Detta är ett synnerligen intressant och bra inlägg om vilka som borde vara teologer… Klart bättre än att läsa om Benny Hinn eller om vissa andra prelater.
Författaren skriver om varför en teologiskt bevandrad person inte ska behöva välja mellan att antingen vara akademisk teolog eller pastor/präst. Han påpekar att alla stora teologer i gången tid, Athanasius, Ireneus, Augustinus, Luther, Calvin, Wesley osv, var pastorer. Det var dessa som dominerade den ”vidare teologin” på sin tid och för eftervärlden i olika mån… Jag tror att läsarna själva kan dra sina slutsatser av detta utmärkta inlägg, de som kan engelska förstås. Alla pastorer borde läsa detta. Alla som studerar på någon teologisk utbildning borde läsa det.
Det ar mojligt att studera teologi, laran ’om’ Gud
utan att ha en levande relation ’med’ Gud.
’Teologi’ och ’praktik’,
’lara’ och ’liv’
maste ga hand i hand.
Att ha mojlighet att avsatta nagra ar for att studera Ordet pa Bibelns orginalsprak ar ett privilegium, men malsattningen maste vara att lata sig forvandlas av Ordet.
Att ga hem fran en forelasning och kanna behov av att be och komma narmare Gud ar ett gott betyg av en larae som ar ett med sitt budskap.
Presentationen av evangeliet bor anpassas till ahorarna vare sig de ar analfabeter eller akademiker och tack och lov ”passar” evangeliet for alla – oavsett IQ-niva,ras,kon eller alder.
”Utan mig kan ni ingenting gora” sa Jesus.
/ E.H-L.
Man borde vara modern och inte hänga upp sej på småsaker(?), men nog hoppar jag till när pastorer pratar om ”sitt jobb”, ”ska ta ut min mammaledighet”, ”ska träffa kollegorna och snacka lite”, ”hade mitt lönesamtal med chefen”, etc.
Jag är inte äldre än att min medvetna tid i kyrkan ligger i slutet av 70talet, men inte kunde man då vara borta på föräldraledighet i ett år ungefär som pastorstjänsten vore ett 9-5-jobb. Här har skett en slags förskjutning, en sekularisering helt enkelt, som inte inger mej förtroende.
Tänk (och detta har faktiskt hänt!) om man råkar kontakta pastorn på icke-arbetstid. Då kommer man bara till en telefonsvarare, att man f n ”inte jobbar”… Kan man sen verkligen komma och kräva av sina medlemmar att ställa upp på sin fritid? Sådan herde, såna får.
…kan för övrigt rekommendera boken ”Brothers, We Are Not Professionals” av John Piper. Han argumenterar kraftfullt, som vanligt.
Wildwest får mig (medvetet eller omedvetet) att tänka på ett stort problem, som jag tror i förlängningen kan bli förödande. Pastorer tenderar mer och mer att bli ”professionals” — att pastorsyrket blir just mer yrke än kallelse. Idag tycks det självklart att pastorn ska driva sin rätt som anställd i relation till sin arbetsgivare. Och även det omvända gäller, att församlingen blir arbetsgivare som köper arbetskraft. Mycket bekymmersamt.
Många som växt upp inom Pingst, som jag, har fått till livs att bibelskola och akademisk utbildning dödar anden. Förmodligen kommer mycket av detta tänk från Lewi Pethrus’ misslyckade bibelskoletid i början av sin gärning (man skulle gärna vilja veta exakt vad som gick snett där). Själv har jag aldrig förstått motsättningen eftersom en av våra största förebilder, Paulus, var en för sin tid mycket högt utbildad man, samtidigt var han sannerligen inte en mjäkig församlingsledare som förföll till akademiska grubblerier i varje fråga (=å ena sidan, å andra sidan, man kan inte säkert veta, inte vetenskapligt bevisat, etc).
Pingströrelsen var en lekmannarörelse ledd av andefyllda lekmän. Det gick bra, som synes. Vad som inte gick bra var att bli en kristen röst vid sidan av naturvetenskaper och akademisk forskning. Här lämnades flanken oförsvarad, det fanns inte många som kunde agera, hade trovärdighet och var tillräckligt utbildade. Det har varit en brist eftersom man slöt sej inom sitt samfund, hade det bra, men lät samhället för övrigt vara idémässigt relativt opåverkat.
Det som idag inger en smula oro är när det börjar låta som om även en pingstpastor behöver akademisk utbildning för att få ”pastorskörkort”. När personlig vandel, andlig klarsynthet blir underordnat högskolepoäng. Så känner nog många för det är inte överskott på andligt starka profiler i vår tid. Medan det däremot finns fler universitetsutbildade pastorer än förr.
Jag inser att det kan vara ett problem inom en del samfund att man saknar kontakt eller samband med akademierna. Jag har ett par reflektioner kring detta:
1) Är det inte så att en del samfund historiskt sett är ganska främmande för det akademiska?
2) Är det inte så också i stora delar av näringsliv och samhälle i övrigt, att man söker specialister med smal kompetens för att göra ganska speciella arbetsmoment? Man vill ha ”teknisk kompetens” (inte bara teknik!), eller chefer som tar hand om personalfrågor och budget, eller högre chefer som hanterar organisationen, eller ännu högre chefer som hanterar samband mellan produktion, försäljning och ägarfrågor (dvs. ser till att man tjänar pengar). Det problem som man upplever är att marknaden ändras, och därmed arbetsuppgifterna, varför man måste sparka de gamla specialisterna, och skaffa nya i stället. Människor som kan gå emellan mer teoretiska perspektiv och praktiska insatser saknas i stort sett, och är inte heller efterfrågade. Att t.ex. ha en fil.dr. är närmast besvärande om man söker arbete. Det finns några undantag, varav medicin och läkekonst, och SvK:s präster är några exempel, men de är få och smala. I de flesta sammanhang är det inte intressant eller relevant vad man gör vid akademierna.
3) I SvK har det länge varit så att en stor del av biskoparna, har en bakgrund som professorer, och en betydande del av det övriga högre prästerskapet också har någon högre akademisk bakgrund – åtminstone som doktor, och kanske som docent. Det är likadant inom den katolska kyrkan. Många doktorerar ”vid sidan av” en vanlig församlingstjänst. Inom den katolska kyrkan, liksom bland de ortodoxa, finns dessutom ett starkt samband med klostren, där det utvecklas en stor teologi som inte är bunden av de akademiska formerna (textkritik etc.), och som effektivt ”sipprar ut” till både präster och lekmän. Den baseras på erfarenheter av att praktiskt och konkret leva de evangeliska idealen, även om betoningarna är litet olika i skilda sammanhang.
Vilken träffsäker analys! Och hur mycket (mer?) gäller inte detta i Sverige! Detta är en sorg jag bär med mig varje dag. Dels för att jag från akademins håll lider av frikopplingen från församlingen, dels för att jag från församlingens håll lider av frikopplingen från teologin. Kyrie eleison!
Jag måste citera.. problemet är så kärnfultl uppställt och skickligt formulerat:
”The drain of our wider theologians from the pastorate to the academy has resulted in a two-fold problem. First, the theological water-level of our local parishes has dropped considerably. Inasmuch as the pastoral vocation is no longer seen as a theological vocation, pastors no longer bring a strong theological presence to their local parishes. The net effect (particularly in the evangelical tradition in which I reside) is a truncated understanding of theology and its import among the laity. Theology has largely left the local church.
The second part of this problem is perhaps more even troubling. Not only has theology left the church, but the church has left theology. To be sure, many academic theologians view themselves as self-consciously serving the theological needs of the church. But on the whole, academic discourse has lost its way, becoming preoccupied with questions—especially questions regarding its right to exist—that minimize its ecclesial relevance.”
Tack, Mikael, för att du delade denna text. Den är uppfordrande på många sätt.
Roligt, johnny, att du gillade texten. Själv blev jag mycket uppmuntrad, eftersom jag känner så väl igen mig själv i problematiken. Han uttryckte vad jag faktiskt känner och tycker själv. Men, han hann först att skriva det!