C-H Jaktlund skriver i Dagen idag om ett samtal han haft med örebroteologen Mikael Tellbe, som skrivit en ny bok om hur det i den tidiga kristna kyrkan fanns en stor mångfald när det gäller hur församlingen organiserades och styrdes.
Det verkar vara en väldigt intressant bok att läsa, av vad som framgår av intervjun. Det som slår mig när jag läser intervjun är, att Tellbe å ena sidan hävdar mångfalden i den tidiga kyrkan (när det gäller ledarskap och struktur), å den andra sidan hävdar han enheten i det att man var noga med att slå fast vad som var den rätta tron på Jesus Kristus och det rätta sättet att leva. Jag har inte själv läst Tellbes bok, men jag har läst liknande tankegångar och vill bara lägga fram några tankar.
Det fanns en mångfald vad beträffar församlingsorganisation och ledning och gudstjänster. Det räcker med att läsa i Apostlagärningarna och Paulusbreven, så ser man snart skillnader mellan församlingarna i Jerusalem, Antiokia och Korinth beträffande allt detta. Skillnad i hur man förhöll sig till Mose lag, hur ledarskapet verkar ha fungerat, i hur ofta man samlades till gudstjänst med nattvard, hur stora samlingar man kunde hålla, vilken dag man hade gudstjänst, hur ”synagogslik” gudstjänsten var… mm.
Men det fanns en stark drivkraft att kämpa för den tro som en gång för alla meddelats de heliga. Det handlade inte bara om att bekänna Jesus som Herre (jag tror att det bland somliga finns en tendens att vara alltför minimalistiska här) , det handlade i mycket hög grad om exakt vad man sade om Jesus och om hur man levde livet i hans efterföljelse. Kravet på omvändelse, att man verkligen lämnat avgudarna och det gamla livet, var starkt. Vem är denne Jesus – man kunde t.ex. inte förneka att Jesus var kommen i köttet (2 Joh 7-11). Man kunde inte leva ett liv i sexuell synd (1 Thess 4:1-7). Kampen för den rätta läran, för vad exakt man kunde säga om denne Jesus Kristus och kampen för hur man skulle leva i hans efterföljd var ofta det som katalyserade en framväxande struktur för hur församlingarna/kyrkan skulle ledas och organisaras. Kampen mot villoläror var en stark drivkraft bakom det framväxande systemet med biskopar som ledare för kyrkan.
Jag som har denna blogg välkomnar en diskussion i linje med detta. Jag välkomnar att vi som evangelikala kristna mer tydligt definierar och står fast vid en central kristen lära som omfattar det vi brukar kalla tro och liv. Samtidigt, välkomnar jag att vi blir mer öppna för att församlingar och kyrkor och samfund kan styras och organiseras på lite olika sätt. Vårt sätt att utöva ”frikyrklig subkultur” kan sannerligen behöva ifrågasättas och diskuteras. Vi behöver sannerligen ingen återgång till någon syndakatalog. Men när det gäller grundläggande moral och etik, så finns det vissa bibliska bud och riktlinjer att följa. Ibland får man intrycket, att den enda gång vi frikyrkliga befinner oss mitt på vägen, är när vi är på väg över från det ena diket till det andra. När det gäller läran, anser jag det är viktigt att vi håller fast vid centrala kristna trosbekännelser som den apostoliska och den nicenska, och att vi håller fast vid den kalcedonensiska ortodoxin. Jag anser vidare, att det finns väldig mycket i vårt reformatoriska arv att hålla fast vid. Jag förespråkar ingen konstlad återgång till Rom, jag förespråkar ingen hyperkarismatisk ”profetkultur”, men väl en nytestamentlig och reformatorisk ”ordning och reda”. Sedan har vi mycket att lära från vårt judiska arv, om vi studerar det med öppet sinne och inte låter oss förvillas av udda riktningar som går till överdrift (till överdrifter räknar jag alla som lär att vi kristna måste hålla judiska matregler, högtider och andra föreskrifter). Vi behöver en tydlig teologi, en tydlig förkunnelse när det gäller etik, och en mångfald och öppnehet när det gäller olika sätt att utöva församlingens ”kultur” och sätt att vara.
Jag har skrivit ett inlägg med några kritiska synpunkter på intervjun med Mikael Tellbe. Inlägget finns här http://barnabasbloggen.blogspot.com/2009/09/tellbe-om-ledarskap.html
Wildwest, Paulus understryker att han inte schakrar (driver handel) med evangelium.
Naturligtvis fanns vänskapspolitik, nepotism och åtalsimmunitet (impunity) med hela tiden här och där. Men det sattes i system av prosperityrörelsens ivrare.
Det går aldrig i längden, annat än i diktatoriala system, att borste från kvalitativa aspekter.
Om, alltså, människor tilldelas en ledande position, eller annan position med ”status” utan att vara andligen och mänskligen kvalificerade för jobbet, går det dåligt med organisationen.
Man kan dölja detta på olika sätt i toppstyrda maktstrukturer, men för eller senare går det i konkurs.
De senaste decennierna har vi sett både litet här och litet där att församlingar inriktar sig på att vinna nya medlemmar medans det inte knystas det minsta om dem som sakta och tyst försvinner genom bakdörren.
Jesus hade en helt annan tanke om detta. Han sökte upp det förlorade fåret. Han var tydligen ordentligt intresserad av bakdörren.
Men Jesus stod ju även för principen att det är saligare att giva än att taga.
Som tur är har vi rätt att leva efter sunda principer och ta hand om varandra även om vi inte dekorerats med titlar. Jag tror att det finns fler diakoner och äldstebröder bland dem som inte heter så än bland de dekorerade…
Guds äkta församling finns mitt ibland oss, om vi vill.
/Kjell
Det finns oerhört många församlingar här i landet och ute i världen som har helt andra församlingsstrukturer än de som jag tycker skymta fram i NT. Nånting måste väl dessa församlingsledningar ha tänkt? För övrigt tyckte jag när jag var yngre, och det fortfarande fanns äldste i den församling jag då tillhörde, att detta mer hade blivit en hederstitel för äldre pionjärer och yngre mer betrodda medlemmar. Diakonämbetet dök aldrig upp i den kyrkan. I min barndom kom jag ihåg att äldre farbröder som kallades äldste kunde komma fram och hälsa och höra hur det var. Sedan tonåren och uppåt är det aldrig nån äldste, församlingstjänare, diakon eller vad det än må kallas som nånsin har frågat mej om nånting trots att jag syns i kyrkan var och varannan söndag. Alltså kanske inte själva församlingsstrukturen som sådan är intressant utan hur den utövas, om ämbetena används till nånting annat än en upphöjd gräddhylla.
Mikael !
Det jag säger motsäger inte din replik.
Faktum är att denna praxis tillämpas frekvent.
Men att säga att man har en biblisk förståelse & inte följer det ljus man en gång fick, så kan vem som helst fråga sig med vilka glasögon man läser Bibeln.
Knappast hittar man nuvarande praxis i skriften & det bibelsammanhang man lyfter är helt ovidkommande för ledningsstruktur…
Vissa församlingar har infört stadgeändring använt ordet ”Här är icke jude eller grek… alla är ett i kristus”
– som inte alls har syftning av äldste utan enbart syftar på frälsningens lika delaktighet.
Vad sedan Paulus undervisar i, överslätas med att det var den tidens samhällsstruktur som formade den tidens värderingar –
Då har man inga argument gentemot homosexuella förkunnare heller.
För att komma runt detta valde Filadelfia sthlm t.ex. att kalla alla i församlingsledningen för ”församlingstjänare” – sedan får det visa sig vilka som är äldste respektive diakoner.
Detta gjordes med respekt för de som vidhöll den tidigare klassiska synen.
I Smyrna Gbg avskaffades diakonutnämningarna drastiskt med predikostolsproklammationen inför nya stadgar med uttalandet: ”Hädanefter avskiljer Smyrna även kvinnor som äldste, och de som tidigare varit avskilda som diakoner blir med automatik äldste”.
De 2 största pingstförsamlingarna har som synes drastiskt ändrat sin ”bibliska syn” i församlingsledarskap.
Med dessa facit, så är det nog tvetydigt om pingst öht. ska ha en uppfattning om biskops-syn alt. andras syn på församlingsledare.
CCEL är fantastisk!
Kan även anbefalla:
http://monergism.com/
Du skriver med anm. ”Kampen mot villoläror var en stark drivkraft bakom det framväxande systemet med biskopar som ledare för kyrkan”
Då vill jag ställa en motpolsfråga:
Är det mer legitimt att utse äldste med övergripande kriterier som att ledarskapet behöver ”spegla” församlingen i övrigt, därför ska det tydligen vara en mix av unga, äldre, kvinnor & män.
Är inte detta om något avsteg från apostolisk lära utifrån de 13 bibelsammanhang NT undervisar som mönsterbilder + GT:s hänvisning & skapelseordning… ?
Numera avskilöjs inte diakoner i de flesta pingstförsamlingar & det avskiljs ungmöer (ungkarlar) & gifta kvinnor.
När dessa avsteg är etablerade som kutym – då blir det ganska uddlöst att anmärka på andra ledningstraditioner.
Försvaret för de nya ordningarna vilar inte på biblisk grund utan enbart på argument som:
* Vi måste se Pauli undervisning utifrån dåtidens samhällskultur.
* Dagens samhälle förordar likvärdighet mellan kvinnligt & manligt.
—–
Konsekvensen av att t.ex. pingst har övergivit sin tidigare syn i dessa frågor är att argumenten gentemot homosexuella pastorer finner knappast ytterligare stöd, då förordare också stödjer sig på ett nytt samhällssystem.
Vidare kan knappast anmärkningar gentemot biskopssyn framhållas heller då grundtexten för församlingsledare vilar på begreppen ”episkopos & presbyterios”
—–
Nått att bita i för de som sade sig ha ljus över skriften… & vad var det för nytt ljus som uppenbarade sanningar som varit dolda i texten ?
Nils, jag anser inte att det är ett huvudkriterium att församlingsledningen ska ”spegla” församlingen. Den kan kanske i vissa situationer göra det, men det är inte ett mål i sig. Kriterier för församlingsledning bör man hitta i Bibeln.
Om mina läsare vill hitta kyrkofäder och andra tiders kristna författare, inklusive gamla ekumeniska koncilier/kyrkomötens texter, så kan ni gå in på följande internetsida:
http://www.ccel.org/
Mikael, tack för ditt utförliga svar.
Jag är helt inne på samma linje som “kalcedonensiska ortodoxin”…
@Mikael: De viktigaste dokumenten från de tidiga kyrkomötena finns på svenska i serien ”Svenskt Patristiskt bibliotek” (Artos förlag, http://artos.se). Alla kristna borde ju egentligen köpa dem.
För att undvika förväxling vill jag bara påpeka att vi nu är två stycken Johan i den här tråden. Jag använder alltid hela namnet ”Johan Stenberg”, eller ”Johan S” eller ”JS”.
Här kommer ytterligare lite ”mumsiga” stycken från Nicaea:
”And truly, in the first place, it seems to everyone a most unworthy thing that we should follow the customs of the Jews in the celebration of this most holy solemnity, who, polluted wretches! Having stained their hands with a nefarious crime, are justly blinded in their minds. It is fit, therefore, that rejecting the practice of this people, we should perpetuate to all future ages the celebration of this rite, in a more legitimate order, which we have kept from the first day of our “Lord’s” passion even to the present times. Let us then have nothing in common with the most hostile rabble of the Jews.” (Council of Nicea, pg. 52)
http://aletheia.se/2008/03/11/nagra-detaljer-fran-nicaea-ar-325/
Haggaj, såvitt jag kan se (jag har nu hittat texten från Nicea själv på nätet), så är det du citerar ett citat från kejsar Konstantin. Det är inte ett uttalande eller beslut från Niceamötet. Det ingår alltså inte i de texter från Niceamötet som eventuellt skulle ligga till grund för hur vi formulerar teologi i vår tid. Däremot är det av historiskt intresse, eftersom vi på ett tydligt sätt kan se hur antisemitismen fick intåg i den s k kristna världen (lite av ett anakronistiskt uttryck vid detta stadium). Dessutom verkar citatet inte hämtat från en officiell text, utan från någon sorts återberättelse av vad som hände under konciliet.
Johan, när det gäller kyrkomöten som Nicea, Konstantinopel I, Kalcedon, så förespråkar jag den teologi som dessa möten gav uttryck för vad gäller treenighetsläran och kristologin. Jag förespråkar det, eftersom jag anser att det stämmer överens med en sund exegetik och bibeltolkning, inte för att biskoparna i sig själva skulle besitta auktoriteten att fatta dessa beslut. Om jag hade haft allvarliga exegetiska invändningar mot formuleringarna i t.ex. den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen, så hade jag inte ställt mig bakom den. När det gäller de olika kanonlagar (ska ej blandas ihop med Bibelns kanon) som också fattades beslut om, så gäller samma sak där. Dvs, jag anser dem inte bindandande för oss inom evangelikala eller protestantiska kyrkor i sig, men om de kan anses vettiga och förnuftiga av bibliska skäl, så kan de diskuteras. Dessa kanonbeslut är på en annan nivå än den centrala diskussionen om treenighetsläran, som alltså ska tros och bekännas eftersom den är korrekt enligt Bibeln.
Det är en hedervärd insats som du genomför när det gäller att fokusera på att, ”evangelikala kristna mer tydligt definierar och står fast vid en central kristen lära som omfattar det vi brukar kalla tro och liv.”
Anser du att ”viktigt att vi håller fast vid centrala kristna trosbekännelser som den apostoliska och den nicenska” eftersom de råkar vara bra sammanfattningar av tron eller på grund av att kyrkomötena hade auktoriteten att sammanfatta trosbekännelser.
Jag antar att du inte ställer dig bakom de andra besluten tagna i Nicaea. Så som kanon VI, med tanke på det du säger om församlingsorganisation och ledning. Eller synen på nattvarden som det ges uttryck för i kanon XVIII.
Johan, intressant! Just nu där jag är, har jag inte tillgång till texten fån Nicea. Vet du möjligen någon internetadress där man kan läsa texten, gärna i översättning till engelska eller svenska? Så ska jag svara lite utförligare.
Finns en rätt ok sammanfattning av kristologin på wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kristologi
Mikael, ursäkta min okunnighet men vad menas med ”kalcedonensiska ortodoxin”?
Christian, den kalcedonensiska ortodoxin är kortfattat den lära om Kristus som stadfästes på kyrkomötet i Kalcedon år 451. Där var man noga att betona att Jesus var/är sann Gud och sann människa i en enda person, utan att hans gudomliga respektive mänskliga natur sammanblandas. Hans mänskliga natur är en verklig mänsklig natur, samtidigt som hans gudomliga natur är en verklig gudomlig natur, men han är inte kluven i två personer, utan är en person. När vi säger att Jesus är Gud, så är det inte någon överdrift. När vi säger att Jesus är sann människa, att han blev hungrig och törstig, så var det inget skådespeleri från en ”förklädd Gud”, utan han blev det på riktigt, eftersom hans mänskliga natur var likadan som din och min före döden och uppståndelsen. Nu är hans mänskliga natur lite annorlunda, eftersom han är en uppstånden människa. Men vi ska bli honom lika när han kommer. Som Gud är han lika mycket Gud som Fadern och Anden, inte någon mindre Gud. Men hans två naturer, den gudomliga och den mänskliga, gör honom inte till två personer. Han är en person. Det är extremt kortfattat.
Vilka rent kulturella appliceringar av gudstjänstlivet man har spelar ingen roll, Gud finner samma glädje i afrikanska som kinesiska och svenska gudstjänster om de förmedlas i tro. Det som spelar roll är om man avviker från den rätta läran eller predikar felaktig etik.
Se gärna denna artikel av Tom G- A Hardt:
http://jdfk-kefas.blogspot.com/2009/09/favorit-i-repris-den-sanna-fornkyrkan.html