frikyrkor jag varit de senaste 30 åren så är det spring, tjo och tjim, lek på plattformen och numera knappt tyst ens under gudstjänsten. Försök med det i en katedral i Mellaneuropa! Det blir utvisning direkt. Så det är skillnad på hur man betraktar Guds hus. Och det är skillnad på inneboende vördnad.

    MEN – detta, hur ska jag säja, själiska tillstånd av att känna vördnad inför historiens vingslag och alla böner som betts under valven, räcker inte för att bli kristen. För att bli det behövs ingen kyrka alls utan ett ärligt hjärta som säger att jag har felat och att Gud är den ende som genom Jesu död o uppståndelse kan frälsa mej.

    Jag ifrågasatte för snart två år sedan ”kyrkgåendet”. Jag insåg att jag gick till kyrkan varje söndag för att det så förväntades, en god rutin. Om jag fick ut något av besöket eller inte var irrelevant. Huvudsaken var att jag tog mej 5 mil t/r dit. I nån mån var detta gärningslära. När jag varje söndag åkte hem irriterad av något oandligt inslag eller en predikan som inte sa nånting, så slutade jag. Det är verkligen inget idealtillstånd. Det är rent av farligt. Det finns så mycket som distraherar.

  3. Har läst intervjun med Deminger. Vidhåller att det finns en osund gudstjänstfixering. Jag bara vet att massor med människor får ett lättare samvete bara man bevistat själva tillställningen, kommit in i den religiösa byggnaden/lokalen på söndagen. Hur kan lösningen vara att närma sig Svenska kyrkan? Var förkunnas evangelium i Svenska kyrkan? Varför är det bra att ”gå i kyrkan?” Varför tar man detta för självklart?

  4. wildwest: Håller med dig 100% i vad du skriver. Exakt så allvarligt är det. Vad jag menade med gudstjänstformer är när man ersätter evangeliets förkunnelse med sofistikerade gudstjänstritualer, med t. ex. mysticism som en bärande del. Detta är ju en av trenderna idag inom kristenheten. Vi kommer aldrig att bli ett med Guds väsen, anspråk på väsenslikhet är högmod för att uttrycka saken milt. Gud söker oss, han tar initiativet genom evangelium, ingen finns som sant söker Gud. Det tillhör religionernas värld, och kristendom är ingen religion.

  5. Jan Johansson: Gudstjänstformer är ju precis det handlar om! När predikan inte är evangelisk, så att de avarter uppstår som Du skriver om, då är det fel på gudstjänstens utformning i den mening Deminger påpekade. Vi har idag en utarmning av predikan till, i moderna frikyrkor, nån slags stå-upp-komik med väldigt enkla sanningar som knappt grundas på något bibelord, i äldre kyrkor allmänmänsklig snällhet som är tidlös – och uddlös.

    Till Nils: håller med om att man kanske är till större nytta än man tror, trots att man inte ser nyttan själv. Det är en gnagande osäkerhet när man lämnar ett sammanhang och det är inte lättvindigt gjort. Några blir aldrig sig själv igen. Rotlösheten är inget mål i sig.

  6. ”Grundstenar som lagts felaktigt i grunden”…skriver Nils. Jag menar att vi sviker vårt uppdrag om vi fokuserar på gudstjänstformer och tror att detta ska lösa några problem.

    Är vi medvetna om att oberoende undersökningar i Europa och USA visar två saker när man intervjuar gudstjänstbesökare utanför kyrkan:
    1) Man tror att man är i grunden en god människa.
    2) Man anser att man måste göra så gott man kan för att komma in i Guds rike.

    Helt overkligt. Men så är det. 85-90 % av gudstjänstbesökarna tror detta. Hur kan det vara så? Naturligtvis för att Guds evangelium inte förkunnas. Leonard Ravenhill har sagt så här: ”Jag betvivlar att mer än 5% av dom bekännande kristna i USA är sant födda på nytt”.

    Fokusering på altartavlans utsmyckning eller andra ”väsentligheter” hjälper inte den religiöst lagda människan på domens dag.

    Guds evangelium kan sammanfattas i fyra punkter från Romarbrevets fyra första kapitel. Punkt nr 1 är: ”Gud är en helig och rättfärdig Gud. Det är denne Guden som har skapat dig. Därför är du skyldig att lyda honom i allt vad du gör.”

    Vad vill vi ge till våra medmänniskor? Guds evangelium eller ”kristen religion”? Vad är kärlek?

  7. Jag känner igen mig i wildwests reflektioner.
    Svårigheten är också om man fortfarande föredrar att stå kvar i den miljö man är insatt i med församlingstillhörighet.

    Jag är tjurigt envis med att det sällan är grönare på grannens domäner. Och att hoppa in i andra sammanhang där man varken är inympad i eller har sina rötter är vanskligt.

    Det är ju också så att man bygger förtroende & nätverk successivt.
    Kanske det trots allt finna andra människor som är beroende för sin egen tros-utveckling att jag finns just där ?
    Medvetet eller omedvetet från min sida, så kanske det innebär att jag utan att veta om det är med och bär upp något av Guds byggnadsverk. Och försvinner jag till ett annat sammanhang, vad lämnar jag efter mig ?

    Det är också en rannsakande analys, som jag efter en tid kan komplettera med Demingers utmärkta reflektion.

    Problemen ser vi ”gammelkristna” kanske med klarare biblisk syn än yngre med fysisk god syn.

    Frågeställningarna gäller numera, hur ska Guds byggnadsverk restaureras ?

    Och den svåra följdfrågan som få eller inga har påvisat svar på:
    Hur restaureras Guds byggnadsverk om det blivit fel med felaktig grundsättning.
    Grundstenar som lagts felaktigt i grunden, när konsekvenser omistligt påverkar det som ska byggas vidare på sådana grunder… ?

  8. ”Om grunden är fel rasar hela bygget…”

    Får mig att med glädje och tillförsikt tänka på vatikanens nära förstående öde beskrivet i Uppenbarelseboken kapitel 17 och 18.

  9. Substans verkligen i dom två sista inläggen. Naivpositivism gagnar inte Guds rikes utbredande. Gud är inte intresserad av att vi som religiösa konsumenter ska få en upplevelse av honom genom sofistikerade, mystiska gudstjänstritualer. Det är det bländverk den falska ”kristna” religionen erbjuder dom frikyrkotrötta.

    Vi behöver inte mer av socialt och kulturellt välanpassad ”kristen” privatreligion i det här landet – kyrkorna är fulla med det här! Vi behöver Guds evangelium i originalversion – och en fördjupning i reformationens teologi, en betoning på synd och nåd till förvandling av människors liv genom Guds kraft till frälsning för var och en som tror.

  10. Eftersom teologin om synd och dess konsekvenser, dvs straff,inte längre förekommer så är talet om domar redan i denna världen helt bortplockat. Vaddå, Gud är ju kääärleken – han stryker alltid medhårs, det är kompisen som säger åt mej att bara ta två ciggar när jag tänkte ta fyra (jo – det är faktiskt hämtat ur en skriven bön)!

    Jag tror man måste ha ett evighetsperspektiv på vår tillvaro. Vårt liv på jorden är en försvinnande liten del av evigheten. Men under denna korta tid fattas de stora besluten. När Gud genom straffdomar påverkar några att omvända sig så är det ju egentligen en stor kärlekshandling! Alternativet vore att säga som vid Sinai berg: jag utplånar er alla, utan undantag. De som har förhärdat sej kommer inte omvända sej vare sej vid straffdomar eller i tider då landet flyter av mjölk och honung. De mindre kaxiga finns dock chans att nå.

    Vårt land har haft en makalös utveckling som den nuvarande historielösa generationen knappast tänker på. Från Europas försupna fattigstuga runt 1850 till ett av världens rikaste länder runt 1980. Berodde detta på pre-Sturmarkare? På den goda påverkan av islam? På newage-seanserna? På de välfyllda yogaretreaterna? Nej, det berodde på folkväckelserna och dess konsekvenser.

    Det arvet är uttömt, inget har investerats, allt har förslösats. Generationerna som varit med om stora väckelser och vet hur såna ser ut och känns igen är idag i 80årsåldern. Få vågar/orkar göra sina röster hörda. När de gör så blir de nedsablade som gubbstruttar, anti-intellektuella gamlingar som inte förstår nutidens kultur. Böneskölden över landet som sannerligen visade sig hålla 1939-1940 har så många hål att ondskans andemakter piper ut och in genom dem som de behagar.

    Lite egoistisk är jag i mitt ständiga gnällande om oandlighet och nedmontering av kristendomen: jag har en släkt på min mors sida som gått igenom andra världskrigets fasor. Jag vet från närmast möjliga källa vad domar som rycker i tillvarons rötter vill säga. Jag vill inte vara med om detta själv! Även om jag den dagen argt kan skrika: vad var det jag sa, så hjälper det varken mej eller andra.

  11. Demingers analys är träffsäker och ringar in några av de största problemen. WildWest kommenterar det hela bra, ovan.

    En fundamental orsak är att avfallet ALLTID börjar från predikstolen. Vi har en äldre generation, född och uppväxt med Gudsfruktan, som nu gått ur tiden, vilka varit de som burit fram Sverige på sina böner inför Gud. En ny generation har uppstått i dess ställe och tagit över ledningen. Många har trängt sig fram till positioner de inte skulle haft. Kyrkor har ofta på världsligt sätt börjat anpassats till en underhållningsindustri.

    Detta avfall är inget nytt i historien, om än ack så smärtsamt för dem som älskar sin Gud. Domarboken beskriver avfallet efter Josua så här:

    ”7 Och folket tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de äldste levde, de som voro kvar efter Josua, dessa som hade sett alla de stora gärningar HERREN hade gjort för Israel. 8 Men HERRENS tjänare Josua, Nuns son, dog, när han var ett hundra tio år gammal. 9 Och man begrov honom på hans arvedels område i Timna-Heres i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas. 10 När sedan också hela det släktet hade blivit samlat till sina fäder, kom ett annat släkte upp efter dem, ett som icke visste av HERREN eller de gärningar som han hade gjort för Israel. 11 Då gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och tjänade Baalerna… 14 [då] upptändes HERRENS vrede mot i Israel, och han gav dem i plundrares hand, och dessa utplundrade dem; han sålde dem i deras fienders hand där runt omkring, så att de icke mer kunde stå emot sina fiender.”
    Dom. 2:7-10, 14

    Det är nu så långt gånget att ingen människa, inte ens grupper av människor kan stå emot den dom som vilar över Sverige, till följd av avfallet. Det enda vi kan göra är att ropa till Gud, såsom folk och släkten har gjort i alla tider när ondskan tagit överhanden. Gud kan frälsa oss!

    MVH / Sefast Tronde

  12. Om man ska bygga ett hus måste man först lägga grunden rätt och det gjorde man ju förr i våra kyrkor. Guds evangelium förkunnades med kraft och människor blev överbevisade om synd, rättfärdighet och dom. Och man fick uppleva en underbar nåd i Jesus Kristus.

    Om vi fokuserar på gudstjänsters utformning skrapar vi ju bara på ytan och ingen verklig förändring sker.

    Vad är det för helighetskänsla man möter när man går in i en kyrkobyggnad där man inte förkunnar Guds evangelium i originalversion? Vårt känsloliv är också degenererat av synden och inget att lita på och speciellt inte i relationen till Gud.

    Sista delen av pastor Karlendals artikel är den viktigaste.
    Vad hjälper det en människa att hon har gått i kyrkan i hela sitt liv om hon inte har blivit född på nytt av den helige Ande genom ett bibliskt evangelium?

  13. Demingers artikel är i sanning välkommen. Någon skulle dock reagerat för länge sedan. Det måste alltid vara någon med tyngd ur egna led, annars lyssnar ingen. Tråkigt men sant. Jag är glad att Deminger inte backar och vill släta över utan fortsätter vara för svenska förhållanden rätt skarp.

    Det är en himmelsskriande skillnad mellan gudstjänsterna under min barndom på 70 och 80-talet i en av karismatikens högborgar inom pingst och hur det ser ut i samma kyrka idag. Jag mår dåligt när jag tänker på det, ändå var det över tre månader sedan jag sist var där.

    Jag tror ordet ”ödmjukhet” är pudelns kärna. Ödmjukhet gentemot de äldre, de som offrat, byggt upp och vidmakthållit kyrkan både fysiskt och andligt – det går inte att vara en revolutionär kyrka som brutalt kastar ut allt det gamla på historiens skräphög. Var nånstans finns exempel på det i Bibeln?

    Ödmjukhet gentemot Gud, man verkar ha glömt varför man samlas i en kyrka, man har glömt hur hög och upphöjd Gud är. Gör tankeexperimentet att kung Carl XVI Gustaf kommer på besök till kyrkan. Hur beter vi oss, klär vi oss då?

    Ödmjukhet som en del av heligheten. När jag vet om att jag ingenting kan, ingenting är utan Jesu död o uppståndelse så kan jag inte kaxigt och egoistiskt hitta på vad som helst i en gudstjänst.

    Skiljelinjen framöver går inte mellan samfund o samfund utan rakt igenom alla samfund.

  14. Jag tycker faktiskt reaktionerna – kommentarerna till Demingers artikel säger mer om det allvarliga läget för frikyrkan än Demingers artikel.
    Att vanliga lekmän responderar utifrån olika synvinklar är fullt nasturligt, men när pastorer och församlingsansvariga responderar utifrån sina egna domäners perspektiv har gett fadd bismak faktiskt.
    Jag har försökt kommentera det i anslutning till artiklarna, men få verkar respektera & förstå och respektera Demingers position.

    Utgångspunkten är att han summerar sitt livsverk i frikyrkomiljö.
    Det om något borde om något få pastoerer att stanna upp i respekt och enbart reflektera.
    Istället rusar man ut & ska göra sig till tolk till det som inte behöver tolkas…
    På sidan om har en del av dessa egna bloggar, där man skriver frenetiskt om ditten & datten.

    Bara den andan ger näring åt att det ortodoxa liturgiska kyrkorummet skapar mer helighet åt det håll Deminger pekar…

  15. ”Mina tankar och böner går till de pingstförsamlingar som stått emot trycket och vägrat ansluta sig till Pingst-ffs/SKR/KV. Enda gången jag firat nattvard senaste året var i en sådan.”

    Hoppsan – det där var ju inte sant… En av de finaste nattvardsstunder jag deltagit i någonsin anordnades av Shabbat Shalom. Det var under senaste året sedan det med.

  16. Det är på inget vis egendomligt att frikyrkorna betraktas som överspelade och onödiga då de samtliga, med få undantag, strävar mot en enda enad katolsk kyrka i Europa i enlighet med Charta oecumenica. Varför ska man tillhöra ”skökans döttrar” om man kan tillhöra ”skökan”?

    Mina tankar och böner går till de pingstförsamlingar som stått emot trycket och vägrat ansluta sig till Pingst-ffs/SKR/KV. Enda gången jag firat nattvard senaste året var i en sådan.

  17. Mikael! Jag tycker,att Sigfrid Deminger svarar mycket bra i denna intervju! Han ger naturligtvis inte svar på alla frågor vad som gäller det kristna livet i Sverige. Men han sätter dock fingret på den ömma punkten, gudstjänstfirandet.

    Jag och min fru besökte härom söndagen vår gamla församling, pingstförsamlingen. Stilen var ganska lik, de yngre fruarna ledde gudstjänsten. Det skulle vara ledigt och trivsamt. Man sjöng inte ur Segertoner, utan modernare stil och därutöver fick vi lyssna på damernas duett, drama av ungdomar. Nattvarden firades värdigt ledd av ungdomsledare. Predikan hölls av vår präst, som gästpredikade där. Han talade just om att det inte finns garantier att namnet Filadelfia säkrar livet i en församlingen, så att man ska se till att ingen tar ”din krona” eller segerkrans.

    Pingströrelsen har varit en levande väckelserörelse och man la vinn att delta i gudstjänsterna, men det var inte så många av medlemmarna där, som är skrivna i matrikeln. Visst är det procentuellt än mindre i SvK, men inom PR betydde medlemskapet i matrikeln mer än i SvK!

    Det är just dessa damer, som öppnade mina ögon, hur man har förtunnat gudstjänstlivet inom PR. Inte bara det utan dessa damer var åtminstone tidigare, när vi lämnade PR, tongivande hur man ska forma och fira gudstjänster. De har fått testa alla möjliga varianter för att locka medlemmar och utomstående till kyrkan.

    Att fira gudstjänst är inte bara att låta några yngre damers fantasi och ”hittapå” flöda. Och det är just detta, som Deminger och jag reagerar på. Gudstjänsten är, även om människorna agerar, något mer än ”vad jag kan nu hitta på”. En sann gudstjänst är, när man kan koppla bort människorna på ett sätt, där Gud kan uppenbara sej till mej och dej genom församlingssången, genom bönerna, i vilka jag deltar samt genom predikan, som pastorn / prästen har. När man kommer till gudstjänsten bör den börjas med bibeltextläsning och bön.

    Jag uppskattar SvKs gudstjänst i det att man läser alltid tre bibeltexter, att man har syndabekännelse, dvs. man blir påmind om frälsningen i Jesus Kristus. Att vara DELTAGANDE är SvKs styrka. Det är naturligtvis frivilligt, det finns folk i SvK, som inte deltar, utan passivt iakttar.

    Det är till fullo sant, att det finns många extremt liberala präster och andra, som styr, men det betyder inte att hela SvK är borträknat. Jag förespråkar inte extrem högkyrklighet, men Deminger vill och jag har tänkt också många år på, när jag var frikyrklig, att man måste komma fram till någon gudstjänstordning, som inte kan rubbas på hur som helst, utan man förstår, att det är viktigt att fira sammankomst på ett sätt för att det kan kallas för gudstjänst.

    Deminger lyfter fram även ”församlingstillväxten”. Det var verkligen bra! Hur länge och många år man har ägnat sej åt alla ”metoder” och ”konferenser”! Låt Gud ge liv åt sin kyrka! När människorna vill göra sin kyrka ”populär”, kommer det påverka utan vidare budskapet. Kyrkornas popularisering har inte lett till någon ”församlingstillväxt”. Varför ska man ödsla sin energi på sådant??

    Till Gunnel vill jag säga, du kan studera närmare hur t.ex. Pingstförsamlingen i Värnamo brukar sin kyrka. PF i Värnamo tillhör de större församlingarna inom PR. Det är inte frågan om konserter, utan alla möjliga konferenser, som äger rum i den nya kyrkan, Arken. Är det denna offentlighet, som man strävar efter inom PR? Att ondgöra sej på SvK, hur de brukar sina kyrkolokaler, är inget att jämföra hur många frikyrkliga lånar ut sina lokaler till det ena och andra evenemanget. Bättre är att en kristen kyrka står TOM än att det lånas till all sköns värmepumpkonferenser i jakt efter pengar. Som PRs huvudhelgedom lånades till djävulska rock-konserter. Hellre åker jag till Varbergs kyrka och lyssnar på Bachs Matteus-passion!! Eller orgelkonserter i olika kyrkor!

    Om man nu ska prata om frikyrkligheten och musiken, brukar jag kolla ofta youtube och se och lyssna på holländska sidor av Nederland zingt, Stormvogel25, dessa sidor är den holländska reformerta kyrkans antar jag. Sedan brukar jag lyssna på serbiska adeventister från Beograd, drdjor,koral. De tyska nyapostolikernas musik är också fantastisk, benny hoirnas kanal har mycket vacker musik, men ingen film. Det finns bra frikyrklig musik utan efterapning av amerikaniserad schlagerstil!!

  18. Tack för att du skrev igen, Mikael Karlendal. Så är det. Det finns ingen referensram till bibelns huvudbudskap. Det jag undrar lite över är Bibel 2000, som tunnat ut budskapet på flera ställen. Det får man inte låtsa om. Summan av uttunning sker överallt och det verkar vara synd om pingstungdomar, som inte får dansa och ta en öl.
    I Svenska Kyrkan är det ont om pengar nu så när som till Musikkonserter.

  19. Vargarna har tagit över, generellt sett är det inte bra för någon människa att ”gå i kyrkan”. Undantag finns givetvis där Guds evangelium förkunnas. Problemet är att begreppet evangelium kan betyda vad som helst idag tyvärr. Var och en anser sig själv ha rätten att tolka innebörden, så här behövs en klar definition. Romarbrevets fyra första kapitel måste väl vara den bästa källan. Det är inte lätt att kämpa mot getterna i dom religiösa inrättningarna (endast en mycket liten procent av medlemmarna är födda på nytt=kristna) för att få till stånd en nödvändig reformation. Låt det rasa alltihop. Enda möjligheten är att starta nya församlingar där ett evangelium i originalversion förkunnas. Ingen väckelse kommer utan en reformation angående bibelns evangelium. Allting annat är sekundärt. Men evangelium är fortfarande Guds kraft till frälsning!

  20. ”Jag vet att när jag lämnat er skall farliga vargar som inte skonar hjorden tränga in bland er. Ur era egna led skall det träda fram män som förkunnar villoläror för att dra lärjungarna över på sin sida. Håll er därför vakna”.

    ”… en allmän samhällsutveckling med diverse andra faktorer har resulterat i en tämligen tunn förkunnelse rent läromässigt – dvs en förkunnelse med en kraftig betoning på urval av vad som får eller kan sägas – har resulterat i en stor biblisk och teologisk analfabetism i våra frikyrkliga led.”

    Så är det nog och därmed görs det också möjligt för vargarnas framfart.

    Bibeln varnar för den sista tidens faror för troende, du nämner själv hänsynslösa vargar som villolärare. Falska profeter skall också uppträda. De flesta menar nog att vi lever i den tiden nu. Ska vi uppfatta Sigfrid Demingers varningar som ett uttryck för detta?

    Samhällsutvecklingen skulle väl i sig inte behöva utlösa en tunnare förkunnelse, Guds ord är ju fortfarande ”skarpare än något tveeggat svärd”, såvida det inte är där förtunningen visar sig. Att urvalet blir för smalt, men varför behöver samhällsutvecklingen styra oss i den delen? Vad behöver tillföras frikyrkan för att vi ska påverka i stället för att påverkas?

Lämna ett svar till Sefast Tronde Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.