Kejsaren är kristen och medlem i församlingen!

President Obama har vittnat om sin kristna tro, hur denna tro är ett stöd för honom, hur han ber Gud om ledning och hjälp att vara hans redskap och tjäna honom och hur han ber om syndernas förlåtelse och beskydd varje kväll.

Tänk vad annorlunda det är i Amerika!

Säkerligen kommer en del att ironisera över detta och ifrågasätta äktheten i denna tro. Det tror jag inte att man behöver göra. Hans tro är säkerligen äkta, även om den kanske är lite annorlunda än många av dem som läser Dagen eller denna blogg. Även liberalteologiskt sinnade kristna kan ha en  tro som är äkta, även om vi evangelikaler kanske ifrågasätter en del av innehållet i den tron.Var Obama står vet inte jag, detta var bara generellt uttryckt.

En annan kejsare vars tro har ifrågasatts genom historien var ju den romerske kejsaren Konstantin. Jag kommer förvisso att återkomma till denne i senare inlägg, när jag läst den beställda boken. Det ska bli mycket intressant.

En annan intressant sak är frågan om medlemskap i församlingen (och även församlingstuktsfrågan). Nu har det äntligen kommit ett dokument från officiellt pingsthåll om detta. Det kan laddas ner på följande adress: http://www.ips-uppsala.se/forskningsrapporter.html Jag har laddat ner det och skrivit ut det och kommer att läsa det så fort jag får möjlighet. Det kommer säkerligen att ge anledning till en och annan kommentar och ett par blogginlägg framöver. Diskussionen lever vidare!

Övriga länkar: a, b

15 reaktioner på ”Kejsaren är kristen och medlem i församlingen!”

  1. Ja, ett allmänreligiöst förhållningssätt medför kanske välsignelse över landet vem vet. Som du påpekar wildwest så är ju Guds vägar outgrundliga och den insikten borde kanske få mer än en troende människa att vara lite mindre kategorisk och tvärsäker eller…..?

  2. Påven uppfattar sig själv som ”personligt kristen” så långt jag vet. Ändå är han en antikrist.

    (Det innebär på inget vis att jag påstår att Obama skulle vara det – en antikrist eller t o m Antikrist – men det behövde sägas)

  3. Jag håller med om att få kyrkor i Sverige får nån att vakna till. Väldigt få kyrkoledare numera vet dessutom hur en väckelse ser ut, man vet inte hur den ska kännas igen, man kan inte leda åt det hållet. Om man inte ber mycket. Men min syrliga iakttagelse är att bönen till stor del ersatts med sammanträden, kommittémöten o likn. Jag tror vi skulle få se en helt annan kvalitet med pastorer som nästan enbart ägnade sej åt bön.

    När det gäller dom över länder så handlar det om Guds outgrundliga vägar och hans nåd. På nåt sätt tror jag ändå att den allmänna vördnaden i landet inför Gud har en poäng. Detta fanns fortfarande i Sverige under Andra Världskriget. Den finns definitivt inte idag.

  4. Vi får väl hoppas att de kristna i de länder jag nämnde tar löftet på alvar så att domen vänds bort ifrån dem

  5. Pingback: 11-åring visar på Jesus i Bibelns alla böcker…! | Erevna - Blogg & Tankesmedja

  6. Det är absolut en bra modell OM man inte kompromissar med evangelium.
    utan predikar omvändelse konstant så att folk inte kan sitta bekväma i kyrkbänken i sina synder.
    Predikar man inte det så är det meningslös modell.
    men jag har nog aldrig varit i en församling i Sverige där syndarna sitter obekväma i bänkarna.
    Jesus var en vän av syndarna men syndarna blev ändå obekväma i sina synder.

    så steg 1. återuppta evangelium i Sverige.
    börja predika frälsning, om synd, guds vrede, dom.
    när man intagit det kan man ta nästa steg att börja diskutera medlemskapsmodell.

  7. Josef: Den medlemsskapsmodell som Du talar om exemplifieras som en av tre i den avhandling som Mikael hänvisar till i ett annat inlägg. Den är bl a väldigt vanlig i USA. Bra på många sätt men skapar en slags konsumerande lättrörlighet. Passar det inte går man till nästa kyrka. En känd svensk pingstpastor, Owe Carlsson, har berättat om sina erfarenheter av detta i sin biografi.

    Kjell: Nja, håller inte med Dej. Jag har inte bott i en diktatur men släktingar bodde i DDR och jag har fått med mej hur det funkade där förutom allt jag läst. Var man pastorsbarn i DDR så var en hel del yrken stängda från början: t ex journalist, jurist, polis, lärare, även läkare. Det gick inte att komma in på högskolan. Studentbetyget försämrades utan anledning så att behörighet saknades. Man blev satt längst bak i kön i en stat där allt bestod av knapphet, t ex bostadstilldelning. Vägrade man vara med i FDJ eller andra ungdomsorganisationer eller kampgruppsträningen på arbetsplatsen så kunde man i bästa fall vara kvar i sitt jobb, men karriärvägarna stängdes omedelbart.

    Du kan inte påstå att det är så i Sverige – inte än! Här blir man betraktad som något som katten släpat in om man tycker homosexualitet är synd, man suckar djupt över lärare som inte tror fullt ut på evolutionsteorin. Men man är inte automatiskt utdömd för att man kallar sej kristen, vi har ju t ex en pingstvän som rektor i Lund – helt otänkbart i DDR. I Sverige är det ännu inte så, men trenderna pekar åt farligt håll om man vill se. Yttrandefriheten sitter lösare än på länge.

  8. I många länder har man inget medlemskap i församlingarna.
    När Jag var pingst pastor på filippinerna så hade våran församling inget medlemskap på det sättet att namn stod på ett papper.
    de som kom på möten var de som kom, alla var en del av gemenskapen.
    Dock predikade vi evangelium på ett sätt så att de som var en del av gemenskapen antingen lämnade församlingen eller blev omvända.
    vi hade även kyrkotukt.

    När jag var i Calvary chapeli Finland som besökare fanns där inget medlemskap heller utan folk var välkomna ändå.
    men även där predikade man evangelium på ett sätt att folk antingen blir arga och lämnar eller kommer till omvändelse.
    Det fanns ingen kollekt heller, utan bara en liten box vid fika bordet i fall någon ville skänka en gåva till församlingen.
    http://www.calvarychapel.fi

  9. Men Rolf, om vi tar löftet på allvar ”men som gör nåd med tusenden, när man älskar Honom och håller Hans bud”; kan vi tydligen förvänta oss nåd för tusenden som resultat av var och en som älskar Honom.

    Och Wildwest, eftersom jag har bott både i demokratier och i en diktatur kan jag klassa det ungeär såhär:

    I en diktatur får man inte säga vad man vill, och man måste göra som man blir tillsagd.

    I en demokrati får man säga vad man vill, men man måste göra som man blir tillsagd.

    Just nu bor jag i något som skulle kunna kallas demokratur. Den demokratiskt valda eliten styr egoistiskt och ställer sig över lagen. Man får vara försiktig med vad man säger.

    Däremot kan man göra nästan vad som helst bara det även gynnar ledareliten. Massamord, miljardbedrägerier, etc. etc.

    Jag ser nog på den svenska situationen litet annorlunda än du. Det fanns massor av ”karriärer” där man blev tvungen att tiga om sin tro, eller kompromissa ordentligt.

    Om tron tog sig uttryck i hyllanden av franska revolutionens ideal och proklamerandet av humanismens lära fick man kalla det ”kristendom”.

    Annars var man ”fundamentalist” och blev utfryst.

    Sossarna i Sverige var smartare än sossarna i en del andra länder.

    Som C. S. Lewis skrev: ”Den säkraste vägen till helvetet är en långsam sluttning!”

    /Kjell

  10. Östtyskland hade/har stora likheter med Sverige, det är riktigt. Faktum är dock att den östtyska revolutionen startades inom kyrkans värld. Kyrkan var ett av få ställen där någotsånär fri diskussion tilläts. Samtidigt fanns många Stasiagenter i kyrkan, alltifrån ”välmenande” biskopar till inplanterade ”troende”. Andelen av befolkningen som är med i en kyrka i fd DDR är mycket mindre än i gamla Västtyskland. Skillnaden mellan Sverige och DDR är dock att sistnämnda land var en diktatur där det kostade (kanske inte livet) men ändock anseende och karriär att vara kristen. I Sverige kostade det ingenting från statens sida. Fula påhopp av medmänniskor undantagna.

    Jag ser nån slags trendväxling under sent 80tal här i landet. Min känsla bekräftas ofta av nedgång i dopsiffror och annat. Min syn på Sveriges framtid är mörk. Gud har välsignat landet under 200 år med fred, vi har klarat oss undan två världskrig, vilket jag tror det inte bara finns realpolitiska förklaringar till. Jag tror inte vi kommer undan en gång till. Det finns inte längre en sån jordmån, en slags underliggande respekt inför det gudomliga. När Gud har välsignat oss i århundraden och människor numera övergett honom ända in i kyrkan själv, vad återstår då för medel att väcka oss? Nöd.

  11. ”Gud hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led”….Gud förbarme sig över Tyskland, Ryssland, England, Spanien Kina mfl. länder.

  12. Wildwest, en god business-bekant till mej, innan jag stack från Sverige, en Herr Barnieske från Öst-Tyskland, visade mej hur mycket som var lika i Sverige och Öst-Tyskland.

    När jag var 11 och bodde i Arboga kallade man mej ”kristna åsna”. I Sverige fick man skämmas för att man var troende.

    Och du frågar: ”Hur kan detta land ha fallit så komplett?”

    Mitt svar blir: Det skall böjas i tid, det som krokigt skall bli!

    Det har böjts sedan 30-talet i Sverige. Kanske tidigare.

    Det är nog ungefär så krokigt som det över huvud taget kan bli.

    Gud hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar Honom, men som gör nåd med tusenden, när man älskar Honom och håller Hans bud. (2 Mos. 20:5)

    Ser du någon tilltagande helgelse i Sverige?

    Om inte, kommer det att bli ännu värre!

    /Kjell

  13. Själv läser jag ikapp mina i höst inköpta böcker i Tyskland, nästan enbart politikerbiografier. Jag läser t ex förre presidenten (på 90talet) Richard von Weizsäckers biografi, jag läser senaste presidentkandidaten Joachim Gaucks biografi, jag läser gamle förbundskanslern Helmut Schmidts biografi. Samtliga är troende kristna, på lite olika sätt, samtliga skriver positivt och mycket i sina böcker om kristen tro och sin egen tro. Alla visar avgörande händelser i nutidshistorien och i sin egen historia där den kristna tron har varit själva kärnan, inte minst DDR’s upplösning.

    Samtidigt som jag är tacksam över dessa stora män så blir jag alldeles matt i knävecken när jag tänker på Sverige. Finns något om religion eller Gud i svenska biografier är det i bästa fall nedvärderande, i sämsta fall rent fientligt. Hur kan detta land ha fallit så komplett?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.