Får man skilja sig och gifta om sig, enligt Bibeln?

Dagen skriver idag om en förskräcklig händelse i Egypten, om en kvinna som blivit misshandlad till döds av sin man, några dagar efter att den koptiska kristna kyrkan hon tillhörde bestämt att hon inte fick skilja sig från sin misshandlande man. Därför finns det anledning att påminna om vad jag skrivit i ett tidigare inlägg om ämnet skilsmässa. Detta skrivs inte för att specifikt peka ut den koptiska kyrkan; alla kyrkor har eller har haft en extrem strikt syn på detta ämnesområde. Men, det är på tiden att vi ägnar oss åt självrannsakan. Jag citerar här endast en del av texten:

”När det gäller frågan om skilsmässa, så vill jag rekommendera artikeln av David Instone-Brewer i Christianity Today, den 10/5 2007. I denna artikel redogör han kortfattat för det han kommit fram till i sin forskning angående vad judar på Jesu tid ansåg om skilsmässa och omgifte och därmed också hur de skulle uppfattat Jesu undervisning och Paulus undervisning. Han har också gett ut två böcker i ämnet. Kortfattat säger han ungefär följande:

1. Bibeln, Jesus och Paulus är negativ mot skilsmässa rent generellt och att man helst bör undvika det, men det finns vissa undantag som gör skilsmässa och omgifte tillåtet.

2. Om skilsmässa är tillåten, medför det automatiskt rätt att gifta om sig.

3. Utifrån Mose lag fanns det två odiskutabla skäl som gav rätt till både man och kvinna att skilja sig: (a) enligt 5 Mos 24:1 otukt/otrohet och (b) enligt 2 Mos 21:7-11 om man blir misshandlad eller allvarlig negligerad. Dessa saker gav rätt till skilsmässa och skrevs in i äktenskapskontrakten från GT:s och NT:s tid.

4. När Jesus blir tillfrågad om man får skilja sig från sin hustru ”av vilken anledning som helst” i Matt 19:1-12) så gäller det en fråga om en speciell tolkning av 5 Mos 24:1. En grupp rabbiner (hilleliterna) tolkade texten som att Mose tillät skilsmässa på grund av otukt och på grund av ”något skäl”. Det sista kunde vara i princip vad som helst, vidbränd mat, nya rynkor som inte fanns från början osv. På Jesu tid var de flesta som var skilda, skilda av den varianten av anledning. En annan rabbinskola, shammaiterna, förkastade denna tolkning och menade att 5 Mos 24:1 endast kan tolkas som att skilsmässa är tillåten på grund otrohet, några andra skäl nämns inte i texten. Jesus sällade sig till shammaiterna, vilket framgår tydligt av Matt 19. Däremot fick Jesus ingen fråga om den andra texten, 2 Mos 21:7-11!

5. Det Jesus inte gjorde i Matt 19 var alltså att förkasta den andra bibliska texten med skäl som utgör grund för att skilsmässa var tillåten –  2 Mos 21:7-11 som tolkades som att till och med en slavinna som är hustru åt någon, har rätt till laglig skilsmässa om hon allvarligt negligeras, dvs inte får mat, kläder och kärlek. Detta skrevs in i äktenskapskontrakten på biblisk tid. Det tolkades som att man skulle ge varandra materiellt och känslomässigt stöd i äktenskapet, man skulle ha sex (även om man under kortare period kunde ömsesidigt besluta sig för att avstå detta, 1 Kor 7:1-5). Man gjorde också tolkningen att om misshandel förekom var det ett uttryck för detta negligerande och var därför giltig skilsmässoorsak. Paulus tar upp ett annat exempel på detta när han skriver om det som händer när man blir lämnad av en icke-troende make eller maka, då är det också något som faller in under detta negligerande och är därför en giltig skilsmässoorsak (1 Kor 7:12-16).

Paulus var alltså inte ”liberalare” i 1 Kor 7 än vad Jesus var i Matt 19, som många annars kan ha uppfattat det. Han talade bara utifrån en annan text i Mose lag. Av allt att döma hade Paulus och Jesus alltså samma uppfattning, inget i texten tyder på något annat.

6. Inom judendomen, oavsett riktning, fanns det alltså vissa orsaker som gjorde skilsmässa giltig. Om det förelåg en sådan giltig orsak, så var omgifte alltid tillåtet.

Som jag uppfattar Instone-Brewers tolkning, innebär hans resonemang att skilsmässa i sig inte är något bra och att man gärna bör undvika det även om man har rätt till det. Giltiga orsaker till skilsmässa är otukt/otrohet/äktenskapsbrott, emotionellt och fysiskt negligerande, att man blir övergiven eller misshandlad. Vid giltig skilsmässoorsak har man också rätt att gifta om sig.

Jag tycker att hans resonemang utifrån hur judar på Jesu tid tolkade Mose lag och hur det bildar bakgrunden till de resonemang som Jesus och Paulus för i NT, är mycket intressanta och förtjänar en fördjupad reflektion. Här kan vi faktiskt se, att det finns giltiga skäl till skilsmässa, men att det inte stämmer in på det mer ”av-vilken-anlednings-som-helst”-tänkande som ligger till grund för dagens skilsmässostatistik även inom frikyrkliga kretsar.

Jag vill därför rekommendera mina läsare att läsa Instone-Brewers artikel i Christianity Today och eventuellt även hans böcker, som kan beställas via nätbokhandlar.”

Efter att själv ha läst en av Instone-Brewers böcker och kan då konstatera att han för ett klart och tydligt resonemang. Han argumenterar starkt för, att Bibeln stöder tanken att skilsmässa och omgifte är tillåtet för kristna om man t.ex. lever i en situation där ens äkta hälft utsätter en för fysisk eller psykisk misshandel, är missbrukare av något slag med därtill hörande problematik för sin omgivning. En kristen som lever i en sådan situation har alltså bibliskt stöd för att själv ta initiativ till att skilja sig, och är då också fri att gifta om sig med någon annan om vederbörande så skulle önska. En sådan person begår inte äktenskapsbrott, och den som gifter sig med en sådan person begår inte äktenskapsbrott. Det är den som t.ex. misshandlar sin hustru som är orsak till skilsmässan, till att äktenskapet blir brutet, inte den som är misshandlad och tar initiativet till skilsmässa. Observera att Instone-Brewer menar att det finns bibliskt stöd för detta, alltså inte bara ”själavårdsmässigt” stöd.

10 kommentarer

  1. Att människor är intresserade av hur långt man kan gå utan att det är förbjudet är symtomatiskt. Det har absolut inte varit bra för samhällsutvecklingen att det blivit allt lättare att skiljas. Min uppfattning är att det både är nödvändigt att underlätta för den som verkligen behöver skiljas och att hjälpa dem, som i vår egennyttiga tid, inte inser att man i första hand ska tänka på barn och parter. En varm kristen gemenskap och kärleksfull rådgivning kan rädda äktenskap och därmed folk från tragerier.

  2. Skadar inte heller att begrunda hur Jesus handlade med kvinnan vid Sykars brunn.

    Det finns en hel del situationer i dagens samhälle som liknar hennes situation.

    Och, glöm inte att även män kan vara dem som miss(be)handlats och lämnats i misär.

    /Kjell

  3. Om det går att tolka skriften åt två olika håll, är jag alltid intresserad av hur den tidiga kristna Kyrkan gjorde.

    Om nu David Instone-Brewer har rätt, borde detta vara uppenbart ibland kyrkofäderna…

    Det tidigaste jag hittat är följande; apostoliska fäderna:s HERMAS HERDEN, (förmodligen bror till påven St Pius I 140-55) 29:6; ”…om han efter skilsmässan gifter om sig begår han äktenskapsbrott.”. fjärde budet 6:3 eller se St JUSTINUS Martyren, Apologia Prima 15:7. Se även Elvirakonciliet, kanones 8f (SPB I)…

    Det talar entydigt i en riktning. Vad talar åt andra hållet???

    PS! Om en man slår sin fru tycker jag de ska separera omedelbart (inte ta ut skilsmässa omedelbart)… DS!

  4. Hej

    Undringar och tankar: Det är viktigt att slå upp bibelorden själv. Jag tittade på bibelorden och får inte riktigt det att stämma. 2 Mos 21:7-11 handlar om slavar och frigivning av slavar. Inte äktenskap och skilsmässa egentligen. Den nämner tre anledningar till varför man måste frige en slav gratis som man gift bort till sin son och inte heller är någon av dem misshandel eller att vara missbrukare. 5 Mos 24:1 handlar om de skilsmässobrev som egentligen inte var tillåtna, det står inte heller något om otukt där, det är föreskrifter som gäller under en egentligen icke-tillåten omständighet. Detta säger ju Jesus med ”Därför att era hjärtan är så hårda tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så.” Eftersom det inte står något om otukt på det stället, måste Jesus syftat ända tillbaka till 7:e budordet.

    Jag är fundersam över påståendet att Jesus ”sällade Sig” till någon av de rabbinska tolkningarna under den tiden, som förövrigt inte heller nämns i Bibeln. Han är Gud Själv och vet Själv vad Han menade med Lagen som Han gav. Sedan kanske några rabbinska skolor lyckades uppfatta det rätt, men att säga att Jesus ”sällade Sig” till dem skulle vara i fel ordning.

    MVH

  5. Daniel, jag tycker du gör ett fel. Med all respekt påstår jag detta, för jag är inte bättre själv – jag gör ofta fel.

    Du går tillbaka till 3500 (?) år gamla skrifter, läser som det står och tolkar utifrån din egen kunskap. Det är ju denna ansats, med viss variation, som artikeln i Christianity Today kritiserar.

    Poängen i artikeln, och boken förmodar jag, är vad judarna ansåg på Jesu tid. Artikeln slår fast att judarnas allmänna syn vid denna tid, visat bland annat av äktenskapskontrakt funna bland Döda Havsrullarna, var att äktenskapslöftena var att älska, ära, försörja och vara trogen. Och att om någon bröt något av dessa löften hade motparten rätt att säga upp kontraktet.

    Jesus måste ha vetat om detta, men han säger inget om att deras tolkning är felaktig här. Däremot säger han att en viss annan tolkning av det andra stället i lagen är fel, den om skilsmässa för ”vilken orsak som helst”.

    Om nu detta stämmer så är slutsatsen, att Gud tillåter skilsmässa för den förfördelade parten som inte blir älskad, respekterad eller försörjd, liksom för den som utsätts för otrohet, helt logisk. Jag håller med om att det är svårt att förstå kopplingen mellan slavar och äktenskap. Men nu är ju denne författare oändligt mer kunnig i judisk historia än vi, och har läst nästan alla judiska skrifter från Jesu tid. Det bör väl betyda att hans tolkning har viss tyngd?

    Däremot skulle skilsmässa inte tillåtas för den som vill ut ur äktenskapet, så länge han eller hon fortfarande är älskad, respekterad och försörjd.

    I modern mening skulle ”försörjd” tolkas som att man tar ett gemensamt, rimligt ansvar för familjens försörjning, alltefter omständigheterna. En maka som slösar bort familjens pengar eller en make som vägrar söka jobb eller spelar bort pengarna kan man alltså skilja sig ifrån.

    Men hela detta grävande i detaljer är egentligen bara intressant för den som vill förstå Bibeln bättre. För kristna i allmänhet förstår jag inte detta ältande kring regler. Varför ska så många kristna ständigt leta dessa regler att plåga varandra med? Man blir ju blind för evangelium när man söker regler att fördöma varandra efter.

    Jag vet själv en kvinna som blev utstött ur sin församling när hon skilde sig från en misshandlande och manipulerande psykopat. Hur kristet är det beteendet?

    Varför ägnas så mycket kraft åt detta? Förut tyckte jag kritiker hade fel när de kallade kristna för fördömande, men jag börjar mer och mer förstå dem.

    Tänk den stackars kvinna (eller man) som misshandlas. Eller tänk den man (eller kvinna) som nekas värme, kärlek och sex år efter år. Skulle inte den personen få lämna ett äktenskap där löftena brutits så flagrant?

    Vad är det för barmhärtighet man visar när man ständigt söker skäl att fördöma skilda, homosexuella eller andra människor, som bara är stackars vilsna Guds barn. Vi bör tänka oss för. Vilka är egentligen dessa som kommer att säga: ”Herre, Herre”, men som blir avvisade av Jesus? Vi bör akta oss så att det inte blir vi.

  6. Mikael kyller
    En man som slår är inte frisk och behöver hjälp utanför familjen. Frun ska bort ifrån honom omedelbart.

    Dock lovar du i löftena att vara trogen tills döden skiljer er åt. Denna trohet slutar inte i otrohet eller av våld.

    Om Kyrkan alltid sett det som att otrohet eller våld upplöser löftena är det konstigt att 2000 år och alla världsvida kyrkor alltid trott annorlunda. Motbevisa mig gärna! Annars tror jag att ni inte är Kristus trogen, utan bara försöker göra dogm av en genväg (=egenväg)…

    I Kristi kyrkas stora gemenskap
    Anders

  7. Syndare,

    Här får du svar av en mask. Det som jag undrade var ju över de sakerna så som jag framställde att jag får ut av bibelställena jämfört med det som stod i artikeln. Det som påstods stå i bibelställena i artikeln fick inte jag att stämma överens med det som egentligen stod i bibelställena.

    Som kristen är Bibeln min högsta auktoritet. Inte judarnas allmänna syner vid vissa tider. Jesus kritiserade ju de synerna ganska mycket och strängt. Tydligen är vi tillbaka till en tid liksom före reformationen, där vanligt bondfolk inte får/kan läsa och förstå Bibeln själva.

    Anledningen till att reglerna, Guds Lag finns, är för att visa oss att vi är syndare och behöver frälsning. Det förblindar oss inte om man använder den på rätt sätt. Säger man däremot att man kan ta lätt på regler, då undermineras Evangelium, eftersom folk inte förstår allvaret och sitt behov av Frälsaren.

    Bibeln undervisar om församlingstukt, bl a 1 Kor 5. Läs det.

    MVH

  8. Kära vänner
    Just denna vecka deltar jag i ett seminarium, som handlar om rabbinernas tolkningar. (Seminariet ingår i en religionsvetenskaplig kurs vid Uppsala universitet.) Det som alla kanske inte vet är att rabbinerna anser att fått uppdraget att tolka Torah av Gud. Detta innebär attde tycker att deras tolkningar är viktigare än bibelordet självt. Olika rabbiner kan ha olika och även motsägande tolkningar. Redan vid 12 års ålder deltog Jesus med liv och lust i samtal med de skriftlärda. Det är uppenbart att Jesus kunde en hel del av vad rabbinerna lärde. Själv tror jag att han kunde allt. Han visste ju vad folk tänkte. Att han gick emot många påfund av exempelvis fariseer är också väldigt tydligt. Nu tror jag inte att vi ska göra sak av att Jesus förtydligade vissa bud mer än andra. Jesus verkade behovsstyrt. Det var de människor han mötte som var det viktiga. Jesus kom för att fullborda lagen inte att upphäva den. Visst behövs ordning och reda men framför allt nåd. Vi måste ha som ledstjärna att hjälpa de förtryckta.

  9. Jag kan inte förstå hur du får 2 Mos 21 att handla om skilsmässa vid misshandel etc. Som jag kan se den så handlar den om hur man skall agera i frågan om att köpa slavar till fruar och inte vanliga äktenskap som ingåtts på frivillig basis. Skall man tolka det som så så måste man införa ett visst antal antaganden som jag inte kan se i texten.
    Jag tror att detta är ett fall av att man vill att något skall stå i Bibeln så mycket att man ser det även om det inte finns där. På samma sätt så skulle man kunna tolka vers 7 som att man får sälja sina döttrar som slavar och vers 10 som att det är ok med månggifte…

Kommentarer är stängda.