Jag var på Pingströrelsens rådslag i Norrköping detta år. Det var väl inte så extremt upphetsande som många kanske tror, men det är alltid trevligt att träffa kollegor och stifta nya bekantskaper. Mycket av denna typ av tillställning är ju sådant som rör formalia och andra nödvändigheter i föreningslivet. Lite grann av visionssamtal och framtidsstal var det dock. Men, inte riktigt på det sätt som jag hade föreställt mig.
Jag hade förväntat mig en intressant redogörelse för hur olika ”testförsamlingar” har gjort rent praktiskt för att hantera medlemskapsfrågan. Min förväntan bygger delvis på detta blogginlägg av Pelle Hörnmark och denna Dagenartikel. Dvs frågan om vilka som kan/får bli eller vara medlemmar i en pingstförsamling. Att detta bland annat skulle röra frågor som troendedopskrav eller inte, och frågan om omvändelsekravets vara eller icke-vara. Det sista med tanke på den diskussion som varit och som förmodligen även kommer att fortsätta om människor som inte lever i enlighet med församlingens äktenskapssyn, att den enda bibliskt tillåtna samlevnadsformen är äktenskapet mellan en man och en kvinna.
Nu blev det ingen diskussion om detta. Utan frågan som lades fram för diskussion var: Vilka församlingar kan eller får tillhöra Pingst – fria församlingar i samverkan. Ingen av de s k referensförsamlingarna redogjorde för någonting av detta slag. Däremot var det en pastor från Mora som spontant kom med en intressant och positiv berättelse utifrån sina lokala erfarenheter. ”Mora” handlade dock enbart om dopfrågans konsekvenser. Men, huruvida man kan leva i allvarlig synd utan att vilja ändra på det, och ändå bli medlem i en pingstförsamling behandlades inte.
Jag tycker att det är ganska märkligt att diskussionen inte handlade om det som man hade kunnat förvänta sig, om medlemskapet i den lokala församlingen och hur de så kallade referensförsamlingarna har gjort. Den fråga som togs upp är också viktig, men varför i förväg ge sken av att debatten på Rådslaget också skulle handla om det lokala medlemskapet och därför inte ta den debatt som uppstod i våras? Nu blev det lite av ett antiklimax.
Det verkar som om det är en allmän mening från ”högre håll” att bejaka att pingstförsamlingar i landet ska sköta sina medlemskapsfrågor internt på det sätt de vill, utan att man ”uppifrån” ska behöva lägga sig i. Men, i stället för gemensamma kriterier för vilka som kan eller får vara/bli medlemmar i den lokala församlingen, såsom troendedopskrav och krav att man t.ex. omvänder sig ifrån och lämnar olämpliga samlevnasförhållanden, så skall det i framtiden i stället finnas ett tydligt och klart krav om vad man undervisar och står för som lokal församling. Det ska framtas ett bekännelsedokument, något liknande som t.ex. det Statement of Faith som Pentecostal European Fellowship har.
Nu tycker jag personligen, att detta med ett centralt trosdokument eller bekännelsedokument i sig är en riktigt bra tanke. Det stöder jag gärna. Ett sådant dokument bör vara allmänt hållet och inte alltför ”sekteristiskt”. Det bör framhäva en grundläggande evangelikal teologi som också uttrycker en tro på det karismatiska. Det bör slå fast den evangelikala synen på Bibeln som Guds ofelbara ord och högsta auktoritet för tro och liv. Det bör slå fast att vi står i den kristna traditionen och tror på en treenig Gud. Det bör inte vara alltför ”pentekostalt”. Det bör t.ex. inte kräva att församlingar ska undervisa att tungotalet är ett nödvändigt tecken på andedopet. Det får gärna ha en passus om grundläggande kristen etik som slår fast att vi står för en biblisk äktenskapssyn, där äktenskapet bara är till för en man och en kvinna. Men, om man ställer ett sådant krav på de församlingar som vill tillhöra samfundet Pingströrelsen, att det är detta de ska undervisa och predika, är det då inte också rimligt att man preciserar att de ska praktisera det de ska stå för?
Med tanke på den diskussion som hittills varit om medlemskapsbegreppet, så vill jag i detta inlägg beröra endast följande. Jag kommer att återvända till frågan framöver, var så säker.
Jag menar att utvecklingstendensen visar tydliga drag på att man på ledande håll i pingströrelsen har gett upp den ursprungliga tanken på rena troendeförsamlingar på det sätt som väckelserörelserna från 1800-talet och framåt har strävat efter. Man tror sig inte längre kunna praktisera detta, ”verkligheten” har sprungit förbi oss.
Ingen vill tillbaka till 1950-talet och dess syndakatalog och den församlingstukt som då praktiserades – och det med rätta, enligt mig. Problemet är att man nu sedan lång tid tillbaka snarast har slagit över och hamnat i det andra diket. Därför består medlemsmatrikeln i dagens normalförsamling inom pingströrelsen till en tredjedel av människor som sedan länge ”röstat med fötterna” och lämnat församlingen för flera år sedan, antingen för att de inte är troende över huvud taget eller för att de bor på annan ort eller något annat. En tredjedel består av passiva medlemmar som visar sig någon gång per kvartal i bästa fall. En tredjedel är hyfsat aktiva och visar sig ett par gånger i månaden eller mer. Hur lever alla dessa människor? Vad tror de? Ingen har någon aning. Därför fungerar inte ”troendeförsamlingen” längre som begrepp idag. Att så att säga rekonstruera församlingen tillbaka till idealet om en församling bestående av de aktivt troende, ses som ett alltför komplicerat arbete med allt vad det skulle innebära rent praktiskt. Att praktisera troendeförsamling kan man enklast göra i nystartade församlingar, men i gamla församlingar är det nog i praktiken kört.
Att i denna situation då i stället kräva en konfessionell tydlighet kring var församlingen står, vad den undervisar och predikar, är en god sak. Församling må vara luddig i vilka som tillhör den, men tydlig i predikan och bekännelse. Situationen kan i mångt och mycket liknas vid den kristna kyrkans situation under senantiken eller den tidiga medeltiden. På den tiden då de romerska kejsarna började bekänna sig till kristen tro och började gynna kyrkan på olika sätt, så fylldes helt plötsligt kyrkan av mängder av människor som ville vara med, kanske inte alltid drivna av tydlig övertygelse om den kristna trons sanning. Samma sak skedde utanför imperiet bland alla germanfolk och slaviska folk i Europa. En härskare blev omvänd och bestämde då helt sonika att hans folk också skulle döpas och tillhöra Kristus. Vad gjorde kyrkan då? Jo, man döpte folk och började undervisa dem! Men, det finns en viktig skillnad mellan den tiden och vår tid…
Dåtidens kyrka var inte organiserad som ideell förening à la svensk folkrörelsemodell. De nydöpta hedningarna blev inte föreningsmedlemmar med rösträtt och beslutanderätt i föreningens administrationsmöten. De fick inte bestämma vad församlingen skulle undervisa. De fick inte besluta om vem som skulle bli näste pastor. Kyrkan hade en hierarkisk organisation med ett tydligt apostoliskt budskap förankrat i tydliga trosbekännelser. Kyrkan utsåg sina egna ledare. Kyrkan bestämde vad tron och förkunnelsen var, inte de enskilda ”medlemmarna”… Allt detta i teorin, förstås. Praktiken i de tumultartade medeltida Europa var inte alltid så enkel.
Om den svenska pingströrelsen ska utveckla sig till en folkkyrka av mer traditionell modell, där ”alla” kan vara medlemmar, och det verkar ju som att man har kapitulerat för utvecklingen, då måste den kyrkan vara en tydlig konfessionell kyrka som den tidiga medeltida kyrkan. Men, vill vi vara folkkyrka av det slaget, då måste vi skrota folkrörelsemodellen. För inte vill vi väl att vem som helst ska få beslutanderätt över församlingen. Inte vill vi väl att den ”som bara tror på kyrkan men inte på Gud” ska få besluta om vad vi ska predika eller om vem som ska bli näste pastor? Om vi vill att gränsen för att komma in ska vara lite mjuk och luddig, om vi vill betona att kristenlivet är en process, då måste ”kärnan” inte bara vara konfessionellt tydlig, utan också oberoende av allmändemokratiskt föreningstänkande av folkrörelsemodell.
Här hade det varit intressant om någon referensförsamling hade fått presentera sig. Finns det kanske någon sådan församling där församlingens så kallade ”juridiska person” inte utgörs av samtliga församlingsmedlemmar, utan endast av en mindre krets? Om svenska pingströrelse som samfund ska utveckla sig i en riktning åt det håll som ovan beskrivits, då är det nödvändigt, inte bara önskvärt, att vi helt slopar folkrörelsetänket och föreningstänket. Då får vi sköta frågor om allas delaktighet på annat sätt. Man kan inte låta oomvända bestämma över kyrkan. Man kan inte låta utvecklingen gå åt det håll där Svenska kyrkan befinner sig nu.
Jag är inte helt övertygad om ännu, att vi måste överge modellen med troendeförsamling. Att den inte fungerar nu som den praktiseras nu är dock helt klart. Och om man ska behålla den modellen, måste alla nuvarande församlingar reorganiseras och rekonstrueras, med stort initialt medlemstapp på papperet som följd. Men, om detta är för opraktiskt eller av olika andra skäl inte går att genomföra eller om det av vissa andra skäl inte är önskvärt (det finns skäl som jag inte går in på här), och man i stället väljer att bli en konfessionell kyrka med ett tydligt centrum, då måste vi överge folkrörelsemodellen och i stället bli en konfessionell folkkyrka.
Men, mer om detta framöver.
Det är synd att det inte kunde bli något bra samtal om nya mediers roll för EFK:arna. Jag sympatiserar med Stefan Swärd i denna fråga.
Mikael, tack för ett intressant och tänkvärt inlägg! Jag kan kanske inte lyckas formulera mina tankar så väl, men skriver dock något.
Liberalteologins intrång i PR är ett faktum. PR har haft någorlunda enhetlig teologi, även om man inte skrev ner något bekännelsedokument. PR var rätt så tydlig i sin församlingssyn och frågan var av stor vikt. Att påstå något annat vore lögn. Detta var viktigt för att göra tydlig markering gentemot övriga frikyrkor.
Det är en fråga för forskare att studera, hur och när man började överge sin fundamentala tro i PR.
När man öppet ifrågasätter sin teologi, kommer frågan: Varför existerar PR? Är det så att man byter teologi beroende tidens anda? Eller är allt så fritt, att man kan tro på den teologi, som passar för en? Finns det någon teologi, som håller oberoende på människors tyckande och upplevande? Mikael, du kanske menar, att ”de viktiga frågorna” består. Men om man argumenterar på det sättet, är PR definitivt inget alternativ att tillhöra, eftersom den föddes och formades med den bestämda synen på församlingen och som kom att konstituera PR jämte med den pentakostalistiska pneumatologin.
Sanningen är att PR är död och PR saknar bekännelsedokument och de konservativa reaktionerna i större omfattning finns inte, jämför SvK, som har flera rörelser, som kan falla tillbaka till bekännelsedokumentet. Jag har varit pingstvän, men när jag förstod den teologiska villervallan, ville jag samtala om teologin med pastorn, fick jag nej. Konsekvensen blev att jag lämnade PR. PR har saknat samfundsorganisation pga teologin, fanns det inga möjligheter att gå vidare med sina funderingar.
Det är inte endast PR, som har kris, utan hela frikyrkligheten är i rejäl gungning. Lite grovt taget kan man säga, att tron, teologin är inte längre det viktigaste i frikyrkorna, utan pengarna kommer först, teologin sedan. Man behöver inte vara större teolog att begripa att resultatet blir liberalteologi i den meningen, att slå ihop kyrkor och samfund för att ha bättre ekonomi och sedan tolerera alla olika teologier eller tig om bekännelsefrågor så att ingen blir ”sårad”.
Därför tycker jag, Mikael ditt förslag om tydlig teologi och förkunnelse är lovvärt och jag är glad över dina insikter i teologin. Men jag tror, att du har kommit bort från PRs teologi.
Som kristna människor vi förändras och vi kan vara uppriktiga och erkänna våra fel och misstag. Uppvuxna i en pietistisk väckelsekristendom, blev alltför stor betoning på människans val och därför har många fått revidera sin teologi likaså den kraftiga betoningen på nuet, just nu. Man reflekterade inte över historien eller var kommer min teologi från? Man trodde på den som den enda sanningen, styrd av den Helige Ande. Jag raljerar inte, så var det för mej och många. Och nu håller allt att falla sönder!
Mikael!
Jag utgår från att det är den andliga situationen i vårt land som ligger till grund för olika åtgärder som kan bli aktuella i nuläget. Jag menade inte att kräva något recept från dig personligen. Lika lite som att jag skulle sitta inne med facit. Att ventilera frågor i detta angelägna ämne behöver inte vara fel.
Med rätta är nog de namn du nämner exempel på starka pastorer. Extremt beroende av den helige Ande. Att jämföra de ”starka ledare” från bibeln och den första församlingen med dagens ledarskap kanske går att göra, men då måste även andra ledaregenskaper räknas in.
Är det starka pastorer vi behöver, eller är det starka församlingar? Är det ett pastorsproblem eller ett församlingsproblem? Frågan betraktas kanske som fel ställd, åtminstone ur pastorns perspektiv, men kanske ändå kan ställas. Finns det öht en mönsterbild som vi till äventyrs övergett, eller är situationen en helt annan i dag än på Jakob och Paulus tid och av den anledningen kräver andra lösningar?
” I Ef 4:11-16 talar Paulus om den kristna församlingens ledare. Han nämner flera olika tjänster, apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. De har tillsammans en mycket intressant uppgift. De skall nämligen göra de heliga mer fullkomliga, så att de når en mognad som svarar mot Kristi fullhet. Kännetecknet på den mognaden blir bl.a. att man inte längre drivs hit och dit av olika vindkast i läran, utan man blir stadig genom att lära sig bedöma det man hör och ser. (Det förutsätter enhet i läran).
Trots att Jesus betonar att ledarskapet är tjänande och inte styrande har många församlingar och samfund en hierarkisk struktur, där beslut och riktlinjer kommer ”uppifrån”. I sammanhanget betonas ofta ledarfunktionerna som speciella ämbeten i stigande rangordning efter växlande värdeskala: utbildning, tjänsteår, vigning resp. bedömd lämplighet eller ”smörjelse”. Varför blir det så?”
Den senare delen av mitt inlägg är från Sven Reichmans undervisning i ämnet ledare, som jag på intet sätt tycker avviker från grunddokumentet, bibeln.
Men vänta nu, Mikael Karlendal.
Du skriver ”Vi har haft starka pastorer som styrt och ställt ganska så rejält, och vi har i praktiken också ordnat olika former av samarbeten kring missionen, kring Dagen, osv.” Predikat demokrati men i praktiken gjort något annat.
Är du inte problemet på spåret här?
Starka pastorer, vad menas med starka pastorer? Vad menar du med starka pastorer, är det positivt eller inte? Är det enligt mönsterbilden?
”Om vi förändrar medlemskapsbegreppet och tillåter i stort sett vilken religiöst intresserad som helst att bli medlem”
DÅ måste vi ha starka ledare som står emot liberaliseringen i både troslivet och organisationen. Finns det något som talar för det?
Och som du skriver, Livets Ords modell innehåller vad jag förstår ingen framgång. Det kommer att fungera ännu sämre framöver.
Så, Mikael hur ser receptet för att utbreda gudsriket ut?
http://stig-melin.blogspot.com/
Stig Melin, varför frågar du mig om receptet för att utbreda gudsriket? Jag har väl inte påstått att jag har något sådant? Frågan är rätt konstigt ställd!
Begreppet ”starka pastorer” kan tolkas båda positivt och negativt, men som en sorts saklig beskrivning av många pingstpastorers roll under 1900-talet, så tycker jag att det är en ganska träffande beskrivning ur båda aspekterna. Och ja, jag menar att den nytestamentliga ”mönsterbilden”, om man nu kan använda det uttrycket, ger tydliga exempel på motsvarigheten till ”starka pastorer”. Jag tänker på Jakob i Jerusalem, jag tänker på Paulus roll i förhållande till församlingarna, på Timotheos roll (han som till naturen var timid, men fått stora befogenheter)… Det finns mycket som talar för att internt stridande kollektiva ledarskap av extrem kongregationalistisk modell inte är en biblisk mönsterbild.
Dessutom behöver vi få se en upprättelse av de andliga tjänsterna och gåvorna i våra kyrkor. Vi kan läsa i Apostlagärningarna 11:27,28 om kringvandrande profeter och hur aposteln Johannes i Upp. 2,2 frambar budskap från Gud till församlingarna. Vi ser hur enkla fiskare utan högre teologisk utbildning blev mäktigt använda av Gud. De hade gått i lära hos Jesus (LÄRJUNGAR). Vi kanske också skulle fundera på att införa mer av mentorskap för att leda in kallade människor i andliga tjänster och uppgifter. Jag tror hursomhelst att när det ”yttre trycket” ökar kommer en urskiljning och rening att ske i församlingen. Och Gud kommer att bekänna sig till de som vill betala priset.
Måste bara få komplettera Karlendals senast myntade uttryck:
håkanjuholtare med hellekleinare,
när nu föreningsdemokratin satts i högsäte & nogrannheten med återspeglad social demokrati i val av ledning :-)…
Kanske lite väl provocerande med den rödstämplade lägertillhörigheten… 🙂
Vi ska som vanligt undersöka om bibeln har några ledtrådar att ge. Karlendahl skrev att Pingst verkar ha lämnat över till varje församling att bestämma; att inte pingströrelsen centralt verkar vilja komma med några riktlinjer om bland annat den så kallade ”medlemsskapsfrågan”. Paulus grundade flera församlingar men han lämnade dem inte åt sitt öde och lät dem själva avgöra i viktiga frågor. Tvärtom kan vi läsa hur han vårdade sig om dem och förmanade på olika sätt och varnade för och tog itu med villolärare. Detta är ett starkt argument för att det bör finnas en gemensam överordnad samsyn och vissa minsta kriterier för vad som ska känneteckna en kristen församling. Vi kan inte låta demokratiska majoritetsbeslut i lokala församlingar avgöra viktiga teologiska ställningstaganden. Då hamnar vi snart där svenska kyrkan i många fall har hamnat.
Ansvar under frihet men inom tydliga och gemensamt överenskomna ramar utifrån vad Guds ord stipulerar och möjlighet att utesluta eller ta de ohörsamma i örat måste vara modellen för både kyrka och individ. Och är vi rädda för vad ”världen” ska tycka och tänka om detta så kan vi lika gärna lägga ner all verksamhet redan nu.
Jag gjorde det som Nils nu funderar på och lämnade pingstförsamlingen där jag var medlem för ca 5 år sen av liknande orsaker som han nämner samt även p g a att man tillät öppet homosexuella medlemmar och t o m lät dem framträda på plattformen.
”Anna: Du hoppar ofta in här och jag är fortfarande intresserad av hur friheten ter sej just nu jämfört med att vara med i frikyrkan!”
Det stämmer inte. Jag tror det är första gången jag kommenterar på denhär bloggen! Vad gäller din fråga så är min erfarenhet den att det finns väldigt många tankar om hur du ska vara för att passa in i den frikyrkliga världen. Detta sägs och/eller sker ofta som ”tyst kunskap”, utifrån att det är så Gud vill ha det. För mig är detta ett sätt att förminska Gud. Jag skulle kunna skriva en avhandling på livet i en frikyrka, men jag kommer inte att diskutera detta djupare här, eftersom risken att missuppfattas är stor på forum som detta.
Anna, då kan jag upplysa dig om att du har skrivit sammanlagt åtta (8) kommentarer på denna blogg och att du ömsom kallar dig Anna och Bea.
Ulf S, jag tror att alla former av kyrkostyre har både sina för- och nackdelar. I teorin har vi i pingströrelsen stått för en extrem konkgregationalism. Vi har predikat jämlik demokrati i församlingen, och varje enskild församlings absoluta självständighet och oberoende. I praktiken har vi varit ett episkopalt samfund. Vi har haft starka pastorer som styrt och ställt ganska så rejält, och vi har i praktiken också ordnat olika former av samarbeten kring missionen, kring Dagen, kring gemensamma predikantveckor, kring vigselnämnden och liknande, som i praktiken har gjort oss till lika mycket samfund som några andra. Skillnaden har väl bara varit att allt detta inte har varit uttalat. Det jag framför allt menar är, att om vi förändrar medlemskapsbegreppet och tillåter i stort sett vilken religiöst intresserad som helst att bli medlem, så kommer den nuvarande till formen kongregationalistiska/föreningsstrukturen att innebära att en massa håkanjuholtar och andra personer med religiöst intresse men inte avgjort kristna, att kunna bestämma över vad som ska sägas eller inte från predikstolen i din kyrka. Så, visst tror jag att vi borde närma oss Livets ords modell. Inte helt anamma allt, men vårt nuvarande fungerar inte som det skall just nu, och kommer att fungera ännu sämre framöver.
Anna: Du hoppar ofta in här och jag är fortfarande intresserad av hur friheten ter sej just nu jämfört med att vara med i frikyrkan!
Mikael o Nils: jag håller helt med Dej, Mikael, om att det inte alls är bra att vi som kräver lite mer allvar lämnar kyrkan resp inte orkar gå dit. Det är en väldigt jobbig situation för mej själv. Samtidigt som träiga predikningar inte alls lockar mej tillbaka så lockar mej ändå det samfällda lovprisandet av Gud. Det skriker inombords efter den heligheten! Den var förr ett signum i varenda pingstkyrka och var är den nu? Idag har barnskrik, busvisslingar och applåder tagit över!
Lärde mej bara häromveckan att t o m min farfars farfar var en bekännande kristen med stort inflytande i sin region. Jag är alltså den femte generationens övertygade kristen som halvt om halvt lämnat kyrkan. Det känns absolut inte bra i någon ände! Jag mår inte bra av det heller. Men jag håller åtminstone mej kvar i tv-kyrkans värld där jag faktiskt får ut väldigt av predikningarna, det är nåt att tugga på under veckan.
Däremot har jag varit med så länge att alla invändningar om att jag faktiskt kan göra skillnad som enkel gräsrot visat sej vara felaktiga. Vi har verkligen försökt, men det hjälper intet, just därför att vilken kyrka som helst, vill jag påstå, är långt ifrån ”ett hjärta och en själ”. Det är ju där man felat! Det är ju här bibeltrogna predikningar även om jobbiga teman hade behövts i alla år. Att återupprätta detta kommer ta en generation! Oerhört kritisk mot det kapital och den dynamik man på detta sätt förslösat. Istället bildas idag ett gäng småförsamlingar som är synnerligen nischade. Det är ju inte precis heller en bild av Guds församling, när bara engelskspråkiga 18-25-åringar trivs! Även om det är bättre än inget alls. Men det är en återvändsgränd.
Församlingslivet idag är, där det existerar, i mångt och mycket ren föreningsaktivitet. Uteblir barnlägret, uteblir teaterbesöket för kyrkans kulturklubb, ja, då är det inte en kyrka som man vill gå till. Jag tror man måste börja med att renodla kyrkans uppdrag! Det handlar varken om det s k påskupproret eller att engagera sej för ett bättre klimat, det handlar om att i tid och otid, med- och motgång predika nödvändigheten att ta emot Jesus Kristus som frälsare, enda chansen att komma till himlen.
Ulf Stenlund skriver om att vi gräsrötter har rätt att pröva allt. Det stämmer. Det kräver dock att gräsrötterna har samma grundtro som församlingen företräder, annars kan de inte pröva det som sägs uppifrån.
Svar till Mikael
Hur ska det gå till att få fram ”en inre krets”? Är det lite trosrörelsemodell du vill ha där pastorn bestämmer det mesta? Själv tror jag på det allmänna prästadömmet även i församlingskontexten. Vi gräsrötter har lov att pröva allt men också skyldighet att behålla det goda. Förr hade SvK hög besöksfrekvens pga obligatorium. Nu har man fortfarande en ordentlig medlemsstock men ytterligt låg besöksfrekvens. Varför skulle just folkkyrkotanken vara lockande? Den verkar ju inte hindra medlemsras. Jag tror att Jesus hade rätt, det behövs sälta mot förruttnelsen. Vi behöver predika Krisus och honom som korfäst.
Allra minst lockande är den politiska styrningen av ovan nämnda kyrka. Det finns förstås en fara om nu en massa icke aktiva pingstvänner börjar komma på församlingsmötena för att försöka ta över men har någon upplevt nått sådant? Här brukar en naturlig inre krets via sig så folkrörelsemodell vi tillämpar.
Om nu nån vill ansluta sig till SvK för att bli homosexuell biskop är det väl knappast en förlust för den pingstförsamling som inte tog emot vederbörande till en sådan funktion. Självklart är varje människa älskad av Gud. Även vi människor är förpliktade till att älska alla. Därför är det orimligt att utnämna exempelvis Åke Greens predikan för hatbrott. En kristen gör som Jesus, älskar syndaren men hatar synden. Heja Frälsningsarmen, som kan skilja på sak och person.
Jag tillhör dom som är uppväxta inom en frikyrka och varit medlem där många år. MEN för några år sedan begärde jag utträde och det är något av de bästa beslut jag gjort. Jag känner mig äntligen fri! Gud är så mycket större än den snäva bild som ofta predikas inom frikyrkan. Jag vet många, som likt mig, delar synen att frikyrkan hämmar själva livet. Det fantastiska livet som Gud gett oss.
Tack wildwest !
Egentligen har jag inga problem att umgås gränsöverskridande. Jag har stor respekt för andras trosuppfattning.
Det jag saknar respekt för är framförallt de ledare som hade ljuset, men övergav dess vägledning utan att vittna om nytt ljus över skriften.
Samtidigt delar jag ändå Karlendals pragmatiska konsekvensanalys.
Tyvärr så är bibelkunskap & läseriet satt på undantag i pingst numera.
En del tycker säkert att jag uttrycker mig ilojalt, men för mig är bibeltrohet en utav de viktigaste karaktärsdragen hos en kristen läsare, och då måste en väktare inte blunda inför vad som hotar befästningarna.
Jag är fullt medveten om att vi inte kan (& inte bör ha tillbaks tolkningsavarter) sträva tillbaks till kulturyttringar som var förhärskande på 50-talet, men det finns observandum…
Kommande generationer som formats av dagens ledarskap har inte läseriets tränade förmåga att använda Bibeln som livslikare.
Kommande generation har dessutom inte den församlingssyn som är rådande i dagens församlingar.
När rörelsen nu gör ansatser till rev. syn på medlemsskap, så är det knappast något som berör en 30-årig pingstvän & knappast en tonåring.
Det som däremot berör är förebilder som lever & formar sin livsstil, med bibel i hand & ett offensivt vittnande om Gud i vardagen.
Jag ser glädjande ungdomsströmmar till sådana ”kyrkor” & samlingar där det dyker upp ett ledarskap som tydligt påvisar hängivenhet. Då skaffar sig de yngre egna ”stora” biblar & följer efter…
Tyvärr är det långsökt att denna miljö är en klassisk pingstkyrka… – men det är ett observandum att kommande generations kristna kommer inte att gå in i församlingsarvet efter dagens pingst-ffs.
Det är bara att konstatera att pingst borde i än mer rannsakelse reflektera över de egna förlorade generationerna.
Häri ligger också att äldste med grumlig biblisk återspegling, har medverkat till den kommande generationens bristande hängivenhet.
Sympatiserar mycket starkt med Nils ovan. Jag sitter i samma båt. Samtidigt har jag bekanta som gjort precis som Nils vill göra.
Det har blivit både vin och vatten av det. En del vill inte ha med vederbörande att göra, de kallas förrädare och snyltare (snälla kristna epitet över folk som faktiskt fortfarande bekänner sej fullt ut till trosbekännelsens ord), en del behandlar dem som vanligt. Tyvärr är väl ofta ledarskapet sämst på att hantera en sådan switch, kanske inte pastorn i sig med personer runt honom, entouraget.
Kanske problemet med att göra som Nils kanske gör, är att vi just nu lever i en så pass kluven och otydlig situation. Är vi förening eller är vi församling? Ska vi betrakta Nya testamentets beskrivningar av dåtidens kristna församlingsliv som normativt, och hur ska vi i så fall praktisera det idag när vi har en 2000 år lång historia som gjort att saker och ting faktiskt förändrats. Om det är viktigt att församlingen är juridisk person – och det är det, annars kan inte församlingen äga byggnader och anställa någon – hur ska vi då organisera det och ta ansvar för det? Ska jag som enskild kristen (nu talar jag inte om mig som pastor) ha åsikten att jag bara kan vara medlem i den exakt på millimetern rätta och rena församlingen, och hur hittar jag den i så fall? Hur mycket fel kan en församling ha, men fortfarande räknas som ett lokalt uttryck för Guds församling i enlighet med den matrikel han för i himlen, osv? Med mera, med mera….
Det finns många frågor… jag tror personligen, även om det uppfattas som att jag talar i egen sak, att det är bättre om enskilda kristna har en organiserad tillhörighet någonstans, hur bristfälligt sammanhanget än är. Jag tror att det är viktigt bland annat som ett uttryck för en predikan om Kristus och att han har en församling i denna världen, och inte bara en massa lösa anhängare här och där. Som ett uttryck för att frälsningen inte bara är en individualistisk självhjälpsgrej, utan Gud som ser till att skapa sig ett folk.
Jag vill inte klanka ner på någon eller någons funderingar härvidlag. Jag har full förståelse för att man kan tänka på diverse sätt här; jag har ju inte varit pastor hela livet, utan endast en kortare del av mitt vuxna liv. Och jag ska någon gång återkomma i ett blogginlägg om just detta. Men, visst är det ett större problem med denna fråga om tillhörighet eller inte för oss frikyrkokristna, som tror att den senaste ”väckelsen” är det senaste och bästa som Anden har ”uppenbarat” och som sedan århundraden levt med föreställningen om den ”rena” församlingen?
Ja, det lät lite som ett antiklimax det där rådslaget precis som du skriver Mikael. De har ju trummat på kring frågorna om medlemskapet och gjort en utredning och så blir det sådär…
”Om den svenska pingströrelsen ska utveckla sig till en folkkyrka av mer traditionell modell, där ”alla” kan vara medlemmar, och det verkar ju som att man har kapitulerat för utvecklingen, då måste den kyrkan vara en tydlig konfessionell kyrka som den tidiga medeltida kyrkan. Men, vill vi vara folkkyrka av det slaget, då måste vi skrota folkrörelsemodellen. För inte vill vi väl att vem som helst ska få beslutanderätt över församlingen. Inte vill vi väl att den ”som bara tror på kyrkan men inte på Gud” ska få besluta om vad vi ska predika eller om vem som ska bli näste pastor? Om vi vill att gränsen för att komma in ska vara lite mjuk och luddig, om vi vill betona att kristenlivet är en process, då måste ”kärnan” inte bara vara konfessionellt tydlig, utan också oberoende av allmändemokratiskt föreningstänkande av folkrörelsemodell.”
Word!
”Jag är inte helt övertygad om ännu, att vi måste överge modellen med troendeförsamling. Att den inte fungerar nu som den praktiseras nu är dock helt klart.”
Helt sant, håller med.
Mikael Karlendal använder ett uttryck som vi vanliga medlemmar vet vad det betyder. Jag tänker på orden ”högre håll”. Man har på högre håll uppfattningen si och så – –.
Det finns på rådsmötet stor kunskap om lärofrågor, det är jag övertygad om, och jag är glad att enigheten där är så stor. Men jag är lika övertygad om att det fattas en del kompetens i hur man bäst tjänar i en församling. Det är liksom inte samma sak.
Det måste i en organisation finnas ett högre håll, det är jag medveten om och det är bibliskt när det rör lärofrågor, jmfr apg 15, apostlamötet, där man slog fast viktiga regler. En viktig princip.
Men vi har också ett bibliskt exempel på hur ledarskap i en församling fylls på. I samma brev, apg 6, där man på vårt motsvarande ”högre upp” sa till församlingen att välja de medarbetare som apostlarna ansåg behövdes. Och anledningen till detta var att apostlarna skulle få mer tid för sitt egentliga jobb, förkunna Ordet och inte försumma Bönen.
Om det blir en ny situation med ett vidare medlemsbegrepp får man fråga sig vilken tredjedel som ska medverka i det utväljandet. Det kanske klarnar.
Jag tror att mycket skulle falla på plats om arbetsfördelning och ansvar lyftes från ”högre upp” och fördelades på medlemmar med de gåvor som de har.
Det skulle resultera i mer tid för ordet för de som predikar och dessutom troligtvis bättre organisation i församlingen. Kanske också därmed bättre medlemsdiciplin.
http://stig-melin.blogspot.com/
Käre bror
Det du skriver är ytterst tänkvärt.. Tidningen Dagens skriverier gjorde mig bestört. För mig känns det inte möjligt att ge upp tanken att församlingen som den var under apostlarnas tid, är mönsterbilden för vår tids församlingar. Samtidigt är jag förstås klar över att den tidens församlingsledningar inte hade att hantera vår tids mediavärld och sekulära utmaningar. Nu var det som bekant ännu värre tryck utifrån under den första kristna tiden. Vi borde faktiskt kunna hålla fast vid mönsterbilden. Tänk om det faktiskt var tack vare den hårda församlingstukten, inte trots den, som de exempellösa framgångarna kom.
Att femtitalets syndkataloger var av ondo är vi helt överens om. Min uppfattning är att det största problemet med uppräkningarna var den uppdelning av synliga och osynliga (för församlingsledningar) synder. Flickor hölls exempelvis i Herrans tukt och förmaning medan killars göranden och låtanden tilläts mer lösa tyglar. De stora skillnaden vid apostlarnas församlingstukt var att de, genom Andens ledning, direkt kunde avslöja orenhet och falskhet. Den viktigaste skillnaden tror jag dock var kärleken till de ”utomstående”. Paulus var villig att ge sitt liv om hans judiska oovändä bröder därigenom skulle bli frälsta.
Låt oss stå fast vid dagens församlingsstruktur, predika kärlek och nåd men även synd och dom. Helgelse är receptet för att vi som enskilda och församlingar ska komma närmare Jesus.
Jag vill gärna förtydliga med ett skäl som komplicerar frågan om troendeförsamlingens vara eller icke-vara:
På NT:s tid uteslöts människor inte på grund av enstaka syndafall eller av vilken synd som helst. Men, det verkar som om man kastade ut dem som (1) var villolärare, (2) var splittrare, (3) levde i grov sexuell synd (inte bara begick enstaka och upprepade syndafall på området). Det verkar i alla fall vara en apostolisk åsikt, som kanske inte alltid förverkligades. Men, syftet med att ställa någon utanför församlingen var att vederbörande skulle ta varning och omvända sig, och/eller att församlingen skulle vara ren och helig. Man blev inte utesluten för vad som helst och hur som helst. Detta var på den tid då det bara fanns en kristen församling och då alla hade kommit in där på grund av personlig tro och omvändelse och ingen var född av kristna föräldrar in i sammanhanget. Det var på den tid då det kunde kosta rejält att vara kristen.
Problemet med att praktisera en sådan sak i vår tid är, att den vi utestänger, går bara gatan ner och blir biskop eller präst i kyrkan vid andra gathörnet. Det får inte den praktiska effekt idag som det fick på Paulus tid. Och frågan är om det ens på apostlatiden praktiserades så strikt. Frågan är om inte tidens gång och historiens utveckling har gjort att det i praktiken inte är möjligt att göra på det sättet. Svensk 1900-talshistoria visar kanske att det inte ens på 1950-talet var en lyckad idé. Den senantika eller tidigmedeltida kyrkans situation vare sig i det gamla romerska riket eller utanför, kanske mer påminner om vår situation. Utvecklingen har kanske gått dithän att Jesu liknelse om säden som växer upp tillsammans med ogräset, för att skördas först vid tidens slut, är den mest träffsäkra bilden av kyrkan/församlingen.
Kanske en fast bekännelsetrogen kyrkan med tydlig tro och förkunnelse, med en styrstruktur som inte bygger på folkrörelsemodellens föreningsdemokrati, utan mer på en inre kärna av äkta troende som både tror och praktiserar allt som är skrivet, kanske det är bättre än det vi har nu. Jag tror att folkrörelsetänket måste slopas alldeles oavsett vilken väg vi väljer att gå.
Den anabaptistiska modellen är död! Inget ont menat, men frid över dess minne!
Pingback: Väckelserörelserna åter bitit på massmedias bete – Ars amandi- Konsten att älska
Jag vill ställa en hypotetisk fråga som jag värkt på en längre tid.
Bakgrund:
Normalt sett byter människor församling & begär flyttningsbetyg om man känner större samsyn med en annan församlingsgemenskap (i praktiska fall givetvis vid flytt från ort, men det är inget jag berör då det inte är en problematik).
Andra fall är begäran om utträde, då man inte delar den kristna tron längre. Detta kan också ske efter viss typ av förfrågan från ledning, då medlem inte påvisat något intresse för gemenskap under en längre tid.
Men min fråga gäller en annan problematik…
Jag delar inte den ledarskapssyn som tillämpas sedan 20 års tid. Stadgeändringar som öppnat upp för kvinnliga äldste & även ogifta.
Jag finner det inte bibliskt vederlagt att ”nytt ljus” över skriften möjliggjort denna kursändring.
Sedan har även tidsaspekten givit facit över hur församlingsutveckling blivit under den nya typen av ledarskap.
Således har mitt förtroende för sittande församlingsledning raserats, kanske mest gentemot de äldre som tidigare sa sig ha ljus över bibelsammanhangen & övergivit detta.
Sedan är det ofrånkomligt ett aber att vissa tackar ja till förfrågan utan att hitta ett enda bibelstöd för sin tjänst.
Själva processen i pingst är dessutom mer sluten & politisk än t.ex. biskopsval i SvK. Att ha synpunkter i processen utan att tillhöra församlingsledningen är att utsätta sig för motriktat osunt ljus – det råder inte öppenhet utan det blir som ledningen föreslagit.
Häri ligger en konsekvensproblematik när man ska ge direktiv till medlemskapsbegrepp & de homosexuellas anspråk på tillhörighet t.ex. (jag ska inte ytterligare utveckla detta utan stanna inför huvudfrågan).
Så den personliga huvudfrågan är:
Jag funderar allvarligt på att begära ut mitt dopintyg.
Jag har succesivt tappat förtroende för församlingsledningen som biblisk mönsterbild.
Däremot – OBS, så uppfattar jag församlingsgemenskapen som värdefull. Många är vännerna i församlingen & människor som tydligen trivs med mig & min familj. De visar alltsomofta ett grundmurat förtroende & syskonskap.
Jag värker med tanken att begära utträde med dopintyg, men samtidigt fortsätta att dela gemenskap med församlingens lekmän.
???
Då vänder jag inte församlingen ryggen utan befriar mig & de mina från att sympatisera med en ledarskapsstruktur som jag anser inte har biblisk mönsterbild för församlingsbyggande.
Undras om någon i ledningen bryr sig… man lyfter nog på hatten (om man nu haft någon) & går vidare ?
Pelle Hörnmark & Co. behöver dock inte bry sig så mycket över mitt medlemsskap i så fall fortsättningsvis
De här frågorna har jag funderat över i snart 15 år. Det är egentligen den springande punkten: vem det är som bestämmer över församlingens liv och lära. Jag tycker fortfarande att ledare inom Pingst är ganska naiva. Det finns faktiskt idag alla chanser att man på demokratiskt vis kan rösta bort en pastor och förbjuda viss typ av undervisning (har jag varit med om). Det finns idag också full möjlighet att icke-medlemmar är med på församlingsmöten och gör sin röst hörd (har jag varit med om), medlemskapskontroll sker sällan. Det mesta som handlar om ansvar, eget ansvar och allvar är ju inte populärt någonstans, ej heller i kyrkan.
Jag är helt för en modell där vissa frågor kan beslutas i medlemskapsomröstningar, t ex färgen på väggarna i barnrummet, perifera ting alltså, medan däremot lära och liv aldrig kan stå till debatt. Det ska fastslås av församlingens ledarskap (vad har vi annars andliga ledare till?) i enlighet med något bekännelsedokument som man uppenbarligen funderar över. Man måste även kunna fråntas rätten att vara pingstförsamling om man bryter mot dessa dokument. Gissar att man inte på rådslaget diskuterade något så negativt??
I praktiken har man då förändrat folkrörelsetanken, men jag ser ingen annan möjlighet. Jag tror inte det går att genomföra en generalrensning av matriklarna, konsekvenserna av detta skulle bli alltför besvärliga att hantera, tänk bara vad den sekulära pressen skulle skriva och hur ofta ordet ”fundamentalist” skulle komma till användning.