Det är mycket glädjande att Sveriges riksdag nu har beslutat att erkänna att folkmordet på armenier, syrianer, kaldéer och pontiska greker under första världskriget verkligen var ett folkmord. Det lilla fåtalet borgerliga riksdagledamöter, däribland Annelie Enochsson (KD), som röstade med oppostitionen i denna fråga ska också ha all heder.
Det är ett väl grundat historiskt faktum att när den nya sekulariserade turkiska staten i början av 1900-talet ville konsolidera sig och skaffa sig en enhetlig maktbas, så passade inte stora folkgrupper av kristna in. De kristna folken, armenier, syrianer, kaldéer, pontiska greker är egentligen en mer ursprunglig befolkning i det område som nu utgör staten Turkiet. Men under medeltiden hamnade de under det framväxande först seldjukiska och sedan osmanska turkiska väldet och blev lydfolk under den turkiske, muslimske sultanen. Som det gått med så många andra lydfolk under muslimska välden, så decimerades dessa kristna folkgrupper successivt under historiens gång. Men, under första världskrigets tid, tog alltså den numera sekulariserade turkiska staten till krafttag för att råda bot på situationen och massakrerade miljontals armenier och andra kristna folkgrupper.
Självklart kan inte detta folkmord behandlas annorlunda än andra folkmord. Det måste fördömas i skarpa ordalag, och den nuvarande turkiska staten som är direkta arvtagare till det som hände, måste ta sitt ansvar och erkänna folkmordet som folkmord och göra bot och bättring, precis som t.ex. tyskarna har fått göra efter det andra världskriget. Det är inte rätt att svassa för den nuvarande turkiska regimen av några som helst pragmatiska skäl, för att man vill gynna reformivrare som kan tänkas få det svårare nu, för att man vill att Turkiet ska bli medlem i EU, för att man vill hålla NATO-medlemmen Turkiet på bra humör osv. Det måste finnas vissa moraliska anständighetsgränser även för politiker. Av anständighetsskäl får man ibland ta den smäll det innebär att göra det som är rätt!
Därför har jag väldigt svårt att sympatisera med moderaterna och Carl Bildt i denna fråga. Det är dem som har drivit på mest för att den svenska regeringen och riksdagen skulle ta ställning mot att erkänna folkmordet som ett folkmord. De övriga borgerliga partierna har nog inte varit lika övertygade. Men, så är ju Carl Bildt också en utrikesminister, som när det gäller Mellanösternfrågor gör Per Gahrton glad, och det säger väl allt!
Länkar:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=205349
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=205361
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=205188
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=205224
http://www.dagen.se/blogg/ledarblogg/2010/03/ingen-politisering-att-tala-om-folkmord
Broder Karlendal! Vilka blir konsekvenserna av att Sveriges riksdag bidrar till en politisering av historiska händelser? Vilka andra historiska skeenden borde våra folkvalda parlamentariker i så fall fördöma? Jag är politisk novis, men har besökt Turkiet – dock ej Kurdistan – och många andra länder de senaste 25 åren. Folkmordet i Rwanda är väl förmodligen det grövsta under min livstid. Om Carl Bildt och UD ändå inte företräder riksdagens linje kan man i varje fall diskutera värdet av detta historiska beslut och den autonomi utrikesministern förefaller ha i sin maktposition.
De kristdemokrater som röstade för Vänsterpartiets motion gick alltså mot partilinjen. Om kristna är offren är det inget folkmord, tycks partiledaren Göran Hägglund mena. Nä, han är ju fullt upptagen med sitt senaste valfläsk, att avskaffa den obligatoriska pappamånaden i föräldraförsäkringen!
Jag förstår inte alls invändningarna att ett svenskt ja till folkmordet i Osmanska riket skulle vara negativt för nån. Hör man Carl Bildt så ska våra interna uppfattningar i Sverige om saken balanseras mot alla möjliga konflikter ute i världen. Sen när får vi i Sverige, med vår bakgrund och med våra väljare i ryggen, inte säga det som vi tycker är rätt? Är det den gamla anpassningspolitiken (se 40-talet, se Sovjet) som dyker upp igen? Varför ska vi ta hänsyn till alla möjliga regionala konflikter ute i världen? Då kan vi inte säja nånting om något för alltid stör det nån.
Juridiskt är det förstås lite mera spetsfundigt eftersom folkmordsbegreppet inte fanns före 1948. Men nog kallar vi Förintelsen folkmord och lär inte sluta med det.