Jag sitter och funderar över evangelisation (också över söndagens predikan förstås). Jag har just läst C-H Jaktlunds tankar kring detta i samband med att han gjorde ett reportage om gatuevangelisation. Ämnet evangelisation (alltså inte bara på gatorna) är ju ett ämne som borde uppta oss en hel del – den kristna församlingen i vår del av världen är ju inte precis snabbväxande. Här följer bara några lösa funderingar och ett reportagetips till Jaktlund.
När jag läser i Jaktlunds blogg, slås jag av att jag hört det där förut… Han funderar över om gatuevangelisationens predikan måste vara så fixerad vid evigheten, vid himmel eller helvete. Själv tycker han att han behöver bli frälst redan nu från något som är nu, inte bara för evigheten. (Jag vill direkt säga, att jag inte är emot de funderingarna, utan jag anser att förkunnelsen ska kunna rymma både ock. Man är inte tvingad att välja antingen evighetsperspektivet eller nuet.) Den gatuevangelisation han skriver om var dock helt inriktad just på evighetsperspektivet. När jag var i mina tonår (jag är född 1962) och deltog i Pingstkyrkans gatuevangelisation i min hemstad, så var vi ofta inriktade på just nuet, alltså det Jaktlund efterlyser. Det andra fanns med också, men påfallande mycket var just olika vittnesbörd om hur ”Jesus kan hjälpa dig med dina problem,” Jesus kan frälsa dig från flaskan”, ”Du kan få göra en upplevelse med Jesus”, ”Jesus kan ge dig vägledning…” När vi som var ungdomar då skulle ut och evangelisera, fick vi ofta instruktioner från de som var ledare, att vi inte skulle ”predika”, vi skulle berätta om vad vi upplevt av Jesus här och nu. Nu talar jag om slutet av 1970-talet.
Kring 1980 kom en ungdomskör från Rörstrandspalatset till min hemförsamling och höll väckelsemöte. Jag kommer ihåg två saker från det mötet och alla ungdomarnas vittnesbörd: 1) ”Du kan få göra en upplevelse med Jesus – vad häftigt!”, 2) ”Vi är inte annorlunda än några andra – absolut inte!” Det var huvudbudskapet som trummades in.
Själv hade jag vid den tiden börjat ”tänka själv”. Jag gjorde det genom att läsa en massa engelskspråkig teologisk litteratur om allt inom teologi. Jag läste C.S. Lewis, Francis Schaeffer, jag läste böcker om reformert teologi, böcker av anglikaner, osv. Jag började tycka att teologin inom min pingstkyrkliga bakgrund var väldigt tunn. Det verkade som om vi inte hade några övertygelser, bara upplevelser. Inte någon sanning att argumentera för, bara något ”häftigt” att snacka om. Osv. För mig ledde det till att jag mer och mer distanserade mig från det ytliga i pingströrelsen och sökte mig till andra kyrkliga sammanhang, i början av studenttiden i Lund till SESG (numera Credo) och Svenska kyrkan. Men det är en annan och alltför lång historia. Mina egna upplevelser kändes inte så häftiga som alla de fina vittnesbörden, så jag fick försöka finna en annan väg.
Men min poäng är, har vi inte kommit längre i vårt samtal om evangelisation! Att en hyfsat ung man som Jaktlund (vet ej hur gammal han är, men förmodligen något yngre än mig) måste efterlysa en i nuet relevant förkunnelse. Av teologiska skäl måste evighetsperspektivet vara med i den evangeliserande förkunnelsen – se till exempel Apg 17 och Paulus predikan i Athen som ett lysande exempel. Sanningen är den, att Gud en dag ska döma världen genom Jesus Kristus, och att han nu befaller alla överallt att omvända sig. Domen är en realitet, behovet av omvändelse likaså. Men det borde inte hindra att vi i vår drivkraft att evangelisera, i vår relation till Gud och i vårt sätt att leva, inte enbart ska vara styrda av tanken över vad som händer efter döden, utan att vi drivs av kärlek till Jesus, kärlek till människor och en påtaglig erfarenhet av vad det är att vandra med honom i vardagen.
En fråga jag ibland ställer mig och som jag ställde mig redan då, kring 1980, är om vi som kristna idag verkligen drivs av några övertygelser. Är vi verkligen övertygade om att evangeliet är sanningen? Alltså, sant oavsett om någon tror på det eller inte. Sant i absolut mening. Alltså, är jag inte särskilt ”postmodern”. Jag är snarare postpostmodern, jag har med Guds nåd och tillåtelse gått vidare.
En som har gått vidare och som på något sätt lyckats förmedla evangeliet till skeptiska, relativistiska människor i vår tid i en av de mest utmanande miljöerna man kan tänka sig i det avseendet, är den amerikanske pastorn Timothy Keller i New York. Christianity Today hade ett reportage och intervju med honom i sommar. Han är pastor i en församling på Manhattan som han grundat och författare till boken The Reason for God. Denna församling har han byggt upp i en av de mest sekulariserade och moderna (säkert postmoderna också, för dem som älskar det ordet) milöer som tänkas kan och den har nu ca 5000 medlemmar. Tim Keller anses vara en av de mest intressanta och framgångsrika pastorerna i USA just nu när det gäller att nå ut med evangeliet i sådana miljöer. På något sätt har han lyckats kommunicera det gamla, traditionella och klassiska budskapet till vår tids människor. Han är alltså väldigt traditionell i budskapet, han vattnar inte ner för fem öre, men han lyckas kommunicera. Boken The Reason for God, som jag läst lite väl snabbt denna sommar, är en bok som han skrev för att kunna ha något att sätta i händerna på dem han talar med – det är som den boken han resonerar.
Många kristna idag har tröttnat på den traditionella kristna församlingens insnöade subkultur och snäva och trånga ankdammsmiljö, och längtar efter något nytt. Många längtar efter en möjlighet att kunna leva evangeliet utan att behöva belastas av snäva tvångströjor från förr och en möjlighet att kunna kommunicera med vår omvärld. Jag förstår det, det var så vi tänkte 1980 också, i alla fall en del av oss. Jaktlunds funderingar visar att det fortfarande är något att fundera på. Därför, C-H Jaktlund, om du läser detta, är mitt förslag att du gör ett reportage från Manhattan (det borde väl Dagen ha råd med) och Redeemer Church och Tim Keller. Eftersom de verkar lyckas mer än vad vi gör, fast de inte är ”häftiga” (för det är de tydligen inte, enligt reportaget jag läste), och eftersom de är teologiskt lika konservativa som någonsin – de förmår tydligen kommunicera utan att urvattna (och därför anser jag de har mer trovärdighet än vissa andra som varit på tapeten i debatten på sistone), de gör detta på Amerikas östkust, i Manhattan, och inte på västkusten eller i bibelbältet… så vore det inte ett intressant reportage även om inte allt exakt kan kopieras hit osv?
Fortsätt gärna att fundera över gatuevangelisation och annan evangelisation. Jag är definitivt ingen expert på dessa områden. Hade jag svaren på dessa områden, hade ni redan märkt det.
Ytterligare en Dagenlänk.
John Pipers perspektiv kan behövas i samtalen: http://www.youtube.com/watch?v=QD1Z1iJhhtU har brottas med de här frågorna hur länge som helst, förstår dem i mitt huvud- men har ingen aning om hur jag ska få dem att landa i mitt hjärta.
Kanske du vet?
Kan inte uttrycket evangelium för de fattiga även förstås som de fattiga i anden som Jesus talar om i bergspredikan. De som inte förtröstar på sin egen rättfärdighet, utan som ser sig själva som syndare i behov av frälsning och Guds rättfärdighet av nåd genom tro?
På tal om “det verkade som om vi inte hade några övertygelser, bara upplevelser” så är det även min erfarenhet som nykristen i en större pingstförsamling i Stockholm…
Kände man inte att man var frälst så var det bara att få fram på söndag- eller onsdagskvällens väckelsemöte och bli ”frälst” igen. Visst kom glädjen och upplevelsen av denna åter efter att ha gått fram. Men så fort upplevelsen eller känslan inte fanns där så fram till bönerummet om och om igen. Så fortsätter det nämligen om vi ser på våra känslor och på oss själva i st f på Kristus och det fullbordade verket.
Det som gjorde mig fri var undervisning om rättfärdiggörelse av nåd genom tro. Det handlar inte om våra känslor eller om oss själva, utan om vad Jesus gjort för oss, att han är vår eviga rättfärdighet.
Rom 3:28 Vi hävda att människan rättfärdiggörs genom tro utan laggärningar
Rom 8:33-34 Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner/rättfärdiggör. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss.
Jes 12:2 Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar inte, ty HERREN HERREN är min starkhet och min lovsång. Han har blivit min frälsning.”
Eller som Nils Frykman uttrycker det
Jag fordom gick och tänkte
på bättring, bön och tro
men det ej hjärtat skänkte
hugsvalelse och ro.
Nu tänker jag på Jesus,
hur ömt han älskat mig,
av kärlek han offrade sig.
Evangelisation handlar om att vara den man är, tala om det man vet och säga det man menar. Vi är ju kallade att ”vara” vittnen. Och vi är faktiskt alltid ”vittnen” om någonting, hur vi än bär oss åt.
Och liksom (Apg 1:8) talar om att börja hemma ”undfå kraft och bliva mina vittnen, både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien, och sedan intill jordens ända” så torde detta vara en vis princip. Kanske inte utan undantag.
Det saknas sannerligen inte exempel på ”vittnen” som försökte starta vid världens ände och senare i livet kan ”vittna” om hur de hellre borde ha väntat på att undfå kraft i hemmasituationen.
Jag menar inte att vi kan gömma oss hemma och bara vänta på att de förutberedda gärningarna skall hoppa på oss.
Men efter att som 15-åring ha forserats av ovisa mentorer i församlingen att ”vittna” hellre än att vara ett vittne tycker jag mig, nu mer än 45 år senare kunna slutleda att det hade varit betydligt visare att följa den naturliga utveckling som Bibeln antyder på flera ställen. t. ex. (1 Joh. 2: 12-13)
Sedan finns det väl några viktiga saker att säga om ”evangelium” som onekligen har något att göra med ”evangelisera”. I vilken mån predikas det nuförtiden ett ”glädjens budskap för de fattiga”?
Och låt oss även vända på frågan. Vem anser sig idag vara fattig? Eller tillräckligt fattig för att vilja bli räddad av Gud. Oftast då med den gudsbild som humanismen byggt.
Förr var det ju Gud som var domaren och människorna skyldiga. Men idag är paradigmen att människorna dömer Gud för allt han gjort galet. Detta är humanismens gud.
Personligen tycker jag att det ”humanistiska glädjebudskapet för de rika” fått tränga ut det äkta evangeliet till så stor grad att man får undra om de mest avancerade marknadsföringarna av det äkta evangeliet finner några åhörare.
Frågan jag ställer mej oftare och oftare är om inte humanism, prosperity och likformighet med världen redan låtit aftonklockan ljuda och mörkret redan fallit på så pass att man bara undantagsvis kan verka.
Låt oss i alla fall helga oss och förbereda oss så att vi kan vara redo om och när Herren låter ordet uppfyllas igen ”när den helige Ande kommer över eder, skolen I undfå kraft och bliva mina vittnen”.
/Kjell
Kjell, du talar visdomsord!
Mikael har en förmåga att hela tiden ta upp ämnen som jag själv funderat mycket på. Evangelisation är en sån fråga. Och den lyser med sin frånvaro på det stora hela. I mina sammanhang är det Stanley Sjöberg som myntat begreppet ”det goda samtalet”. Det går ut på att försöka komma in på väsentligheter när man rent allmänt samtalar med vänner, arbetskollegor, grannar, släktingar. Inte bara om väder och vind, dokusåpor och hur dåliga politiker är. Våga haka på kommentarer om existentiella frågor, våga presentera ett kristet alternativ. Inte väja för att man inte själv har alla svaren, inte väja för att livet även för en kristen ibland är oerhört hårt och Gud känns långt bort.
Den allra bästa evangelisationsmetoden måste ju vara en kombination av det som Mikael beskriver: den personliga upplevelsen av en levande Jesus och en stadig grund i kristendomen och Bibelns ord. Det sistnämnda är tunt idag. Även kristna har svårt att hålla isär David och Elia och Matteus och Paulus för att inte tala om ”dogmerna” – varför har det blivit så? Även den personliga upplevelsen är ibland tunn och ofta så uppblandad med allmän andlighet, åt new age-hållet, att det knappast är särskilt uppbyggligt, det inkluderar precis allting.
Tror också att det på ett vänligt sätt också behöver klargöras att det inte räcker att vara allmänt snäll, intresserad av nån högre makt, det krävs ett personligt ställningstagande, en frälsningsupplevelse. Här är vi för mjäkiga.
Men i idealvärlden måste detta vara det bästa sättet att evangelisera. Ett avslappnat samtal med människor man känner, som har förtroende för mej, som ser mej i ögonen. Bara en kort reflektion: om alla gjorde så här – hur genomsyrat skulle inte samhället bli av funderingar om det kristna livet hos sökare och tvivlare? Vilken potential skulle inte byggas upp och kunna bli en regelrätt tsunami när tiden är mogen, dvs nåt som kallas väckelse?
Har sett så mycket av gatuevangelisation under mitt korta liv, teater, gospelgrupper, trollerier, enmansorkestrar – men har det nån effekt? Visst kan Gud bruka detta också, men ska man se det i affärsmässiga termer så kan det inte påstås ha hjälpt oss särskilt mycket. Då skulle kyrkorna vara fulla.
Som jag skrev på Jaktlunds blogg: Anden vet vad som behöver sägas, om man ska prata om evigheten eller nuet. Jag tror som du Mikael att förkunnelsen ska rymma både ock.
”det verkade som om vi inte hade några övertygelser, bara upplevelser.”
Är det inte så i dag med?
Min två första som kristen byggde jag rakt av på upplevelser, känslor och åsikter. Men det räcker inte i längden, vad händer den dagen Gud tar dig in i en öken period? Vad händer den dagen allt inte längre är ”oh happy day”, vad händer den dagen när man inser att det inte finns någon substans i ens åsikter?
Vad händer när man har varit så duktig på att skala bort allt som är anstötligt i Bibeln, och formad en Jesus till en perfekt bild av ens egen fantasi, och det visar sig att den bild man har gjort med Jesus inte alls stämmer överens med verkligheten?
Jag är så tacksam att olika LBK (luthersk bekännelse kyrka) gav mig olika lutherska skrifter, och utmanade mig i att hitta vad som är obibliskt. Det gav grunden för den tro jag har i dag, som står fast oberoende hur jag mår, oberoende av vilken väg kyrkan kommer att gå, oberoende av vad kulturen i samhället säger är rätt eller fel. Jag väljer att tro på Bibeln som Guds Ord. Övertygelser är inte farliga, men de blir farliga den dag de blir ens avgud (när man sätter större tilltro till sin renlärighet än Jesus själv- kommer en bloggpost om detta inom kort).
Kring gatuevangelisation, detta förutom själavård är det jag har arbetat mest aktivt med. Måste man inte här känna av? Menar, om man vittnar till en hemlös- så är kanske inte det bästa att påpeka att han kan undslippa helvete, eftersom ur hans eget perspektiv befinner han sig redan i helvete, nej här blir det ju rätt att påpeka vad Jesus har gjort för honom och vad slags konsenkvenser detta kan få för hans liv här och nu, däremot om man kanske vittnar till en muslim- här blir ju evighets perspektivet ytterst viktigt, eftersom en muslim kan endast hoppas på en nådefull Gud- medan vi kristna är helt överbevisade om att Gud är nådigt tacket vara Jesu skuld…Point being, båda saker behövs, men man borde ju anpassa sitt budskap efter vem man talar med…Står man och predikar öppet för folk, ja även där för man väl bedja och känna av vad slags folk man predikar till.
Sen när hörde man evighetsperspektivet senast i en mainstream EFK eller pingstförsamling?- Jag har aldrig hört en predikan utifrån evighet perspektivet i en svensk efk eller pingst församling. Till och med den dag i dag brottas jag hur mycket som helst om frågan vad som händer efter döden- kommer undfå undervisning om detta inom kort av en amerikansk pastor som ska gå igenom detta med mig, men jag har aldrig fått denna undervisningen tidigare i mitt liv- men anser den måste vara ytterst viktigt- eftersom om vi ska tro Paulus så är perspektivet att våran hem är i himlen en viktig del av hans radikalitet, och önskar vi själv bli radikala såsom han var- så borde vi ju dela hans perspektiv.
Kring gatuevangelisation igen, så borde man uppmana människor i kyrkan att följa sina hjärtan. Jag personlig brinner för hemlösa, missbrukare och prostituerade, inte alla klarar av sådant. Andra kanske brinner att nå ut till ungdommen- något jag själv har svårt för, andra kanske brinner att nå ut i näringslivet osv osv. Vi är alla kallade att missionera, men utifrån Ef 4, så tror jag Gud lägger i våran hjärtan vad vi själva ska fokusera på. Man för hitta sin egen nisch helt enkelt, och kanske hitta andra med samma nisch. Det blir god frukt tror jag.
Äsch, nu blev det dubbla inlägg med snarlika budskap. Du får gärna radera valfritt av dem.
Och ja, vi verkar nog ganska överens. Får fundera på om jag ska komplettera min bloggpost (där detta ju bara nämndes ganska fort i avslutningen).
Skrev ett längre inlägg nyss men det verkade försvinna i intet. Försöker igen.
Min fundering gällde inte att evighetsperspektivet ska strykas ur evangelisationen. Jag är inte ute efter en förkunnelse som enbart ska fokusera på nuet. Det jag efterlyser är en förkunnelse som kan kombinera ”sedan” och ”nu”. Förstår du vad jag menar? Min poäng gällde att evigheten inte bara börjar sen, som jag tror vissa tolkar det (”jaja, det där får man väl ta sen; låt oss leva nu”) utan börjar redan nu och här.
Jag vill inte ha antingen eller (som det så ofta blir, jag håller med dig om det) utan både och. Guds rike som kommit redan nu, som förvandlar nu och som är en försmak av det kommande storslagna.
Är det inte ungefär det du säger här också:
”Men det borde inte hindra att vi i vår drivkraft att evangelisera, i vår relation till Gud och i vårt sätt att leva, inte enbart ska vara styrda av tanken över vad som händer efter döden, utan att vi drivs av kärlek till Jesus, kärlek till människor och en påtaglig erfarenhet av vad det är att vandra med honom i vardagen.”
Jag har stor respekt för dem som var ute på gatorna i Göteborg i veckan. Jag gillade dem och tyckte de förkunnade bra.
Angående reportaget: Jag åker gärna, men vet ej om ekonomin eller prioriteringarna tillåter. Men jag ska sannerligen föra fram det.
Ps. Jag är 33 år. Ds.
Mikael: Jag har inte sagt eller menat att evighetsperspektivet inte kan eller ska vara med i evangelisationen. Jag funderade kring om det är det enda som ska vara med där. Och framförallt gick min fundering ut på att stryka under att evigheten inte är något som börjar sen, den börjar nu. Jag är alltså inte ute efter en förkunnelse som bortser från sen och bara fokuserar på nuet, utan en som lyckas nå fram och koppla ihop de båda. Jag tycker att du själv verkar vara inne på just samma sak:
”Men det borde inte hindra att vi i vår drivkraft att evangelisera, i vår relation till Gud och i vårt sätt att leva, inte enbart ska vara styrda av tanken över vad som händer efter döden, utan att vi drivs av kärlek till Jesus, kärlek till människor och en påtaglig erfarenhet av vad det är att vandra med honom i vardagen.”
Jag är alltså ingen motsåndare till gatuevangelisation, eller den förkunnelse de hade i Göteborg. Jag hoppas det framgick av min bloggpost, för jag gillade dem och har stor respekt för dem.
Och jag åker gärna till Manhattan. Jag är inte säker på att Dagen har ekonomi för det eller kan prioritera, men jag skickar utmaningen vidare till tidningsledningen.
Carl-Henric, välkommen till bloggen! Vi är tydligen eniga!
Jag är inte heller varken förespråkare eller motståndare till gatuevangelisation, jag är bara en som undrar, liksom du själv. Den största evangelisationsfrågan är ju hur vi ska nå ut i en tid som denna. Möjligen, har jag personligen lite svårt faktiskt för gatuevangelisation, liksom jag har svårt att uppskatta gatuförsäljare av mobiltelefoner, miljörganisationer eller andra som vill hindra ens promenadväg framåt på stan, likväl som telefonförsäljare. Men frågan är, hur vi gör i stället.
Vi får hoppas att amerikapengar kan ordnas!
Varför åka till Manhattan när samma reportage kan göras i Stockholms katolska stift? 😉
Skämt åsido; Mikael, jag gillar din blogg och jag tycker att den är en frisk fläkt. Självklart är jag inte enig i alla detaljer, men jag gillar din grundinställning.
Tyvärr var min första kommentar på denna blogg lite polemiserande, men det är helt klart att du är en av de bättre försvararna av ”klassisk kristen tro” i Bloggsverige.
Allt gott,
Johan
Tack Johan! Jag minns inte riktigt din första kommentar nu, men jag har för mig att du skrev en svarskommentar till min kommentar som gjorde att jag tänkte, att ”han är nog inte så tokig ändå”! 🙂