Lämna Svenska kyrkan!

Dagen skriver idag om Ulf Ekmans son Jonathan Ekman, som är VD för Livets Ord. Denne unge man är medlem i både Livets Ord och Svenska kyrkan och siktar nu på att i årets kyrkoval få en plats i Uppsala stiftsfullmäktige.

Utan att känna J Ekman och utan att veta närmare vad han står för i olika frågor, så är jag övertygad om att han som livetsordare skulle tillföra Svenska kyrkan mycket positivt. Som livetsordare lär han ju ha en respekt för Bibeln som Guds ord som högsta auktoritet för våra liv och för Kyrkans liv. Svenska kyrkan utmärker sig ju inte i dessa dagar för ha någon respekt för Bibeln och ju fler som Ekman på höga poster inom kyrkan, desto bättre. Men…

Jag har vissa invändningar ändå mot arrangemanget. Jag kan nämligen inte förstå varför så många frikyrkliga (inklusive livetsordare) är dubbelanslutna, att de tillhör både en frikyrka och Svenska kyrkan. Det är obegripligt och det är inte på detta sättet i andra länder. Det är begripligt att, om man är lutheran, och vill tillhöra en fristående evangelisk förening med bibelundervisning och missionsverksamhet mm (som EFS och ELM), att man då samtidigt är med i moderkyrkan, Svenska kyrkan. I det fallet göra man ju inte anspråk på att vara en självständig kyrka. Men alla frikyrkor gör ju, av vad jag vet, anspråk på att vara självständiga och kompletta kyrkor med sakramentsförvaltning och allt. Att då tillhöra Svenska kyrkan också är, enligt min mening ologiskt och inkonsekvent.  Ingen tillhör ju t.ex både pingstkyrkan och missionskyrkan. Varför denna särbehandling av Svenska kyrkan?

Jag anser att det bästa vore om alla frikyrkomedlemmar lämnade Svenska kyrkan. Inte för att jag vill den illa eller tycker illa om den, utan för att jag inte kan inse varför den ska behandlas annorlunda än andra kyrkor. Man ska bara tillhöra en kyrka, av respekt för alla andra kyrkor. Och om man är väldigt angelägen om att betala kyrkoavgift via skattsedeln, så kan man ändå göra det, men låta pengarna gå till det samfund man är aktiv i. Om man anser att Svenska kyrkan ska vara skild ifrån staten på riktigt, och inte som nu en statskyrka i praktiken, så borde man rimligen dra den konsekvensen att man lämnar den kyrkan och behandlar den som vilken frikyrka som helst – dvs, om man nu inte vill bli en aktiv medlem i Svenska kyrkans gudstjänstliv, då är det ju en annan sak.

Det finns många fördelar med Svenska kyrkan och trots allt elände den vältrar sig i nu för tiden (som införandet av samkönad vigselakt, deltagande i Pride, queerteologi, mm) så har den ett arv värt att bevara. Det finns många evangelisatoriska fördelar med SvK, om det nu hade funnits några som ville ta vara på det, men om man inte själv är en aktiv medlem i Svenska kyrkan, så borde man faktiskt av respekt lämna den. Och jag köper inte argumentet att SvK är moderkyrkan till oss alla frikyrkliga, den kyrka vi utgått ifrån. Det är ett för kortsiktigt perspektiv, till synes ligger det något i det, men det är inte sant ändå.

Alltså, min maning är: Lämna Svenska kyrkan eller bli aktiv där! Var inte medlem i två olika kyrkor. Gör ett val!

30 reaktioner på ”Lämna Svenska kyrkan!”

  1. Michael !
    Jag delar din uppfattning om att ”Bibeln är vår livsledsagare”.
    Men det hindrar inte att man påpekar de fallgropar kristenheten ofta påvisar.
    Det kanske mest frapperande är att altför många som vill ha Bibeln som riktlikare för sin omgivning, inte själv har speglat sitt liv utifrån ett bibliskt leverne.

    Att vara kristusbrev är det primära för att påverka och göra avtryck.
    Sätts det som primärt & ”inlästa lärofrågor/ställningstaganden” som sekundärt får Jesu egen bön om vad han efterlämnade konkreta svar…

  2. Gunnel:
    Det är helt omöjligt att vara en bibel trogen bekännande kristen och samtidig anamma Emerging Church teologien (såsom Brian McLaren), och hade det varit såsom du påpekar lite större Bibel kunskap bland kristna så hade nog flera sätt det.
    På så sätt tycker jag själv Swärd’s granskning av boken var ytterst viktigt, även om jag tycker han drar gränsen lite för försiktig (jag vet inte om samfundsledarna skulle ha varit lika toleranta för 60 år sen).
    Här har ju faktiskt Peter Halldorf rätt, att individualismen (”alla har rätt till sin egen tro- vara kristen på sitt sätt”) inte passar överens med den kristna tron, långt mindre den kristna kyrkan. Själv är jag av den överbevisning om att om den kristna kyrkan ska överleva i Sverige, så måste man återgå till det stadium var Bibeln var rättesnöret för våran tro, och var man anser att inget/ingen står över Bibeln.
    Men som det ser ut nu, ser det hemskt mörkt ut, och ibland tror jag att det ända som kan rädda oss är att Gud genom sin nåd fyller oss med sin nåd, så Han åter kan bli våran mittpunkt och liv.
    Håller med om att det är Bibelkunskap som fattas i Sverige.

  3. Michael
    Det verkar som om du tänker globalt och Nils lever i sitt eget sammanhang där varje Kristus-troende behövs och fungerar.

    Jag följer Stefan Swärds Blogg och alla kommentarer om boken ”Kristen på ett nytt sätt” och undrar fortfarande varför en som läser dessa inlägg måste kunna kyrkohistoria ner till 300-talet e. Kr. för att kunna hänga med.
    Det är bibelkunskap som fattas i Sverige framför allt och inte hur olika män tänkt under olika tider.

    Gunnel

  4. Michael !

    Om alla överger de områden som behöver ”kristna syskon”, vad överlämnas de enfaldigt behövanden till då ?

    Vid en begravning på försommaren (av en god vän till oss) där en 3-barns mamma i 50-årsåldern dog efter ett snabbt sjukdomsförlopp vittnade bl.a. prästen om att hon varit ett kraftfullt stöd till honom, som framförallt förebedjare där han vänt sig till henne i flera svåra fall & vittnade om konkreta förändringar och hjälp pga förbön.
    Kvinnan hade en mångårig frikyrklig bakgrund, men också förtoendeuppdrag som politiskt invald i kyrkorådet.
    Minnesstunden där samtliga präster och diakoner närvarade bland mycket annat folk gav ett gediget värdigt helighetsperspektiv.

    Detta bla. är en markant skillnad gentemot det som ofta möter mötesbesökare i frikyrkliga sammanhang där mötesledare eller företrädare ramlar in på scenen & undrar ”vad de snubblat in i för sammanhang & försöker rädda situationen med någon flåshurtig kommentar…”

    Tänk om de frikyrkliga företrädarna kunde förstå lite bättre av att ”utomståendes ser och förstår” mer av de frikyrkligas vandel än självbilden som de frikyrkliga företrädarna själva har.

    ….

    Att markera distans som du efterlyser, så kan jag upplysa om att förre biskopen över det stift som denna sockenkyrka tillhör var inte välkommen att göra visitation pga hans tillmötesgående i samband med enkönade vigslar.

    Sedan är det en helt annan sak att vi föredragit att gå ur SveK pga barndopsförkunnelsen i kombination med de yttersta företrädarnas sekulära hållning till äktenskapsfrågan.

    ….
    Detta ger dock icke per automatik att jag har fullt förtroende för det frikyrkliga ledarskap som bla.a dagens pingstförsamlingar har.

    Även här är det mycket påtagligt att man övergivit det ljus man en gång hade hur en församling ska byggas från grunden med dess grundstenar/äldste.

    Däremot finner vi en ofta fantastisk syskongemenskap bland kristna lekmän/kvinnor som inte antar ledarfunktion (många är trots allt mer respekterade informella andliga ledare).

    Har man en generös öppen humanistisk attityd & människosyn snubblar man ibland över oväntade möten.
    Det kan faktiskt vara en ”katolik” som kommer med ett guldkorn.

    Själv bevistade jag en begravning för ett antal år sedan då en ensam granne avlidit.
    Vid begravningen kom endast en ”god man” (som var utsedd av myndighet), en syster, 2 franciskaner-munkar, begravnings-prästyen & jag.
    Jag avlade vid minnesstunden ett enkelt vittnesmål om hur jag följt ”den avlidne” som vän & gav en annan vinkling än det officiella ”ett misslyckat liv”.

    Systern knöt senare kontakt, men framförallt fick jag en fantastisk vänskapskontakt med Franciskanermunkarna.
    Deras livssyn som också speglades i SvT för någon månad sedan (reportage från Jonsered bla.a) har blivit enormt uppskattat.

    … bara några axplock för att främja en vidgad syn på ”kristen gemenskap & kyrkligt engagemang”

  5. Nils:
    Jag skulle ha varit enig om Svenska Kyrkan bekände sig till sin egen bekännelse. Men nu gör dem ju inte det, inte ens OAS rörelsen (som har blivit en stark drivkraft för den nya ekumeniken, med många katolska influenser).

    Har dock inga problem med de exempel du tar upp, jag anser allt sådant är gott.
    Men om man talar om Svenska Kyrkan i stort, så anser jag att alla kristna, båda församlings medlemmar som bibel trogna präster borde fly från henne, eventuellt bli aktiv i en bibel trogen EFS församling, eller ELM. Men helst skulle jag sätt dessa gå över till ortodoxa lutherska samfund såsom LBK.

    ”Samtliga kyrkor håller lördagsstängt för de mest behövande.”- Detta var ett intressant perspektiv! Och här tror jag du är inne på något! När jag själv var med och starta ”öppna kyrkan” i Lund, så lät vi de vi önskade att hjälpa vara med och bestämma veckodag, det gav god frukt. En lördags/kväll öppen kyrka, kan nog vara ganska så bra- om man kombinerar detta med gatu evangeliation, folk kommer inte till kyrkan självmant.

  6. Michael…
    Visst har du rätt med din beskrivande livshistoria, men
    för att ”stödja” ett evangeliskt arbete krävs inte konformitet i lära & trosuppfattning.

    Låt mig ta något ex. som vidgar perspektivet.
    Som boendes i ett landsområde som ”stämplades” av en frikyrklig missionär som ”en vit fläck på den kristna svenska kartan”.
    För att stärka sitt missionsuppdrag till vår ort använde denna missionär detta uttalande som ett kallelse-vittnesbörd till omgivningen, vartefter senare vittnade lokala representanter från svenska kyrkan att det sårat dem mycket.

    Till saken hör att orten är ett utav de mest förtroendefulla regionerna för svenska kyrkan i landet. Det är en självklarhet bl.a. att prästen/kyrkohereden har en avslutande andakt & en predikan i samband med grundskolans avslutningar.
    För dryga 20 år sedan väckte min fru tanken om att starta en kristen förskola. Den var hon tillsammans med prästfrun med om att starta & våra tre pojkar har gått där.
    När vi som alla andra erhållit inbjudan för konfirmander med tryckt standardformulär var barndop överstruket och ersatt med ordet ”barnvälsignad”…

    De tre prästerna känner genomgående till alla familjer i socknen, har vardagliga kontakter (en präst är bl.a. spinningledare på gymmet) etc.
    Tyvärr åtnjuter ingen frikyrklig företrädare det allmännas förtroende tillnärmelsevis pss.
    Snarare uppträder de emellanåt med sekteristiska tendenser – något jag med fog kan hävda då jag själv tjänat som församlingsledare ett tiotal år.

    Självspeglingen borde vara bättre innan man måttriktar andras troslära !

    Det som är akut för evangeliskt arbete i Sverige i dag är enkelt sammanfattat med att: Samtliga kyrkor håller lördagsstängt för de mest behövande.

    Detta är en helt annan debatt, men insikten om att tonårens viktigaste fritidspunkt, möts av stängda kyrkportar från de som säger sig företräda ”det glada budskapet” ekar tommare och tommare trots direktivet ”gån ut…”

  7. Nils, här följer ett citat från boken ”Andlig själavård” av Algot Eriksson:
    ”Nyligen berättade någon om en troende och döpt kristen, som hade skickat sin son till socknens kyrkoherde för att konfirmeras. Den dag pojken ”gick fram” som det heter, gjorde fadern honom sällskap till kyrkan och deltog också i nattvarden. När förståndaren för den församling mannen tillhörde fick vetskap om vad som hade inträffad, förehöll han mannen opassande i dennes handlingssätt. Dels gjorde han honom uppmärksam på att konfirmationen avses att vara en bekräftelse på vad som menas ha skett i barndopet, vilket ju helt och hållet är en mänsklig insättning som totalt saknar stöd i Guds Ord, dels att en kristen inte bör ta nattvarden tillsammans med oomvända människor och därvid låta sig betjänas av en prästman, som saknar livet i Gud.
    Detta hade mannen aldrig tänkt på eller blivit undervisad om. Han insåg hur oriktig han hade handlat, men självfallet kändes det ganska förödmjukande att vidgå sitt felsteg. I stället för att ta emot föreståndarens vänliga förmaning på ett kristligt sätt, blev han avog och drog sig bort från församlingsgemenskapen, vilket omsider resulterade i att han förlorade livet i Gud.
    Om denna man hade blivit grundigt undervisad i de första grunderna i Kristi lära omedelbart efter sin omvändelse, hade han säkerligen handlat annorlunda. I stället för att låta konfirmera sin son hade han vinnlagt sig om att vinna honom för Gud, och då hade far och son kunnat vandra hand i hand på livets smala stig.”

    Sätter saker i lite perspektiv eller hur?

  8. Mycket bra och koncist skrivet, Nils. Tack!
    Jag gick ur Sv. Kyrkan som ung därför att distriksföreståndaren i SMF berättade, att om man godkänner Sv Kyrkan som kyrka/samfund så tillhör man inte två samfund.
    När Missionskyrkan revs i min hembygd blev det ju självklart, att höra ihop med dom kyrktrogna precis som det var under alla åren.
    Sen 1970 tillhör jag en Pingstförsamling men absolut inte på grund av ändrad bibelsyn och bibelkärlek.

    Det är lite kvalificerat struntprat med modern eller postmodern ?????

  9. Nej men hörrni!

    Jag har tidigare varit dubbelansluten & men tycker inte det finns anledning att hörsamma lockropen från pingst-ffs företrädare som vill ha del av skattemedel.

    Min far hade en devis: ”så länge det är lagstadgat att Guds Ord ska predikas varje söndag i svenska kyrkan, så kommer jag att vara medlem”

    Det är anmärkningsvärt att de dubbelanslutna ständigt blir kritiserade.
    Ofta har SveK:s frivilliga krafter anlitat människor med frikyrklig bakgrund – skulle dessa inte supporta vardagsarbetet i SveK, så skulle deras evangeliska & diakonala arbete halta betänkligt.
    Heder åt alla dessa som även ger av sin tid till SveK.

    Däremot !!!
    Så är det anmärkningsvärt att så få höjde sina röster då den främste pingsföreträdaren var med i socialdemokratiska partiet – vilket blev uppenbart då han hade en meningsskiljaktighet med ”brodern” Göran Persson.

    Min gode far sa bl.as. när en partiansluten äldstebroder marcherade på 1:a maj med sossarna, att det passar sig inte att vara församlingsledare och marchera under röda fanor (vartefter ”brodern” inte vågade marchera kommande år).

    Nej – se till att hålla rågångarna mot antikristliga företeelser…
    Det blev väl också uppenbart att det inte gagnar att som evangelisk kristen vara medlem i IOGT/NTO.

    Sen är det helt andra sakfrågor om hur SveK förvaltar sitt evangeliska uppdrag, men ofta hittar man väl så nitiska evangeliska företrädare där än bakom pingstfasaden.

    Hallands mest välbesökta blogg är om inte ett vittnesmål om detta:
    http://kungsbackaherden.blogspot.com/

  10. Frikyrkomedlemmarna gör rätt i att stanna kvar som medlemmar i Svenska kyrkan – tills vidare – om man har råd, kanske betalar man mycket i avgift till den egna församlingen och sedan ska man betala kyrkoavgift dessutom. Men, kan det inte vara så att många frikyrkliga är så nyktra att de inser att den kyrka utan biskopar och präster i apostolisk succession är ingen egentlig kyrka? Man vill inte lämna kyrkan utan kvarstår därför, men får höra Guds ord och lovsjunga på annat håll.

    Johan, om det ska bli något av den apostoliska successionen inom LO måste pastor Ulf gå till Missionsprovinsen och låta sig vigas till biskop så att den kan föras vidare..vad jag vet är det bara pastor Ulf och pastor Robert Ekh som är präster i LO.

  11. Tack, Simon för ditt svar! Det var roligt att läsa det. Du har förstått lite vad jag menade, att man inte kan vara ”all-around” och strunta i teologin. En rörelse typ PR fungerade under tiden när man hade något så där definierad lära, dock oskriven. Men sedan när man har ”öppnat sej” för det ena och det andra, leder det först till förvirring och sedan teologisk nonchalans och verksamhetens nedgång i slutändan. En kristen rörelse, som har tappat sin tro på sin bekännelse, lever farligt. Jag tror, att frikyrkorna och SvK är här i samma båt. Men SvK har olika rörelser, som värnar om bekännelsen och där man ser bekännelsetroheten som något positivt, inte som ett sätt att kriga mot andra kyrkor. Bekännelsetroheten är inget hinder för sund ekumenik, tvärtom, man vet, var man har varandra och kan respektera varandra. Visst kan vi kristna samarbeta i OLIKA grad med varandra beroende på situationen och frågorna. Gentemot detta menar jag, att det är fel att försöka att smyga sej in i varandra och påverka.

    Jag får lov att förtälja att jag som frikyrklig tidigare inte tänkte så mycket på skapelsetanken. Man var fokuserad på ”anden” och ”själen” och man hade inte så mycket övers för det kroppsliga och jordiska. Nu är jag lite förenklad och generaliserande, men man kan se vissa gnostiska tendenser. Till mitten av 1950-talet höll hela världens kristenhet fast vid den bibliska skapelseordningen antingen medvetet eller mindre medvetet, det var så naturligt, att man inte ifrågasatte det. Du vet det själv som lutheran, vad som skedde 1958, när man följde tidens krav att kvinnor ska prästvigas. Man hade slagit sej in på förnekelsens väg, vad som gäller skapelseordningen och som en naturlig följd kommer man fram, att könet förnekas även i fråga om äktenskapet.

    Frikyrkorna höll sej kvar vid den bibliska synen, men utan större reaktion man anammade den liberala linjen. PR arbetar aktivt att få så många kvinnopastorer som möjligt. Kent Cramnell i Uppsala leder den verksamheten. Jag läste nånstans, att tidigare man ville hävda vad bibeln säger, men nu har man tystnat med sådana invändningar! Det bara vittnar, att man har slagit sej in på den populistiska vägen. Jönköpings Pingst som är en av de stora PR-församlingar har valt en kvinna till föreståndare. I många PR-församlingar finns inte endast äldste utan äldstor! Undrar vilket bibelstöd dessa har!!

    Jag ser stora risker med detta, om man förnekar kvinnligt och manligt vad som gäller olika tjänster i Guds församling, att det lätt leder till ”det könsneutrala äktenskapet” även i frikyrkorna. Jag har haft förmånen att lära känna lutherska vänner i ELM-BV i skånska nejder, som tydligt vill bejaka sin tro på manligt och kvinnligt i fråga om olika tjänster i Guds församling och i fråga om äktenskapet. Men det viktigaste, som de sysslar med är de reformatoriska sanningarna om människans totala syndafördärv och Guds suveräna nåd. Vilket evangelium!

    Vi råkade, jag och frugan, vara på ett tältmöte igår. Lite ovanligt idag och arrangörerna tillhörde PR. Predikanten talade om Guds nåds ”mantel”. Det var en fin bild, men jag som reformatorisk kristen skulle talat om rättfärdiggörelsen genom tro som en mantel. I våra dagar har vi alldeles svag syn på Guds dom, som är ett tydligt tema i bibeln. Antingen friande eller fällande. Det viktiga är att visa VARFÖR vi kan få FRIANDE domslut, dvs Jesus Kristus. Oavsett hur man upplever sin situation och denna trosrättfärdighet är nog, man behöver inte förbättra det med några erfarenheter. Jag har en vän inom PR, han var åtminstone då ortodox p-vän. Hans stora problem var, att han inte kunde vara andedöpt, när han inte talade i tungor. För oss fd. pingstvänner är det befriande att peka på Kristi fullbordade verk som leder oss till den trosnivå, som vi får just i rättfärdiggörelsen. Det finns inte A-kristna och B-kristna, vilket som blir konsekvensen av pentekostal ortodoxi.

    Det var intressant, att du har skrivit här. Att vara kristen betyder att man tänker och funderar kring sin tro och vi har ett rikt arv att hämta stoff ifrån! Du har insett också, att du är en del av den kristna kyrkans historia, inte så att efter urkyrkan försvann sann tro definitivt med Konstantinus den Store för att återuppstå 1907. Eller ”den evolutionistiska” synen, där man graderar kyrkorna lite efter hur de har uppstått, Botten är RKK, sedan reformationen, sedan baptismen, sedan metodismen och sedan PR och den allra högsta och bästa är nykarismatikerna enligt de själva, så hörde jag sägas 1978. Men de tillade dock, att det kan fortsätta utvecklas ännu vidare, så: ”Sätt inga gränser!” Nej, kristenhetens historia innehåller både gott och mindre bra. Helt riktigt är det, att vi inte ska bryta kedjan. Vi ska se den röda linjen, genom tidiga kyrkan, Augustinus till reformationen, och mycket av frikyrkorna har Luther att tacka för. Visserligen den tidiga baptismen, som så fult kallas för anabaptismen, var dock otydlig ifråga om frälsningen.

    På reformationens grund från småländska nejder

  12. Sign Storebror stiftet ser mig.

    Dina studiekamrater som hoppar av prästutbildningen gör fel. Kom ihåg att man inte behöver hålla löften som ges under hot. Dessutom kommer bara ett fåtal av de nyvigda prästerna att ställas inför att viga homopar. Det är fler präster som vill viga än homopar som vill gifta sig i kyrkan, och de som vill det har sina favoriter som de vill bli vigda av. Om politikerna försöker införa vigseltvång för präster kan det bli en fråga för Europadomstolen om kränkning av religionsfriheten. Svenska kyrkan är inte som vilket frikyrkosamfund som helst.

  13. Jag ser Svenska kyrkan som ”Kyrkan i Sverige”, som hela den svenska kristenhetens ”moderkyrka”. Strängt taget är Svenska kyrkan inte en svensk kyrka, utan en gren av den kyrka som Jesus själv grundade långt innan det fanns några kristna i Sverige. Svk förvaltar hela det kristna arvet från tiden innan det fanns några frikyrkor, ovärderliga kulturskatter och en förmögenhet på 25-50 miljarder, som är lågt räknat eftersom så mycket är bundet i icke realiserbara tillgångar (lagligen kulturminnesskyddade kyrkobyggnader etc.)

    Allt detta tillhör inte bara oss Svk-medlemmar, utan även frikyrkofolket och svenska folket i vid bemärkelse. Ateisterna kan givetvis bara vara delaktiga i det materiella kulturarvet, frikyrkofolket både i det materiella och immateriella kulturarvet, dvs fädernas kristna tro. Att frikyrkofolket bevakar sin arvedel i Svk borde därmed vara självklart. Problemet är att medlemmar som inte deltar i Svk gudstjänsliv och inte tror på hela Svk:s lära – eller inte tror alls – kan bestämma även över dessa ting.

    Ett problem med Svk som sällan nämns, är att Svk både är ”Kyrkan i Sverige” och ett särskilt samfund med sin egen lära och tradition. Sedan mitten av 1900-talet till ungeför mitten av 90-talet hade Svk ambitionerna att bli en ”brokyrka” mellan olika kristna riktningar, och har därför öppnat sig mot både frikyrkligheten och katolicismen, vilket har lett till att Svk:s särart har suddats ut, med ett allmänt andligt förfall som följd.

    Hur frikyrkofolket ska förhålla sig till Svk är inte lätt att säga, då det är svårt att stödja något som man inte riktigt tror på (sakramentslära mm). Men när även trons grundläggande sanningar, som vi alla tror på, vackar, behövs frikyrkofolkets stöd i något som kan kallas räddningsaktion. Svk är lite för stor för att en fortsatt negativ utveckling inte ska få återverkningar på frikyrkorna. Dessutom visar ju avfällingarna tydliga tendenser att försöka lägga beslag på Svenska kyrkan för egen del, genom ideliga uppmaningar till oss traditionella lutheraner att gå ur och bilda eget.

    Det vore fel av dubbelanstlutna att gå ur nu, före kyrkovalet. De bör inte gå ur alls, utan i stanna kvar och bidra till att politikerväldet bryts, och att Svk:s olika roller, som särskilt samfund och som ”Kyrkan i Sverige” skiljs åt. Precis som SJ och Banverket. Egentligen borde ”det särskilda samfundet Svk” och frikyrkorna (samt invandrarkyrkorna) ha lika stor rätt till det kyrkliga kulturarvet. Eller omvänt: Varför ligger hela ansvaret på Svk för att det firas gudstjänst i varenda sockenkyrka i hela Sverige? Detta bör göras:
    1. Eftersom den teologiska medvetenheten bland Svk-medlemmar är låg, arrangera lokalt gemensamma bibelstudicirklar.
    2. Gör Jesus-manifestationen till en nationell angelägenhet. Bilda lokala samarbetskommittéer för att arrangra gemensamma resor till Stockholm.
    3. Resten av kristenheten kan bara inte stå och titta på när Stockholms stift av Svk deltar i Pride helt förbehållslöst, med t.ex ”queerteologiska” seminarier, som hävdar att Gud hade sex med Adam, innan Eva skapades.

  14. Hej Hannu

    Jag har en känsla av att du och jag har en ganska liknande syn på kristendom. Att redogöra för just sin ”syn på kristendom” känns dom en gigantisk uppgift och jag känner mig lite osäker på om jag helt fattat vad det är du är du är nyfiken på.

    Lite kort: jag tror på en universell Kristi kropp som vi får del av genom dopet i den treenige gudens namn. Jag tror inte att det är sak samma vilken kyrka man tillhör. Själv tror jag att den evangelisk lutherska kyrkan är den mest sanna, med sin tydlighet kring skrift, tro, nåd och Kristus samtidigt som man är noga med att vara en fortsättning på den universella tro som överlämnats genom apostlarna och inte en brytning med den.
    Själv lämnade jag pingst pga överdrifter och överbetoning av känslans betydelse som orsakade rätt djupa spår i mig. Ganska länge hade jag svårt att ens bevista en ”frikyrklig” gudstjänst pga av mina negativa erfarenheter. Något som Gud tack och lov håller på och hjälper mig med.

    Allt gott

  15. Jag blir nyfiken på Simon Wämmerfors’syn på kristendomen. Det låter som ”stjärn-kristen”, det kan se lite olika ut, lite pingst, evangelisk frikyrka,EFK? och SvK, hur det nu har blivit. Visst, riktig all-around, som passar i alla sammanhang och man är ekumen, eftersom man tror på samme Gud. Om det är så här, varför lämnade du PR? Eller var det för trångt inom PR? Vad menar du, att du är med i en evangelisk frikyrka? Menar du EFK?

    Jag menar inget illa, men man bör tänka sej, var man hör hemma i den kristna verksamheten. Den kristna tron har sina teologiska riktlinjer i respektive samfund. Men idag ser vi hur teologin liberaliseras i alla kyrkor och samfund, som inte är bekännelsetrogna. Detta är den moderna liberalteologin, inte förnekelsens teologi, utan relativismens teologi. Att ha skillnader i teologin är INTE i första rummet för att vara MOT någon annan kyrka, utan skillnaderna uppstår, när man definierar sin trosuppfattning. Det går inte att vara en levande kyrka i längden utan definierbar lära.

    Vad som gäller att byta samfund, är en annan sak än att säga att jag är lite pingst, lite EFK och Svenska Kyrkan. Visst jag har bytt samfund. Men jag kan inte säga, att jag är lite av varje. Traditionellt sett har SvK och frikyrkorna varit lite på kollisionskurs och från frikyrkohållet har man kritiserat SvK att vara liberal. Visst, SvK är i många stycken liberal, men det finns många konservativa i SvK, som vill vara trogna för sin bekännelse. Och detta är glädjande. Men hur ser det ut i frikyrkorna? Jag är förvånad över den liberalisering, som har skett där. Var finns de konservativa t.ex. inom PR? Situationen är precis likadan som i SvK! Det moderna kommer fram och de konservativa trycks ner. Ja, sådan är situationen överhuvudtaget i de flesta frikyrkorna. Men här i motsats till SvK, saknas den bekännelsetrogna oppositionen.

    Är det så, att vi, som vill stå för evangelisk tro på reformationens grund med definierad lära, är på väg till SvKs bekännelsetrogna rörelser? Eller skulle det vidare finnas frikyrkliga, som vill bli ”kärn-kristna” i stället för ”stjärn-kristna”, när jag travesterar på oppositionens familjeförslag?

  16. Jag tror att ”Storebror Stiftet ser mig” måste fundera över hur hon/han tänker nu inför att bli präst. Välj 1 ett stift där du möter respekt för din övertygelse. 2 tänk efter om du är evangelikal eller evangelisk – luthersk. Skillnaden är större än man kan tro vid första ögonblicket! Kanske EFK är din grej och inte Sv K?
    Invadera inte Svenska kyrkan med nån slags reformert-trojansk häst.
    🙂 /Svort

  17. Tycker kommentarerna just visar att medlemsskapet inte ses som nånting mera än en intresseförklaring. Så den uppblossade debatten avs vad medlemsskap är för nåt är välkommen. Om man både engagerar sej i SvK som har barndop och i en baptistisk rörelse som inte praktiserar barndop så har man ju i praktiken suddat ut hela teologin kring dessa skillnader, de som en gång föranledde nya samfundsbildningar. Det är ju självklart att man tappar helhetsengagemanget om man jobbar lite i den ena kyrkan och sen lite i den andra. Skulle alla göra så skulle ingen kyrka överleva på sikt. Man plockar russinen ur kakan, tar det ur kyrkorna som man f n gillar att hjälpa till med, struntar i resten. Det är antagligen modernt, men det är inte stabiliserande för nån kyrka.

  18. ”Men alla frikyrkor gör ju, av vad jag vet, anspråk på att vara självständiga och kompletta kyrkor med sakramentsförvaltning och allt.”

    Det må så vara, men många pingstpastorer i Sverige skulle nog reagera på påståendet att pingst förvaltar sakramenten.

    En bidragande anledning till att många frikyrkliga är dubbelanslutna ligger i det faktum att de blev medlemmar när de föddes eftersom någon av föräldrarna var medlem. Hade det krävts en aktiv handling för att gå med i Svk så hade dubbelanslutningen varit långt mycket lägre. Eftersom man inte längre blir medlem i Svk på detta sätt så är så att säga fenomenet med dubbelanslutning på lång sikt av övergående natur.

    Jag har också hört från frikyrkliga att de fortsätter att vara medlemmar i Svk eftersom de tycker att någon måste betala för Svk:s kyrkobyggnader. De är därmed omedvetna om att att staten betalar stora belopp till Svk för att bevara kulturarvet.

    Att just Ulf Ekmans son har valt att vara dubbelansluten och engagera sig inom Svk kanske är mindre förvånade. Ulf Ekman har ju i alla fall på senare år påpekat vikten av den apostoliska successionen. Därmed måste han ju lägga någon form av vikt vid sin prästvigning inom Svk. Frågan är väl hur LO ser på förvaltningen av sakramenten och den apostoliska successionen inom Svk kontra LO.

  19. Storebror Stiftet ser mig

    Jag håller med Simon om att det är bäst att vänta med att gå ur sv k åtminstone till efter kyrkovalet – lider en lem lider hela kroppen – så era röster behövs för att vrida sv k rätt – tillbaka till Jesus och Bibeln. Även om jag kan hålla med om att det vore bra om sv k fick vara en kyrka bland andra är det inte så i praktiken, och det beror verkligen inte på att frikyrkomedlemmar är dubbelanslutna! Tydligast är kanske att det finns en speciell lag om sv k, att de politiska partierna fortfarande vill ha makten över kyrkan även om inte staten har det och vidmakthåller det genom det knepiga systemet med politiska kyrkoval. Det kan ifrågasättas om staten (d v s riksdagspartierna) verkligen släppt kyrkan så långt mot friheten som den gjorde om inte kyrkoordningens utformning säkrade det fortsatta maktinnehavet för nämnda partier. En käpphäst hos t ex sossarna är att människor ska gå och rösta för att de som inte går i kyrkan ska bli representerade – annars kanske (ve och fasa) Sv k skulle bli som en frikyrka. Svenska kyrkan är en kyrka som tidigare var tydligt episkopal -biskoparna bestämde över läran – men med en dubbel ansvarslinje, lekmän bestämde över ekonomi, byggnader mm. Vid kyrkans skiljande från staten togs dock ytterligare ett steg bort från detta system (politiseringen har steg för steg ökat hela 1900-talet). Nu tillämpas medlemsdemokrati även i lärofrågor. En läronämnd bestående av 22 ledamöter varav 14 biskopar finns visserligen men den kan köras över av kyrkomötet med 2/3 majoritet!! Medlemsdemokrati finns ju även i frikyrkor, men till skillnad från frikyrkor krävs ingen kristen tro för att vara medlem och ingen utesluts heller någonsin. Detta system gör (förstås) att så länge en stor andel av befolkningen i världens mest sekulariserade land är medlemmar, utom t ex vissa frikyrkliga, riskerar kyrkan bli sekulariserad den också. Men ”frikyrkan” går inte säker mot en sekualarisering inifrån av sv k. Sv k är Sveriges största och rikaste samfund. Organisationen kommer inte att sluta fungera om den Helige Ande överger den. Dessutom har den en historia och goodwill som tar ett tag att rasera om den ens gör det. Redan idag är Sverige översvämmat av falska profter med 34 000 kr i månadslön, men än så länge får de iallafall motstånd inifrån vilket förtar budskapet en smula. Om detta motstånd helt skulle komma utifrån är det mycket enklare att avfärda. Nu läser jag till präst. Men om den könsneutrala äktenskapssynen blir en del av svenska kyrkans ordning i höst vet jag inte hur det blir. Många trycker på från politiskt håll för att det ska bli nödvändigt att skriva på papper att man är för detta liksom i frågan om kvinnliga präster, men oavsett vilket måste man vid ev prästvigning lova att följa sv k ordning, d v s även detta. Jag känner flera som hoppat av studierna p ga att de inte kan lova en sådan sak i detta läge. Dessutom är redan åsikten att äktenskap är instiftat av Gud för man och kvinna stämplad som intolerant, vilket per definition gör en olämplig som präst vilket gör att man även av rent sk personliga skäl kan bli stoppad. Det är enkelt att inse att man på detta sätt sorterar bort blivande präster som har en evangelikal eller konservativ bibelsyn, är trogna kyrkans tradition och tar hänsyn till ekumeniken. Redan är det lätt att på olika sätt få lida för sin tro inom sv K och i det Svenska samhället. Det räknas inte som diskriminering, hets mot folkgrupp, brott mot religionsfriheten eller dyl. Ju mer världstillvänd Sv k är, desto mer fundamentalistisk och sekteristisk kommer en helt vanlig bekännelsekristen att verka, oavsett om den är med i sv k eller en riktig frikyrka och desto svårare blir det att ta sin kristna tro på allvar i det här landet. Dessutom kommer splittringen i lärofrågorna göra hela kristenheten till åtlöje och förhindra människor från att se sin synd och bli frälsta – alltid finns det någon som försäkrar dig om att du kan fortsätta i lugn och ro. Mycket av det jag beskriver är redan här mer eller mindre. Låt oss därför hjälpas åt. Särskilt vill jag att vi hjälps åt att be. För att ett under ska ske i höst, för ett bra valresultat 20 sept och för en landsomfattande väckelse bland präster i Sv k – tänk vad det skulle kunna ösa välsignelser över vårt land och hela kristenheten.

  20. Håller helt med dig Mikael.

    Michael G. Helders skrev på Jonathan Ekmans blogg:

    ”Står du själv för Svenska Kyrkans officiella linje? Om nej, varför önskar du då att engagera dig i detta samfund? Om ja, varför är du då i en ledarposition hos LO?”

    vilket är precis den problematik jag tycker uppstår.

  21. Hej igen

    Nu ser jag de olika frikyrkorna och svenska kyrkan som delar av samma kyrka, dvs kristi kyrka, vilka vi är en del i genom det heliga dopet. Visst är jag lutheran, men också pingstvän (är uppvuxen inom rörelsen) och medlem i en evangelisk frikyrka (även om de politiska partierna klamrar sig fast och gör den mindre fri).

    Återigen så ser jag logiken i att vilja satsa sina pengar och sitt engagemang där man firar sin gudstjänst. Helt ok! Jag har inget att invända.
    Samtidigt har jag svårt att se det som otillbörligt på något vis när en frikyrklig som på SvKs egna ”initiativ” varit medlem i SvK sedan födseln, också väljer att stå kvar och utnyttja den rätt till att påverka som det också ger. Jag tror inte att det faktum att man är dubbelansluten skulle förta det goda man bidrar till när man väljer att verka för klassisk kristen tro och mot liberalteologi genom att rösta på t.ex. frimodig kyrka.

    Allt gott

  22. Frågan är vad det blir av luften om alla som inte bryr sig, liksom alla de som är ”dubbelanslutna”, begär utträde ur Svenska kyrkan? Blir ens hälften av ”alla” 8% (?) röstberättigade som faktiskt röstade i förra kyrkovalet kvar då? Eller är det bara de nominerade på de ickepolitiska nomineringsgruppernas vallistor kvar?
    Vi letar folk till våra nomineringslistor runt om i landet. Kanske däfrör en livetsordare är tillfrågad. Det är inte så självklart att det finns folk.
    Frimodig kyrka har nog inte ens stöd från ens 1% av de röstberättigade i Svenska kyrkan som det ser ut idag. Ändå vädrar de morgonluft inför mandatsamlandet. Det är lika sjukt som att SD gör det.

    Dock:
    Trots så få, som det verkar i alla fall, varmt troende i de breda leden av medlemmar, så har Herren Jesus gjort Svenska kyrkan öppen, rikstäckande, rik och välkomnande. Det verkar vara välsignat, inte sant? Den evangelisk-lutherska folkkyrkan med sina territorialförsamlingar har styrka. Klart att det möter på motstånd av den onde..?

  23. Jag tycker egentligen Mikael, du har rätt. Man bör tillhöra EN församling och samfund, dvs. ha en tydlig teologi. När man nu kritiserar just Svenska Kyrkan i relation till frikyrkorna, bör man rikta blicken på den ekumeniska soppa, som håller på att kokas i frikyrkligheten, där t.ex. en församling kan tillhöra fyra olika samfund!! Detta är väl lite extremt, men det visar den vilsenhet, som tar över frikyrkligheten mer och mer. Jag kan förstå och inte förstå Simon Wämmerfors’ kommentar. Helt riktigt, att arbeta för en bekännelsetrogen kyrka, men det är helt obegripligt, att de frikyrkliga ska ”stötta upp” SvK, där de inte hör hemma. Förstår inte SW, att man inte vill SvKs förfall, när man som frikyrklig, inte stöttar upp Frimodig Kyrka i kyrkovalet. Som jag har sagt innan, säger det igen: Var pingstvän, om du tillhör där! Var missionare, om du tillhör Svenska Missionskyrkan! Eller Var lutheran, om du tillhör där! Följ din tro och bekännelse och ha konstruktiva ekumeniska samtal utan att pressa alla teologier till allmän liberalteologi!

    Varma hälsningar från Soliga Burseryd
    Hannu

  24. Det finns bara en kyrka i Guds ögon. Så om det är någon vi ska respektera så är det Gud och inte någon av våra kyrkoindelningar. Jag skulle gärna vara medlem i varenda kyrka, för att jag ser alla kristna som syskon som samarbetar.
    Jag kan också vara med i varje kyrka genom att delta i olika kyrkors arbeten och därmed bidraga med min del i Kristi, universella, kropp samtidigt som jag har mitt hem i den lokala församlingen.

  25. Jag håller nog med om slutsatsen trots att logiken har tydliga brister:

    1. Jag har vänner som är dubbelanslutna till både Pingst- och Missionskyrkan i Hallstahammar. (Om jag inte minns fel är de trippelanslutna då de samtidigt är medlemmar i SvK…)

    2. Eftersom det endast finns EN Kyrka och Jesus Kristus är dess ledare så finns ingen lojalitetskonflikt. De ”småpåvar” [Vicarius Filii Dei] ute i lokalförsamlingarna som inte har det klart för sig ställer förvisso till med bråk emellanåt…

  26. Det är svårt att argumentera emot Dig.Det är inte helt logiskt o konsekvent.Men tänk om alla dubbelanslutna och därmed röstberättigade i kyrkovalet röstade på Frimodig Kyrka för att i Sv.K rädda vad som räddas kan……

  27. Ja så borde det vara att man inte är medlem om man inte är en del av den gudstjänstfirande församlingen. MEN verkligheten ser nu ut så att majoriteten av Svk medlemar inte deltar i några gudstjänster, någonstans, men många röstar endå i valet – på partipolitiker.

    Så vi kristna i Svk behöver er frikyrkomedlemar! Era röster på någon kristen grupp i valet som exempelvis Frimodig Kyrka är viktig för evangeliet i sverige. Utan er kan vi inte ta Svk ur partipolitikernas händer.

  28. Hej

    Jag ser logiken i att bara stå med i en matrikel och jag kan förstå resonemanget. Samtidigt är jag glad att många frikyrkliga fortfarande står kvar. De kan vara hjälp och stöd åt SvK i dessa svåra tider. Själv är jag engagerad inom Frimodig kyrka och åtminstone i Strängnäs stift (och det är mycket möjligt att det är så över hela landet) så har vi bestämt att frikyrkliga utan eget engagemang i SvKs gudstjänstliv inte bör stå på listor eller sitta i t.ex. styrelsen. Däremot är de hjärtligt välkomna att hjälpa SvK genom att påverka henne i rätt riktning i valet. Här hoppas vi att det verkligen ska bli en mobilisering inom frikyrkorna. Ingen tjänar på en SvK som avfaller från sin tro.

    Allt gott

  29. Bra att även denna käpphäst inom svensk frikyrklighet kommer upp. Vad jag vet var även Lewi Pethrus länge, kanske alltid, medlem i Sv kyrkan. Han tyckte att pingströrelsen skulle ses som en väckelserörelse inom Sv kyrkan och inte som ett nytt samfund. Det är snyggt att inte vilja ses som splittrare.

    Jag kan inte förstå hur man kan vara medlem i två kyrkor samtidigt. Det måste ju innebära lojalitetskonflikter, jag kan inte gärna engagera mej fullt ut på två ställen. Dessutom förvanskar det medlemsskapsbegreppet till nån slags allmän sympatiyttring. Och så förstör det statistiken.

    Vi rör oss med detta inlägg återigen i den fråga som mer och mer blir aktuell i alla kyrkor: vad innebär medlemsskap, vad betyder det, vad gör man med det? Det står ju i den specifika frågan inte så mycket bättre till i frikyrkorna, där många är medlemmar men aldrig besöker sin kyrka.

    Hoppade till när jag läste Dagens artikel. Hade inte riktigt förväntat mej att en av Ulfs söner gör så här. Till skillnad från Jonatan själv tror jag istället att det varken blir hackat eller malet. I SvK får han inte igenom nånting av vikt, alla kommer veta om hans bakgrund, i Livets Ord får han förhoppningsvis inget gehör för ev frågor som ligger SvK närmare.

    För övrigt tror jag säkert att det i många dubbelaffilierade församlingar i landet finns medlemmar som är både pingstvänner o missionare.

Lämna ett svar till Nils Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.