Har Gud ett eller två folk?

Mina inlägg om Israel och Guds löften till Israel om ett land har vållat en del diskussion. Och det är bra att tankar får stötas och blötas lite grann. Men jag tror att en del kommentatorer kan ha missat en del poänger i det jag skrev, vilket delvis säkert kan förklaras av min egen otydlighet. Jag gör nu ett nytt försök att säga vad jag egentligen vill ha sagt.

Jag lär inte ut någon två-folks-lära. Jag säger inte att Gud har två folk – Israel och församlingen.Jag lär inte ut att Gud har två frälsningsvägar, en för judar och en för hedningar. Jag lär inte ut att kristna inte får eller ska predika evangelium för judar. Men, jag håller fast vid att Gud fortfarande har en särskild kallelse till det judiska folket som etnisk folkgrupp och att löftet om land till det folket som etnisk folkgrupp fortfarande gäller och ska tolkas bokstavligt. En del kommentatorer tycker förmodligen att detta är väldigt svårsmält och svårt att förena, men jag ska försöka vara så tydlig som möjligt. Om jag sedan lyckas övertyga alla, är en annan fråga. Men, sånt är livet.

Jag är alltså helt enig med talet om att judar och hedningar blir frälsta på samma sätt, genom tro på Jesus Kristus. Det är ingen skillnad på jude och grek i detta avseende. Jag är helt enig med talet om att judekristna och hednakristna (klumpiga termer, men jag använder dem ändå för enkelhetens skull här) bildar en och samma församling, samma gudsfolk. Med termer från Rom 11, så är vi hednakristna som vildolivgrenar inympade i det äkta olivträdet, med termer från Efesierbrevet så är skiljemuren nedbruten och vi har fått samma medborgarskap som de heliga osv. Men, församlingen kallas aldrig bevisligen för ”Israel”! Varje gång ”Israel” används som term eller namn i NT, så syftar den på det bokstavliga, fysiska Israel, antingen folket eller landet. Man måste här utgå från det som är tydligt och inte bygga på ett fåtal tveksamma exempel.

Man behöver inte bara hänvisa till Romarbrevet (vilt olivträd och äkta olivträd) eller Efesierbrevet eller Galaterbrevet  för att stödja en sådan teologi, man kan se det tydligt i apostlarnas praxis i Apostlagärningarna också. Aposteln Paulus verksamhet är ett tydligt exempel. Han for runt i det romerska imperiet och besökte stad efter stad. Han predikade för judar och hedningar och bildade församlingar av dem. Både judar och hedningar fick höra samma budskap, att de behövde omvända sig och tro på Herren Jesus för att bli frälsta. Judar och hedningar ingick i samma församling.

Problemet i församlingen då var inte om judar och hedningar skulle tillhöra samma församling, för det tycks ha varit självklart, utan problemet var huruvida hedningarna verkligen kunde fortsätta som medlemmar fast de inte lät omskära sig och bli riktiga judar. Ett problem som man löste genom att besluta att hedningar inte behövde det.

En annan stor fråga som med tiden kom att vålla huvudbry för många av de judekristna var varför inte fler judar rent faktiskt sade ja till Jesus. Varför var det så att majoriteten judar inte ville erkänna Jesus som Messias och tro på honom? Den frågan brottas Paulus med i Rom 9-11. I kapitlen 1-8 kan man säga att han brottas med frågan om det faktum att judar och hedningar blir frälsta på samma sätt och att hedningarna inte behöver omskäras och hålla lagen. Och här visar han t.ex. tydligt att man ska predika samma evangelium, samma ”frälsningsväg” för både judar och hedningar.

Hans ”lösning” på frågan om varför så få judar säger ja till Jesus, blir dels att hänvisa till texter från GT som talar om att bara en rest blir räddad, och visa på att Guds barn på riktigt är bara de som rent faktiskt kommer till tro. Han gör det med exempel från GT som t.ex. visar att inte alla som har fysiskt härstamning från t.ex. Abraham räknas som löftets barn. Ismael som var lika mycket son till Abraham som Isak, räknas t.ex. inte till de löftets barn som så att säga blir arvtagare till Guds förbund och löften till Abraham, utan det var bara Isak som var arvtagare. Det är Guds beslut och Guds fria val, som ingen människa kan göra något åt. Detta alltså för att kunna börja förklara varför så få judar blir kristna.

Israel har inte uppnått det de strävade efter, eftersom de inte strävat med rätt insikt. De har inte insett att rättfärdigheten endast kan tas emot som en gåva ifrån Gud. I stället har de blivit motståndare till Gud. Lägg märke till att Paulus i de här kapitlen (Rom 9-11) generellt sett syftar på det fysiska folket Israel när han använder termen Israel, samtidigt som han gör en viss avgränsning då han säger att ”Israel är inte alla som kommer från Israel” (9:6). Avgränsningen syftar till att säga att det ”riktiga” Israel är de som inte bara har den rätta fysiska härstamningen, utan också är löftets barn, dvs de som tror på Jesus. Han talar om hur Gud gör både judar och hedningar till sitt folk (singular), men han kallar aldrig det folket för ”Israel”, utan när han fortsätter i elfte kapitlet, så syftar termen Israel alltid på just det fysiska folket Israel. Lägg märke till vad han skriver:

I elfte kapitlet början kommer orden:

”Jag frågar då: kanske Gud har förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är ju själv israelit, ättling till Abraham och av Benjamins stam. Gud har inte förkjutit sitt folk som han en gång har utvalt.” (11:1-2)

Sedan förklarar han det med att det bara är en rest som är utvald av nåd och blir frälst (han själv är ju ett exempel på det).

”Det betyder att Israel inte har uppnått vad det strävade efter, bara de utvalda har uppnått det. De andra har blivit förstockade…” (11:7)

Lägg märke till att ”Israel” är det fysiska Israel, inget annat.Sedan fortsätter han med ett resonemang om att judarnas fall, att de inte tog emot Kristus, har lett till rikedom för hedningarna. Men, om det nu är så att judarnas fall ledde till rikedom för hedningarna, vad ska då inte judarnas upprättelse ge? I självaste resonemanget hos Paulus ser vi, att att tolkar sin samtida situation så, att judarnas nej till Jesus har lett till andlig rikedom för hedningarna, men att judarnas återkomst/upprättande kommer att innebära något mycket större:

”Jag frågar då: kanske snavade de (judarna) för att de skulle falla? Visst inte. Men när de föll blev det till räddning för hedningarna, för att detta skulle sporra deras egen avund. Om deras fall gav världen rikedom och deras nederlag gav hedningarna rikedom, vad skall då inte deras fulla styrka ge? Men till er hedningar vill jag säga: just som apostel för hedningarna prisar jag min tjänst. Kanske kan jag väcka mina stamfränders avund och rädda några av dem. Ty om detta att de försköts gav världen försoning, vad ska då deras upptagande ge, om inte liv för de döda?” (11:11-15)

Lägg märke till att Paulus i sitt resonemang skiljer mellan judar och hedningar! Lägg märke till att han dels talar om vad som hänt eller ska hända med judarna, dels talar om hedningarna. Lägg märke till att han i detta ”frälsningshistoriska svep” som detta kapitel på ett sätt är, rent faktiskt skiljer på judar och hedningar i resonemanget. Judar är de som har samma fysiska härstamning som Paulus, som är hans stamfränder. Hedningar är alla andra folk.

Sedan kommer liknelsen om det äkta olivträdet, och om att vi hedningar som är grenar av en vildoliv har genom vår tro blivit inympade på det äkta olivträdet, medan en del av de äkta olivgrenarna har blivit bortbrutna på grund av sin otro. Detta talar givetvis om en andlig enhet mellan de hednakristna och det äkta olivträdet, Israel. Paulus använder dock denna liknelse inte för att förklara de gamla löftena till Israel upphävda eller ersatta av något större, utan för att förmana de hednakristna att inte bli högmodiga gentemot de judar som inte sagt ja till Jesus. Poängen med olivträdsliknelsen är alltså inte att förkunna att det gamla Israel inte längre är ett folk eller att deras ”sämre” löften gått upp i något mycket bättre, utan poängen är egentligen nästan det motsatta, nämligen att få de hednakristna att inte tänka högmodiga tankar om sig själva, om det faktum att de har blivit ett Guds folk medan en massa judar har avfallit! Det märkliga är alltså, att det historiskt dock har varit så vanligt att olivträdsliknelsen använt på det rakt motsatta sättet mot vilket Paulus använder den till! Lägg också märke till, att liknelsen faktiskt förutsätter att det fortfarande är en skillnad mellan judar och hedningar, de förra är de äkta olivgrenarna, de senare är inympade oäkta grenar. Fullt lika mycket en del av det för dem nya olivträdet som de andra grenarna, men likväl inympade, och möjliga att bryta bort igen!

Sedan fortsätter Paulus:

”Bröder, för att ni inte skall förlita er på ert eget förstånd vill jag att ni skall känna till denna hemlighet. En del av israeliterna är förstockade och skall förbli det tills hedningarna i fullt antal har nått målet. Men då skall hela Israel bli räddat, som det står skrivet: Från Sion skall befriaren komma och ta bort all synd från Jakob. Och detta mitt förbund med dem betyder att jag lyfter av dem deras synder. (11:25-27)

Det kommer med andra ord en tidpunkt då hela Israel ska bli räddat. Av sammanhanget i kapitlet så kan detta inte betyda annat än att medan majoriteten judar just nu (när Paulus skriver) är avfallna och inte tror på Jesus, så kommer en dag majoriteten av judar eller alla av dem att bli frälsta och alltså komma till tro på Jesus. Lägg märke till att detta resonemang hos Paulus förutsätter att judar fortfarande är ett folk, medan hedningar är andra folk. Judarna är alltså ett folk vars majoritet just nu räknas som avfallna, men vars majoritet en gång i framtiden kommer att bli frälsta!

Sedan skriver han de viktiga orden:

”Ser man till evangeliet är de (judarna) Guds fiender, för er (hedningarna som kommer till tro) skull. Ser man till utkorelsen är de (alltså det fysiska bokstavliga folket Israel)  hans älskade, för fädernas skull. Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse. Ni (de hednakristna) var tidigare olydiga mot Gud men har nu fått förbarmande genom deras (de icke-troende judarnas) olydnad. Nu har de varit olydiga medan ni har fått förbarmande för att även de skall få förbarmande. Gud har gjort alla till olydnadens fångar för att kunna förbarma sig över alla.” (11:28-32)

Alltså ligger det en gudomlig plan bakom judarnas nej till Jesus. Det leder till hedningarnas frälsning. Men judarna är fortfarande Guds utkorade folk; de har fortfarande en kallelse av Gud, de har fortfarande gåvor (bl.a. landet) som de fått från Gud; och de ska en dag alla bli frälsta även de! Detta är ljuv musik i reformerta öron, dvs öron som inte har problem med texter om förutbestämmelse och utkorelse! Paulus säger alltså att judarna är Guds utkorade folk fortfarande, de är inte förskjutna, men majoriteten just nu är avfallna. En gång i framtiden ska dock majoriteten eller alla då levande judiska individer bli frälsta, dvs inte längre vara avfallna. Det ligger en gudomlig plan bakom detta frälsningshistoriska skeende! Och enligt denna text,  har också Israel fått ett löfte som inte något annat folk i världshistorien har fått av Gud, de ska alla en dag bli frälsta – dvs de kommer alla en dag att bli troende på Jesus som Messias och Herre! Detta är synnerligen reformert i tankegångarna! Gud frälser i enlighet med sin suveräna viljas beslut!

Lägg märke till att hela tiden i denna text, så talar Paulus om judar och hedningar som olika folk! Hur kan han göra det om judekristna och hednakristna tillsammans utgör ett Guds folk, församlingen? Jo, därför att Paulus tal om församlingen som ett Guds folk syftar på ett folk i Anden, inte på ett rent fysiskt folk. Guds utväljelse av Israels folk i GT syftar på ett fysiskt folk. Och detta är som synes inte ändrat i NT! Israel är alltså fortfarande Guds utvalda folk rent fysiskt precis som i GT:s tid.

Israels kallelse som sådant och deras därtill hörande gåvor är inte tillbakatagna och de har inte förandligats och transfererats upp i någon högre andlig sfär till att gälla något helt annat. Det är fortfarande bokstavligt och fysiskt! Däremot kan Paulus på flera andra ställen i sina brev tillämpa olika texter från GT som i GT bokstavligen syftar på det fysiska Israel, men tillämpa dem på ett andligt/allegoriskt sätt om församlingen som består av både judar och hedningar, men utan att det ska tolkas så exklusivt.

Paulus kan därför i Rom 4 ta upp tanken om löftet till Abraham om att ärva landet och tillämpa det på ett vidare sätt till att gälla församlingen och världen. Likaledes kan Hebreerbrevets författare citera sådana texter och låta dem syfta på den kommande världen, det himmelska Jerusalem osv. Men de gör detta som ett tillägg, som en vidare och längre syftande tolkning och tillämpning. De gör inte detta i exklusivt syfte för att utesluta den rent bokstavliga tolkningen. Läser man bara Rom 4 och Hebreerbrevet isolerat kan man kanske få för sig detta, men om man läser Rom 11 också, och om man har GT:s mycket starka och tydliga betoning på förbundets eviga karaktär (se mitt tidigare inlägg Israel – vems land?) i bakhuvudet, så blir en sådan rent förandligande tolkning mycket svår att fasthålla.

Därför måste slutsatsen bli:

  • att församlingen/kyrkan är ett Guds folk som består av både judekristna och hednakristna, och i församlingen är vi lika inför Gud. Vi har samma tillgång till Fadern genom Jesu försoning och i den helige Ande. Vi blir alla frälsta genom tro på Jesus. Judekristna och hednakristna är ett och samma folk och församling i Anden, utan att etniska skillnader är borttrollade, eller för den delen könsskillnader (jfr Gal 3).
  • frälsning genom omvändelse och tro på Jesus Kristus ska predikas för alla folk, judar, greker, svenskar m fl, det är ingen skillnad. Det finns bara en frälsningsväg för alla
  • som etnisk folkgrupp är judarna kallade av Gud med ett särskilt uppdrag och med särskilda löften och gåvor som inte tagits tillbaka. Detta omfattar bl.a. det mycket speciella löfte som Gud inte gett till något annat folk, att hela folket en dag ska bli frälst, och att de fått landet Israel som en evig gåva.

Eftersom Israel så tydligt hos Paulus framställs som ett folk (han talar ju ofta i rent etniska termer) och att Guds kallelse och gåvor inte tas tillbaka, så ser jag det som ganska rimligt att anta att de förbund och de löften som Gud gett till detta folk i GT fortfarande gäller. Paulus säger inte att de hednakristna har transformerats till att bli det fysiska Israel. Han säger att judekristna och hednakristna är ett Guds folk tillsammans, men han säger inte att vanliga etniska folk inte längre är folk. Han talar fortfarande om judar som judar, greker som greker, romare som romare osv. Det gäller alltså här för bibelläsaren att inte låta sig förvirras på ett felaktigt sätt, utan att försöka se i vilken mening Paulus talar.

Så det gäller alltså att skilja mellan talet om ett andligt folk (församlingen/kyrkan) och ett fysiskt folk som greker eller judar. I Kristus är vi ett folk i Anden, men fortfarande judar eller greker, män eller kvinnor. Vi är alla ett i Kristus, även om vi är olika och har olika gåvor och kallelser. Alla är ju inte apostlar, profeter och lärare, alla är inte judar med ett löfte om land osv.

Hur detta kommer att te sig i den kommande världen, i de nya himlar och den nya jord som Skrifterna talar om, det vill jag inte spekulera i. Men, jag har lärt mig, att när man gör frälsningshistoriska svep eller försöker se ”flöden” i saker och ting, så är det lätt att man tappar bort viktiga detaljer och förirrar sig bort från viktiga fakta. Det är faktiskt också en stor fördel att se klart detta att Guds löften till Israels folk fortfarande är gilitga (dvs inte förandligade till oigenkännlighet och därmed de facto borttrollade), för vad har vi annars för garanti att inte löftena till oss som kristna, som församling, fortfarande gäller. Tänk om muslimerna har tagit över löftena? Tänk om vi i kyrkan tolkat allt så fel, liksom judarna före oss, att nu Gud sänt Muhammed för att upprätta allt och ställa allt till rätta igen och att frälsningen sker genom att bli muslim! Det är nämligen så islam ser på saken. Det är farligt att trolla bort gudomliga löften lite hursomhelst!

Detta påverkas inte heller av förändringar gällande Mose lag och offersystem osv. Guds förbund med Israel är äldre än Mose lag. Hebreerbrevet gör en god utläggning av detta, liksom Paulus bl.a. i Romarbrevet. Att inte längre offer av djur i templet är nödvändiga, att olika matregler, renhetsregler och annat från Mose lag inte längre har någon funktion, är en annan sak och en annan diskussion. Men, det har inget att göra med om huruvida Guds förbund med Israel gäller eller inte.

Om man ser till hela frälsningshistorien, om man börjar med skapelsen och syndafallet och går fram till den kommande världen, så är det ingen tvekan om att Gud har hela världen och hela mänskligheten i blickfånget då han agerar i historien. Men, i det lite mindre och konkreta skeendet så handlar Gud med individer och nationer. Olika individer och nationer har olika kallelser och olika öden. Israels folk har en väldigt unik sådan kallelse och ett särskilt öde. En dag ska alla då levande judar (huruvida det ska tolkas bokstavligt som alla eller i betydelsen de flesta, vet jag inte, men i alla fall med någon rimlig betydelse  ”alla”) bli frälsta genom att tro evangelium om Jesus. Eftersom GT:s texter på ett så tydligt sätt framhäver att så länge solen, månen och stjärnorna lyser på himlen, så länge som den ordningen består, så länge ska Israels folk vara ett folk inför Gud, därför har jag i detta perspektiv ganska lätt att läsa Rom 11 som en tydlig markering från Paulus att Israels roll/uppgift/öde inte är slut i och med det som hänt med Jesus och församlingen. Jag tycker inte att det är svårt att hålla ihop dessa tankar, att församlingen består av både judekristna och hednakristan, och att det fysiska Israel fortfarande har en egen kallelse inom ramen för Guds totala frälsningsverk.

Jag kan inte se några avgörande hinder för att kombinera detta med en traditionell reformert förbundsteologi. En reformert teolog som inte i allt delar min uppfattning, men som ändå bejakar att vi i framtiden kommer att se judar bli frälsta i massiv skala, är Wayne Grudem (Systematic Theology – An Introduction to Biblical Doctrine. Nottingham: InterVarsity Press, 2007, sid. 515-525, 859-863, 1099, 1104). Det jag inte delar med Grudems teologi är i det faktum att han inte bejakar att Israel fortfarande har en egen nationell kallelse inom ramen för det nya förbundet, men jag kan egentligen inte se något hinder att kombinera dessa tankar. Men, eftersom judarna en gång ska bli frälsta, så måste de ju i rimlighetens namn fortsätta att vara ett folk som kan frälsas!

Därför är det heller inte särskilt märkligt i mina ögon att Jesus en gång bokstavligen stiger ner på Olivberget och möts av en judekristet dominerad församling (den kan ju omfatta arabiska kristna också) som säger ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn”. Därför är det inte konstigt för mig att ”hedningarnas tid” i Jerusalem ska ta slut, eftersom det judiska folket som folk fortfarande är ett folk, enligt Paulus. Osv.

Jag gör inte anspråk på att kunna förklara alla detaljer i alla profetior, men jag tror att det hela sammantaget ändå visar att Israels folk fortfarande har en egen kallelse inom ramen för Guds frälsningshistoriska plan som omfattar hela mänskligheten. Gud handlar inte bara med individer, han handlar även med nationer. I slutändan kommer den frälsta mänskligheten att vara som en mänsklighet inför Gud. Församlingen/kyrkan är ett folk i Anden, även om vi består av många olika individer från många olika folk. Och, om vi tar Paulus som föredöme, så kommer vi inte låta oss förvirras av dessa tankegångar så att vi inte predikar för eller evangeliserar bland judar, eftersom Paulus gjorde det så ofta han kunde.

Det faktum att Israels folk har ett särskilt uppdrag med särskilda gåvor och särskilda löften som bara gäller dem (som detta att hela folket ska bli frälst, ett löfte som inget annat folk fått), får Paulus att i slutändan att utbrista i en lovsång av den mest reformerta karaktär med tanke på sammanhanget:

”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.” (Rom 11:33-36)

Länkar:

http://aletheia.se/2010/06/22/nodvandigt-att-lamna-organiserad-ekumenik/

http://erevna.nu/?p=2085

37 reaktioner på ”Har Gud ett eller två folk?”

  1. Ofta hör man i pingstförkunnelse att Hesekiel kap 40 – 48 handlar om församlingen och ska ”förstås symboliskt”. En pastor påstod att ”den dubbla strömmen” handlade om ”hur anden flödade genom församlingen”. En annan byggde vidare på temat och föreslog att de två flodarmarna symboliserade ”blod och eld”. Vet inte om han var frälsningsofficer innan han blev pingstpastor – men han var nog inte ämnad till något av det. Ett krav på en förkunnare ska vara grundläggande förståelse för Bibelns som Guds ord utan diverse ”symboliska” förvrängningar. Hoppas att Hesekiels profetia om det framtida templet betraktas bokstavligt på denna blogg.

  2. Pingback: Vilka ville omskära hedningarna?

  3. Mikael, Tackar dig för ditt svar som var över förväntan. Instämmer i att diskussionen är intressant, och har hållt bra nivå.

    Var vi skiljer åt oss i detta är synen på judarnas relation till församlingen och förbunden idag. Alla Guds löften (och förbund) menar jag är faktiskt uppfyllda i Kristus. Tycker inte att man i reformert tradition har några svårigheter att göra rimlig åtskillnad i detta med avseende på de flertal skriftställen som handlar om Israels kommande löften. RC Sproul var övertydlig när han sade ”vi (alltså de kristna) är judarna”. Några reformerta lärare är dock tvetydiga eller av annan uppfattning vad gäller judarnas relation till detta samt Jesu återkomst. Så är även frågan om utkorelsen, nationell och individuell, en fråga som kan vara mångfacetterad i reformert teologi. Vad jag ser som det grundläggande är ändå att begreppet församling i stort sett alltid ses som en enda entitet alltifrån begynnelsen till idag, där de ”som Gud kallar” ingår, oaktat vilka de är. Här görs vanligtvis en ganska tydlig skillnad mellan individuell och kollektiv utkorelse. Man kan se ett exempel på detta tänkande i viss reformert doplära (ej baptistisk) där man, med hänvisningar till omskärelsen under lagen, gör skillnad på begreppen förbundstillhörighet och utkorelse.

    Angående alltings förutbestämmelse, dubbel eller absolut predestination (en fråga jag hoppas inte diskuteras i just denna tråd) så är det givetvis ett område som omfattar mycket, så ock det ondas framfart i världen. Men jag ser inte tillstymmelsen till kompabilitet med detta och tanken på ett judiskt-messianskt millenium av den typ som zionister tror på i reformert eskatologi. Jag skulle nog säga att postmillenialism är det mer typiska än amillenialism. Åtminstonde så är alla futuristiska tolkningar som premillenialism, med eller utan de moderna dispensationalistiska systemen, något ytterst sällsynt och kollisionskurs med Calvins synsätt. En försiktig form av preterism är det vanligaste. Vad gäller premillenialism är jag inte så säker på att den var så stark på 300-talet, redan Nicea hade ju markerat distans.

    Vad du säger om detta med förbundsteologins uppdelningar i gärnings- och nådesförbund (samt villkorliga och ovillkorliga förbund) är dock något som jag själv ibland stannar upp vid. Jag tror att man gjort så för att förenkla saken, men uppspaltningen ställer till det om man inte har en rimlig förutsättning för dess användande. Det är också vissa tvister bland olika refomerta skolor om hur man skall få ihop det här systemet i dess relation till nåd/lag.

    För övrigt får vi se vad diskussionen för efter din semester, om du orkar eller vill bumpa denna tråd då!

    Mvh.

  4. Mikael,

    Har läst din artikel och måste säga att jag inte får ihop dina begrepp. Jag gör det främst utifrån ett reformert perspektiv, men också utifrån en ickedispensationalistisk tolkning. Den traditionella reformerta utgångspunkten i detta är att ingen skillnad görs mellan församlingen och Israel, och att församlingen är fortsättningen på (inte ersättningen av) Israel. En sådan vers som t ex Gal.6:15-17 har stor betydelse i detta synsätt. Reformert lära betonar inte sällan kontinuiteten mellan GT och NT samt församlingens kontinuitet i relationen till Guds lag, väldigt tydligt. Utgångspunkten är hela tiden att alla löften och förbund som återfinns i GT är helt uppfyllda i Kristus.

    Eftersom begreppet ”reformert” är ganska brett och vitt med många olika inriktningar så finns det dock en del undantag från detta, men de är inte typiska. Vad du beskriver tolkar jag som utslaget av en slags dispensationalistisk tolkningsmodell. Att du har den utgångspunkten kanske beror på eller är orsakat av att du är verksam i Pingstkyrkan?

    Som jag ser det finns det flera problem med din tolkningsmodell, jag tänker här kortfattat visa några av dem genom citat och kommentarer:

    ”… jag håller fast vid att Gud fortfarande har en särskild kallelse till det judiska folket som etnisk folkgrupp och att löftet om land till det folket som etnisk folkgrupp fortfarande gäller och ska tolkas bokstavligt.”

    Det där faller på bägge punkterna. Dels var löftet till judarna om landet viillkorligt, ett villkor som de inte har hållit. Dels är inte alla som idag kallas för judar verkliga judar i etnisk betydelse, utan har konverterat eller på annat sätt införlivats med judendomen långt efter Kristus. Att många judar inte är ättlingar till de antika israelerna är något som judiska officiella organ tidigare (innan zionismen blev dominerande) har medgivit. Dessutom har frågeställningen om vilka som verkligen är ättlingar till de antika israelerna mer komplexa sidor där de tio förlorade stammarna och deras identitet ingår. Svårt att veta allt om detta!

    ”Detta är ljuv musik i reformerta öron, dvs öron som inte har problem med texter om förutbestämmelse och utkorelse!”

    Nja, man gör i reformert teologi ofta skillnad på personlig och nationell utkorelse, de är inte rikitgt samma sak. Här ses ofta församlingen som en del av den uppfyllelse av lagen och profeterna, löftena och förbunden, pekade fram emot i Kristus. Församlingen innefattar också alla GTs heliga, den ses inte som en separat entitet.

    ”En gång i framtiden ska dock majoriteten eller alla då levande judiska individer bli frälsta, dvs inte längre vara avfallna.. hela folket en dag ska bli frälst, och att de fått landet Israel som en evig gåva”

    Skall man tolka det som att alla judar som någonsin existerat då skall bli frälsta, eller skall endast de judar som då lever och är i landet Israel bli frälsta?

    ”Jag lär inte ut någon två-folks-lära. Jag säger inte att Gud har två folk – Israel och församlingen.Jag lär inte ut att Gud har två frälsningsvägar, en för judar och en för hedningar. Jag lär inte ut att kristna inte får eller ska predika evangelium för judar.”

    Hur får du ihop detta? Om nu judarna en dag allesammans skall bli frälsta så borde väl förkunnelsen ofelbart och definitivt påverkas så att fokus flyttas till en framtida, kommande frälsning i stället för betoningen på omvändelse och bättring här och nu?

    Har frågat många dispensationalister om detta och aldrig fått annat svar än sådana som faktiskt går ut på att judarna trots allt skall bli frälsta på annat vis än hedningarna (eller ”församlingen”). Man brukar ibland säga att judarna inte skall bli kristna, men bli frälsta. Sorry, det där är villfarelse.

    ”Jag tycker inte att det är svårt att hålla ihop dessa tankar, att församlingen består av både judekristna och hednakristan, och att det fysiska Israel fortfarande har en egen kallelse inom ramen för Guds totala frälsningsverk. Jag kan inte se några avgörande hinder för att kombinera detta med en traditionell reformert förbundsteologi”.

    Titta lite närmare en gång till. 🙂 Vad du lär om detta är i varje fall inte klassisk förbundsteologi. Det är mer premillenialistism, färgad av dispensationalism.

    När detta är sagt kan jag dock tillägga att man förstås inte helt kan räkna ut judarna i sluttampen av mänsklighetens historia och Kristi återkomst. Omvändelse kommer att ske bland många av dem. Hos den kvarleva som Gud av nåd har förutberett därtill.

    Mvh

    1. Mikael Karlendal

      JG, jag ska inte ge ett långt svar nu. Men jag tycker delvis att jag redan svarat på det i mina alltför långa inlägg (plural) i ämnet. Men en del kanske jag varit otydlig med. Jag hävdar inte att att min syn på Israel är reformert teologi, men jag hävdar att jag inte anser det svårt att förena detta med reformert teologi i allmänhet.

      Den reformerta förbundsteologin (Covenant Theology) är något som jag både gillar och är lite distanserad till. Jag delar helt den starka betoningen på att Gud handlar i nåd och frälser genom nåd genom hela historien ända sedan Adams fall. Jag är enig med den starka betoningen på kontinuiteten i allt Guds frälsningsverk och att Jesustroende judar och Jesustroende hedningar tillhör en och samma församling. Men, jag vidhåller att bibeltexterna faktiskt är rätt så tydliga på att Israels folk fortfarande står i ett särskilt förbund med Gud också, och att de har en särskild kallelse och att landet ingår i detta. Landlöftet är inte villkorat som en del skriver, inte i betydelsen att Israel kan förlora landet för all framtid. Det är endast villkorat i temporär betydelse, dvs de kan tillfälligt fördrivas från landet pga synd. Jag delar inte den reformerta förbundsteologin i så måtto att jag gillar läroöverbyggnaden, om man får uttrycka sig så. Jag har aldrig riktigt kunnat bejaka att man ska bygga ett teologiskt system som talar om gärningarnas förbund, nådens förbund och återlösningens förbund. Tankarna bakom är jag helt enig i, men jag anser att själva formen som lärosystem inte är riktigt bra.

      Jag är inte dispensationalist i betydelsen att jag delar upp historien i olika dispensations. Jag betonar snarare att Gud handlar i nåd alltid, sluter förbund med Abraham, med Israel genom Mose, genom Jesus osv. Jag är inte luthersk i betydelsen att jag betonar skarpt kontrasten lag-evangelium i min teologiska framställning, dvs på det typiskt lutherska sättet.

      Jag lutar åt premillenialism, även om jag kan se vissa saker som talar för amillenialism. Jag har däremot inte någon dispensationalistisk pretibulationistisk syn på Jesu återkomst med därtill hörande paket med åsikter. Premillenialismen var den dominerande inom den kristna kyrkan ända fram till 300-400-talen då kyrkan fick en annan relation till staten, dvs den är inte med növändighet förknippad med dispensationalism. Augustinus är väl den som bidragit mest till att cementera amillenialismen, skulle jag tro.

      Jag anser att utgångspunkten att alla Guds löften från GT är uppfyllda i Jesus Kristus är fel. De har fått sitt ja och amen, men allt är ännu inte uppfyllt. Det sker först när Jesus kommer tillbaka.

      Kallelsen att predika omvändelse för alla folk gäller nu – dvs vi ska inte utifrån några som helst eskatologiska spekulationer göra mer nu och mindre sedan eller tvärtom. Som jag skrivit tidigare, så tror jag att majoriteten av judar en dag kommer att stå som frälsta, dvs de som lever vid den tidpunkt då hela Israel ska bli frälst. Ingen jude blir frälst på något annat sätt än en hedning, det har jag också skrivit tidigare.

      Reformert teologi om predestination och Guds suveränitet handlar inte bara om individuell förutbestämmelse. Det handlar om att allt som sker faktiskt är förutbestämt i någon mening. Det är den reformerta läran om Guds beslut (God’s decrees) och Guds försyn. I detta passar tanken på en särskild kallelse och väg för Israel som nation alldeles ypperligt in. Gud har nämligen sin hand över allt som sker i det historiska förloppet, han tillsätter och avsätter kungar, hand tilldelar olika riken dess tider osv. Läs t.ex. Daniels bok eller Jesaja och Jeremia. Det handlar definitivt inte bara om individer.

      Men, eftersom jag har semester, så får jag lugna mig här. 😉 Jag får försöka vara mer tydlig och svara mera om några veckor. För övrigt, så tycker jag det är en intressant diskussion att läsa bland kommentarerna. För tillfället, anser jag mig inte behöva kommentera den övriga diskussionen. En bra dialog pågår. 🙂

  5. Efter att ha tittat igenom bloggposten och kommentarerna till den står jag på Mikaels sida utom vad gäller Kalvinismen. Jag gick in på mängden av inlägg om den reformerta synen och tycker att det är Anabaptisterna och inte Lutheraner eller Kalvinister, som verkar ha hittat närmast huvudsumman av Guds Ord.

    För åtskilliga dagar sedan fick jag frågan om utvecklingen för de Messianska judarna i Israel. Jag frågade nyligen min nära bekante Stefan Sturesson om detta (han reser rätt ofta till Israel)och han påstår att den har en kraftig tillväxt. Min uppfattning är att Gud reser upp sitt folk även i Israel. Judarna är Guds egendomsfolk med det är de som omvänder sig till Jesus/Messias som blir frälsta. När Jesus står på Oljeberget kommer folket att komma till tro.

    En svårighet för ersättningsteologerna är förstås att den Israeliska staten återuppstått. Eftersom detta dessutom stämmer med de urgamla profetiorna och att det är uppenbart att staten Israel uppstått mot alla odds är det ju inte långsökt att tänka att Gud har ett finger med i spelet.

  6. Rolf: Ja, den messianska rörelsen i Israel växer. Den går inte alltid att hålla koll på eftersom den också består av många små hemgrupper. Den representeras alltifrån typ trosrörelsen till ren judisk liturgiska gudstjänster. En av de större ”riktiga” messianska församlingarna är Roeh Yisrael som har sin synagoga på Narkis street (granne med baptistkyrkan) i centrala Jerusalem. Där kan man uppleva en judisk (något avkortad) synagogsgudstjänst på sabbaten, där hachassan sjunger torátexten och man använder inga musikinstrument. På slutet hålls en fri predikan som anknyter till sabbatens textläsning och till apostlarnas skrifter (NT).

    Meshishim, som de kallas på hebreiska, har blivit mer uppmärksammade av det israeliska samhället och detta är ett reportage som Israelisk TV gjorde för en tid sedan.

    http://www.youtube.com/watch?v=3sEBAldf4L0

  7. SÅ: Jag uttryckte mej lite för kortfattat, jag menar att om David hade fötts idag så hade han enligt dagens regler inte blivit jude, och det är ju intressant. ”Man gick förmodligen på Ruts tid efter mannen” ja det vet vi ju inte, kanske var det så vem vet? Ja SÅ du ser ….. ….förutsättningarna har förmodligen ändrats många gånger under historien. Därför står min fråga fortfarande obesvarad, hur hittar man fram till den äkta juden idag ? Att inte bekräfta att judar lämnat sin tro och övergått till en annan (eller ingen tro alls) är väl ganska meningslöst , det vet väl alla att människor av alla trosriktningar kan byta ”sida” eller?…. det kan väl inte vara något unikt. Länken du skickade med var intressant att ta del av . Jag ställde en fråga till Ulf Stenlund och jag frågar också dej SÅ: är det en ”växande messiansk rörelse i Israel” ? ”Växande” är ju naturligtvis ett relativt begrepp men jag är lite undrande inför dessa ”segerrapporter”, man har hört det förut så att säga, milt uttryckt!

  8. Rolf: ”Jo jag känner till att det är på mödernet som det avgörs och det gör det intressant att veta att kung Davids mamma var moabit, detta gör att kung David inte var jude.”

    – Dumheter, visst var kung David jude. Om inte så vore är Yeshua inte Messias. För det första så gick man förmodligen på Ruts tid efter mannen och för det andra så konverterade Rut till Noomis judendom genom att säga att ”din Gud är min Gud och ditt folk är mitt folk”. Hon behövde ju inte omskäras. 😉

    Rolf, det är skillnad på att få bli medlem i judiska enhetsförsamlingen i Stockholm och att erkännas som jude enligt ortodoxa kriterier. Ortodox judendom är mainstream judendom, konservativ och reformjudendom är moderna företeelser som uppstått på 1800-talet ca.

    Rolf: ”Jag tror inte judendomen stämplar medlemmar som lämnar sin tro som ”förrädare”.

    – Jag har en positiv syn på judendom och jag skrev inte det jag skrev för att framställa den i dålig dager. Du måste förstå att judar i allmänhet och församlingspedagoger i synnerhet, inte vill bekräfta att det finns ett växande antal judar som valt att tro på kristendomens Jesus och därmed övergått till en annan religion och är inte längre judar, enligt judiskt sätt att se. Om du inte tror att detta är problematiskt, så kolla denna video:http://www.youtube.com/watch?v=EII5Km3jN3U
    Mvh

  9. Jo jag känner till att det är på mödernet som det avgörs och det gör det intressant att veta att kung Davids mamma var moabit, detta gör att kung David inte var jude .
    Den judiska församlingen i Stockholm har dock ändrat på förhållandet och säjer att barn med en judiska pappa blir jude och upptas i församlingen om båda föräldrarna är överens och vill detta.
    Jonas utläggning tycker jag låter riktigt bra.
    Det är med största sannolikhet också så att det judiska folket har påverkat (och påverkats) andra folk så till vida att dessa grupper har övertagit de judiska sedvänjorna alltmer och på så sätt har ”familjen” utökats.
    Till SÅ: Jag skulle nog vara lite försiktig med att vara så säker på hur ”församlingspedagogen” uppfattade min fråga ! Det kan ju varken du eller jag veta eller….Jag tror inte judendomen stämplar medlemmar som lämnar sin tro som ”förrädare”. Antisemiter brukar gärna framställa judendomen som en sekt som håller sina medlemmar i strama tyglar och jagar ”avhoppare” med blåslampa men låt oss inte sprida sådana fördomar.
    I en tv-debatt kanske det kan bli en del taktiska svar när det gäller ev. judar som drar sig mot den kristna bekännelsen men vårt samtal var av den karaktären att hon definitivt inte behövde väga sina ord på guldvåg.

  10. Pingback: Erevna är nu 6 månader gammal- lite statistik « Erevna – Blogg & Tankesmedja

  11. P-O.S Du söker en minsta gemensamma nämnare genom DNA för det judiska folket. Då kan jag berätta att det finns idag och man söker släktingar till varandra genom detta inom det judiska folket. Man försöker till och med reda ut stamtillhörighet genom DNA idag

  12. Till Rolf, P-O.S med flera. Den rabbinska judendomens definition på vem som är jude är den som är född av en judisk mor eller har konverterat till judendomen. Om man konverterar så är det bara konvertering till ortodox judendom som räknas i Israel. Alija till Israel kan däremot alla göra som kan dokumentera en judisk mor- eller farförälder. Samma kriterier gick Hitler efter då han avgjorde vem som är jude.

    Det judiska folket, som i huvudsak är en mix av Juda, Benjamin och Levi stammar, är inte en ras eller har enbart med etnicitet att göra, utan judarna är ett folk som har judendom som religion. Det har alltså både med släktskap med Israels folk och religion att göra. Den jude som övergått till kristendomen räknas inte längre som jude, enligt judendomen.

    Rolf skriver: ”Jag hade kontakt med en ”församlingspedagog” vill jag minnas att hon kallade sig, i den judiska församlingen i Stockholm för ett tag sedan. Jag frågade henne om det är så att det finns ett ökande intresse i Israel för dessa ”messianska tankegångar. Hon förnekade allt sådant som ”nonsens”.

    – Hur kunde du tro att du skulle få ett relevant svar av henne på denna fråga? Hon uppfattade det som om du frågat: Finns det en växande skara judiska förrädare inom judendomen i Israel?

    Det judiska folket lever med minnet av kyrkans blodiga antisemitism. De har historiskt haft det bättre under islamskt styre än under ”kärleksreligionen” kristendomen. Kyrkans antisemitism är mycket värre än de flesta kan föreställa sig. Läs gärna ”Judehatets svarta bok”, Bonniers förlag.

    Rabbi Simcha Pearlmutter var en ortodox jude som trodde på Yeshua som Messias. Jag träffade honom en gång där han bodde i Negev. Han ger sitt vittnesbörd i ett antal videos.
    http://www.youtube.com/watch?v=CojKfel24sA&feature=PlayList&p=2E54E69911E4D974&index=0
    Mvh

  13. Ett litet tillägg bara..

    Om forskare inte funnit några dokument från de första århundradena efter Kristus, som motsäger att Lukas har med Josefs svärfars släktregister det vill säga Marias, så är det intressant att de två släkterna går ihop först i kung Davids söner Salomo och Natan.
    Det är intressant att lägga märke till hur noga Matteus tycks poängtera, att Jesus kom för att förlåta/frälsa och upprätta i exemplen på att folket inte klarat av att bli rättfärdiga genom att lyda lagen.
    I NT 81 syns det tydligt i dessa små ”vars mor var”….
    Jesus kom för att upprätta den svikna Tamar, den prostituerade Rahav, hednakvinnan Rut, äktenskapbryterskan Batseba med en mördare David och den utvalda jungfrun Maria enligt Guds löfte. Jesus kom för alla till frälsning.

    Släkttavlan i Matteus visar tydligt hur noga det var med äktenskapet och övertrampen är noga dokumenterade. Det finns inga oäkta barn men det finns barn, som är födda utanför äktenskapet. Bibeln hade inte varit trovärdig om något brott mot äktenskapet sopats under mattan! Den unga kvinnan (alma) skulle vara oskuld oavsett, att det kanske inte står ”jungfrun” i grundtexten. Det är bara ett enda folk i hela världshistorien, som fått dessa stänga regler att hålla fram till ”Nådens tidevarv” i Jesus Kristus.

  14. Det faktum att den här diskussionen om att spåra släktskap har brutit ut signalerar att man är inne på fel spår. Den här typen av resonemang blir helt irrelevanta om man inser att Guds löften inte är knutna till en mänsklig släktlinje utan till alla som tror på Jesus. Jesus är säden, den utvalde, den sanne vinstocken, ja själv epicentrum för Guds handlande med mänskligheten. Om Paulus skulle ha en slogan över sin kallelse och tjänst så kanske den skulle kunna låta så här: ”By Grace, Not By Race”. Guds frälsningslöfte inkluderar alla människor som tror på Jesus, och det finns inte längre någon etnisk grupp som är utvalda av Gud utifrån sin mänskliga härstamning. Paulus lär oss att det egentligen aldrig har fungerat på det sättet, Gud har alltid haft ”ett folk i folket”, en ”rest”, en ”utvald kvarleva”.

    Och denna utvalda rest har centrerats i Jesus så att människor från alla folkgrupper kan bli fullvärdiga medlemmar i Guds utvalda folk – kyrkan – där den gamla gränsen mellan jude och hedning har gjorts om intet. Den gränsen var en tillfällig sak i det frälsningshistoriska flödet, ett folk som reglerades genom Toran och som var knutet till Palestina. Den tiden är över, nu bryter Guds rike fram som en transnationell, multikulturell, inklusiv kraft som frigör människor från alla gamla släktband som existerar i Adam. En ny mänsklighet tar form!

  15. P-O.S skrev: ”numera räknas som sagt mödrarna men i Bibeln är det hela tiden fäderna.”

    Jag tror att du blandar ihop begreppen. Signaturen ”Syndare” ger en massa bra information.

    För du menar väl inte att Jesus hade Josef som biologisk fader. Och dock räknar slättavlorna upp en biologisk linje just från Josef och bakåt. Detta har nog med arvsrätt och stamtillhörighet att göra.

    Matt. 1: 15 Eliud födde Eleasar, Eleasar födde Mattan, Mattan födde Jakob; 16 Jakob födde Josef, Marias man, och av henne föddes Jesus, som kallas Kristus.

    Luk. 3: 23 Och Jesus var vid pass trettio år gammal, när han begynte sitt verk. Och man menade att han var son av Josef, som var son av Eli, 24 som var son av ……

    Men båda visar i ordvalet att Josef inte var Jesu biologiske far. Matteus skriver ”och av henne föddes’ och Lukas skriver ”man menade”.

    Som signaturen ”Syndare” påpekar kan man aldrig vara riktigt säker på vem fadern är. Men däremot vet man så gott som alltid vem modern är. (Gäller givetvis inte hittebarn eller avsiktliga bedrägerier.)

    Regeln med modern som ger barnet folk-tillhörighet är god och barmhärtig. I krigstider brukar ju som regel kvinnor missbrukas av maktens representanter. Tänk om Gud hade definierat att ”bastarder” inte fick räknas med. Det är ju inte barnets fel och i dessa fall inte heller moderns.

    Men som sagt, Gud känner säkert stamtavlorna i detalj, på DNA-nivå. Det gör inte vi, och behöver inte göra det heller.

    /Kjell

  16. Efter att ha skrivit ovanstående kommentar insåg jag att jag säkert kommer att få en massa ifrågasättanden, som jag vill förekomma genom att förtydliga mig.

    Min kommentar var bara menad att i princip visa vad som bör menas med det judiska folket. Den definitionen klarar upp en del missförstånd, tycker jag.

    En tankegång jag hade var om det finns ”falska” judar, p.g.a. av att folk felaktigt klassat sig som judar. Denna kategori vill jag utöka med alla fall av osäkerheter som uppstår i praktiken. Människor är otrogna och ger upphov till barn som man felaktigt tror är, eller inte är, judar. Härstamning är oklar av olika skäl. Man kan inte spåra släkten bakåt och med full säkerhet avgöra härstamningen. Folk skingras och fördrivs. Folk ljuger om vem de är för att rädda sig (som Abraham) osv.

    Det betyder att i praktiken finns det två judiska folk: ett sant som bara Gud kan känna till, och som strikt följer alla regler, och ett mänskligt, som innehåller alla ofullkomligheter som uppstått genom århundradena.

    Hur Gud ser på denna brist på överensstämmelse, som ju måste föreligga, vet jag inte. Kanske är han generös och applicerar den akademiska definitionen – den som uppriktigt känner sig som jude är jude. Hur han klassar dem som egentligen är judar, utan att veta om det, vet jag inte.

    Men det kanske inte spelar så stor roll.

  17. Några kommentarer ställer sig frågande till vad det judiska folket innebär i praktiken. Då jag är intresserad av det vetenskapliga skulle jag vilja försöka bidra.

    Jag hade en väninna som studerade etnologi på universitetet, och jag frågade henne hur man akademiskt definierar begreppet etnisk grupp. Hennes svar var att den enda hållbara definitionen är att man tillhör den grupp man säger sig tillhöra. Jämför immigration till USA, där man själv får fylla i vilket etnisk grupp man tillhör. Låt vara att få svenskar skulle kalla sig Chinese American – det skulle inte fungera p.g.a. fördomar om ”raser” etc.

    Men man inser lätt att rent akademiskt är denna definition den enda hållbara. Biologiskt finns inte några mänskliga ”raser”, det har vi hört många gånger. Rasbiologi är inte bara moraliskt skrämmande, den saknar vetenskaplig grund. Det bör man hålla i bakhuvudet.

    Men Bibeln har heller inget rasbegrepp, vad jag förstår, utan talar om ”folk”. I detta fall definierar den judar som alla som härstammar från Isak. Sedan har man vissa regler – härstamning på fädernet eller mödernet. Här saknar jag kunskap om vad som gällt, men det torde inte spela någon roll.

    Rita helt enkelt ett träd från Isak, med alla hans avkomlingar. Ett stort träd, men i teorin går det. Tillämpa sedan definitionen av jude som gällt genom tiderna. Eftersom ett träd innehåller diskreta noder blir en individ antingen jude eller inte jude, såvida inte reglerna innehåller motsägelser. Ett enkelt datorprogram kan utföra detta på stora träd – om reglerna är motsägelsefria, alltså.

    Där har vi det judiska folket. Att andra folkgrupper blandas med Isaks avkomlingar är inget problem, det är ju så släktträd skapas. Därför kan både en blond svensk och en svart afrikan vara judar. Det är enkel logik.

    Skulle sen proselyter och andra ha blivit judar genom omvändelse eller något annat, utan att få avkomma med någon i trädet, så är det inget problem. De läggs då till som ett nytt träd, eftersom de nu definieras som judar (jämför den akademiska definitionen) – så länge de följer gällande regler för att få kalla sig jude. Så småningom kanske det nya trädet går upp i huvudträdet genom gifte.

    Enda fallet då det skulle bli förvirrande är om någon börjar kalla sig jude, utan att ha täckning för det enligt Guds vilja, och startar ett träd. Det skulle då kunna finnas många ”falska” judar i världen. Jag vet inte hur strikta reglerna är, eller om Gud är generös och inkluderande. Här kanske någon annan vet mer?

    Jag ville bara visa, i all enkelhet, att det i princip inte är svårt att förstå vad det judiska folket är, att det är en etnisk grupp per definition, och att rasbiologi kan lämnas utanför.

  18. Ja Kjell och Juha, numera räknas som sagt mödrarna men i Bibeln är det hela tiden fäderna. Detta förutsätter ju att det i varje led ända tillbaks till Isak har varit ”rätt farsa”, d.v.s. ingen otrohet bland kvinnorna.
    Men sedan så kanske det är så att man räknas till det Judiska folket om man är proselyt. Jag är dåligt insatt i det där.
    Vill i alla fall tala om att jag tror på alla profetior om nationen Israel i den sista tiden, så att ni inte missuppfattar mig.

  19. P-O.S skrev: ”Jag tänker som Rolf, att det i praktiken inte finns något judiskt folkslag.”

    Om jag inte har fel räknas tillhörigheten till det Judiska folket på moderns sida.

    Alltså att den vars moder är Judinna, räknas som tillhörig det Judiska folket.

    Den som funderar litet grand kan nog se att denna ordning innehåller stor nåd.

    Rolf skrev: ”Finns det möjlighet till retroktiva insatser från Guds sida när det gäller judar?”

    Många av oss tror att profetian om de torra benen handlar om detta.

    Sedan gäller naturligtvis för alla människor att det till slut bara finns två alternativ.

    1. De människor som säger till Gud: Ske Din vilja!

    och

    2. De människor till vilka Gud säger: Ske din vilja!

    Den senare gruppen kan sjunga med Frank Sinatra: ”I did it my way!” (Helvetets devis och sång.)

    /Kjell

  20. Man kan ju visserligen tänka sig att proselyter räknas som tillhörande det judiska folket, men i så fall är ju kristna också judar egentligen eller?
    Om man kan spåra sin släkt tillbaks till Abraham så räknar man sig väl som jude antar jag. Men det kan ju ändå inte vara helt säkert att alla i alla led har ”rätt” pappa. Är det därför de räknar mammor istället nuförtiden?
    Förlåt om jag krånglar till saken men det skulle vara intressant att höra vad herr Karlendal menar med ”ett folk”.

  21. Jag tänker som Rolf, att det i praktiken inte finns något judiskt folkslag. Ett sådant måste ju definieras genom någon sorts minsta gemensamma nämnare i DNA-koden.
    Därför förstår jag inte någonting av hela saken.

  22. Mikael: Ja, jag får be om ursäkt för mastodontinlägget. Men det handlar inte om att ha mycket tid, det kan jag garantera. Men viss övning…

  23. Ulf Stenlund, Du skriver om den judekristna församlingen och att ”vi ser en växande messiansk rörelse i Israel”. Känner Du till att det är så ? Jag har hört dessa påstående tidigare men om det verkligen förhåller sig så vet jag inte. Jag hade kontakt med en ”församlingspedagog” vill jag minnas att hon kallade sig, i den judiska församlingen i Stockholm för ett tag sedan. Jag frågade henne om det är så att det finns ett ökande intresse i Israel för dessa ”messianska tankegångar. Hon förnekade allt sådant som ”nonsens”. Hon sa att ”det finns vissa kristna grupper i USA som framför dessa påståenden men det har ingenting med verkligheten att göra”. Vad ska man tro…

  24. Etnicitet betyder bla. en grupp människor med gemensamt ursprung, är det din tro och uppfattning att judarna har en urfader? En ograverad blodslinje ? Det måste väl ha blandats in väldigt många blodslinjer under årtusenden. Självaste kung David har ju ett släktträd som inte är ”äkta” . Man behöver ju inte vara genetiker för att begripa att en blond jude i Stockholm inte har några närmare blodsband med en jude från nordöstra Afrika. Jag tycker det blir lite av en begreppsförvirring när man talar ”judar , greker och svenskar”. Svenskar och greker är förvisso inte heller en enhetlig grupp utan uppblandat med många andra folkslag (tack och lov) men en jude är ju benämning på en religiös person. Vad jag förstår finns det både grekiska och svenska judar….Hitler på sin tid verkar ha trott att judar var en ras men vad han inte begrep var att han tog livet av miljoner tyskar , polacker , holländare mfl som hade tagit till sej den judiska religionen. ”Alla blir frälsta på samma sätt” visst det låter ju sympatiskt och i sin ordning men den stora skillnaden är ju att judarna kommer att marschera in genom ”pärleporten” vare sej dom vill det eller inte med garanti om evig frid medan vi andra är i ett helt annat läge.
    ”Alla levande judar ska bli frälsta” de andra då? Finns det möjlighet till retroktiva insatser från Guds sida när det gäller judar? Jag tänker bla. på de sex miljoner judar som mördades under 2: världskriget. De bad till Herren om nåd och barmhärtighet när gasen släpptes på men det fanns ingen räddning.

    1. Mikael Karlendal

      Bra diskussion! Jag ska försöka svara så fort jag får tid. Tänk att en del har så mycket tid att skriva kommentarer att kommentarerna blir lika långa som mina inlägg! 😉

  25. Bäste Mikael!

    Jag ska inte göra ett jätteinlägg till, men vill ändå förse dig med några länkar till mycket bra undervisning om hela den här frågan om Israel. Det är artiklar skrivna av Sam Storms – du kanske känner till honom? Om du har tid och lust så läs gärna dessa tre artiklar, de är väl värda att läsas.

    http://www.enjoyinggodministries.com/article/the-church-israel-and-replacement-theology-part-i

    http://www.enjoyinggodministries.com/article/the-church-israel-and-replacement-theology-part-ii/

    http://www.enjoyinggodministries.com/article/the-church-israel-and-replacement-theology-part-iii

    Dessa artiklar finns under Storms eskatologi-avdelning. Hur man ser på Israel hänger ju mycket tätt samman med vilken uppfattning man har i eskatologiska frågor (amill, postmill, premill). Rekommenderar även Storms artiklar i dessa mer övergripande frågor.

    Over and out,

    /Jonas

  26. Vill bara säja ett stort tack för denna fantastiska redogörelse. Sparar det också i ett Worddokument för framtida bruk.

  27. Käre bror
    Vilken fantastiskt bra undervisning. Jag har nu kopierat in din israelundervisning med kommentarer i ett worddokument för att lättare kunna studera den. Nackdelen med utförlig undervisning är förstås att den med nödvändighet blir lång. Kan man hoppas på att du redigerar upp det hela och ger ut detta israelpaket i bokform?

    Ersättningsteologin bör snarast ersättas! Tänk vad mycket elände den läran åstadkommit för det judiska folket. Broder Vesa Annala har en lite mildare variant men hans argument visar att han inte förstått det du undervisar om, nämligen att vägen till Gud går genom Jesus/Messias både för jude och grek men att Gud inte sviker sina löften till egendomsfolket. När ersättningsteologin är som värst påstår den att de löften och välsignelser Israel fått i GT flyttats över till den kristna kyrkan medan straffdomarna av någon anledning fortfarande är riktade mot judefolket.

    Ett historiskt faktum, som jag inte hittade när jag skummade igenom din undervisning, är att en judekristen och en hednakristen kyrka existerade parallellt under fornkyrkans tid. Det är en efterföljare till den judekristna församlingen vi nu ser i den växande messianska rörelsen i Israel.

  28. Mikael Karlendal: ”SÅ, Jag förstår att du har vissa reservationer. Men, jag undrar om inte även du kan se en viss fördel i att diskutera det faktum att Israel fortfarande står i ett giltigt förbund med Gud och att landet som gåva ingår i detta, att diskutera detta åtskilt från de övriga frågorna om mat och dryck, Herrens högtider o.d. Diskussionen blir mindre spretig och man kan då fokusera på det faktum som Genesis (Bereshit) på ett så tydligt sätt visar, nämligen att det förbundet i sig har tillkommit 400 år innan Mose fick ta emot lagen och att det på så vis står på oberoende ben i förhållande till vad alla eventuella diskussioner om Lagens roll i det nya förbundet skulle leda till. En viss fördel, eller hur?”

    – Tack än en gång för din klara artikel. Jag undrar hur många pingstpastorer idag som bekänner sig till denna klara bibliska insikt. De flesta klarar inte att hålla två bollar i luften samtidigt. 🙂
    Trevligt att du kan skoja lite om ”messianer”. På tal om Agrippa så skrev jag en gång en artikel där jag parafraserade vad ordet ”kristen” innebar när Agrippa sade det till Paulus:

    ”Du går fort fram i ditt försök att övertala mig till att tro att den judiske rabbinen Yeshua är den smorde prästen och kungen, den som de judiska skrifterna utlovat som Messias och därmed omvända mig och lämna mina romerska hedniska avgudar och låta doppa ned mig i vatten som ett synligt uttryck för att följa denne judiske Rabbi och bli undervisad med samma undervisning som denne Rabbi gav till sina judiska efterföljare och ansluta mig till den grupp judar och före detta hedningar inom judendomen som kallas ”vägen” eller ”Nasaréerna” och därmed börja lära mig följa Torá genom att helga sabbaten och de övriga biblisk/judiska högtiderna och i övrigt anta ett gudfruktigt judiskt liv.” 🙂

    Mikael, visst kan jag se en fördel i att begränsa en debatt, men nu var det ju du som tog upp detta med Mose och matreglerna, så jag bemötte bara din artikel. Varför du tydligen tycker detta är ett känsligt område, beror kanske på att det är den bit du inte kan eller vill få in i helheten. Det tillhör kristendomens identitet att förneka detta. Men går man på galaterbrevets regel, att ett nyare förbund inte omintetgör ett tidigare, så borde det väl också gälla Sinaiförbundet? Men jag lämnar denna bit av din artikel.
    Tack än en gång!

  29. Stort tack Mikael för din redovisning om Israel och det judiska folket, och vår relation som kristna till det hela. Du har verkligen fått med allt och det var en fröjd att läsa. Det sa ja och amen i min ande över varje rad. Så väldigt bra skrivet.
    Tack än en gång och Gud välsigna dig broder i Kristus.

    Hälsningar
    Elsa Elmebo

  30. Tack för en utförliga förklaring av din position. Och jag måste verkligen ge dig en eloge för ditt noggranna och mycket sympatiska sätt att skriva och kommunicera. Det märks att du har lagt ner tid och möda på att läsa och tolka de bibliska texterna, ditt resonemang är allt annat än slarvigt. Jag tror dock att det finns några avgörande brister i ditt resonemang och det är dem jag vill försöka synliggöra i detta inlägg. Rent grundläggande så tror jag att den övergripande nytestamentliga ramen – som du bejakar – innebär att din syn på Israel som ett exklusivt gudsfolk med en speciell kallelse även efter korset framstår som en egendomlig anomali. Du verkar försöka mixa två oförenliga tankar med varandra. Jag ska försöka visa vad jag menar genom att reflektera över vad jag uppfattar som grundbultarna i den lära om Israel som du här för fram. Jag kan i ditt resonemang urskilja framför allt fyra olika saker som utgör grunden för din position i frågan om Israel. Dessa saker gör att du menar att kyrkan bör betrakta judar och staten Israel (du verkar inte särskilja dessa) som föremål för gudomliga privilegier, kallelser och uppgifter även efter påsken och pingsten. Dessa är:

    Att Guds löfte om ”landet” fortfarande väntar på uppfyllelse (eller åtminstone att det fortfarande är giltigt)

    Att Israel som etnisk grupp fortfarande har en gudomlig ”kallelse och uppgift” vid sidan av kyrkan

    Att judar och hedningar inte är synonyma begrepp för NTs författare, vilket skulle innebära att Gud fortfarande handlar med dem på ett speciellt sätt.

    Att GTs löften till Israel är giltig för evigt, vilket skulle innebära att Gud handlar med dem som ett unikt folk vid sidan av kyrkan

    Punkt 1 och 2 ska jag diskutera separat och punkt 3 och fyra ska jag behandla tillsammans. Jag ber om ursäkt för att detta blir lite långt…

    Löftet om landet

    På ett grundläggande plan börjar allting med Guds löfte till Abraham: ”Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, skall jag ge dig och dina efterkommande till egendom för evigt. Och jag skall vare deras Gud” (1 Mos 17:8). Sedan följer på detta bibliska gundlöfte profeternas löften om att Israel skall föras tillbaka till sitt land och återigen välsignas av Gud (under exiltiden). Det är vanligt att man säger att ”landet Israel är givet åt judarna för evigt”. Detta betraktas då som ett villkorslöst löfte som ingenting kan ändra på. Man betonar särskilt begreppet ”evigt” som är knutet till Guds löfte till Abraham. Det finns dock åtminstone tre stora problem med detta synsätt.

    A. Först och främst kan man konstatera att det är mycket problematiskt att tolka ordet ”evigt” om landet Palestina helt bokstavligt. Åtminstone för en kristen som tror att NT är uppfyllelsen av GT. Det är nämligen inte bara landet som ges åt Israel ”för evigt”. Här följer ett litet axplock av exempel från 2 Mosebok av vad som också är givet ”för evigt åt Israel”.

    Påskmåltiden är given som en ”evig stadga” (2 Mos 12:14)
    Tabernaklets alla olika sysslor är en ”evig stadga” (2 Mos 27:21)
    Rätt prästkläder i tabernaklet är en ”evig stadga” (2 Mos 28:43)
    Leviternas mat är en rättighet ”för all framtid” är en evig stadga (2 Mos 28:28)
    Tvagningarna i tabernaklet är en ”evig stadga” (2 Mos 30:21)

    Om löftet om landet gäller ”för evigt” på grund av Guds löfte till Abraham, då måste man rimligtvis tolka även ovanstående utsagor på precis samma sätt. Vi får då en frontalkrock med Nya Testamentets undervisning, som bland annat hävdar att Jesus Kristus är ”vårt påskalamm” med tydlig hänsyftning till den gammaltestamentliga påskmåltiden. Tanken är att Kristus genom sin död på korset har uppfyllt det som påskalammet symboliserade. Skall vi tänka oss att Guds plan är att judar för alltid skall fira GTs påskmåltid, medan kristna skall fira Jesu offerdöd? Vill inte Gud att judar också skall tro på Kristus som påskmåltidens uppfyllelse? Hur skall en jude som har blivit kristen göra för att verkligen ära påsken? I NTs ljus handlar påsken inte om ett offerlamm, utan om Jesus Kristus, om hans död för våra synder. Och därefter har påskmåltiden ingen annan innebörd, vare sig för judar eller hedningar. Hebreerbrevets författare förklarar också att hela tabernaklets funktion har uppfyllts och ersatts av Kristus, som är det fullkomliga offret (Heb 9:11ff). Här kan man tala om ”ersättningsteologi”, men inte att det judiska folket har ersatts av hedningar, men att hela det judiska offerväsendet har fullbordats och i en mening ersatts av Kristi offer. I Hebreerbrevet sägs det också uttryckligen att hela tabernakelgudstjänsten var temporär, den bestod av ”yttre föreskrifter fram till tiden för en bättre ordning” (Heb 9:10). Får du inte samma problem med GTs ord om att det gamla offerväsendet var ”en evig stadga” som du får med tanken om att Israel är Guds folk ”för evigt”? Hur löser du i sådana fall detta? Är det inte bättre att tänka sig att alla löften verkligen har uppfyllts i Kristus?

    B. Löftet om landet är inte ett villkorslöst löfte från Guds sida. Omedelbart efter löftet om landet i 1 Mos 17:8 ställer Gud upp tydliga villkor: ”…Du skall hålla mitt förbund, du och dina efterkommande från släkte till släkte”(1 Mos 17:9). Att löftet om landet hade villkor med sig ser vi tydligt i t ex 1 Mos 18:17-19, 22:18, 26:5. Att hävda att löftet om landet gäller alldeles oavsett hur folket lever inför Gud är en mycket egendomlig tolkning av GTs undervisning.

    I Nya Testamentet får dessutom löftet om landet en uppfyllelse som vida överstiger den bokstavliga. I Rom 4:13 säger Paulus: ”Det var inte genom lagen som Abraham och hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro”. Lägg märke till att det inte står ”landet”, utan ”världen”. Paulus inser att Guds löfte om landet bara var en skugga av Guds egentliga plan, att frälsa världen! Heb 4:1-11 talar också om att vi fortfarande har en ”vila” att se fram emot. Bakgrunden är den vila som Guds folk skulle få när det fick landet. Men N – efter korset och uppståndelsen – handlar det inte längre om landet i mellanöstern utan om ”det himmelska landet”, som för övrigt är en mycket stark betoning genom hela Hebreerbrevet. Att tolka ”landet” i löftet till Abraham helt bokstavligt visar sig alltså missa målet när vi läser GT i ljuset av NT.

    Israels gudomliga kallelse efter korset
    Du skriver att Israel fortfarande har en kallelse och någon sorts uppgift vid sidan av kyrkans kallelse och uppgift som Guds folk. Du konkretiserar dock aldrig vad detta skulle bestå i, vad kan Israel ha för uppgift som inte kyrkan har? För Nya Testamentet talar mycket tydligt om kyrkan med honnörstitlar som används exklusivt om Israel i Gamla Testamentet. Innebörden av detta är att det profetiska hoppet till Israel fått sin konkretion och uppfyllelse i Jesu kyrka. I Kristus uppfylls alla Guds löften till Israel (se t ex Apg 13:32ff, 2 Kor 1:20) Här finns endast plats för några exempel för att illustrera detta,

    Kom till honom, den levande stenen, som visserligen är förkastad av människor men är utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer som Gud tack vare Jesus Kristus tar emot med glädje (1 Petr 2:4-5).

    Dessa ord av aposteln Petrus är helt stöpta i GTs texter. I Jes 61:6 ger Jesaja ett löfte till Israel som utifrån sammanhanget måste tolkas som gällande den messianska tidsåldern. Löftet innebär att alla i Israel i den nya tidsåldern skall kallas ”Herrens präster” och ”vår Guds tjänare”. Detta var någonting helt fantastiskt eftersom endast leviterna hade rätten att kallas präster i det gamla Israel. Nu skulle alltså prästtjänsten vidgas till att gälla hela folket. Hesekiel hade också profeterat om att templet skulle återupprättas i full härlighet i den messianska tiden (Hes 40-48). Men hur ska dessa profetior och löften tolkas i ljuset av NT? Petrus ser dessa löften som uppfyllda i kyrkan. Att tolka honom på något annat sätt vore mycket märkligt. I kyrkan finns efter pingsten Guds närvaro och härlighet, och Guds folk frambär nu lovets offer genom Jesus Kristus. I kyrkan är alla präster som gör helig tjänst inför Gud. Det som alltså såg ut att exklusivt gälla Israel – för evigt dessutom – får alltså en vidgad och inklusiv uppfyllelse genom att även hedningarna blir en del av Guds folk. Lite längre fram i samma kapitel i 1 Petrus finner vi samma tanke igen:

    Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet (1 Petr 2:9-10)
    I denna text har två olika GT texter har sammanfogats och tillämpats på kyrkan.

    A. Orden om ”utvalt släkte…” uttalades ursprungligen till Israel vid Sinai när Gud ingick förbund med dem. Gud förklarade då för Israel att de var ett utvalt folk och därmed distinkt i förhållande till alla andra folk på jorden. Tanken på att vara ”utvald” handlar just om exklusivitet; att vara utvald av Gud i denna bemärkelse är att vara helt unik bland alla folk. Israels utväljelse handlade om att vara Guds ”utställningsmonter” i en mörk värld, att vara en levande demonstration inför världen på vem Gud är. Petrus tillämpar i denna text detta på den kristna kyrkan! Det ligger i sakens natur att han inte kan avse den kristna kyrkan jämte Israel så att det skulle finnas två utvalda folk med denna kallelse och uppgift. Att vara det utvalda folket (bestämd form singularis) innebär att endast detta folk är Guds folk. Kyrkan, som består av både judar och hedningar, är Guds utvalda folk enligt Petrus.

    B. Petrus citerar Hos 2:23: ”Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk…”. Detta ord gavs ursprungligen av profeten Hosea till det norra rikets stammar som ett löfte om deras frälsning efter domen. Petrus tillämpar denna profetia på både judar och hedningar i Kristus. Poängen är, som hela avsnittet visar, att hedningarna i Kristus har upptagits i det utvalda folket. Israels löften uppfylls i kyrkan.

    Aposteln Paulus tillämpar även han löften till Israel på Jesu kyrka:

    Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Om ni nu tillhör honom är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet (Gal 3:28-29).

    Här refererar Paulus till Guds löfte till Abraham. Abrahams avkomlingar skulle bli välsignade av Gud (Se t ex 1 Mos 12:1-3, 18:18). Abrahams avkomlingar skall alltså inte uppfattas som syftande endast på människor av judisk börd. Guds tanke har alltid varit att innesluta både judar och hedningar i sitt förbund. Guds folk enligt Nya Testamentet är alltså Jesu kyrka som i sig rymmer folk ”av alla stammar och språk, folk och folkslag” (Upp 5:9). Det är i ljuset av detta vi skall se på NTs texter som talar om kyrkan som ”Israel”, ”det utvalda folket”, ”Abrahams avkomlingar” osv. De uppfylls i den multinationella/multikulturella storhet som kallas kyrkan och som innesluter alla dem som tror på Jesus Kristus, oavsett etnicitet.

    Om Israel efter påsken och pingsten har en kallelse och en uppgift vid sidan av den kallelse och uppgift som kyrkan har, så måste alltså detta konkretiseras. Vad är det för uppgift? Paulus ord om att Gud inte ångrar sina gåvor och sin kallelse (Rom 11:29) bör därför ses som att även judarna är inneslutna i Guds nya handlande i Jesus Kristus.

    Distinktionen mellan judar och hedningar i NT

    Orden om Israels frälsning ingår i Paulus långa diskussion i Romarbrevet 9-11. Jag tror att du gör alldeles för stor sak av detta att Paulus gör en distinktion mellan judar och hedningar. Det måste han göra för att vara begriplig. Kyrkan i Rom består av judekristna och hednakristna som har svårt att hålla sams. Det var särskilt de judekristna som råkade illa ut eftersom de var i minoritet. De (alla judar) hade kastats ut ur Rom genom ett kejserligt edikt år 49 och fick komma tillbaka runt 55. De hednakristna förhävde sig över sina judiska syskon och de judekristna frestades naturligtvis att slå sin historia i huvudet på hedningarna. Huvudproblemet för Paulus i Romarbrevet 9-11 är det judiska folkets förkastelse av evangeliet. Paulus har i åtta kapitel beskrivit frälsningens rikedomar. Både judar och hedningar utanför Kristus under syndens välde (Kapitel 1-3:21). De glada nyheterna är att både judar och hedningar, genom Jesu verk på korset, får en rättställd relation till Gud, de förenas med Kristus (dör och uppstår med honom), befrias från lagen och ges Andens gåva (3:21-8:39). Mitt i denna euforiska glädje över Guds nåd och godhet kastas plötsligt en mörk skugga över Paulus. Hur blir det egentligen med det judiska folket? Paulus är naturligtvis mycket medveten om judarnas särställning i historien och han plågas svårt av tanken på judarnas otro (se 9:1-5). Trots sin särställning förkastade de flesta judarna frälsningen som erbjuds i Jesus. Frågorna som Paulus nu brottas med är: Har Gud förkastat judarna helt och hållet (11:1)? Finns det ingen frälsning för dem nu? Om Gud handlar så, hur kan vi då lita på honom? Han kanske gör samma sak mot kyrkan när han tröttnar på oss?

    Kapitel 9

    Paulus huvudpoäng i det nionde kapitlet kan sammanfattas som: Israels förkastelse är inte fullständig. I 9:6 säger Paulus att ”Israel är inte alla som kommer från Israel”. Detta är ingen ny tanke, utan det har egentligen alltid funnits ”ett Israel i Israel”, eller ett ”andligt Israel” om man så vill. Judarna har aldrig förfogat över Gud. Gud har aldrig varit Israels stamgud eller maskot. Gud är alltid suverän och Paulus visar hur Gud alltid har handlat utifrån sin egen vilja och att ingen människa kan mästra Gud, detta syns i det faktum att Gud utvalde Isak; inte Ismael, han utvalde Jakob; inte Esau, och så vidare. Gud har alltid haft ett folk i Israel, men det har aldrig handlat om folket som helhet.

    Resten av kapitel 9 kan sammanfattas i två huvudpunkter: 1. Gud är inte orättfärdig när han förbarmar sig över vissa och inte över andra, helt enkelt därför att ingen förtjänar Guds förbarmande och nåd. 2. Guds suveräna handlande i historien gör inte människors eget ansvar om intet. När Paulus skall sammanfatta sitt resonemang i 9:30ff säger han inte att orsaken till att så många judar förkastat evangeliet är att Gud inte vill ha dem med av några outgrundliga skäl som han av någon anledning inte avslöjar. Orsaken till deras utanförskap är helt enkelt att de inte har tagit emot Guds nåd genom Jesus utan istället försöker relatera till Gud på lagens grund. Det är alltså Israels otro som är det stora problemet, inte Guds handlande.

    Kapitel 10

    Paulus huvudpoäng i det tionde kapitlet kan sammanfattas i: Israels förkastelse är inte godtycklig. Här utvecklar Paulus sin diskussion från kapitel nio om att Israel är ansvariga för sin egen förkastelse av evangeliet (10:3). Paulus betonar i detta kapitel än en gång att frälsning endast förmedlas genom tro på grund av nåd och grundar sig inte på trohet mot lagen. I 10:21 citerar Paulus från Jesaja 65: ”Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och trotsigt folk.” Paulus vill att alla skall inse att Israel inte godtyckligt har blivit förkastat av Gud. Gud är inte opålitlig och har inte låst ute Israel baserat på något slags outgrundligt rådslut, tvärtom Gud har i kärlek har ”sträckt ut sina händer”, men Israel har stått emot Guds lockande.

    Kapitel 11

    Paulus huvudpoäng i kapitel elva kan sammanfattas i: Israels förkastelse är inte absolut, Gud håller sina löften. I detta kapitel introducerar Paulus en ny tanke, nämligen att Israels förkastelse är inbegripen i Guds frälsningsplan (11:11). Detta skall dock inte uppfattas i strid med vad Paulus har sagt om Israels eget ansvar för sin förkastelse i de tidigare kapitlen. Gud är dock så suverän att hans plan för historien innesluter även mänskliga misslyckanden! Paulus förklarar att evangeliet först och främst gick ut till judarna. När majoriteten av judarna förkastade gick evangeliets inbjudan vidare till hedningarna (det här mönster antyds också i Apostlagärningarna).

    Detta frälsningsunder bland hedningarna väcker i sin tur Israels avundsjuka, och på så sätt lockas flera judar tillbaka till Gud. Gud använder sig alltså av Israels otro för att frälsa hedningarna och denna frälsning används i sin tur för att frälsa Israel! I 11:12 utvidgar Paulus denna tanke och han talar om uttrycket ”deras fulla antal” som bäst förstås som en eskatologisk term, dvs det fulla antal av judar som blir frälsta fram till historiens slut. Begreppet ”fullhet” står helt klart i kontrast till begreppet ”en rest” som nämns i 11:5. På Paulus tid fanns det bara en mindre grupp judar som tillhörde Kristus, de allra flesta som hade kommit till tro var hedningar. Guds löfte till Israel kommer dock att uppfyllas genom frälsningen av Israels full antal.

    I vers 17-24 fortsätter Paulus sitt resonemang genom att tala om ”det äkta olivträdet”. Judiska äkta grenar har brutits bort genom sin otro och hednakristna grenar har inympats i det äkta trädet. Det är viktigt att lägga märke till att Paulus här talar om ett träd, inte två. Judar och hedningar blir inte bara frälsta på samma sätt (genom tro på Jesus), utan de blir också delaktiga av samma kropp, samma liv. Tanken att Gud skulle ha två separata program för judar och hedningar är inte en paulinsk tanke.

    Rom 11:25-26
    Bröder, jag vill att ni skall känna till denna hemlighet, för att ni inte skall ha för höga tankar om er själva: förstockelse har kommit över en del av Israel, och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. Och det är så hela Israel skall bli frälst, som det står skrivet: Från Sion skall Frälsaren komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.
    En ”hemlighet” är i NT något som har varit dolt men som nu är uppenbarat. Paulus har lagt märke till ett speciellt handlande hos Gud med judar och hedningar: Israels fall har lett till hedningarnas frälsning, och hedningarnas frälsning väcker upp Israels avundsjuka så att de dras in igen. Israels förstockelse är därför bara delvis. En del är förstockade, men en del blir frälsta. Lägg märke till att detta för Paulus sker nu. Vad menar Paulus med ”hedningarnas fulla antal?” Precis som judarnas ”fulla antal” i vers 12 är det ett eskatologiskt uttalande, dvs alla de hedningar som Gud kommer att frälsa genom historien (det finns en stark predestinationstanke här, men den lämnar vi därhän idag). När fullheten av hedningarna har bärgats in är historien slut, får vi veta. Hur skall vi nu förstå uttalandet att ”hela Israel skall bli frälst”? Det finns tre tolkningsmodeller:

    1 . När Gud har bärgat in hela skörden av hedningar i sitt rike, kommer hela nationen Israel att omvända sig och bli frälst. Denna tolkning finns i flera tappningar. De flesta exegeter i modern tid håller på någon slags variant på denna tolkning.

    2. ”Hela Israel” står för ”de utvalda” bland både judar och hedningar. Ordet Israel är alltså inte begränsat till judar i den här tolkningen, utan är ett samlingsnamn på Guds folk. Denna frälsning av judar och hedningar sker genom hela historien. Detta var t ex Johan Calvins syn.

    3. Alla frälsta från Israel, det vill säga judar, genom hela historien. Detta är den syn jag själv håller mig till.

    Varför? Det är närmast omöjligt att låta termen Israel syfta på både judar och hedningar. Ordet ”Israel” nämns 11 gånger i kapitel 9-11 . I de tio andra gångerna syftar det helt klart på Israel, dvs judar. Det är därför inte sannolikt att Paulus skulle använda ordet på ett annat sätt en gång av elva i samma tankeflöde.

    Den första tolkningen, om judarnas kollektiva omvändelse innan Kristi återkomst, är inte heller tillfredsställande i mina ögon. Varför?

    A. Detta gör helt enkelt inte rättvisa åt termen ”hela Israel”. Betyder ”hela Israel” endast den sista generationen judar innan Jesu återkomst? Den sista generationen judar kommer bara att vara en liten del av alla judar som har levt genom historien. Det är ett slags antiklimax i mina ögon.

    B. Texten säger heller inte ”och då skall hela Israel blir frälst”. (NT-81 översätter texten så, men det är inte en bokstavlig översättning). Det finns alltså inget ord som anger tid med i texten. Ordet houtos är inget tidsord, det betyder så, eller på detta sätt. Ordet anger hur någonting kommer att ske, inte när. Paulus säger alltså: ”En del av Israel är förstockade, detta kommer att förbli så ända tills hedningarnas fullhet har kommit in, och på detta sätt ska hela Israel blir frälst”. På vilket sätt? 1. genom många judars otro har frälsningen kommit hedningarna till del. 2. Genom hedningarnas frälsning väcks i judarnas avundsjuka och många kommer till tro på det sättet, det vill säga det som Paulus har hävdat i hela flödet 9-11..

    C. Termen ”Hedningarnas fullhet” syftar inte på en generation hedningar innan Kristi återkomst utan på alla hedningar som har kommit till tro genom hela historien. Det är rimligt att anta att Paulus använder termen ”hela Israel” på motsvarande sätt, dvs alla judar som har tillhört Guds folk genom alla tider.

    En sammanfattning av Paulus argument är då att Gud uppfyller sina löften till Israel på följande sätt:

    Även om en del av Israel är förstockade är denna förstockelse inte total utan bara delvis. Judar kommer alltså att fortsätta komma till Kristus ända tills Jesus kommer tillbaka, och på samma gång bärgar Gud in skörden bland hednafolken. Och på detta sätt blir hela Israel frälst, inte bara sista generationen israeler utan alla sanna israeler genom historien – alla som inte bara är av Israel, utan är Israel genom tro på Guds löfte. Ett annat sätt att uttrycka detta är att säga ”hela Israel” betyder totaliteten av ”de utvalda” ur Israel genom historien. De är dock inte utvalda på någon annan grund än deras eget accepterande av Guds fria nåd i Jesus Kristus.

  31. Tack Mikael Karlendal! Det var en ovanligt bra och klar redogörelse, jag ser det på samma sätt. Föga fattas att du blir en rättrogen ”messian”. 🙂

    Jag har ändå några reservationer.

    Karlendal: ”Att inte längre offer av djur i templet är nödvändiga, att olika matregler, renhetsregler och annat från Mose lag inte längre har någon funktion, är en annan sak och en annan diskussion. Men, det har inget att göra med om huruvida Guds förbund med Israel gäller eller inte.”

    – Nu avviker du från den logik du tidigare haft. Detta med offer och matregler är oerhört känsligt för den kristna kyrkan, men om Mose lag inte gäller för juden, så gäller ju inte heller Guds förbund med dem. Jesus tillbakavisar dessutom ditt påstående i Matt 5:17-19. Att det för tillfället inte finns ett tempel, behöver inte innebära att offren har ersatts. Djuroffer har aldrig kunnat ta bort synder, varken före eller efter Jesus. Tempeltjänsten har tillfälligt flyttats och upprätthålls i det himmelska tabernaklet med Messias som överstepräst enligt Melkisedeks sätt. Varför inte tolka Hesekiels tempel bokstavligt, som du gör med allt det övriga?

    Som du också nämnde, så gillade du inte riktigt uttryck som judekristen”. I en judes öron låter det som om någon skulle kalla sig för ”kristen muslim”. Du behöver också vänja dig vid tanken att juden inte skall bli ”kristen”. Han skall bli född på nytt genom tron på Israels Messias Yeshua, men det är inte samma sak som att bli kristen.
    Mvh

    1. Mikael Karlendal

      SÅ, som kung Agrippa sade till Paulus: ”Det går fort för dig att få mig till messian” (min varsamma revision av Bibel 2000, Apg 26:28) 😉

      Jag förstår att du har vissa reservationer. Men, jag undrar om inte även du kan se en viss fördel i att diskutera det faktum att Israel fortfarande står i ett giltigt förbund med Gud och att landet som gåva ingår i detta, att diskutera detta åtskilt från de övriga frågorna om mat och dryck, Herrens högtider o.d. Diskussionen blir mindre spretig och man kan då fokusera på det faktum som Genesis (Bereshit) på ett så tydligt sätt visar, nämligen att det förbundet i sig har tillkommit 400 år innan Mose fick ta emot lagen och att det på så vis står på oberoende ben i förhållande till vad alla eventuella diskussioner om Lagens roll i det nya förbundet skulle leda till. En viss fördel, eller hur?

      Så jag avstår gärna från de diskussionerna just nu i samband med detta inlägg. Men, med all säkerhet kommer jag att återkomma även till det ämnet framöver. Och då kommer du ju att få rikligt med möjlighet att lufta dina tankar.

Lämna ett svar till JG Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.