Jag har alltid gillat apologetik – det intellektuella försvaret av kristen tro. Alltifrån min glada ungdoms dagar då jag på högstadiet fick försvara min kristna tro mot min socialistiska teckningslärares intellektuella angrepp. Han måste ha känt sig oerhört road av att reta upp klassens två frikyrkopojkar! Det var säkert inget ont menat av honom, utan snarare en intellektuell lek och ren diskussionslusta. Men, det var så det började! Den tidiga ungdomens bibelläsning och fördjupande i läran om Jesu återkomst (det var på den tiden jag började inse att pretibulation rapture är fel) gick smidigt över till läsning av kreationistisk litteratur och apologetik à la Francis Schaeffer och C S Lewis.
Efter detta blev det väldigt naturligt att också börja fråga sig exakt vad det var jag skulle förvara, och då blev studiet av bibelvetenskap och teologi ett väldigt naturligt steg. Och på den vägen är det.
På den tiden blev man alltid missförstådd och behandlad med misstänksamhet för att man var intresserad av att studera och tänka och bedriva ett intellektuellt försvar för tron. I pingströrelsen på den tiden var man nämligen övertygad om att förnuftet mer hörde djävulen och världen till, än till gudfruktiga kristna. Och så var det viktigt att man inte blev för ”torr”.
Apologetiken (detta med att kunna ge rationella skäl för sin tro) var på den tiden alltid behandlad som ett säreget ämne för sig, något vid sidan om det normala, något udda specialintresse för kufar. Frågan är, har det någonsin ändrats?
Idag är jag pastor och några akademiska examina rikare och drivs fortfarande av en motivation att vilja förklara och försvara min tro, en vilja att som Paulus ”försvara och befästa tron” (Fil 1:16) och ge rationella skäl för den (1 Pet 3:15). Jag anser att all predikoverksamhet, all kristen undervisning på ett sätt alltid måste vara sådan. Vi måste alltid kunna motivera och förklara och försvara vår tro, vi måste sträva efter att kunna ge en god argumentation till varför det är det mest rationella en människa kan göra att följa Jesus! Apologetiken får inte vara ett separat specialområde för kufar, det måste vara den allt genomsyrande grundtonen och drivkraften i all förkunnelse. Läs Apostlagärningarna! Vad gjorde Paulus om inte annat än att han for imperium och rike runt och argumenterade för att den kristna tron var sann, han försökte övertyga (inte övertala) människor om evangeliets sanning. Viljan att övertyga andra om att evangelium är sanningen, bottnar naturligtvis i övertygelsen om att det är sanningen och att det är livsavgörande.
Ska det vara så svårt att låta sig besjälas av den andan, om man är övertygad om att evangeliet är sanningen?
Den engelske filosofen Anthony Flew är nu död. Han var övertyga ateist större delen av sitt liv, men på äldre dar blev han överbevisad om att Gud finns och argumenterade för detta. I den anglosaxiska världen finns det faktiskt en hel del filosofer av facket som tror på Gud och som är kristna och som argumenterar för det rationella i detta. Vi behöver mer av svenska motsvarigheter till detta. Var finns ni som har kallelsen och gåvan? Kom ut ur jantelagsmönstret och den svenska frikyrklighetens motsvarighet! Det är dags att vakna! De svenska villobiskoparna kommer dock ej att hjälpa till.
Övriga länkar:
http://aletheia.se/2010/04/19/star-usas-yttrandefrihet-pa-spel/
Anders Gunnarsson skriver att från Svenska Kyrkan finns det faktiskt två författare värda att nämna Bo Giertz och …..
Efter år 2000 när jag var chockad över vad jag mötte på nätet i Svenska Kyrkans Ungas bibelsajt hade jag ett samtal med prästen Erling Ivarsson om prästers tro på bibeln och grunden för vår tro och nämde Bo Giertz. Han svarade, att han är ett rött skynke för de unga prästerna. Min fråga var: ”Tror inte präster på jungfrufödelsen?”
Så skriver Mikael Karlendal tidigare i artikeln om gnäll inte på Jonas Gardell, att Gardell representerar bara den teologi, som härskat länge (citat fritt ur minnet). Och jag för min del har upprepat frågan ständigt: Vad är teologi?
Nu behöver jag inte fråga det längre utan påstår att teologi och exegetik inte får se ut hur som helst. Jag skäms inte över att vara kvinna och att jag har satt ner foten särskilt i Skutan (SMK).
Jag rekommenderar böcker av Nils Tägt(SMF) t.ex. ”Försoningens hemlighet”
Christian
Ge mig gärna fler apologetiskt intressanta Svenskkyrkliga författare…
Jag har inte mött mycket mer efter 35 års kyrkoaktivitet där… upplys mig gärna om fler.
Broder, intressant skrivet. Självklart ska ju tron kunna försvaras. Somliga kallas till detta precis som till annat i Guds Rike. Om det är så som du skriver att det har varit dåligt förstått i somliga kristna miljöer (jag tror också att detta stämmer) i Sverige är det viktigt att be Gud resa upp stronga vittnesbörd på det området.
Guds Frid
Anders G skriver Från Svenska Kyrkan finns det faktiskt två författare värda att uppmärksamma;… Ehh, ungefär som om dessa skulle vara de enda.
Håller helt med!
”Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.”
Det har varit, och är fortfarande, mycket misstänkliggörande av förståndet i modern otrosförkunnelse, som man lustigt nog kallar ”trosförkunnelse”.
/Kjell
Kan bara säga att ”apologetik” har betytt (och betyder) skillnaden mellan ”religion” och ”tro” för mej.
Det som blivit tydligt under ganska många decennia är:
1. ”Men en lagklok stod upp och ville snärja honom och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?» Då sade han till honom: »Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?»”
Inte kan vi göra en egen historia av Guds Ord! Den som skrev är den som vet vad Han menar!
Meny-läsning av Bibeln är väldigt populärt. Man selekterar texter som från ett smörgåsbord.
Detta kallas att vara en ”heretiker”. Vi har alla den läggningen. Herren bevare oss!
2. Att ”vittna = tala” eller att ”vara ett vittne”.
”Men när den helige Ande kommer över eder, skolen I undfå kraft och bliva mina vittnen, både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien, och sedan intill jordens ända.»”
Ett vittne fantiserar inte och ”predikar” inte, han talar om det han sett och hört: ”Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört.”
Är det fel att vara vältalig apologet? ”När jag kom till eder, mina bröder, var det också icke med höga ord eller hög visdom som jag kom och frambar för eder Guds vittnesbörd.”
Nej, inte så länge som man håller sig till spelreglerna.
Kan Gud ”vittna om oss”? ”Aldrig någonsin hava vi uppträtt med smickrets ord, det veten I, ej heller så, att vi skulle få en förevändning att bereda oss vinning — Gud är vårt vittne.”
Jo, men bara om vi inte missbrukar Hans Ord och uppdrag till egen vinning. (Läs framgångsteologi!)
Och vad skall vi då försvara? ”Och detta är vittnesbördet: att Gud har givit oss evigt liv; och det livet är i hans Son.”
Vad jag vill poängtera är att man nog bör vara försiktig med att vara en ”apologet” som inte håller måttet i egna gärningar.
Att vara ett vittne är något helt annat än att bara använda munnen eller pennan eller tangentbordet.
/Kjell
Om man är apologet som Paulus var apologet eller Apollos, så är det bibliskt:
”…De vet ju att jag är satt att försvara (på grekiska apologia) evangeliet” (Fil 1:16)
Paulus åkte runt till olika synagogor och försökte ”övertyga” folk om att Jesus var Messias, han försökte ”bevisa” att Jesus var Messias (se t.ex. Apg 17). Paulus talade ”sanna och förnuftiga ord”, enligt Apg 26:25. Så gjorde även Apollos enligt Apg 18:24-28. ”Han vederlade judarna energiskt och med stöd av skrifterna bevisade han inför allt folket att Jesus är Messias” (Apg 18:28).
Det jag vänder mig emot är den överdrivna dikeskörning som viss pingst/karismatisk förkunnelse har hamnat i då man bara läser 1 Kor 1-2 och inget annat, då man heller inte inser att Paulus faktiskt använder retoriska grepp i den texten, att han faktiskt uttrycker sig delvis ironiskt där.
Eller som den skrattretande idiotläsningen av Bibeln som lösryckt kan hänvisa till Ords 3:5 där det står ”lita inte till ditt eget förstånd” och därmed mena sig ha belägg för att inte ska syssla med intellektuella frågor, och då ignorerar hela Ordspråksboken som helt och hållet handlar om att vara förnuftig på ett gudfruktigt sätt!
Kort sagt, jag är emot all kristen förkunnelse som är negativ till förnuftet och intellektuellt tänkande som sådant, eftersom sådan förkunnelse är obiblisk.
Känner mej befryndad med Mikael avs intresset för apologetik. Jag har ofta en irriterande standardfråga: varför? För min del var det ingen socialistisk teckningslärare utan faktiskt mina mycket bibelsprängda och mycket frikyrkliga föräldrar som sporrade mej. Deras ibland väldigt förenklade förklaringar hade, enligt mej, tusen och en logiska luckor och jag ville göra det bättre. I slutändan kommer jag fram till att vi tror på samma saker, men att jag idag (möjligen) uttrycker det mera ”akademiskt”.
Det kan finnas många goda apologeter i bibeltroende sammanhang, det behövs dock även möjligheter att ta sej fram i mediebruset och höras! Få får tillträde till dom stora tidningarnas debattsidor. Jag önskade mej nån lugn dråplig folktalare, nån slags modern CG Hjelm, som både hade djupt allvar och stor humor.
Bra artikel. Apologetik är sanslöst intressant, får jag ge lite tips, så är Stefan Gustavssons bok ”Kristen på goda grunder” bra, Schaefer och C.S. Lewis. Katolsk litteratur finns genom bl.a. Johnsson, Piltz, Carls och Kreeft (Guds tårar är en av de 5 bästa böcker jag läst)…
Från Svenska Kyrkan finns det faktiskt två författare värda att uppmärksamma; Bo Giertz och Dag Sandahl(den stora lögnen…, Jesus – motspänstig medmänniska). Det är väl det närmaste du kommer apologetik här, men båda har viktiga perspektiv…
Intressant ämne som jag inte är insatt i för fem öre.
Som vanligt skriver jag ändå.
Ibland kan man få intrycket att vissa anser att om vi hittar liv på andra planeter så vet vi hur livet på jorden uppstod ”det måste ha kommit med en meteor”, och därmed är problemet löst. Det är det naturligtvis inte.
Vissa säger att vi som tror på Gud gör samma sak, för om vi är skapade av Gud, vem har då skapat Gud? Han har alltid funnits säger vi då, men eftersom det går emot förnuftet så anser de då att man är idiot.
Som tur är så går även de senaste vetenskapliga rönen och matematiska resultaten också emot förnuftet, vilket visar att vetenskapsmännen inte är klokare än de som tror på Gud.
Jag själv har svårt att tro på någonting som jag inte har fått bevisat för mig, följaktligen har Gud bevisat sin existens för mig. Guds existens går inte att bevisa genom vetenskapliga experiment men däremot skulle den bevisas utan tvivel i en rättegång tack vare alla vittnen. Alltså kan man säga att det finns juridiska bevis för Guds existens.