Den kände kristne ledarprofilen Stefan Swärd har hamnat i blåsväder sedan han lämnat ordförandeskapet för EFK och de dit hörande filttofflorna. Han har skrivit en artikel i SvD tillsammans med Humanistledaren Christer Sturmark och uttryckt kritik mot att det kommande bröllopet mellan kronprinsessan Viktoria och Daniel Westling ska ske i ”statskyrklig” regi. Kritiken riktar in sig på att det rent faktiskt står i grundlagen att kungafamiljen ska tillhöra den rena evangeliska läran såsom den uttrycks i den Augsburgska bekännelsen, vilket herrarna anser odemokratiskt och otidsenligt. Stefan Swärd ogillar att Svenska kyrkan fortfarande har en roll som officiell ”statskyrka” trots att den står fri från staten sedan år 2000. Dessutom är det för mycket av överklassjippo över det hela. Domprost Åke Bonnier har framfört kritik mot Swärd, både på sin egen blogg och på Stefan Swärds blogg. Stefan Swärd har sedan svarat i ytterligare ett inlägg.
Jag ämnar inte kommentera alla detaljer i detta och tänker inte lägga mig i den rojalistiskt-republikanska debatten eller debatten huruvida det är för mycket av överklassjippo kring detta. Men Stefan Swärd har en del funderingar kring detta att vara kyrka eller församling, och hur det förhåller sig till staten som sådan, som jag tycker är intressant att fundera över. Jag är varken för eller emot vad Swärd har skrivit om detta, eftersom han egentligen inte har slagit fast så mycket vad han tror, utan mer uttryckt vad han känner – han känner viss distans till det hela.
Några lösa tankar:
1. Jag har inget emot den Augsburgska bekännelsen. Som pingstpastor med en viss reformert anstrykning, så känner jag mig ganska bekväm med den bekännelsen. Jag delar kanske inte allt som står där, t.ex. är jag troendedöpare och inte spädbarnsdöpare osv. Men, som Åke Bonnier skrev (fast han kanske menar lite annorlunda än jag), så ska ”den bekännelsen tolkas in i sin samtid”. Förmodligen, är jag som evangelikal pingstpastor minst lika ”bekännelsetrogen” i förhållande till den Augsburgska bekännelsen, som den genomsnittslige prästen i Svenska kyrkan idag. Kanske betydligt mer! Det är även vanligt att man bland reformerta världen över ser på denna bekännelse som en del av sitt eget arv, dvs förutom de egna mer reformert präglade bekännelsedokumenten. Jag tycker det skulle vara bra om vi läste lite mer av denna typ av bekännelseskrifter och verkligen ägnade tid åt att reflektera över om vår förkunnelse uttrycker samma djup och samma klarhet och samma bibliska sanning som dessa.
2. I Nya testamentet står det ingenting om att kyrkan/församlingen ska stå eller inte stå i någon viss relation till staten. Detta är ganska naturligt, eftersom den kristna församlingen uppstod först efter Kristi himmelsfärd och i ett imperium som styrdes av härskare som dyrkade andra gudar och som hade en stark officiell koppling till dessa andra gudar. Det var med andra ord på NT:s tid aldrig aktuellt att ta upp frågan om vilken relation församlingen ska ha till staten.
3. Vi kristna definierar oss ofta genom att säga vad vi är emot. De flesta samfund som finns idag har uppkommit som reaktioner mot andra samfund och kyrkliga sammanhang, och en väldigt stor del, för att inte säga det mesta, av deras identitet är präglad av vad de tar avstånd ifrån hos de gamla sammanhangen. Frikyrkligheten i Sverige är djupt präglad av detta, mycket mer än vad vi kanske inser idag. Vi läser till och med Bibeln med dessa ”glasögon” utan att vara medvetna om det. Vi är inte som statskyrkan! Frågan är, om vi i frikyrkan för mycket definierar oss i förhållande till vad vi inte är, dvs att vi inte är en kyrka i som står i en relation med staten? Att vi inte har någon skriven liturgi! Att vi inte har liturgiska skrudar! Svenska kyrkans självdefinition under 1900-talet och fram till vår tid har i mångt och mycket på samma sätt definierats i förhållande till att de inte är frikyrka. Men, är detta verkligen ett bra sätt att definiera vad en församling/kyrka är? Är kanske båda dessa sätt att definiera sig fel?
4. Om inte NT säger något om kyrkans relation till staten, eftersom det inte var aktuellt på den tiden, betyder det verkligen att det är fel att i en annan tid stå i en relation till staten?
5. Om väldigt många människor (en minskande grupp, men ändå) vid stora händelser, katastrofer, evenemang som kungliga bröllop och riksdagars öppnande osv, går till en kyrka för att fira gudstjänst – trots att de inte annars bekänner sig som troende kristna – behöver det verkligen vara fel? Det är ett uttryck för ett historiskt arv, att vårt land en gång har präglats starkt av kristen tro på ett visst sätt och med en viss bekännelse, men är det verkligen så emot vad Nya testamentet säger om församlingen att det nödvändigtvis måste rivas ner? Är detta inte snarare något vi borde förstärka?
6. Jag är en medvetet evangelikal kristen. Jag är medvetet frikyrklig i betydelsen att jag anser att staten inte har något att göra alls med vad jag eller församlingen ska tro, tycka, tänka eller göra. Vad kyrkan tror och gör, bestäms ytterst sett av Gud i hans ord, men givetvis sker det rent praktiskt genom oss som församling. Staten ska inte lägga sig i detta. Vem som får vara medlem, vem som anställs, när vi firar gudstjänst, vad vi predikar osv, är inget som staten ska lägga sig i. Men, det betyder inte att en sådan kyrkan inte kan eller får stå i en relation till staten. Det betyder inte att en sådan kyrka inte kan fungera i vissa officiella sammanhang eller vara behjälplig i vissa sådana sammanhang av olika art. Jag väntar fortfarande på att anabaptisterna, radikalbaptisterna eller allt vad de heter, ska presentera det bibliska stödet för det radikala avståndstagandet från samhället som de upphöjer till högsta gudomliga ideal.
7. Även om jag i början inte tog ställning för eller emot, så tycker jag nu att EFK gjorde fel som beslöt att avsäga sig vigselrätten. Motivet var fel.
8. Svenska kyrkan har bland samfunden av tradition den rollen att vara den kyrka som står i relation till staten. Den rollen har SvK fortfarande, enligt lagstiftningen. Men vad i NT är det som säger att detta är fel?
9. Det kanske vore en lämplig ekumenisk färdväg framåt om vi kristna i detta land kunde föra samtal kring den Augsburgska bekännelsen och finna en sorts andlig och läromässig enhet på den grunden. Dvs, man skulle ju kunna enas teologiskt om vissa grundläggande bibliska sanningar som utläggs i den bekännelsen, men reservera sig mot det man inte kan vara enig om, t.ex. dopfrågan. På så vis kunde vi kanske få en ekumenik som inte bara sopar lärofrågor under mattan, utan som seriöst samtalar om teologi och finner en konstruktiv väg framåt, i öppenhet.
10. Församlingen/kyrkan måste inte vara frikyrka för att vara nytestamentlig, huvudsaken är att den är fri! Utifrån vad jag ovan har skrivit, så är jag kritisk både mot Svenska kyrkan och mot övriga s k frikyrkor. Vi sitter alla i samma båt i betydelsen att vi definierar oss själva utifrån felaktiga premisser. Vi behöver alla tänka om i dessa avseenden. Det som historiskt sett var grunden till dessa självdefnitioner måste kritiskt bearbetas, nu när vi har en viss kronologisk distans.
11. I stället för att vara kritiska mot att Svenska kyrkan har en viss särställning och att det kungliga bröllopet sker i SvK:s sammanhang, vore det kanske bättre att bidra till att konstruktivt förändra politikerstyrningen av SvK och försöka få SvK att bli mer bekännelsetroget på riktigt. Det vore bättre om fokus hamnade mer på vad SvK:s bekännelseskrifter verkligen säger, vilken tro de egentligen uttrycker. För det vore betydligt bättre för Sveriges land och folk (dvs för alla som bor i detta land) om inte bara kungafamiljen, utan hela det officiella Sverige på allvar vore präglat av den tro som uttrycks i den Augsburgska bekännelsen och de tre fornkyrkliga symbola. Vi kan ha religionsfrihet ändå. Folk kan få vara radikalbaptister eller muslimer eller vad de vill, men landet skulle då ha en tydlig moralisk och etisk kompass och en andlig vision. Ett land i gudsfruktan och med lydnad för Guds bud.
12. Jag tror att den vilda radikalbaptistiska, eller vad det nu ska kallas, anstormningen mot vårt lands gamla kristna rötter, i vapengemenskap med humanisterna/ateisterna snarast bidrar till Sveriges ökade sekularisering och till mer moralisk och andlig relativism, i vilken andra mer skumma krafter kan vinna ökat fotfäste.
13. Gamla frikyrkopastorer och frikyrkomänniskor som har en läggning åt att vara skeptiska gentemot överheten, Kyrkan, överklassen, liturgi och skrudar, måste nog försöka sätta sig över sina gamla nedärvda 1800-talsreflexer och tänka nytt!
14. På samma sätt måste naturligvis Svenska kyrkans präster tänka om. De har inte monopol i Guds ögon på att vara den ”riktiga” kyrkan.
Detta var endast några löst sammanhållna funderingar. Håll till godo!
Länkar:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=216068
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=216069
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=216067
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=216116
http://aletheia.se/2010/06/16/livets-ords-vd-jonathan-ekman-andrar-dopsyn/
En gång i tiden var inte Sverige socialistiskt. Det var inte bättre förr, men hon var inte det. Det var folkväckelsen som skapade det moderna Sverige… Luthersverige kunde inte riktigt följa med. Före folkväckelserna fanns ett annat Sverige. Intoleransens och isoleringens Sverige. Före det fanns ett annat Sverige. Ett med kungamakt för försvar och ordning och en internationell Kyrka som byggde och förvaltade utbildning, fattigvård och hälsovård. Allt var inte bättre förr, men då var Sverige kristet, nu är hon rött! Gustavus Eriksson bröt ner Kyrkans makt och istället fick vi; INGET. Socialdemokratin bröt kgl. salighetsverkets undervisningsmonopol; vad har vi fått istället? Likriktningsskola, betonglasarett och miljonprogram. Ära vare Farbror Staten, Facket och Partiet. Nu och i folkhemmet och i kapitalistsveriges framtid. Amen!
Det gläder mig att finna en blogg som tar upp väsentligheter. Jag tror faktiskt bibeln har ett svar på den här problematiken, och det var inte mer än för något år sedan som ljuset gick upp för mig som en kraftig aha-upplevelse efter en tid av allvarliga tvivel på bibelordets giltighet. Plötsligt såg jag några förbluffande sanningar av klarhet som hjälpte mig oerhört. Det ena gäller bibelns syn på personlighetsutveckling, och det andra gäller bibelns syn på politik (och det är det sistnämnda jag fördjupar mig i här).
Till hjälp för mig i mitt tänkande har jag haft – förutom mycket centrala bibelsammanhang – två böcker av sinsemellan så olika kristna profiler som 1. Ulf Ekman och 2. Sven Reichmann.
1. Gud, staten och individen.
2. Kulturen utan Gud.
Några andra pusselbitar för en rätt förståelse har varit bl.a. nobelpristagaren Friedrich Hayek och hans bok ”Frihetens grundvalar”, Sovjetunionens sammanbrott och Astrid Lindgrens angrepp på socialdemokratin och Gunnar Sträng angående den s.k. Pomperipossaskatten – samt det faktum att Sverige – tillsammans med några få länder – år efter år hamnar mycket högt upp på FN:s lista över länder med högst levnadsstandard.
Sanningen tycks vara, att staten ska stå för den politik som förordas av den klassiska liberalismen (i första hand skatt till polis och försvar och den förvaltning som behövs i samband med detta) – medan församlingen genomför med frivilligt insamlade medel mycket av det socialdemokraterna vurmat för och genomdrivit genom årens lopp (framför allt hjälp till de verkligt fattiga). Detta förutsätter folkväckelse med en väldigt radikal överlåtelse hos de troende och ett verkligt lärjungaskap baserat på kunskap om Jesu ord (Som bonus får även samhället då – tror jag – hjälp till många obotligt sjuka, tröst till de otröstliga, glädje till de deprimerade, mening till de förvirrade samt god undervisning om äktenskapsförbundet m.m.) Detta är idealet – då kommer den fattige att få möta den barmhärtighet som gör samhället humant och övriga individer får behålla sin fria vilja – något vi kristna brukar tala oss varma för i samband med diskussioner om teodicèe-problemet – och kan förvalta sin inkomst så som de själva vill. Man slipper därmed bryta något av de tio budorden genom att skattevägen ta pengarna genom tvång… Också något att beakta när man talar om judisk-kristen etik.
Det näst bästa för samhället – fast det för en kristen person som vill arbeta politiskt då bryter mot en hel del väsentliga principer – är någon form av revisionistisk socialism typ Socialdemokraterna eller socialliberalism, eftersom man då blandar upp det som är sant i de båda lägrena höger/vänster och slipper hamna i det ena eller andra diket.
Det stora problemet för mig de senaste åren är svårigheten att se den skarpa och tydliga undervisningen hos Jesus fördunklas och pratas bort på så många sätt av så många olika personer i denna allvarliga tid. På det politiska området verkar total förvirring råda, och de flesta verkar ha anppassat sig efter denna världen och glömt Honom i vilken alla kunskapens och visdomens källor finns. Sedan tycks även synen på gränssättning/förmaning, äktenskapsförbundet och evangeliets absoluta gratiskaraktär ha ändrats på många håll bort från Jesu ord. Tänk om han inte uppskattar vår självständighet i detta avseende.
Jag ville för ett tag sedan prata med olika personer i pingströrelsens ledning på riksnivå om dessa funderingar jag burit på rätt länge. En man som jag hade ett långt samtal med menade, att det skett en avtextualisering inom rörelsen. Det kan jag förstå till viss del om det gäller mindre viktiga frågor som klädstil och håruppsättningar, men det gällde tydligen även sådant som Jesus sagt. Han sa till mig, att han höll med mig i äktenskapsfrågan, men sa samtidigt att man faktiskt kunde handla tvärtom också – och det gick visst bra det också. Hans vänliga och uppriktiga råd till mig – om jag ville finna bibeltroende kristna inom pingströrelsen – var att ge mig ut på landsbygden. JAG BLEV CHOCKAD. Är man så udda nuförtiden när man tror på det Jesus sagt?
Man ska ju egentligen inte prata om folk som inte är här, men jag blev rejält uppskakad av Stefan Swärds sista inlägg med hr Sturmark. Det syns nog på mina blogginlägg där. Hur man kan sympatisera med anarkism och vara frikyrkopastor övergår mitt förstånd. Särskilt när Jesus o Paulus på flera ställen antyder att vi ska ge kejsaren vad honom tillhör och tacka Gud för all överhet, hur knasig den än är – för på Jesu tid var det ju inga dunungar som satt i ledningen, typ Nero.
Sen går avogheten för långt mot vår statschef när man menar att han inte har politisk makt i realiteten (knappast hans eget fel!) och därför kan man inte betrakta honom som överhet som ska respekteras av oss kristna.
Det här är ingen framkomlig väg att presentera evangeliet för nutidens folk! Det är i bästa fall ett stickspår, i sämsta fall en villolära.
Okej – då är jag med. Det är så lätt att bli kategorisk. Just det radikalretformatoriska är ofta utsatt (och missförsått). Har själv suttit på ett luthersk konfessionellt fakultet i tre år och blivit matad med CA och hur hemska anabaptisterna var. Som vi ofta gör beskriver vi inte våra ”motståndare” på ett schysst sätt. Så gjorde inte dom heller – men fördelen var att jag lärde mig CA inifrån, men jag blev inte lutheran på köpet – utan mer frikyrklig baptist och stolt över det arvet.
Det som en del av oss reagerar på är att vi inte kan förstå hur både bl.a. Augustinus (mot Donatisterna) och reformationen (mot anabaptisterna) tog hjälp av kejsaren för att gå emot kristna syskon. Hur kunde de det? Vad är det för fel på teologin som möjliggör en sådan handling?
Vet inte vad Aronsson säger men det finns många problem med Niebuhrs klassiska och viktiga verk. Det har att göra med hans beskrivning av både Kristus och kulturen.
– Det största problemet med hans sätt att beskriva Kristus är att han gör Jesus till en person som visar bort från det mänskliga mot en helt transcendent gudom. Radikal monoteist alltså Han får alltså inte någon betydelse för livet som människa här och nu. Det är inte så den klassiska läran om treenigheten skall förstås utan tvärtom – Jesus i sin mänsklighet var sann Gud.
– Problemet med hans kulturbegrepp är att det är monolitiskt (trots att han poängterar att kultur är pluralistisk). Antingen är man för kulturen, mot, tranformerar hela kulturen, står över hela kulturen etc. Så blir hans resonemang om ex. Tertullianus problematiskt. Tertullianus som av Niebuhr anges som en viktig företrädare för typen ”Christ against Culture”, var faktiskt utbildad jurist, en viktig leverantör av filosofiska begrepp till formuleringen av trinitetsläran – men han borde vara emot detta enligt Niebuhr – alltså är han inte trogen sin typ. Det är väl så att ingen egentligen kan vara emot kulturen som sådan i sin helhet. Utan frågan är vilken kultur och vad man inte delar i den. Alla är väl emot något (fråga de riktig teologiskt liberala vad de tycker om de konservativa eller tvärtom, eller de som anser sig så toleranta och öppna – de är ju emot de som inte delar deras hållning) – jag menar de som benämns som typen ”Christ of Culture” är ju emot en tydlig kristen, kyrklig kultur som inte bejakar staten eller en etnisk kultur. John H. Yoder har skrivit en utmärkt genomgång av boken där han grundligt kritiserar Niebuhr just på dessa punkter (och många fler). Artikeln finns en bok som heter Authentic Transformation – artikeln heter ”How H. Richard Niebuhr Reasoned: A Critique of Christ and Culture”. Väl värd en läsning.
Jag försöker skicka artikeln från NOD.
Allt gott
Mikael,
uppskattar din saklighet. Det är uppfriskande i en ganska så märklig bloggosfär.
Det jag har problem med är ditt sätt att beskriva eller tillskriva ”anabaptisterna, radikalbaptiserna eller vad de heter…” hållningar. Jag förstår inte vilka du syftar på. Jag uppskattar också den Augsburgska bekännelsen (CA) och likt Jonas tänker jag att det helt klart måste läsas i sitt tidshistoriska sammanhang. På samma sätt skall de nutida och dåtida ”radikalreformatoriska” företrädarna skall läsas i sitt tidshistoriska sammanhang. De som idag bedriver teologi på akademisk nivå i en radikalreformatorisk tradition skulle företräda en liknande hållning som den du beskriver. (Vilket inte CA gör utan talar om de styrande som Guds verktyg i likhet med kyrkan. De har bara olika uppgifter. Ge bibelstöd för det om du kan…) De själva beskriver den som ”ad hoc” – det beror på vilken fråga vi talar om. Ibland kan man samarbeta och ibland ta avstånd från de styrande, staten, samhället och liknande. Men det viktiga är alltid församlingens integritet att själva styra över teologi och liv.
Det som CA bl.a. fördömer ”anabaptistas” för (eller rättare sagt förbannar – ”damnant anabaptistas”)är att de vägrar lyda kejsaren (de styrande) och verkställa dödsstraff eftersom de menar att en kristen i Jesu efterföljd inte kan vara en bödel. Det grundar sig också på att de menar att en rätt bekännelse inte är nog utan också en vilja till efterföljelse. Vilket självklart skiljer sig från plats till plats och tid till tid. Här drog de dåtida anabaptisterna och den större reformationen olika slutsatser när det gäller dödsstraff och de styrandes funktion i Guds vilja med världen.
EFKs grund för beslutet att avsägas sig vigselrätten grundar sig på just en reflektion med bakgrund i ad hoc principen (eller iaf från vissa av oss). Vi har hamnat i en situation i Sverige där äktenskapet har blivit definierat på ett märkligt sätt och vi behöver återta den kristna synen på äktenskapet. Det gör vi bäst själva. (Det hade inget med samkönade äktenskap att göra) – det kan vara fel men vi tror inte att det blir till nackdel för vårt självbestämmande i alla fall.
Om du är intresserad kan du få det jag skrev om kyrka-stat i EFKs utredning om ev. statsbidrag (som för övrigt är en mycket mer brännande fråga ift statens styrning av det civila samhället) som var klart påverkad av teologer som bedriver teologi inom en radikalreformatorisk tradition. Då kan du få den bibliska motiveringen till en tydlig åtskillnad. Eller läs min artikel i förra numret av NOD.
allt gott
Fredrik
Fredrik Wenell, du får gärna skicka mig det du skrev. Jag har inte tillgång till NOD.
Mitt inlägg var inte tänkt som en gedigen teologisk utredning av hur vi kristna ska förhålla oss till samhället. Det var lite mer av allmänt funderande och lite kritisk fundering åt alla håll. Mina svängar mot ”radikalbaptismen” o.d. var mer lite reaktioner mot en del inlägg på Stefan Swärds blogg, i vilka han själv använt termen radikalbaptistisk, och i vilka han uttryckt synnerligen skeptiska tankar gentemot överheten och kungahuset, uttryckt sympatier t.o.m. för en kommentar av Jonas Lundström i vilken denne uttryckte sympatier för anarkism. Men min egen grundhållning är att jag är skeptisk mot vad jag betraktar som två motsatta diken, det ena är den radikala statskyrkliga linjen och den andra är den radikala skapa-ett-nytt-samhälle-i-samhället-linjen. Jag känner mig inte hemma med något av de lägren, dvs jag har svårt för att se någon poäng med att känna sympati med extrem radikalism.
Men, jag får nog be att få återkomma efter semestern med längre utläggning. Läste en intressant artikel i Keryx nyligen (nr 2, 2010) av Torbjörn Aronsson. Den heter Kristus och kulturen och är i mycket en redogörelse för Niebuhrs tankar. Vad tycker du om den?
Pingback: En uniform tro för hela oikoumene
Denne Sturmark, som en del kristna tydligen vill frottera sig med skrev följande påhopp på kristna i newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2010/06/07/varldskulturmuseet-ljuger-om-turerna-kring-wallins-utstallning
Åter igen – det är pinsamt när kristna ledare delar ok Gudsförnekare, enbart för att de är ett affischnamn i vissa ögon.
Mikael! Mycket tänkvärt och bra skrivet. Det viktiga är att formulera sin tro och teologi utan att man endast säger vad man INTE tror.
Att vara statskyrklig eller frikyrklig garanterar inte alls bekännelsetrohet och frikyrkliga kan lika väl vara liberala som statskyrkliga?
Som sagt, jag har ändrat mej mycket i frågan om SvK, tänk om vi inte hade haft SvK med sin lutherska bekännelse under alla dessa sekler? Vi har ett stort kristet arv, som vi inte ska negligera med ateisterna. Denna problematik, som nu dagas i Stefan Swärds agerande är som ekot från tidigare tider, när frikyrkliga gärna stöttade upp sossar och liberaler i deras attacker på SvK. Vilken frikyrka kunde axlat den uppgift, som SvK har haft i Sverige?
Problemet med SvK är att bekännelseskrifterna inte får auktoriteten att leda Kyrkan, utan kyrkomötesrepresentanter, som kan agera fritt utan någon relation till Kyrkans bekännelse. Därför är de bekännelsetrogna grupperna inom och lite utanför SvK oerhört viktiga i det teologiska arbetet.
Återigen ett stort tack för dina funderingar, Mikael!
Ok, jag förstår. Och vad som också måste sägas är att den Augsburgska bekännelsen är fantastisk! Självfallet måste man läsa den i sitt sammanhang, som ett uttryck för sin tid, men den är ett djupsinnigt, bibliskt och passionerat uttryck för den kristna tron.
Jo, det är riktigt att reformerta kristna uppskattar den Augsburgska bekännelsen, särskilt inom de mer konservativa falangerna, dit definitivt Driscoll ingår. Min sakupplysning gällde dock inte huruvida reformerta kristna uppskattar lutherska bekännelser eller inte, bara att man inte kallar de reformerta. Särskilt inte på svenska där begreppet aldrig används för luthersk tro. På engelska kan man dock använda ”reformed” i en lite vidare mening och även inkludera det lutherska arvet, men vanligtvis använder man inte termen så på engelska heller. Det vara bara denna lilla triviala upplysning jag ville bidra med. Men eftersom du enligt egen utsago redan kände till allt detta var det såklart en onödig tjänst jag bidrog med. Men det kan ju finnas någon som läser din blogg som inte har de här distinktionerna klart för sig, och som får för sig att den Augsburgska bekännelsen är reformert, och det vore ju synd. Så någon nytta kanske informationen trots allt kan göra.
Jonas, det är naturligtvis bra med extra tydlighet. Nu kallade jag ju inte den Augsburgska trosbekännelsen för reformert i mitt inlägg, men kanske skrev jag på ett sådant sätt att det kunde missförstås. Det blir väl tyvärr ofta så i skrivande av blogginlägg, att man skriver för fort och ibland uttrycker sig på ett sätt som är lätt att missförstå. Det bästa är väl att idka självkritik på den punkten.
Bara en liten sakupplysning. Den Augsburgska bekännelsen är inte ”reformert”, utan luthersk. Reformationen mynnade som bekant ut i två olika stora riktningar, den lutherska och den kalvinistiska (ja, vi skriver det med k på svenska trots att det syftar på Calvin med c). Den senare kallas alltså reformert, aldrig den förra. De reformerta läser inte heller den Augsburgska bekännelsen, utan framför allt den Heidelbergska och Westminsterbekännelsen. Det kan ju vara bra att veta när du själv menar dig vara lite reformert. Är det luthersk du då menar, eller menar du kalvinsk? Men du ska ha en eloge för att du inte reproducerade Swärds benämning ”Augsburgiska”. Det låter ungefär lika initierat som när man felaktigt säger lutheransk (en anglocism från engelskans lutheran) istället för luthersk. Bar som en liten sakupplysning, alltså.
Jonas, tack för dina ord. Men, jag kände redan till allt detta. Det jag syftade på i mitt inlägg var att många reformerta också håller den Augsburgska bekännelsen högt och anser den vara en del av deras reformatoriska arv, dvs även om de vet att den är luthersk och inte reformert. Den tillkom ju också ganska tidigt under reformationen. Något annat har jag inte påstått. Sedan föredrar jag att använda termen ”reformert” och inte ”kalvinistisk”. En känd reformert förkunnare som talar i mycket positiva ordalag om både Luther och den Augsburgska bekännelsen är Marc Driscoll, du kan hitta en länk till hans hemsida här på bloggen.
Att ha Augsburgska bekännelsen (CA) punkt I-XXI som grund för ekumenik är inte svårt. Den är ganska ekumenisk; även om baptismen fördöms i IX.
En papist kan ställa sig bakom CA (dock inte andra bekännelsedokument som KF och Apol).
F ö är ditt inlägg lysande!