Det diskuteras ju en del om manligt och kvinnligt och om vad det har att göra med hur kristna församlingar ska börja växa, osv. Nu har en norrländsk pastor skrivit i Dagen om detta. Därför vill jag gärna delge några tankar, lite allmänt vidlyftigt:
- Frågan om församlingstillväxt är med största sannolikhet inte en man-kvinna-fråga. Att kristna församlingar i Sverige idag inte växer generellt sett har inte att göra med om de har kvinnor i ledningen eller ej.
- Frågan om både män och kvinnor kan vara pastorer och/eller äldste i en kristen församling, kan inte lösas i första hand genom försök till olika former av generaliserande beskrivningar av manligt respektive kvinnligt, utan den frågan kan enbart avgöras på rent exegetiska och teologiska grunder. Kortfattat: Är det bibliskt rätt att ha kvinnliga pastorer eller ej?
- Den ovanstående frågan kan heller inte lösas genom att hänvisa till extrema situationer som t.ex. den norrländska väckelsehistorien. Det kan möjligen säga hur Gud verkar i undantagsfall, men säger inget om normalfallet. Så, åter igen, om Bibeln tillåter kvinnliga pastorer, då är den norrländska specialsituationen inte fullt så speciell, även om den fortfarande kan anses vara just speciell. Om Bibeln inte tillåter kvinnliga pastorer, men Gud ändå använde kvinnor på ett speciellt sätt under väckelsetiden i Norrland, i många ”typiskt manliga” funktioner, så säger det inget om hur det borde eller ska vara i normalsituationer, utan endast att Gud kan göra hur han vill. Han använde t.ex. en kvinna (Debora) som domare och ledare för Israel under domartiden (se Dom 4-5), även om det inte var det normala under den tiden. Så, det betyder att Gud ibland kan ge både församlingstillväxt, väckelse och segertider genom kvinnors arbete. (Det är därför jag uttryckte mig som jag gjorde i punkt 1 ovan.)
- Det är ingen tvekan om att män och kvinnor enligt Bibeln har samma värde i Guds ögon. Vi är skapade till Guds avbild för att komplettera varandra och stödja varandra. I Kristus är vi lika inför Gud. Försonade och förlåtna syndare som gjorts heliga och värdiga genom Kristi blod.
- Det är däremot en annan fråga huruvida denna komplementaritet innebär att vi ska ha samma funktioner i församlingen och/eller familjen eller ej. Detta handlar ytterst sett om hur man förstår bibeltexter som bland annat 1 Kor 11:2-12 och 14:32-36 samt 1 Tim 2:11-15.
- Ovanstående punkter och samtalet kring dem, kan ibland hamna lite fel och vid sidan om, när man utgår från en redan färdig inställning och försöker argumentera och spekulera kring varför det är si och så. Till exempel, om en amerikan som tror att pastorsyrket bara är till för män ska försöka förklara varför Gud har bestämt det så, börjar spekulera utifrån manligt-kvinnligt som det uppfattas i amerikansk kultur, då kan det lätt låta lite fel i t.ex. svenskars öron, svenskar som tror att pastorsyrket är öppet även för kvinnor och som har en ganska annorlunda kultur vad beträffar manligt-kvinnligt. Risken är att vi hamnar i diskussioner om fel saker.
- Sedan är det ett problem att vi generellt sett har en oproportionerlig övervikt av kvinnor i våra församlingar. Det borde vara mer 50-50. Det är också ett problem om ett samfund på sikt får en överväldigande majoritet kvinnliga präster, alldeles oavsett om man anser att präst-/pastorsyrket är öppet för båda könen eller ej. Om det inte är öppet för kvinnor, så är det självklart negativt. Om det är öppet för båda könen, så blir det ju inte bättre för att man går från det ena diket (manlig övervikt) till det andra (kvinnlig övervikt).
- Ovanstående punkt borde kunna diskuteras utan att man ska hamna i ofruktbara skillnader mellan amerikansk och svensk kultur. Det kanske är så, att om mannen i en familj blir omvänd, så är det större chans att hans kvinna och barn kommer med, än om kvinnan först blir omvänd. Dvs, även om en del norrländska pastorer kan ha annan personlig erfarenhet. (Jag har i detta fallet samma erfarenhet som den norrländske pastorn, fast jag inte blir så upprörd som han över den statistik som säger något annat. Och därför är jag inte stängd för att det kanske skulle behövas en viss omprioritering av vår verksamhetsinriktning).
- Jag kan däremot hålla med den norrländske pastorn, att det kan vara dumt att när vi diskuterar hur vi har det i våra församlingar och vi säger att det är för mesigt, för snällt, för mycket mjuka värden, för lite mod och utmaningar och action osv, att vi då klistrar på etiketterna manligt och kvinnligt. Det blir då lätt att det uppstår en schabloniserad bild som inte är bra. Jag tror ju inte heller att kvinnor (nu generaliserar jag) vill ha mesiga församlingar som bara är mys-pys och velour och som aldrig utmanar och ser de stora perspektiven och utmanar. Jag tror inte att alla män är modiga handlingsmänniskor som älskar utmaning och brinner för att tjäna Kristus på det andliga slagfältet. Men, jag tror det finns lite olika sätt att kommunicera…
- Och jag misstänker att dagens sätt att kommunicera i våra församlingar kanske inte alltid är så genomtänkt att kunna kommunicera till män generellt sett. Men, det är mycket generaliserande uttryckt av mig. Jag har inte läst boken om Lewi Pethrus av P O Enquist, men den där ”erotiken” som han liksom många andra utomstående påstår sig se i det typiska pingstvänsmötet, och som jag och säkert många andra som är mer vana vid sammanhanget inte ser, jag undrar om inte det är ett uttryck för en sorts känslosamhet i våra möten och i vår kultur som försätter människor i ett visst tillstånd som appellerar mer till kvinnor generellt sett? Jag vet inte om det är så och påstår det inte, men jag bara undrar. Jag tror ju inte att den helige Ande nödvändigtvis ligger bakom alla våra subkulturella uttryck för ”religiös extas”, en hel del är nog mera av mänskligt beteende. Om majoriteten i en församling är kvinnor och de upplever ett ”gudsmöte”, så uttrycker församlingen detta på ett visst sätt (tänk det typiska för pingströrelsens extatiska möten från förr). Om majoriteten av en församling är män som inte ”lärt sig” hur man ska bete sig och uttrycka sig (från en pingstförsamling) gör samma ”gudsmöte”, så kanske deras sätt att uttrycka sig ser lite annorlunda ut (tänk på hur den första församlingen gav intryck av att vara berusade, enligt Apg 2). För att förstå detta, måste man då ställa sig frågan hur berusade män uppfattas respektive hur pingstkvinnor uppfattas då de hamnar i vissa ”tillstånd”. Då kanske man kan börja fundera över om detta leder till att fler män blir frälsta eller om man kanske snarare förstärker en annan utveckling. Och frågan är, om det är den typen av ”tillstånd” över huvud taget som är eftersträvansvärda? Ska den typen av ”tillstånd” anses som mål att uppnå i gudstjänster?
- Ovanstående kan kanske tyckas lite ”hädiskt” uttryckt för att komma från en pastor inom pingströrelsen. Men, jag anser att vi måste fundera över vad det är för typ av subkultur vi håller på med. Nu är det stor skillnad mellan dagens pingströrelse och den för 30-40 år sedan, men jag tror ändå att det finns en del kvar att fundera över. Jag minns t.ex. väldigt tydligt från 1980-90-talet, då Livets ord var en helt ny rörelse i Sverige, att jag då mycket tydligt kunde höra på tungotalet huruvida en person kom från Livets ord eller från pingströrelsen eller från den allmänna karismatiska rörelsen från andra samfund. Jag skulle än i dag ordagrant kunna citera tungotal från dessa olika sammanhang. Vad är det uttryck för?
- En annan sak som hör till subkulturen är den klassiska frågan om ”syndakatalogen”. En gång hade vi en sådan och vi var hårda och dömande och uteslöt folk på löpande band. Sedan kände vi inom oss att det var fel, då åkte katalogen ut, inte på grund av teologiska reflektioner, utan för att den kändes fel. Förr var all vår etiska undervisning byggt på lite Bibel och mycket mänsklig tradition. Nu är vår etik byggd på mänsklig tradition. Förr var Bibeln högsta auktoritet för vår etik, men mycket skymd av mänskliga traditioners ”glasögon”. Nu är mänskliga traditioner högsta auktoritet för vår etik, men sockrad med enstaka lösryckta bibelcitat. Elakt skrivet? Tja, någon kan ju begära att jag förklarar mig… Mitt enkla förslag är, att vår etiska undervisning ska bygga på de bud som Bibeln har. Punkt. Vi ska vara raka och tydliga på de punkter där Bibeln är rak och tydlig. För övrigt, ska vi vara flexibla eller liberala. I dagsläget tror jag inte att vi är det. I dagsläget kan man hitta gott om kristna som tror att det är en stor synd att dricka sig berusad, medan det anses OK att leva i en homosexuell relation bara man är trogen i den. Då är man rätt långt ifrån en sund bibelförståelse! (En mer biblisk syn på drickande av alkoholhaltiga drycker är att man ska göra det med stor måttfullhet och med reflektion, inte genom att förbjuda det. Och beträffande homosexuella relationer – en syndigt beteende blir inte bättre i Guds ögon och mindre syndigt för att jag är trogen och ihärdig i att göra det.)
Jag tror att vi som kristna församlingar har blivit för mycket av snällhetskultur, en sorts kristen mjukvariant av jantelagstänkande, rädsla för att stöta sig. Jag tror att vi har för lite av läromässig undervisning och att vi har haft för lite av det i decennier. Jag tror att vi har för lite av konfrontation gentemot synd och villolära, och därför också för lite nåd och barmhärtighet gentemot syndare som omvänder sig. Jag tror att vi har förvandlat kristendomen till alldeles för mycket av känslosamhet och sentimentalitet, och för lite av övertygelse och handling. För mycket inåtvänt grubbleri och analys av inre upplevelser, och för lite mod och glädje. Vi har också blivit för mycket av ideella föreningar och för lite av Guds universella församling.
Jag tror inte att det var bättre förr. Jag vill inte återvända till hur det var i pingströrelsen på 30-talet eller på 50-talet eller något annat valt årtionde. (Jag är medveten om att uttryck som ”konfrontation gentemot synd…” som jag använde ovan kan tolkas så, men det är alltså inte så jag menar). Jag tror att pingströrelsen hade sina poänger och sina ”nyupptäckter” och sina fördelar när den kom, men jag tror också att många misstag har begåtts, som t.ex. hela den tragiska antipastorsutbildningslinjen som Lewi Pethrus införde och den antiintellektualism det medförde. (Det var ett misstag från början till slut och var inte från Gud!) Frågan är inte hur vi ska hitta tillbaka till pingströrelsens rötter, frågan är hur vi ska kunna resa oss upp och nå fram till en sund kristen utveckling av alla våra församlingar, oavsett om de kallas pingst eller EFK eller ”Samfundskyrkan” eller något annat. Vi måste inse, att hela den kristna historien är vår, inte bara urkyrkan, anabaptismen och 1900-talets väckelserörelser. Det gäller den kristna församlingens framtid i Sverige, inte vissa samfunds bevarande. Men mer om det framöver.
I Dagen skriver man att det är ”Svårt för ogifta pastorer få jobb i USA”.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?ID=253092
Och då kan jag inte låta bli att tänka på 1 Tim. 3
”1 Det är ett visst ord, att om någons håg står till en församlingsföreståndares ämbete, så är det en god verksamhet han åstundar. 2 En församlingsföreståndare bör därför vara oförvitlig; han bör vara en enda kvinnas man, nykter och tuktig, hövisk i sitt skick, gästvänlig, väl skickad att undervisa, 3 icke begiven på vin, icke våldsam, utan foglig, icke stridslysten, fri ifrån penningbegär. 4 Han bör väl förestå sitt eget hus och hålla sina barn i lydnad, med all värdighet; 5 ty huru skulle dem som icke vet att förestå sitt eget hus kunna sköta Guds församling? 6 Han bör icke vara nyomvänd, för att han icke skall förblindas av högmod och så hemfalla under djävulens dom. 7 Han bör ock hava gott vittnesbörd om sig av dem som stå utanför, så att han icke utsättes för smälek och faller i djävulens snara.”
Och då kan jag inte undgå att tycka att församlingar som vill ha en pastor som är en mogen gift man med något så när vuxna barn agerar helt bibelenligt.
/Kjell
”Jag ska fråga Metusalem hur det känns att vara pensionär i 900 år…”
Han uppförde sig nog inte som pensionär före 900 års ålder. Det var då som det blir ”under de tusen åren” att ”den som dör ung dör vid hundra”.Jes 65:20
”Ty samma ålder, som ett träd uppnår, skall man uppnå i mitt folk, och mina utkorade skola själva njuta av sina händers verk.”
Hur gammalt blir ett träd? 500 år? 900 år? 1000 år? Olivträden i Getsemane sägs vara 2000 år gamla. Tänk att få leva genom hela det tusenåriga fridsriket och under denna tid känna sig som yngling…
Wildwest
Du menar säkert Luk 22:18: ”Jag säger er: från denna stund skall jag inte dricka av det som vinstocken ger förrän Guds rike har kommit.”
Menar du att riket inte har kommit?!?
Den himmelska liturgin, har jag aldrig upplevt gjort att jag fastnar i det jordiska; inte i SvK, inte i ortodoxa kyrkor eller i KK! Hur tänker du då?
Står det inte nånstans att Jesus säger: jag ska inte dricka av något från vinstocken förrän jag är åter i min faders hus? Eller är det jag som yrar?
Hur många ceremonier, symboler, rökelse och ljus som helst för mej när jag kommit till himlen! Då kan inget av detta skymma Jesus. Det är ju inte ceremonierna i sej som är ett problem utan vi människor som fastnar i det jordiska när vi ska fixera oss på det himmelska.
Jag ska fråga Metusalem hur det känns att vara pensionär i 900 år…
Christian
Jag har inte samma behov som dig att fördömma och förkasta. Pietister har säkert massor av perspektiv som är bra, men i ofullständighet.
Sen blir många dygdemönster – som mina släktingar – glädjelösa och buttra. Kristendomen är inte butter. De som omskapar min judiske Herre till en sträng och trist söndagskolelärare, har reducerat kristen tro! Vill man tro att detta är hela paletten; varsågod!
Jag fördömmer dem ej (de fördömmer mej)!
Jag är uttråkad av ord, ord och tre ack-ord; de anklagar mig för att vara fast i skökans onda ritualer och massoffrets enande bord!
Jag flyr sekterism! De hittar på missuppfattningar om KK och tror seriöst människor lämnar KK, p g a deras massupphittning! Samtidigt ploppar det upp masssplittring, typ som en höstskog ploppar fram svampar!
Kyrie eleison!
Anders G
Du fördömer ju pietismen många gånger i hårda ordalag men samtidigt antar jag att du åtminstone i andra sammanhang räknar ”pingstvänner” (t ex Karlendal, wildwest och jag) som pietister. Fördömer du oss alltså? F ö voer det kanske inte så konstigt m t p att påvekyrkan fördömer alla som säger att vi rättfärdiggörs genom tro allena. Motreformationens Trient fastslog t ex:
CANON XII.-If any one saith, that justifying faith is nothing else but confidence in the divine mercy which remits sins for Christ’s sake; or, that this confidence alone is that whereby we are justified; let him be anathema.
Wildwest
En årgångs-Cognac vore det synd, om den fick förfaras. Min stora hjälte förvandlade 600 l vin till vatten – eller var det tvärt om, ty Han kallas ”drinkare” 5 kapitel senare (Luk 7:34)!
+Tegner lär ha fått högsta betyg 1799 på en mening i uppsatsämnet; Bröllopet i Kanaan! ”Vattnet såg sin Skapare och rodnade”! Det borde en del pietister också göra, för jag tror Lammets bröllopsmåtid (Upp 19:9) slår Kanaan! Ja, jag tror hela Upp talar om en katolsk fest; korstecken (7:3; 14:1; 22:4); rökelse, guld, altare; skrudar; celibatärer; hostia (dolda mannat 2:17); kalkar; Gloria; Halleluja; 3-falt Helig; Guds Lamm; Marias och helgonens framträdande plats (5:8; 6:9f; 8:3f och 11:19ff) o s v!
Ja pietister kan församlas i sin kala sal utan fin vin (kalvinist-trist). De kyrkliga njuter av att leka himmel redan här. Det är roligare och troligare att de o-roliga o-troliga frikyrkliga dygdemönsterna – som det redan här sällan varit någon glädje med – får sitt livs chock i himlen. Och då åker årgångscognacen fram från 1799 (och då kan jag äntligen ta en svängom med biskop Tegner, som jag förlåter trots förstörandet av hela Svedalas 1800-tals kyrkoarkitektur med sina fultrista Tegnerlador)! Rajrajrarajrarararajraj! 🙂
Förstår inte resomenanget? Om man blir inåtvänd och lugn av alkohol, ett humörläge man normalt inte har, då är det just fel på det sätt jag beskrev. Om min spralliga släkting plötsligt satt tyst och lugn (som man ibland önskade) i ett hörn med ett glas framför sej skulle jag bli mycket orolig!
Om minsta intag av alkohol är att betrakta som synd, då bör alla sluta dricka filmjölk eller allt som har en kemisk förening i sej som benämns alkohol (det var länge sen skolkemin…). Det fanns mej närstående kristna som hade just den definitionen. Den är totalt absurd!
Har ingen godisgris blivit helt vansinnig? Då har du inte träffat såna. Ta ifrån en notorisk chokladätare påsen ska du se, gjorde det på rent skoj på ett kontor, kollegorna fick skydda mej… Har ingen kaffedrickare sprungit omkull folk i ivern att få sin dos? Hur många äldre synnerligen kristna damer har jag inte släppt före i kyrkkaffekön för att ”vi håller på att gå upp i limningen om vi inte får en kopp snart”?
Organsvikt, kanske inte av kaffe, men själv råkade jag ut för magsår som botade sej själv utan kaffedrickande ett tag (hade ingen abstinens under den tiden är väl bäst att tillägga).
Håller dock med om att det knappast inträffar mord av kaffeabstinens, men själva suget är samma sak. Är suget fel eller är det den kemiska föreningen alkohol eller är det ett överdrivet intag av alkohol som är problemet?
Alkohol har inte alls en nedbrytande effekt på kroppen. Eftersom vi befinner oss i Sverige kan universitetssjukhuset i Linköping naturligtvis inte publicera sina rapporter om att två glas vin om dagen snarare är att rekommendera. Och om alkohol vore enbart skadligt skulle Paulus inte rekommendera Timoteus att ta lite vin för sin mage.
Om jag beter mej som vanligt och är mej själv och har tagit några glas vin och inte är bunden att ta dessa glas var och varannan kväll, hur ska det kunna bedömas vara ett alkoholintag som är till men för min vandel och mitt anseende som kristen? Det är ju omöjligt. Har jag druckit för mycket syns det tydligt, säger jag saker jag inte annars skulle säja märks det.
Men att ett gäng trötta tonårstjejer kan fnittra sönder vilket sällskap som helst och prata goja i tid och minut, det är liksom okay grad av accepterad vandel? Medan en god cognac efter kaffet utan att jag förändrar mitt sätt att vara skulle vara synd? Den logiken får ingen mej att gå med på.
Lennart skrev: ”Ser man det objektivt är nog alkohol ett minst lika stort samhällsproblem och synd som homosexualitet….”
Jag skulle nog säga att som med allt annat så är det missbruket och perversionen av Guds skapelse som innebär problem, oavsett vilken form av missbruk eller perversion det är. Varken sex eller alkohol är alltså synd i sig. Men missbruket och perversionen av t ex alkohol och sex utgör utslaget och det synliga resultatet av att min Gudsrelation inte är som den ska. Således är varken alkoholen, homosexualiteten eller något annat människornas och samhällets verkliga problem, de utgör bara toppen på isberget, det som syns utåt sett, resultatet av att man helt saknar, eller har en skadad, relation till Gud.
Vi kan informera, lagstifta och begränsa med alkoholpolitik. Predika om skapelseordningen och Guds tanke kring sex, äktenskap och familj. Men så länge vi inte först för människor till tro på Kristus Jesus och predikar omvändelse genom verklig förvandling av människan genom Guds ande, så lappar vi bara varbölder och cancersvulster med plåster.
wildwest,
känslan av att vara beroende må vara densamma men det är milsvid skillnad mellan att missbruka alkohol och vara koffeinberoende. Det går inte att jämföra i samma mening. Alkohol och droger har en direkt nedbrytande på kropp och psyke som kan leda till hallucinationer, aggressioner,depressioner, organsvikt (ok, det kan väl matmissbruk också göra i grava fall) osv. Ingen godisgris har någonsin misshandlat någon annan på grund av kakaoinfluens. Alkoholbruk har långt mer negativ påverkan på samhället än kaffedrickande.
Sedan håller jag inte med om att gränsen för berusning går först när man börjar bete sig på ett oacceptabelt sätt mot andra. Många har ju alkohol som ett nedåttjack, dvs man blir lugn och inåtvänd och sedan märks det inget mer. Dock är man fortfarande berusad så fort ens medvetandenivå ändras. Till och med en ganska låg grad av berusning påverkar ens förmåga att be och lyssna till Guds röst. Hur mycket alkohol man kan dricka innan man kommer till den gränsen är individuellt men berusningen kommer definitivt innan ett olämpligt beteende mot andra.
Lennart,
jag hör så ofta ”det är självklart att kvinnor och män är olika”. Väldigt sällan hör jag exakt vad det är som är olika. Så vad är olika, egentligen? Pratar vi på en kulturell nivå, kroppslig nivå, själslig nivå eller något annat? Och är det livsviktigt att överhuvudtaget göra den distinktionen? Finns det andra indelningar att göra om man nu prompt måste gruppera människor?
Vill också förtydliga att mitt tonfall inte är argt, ironiskt eller överhuvudtaget det minsta negativt. Jag är bara nyfiken på vad man menar när man säger att det är självklart och vad det är man då ser?
Det är en otroligt vanlig missuppfattning att dricka vin och berusad är samma sak. Berusad innebär att jag inte vet vad jag säger och vad jag gör. Jag måste bete mej på ett helt annat sätt än jag normalt gör, dvs jag skulle behöva bli tvungen att efteråt be om ursäkt för hur jag betedde mej eftersom det inte speglar mej själv. Det är att vara berusad. Jag vill påstå att dom allra flesta kristna som dricker alkohol aldrig varit i närheten av att ha varit berusad. Att testa var den gränsen finns är förvisso inget att uppmuntra.
Du skulle aldrig se skillnad på mej utan eller med två glas vin i kroppen. Du ser en enormt mycket större skillnad på mej om jag sovit dåligt, ätit ett par värktabletter pga migrän eller om jag blivit provocerad så att jag är upprörd. Ingen skulle kalla det för berusad.
Däremot håller jag med Dej om att ett överdrivet alkoholintag absolut kan jämställas både med tobaksrökning, snusning, ständigt godissnaskande, kaffesuget eller varför inte de moderna åkommorna av att bli panikslagen när ipod-avguden inte är med? Läste en undersökning i en norsk tidning för inte så länge sen (vilket väl styrkte mina egna elaka hypoteser) att för en modern tjej så är mobilen viktigare eller lika viktig som partnern.
Håller med dig i mycket. Tycker Du har en poäng när du ”problematiserar” detta med hur vi ser på kvinnor och män i församlingen men även vår bibelsyn. Jag har inga problem med att kvinnor deltar i allt på samma sätt som män men är rädd att man ibland förtränger det självklara att kvinnor och män är olika. Det känns tvärtom som ett förtryck om kvinnor måste vara som män.
När det gäller ”norrlandsförsamlingar” så vill jag bara förtydliga att Nils Ulander är pastor för en av de 10 största frikyrkoförsamlingarna i Sverige, i den ungdomliga och relativt moderna universitetsstaden Umeå.
Till sist bara en liten kommentar om detta med alkohol. Du antyder nämligen att vissa kristna ”tror” att det är synd att dricka alkohol.
Det handlar nog inte bara om ifall några tror att det är synd eller inte synd. Alkohol är det särklassigt största enskilda problemet i vår samhälle. En mycket stor del av alla brott, inte endast misshandel och mord, sker av berusade. Jag är övertygad att om det var ett annat ämne som var så farligt som alkohol skulle det vara förbjudet. Det skadar kroppen som är den Helige Andes tempel.
Men apropå begreppet synd, det finns många bibelställen som säger att det ÄR synd att vara berusad, att drinkare inte kan ärva Guds rike etc. Kan man dricka alkohol utan att bli berusad? I annat fall så fall handlar det om något omöjligt, att dricka ”lagom”. Det är sedan en efterkonstruktion att Jesus och lärjungarna drack sig berusade. De drack normalt vatten och färskt vin, dvs ojäst druvsaft. Annars skulle det inte stå ”jäst” vin för att förklara att det innehöll alkohol. Paulus skriver att Timoteos skulle göra ett undantag och inte dricka ”bara” vatten, eftesom han hade problem med magen.
Kärnan i detta är hur som helst att vi bör undvika alkohol som kristna, eftersom det är så skadligt. Och då bör man inte driva med dem som tar tydligt avstånd från alkohol. Det som leder fel är synd. Samma sak kan diskuteras om tobak, överdrivet ätande och mycket annat.
Ser man det objektivt är nog alkohol ett minst lika stort samhällsproblem och synd som homosexualitet…..
När det gäller frågan om hur män, resp. kvinnor upplever hur man bör förhålla sig i Guds församling spelar nog den moderna feminismen en viss roll.
Kvinnan, särskilt yngre, lär sig att ta för sig i samhället, vilket ofta sker i kamp med mannen. Ibland kan den kampen vara berättigad, ibland inte. Kvinnor kan vara tuffa när de är ute för att positionera sig.
Om man tar med sig detta beteende in i församlingslivet kan det kollidera med andra värderingar som församlingen sedan länge arbetar efter.
Om yngre kvinnor med den inställningen sedan uppmuntras till att ta ledningen i församlingen tillsammans med andra ungdomar kan det få till följd att den äldre generationen blir bortfintad. Till förfång för både yngre och äldre.
Den här situationen behövde inte vara något större problem om det hela sköts med en viss finess. Bara om föreståndaren är intagen av att det bara är de unga, som lärt sig att kräva, som gäller, kan följden bli att den mogna delen av församlingen ”tappar sugen”.
stig-melin.blogspot.com
Det inlägget av Elisabeth kan jag hålla med om. Bra skrivet.
Ortodoxa judar tackar Gud dagligen att de ar skapta till man och inte till kvinnor.
Som bibeltroende evangelikal pentecostal tackar jag sjalv Gud att jag ar fodd till kvinna och darfor aldrig (trots sk pastorsutbildning) behover fundera pa om det mojligtvis skulle vara Guds vilja att vara forsamlingsforestandare. Personligen tycker jag att det ar en befrielse att det inte finns ngt stod for kvinnliga forsamlingsforestandare i Skriften.
Daremot kan alla (man och kvinnor, gammal och ung) som erfarit evangeliets forvandlande kraft vara med och forkunna det glada budskapet.
Gud kan anvanda vem som helst som staller sig till Hans forfogande for Gudsrikets utbredande men lat oss be att fler man intar sina andliga positioner bade i familjen och i forsamlingen och blir forebedjare och forebilder varda att se upp till och respektera.
Tll mannen skulle jag vilja saga…
Be ”real men”!
Don’t sell your birthright!
Don’t throw off your priestly garment!
/Elisabeth H-L
Det finns hur mycket som helst att säga. Men mycket bra är redan sagt… Utmärkt artikel!
Allt gott
”Det är också ett problem om ett samfund på sikt får en överväldigande majoritet kvinnliga präster, alldeles oavsett om man anser att präst-/pastorsyrket är öppet för båda könen eller ej. Om det inte är öppet för kvinnor, så är det självklart negativt. Om det är öppet för båda könen, så blir det ju inte bättre för att man går från det ena diket (manlig övervikt) till det andra (kvinnlig övervikt).”
Man kan inte vigas som präst i SvK om man tror på Bibeln. Förr gällde det Kor 11:2-12 och 14:32-36 och nu är det inte heller tillåtet att tro på och följa 1 Kor. 6:9, 3 Mos. 18:22 m fl. Frågan är om det överhuvudtaget är tillåtet att tro på Bibeln om man i framtiden vill bli präst i SvK. Eller om endast lesbiska kvinnor kommer att kunna väljas till biskopar. Prästkollegiet kommer att dräneras på Bibeltroende män hur som helst.
Antiintellektualismen härstammar från Lewi Pethrus inledande studier på Betelseminariet 1904. Efter det fick han en troskris. Men varför? Vad berodde den på? Ur detta tillfälle härleds ju hela motståndet mot högre utbildning för pastorer i Pingströrelsen. Och synen finns kvar hos äldre. Mina föräldrar sa senast förra helgen att alla dessa bibelskolor stöper pastorer i en o samma form och riskerar att föra dom på villovägar.
Det finns fortfarande biologiska skillnader mellan män o kvinnor, även om en del gärna vill få bort dom. Församlingsföreståndare som får barn och – helt naturligt – får ett annat fokus under många år är förstås vanskliga att kritisera. Men en ledare som abdikerar, överlåter ansvar till andra, för att sedan återkomma och återta ansvar, för att sedan återigen kanske abdikera – det blir ingen kontinuitet, det blir stop-and-go och ingen utveckling. Förutom det rent ekonomiska, att även en församling ska betala två löner. Det är nånting skumt med detta. (Dom få veckor jag är på semester på mitt jobb så går naturligtvis inte ett enda av dom projekt vidare som jag är ansvarig för!)
Har aldrig hört en helt fullödig genomgång av Bibelns syn på kvinnliga pastorer. Jag är välvilligt inställd men inte 100% övertygad.
Vad gäller Sv kyrkan, där snart alla ledande befattningar är besatta av kvinnor, så vore det väl en sak om dom för övrigt vore bibeltroende. Jag kommer på mej (fyy, jag vet) att varenda gång det handlar om en kvinnlig präst så förutsätter jag att läsa om liberalteologiskt svammel och icke-kristna metoder. Prästen Bonde i Dagen undantagen.
Bra artikel Mikael! Väl värd att läsas igenom och reflektera över ytterligare ett par gånger!