John Stott, medlemskap i församlingar, församlingstukt och annat

Jag noterar att den världskände predikanten, kyrkoherden emeritus i All Souls Church, London, England, John Stott, fyller 90 år. Per-Axel Sverker har skrivit en artikel i Dagen om detta.

Stott är kanske en av 1900-talets främsta och mest välkända evangelikala teologer och förkunnare. Hans inflytande är enormt och har jämförts med Billy Grahams. Bland annat, så var det John Stott som till stora delar låg bakom ett av 1900-talets främsta kyrkliga/kristna dokument, Laussannedeklarationen från 1974. John Stott var på många sätt en föregångsman när det gäller att bygga kristna församlingar i storstäder. Han är och har varit en evangelikal förkunnare som stått mitt på vägen. Läs gärna P A Sverkers artikel, och framförallt, läs Stotts böcker! Man kan också med fördel ta del av det arv Stott lämnat efter sig i form av predikningar, som bland annat finns tillgängliga att lyssna på om man går in på hemsidan i den församling där han varit kyrkoherde under större delen av sin yrkesaktiva tid, All Souls Church. Även hans nutida efterträdare och förkunnare där förtjänar att lyssnas till.

Noterar också att det blivit en stor debatt på Stefan Swärds blogg med anledning av hans reaktion på Pelle Hörnmarks uttalanden i Dagen om medlemskapsbegreppet och församlingstukt. Stefan Swärd anser att Pelle Hörnmark uttalat sig märkligt och otydligt på olika sätt, och riktar en skarp kritik mot denne samt uttrycker viss oro över pingströrelsens utveckling. Han slår också ett slag för församlingstukt.

Jag har själv tänkt skriva lite om detta – det är ett ämne som jag inte anser vara helt enkelt och självklart. Eftersom debatten dock har varit så livlig på Swärds blogg och han utlovat ytterligare ett inlägg som svar på de över 300 kommentarerna (!) som hittills kommit, så kanske jag avvaktar med mitt inlägg tills jag läst Stefans tredje utlovade inlägg. Jag känner stor sympati med Stefans Swärds reaktioner och med det han skriver. Samtidigt förstår jag också Pelle Hörnmarks pragmatiska inställning. Man måste betona att det Pelle Hörnmark sagt i en kort intervju med en journalist, inte på något sätt är jämförbart med Stefans Swärds eget formulerade utläggningar. Vad man säger till en journalist och vad som sedan står i tidningen, är ju inte alltid samma sak och inte med samma nyanser osv.

Pelle Hörnmark kan sägas vara ledare för en frikyrkorörelse som håller på att utvecklas till en folkkyrka, och Hörnmark verkar tänka i banor av att göra den utvecklingen och förändringen så smidig som möjligt. Stefan Swärd är företrädare för en radikalfrikyrklig riktning som är starkt biblicistisk i sitt församlingstänkande, och som kanske inte riktigt verkar ta hänsyn till den kyrkohistoriska utvecklingen och realiteten.

Jag har tidigare på denna blogg starkt kritiserat en av de större frikyrkoförsamlingarna  i Göteborg för den utveckling som denna tagit i sina nya stadgar. Och jag står fortfarande fast vid den kritiken. Jag tror att det handlingssätt som den församlingen påbörjat, innebär en predikan utan ord om att omvändelse inte längre är nödvändigt. Jag tror att det sänder ett budskap om att Gud tar emot alla, även om de inte omvänder sig, trots att församlingen för övrigt och i ord säger sig stå fast vid en annan linje. Handlingssättet (de nya stadgarna och den praktik de kan innebära) har ett annat budskap än det församlingen i ord säger sig stå för. För det kan väl inte vara så, att församlingen menar att lydnad för Guds bud och omvändelse inte längre har någon betydelse, att församlingen rent teologiskt har ändrat sig vad beträffar detta? Jag gillar inte den utvecklingen, eftersom jag anser att handlingssättet är ett uttryck för ett teologiskt förfall i en församling som tidigare varit en församling för troende och omvända.

Det vore olyckligt om Pelle Hörnmarks uttalande är ett uttryck för att pingströrelsen är på väg åt samma håll. Jag delar helt Stefan Swärds reaktion, att detta uttalande av Pelle Hörnmark kräver ett förtydligande i form av artiklar i t.ex. Dagen. Ämnet är helt enkelt för viktigt och för kontroversiellt för att bara göra uttalanden till en journalist. Förtydligande i en fråga av detta slag är nödvändigt.

Jag har samtidigt förståelse för att man idag måste ta hänsyn till den faktiska situation man faktiskt står i som pastor. De pingstförsamlingar (eller andra frikyrkoförsamlingar) vi idag står som ledare för, är inte längre de ”troendeförsamlingar” de en gång var. Under 1900-talets första hälft var alla pingstförsamlingar församlingar för troende (och omvända) personer. Alla människor var välkomna, om de trodde på Jesus som sin herre och frälsare och omvände sig till att tjäna honom. Om man inte hade tron och inte ville omvända sig, så skulle man självklart inte vara medlem i församlingen. De som avföll från tron eller det liv som hörde till omvändelsen, blev därför också uteslutna ur församlingen och dess gemenskap. De var välkomna tillbaka om de omvände sig på nytt. Någon gång, jag vet inte exakt när, men kanske på 70-80-talen, så skedde en förändring. Nu slutade man att hålla noggrann koll på detta. Nu behövde man av någon anledning inte längre vara en aktiv kristen för att vara medlem i församlingen. Nu kunde man ”stå kvar” som medlem i all oändlighet, utan att varken ha någon specifikt kristen tro eller leva kristet eller någonsin bevista församlingens sammankomster. Denna utveckling verkar ha skett omedvetet och utan debatt eller teologiska överväganden. Idag lever vi med det arvet.

Det arvet innebär att kanske en tredjedel (försiktigt och lågt räknat) av dem som idag finns i våra medlemsregister, inte på flera år har besökt sin församling. Med flera år menar jag 7, 8, 10 och mer. Och jag syftar inte på gamla och avsidestagna, jag syftar inte på dem som är sjuka och bor på något demensboende. Jag syftar inte på dem som bor i annat land för arbete eller studier osv. Utan bara på dem som bor i samma stad eller utanför och som är i aktiv ålder och friska. Har dessa människor någon kristen tro idag? Eller är det mer av allmänreligiöst slag? Ur en rent biblisk synvinkel, sett utifrån Nya testamentets beskrivning av vad församlingen är och vad en medlem/troende är, så kan dessa människor inte betraktas som medlemmar i församlingen. Men, vi (i pingströrelsen) har dem kvar i våra register. Viljan att stryka dessa ur registren är svag. Det finns en närmast vidskeplig tro att det är viktigt att ”stå kvar” i medlemsmatrikeln. ”Då har de i alla fall någon anknytning till församlingen”. Vi är på väg att bli lika mycket ”folkkyrka” som Svenska kyrkan!

Församlingstukt av det slag som Stefan Swärd pläderar för, har inte ägt rum i pingströrelsen på decennier och vi närmar oss en helt annan församlingssyn och medlemskapssyn än vad vi hade innan. Hur ska man göra rent praktiskt då?

Som den evangelikala teolog jag är, med rötterna i pingströrelsen, vill jag gärna hålla fast vid principen om troendeförsamlingar. Jag anser det bibliskt och rätt att medlem kan man bli, om man tror och omvänder sig. Utesluten kan man bli om man lämnar detta permanent. Dvs, en kristen broder eller syster som kämpar för att leva i seger över synden, men som då och då faller i synd, vanemässigt och ofta, ska inte uteslutas. Vederbörande försöker ju trots allt, vederbörande erkänner synden som synd och omvänder sig, även om det måste ske ofta. Här är barmhärtighet den inställning som krävs och som Gud faktiskt också visar i sitt ord. Den som kommer och vill bli medlem, men som inte omvänt sig, är med andra ord inte ännu mogen att bli medlem nu, men kan ju bli det i framtiden. Jag menar, att det är ett missförstånd (dålig teologi) om man inte håller fast vid omvändelsekravet. Men, hur gör man rent praktiskt med detta tänkande, om man rent faktiskt inte är pastor i en troendeförsamling utan i stället leder en församling inom ”folkkyrkan”, där omvändelsekravet sedan länge, sedan långt tillbaka, är släppt?

Det finns evangelikala, bibeltroende kristna inom alla dessa olika folkyrkor, inom Svenska kyrkan, den danska folkekirken, den norska statskyrkan, Church of England (tänk t.ex. på John Stott eller de präster som startat alpha-rörelsen). Dessa kan inte driva ”troendeförsamlingslinjen” på det sätt som frikyrkor tidigare gjort. De måste agera på annat sätt. Deras kyrkor har sedan århundraden tillbaka gått en utvecklingsväg som inneburit att majoriteten av deras medlemmar inte är personligt aktiva kristna troende. Det innebär per automatik att agerandet måste bli annorlunda. Här anser jag, att jag som pingstpastor måste söka lärdom hos andra. T.ex hos evangelikaler inom anglikanska kyrkan eller den Svenska kyrkan. För min (fri-)kyrkliga situation är snart likadan som deras. Denna utveckling pågår starkt inom den svenska pingstörelsen, som jag ser det.

Frågan är dock, ska vi acceptera att utvecklingen fortsätter som den gör? Eller ska vi sätta ner foten nu? Är det för sent att hindra denna utveckling nu? Missade vi det tåget redan på 80-90-talen?

Man har sedan länge (redan sedan fornkyrkans tid) gjort en åtskillnad mellan den osynliga kyrkan och den synliga. Den osynliga kyrkan är kyrkan som Gud ser den. Gud ser allas hjärtan och vet vilka som är troende på riktigt, han vet vilka han har utvalt. Den synliga kyrkan är kyrkan som vi som är troende ser den, dvs alla människor som bekänner en kristen tro, alla institutioner osv. Hur nära kan man få den synliga att likna den osynliga? Frikyrkorörelsen i Sverige var ett uttryck för en längtan att den osynliga och den synliga kyrkan skulle vara så lika varann som möjligt. Församlingstukten (vilket har bibliska grunder, som Stefan Swärd har påvisat) är ett uttryck för denna strävan. Man skulle kunna tolka Pelle Hörnmarks Dagenuttalanden som att pingströrelsen är på väg att ge upp denna strävan. Är det rätt? Är det oundvikligt? Kan man göra något åt det? Ska man försöka göra något åt det? Eller ska man bara göra övergången så smidig som möjligt?

Om det är för sent att vända denna utveckling, så var kanske min kritik av frikyrkan i Göteborg förfelad. Den hade passat på 70-talet, om de hade gjort samma sak då, men nu var det lika meningslöst som att kritisera Svenska kyrkan för att de har medlemmar som lever i uppenbar synd eller är ateister. Verkligheten just nu kanske innebär att troendeförsamlingen som begrepp för alltid är borta från svensk pingströrelse (och liknande sammanhang), lika borta som det är från Svenska kyrkan eller Church of England, och att det är meningslöst att fortsätta kämpa emot och försöka intala sig att ”skutan” går att räddas. Jag är uppvuxen i pingströrelsen och förprogrammerad till att försöka göra den synliga församlingen så lik den osynliga som möjligt, att försöka följa ”mönsterbilden” i Nya testamentet så nära som möjligt. Det är vad jag känner mest för och tror är mest bibliskt. Men, jag inser att jag kan vara lika evangelikal och bibeltroende inom ramen för en folkkyrka som Church of England, även om jag där inte får förverkliga just drömmen om en troendeförsamling på samma sätt som om jag verkade i en fri församling. Jag anser mig ju inte vara bättre än John Stott, t.ex. Kanske borde jag lära mig av hur evangelikaler i de sammanhangen tänker? Jag kanske borde gilla läget, som det heter.

Men, då blir ju följdfrågan: Om vi ska vara ”folkkyrka” i stället för troendeförsamling, är det då lämpligt att fortsätta med den föreningsmodell vi har nu, där varje enskild församling är en ideell förening med föreningsdemokrati?

Nu blev detta ett långt inlägg i alla fall. Det är inte färdigt, inte sluttänkt, färdigtänkt eller helt genomtänkt. Men, tänkt lite, har jag i alla fall gjort. Och jag anser som synes inte att någondera sidan i denna strid är fullständigt solklar. Det finns flera problematiska punkter hos båda sidorna. Jag återkommer med fler tankar kring detta framöver. Det kanske mest märkliga dock, är att det förekommer så lite offentlig debatt och samtal om detta.

Länkar: a, b, c, d, e

33 reaktioner på ”John Stott, medlemskap i församlingar, församlingstukt och annat”

  1. Per-Axel Sverker

    Mikael!

    Utan att kommentera debatten i dess helhet önskar jag förtydliga bilden av John Stotts förhållande till församlingssyn och församlingstukt.

    Under sin tid som präst i All Souls skrev Stott en bok om bikt(Confess Your Sins), där han utgår från reformationstidens syn på församlingstukt.

    Det förhållandet att Stott i protest tvingas leva med en viss historisk kyrkosyn leder inte till att den synen ska accepteras som biblisk eller riktig. Det anser inte ens Stott själv.

    I många evangelikala kyrkor i England praktiseras en de facto församlingstukt genom en tydlig helgelseförkunnelse. Det gäller även för Stotts grupp av evangelikaler.

    Lev bara i Guds nåd!

    Per-Axel Sverker

    1. Mikael Karlendal

      Välkommen till bloggen, Per-Axel Sverker. Mycket intressant! Du får gärna skriva lite längre om detta. Jag får genast bl.a. följande frågor:

      1) Vad får Stotts uppfattning för praktiska konsekvenser förutom att man är tydlig i predikan och undervisning om hur man ska leva? För som jag uppfattar det, så kan man väl knappast i en anglikansk situation utesluta medlemmar från församlingen?

      2) Så vad menar du rent konkret om ”en de facto församlingstukt”?

      3) Hur resonerar Stott i frågan om varför man som bibeltroende evangelikal ska stanna kvar i en folkyrka vars högsta ledning mestadels är ganska liberal? (Jag vet att Church of England inte är lika genomgående liberalteologisk som Svenska kyrkan och förvisso har/har haft evangelikala biskopar av hög rang. Jag tänker på NT Wright som väl var rankad som trea eller fyra)

      4) Hur tror du att Stott skulle resonerat om vår svenska kontext om han befunnit sig i den, dvs i spänningen mellan hur t.ex. Saron i Göteborg agerat och den mer traditionella frikyrkan som håller fast vid kravet på omvändelse innan man blir medlem?

  2. Var ska ribban läggas och vem ska bestämma var den ska läggas? Vem håller måttet? Vi kan ju lite till mans tro att det är gott och väl till någon säjer ”du är vägd på en våg och befunnen för lätt” men det är så dags då…Det är ju tolkningsfrågor och bedömningar så det blir ju en delikat uppgift för den som tror sig veta vem som ska ut ur gemenskapen.

  3. Nils-Olov: ser fram emot Din bok! Det är för få böcker av den sorten som kommer ut. Jag är en given köpare.

    Samtidigt förstår jag att Du är en äldre kristen. Som yngre (nåja, blir allt oftare kallad gammal gubbe på stan) ser jag inte längre nån skillnad mellan en seg pingstförsamling och en levande missionsförsamling eller något annat. Snarare är allt ungefär lika dött.

    Samfundstillhörigheten som måttstock på andlighet har effektivt suddats ut och yngre går dit dom får uppleva Gud, inte vad det står på dörrskylten. Många äldre pingstvänner går t ex idag till Klara kyrka i Stockholm där det enligt uppgift är som ”pingstmöten var förr”. Medan jag från min barndom vet att ett besök i Sv kyrkan sågs som lika märkligt som att besöka ett buddhisttempel.

    Anden blåser vart den vill, för mej räcker det att den blåser överhuvudtaget eftersom det mest är vindstilla idag. Det är huvudproblemet.

  4. Gunnel, glöm inte att:

    ”Världen indelas i rättfärdiga och orättfärdiga. Och det är de rättfärdiga som har kriterierna!”

    /Kjell

  5. Tack för svar,Nils-Olov Nilsson. Jag lyckas inte bli klokare ändå utan instämmer i Beo Christenssons inlägg. Jag är troendedöpt som ”missionare”, andedöpt och har tillhört en Pingstförsamling 45 år och märker ingen skillnad mellan en ”örebroare” eller en ”stockholmsbaptist” eller en pingstvän, som lämnar bibelns lära som helhet. Ps 119:160 och Nehemja kap 1.

    Jag tror inte, att det går att organisera bekännande kristna in i en viss fålla mer och sätta etikett. ”Också jag har syndat och min familj…”. Som jag ser det börjar synden i en enskild människas tankesystem. Kain skulle råda över synden och klarade det inte! 1 Mos kap 4. Vi debatterar synd hos andra i det oändliga i stället för att Herren får ge sin upplysning om vad han sett av tankarna hos mig som enskild del i kroppen. Skall synden bort hos andra först innan en församling fungerar rätt?

  6. Beo Christensson

    Ska bli spännande att läsa din bok, Nils-Olov!
    Jag förstår att du personligen är bekymrad över förskjutningen från det pentekostala till det evangelikala. Andedopet är en sak, men min erfarenhet är att med en karismatisk öppenhet så blir det i praktiken ingen större skillnad om man kallar sig andedöpt eller andeuppfylld. Eller har jag missat något väsentligt? Eftersom jag har rört mig från pastorstjänst i Pingst via Örebro Missionsskola till en väckelsepräglad missionsförsamling så tror jag att jag har lite koll i alla fall.Och Dagen ägs väl inte ens till en viss del av Pingst (sålde man inte ut sin del mot aktier i den norska ägarkoncernen) även om det är ganska länge sedan den var huvudorgan för en specifik pingstteologi (15-20 år sedan)

    Varför skulle Pingst vara på väg mot ett episkopalt styre när varken EFK eller SMK har den styresformen? Pelle Hörnmark är väl både folkvald och folklig tycker jag. Eller ser du en ”dold” agenda? Är det därför locket läggs på i församlingssynfrågan?

    Ursäkta stickspåret och tack för en intressant blogg, Mikael.
    Beo Christensson, andedöpt evangelikal? missionspastor.

  7. Nils-Olov Nilsson

    Hej Gunnel!

    Det Jack-Tommy sa är en modifikation av sanningen. Örebromissionen (ÖM) är ju en utbrytning från Svenska baptistsamfundet. Och dess teologi var från början även inspirerad av Pingströrelsen och dess syn på Andens dop och gåvor.

    Pingströrelsen hämtar ju sin inspiration från USA och då genom T.B. Barratt som när han kom tillbaka från USA inspirerade bl.a. Pethrus. Att Pingströrelsen har sina rötter i Sydamerika är inte sant. Däremot har man inspirerats av den sydamerikanska pingstväckelsen i ett senare skede.

    Vad jag tror är att det som nu händer inom Pingströrelsen är att man glider allt närmare den evangelikala rörelsen och därmed EFK. Det märks på flera områden. Man delar den teologiska utbildningen, tidningen Dagen har fått en alltmer evangelikal profil och även inställningen gentemot det karismatiska skeendet håller på att förändras. Då tänker jag främst på Andens dop.

    Jag tror absolut att med tiden (inom 5-10 år) har man skapat en teologisk samsyn vilket kommer att möjliggöra ett samgående eller ett mer djupgående samgående mellan Pingst och EFK. I den gruppen kommer med all säkerhet även Svenska Alliansmissionen att ingå.

    Det sker alltså en ganska snabb rörelseförändring vilket kommer att göra att det specifikt pentekostala kommer att omslipas och förändras. Tyvärr tappar även Pingströrelsen karaktären av en folkrörelse och får ett alltmer tydligt episkopalt styre.

    nils-olov nilsson

  8. Nils-Olof Nilsson
    Eftersom jag aldrig fattade skillnaden mellan ÖM och Pingst, så fick jag svar av Jack Tommy Ardenfors en gång, att det var sant som stått i Dagen att ÖM hämtat sin teologi från Europa och Pingst från Sydamerika.
    Tror du, att det går att styra upp Pingströrelsen till en och samma teologi/tolkning av bibeltexterna?

    Vänlig hälsning
    Gunnel Bergstrand

  9. Pingback:  | Christian Mölk

  10. Nils-Olov Nilsson

    Jag delar fullt ut Nils reaktion på Pelle Hörnmarks syn på den teologiska enheten inom Pingst. Det finns nämligen inte en enda fråga som inte är satt under debatt.

    Församlingssynen, dopfrågan, andedopet, missionsteologi, ledarskapets innehåll och funktion, Jesu återkomst, etik och moralfrågor etc.

    I en bok som jag jag kommer att släppa på Markus förlag i mars analyserar jag Pingströrelsens teologiska vandring inom vissa av de områden jag nämnt om. En stor del behandlar den fria församlingens kamp och frihet.

    Jag vill visa på att Pingst glider allt närmare EFK, avlägsnar sig från klassisk, radikal kongregationalism och mot ett episkopalt styre.

    Nils-Olov

    Jag

  11. Det blir nog alltid synliga synder som irriterar folk mer än andra som blir orsak för uteslutningar. Det kommer aldrig bli helt rättvist och det kommer säkert bli fel ibland. Men vi har en alternativkostnad som vi säger i näringslivet: om vi inte gör nånting alls åt detta är det bättre? Jag tycker inte det.

    Något som inte tagits upp i debatterna handlar om det praktiska arrangemanget för uteslutningar. Det är ett delikat ämne som jag inte har några bra åsikter om på stört. Förr drogs ärendet med namn och allt inför ett församlingsmöte så folk kunde gotta sej i den ev överträdelse man begått. Det kan inte vara en bra metod. Om uteslutningar sker i slutna styrelserum finns stor risk för nepotism och godtycke. Namnet kanske ska vara förborgat men handlingen offentlig? Kanske ska man ha en så stor grupp ur församlingen som möjligt med i ett beslut, men inte hela församlingen? Det här är svårare att diskutera än församlingstukt rent generellt. Kanske Mikael har nån bra idé?

  12. Kanske finns det en viktig aspekt på ”församlingstukt” som inte ännu behandlats.

    Jag syftar på kraven på dem som skall tukta.

    För nog vore det väl ändå bra om den som vill kasta första stenen klarar Jesu krav.

    Sedan tvivlar jag på att någon någonsin uteslutits på grund av högmod eller avund eller girighet eller andra hjärtesynder som inte syns på ytan.

    Om girighet och högmod tas med som giltig orsak att utföra församlingstukt blir det väl få prosperity-pastorer kvar i församlingarna.

    Vore nog bra att börja med dylika synder.

    /Kjell

  13. Lennart Jacobson har en viktig poäng. Det går inte att utesluta människor från dag ett utan att det klargjorts vad församlingen står för och vilka ställningstaganden från sina medlemmar man vill se. Det vore fult. Men ett arbete i form av predikan (jag tror inte på temats behandling i decentraliserade smågrupper som kommer till sinsemellan olika resultat) kan med all sannolikhet genomföras under ett år. Det ska givetvis inte finnas nån brådska i att, så att säja, kasta ut folk! Det tar alltid ett tag att klättra upp ur ett dike, man kan tillfälligt halka tillbaka också.

    Annars är ett stort problem vid församlingstukt att pastor och styrelse, som har att verkställa dessa beslut, inte har anseende till personen. Här har skett grova övertramp i frikyrkans historia. Är man inflytelserik, kanske bidrar med stora kollekter, är vän med styrelse/äldste/pastor, rent av släkt, då finns risk att man blir behandlad på ett annat sätt (=mildare) än när man är en allmänt oppositionell bänksittare. Det här undrar jag hur många församlingar som klarar…

  14. Med tanke på hemlighetsmakeriet inom samfundet Pingst, alltifrån dess tillblivelse och fortsatt:

    Den som gör Guds vilja
    trivs i ljuset,ja
    kommer till
    ljuset.

    Ljuset i det här fallet, är Guds Ord, sanningens Ord. Den som Gud har sänt VILL bli prövad av andra, inför Ordet: så att det skall kunna bli uppenbart för ALLA, att vederbörande står i Guds tjänst.

  15. Lennart Jacobson

    Jag tycker man glömt bort det viktigaste, undervisningen i våra kyrkor.

    Om man inte kan, vill eller vågar predika vad bibeln lär om hur vi skall omvända oss, döpas och leva så blir församlingstukt omöjlig. Vi måste börja med undervisningen. Då behöver man inte gå och ta folk i öronen.

    Innan man först förkunnat och undervisat kan man inte tillrättavisa.

    Varför har man slutat förkunna ”allt Guds ord” i våra vanliga söndagspredikningar?

  16. Pingback: Församlingstukts-debatten | Stefan Swärd

  17. Intressanta kommentarer som kompletterar varandra…
    Undras om inte Pelle är lite nyfiken ändå vad som kommenteras efter hans deklaration i pingst.se
    Generellt så förundras jag över att han inte klarar av ett intressant bloggande med den tjänst han åtagit sig.
    Sten-Gunnar klarade ju av att telogiskt kommunicera intentioner, men Pelle efterlämnar enbart frågetecken…

  18. På grund av flytt till annan ort har jag varit ”medlem” (?) i församlingar med matrikel och i församlingar utan matrikel.

    Båda har fördelar och nackdelar.

    Nackdelen med matrikel anser jag vara att den lockar maktmänniskor till ledningen.

    Fördelen med matrikel anser jag vara att man måste deklarera ett ställningstagande.

    Nackdelen utan matrikel blir att det är ännu lättare att låta deltagare försvinna tyst genom bakdörren.

    Fördelen utan matrikel är utan tvekan att man har mera rätt till en avvikande mening. Mindre hycklande!

    Mitt eget val är otvetydigt: Skrota alla matriklar!

    Jag kommer aldrig mera att acceptera medlemskap i en församling med matrikel.

    Det har inte drabbat mej personligen, men jag har sett för mycket maktmissbruk i matrikel-församlingar.

    Makt och nåd blandar ungefär lika bra som vatten och olja.

    /Kjell

  19. Församlingsbegreppet i den här debatten om församlingstukt handlar om alla medlemmar i en specifik ideell förening/församling. Besökare som inte är medlemmar kan inte uteslutas. För att utesluta såna skulle behövas dörrvakter och magnetkort för inträde. Sånt kan en kristen kyrka generellt inte ha. Enbart kända våldsverkare och störfaktorer kan stoppas i dörren.

    Om vi alltså avskaffade alla medlemmar och församlingen blir till en juridisk stiftelse med ett fåtal i styrelsen då kan heller ingen bli utesluten. Såna församlingstyper finns det relativt gott om i världen. Det rimmar illa med våra demokratiska föreningstraditioner men det har sina fördelar.

  20. En refektion!

    Det görs en åtskillnad mellan församling och folk, så frågan är då rätt given, vad är församlingen?

    Är församlingen ledarskapet, är församlingen lokalen och ledarskapet, eller är församlingen människorna som samlas på en given plats med ett ledarskap som är insatt av Gud, där Kristus är huvudet?

    När dessa frågor är klargjorda, kan man gå vidare och diskutera om församlingstuktens vara, eller icke vara!

    Gal 6:1 Mina bröder, om så händer att någon ertappas med att begå en försyndelse, då mån I, som ären andliga människor, upprätta honom i saktmods ande. Och du må hava akt på dig själv, att icke också du bliver frestad.

    Detta tror jag är biblisk församlingstukt, dvs att man hjälper människan ut ur sitt syndabeteende.
    Vi vet ju inte alla bakomliggande orsaker till syndabeteendet, synden tror jag är symtom på något annat.

    Bj

  21. Mikael, det var intressant. Jag hoppas iof att Du får många positiva svar tillbaka, i övrigt är det en bra indikation på hur mycket luft som finns i en matrikel. Även om jag tror att resultatet är värre i storstadsförsamlingar.

    För många år sen föreslog jag detta i en informell samling. Sällan har jag blivit så samfällt utskälld för att vara en kärlekslös halv-Stalin. Nåja, sånt biter inte sådär värst på mej, inte då heller. Motalternativet var att göra gudstjänsterna ”roligare” tex paus i gudstjänsten med mingel och gratis kaffe, hoppborgar till barnen etc. Blev ingen succé heller, konstigt nog…

  22. Jag som pingstpastor delar helt Mikaels oro över att vi i Pingströrelsen håller på att bli en folkkyrka. Jag tror att det i framtiden kommer att vara nödvändigt med regelbunden medlemsförnyelse där medlemmarna kontinuerligt får ta ställning vad gällande församlingens lära och om man vill fortsätta att vara en del i den lokala församlingen.

    Mikael lyfter fram omvändelsens betydelse för medlemskap. Men vad säger du Mikael om dopets betydelse för medlemskap? Kan man i framtiden (om du får önska)vara med i Pingstförsamlingen i Ängelholm och vara barndöpt?

    1. Mikael Karlendal

      Wildwest, just detta med att skicka brev till kategorin-inte-visat-sig-på-flera-år, det arbetet har jag faktiskt påbörjat i Ängelholm. Resultatet kommer att visa sig i nästa utgåva av Pingströrelsens årsbok.

      Henrik, välkommen till bloggen! Jo du, det kanske jag svarar på i nästa inlägg. 😉

  23. Det är märkligt naivt av Pelle H att först låta sej intervjuas om en fråga som påverkar samtliga pingstvänner och ”betjänade” i detta land, i intervjun släppa ifrån sej rudimentära men tillräckligt kontroversiella kommentarer, och sen lägga locket på till Rådslaget har sagt sitt – dvs ett internt och icke-offentligt forum vars diskussioner bara kommer sippra ut som läckor, rykten och legender! Jag tycker det är att behandla sina medlemmar nonchalant och von-oben. Medlemmar har inget att tycka i detta ämne, detta beslutar ledarskapet bakom lyckta dörrar…

    Men, Mikael, jag tycker inte bara man kan ge upp utan strid och säga att: jaja, vad är väl en bal på slottet, nu har pingstförsamlingarna blivit folkkyrkor på samma vis som Sv kyrkan varit rätt länge, inget att göra åt, bara gilla läget? Varför ska man vara så defaitistisk? I Church of England och Sv kyrkan har man en byråkratisk överbyggnad som förhindrar att göra församlingar till troendeförsamlingar. Jag tror faktiskt ingen evangelikal präst i dessa kyrkor ”bryr” sej om de medlemmar som aldrig syns till, det är den gudtjänstfirande församlingen som räknas. Ännu finns inte samma centralstyrning inom Pingst, även om den verkar vara på stark frammarsch.

    Är det så farligt att skicka ut ett vänligt brev med frågeställningar om vad man tycker om sin kyrka, om man vill stå kvar som medlem, om möjlighet till samtal med pastorn? Det ger ärliga människor chansen att utan större åthävor gå ur sin kyrka.

  24. Kikael:
    Det medlemskapsbegrepp (och församlingstuktsbegrepp) som vi kan läsa om i Nya Testamentet var ju egentligen uttryck för omsorg om medmänniskan och ett resultat av att kristna lever i nära och levande relationer med varandra. Jag funderar på om det inte är så (jag tror det)att den utveckling som lett fram till dagens medlemskapsdebatt bottnar i att frikyrkokulturen förändrats från att vara en mer relationsbaserad (omsorgsbaserad)kultur till att bli en möteskultur med åtföljande förflackning av medlemskaps och församlingstuktsbegreppet. Vi har inte riktigt tid för varandra tror vi och vi träffas och pratar vid söndagsgudstjänsten och kyrkkaffet. De som trivs riktigt bra med varandra kanske också träffas i hemmen någon gång i bland. Sedan kanske vi möter några andra kristna i cellgruppen (bönemötet) en gång i månaden, en gemenskap som kanske (ofta) inte heller karakteriseras av en öppenhet och äkta omsorg. Vi är påverkade av den individualistiska livsstilen. Om inte våra relationer kristna emellan präglas av äkta omsorg och att vi bryr oss om varandra så kan inte heller kommer en biblisk församlingstukt att kunna tillämpas.
    Jag tror att vi inom en inte en alltför avlägsen framtid kommer att behöva dela upp församlingen i mindre enheter, mer som husförsamlingar, och leva mer likt den första kristna församlingen. I en sådan miljö kan inte församlingen utvecklas till en folkkyrka.

    Bless!

  25. Man kan lätt ta sig för pannan när Hörmark (pompöst) yttrar:
    ”Bl.a. kan vi konstatera att det råder stor enighet i varje, för pingströrelsen, viktig teologisk fråga. Därför känner vi ingen oro för den nuvarande processen.”

    Vilket kvalificerat bludder !
    Karln ljuger ju rakt upp i ansiktet på hela pingströrelsen.
    Pingst i dag har milt sagt en spretig teologi – om den ens har en samlad teologi.
    Det finns ytterst få som leder teologiska samtal & tolkningsämnen avsaknas helt.

    Säkert behöver han inte känna oro i ryggdunkarnas gemenskap – men snacka inte om att pingströrelsen har grepp om viktiga teologiska frågor…

    Kanske den stötsa pingstförsamlingen kan svara på när den lesbiske biskopen Eva Brunne får äntra predikostolen i Filadelfia, då Piensoho tågade in sida vid sida med henne inför Riksdagens samling i Storkyrkan ?

    Inkonsekvensens teologi bara i ett litet nötskal…
    när man pompöst utmålar andra för att skjuta sig i foten.

  26. Mikael – din senaste kommentar:
    * Märklig attityd… det får mig att återreflektera över hur han i egenskap av Jönköpings-pastor hanterade MRO & Mats Selanders relevanta frågor angående församlingsledningen.
    * Det andra är hur pingst hanterat sitt ägarförhållande i Dagen. Från att pingst-ffs utan församlingsdebatt, sålt sitt 25 %-innehav till en sekulär norsk mediakoncern & hur Swedmedia stuvat om i Dagens ledning där Garhn plötsligt blev publisher & Sandlund blev nedpetad. Dess kryptiska förklaring via Brunegård gentemot Skånska dagbladets VD Tomas Grahl…

    Förr gjorde pastorskollegor upp i korridorerna. Nu skickas ”odemokratiska” representanter till FFS för att avveckla engagemang & innehav.
    Predikantvecka avvecklas & pastorsakadei prövas – iofs en vettig tanke, men vad kommer ut av detta ?

  27. Församlingstukten finns idag, men är alltför godtycklig. En nationell praxis skulle inte vara fel och där har du goda grundtankar.
    Du har bara berört frågeställningen med de som lämnat församlingsgemenskapen. En annan del av problemställningen är de inflyttade troende omvända evangelikaler som tidigare levt i en församlingsmiljö där dopet betraktats som giltigt även om det förekommit bekännelsen. Även här kan John Stott och den traditionen ha något att bidra med. Filadelfia Stockholm debatterade för några år sedan en formulering om ”den som tror och vill bli medlem, men är döpt i en annan tradition..”.
    Då det i vissa pingstförsamlingen är en inte försumbar del av gudstjänstfirarne som faller under den kategorin, så skall det bli intressant att läsa ditt nästa inlägg när du behandlar även detta ämne.

    1. Mikael Karlendal

      Jag såg just att Pelle H har skrivit ett kort blogginlägg om denna debatt. http://www.pingst.se/viewNavMenu.do?menuID=35&oid=7465

      Jag tycker dock inte, att han egentligen säger så mycket mer. Jag är inte säker på att det är så bra att försöka undvika debatt nu, som han skriver:

      ”Vi kommer att presentera arbetet i samband med Rådslaget i maj. Fram till dess kommer vi att försöka undvika en offentlig debatt i sakfrågorna. Detta för att skapa så goda och genomtänkta förutsättningar som möjligt.”

      Personligen, anser jag inte att denna diskussion bara ska vara för dem som får komma till Rådslaget. Det skulle snarare vara bättre med en ordentlig debatt innan, så att de som kommer till Rådslaget kan vara mer förberedda.

  28. Gillar verkligen INTE debatten om församlingstukt. Först och främst, vad är det för ord? Hemskt! Vem ska tukta vem och på vilka grunder? Med vilken rätt ska någon tukta en annan människa? Nej, jag tror inte att detta är vad människor längtar efter!

  29. Bra tankar om medlemskap. Om åter börjar starta nya församlingar i Sverige i större omfattning så kanske dessa kan bli troendeförsamlingar? Och om det blir framgångsrikt så blir de gamla församlingarna snart en minoritet…

  30. Tack Mikael !
    En analys som jag delar med dig i stora delar…

    Det finns däremot ett dilemma som gav den vägdelare du själv nämner när man släppte församlingstukt-normen i pingst.
    Den vägdelaren är intimt förknippad med stadgeförändringarna som de största pingstförsamlingarna genomgick, där man luckrade upp synen på äldste/församlingsledare.
    Jag har själv haft djupgående samtal med en av de pådrivande teol. dr. Nils Olof Nilsson, som numera ändrat uppfattning i problemställningen.
    Det går inte att komma ifrån att när man släppte det tidigare skriftljuset manligt/kvinnligt med de bibliska mönsterbilder man som pingstledare tidigare bekännt sig till, så är kopplingarna till att upprätthålla andra bibliska mönsterbilder även försvagade.
    Detta inbegriper givetvis församlingstukt.

    Ytterst så uppstår svårigheten individuellt:
    Om man inte hittar spegelbilder till den egna kallelsetjänsten i Bibeln, vad har man då för mandat att vägleda andra enl. bibliska förebilder ?
    Och den sista frågan som är ytterst allvarlig: Om församlingstukt inte ska tillämpas, hur ska en äldste kunna avlämna församlingen ? – det som är den yttersta förpliktelsen.

    Tyvärr har pingst försatt sig i dessa strukturer, där de största församlingarna ”ovisligt” satt nya normer som inte hittar sina spegelbilder i Bibeln.

Lämna ett svar till Beo Christensson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.