Treenighetslära och kristologi, del 7

I detta sjunde inlägg om treenighetsläran och kristologin, ämnar jag titta lite närmare på hur man kan hitta grunder för denna lära i Apostlagärningarna. Christian Malm har redan skrivit ett längre inlägg om detta på bloggen Erevna och i mångt och mycket gör jag en upprepning av vad han redan skrivit, men är det bra, sant och riktigt, så är det! Samtidigt ämnar jag också fokusera på vissa detaljer och tittar lite extra på en del han inte skrivit lika mycket om.

Jag tänker inte här repetera vad jag skrivit i tidigare inlägg, utan endast hänvisa till dem, framför allt det sjätte inlägget, som i sig innehåller mycket repetition från föregående inlägg i serien, samt lägger vissa grunder för detta inlägg. Övriga delar hittar du här: 1, 2, 3, 4, 5.

Christian gör helt rätt som kopplar samman Apostlagärningarnas historiskt berättande text med bl.a. de nytestamentliga brevens undervisning. Det är genom att göra så, som man får den mer fulla bilden av den nytestamentliga församlingens lära och liv. Man måste helt enkelt se det vi kan kalla de mycket kortfattade läromässiga referenserna i Apg i ljuset av den mer fylliga undervisning som breven och resten av Bibeln ger.

Den grundläggande frågan är: Trodde och predikade apostlarna ett sådant budskap om Gud och Jesus och Anden, som gör att senare tiders kristna treenighetslära med vad därtill hör, framstår som både biblisk och sann? Frågan måste ställas så, därför att treenighetsläran som vi känner den, formulerades först under det tredje till femte århundradet e. Kr av den kristna kyrkan med termer som apostlarna inte använde, och därför kunde naturligtvis de senare inte tala i just de termerna. Men, gjorde kyrkans tidiga ledare rätt som formulerade treenighetsläran som de gjorde? Och varför gjorde de detta? Och är det frälsningsavgörande att tro på denna lära? Jag har i tidigare inlägg visat på en hel del i Paulus brev och i Hebreerbrevet som är relevant för detta. Här ska jag försöka begränsa mig så mycket som möjligt till Apostlagärningarna. Jag påbörjar lite grann att svara på dessa frågor i detta inlägg, men det är långt ifrån heltäckande.

En grundläggande orsak till treenighetslärans uppkomst var att man i den tidiga kyrkan var tvungen att förklara och försvara varför man tillbad en människa, Jesus Kristus, som Gud och ändå kunde påstå sig vara monoteister, då de också menade sig tillbe Israels Gud, den Gud som skapat hela världen.

Bön till Jesus som till Gud

I Apg finns exempel på att man bad till Jesus. Bland annat följande:

1. I Apg 1:12-26 ska en efterträdare till Judas Iskariot utses. Sammanhanget gör det troligt att den bön till Herren som här nämns, är en bön till just Jesus (jämför v 21 och v 24).
2. I Apg 7:59-60 åkallar Stefanos Herren Jesus: ”Stefanos, som åkallade Herren och sade: ”Herre Jesus…”
3. I Apg 9 som handlar om Paulus omvändelse hittar vi ett långt sammanhang av bön till just Jesus. Saul (Paulus) talar med Jesus i sin syn. Lärjungen Ananias talar med Jesus i bön. Och i vers 14 och vers 21 står det också uttryckligen om de kristna att de åkallade Jesu namn. Apg 22:16 som handlar om samma händelse bekräftar också detta.

Uttrycket att åkalla Jesu namn finner vi också i 1 Kor 1:2. Att man tillber/hyllar Jesus som Gud framgår också av texter som Matt 28:17; Luk 24:52; 1 Kor 16:22; Upp 5:8-14.

Just detta att man åkallar Jesu namn visar att Jesus i detta sammanhang har blivit satt i Herren (JHVH) vår Guds ställe. Just detta att man i GT endast åkallar JHVH för frälsning (se t.ex. Joel 2:32 och jämför med ovanstående texter från Apg och Rom 10). Om Jesus bara vore människa, låta vara hur upphöjd som helst, så vore det avgudadyrkan att åkalla och tillbe honom. Men, är han också Gud, då är det bara självklart att han ska tillbes och att man kan åkalla honom om frälsning. Denna åkallan och dyrkan av Jesus som alltså har sin grund redan i Nya testamentet, var ett av de starka skäl som talade till fornkyrkans ledare, de s k  kyrkofäderna, då de under 300-talet som allra mest intensivt diskuterade frågan om Jesu gudom. Om man ber till honom, tillber honom, då måste han vara Gud, annars är det avgudadyrkan. Man kan därför säga, att bön/tillbedjan är en orsak till treenighetsläran!

 

Det talas om Jesus i Apostlagärningarna på ett sätt som man i GT endast skulle ha talat om Gud

Det finns mycket annat som visar på hur Jesus framställs som om han är i Guds position eller att han gör saker som endast Gud kan göra. Till exempel:

Ps 110 tolkas messiansk här i Apg liksom på tjugotalet andra ställen i NT.  Versen som säger, ”Herren sade till min herre, sätt dig på min högra sida…” tolkas i NT som syftande på att Jesus Kristus har blivit upphöjd till att sitta på Guds tron, på Guds högra sida. Vi ser det bl.a. i Apg 2:34–36. Att Jesus sitter på Guds högra sida innebar inte något lättvindigt, vem som helst kan inte sitta där, utan när man skriver så om Jesus så gör man honom i praktiken honom till Gud. Bland annat Fil 2:6–11 och Heb 1 visar att Jesus här inte blivit upphöjd till en gudomsposition som han inte redan hade, utan en som han frivilligt avstått ifrån då han blev människa som vi. Att hänvisa till Filipperbrevet i detta sammanhang är högst relevant, eftersom det är skrivet minst tio år tidigare än Apg och det visar därför hur man tänkte i den allra tidigaste kristna församlingen.

Att detta tal om att Jesus sitter på Guds högra sida är väldigt speciellt framgår också av översteprästens reaktion på Jesu ord i Markus:

 ”Då ställde översteprästen ännu en fråga: ’Är du Messias, den Välsignades son?’ Jesus svarade: ’Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln.’ Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: ’Ni har hört hädelsen. Vad anser ni?’ Alla fann att han förtjänade döden.” (Mark 14:61-64)

 Och det var för liknande ord som Stefanos blev stenad till döds:

”… han (Stefanos) sade: ’Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.’ Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom.” (Apg 7:56–58)

Det finns ingen i Gamla testamentet som har en motsvarande funktion att sitta på Guds tron och regera med honom. Detta gör Jesus helt unik, och kunde uppenbarligen tolkas som hädelse av många judar och därmed medföra dödsstraff, medan andra judar inte reagerade likadant. De som lyssnade på Petrus predikan i Apg 2 reagerade med styng i sina samveten och omvände sig till Kristus. Uppenbarligen både kunde och inte kunde man säga så här bland judar på apostlarnas tid. Och eftersom språkbruket i sig leder tanken till att Jesus är Gud, han sitter på Guds högra sida och regerar med honom, så var det vågat om inte annat. 

Eftersom Jesus är upphöjd till Herre och Messias och sitter på Guds högra sida, enligt Apg 2:34–36, så som Ps 110 tolkades, så är han också den som ska döma världen i Guds ställe, (Apg 10:42; 17:31).

 I all annan judisk litteratur från det andra templets tid (ca 520 f. Kr till år 70 e. Kr) så saknas det helt motstycke till detta, vare sig i Bibeln eller i annan litteratur. Ingen annan figur, vare sig någon upphöjd och helig patriark eller någon ängel får någonsin sitta på Guds tron och döma i hans ställe och således också dyrkas och hyllas som Gud. Ett undantag finns, och det är Människosonen i en skrift som kallas Enoks liknelser. Han liknar Jesus på så sätt att han får sitta på tronen och döma och får därmed också motta tillbedjan. Men han kommer inte att sitta där förrän vid just domen och han är inte inblandad i skapelsen, medan Jesus sitter på tronen nu och är den genom vilken världen är skapad (enligt flera texter, bl.a. 1 Kor 8:6, Kol 1, Heb 1 osv). Detta enda undantag visar på det unika med den tidiga kristna församlingens förkunnelse om Jesus. (För dessa uppgifter, se Richard Bauckham, Jesus and the God of Israel – God Crucified and Other Studies on the New Testament’s Christology of Divine Identity. Grand Rapids: Eerdmans, 2008, sid. 14ff)

 Att Jesus därför framställs som sittande på Guds högra sida som domare är något som i judiskt sätt att tala och skriva på denna tid är fullständigt unikt och det innebär att Jesus tillskrivs en gudomlig position. 

Den uppståndne och förhärligade Jesus, som Gud gjort till Herre och Messias, ska också komma tillbaka till denna jord tillsammans med sina heliga på det sätt som Herren (JHVH) gör och sätta sina fötter på Olivberget, jfr Apg 1:11; Sak 14:4-5 och alla texter i evangelierna där Jesu återkomst beskrivs.  Det är intressant att jämföra denna text från Apg med just Sakarjatexten, för i Sak 14:9 står det sedan ”Och Herren skall vara konung över hela jorden. Den dagen skall Herren(JHVH) vara en (echad) och hans namn ett enda (echad).” Med tanke på att Jesus beskrivs som kung, som den som fått det högsta av alla namn, som den som skall komma tillbaka och sätta sina fötter på Olivberget osv, så är det onekligen intressant att se kopplingen här – den säger oss något om vem Jesus är. 

Mycket intressant är också att den upphöjde Jesus ”förfogar” över Guds Ande! Det finns en text från Joel 2:28–32 där Herren (JHVH) talar om hur han ska utgjuta sin Ande över allt kött… och den texten citeras av Petrus i hans predikan i Apg 2:17- 21. Lite längre fram säger Petrus om Jesus:  

”Gud har upphöjt honom med sin högra hand, och sedan han enligt löftet tagit emot den heliga anden av Fadern har han nu utgjutit den, så som ni här ser och hör.” (Apg 2:33) 

När det talas i GT om Guds Ande eller den helige Ande (jag skriver alltid så och följer inte Bibeln 2000 i uttryckssättet), så syftar det uttrycket helt enkelt på Gud. Guds Ande är inte någon självständig kraft eller person som existerar vid sidan om Gud, utan det är Gud själv i sin kraft. Ingen annan än Gud kan förfoga över Guds Ande och göra någonting med den. Ingen förfogar över Gud. Men, enligt Petrus i hans första predikan någonsin efter Jesu himmelsfärd, så är det den upphöjde Jesus som uppfyllt profetian från Joel! Då är det Jesus som sitter i Herrens (JHVH) ställe, då måste Jesus, med andra ord, vara så ett med Gud att han kan ”förfoga över” Guds Ande och utgjuta den!

 Apostlagärningarna är också helt ”Jesusfixerat” när det gäller frälsningen. I inget annat namn finns det frälsning att få (Apg 4:12). I varje predikan i hela Apg som nämner frälsning, så är det genom Jesus som denna frälsning kommer, genom tro på honom blir man frälst, får syndernas förlåtelse, genom omvändelse till Jesus. Genom att tro på Jesus går man från mörker till ljus, från Satans makt till Gud. I praktiken är det så, att allt Guds frälsningshandlande nu och i framtiden är sammankopplat med denne Jesus, som nu sitter på Guds högra sida i himlen och som ska komma tillbaka för att döma levande och döda. Jesus är centrum för allt.

Den fullständiga Jesus-fixeringen som finns i Apostlagärningarna och i Nya testamentet som helhet är också något som borde sända allvarssignaler till oss. Om inte Jesus är Gud, så är NT snäppet väldigt nära avgudadyrkan, idolisering.

Så även här i Apostlagärningarna finns det mycket som sägs om Jesus som man annars bara skulle sagt om Gud. Om man jämför dessa saker med det jag skrivit i tidigare inlägg om Paulusbreven och Hebreerbrevet, så ser man en gemensam urkristen linje: Även om man inte bokstavligen säger Jesus är lika med Gud eller Jesus är Gud (fast Jesus kallas dock ”Gud” åtminstone åtta gånger i Nya testamentet (Joh 1:1, 18; Rom 9:5; 2 Thess 1:12; Tit 2:13; Heb 1:8; 2 Pet 1:1; 1 Joh 5:20), så talar man om Jesus på ett sådant sätt att man i praktiken ändå säger att han är Gud, och då är alltså även Apg inkluderat.

Denna typ av tal om Jesus som sätter honom i Guds ställe, ett tal om Jesus som i GT endast skulle kunna ske om Gud, gör att vi kristna uppfattar att denne Jesus också måste vara Gud. Apostlagärningarna innehåller inte allt av detta slag som breven har, men ändå tillräckligt för att man ska förstå att det är ”samma församling” vi talar om. Vi ser också tydligt genom hela Apg den här kluvenheten hos det judiska folket: att antingen ta emot det med glädje eller att betrakta det som hädelse. För många var det fullt möjligt att ta till sig detta tal om Jesus, för många var det möjligt att efter att ha lyssnat på apostlarnas utläggning av skrifterna (i detta fall GT) och inse att Jesus var uppfyllelsen av det som skrifterna hade sagt. De kunde acceptera att Jesus var upphöjd till Guds högra sida, att han var den genom vilken världen ska bli frälst, att han är den som ska komma tillbaka och döma världen osv. Men för de allra flesta judar var detta tal om Jesus hädelse och djupt förkastligt. Och så är det fortfarande i denna dag. Därför vore det ju självklart väldigt ovist och oklokt, om man försökte begränsa vad som ”var möjligt” för apostlarna att säga om Gud och Jesus till vad som skulle vara acceptabelt eller möjligt att säga enligt andra judiska skrifter från denna tid eller senare. Det apostlarna predikade sprängde dåtidens begränsade tankeramar, det var något nytt, något som ingen hade tänkt på eller räknat ut tidigare.

 

Den första församlingen levde i gemenskap med hela ”treenigheten”

I Apostlagärningarna talar man alltså om Jesus och centrerar sig så kring Jesus, att han framstår som om han var Gud. Samtidigt framstår det också med all tydlighet att Gud fadern är en person, medan Jesus Kristus definitivt är en annan person. Man kan inte blanda ihop dessa två personer som om de var en och samma! På samma sätt beskrivs den helige Ande antingen som en ”Guds kraft” eller mer specifikt som en person, men inte heller denne kan blandas samma med de övriga, utan är så att säga skild ifrån dem. Den helige Ande kallas Guds Ande, men också Jesu Ande (Apg 16:7). Anden beskrivs som en person bland annat på följande sätt: Anden säger åt folk vad de ska göra (8:29; 10:19), agerar som en person (8:39), är med och fattar beslut (15:28), hindrar Paulus från att göra saker (16:6-7), försäkrar eller ger information (20:23), talar (21:11) osv. Det finns många fler ställen säkert både i Apg, men framför allt på andra håll i NT som tydligt beskriver Anden i personliga termer.

Den första kristna församlingen som Apostlagärningarna berättar om, levde ett liv med Gud som man kan kalla ”trinitariskt”, dvs de levde ett liv som relaterade till alla dessa tre personer, Gud fadern, Jesus Kristus och den helige Ande! Man ser detta rakt igenom hela boken. Några exempel:

Apg 1 – Lärjungarna talar med Jesus om hans återkomst. Han talar om tider och stunder som Fadern har bestämt och talar sedan om den helige Andes ankomst.

Apg 2 – Den helige Ande utgjuts över församlingen. Petrus predikar om vad Gud har gjort med Jesus och att Jesus är den som utgjutit Anden, att Jesus sitter på Guds högra sida… osv.

Apg 6-7 – Stefanos är fyll av helig Ande och ser efter sin predikan Jesus stå på Guds högra sida…

Apg 8 – Filippos predikar Guds rike och Jesu Kristi namn i Samarien. När apostlarna lägger sina händer på dem får de den helige Ande… osv.

Apg 9 – Herren (Jesus) visar sig för Saul i en syn och säger att han (Jesus) har utvalt Saul till sitt redskap, säger att Saul ska föra ut hans (Jesu) namn till hedningar, att Saul ska få lida mycket för hans (Jesu) namn. Saul blir fylld av helig Ande och börjar genast förkunna att Jesus är Guds son och messias.

Apg 10 – Anden leder Petrus till Cornelius. Petrus talar om Gud som smort Jesus Kristus som är allas herre med helig Ande… Anden faller över de församlade… osv.

Och så vidare… onödigt att fortsätta… Hela boken igenom ser vi detta trinitariska liv. Församlingen och de första kristna levde i en gemenskap med Gud fadern och Herren Jesus Kristus och den helige Ande, alltså en gemenskap med tre personer. Det finns många andra bibeltexter som också tydligt belyser denna personåtskillnad. Bland annat följande:

–          Texterna om Jesu dop, där Jesus står i vattnet, Gud fadern talar och Anden kommer i form av en duva, i t.ex. Matt 3:13–17.

–          ”Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga Anden åt er alla” (2 Kor 13:13)

–          ”Döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn” (Matt 28:19)

–          Alla hälsningar i brevlitteraturen som lyder ungefär: Nåd och frid från Gud vår fader och Herren Jesus Kristus…

–          ”Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus, vår herre.” (1 Kor 1:9)

–          ”Ni har helgats och gjorts rättfärdiga genom herren Jesu Kristi namn och genom vår Guds ande” (1 Kor 6:11)

–          ”…så har vi bara en Gud, fadern från vilken allting utgår och som är vårt mål, och bara en herre, Jesus Kristus genom vilken allt är till och genom vilken vi är till.” (1 Kor 8:6)

–          ”Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme” (1 Kor 12:6).

Det är onödigt att fortsätta att citera texter och hänvisa till sammanhang – jag tror bilden ändå är rätt så tydlig redan nu om vad jag menar med att urförsamlingen levde i vad man skulle kunna kalla ett trinitariskt liv. De levde i gemenskap med Fadern, Sonen och Anden.

Att Gud fadern var Gud var inget att diskutera. Det var självklart utifrån församlingens judiska bakgrund, utifrån Gamla testamentet.

Att Sonen var Gud, var kanske inte självklart för alla från början, men redan från början talade man om Sonen i sådana termer att han självklart måste framstått som Gud ganska snart. Han fanns före allt annat som existerar fanns. Han är den genom vilken Gud skapade allt som finns till. Han kallas Gud och skapare i vissa texter. Han är den som upprätthåller allt som finns till. Han blev människa och dog. Han uppväcktes från de döda och upphöjdes till att sitta på Guds högra sida i himlen, högt över allt annat som finns till. Han är den som ska komma tillbaka såsom det beskrivs att Herren (JHVH) ska göra enligt Sakarja 14. Han ska döma levande och döda. Han är evig. Han har fått det namn som är över alla andra namn… Allt som här sägs om Jesus i NT, inklusive mycket av det i Apg, kan i GT endast sägas om Gud själv, med undantag för detta med att vara människa och dö.

Anden beskrivs i NT och i Apg ofta i personliga termer och som den tredje av dessa tre, Fadern, Sonen och Anden. Han är en annan hjälpare, underförstått att Jesus är den förste.

När vi har detta tal om Gud, Jesus och Anden och vi fortsätter att predika evangelium och människor kommer till tro och församlingen växer… då kommer vi till slut att få mer explicita frågor om vår tro. Vi måste då svara och förklara om vi tror på en Gud eller på tre gudar. Vi måste då svara och förklara om vi menar att det här med ”tre” bara är ett skådespel från Guds sida eller om det verkligen är tre åtskilda personer. Vi måste svara och förklara om vi bokstavligen menar att Sonen deltog i världens skapelse och alltså själv är skild från skapelsen på samma sätt som judarna alltid har sagt att Gud är skapare och skild från skapelsen. Om vi då samtidigt säger att Sonen är en annan person än Fadern, så måste vi svara och förklara hur det kan vara så utan att vi överger monoteismen. Och så vidare…

Det är så treenighetsläran växer fram. Om jag ska försöka svara på alla dessa frågor och följdfrågor och invändningar och alla de missförstånd som uppstår då jag försöker förklara, då rymmer inte hela världen de böcker som måste skrivas, för att travestera en känd författare. Men, om man bara kunde ha en kort sammanfattning som pekar ut riktningen i vilken vi ska tänka och som genom sina ord avgränsar mot missuppfattningarna, feltolkningarna och de missvisande förenklingarna – något som kan sammanfattas på bara ett par sidor högst – då vore vi lyckliga… Och prisad vare Herrens namn, det har vi! Den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen från 381 (och som jag citerar i sin helhet under fliken Trosbekännelse) och den sammanfattning av några senare kyrkomötesbeslut som uttrycks i den s k athanasianska trosbekännelsen. Dessa två är just dessa sammanfattningar som vi behöver.

Det är alltså inte så, att vi kristna först måste tro på Bibeln och dess ”enkla” undervisning. Och sedan ”måste vi” dessutom tro på några krångliga trosbekännelser om treenighetslära och annat knepigt. Utan det är tvärtom så, att dessa två fornkyrkliga symbola som de kallas, i stället ger uttryck för och är en sammanfattning av den lära som Bibeln har om Gud och Kristus. När vi säger att vi tror på dessa bekännelser och vad de säger, så är det egentligen så att vi tror med dessa bekännelser, vi uttrycker vår bibliska tro med dem, dessa bekännelser uttrycker vår tro på Bibelns lära. Den som därför säger sig tro på Bibeln, men förkastar treenighetsläran eller de fornkyrkliga bekännelserna, han eller hon förkastar därför egentligen inte vad några kyrkofäder sagt, utan i stället vad som är en sammanfattning av Bibelns lära om Gud, Kristus och Anden. De förkastar den smidiga sammanfattning som det annars skulle ta hundratals och tusentals sidor minst att beskriva annars – det räcker väl med att mäta längden på mina blogginlägg hittills om detta ämne och jämföra med de korta bekännelsetexterna!

Ofta är den kritik som framförs mot treenighetsläran baserad dels på ett missförstånd av vad läran egentligen säger (vilket de senaste månadernas bloggdebatt tydligt visat), dels att kritikerna ofta bara har fastnat vid en grupp av bibelord och kombinerar dem med sina egna förutfattade meningar om vad NT kan säga eller inte (vilket också visats i bloggdebatten). Den kristna treenighetsläran däremot, är en lära som redan har varit där och redan sett det och redan avfärdat dessa förenklingar, misstolkningar och missvisande tankar (already been there, already seen that, already done that!)

Men först och främst så tror jag, att allt detta handlar om den centrala frågan om vem vi tror att Jesus är. Utan den uppenbarelse som apostlarna fick om vem Jesus verkligen var, Guds evige son som deltog i skapelsen och som blev människa, dog för vår skull, uppväcktes från de döda och satte sig på Guds högra sida i himlen och som ska komma tillbaka för att döma levande och döda, utan detta hade vi aldrig behövt diskutera så djupt frågor om Guds väsen. Utan detta hade man aldrig behövt ta till ord och begrepp som, att det finns endast en Gud som för evigt existerar i tre personer, att den andra personen i Gudomen blev människa för vår skull, att Jesus samtidigt är sann Gud och sann människa. Dessa uttryck är endast korta ord och begrepp som inte är avsedda att få oss att tro att vi förstår mysteriet, utan snarare att förhindra att vi går på förenklingarnas och feltolkningarnas fallgropar.

Fortsättning följer…

Övriga länkar: Aletheia och Haggaj